Iran har fått ensamrätt till utvinning av Zimbabwes uranfyndigheter

Enligt mediauppgifter under veckohelgen så slöt Iran och Zimbabwe för ungefär en månad sedan i Tehran avtal om att Iran skulle få ensamrätt till utvinning av uran i Zimbabwe.

Sunday Telegraph publicerade den 24 april en artikel i frågan i vilken bland annat nämns att det rör sig om fyndigheter som kan komma att ge ca 20.000 ton rå uran (uran 238).

Förhandlingarna mellan Iran och Zimbabwe påbörjades år 2007 och parallellt med dem har iranska geologer undersökt fyndigheterna av uran malm i norra Zimbabwe. Först efter att de iranska geologerna get grönt ljus gick förhandlingarna in i ett allvarligt skede som kulminerade med det ovan nämnda avtalet.

Det är ingen hemlighet att Iran en längre tid med ljus och lykta sökt efter mer uran då det uran som Iran under 1970-talet inhandlade i huvudsak från Syd Afrika börjar ta slut.

På grund av de gällande FN sanktionerna mot Iran så har landet knappast haft någon möjlighet att förnya lagerna av rå uran.

Men det är inte enbart den iranska statsledningen som kan känna sig nöjd med avtalet utan även Robert Mugabe, Zimbabwes president och envåldshärskare som genom avtalet lyckats få, som gentjänst, tillgång till stora kvantiteter av olja.

The International Atomic Energy Agency (IAEA) har ännu inte officiellt kommenterat avtalet och det kommer definitivt bli mycket intressant att få se dess reaktion.

Leveranser av uranmalm från Zimbabwe till Iran strider direkt mot FNs säkerhetsråds
resolution 1737 från december 2006 som bl.a. stadgar att alla länder beordras "prevent the supply, sale or transfer...... of all items, materials, equipment, goods an technology which coukd contribute to Irans enrichment related, reprocessing or heavy water related activities"

En talesman för den FN kommite som har som uppdrag att övervaka ovan nämnda resolutions efterlevande påpekade att om den fick uppgifter om uranmalms brytning i Zimbabwe så skulle man undersöka saken.

Även om det inte skulle vara så lätt för Iran att transportera uranmalmen från Zimbabwe får man inte glömma att det trotts allt inte behövs mer än ca 3200 ton uranmalm för att framställa ett ton "wepon grade uranium". Med ett ton uran 235 kan man göra många bomber!

Enligt uppgifter i israeliska etermedia så var Irans ursprungliga avsikt att avtalet skulle hemlighållas men det läckte ut genom källor i Zimbabwes huvudstad Harare. Därefter proklamerade den iranske presidenten Mahmoud Ahmadinejad det hela som en seger över de som ville stoppa Irans fredliga kärnkraftsprogram vid sitt besök i Zimbabwe i förra veckan.

Läs även andra bloggares åsikter om Iran, Zimbabwe, Israel, Uranmalm, Kärnvapen,



DN,
SvD, SvD2, SvD3,
Sydsvenskan,
Dagen, Dagen2,
Barometern,
HD,
Skanskan,
BLT,

Benny Morris anklagar Obama för att utelämna Israels invånare åt Ahmadinejads mordiska politik

Professor Benny Morris, som en gång i tiden ansågs vara den ledande bland de s.k. "nya historikerna" i Israel, har sedan mer än tio år sedan intagit en alltmer avvisande och pessimistisk syn på Israels grannars förmåga och vilja att komma till en uppgörelse med Israel som skulle ge den judiska staten hyfsat säkra - det finns inga teoretiskt säkra - gränser samt rätten att få vara en judisk demokratisk stat.

Men i en artikel i Los Angeles Times den 16 april går han till ett frontal angrepp på president Barak Obamas politik i frågan om Irans kärnvapen program. Angreppet är av en sort som ens knappast skådats i de mest högerrabiata media Israel. Artikelns huvudrubrik är "When Armageddon lives next door" och för att kortfattat förklara vad artikel handlar om har Morris gett den underrubriken "Obama is denying Israel the right to self-defense when it is not his , or Americas, life that is on the line".

