Den alltmer stigande antisemitismen i Malmö och de i huvudsak lågmälda reaktionerna bland det svenska politiska ledarskapet och i media Sverige är mer än djupt oroande. All heder åt Per Gudmundson för hans ledare i Svenska Dagbladet och de artiklar som har publicerats i Expressen, men det ser mest ut som undantag.
Det har inte uppstått en stor och kraftig media reaktion. All ära för bloggosfären men den har ännu inte samma tyngd som gammal media.
Reaktionerna på det rikspolitiska planet allt annat än allvarliga moraliska ståndpunkts taganden utan verkar mest vara av modellen "att något måste vi ju göra". Mona Sahlin åker och talar med ledare för den Judiska Församlingen i Malmö och regeringen skickar kommunalminister Matts Odell att göra samma sak. Med all heder för Matts Odell men borde inte statsministern personligen officiellt gått ut med ett kraftigt uttalande?
I och för sig är jag knappast förvånad. Det har alltid varit svårt för det officiella Sverige att erkänna att det funnits antisemitism i Sverige och även under de senaste åren då detta blivit alltmer uppenbart.
Utöver förklaringen att den kraftiga invandringen till Malmö av personer från islamska länder fört med sig en importerad antisemitism kan man ju också fråga sig inte det faktum att Sydsverige och då speciellt Skåne under förra århundradet var fästen för den svenska nazist rörelsen, spelat någon roll i sammanhanget.
Personligen lärde jag känna Malmö och speciellt det judiska Malmö på 196o-talet. Min första hustru, Ewa, var uppvuxen i Malmö dit hon kommit i ettårsåldern 1947 tillsammans med sina föräldrar från ett flyktingläger (f.d. Buchenwald) i Tyskland. Så vitt jag vet var hon det enda barnet till alla de judiska flyktingar som kom till Malmö efter kriget och var fött utanför Sverige.
Genom Ewa och hennes föräldrar träffade jag många av dessa flyktingar och deras barn. I inte så få fall vid samtal med dem kom vi in på frågan om antisemitism i Sverige. Då jag på pekade att det fanns antisemitism i Sverige skrattade de i allmänhet åt mig och sa att "du vet inte vad riktig antisemitism är".
De hade av naturliga skäl en helt annan referensram i frågan än vad jag som född och uppvuxen i Sverige hade. Därför gör det mig så illa att dessa flyktingars barn och speciellt barnbarn i dag känner sig tvungna att lämna Malmö. Däremot är jag inte förvånad. Personligen hoppas jag att de väjer Israel. Att välja Stockholm är momentant mycket enklare men ingen kan vara säker på att om de väljer så, de inte kommer att få uppleva en repris.
Att se bilden av Judit Popinsky och läsa hennes kommentarer till situationen först i Sunday Times (nätupplagan) och i går (26022019) i Maariv gjorde mig verkligen ont. Hon och hennes man var nära vänner till Ewas föräldrar och jag träffade dem många gånger bl.a på en seder afton hemma hos dem. Att hon på sin ålders höst får uppleva att antisemitismen än en gång sticker upp sitt huvud, och det i ett land där hon trodde att det aldrig skulle kunna ske, är rent ut sagt för djävligt.
Det har inte uppstått en stor och kraftig media reaktion. All ära för bloggosfären men den har ännu inte samma tyngd som gammal media.
Reaktionerna på det rikspolitiska planet allt annat än allvarliga moraliska ståndpunkts taganden utan verkar mest vara av modellen "att något måste vi ju göra". Mona Sahlin åker och talar med ledare för den Judiska Församlingen i Malmö och regeringen skickar kommunalminister Matts Odell att göra samma sak. Med all heder för Matts Odell men borde inte statsministern personligen officiellt gått ut med ett kraftigt uttalande?
I och för sig är jag knappast förvånad. Det har alltid varit svårt för det officiella Sverige att erkänna att det funnits antisemitism i Sverige och även under de senaste åren då detta blivit alltmer uppenbart.
Utöver förklaringen att den kraftiga invandringen till Malmö av personer från islamska länder fört med sig en importerad antisemitism kan man ju också fråga sig inte det faktum att Sydsverige och då speciellt Skåne under förra århundradet var fästen för den svenska nazist rörelsen, spelat någon roll i sammanhanget.
Personligen lärde jag känna Malmö och speciellt det judiska Malmö på 196o-talet. Min första hustru, Ewa, var uppvuxen i Malmö dit hon kommit i ettårsåldern 1947 tillsammans med sina föräldrar från ett flyktingläger (f.d. Buchenwald) i Tyskland. Så vitt jag vet var hon det enda barnet till alla de judiska flyktingar som kom till Malmö efter kriget och var fött utanför Sverige.