Artikelns första stycke gör helt klart för läsaren vad Morris menar

"I take it personally: Iran's president, Mahmoud Ahmadinejad, wants to murder me, my family and my people. Day in, day out, he announces the imminent demise of the "Zionist regime," by which he means Israel. And day in, day out, his scientists and technicians are advancing toward the atomic weaponry that will enable him to bring this about."

Han fortsätter med att relatera hur det internationella samfundet under slutet av 1930-talet inte reagerade på Hitlers uttalade hot mot sina grannländer och därmed inte hindrade honom innan WW 2 var ett faktum.

Den iranska presidenten Mahmoud Ahmadinejad behöver knappast ta hoten om internationella sanktioner på allvar för han har redan sett att Obama inte lyckas med, om han nu ens avsett det, att snickra ihop bitande sanktioner. Alldeles frånsett det så har han förstått att Obama administrationen har bestämt sig för att under inga förhållanden använda sig av militära medel för att stoppa den Iranska bomben. Ett beslut som ju gör alla sorters sanktioner meningslösa. (Fråga en fackföreningsboss om han kan förhandla utan att ha strejkrätt (AF) ).

Benny Morris skrev sin artikel innan New York Times den 17 april publicerade artikeln om försvarsminister Robert Gates memorandum till Vita Husets toppar i januari i vilket Gates påpekade att "the United States does not have an effective long-range policy for dealing with Iran’s steady progress toward nuclear capability". Huruvida Gates memorandum haft något inflytande på den amerikanska planeringen av politiken mot Iran är ännu okänt men om man får döma efter Obamas sätt att uppträda så är detta knappast fallet.

Även om Obama trotts allt skulle lyckas få ett internationellt gehör för ett FN beslut om bitande sanktioner så är frågan om det inte redan är för sent för att på allvar hindra Iran att utveckla sin bomb.

Morris kommer sedan till Obamas absoluta krav på att Israel inte utför ett preventivt själv försvars anfall mot de Iranska nukleära anläggningarna och slår fast att Obama förnekar Israel rätten till självförsvar. Här kan man ju verkligen undra med vilken rätt Obama har att förneka den rätt som Israel har enligt FN stadgan efter att Ahmadinejad så många gånger förklarat att Israel skall strykas bort från världskartan.

Morris konstaterar kallt att Obamas krav på Israel att inte tillgripa rätten till ett preventiv angrepp innebär att:

"The American veto may ultimately consign millions of Israelis, including me and my family, to a premature death and Israel to politicide. It would then be comparable to Britain and France's veto in the fall of 1938 of the Czechs defending their territorial integrity against their rapacious Nazi neighbors. Within six months, Czechoslovakia was gobbled up by Germany."

Och om detta inte är nog så fortsätter Benny Morris med en slutkläm som än en gång tar upp München traumat och kopplar det med klassisk israelisk psykologi - Aldrig mer syndromet-.

"But will Israeli Prime Minister Benjamin Netanyahu follow in Czech President Edvard Benes' footsteps? Will he allow an American veto to override Israel's existential interests? And can Israel go it alone, without an American green (or even yellow) light, without American political cover and overflight permissions and additional American equipment? Much depends on what the Israeli military and intelligence chiefs believe their forces -- air force, navy, commandos -- can achieve. Full destruction of the Iranian nuclear project? A long-term delay? And on how they view Israel's ability (with or without U.S. support) to weather the reaction from Iran and its proxies, Hezbollah, Hamas and Syria.

An Israeli attack might harm U.S. interests and disrupt international oil supplies (though I doubt it would cause direct attacks on U.S. installations, troops or vessels). But, from the Israeli perspective, these are necessarily marginal considerations when compared with the mortal hurt Israel and Israelis would suffer from an Iranian nuclear attack. Netanyahu's calculations will, in the end, be governed by his perception of Israel's existential imperatives. And the clock is ticking."