Genom Ewa och hennes föräldrar träffade jag många av dessa flyktingar och deras barn. I inte så få fall vid samtal med dem kom vi in på frågan om antisemitism i Sverige. Då jag på pekade att det fanns antisemitism i Sverige skrattade de i allmänhet åt mig och sa att "du vet inte vad riktig antisemitism är".
De hade av naturliga skäl en helt annan referensram i frågan än vad jag som född och uppvuxen i Sverige hade. Därför gör det mig så illa att dessa flyktingars barn och speciellt barnbarn i dag känner sig tvungna att lämna Malmö. Däremot är jag inte förvånad. Personligen hoppas jag att de väjer Israel. Att välja Stockholm är momentant mycket enklare men ingen kan vara säker på att om de väljer så, de inte kommer att få uppleva en repris.
Att se bilden av Judit Popinsky och läsa hennes kommentarer till situationen först i Sunday Times (nätupplagan) och i går (26022019) i Maariv gjorde mig verkligen ont. Hon och hennes man var nära vänner till Ewas föräldrar och jag träffade dem många gånger bl.a på en seder afton hemma hos dem. Att hon på sin ålders höst får uppleva att antisemitismen än en gång sticker upp sitt huvud, och det i ett land där hon trodde att det aldrig skulle kunna ske, är rent ut sagt för djävligt.
Läs även andra bloggares åsikter om Sverige, Israel, Antisemitism, Malmö,
DN, DN2, DN3,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6,
Sydsvenskan, Sydsvenskan2, Sydsvenskan3, Sydsvenskan4, Sydsvenskan5, Sydsvenskan6,
Dagen, Dagen2, Dagen3,
Skånskan, Skånskan2, Skånskan3, Skånskan4, Skånskan5,
Knuff
3 kommentarer:
Hej jag heter Peder och kommer från Stockholm. Jag undrar om dom styrande i Israel förstår vad omvärlden tror om ett land som tillåter att deras underrättelsetjänst bedriver mord i utlandet. För mig så skulle jag förkasta om SÄPO bedrev mord på Svenskar i utlandet. Jag skulle kalla det lönnmord och begära att dom SÄPO anställda skulle ställas inför rätta. Varför kan inte samma regler gälla Mossad agenter som begår mord i Israels namn. Dom svärtar ned judarnas goda namn i ett Lands säkerhets namn. Jag känner många judar runt om i världen och är vän med dom. Värför ska några ruttna ägg förstöra det för alla judar? I Israels namn. Det tycker jag. Vad tycker ni?
Hej
Det här är ju alldeles förfärligt.
Vad tycker ni att man som svensk bör göra om man tycker att det öppna Israelhatet, och den antisemitism som döljer sig bakom, har gått alldeles för långt?
Citat hämtat från en kommentar från politisktinkorrekt.
"Min favoritsosse är Mona Sahlin. Ena dagen besöker Mona en moské, där hon möter män som insett att jämställdhet mellan könen är överskattat och att homosexualitet i bästa fall är en sjukdom. Mona verkar trivas i detta sällskap där hon ler mot oss i sin fina slöja. (Jag kan inte begripa varför illasinnade islamofober kallar henne för Måna Muslim.)
Den stora styrkan hos Mona är hennes breda människosyn, för nästa dag är hon och prajdar på Pridefestivalen. En och annan prajdare kanske inte uppskattar Monas pendlande mellan två väldigt olika synsätt på homosexualitet, men lite smisk på stjärten får väl en experimenterande bög tåla. Hennes nyfikenhet på människan har förresten gett upphov till en slogan, ”Allah ska med”.
Med ett oklanderligt förflutet kan vi räkna med att Mona blir en utmärkt statsminister. OK, jag kommer också ihåg den där Tobleroneaffären, men det var bara en storm i ett vattenglas. Mona stack ju ut hakan när hon sa att det var häftigt att betala skatt, något som hon och hennes familj i hög grad levt upp till eftersom ekonomin skötts på ett exemplariskt sätt. Precis som när det gäller andra självklara saker, som att inte köra bil om den är belagd med körförbud.
Jag hittade visserligen en sajt med namnet ”Mona ljuger”, men det var den värsta rappakalja jag någonsin läst och lämnade sajten redan efter fem tim…, jag menar fem minuter."
Sveriges nästa statsminister? Jag bävar.
Skicka en kommentar