Till slut en personlig reflektion. Har Benny Morris rätt? Inte om man är optimist. I grunden finns inget så optimistiskt folk som det Israeliska. Utan vår optimism, hur hade vi klarat Självständighetskriget 1948-49, Sexdagarskriget 1967. Hur skulle vi kunnat resa oss i oktober 1973. Och hur med sammanbiten optimism klarat av det kanske svåraste prov vi ställts inför, den andra intifadan 2001-2006. Så vi kommer nog att överraska både Obama och Ahmadinejad.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Iran, USA, Obama, Robert Gates, Kärnvapen,

DN, DN2, DN3, DN4, DN5,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4, Svd5,
Sydsvenskan, Sydsvenskan2,
VG, VG2,
HD,

Åminnelsedagen för stupade soldater

I kväll börjar åminnelsedagen för stupade soldater i Israel. Numera omfattar den även civila israeler som dödats i terrorattacker i Israel. Vid dess slut i morgon kväll börjar självständighetsdagen. Kopplingen av de två dagarna kan synas en smula underlig då det ju gäller att gå direkt från sorg till glädje. Men den är logisk. För utan de fallna soldaternas offer skulle vi inte ha någon självständighet att fira.

Sammanlagt rör det sig inklusive terror offer av något över 26.000 personer.

Även om livet inte stannar upp i landet så bromsas det upp. Allt är mycket tystare. Radio och Tv har minnesprogram blandat med gamla folksånger.

Skolor har minnesstunder för fallna före detta elever. Lokala kommuner har det för sina söner och döttrar som fallit.

Dagen är för de allra flesta israeler en svår dag då det inte finns så många som inte direkt eller indirekt berörts av tragedin.

Det är en dag då du tänker tillbaka, då du minns de döda i olika situationer, kanske även just i det ögonblick de dog.

Det är dag då känslan av ödegemenskapen är så stark.

Det är en dag som är så svår att beskriva på något annat språk än hebreiska.

Syrien levererar medeldistansraketer till Hizbollah

Bland den mängd av nyheter som de israeliska medierna rapporterar den 13 april är utan tvekan den att Syrien levererat medeldistans Scud raketer till Hizbollah den mest oroande.



Raketer av denna sort, som beroende typ, har en räckvidd på mellan 300 till 700 km har hittills endast innehafts av stater och det är nu första gången som en internationell terrorist organisation innehar dem.


Scud raketerna har en stridsladdning på nära 1000 kg. I allmänhet är det frågan om en sprängladdning men det är känt att syrierna med hjälp från Iran och Nordkorea utvecklat kemiska stridsspetsar för Scud raketer.

Det har inte publicerats något om vilka typer av Scud raketer det rör sig om som, och inte heller om delar av dem har okonventionella stridsspetsar.

Det är ju självklart att leveransen av Scud raketerna till Hizbullah stod i strid med FNs säkerhets råds resolution 1701 som låg till grund för vapen stilleståndet efter det andra Libanon kriget sommaren 2006. Att det inte blev någon reaktion på brottet mot resolutionen även denna gång förvånar ju knappast. I grund och botten är det enbart USA och i viss mån Frankrike som i någon form försökt tala Syrierna tillrätta. Ingen bör dock inbilla sig att Obama administrationen gör detta med omtanke för Israel. Det är rena amerikanska intressen som ligger till grund för handlandet. USA är allt annat än intresserad av att barnen börjar bråka i sandlådan då detta kan störa Yankarnas Iranpolitik.



Det har cirkulerat icke bekräftade uppgifter om att Israel avsåg att bomba transporten av raketerna men att denna ide avskrevs eventuellt på grund av "råd" från Washington.



USA har tillsvidare skjutit på framtiden det datum då den nya amerikanske ambassadören avses tillträda sin tjänst i Damaskus på grund av de Syriska vapen transporterna till Hizbollah.


Den israeliske försvarsministern, Ehud Barak, förklarade i kväll i israelisk TV att man från israelisk sida såg mycket allvarligt på att Hizbollah fått vapen som av Israel betraktades som "vapen som störde jämnvikten".



Hizbollahs innehav av dessa raketer ökar direkt spänningen efter den israeliska nordgränsen. Leveransen var utan tvekan sanktionerad och eventuellt beställd av Iran som idagens läge med det, om än sakta men dock stigande internationella trycket mot dess kärnvapenutveckling definitivt är intresserat an att avleda uppmärksamheten från dess arbete med bomben.



För att vi inte skall glida in i ett ytterst farligt läge med krig mellan Israel och Hizbollah som mer eller mindre aktivt blir stött av Syrien krävs en kraftig men intelligent insats av USA. Tyvärr kan man inte vara säker på att Obama administrationen förstår hur detta skall göras.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Syrien, Iran, Hizbollah, USA, Scudraketer,

DN, DN2, DN3, DN4,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4,

Knuff

Säkerhetsskandal samt "pressfrihet är inte anarki"

Efter att ha snurrat runt i världspressen samt i bloggosfären fick vi i Israel till slut veta vad den s.k. säkerhetsskandalen egentligen handlade om då den gag order som en israelisk domstol lagt på fallet upphävdes den 08042010.



Det visade sig att historien var mycket större än vad diverse ledande tidningar i USA och Storbritannien luskat fram.



Kort sagt så bestod den av en säkerhetsdel och en del som rör principiella frågor om pressfrihet och demokrati, men det går inte helt att skilja på dem då det även i den del som rör pressfriheten finns både ideologiska och fysiska säkerhetsaspekter.



De sakliga uppgifterna i denna bloggpost är tagna från israeliska öppna media, såväl tryckta som olika former av elektroniska.



En israelisk ung kvinna, Anat Kamm, född 1987 fullgjorde sin obligatoriska värnplikt åren 2005 till 2007. Huvuddelen av denna gjordes vid chefen för centralkommandots byrå (lishkat aluf pikud hamerkaz). Hon avancerade till att få tjänstgöra som assistent till byråchefen. I denna sin funktion hade hon tillgång till handlingar som klassificerats som hemliga och ytterst hemliga. Som exempel kan nämnas detaljplanen för de israeliska styrkornas dispositioner vid utbrott av krig på centralkommandots frontavsnitt samt planen för det israeliska angreppet på Gaza december 2008 till januari 2009.



Innan Kamm placerades i den befattning som ovan omnämnts genomgick hon en obligatorisk säkerhetskontroll som hon tydligtvis passerade utan problem. (enligt uppgift så har denna kontroll numera skärpts).



Av skäl som inte är helt klara men som med yttersta sannolikhet bottnar i ideologisk övertygelse
kopierade Anat Kamm ca 2300 handlingar, varav 700 som var klassificerade som hemliga alternativt ytterst hemliga till två CD/DVD plattor.



Att Anat Kamm kunnat ta fram och dessutom kopiera handlingarna utan att misstankar om vad hon sysslade med pekar på en allvarlig brist på upprätthållande av gällande säkerhets föreskrifter.



När hon efter att ha slutfört sin obligatoriska militärtjänst tog hon med sig de två CD/DVD plattorna och lade in dem på sin personliga PC/lapptopp! För att förstå graden av det säkerhetsbrott hon därmed begick kan nämnas att när försvarsministern eller överbefälhavaren önskar ta del av delar av de handlingar hon tog med sig måste dessa funktionärer återlämna dokumenten efter att ha slutfört sin användning av dem. De får alltså inte ens förvaras på försvarsministerns eller överbefälhavarens kontor!



Man kan på goda grunder utgå från att hennes dator/datorer var normalt skyddade vilket inte utgör något som helst problem för en hyfsat yrkeskunnig hacker. Juridiskt sett är det på detta stadium av mindre intresse vad hon avsett att göra med handlingarna då det är brottsligt att förvara dokumenten i form av papperskopior eller på elektroniska/optiska media utanför en s.k. "säker anläggning".



Kamm började efter militärtjänsten arbeta på internet saiten Wallas nyhetstjänst och kommer så småningom i kontakt med inte så få journalister. Till en början har hon inte någon framgång med sina försök att intressera etablerade militärskribenter för det material som hon samlat på sig under sin militärtjänstgöring men under hösten 2008 får hon kontakt med en av tidningen HaAretz militärskribenter, Uri Blau.



Denne visar sig vara intresserad av materialet och Kamm överlämnade det till honom. Kamm förklarade för Blau att han inte hade rätt att publicera kopior av dokument som skulle ligga till grund för artiklar. Det är inte helt klart om han fick allt eller endast delar men Shabak anser i dag att han åtminstone erhållit en stor del av de 2300 dokumenten. Blau hade givetvis inte heller tillgång till en "säker anläggning" för handlingarnas förvaring.



Den 28 november 2008 publicerar Uri Blau en artikel i HaArertz som bygger på uppgifter i en av de handlingar som han erhållit av Kamm. Av artikeln framgår att trotts att Israels HD förklarat att IDF inte har rätt att utföra "utomrättsliga avrättningar" av terrorister på Västbanken om det varit möjligt att arrestera dem i stället, armen med tillstånd av ÖB (Gabi Ashkenazi) och dåvarande chefen för centralkommandot ( Yair Nave) i vissa fall och i strid med ovannämnda beslut av HD gavs rätten att genomföra "utomrättsliga avrättningar" även då det var möjligt att arrestera nämnda terrorister. HaAretz publicerade, i strid med Kamms instruktioner, kopia av det dokument som låg till grund till artikeln.



Gabi Ashkenazi beordrade Shabak och den israeliska polisen att undersöka hur HaAretz fått tillgång till det hemliga dokumentet. Givetvis åberopade både Uri Blau och HaAretz rätten att inte uppge källan för sina informationer men detta hindrade inte Shabak att då HaAretz angett ett visst dokument som grund för artikeln genom detta så småningom komma fram till vem som var källan, Anat Kamm. Genom att ignorera hennes krav att inte publicera kopior av dokumenten hade HaAretz indirekt satt sig över en av de grundläggande reglerna för pressfriheten nämligen rätten att inte röja källors identitet.



Men innan Shabak kommit fram till vem som var källan slöts ett avtal mellan Shabak och Uri Blau som innebar att han förpliktigade sig att överlämna de dokument han hade fått av Anat Kamm till Shabak, att hans innehav av dem inte skulle ligga till grund för en brottsutredning mot honom, att han inte var skyldig att uppge källan samt att hans dator skulle förstöras men att han skulle få ersättning för den.



Avtalet förklarades av Shabak vara ett bevis på att organisationen inte ville skada pressfriheten. En kort tid efter att avtalet ingåtts överlämnade Blau 50 dokument till Shabak och hans dator förstörs.



Två veckor därefter lyckades den av Shabak ledda utredningen komma fram till att Blaus källa var Anat Kamm. Hon erkände omedelbart att hon förutom att vara Blaus källa även kopierat dokumenten under sin tjänstgöring på chefen för centralkommandots byrå. Hon överlämnade allt sitt material till Shabak som när de erhöll mängden och karaktären av dokumenten fick en mindre shock. Dessutom anser man inom organisationen att Uri Blau och indirekt även HaAretz brutit mot överenskommelsen att överlämna alla dokument som de erhållit från Kamm. Det är ännu inte helt redovisat hur många dokument Kamm gett till Blau men det förefaller helt klart att det rör sig om mycket mer än 50.




Kamm häktades men det ändrades av domstol till husarrest intill rättegången som startar i mitten av april. Åklagarämbetets huvudanklagelse mot henne är grovt spioneri med avsikt att skada rikets säkerhet. Det förefaller dock otroligt att detta blir domen men utan tvekan kan hon få tillbringa ett antal år i fängelse. Parallellt med åtalet fick Shabak igenom sitt krav om en gag order rörande allt i fallet. Gag ordern förde med sig en mindre men inte för Israel sympatisk debatt i icke israeliska media.



Enligt åtalshandlingarna var hennes bevekelsegrund ideologisk dvs hon ville visa upp "Israels verkliga ansikte". Problemet med detta är dock att för det ändamålet hade det räckt med mindre än 10 dokument om behandlingen av palestinierna på Västbanken. Varför hade hon kopierat mängder av militärtekniska dokument som knappast skulle intressera de allmänna media men vara guldkorn för främmande underrättelsetjänster? Det var intressant att höra Judith Miller påpeka just detta då hon i dag, 11042010, på förmiddagen intervjuades i israelisk radio. Den 3 april i år skrev hon en bloggpost på The Daily Beast som de facto gjorde gag ordern totalt verkningslös.



Uri Blau lämnade Israel i december för resa i Kina och har därefter varit i "landsflykt" i England. Han och HaAretz bedrev under de senaste månaderna "förhandlingar" med Shabak om överlämnandet eller icke överlämnandet av ytterligare dokument som organisationen i fråga kräver av honom. Dessa förhandlingar har dock brutit samman. Enligt uppgift så har det utfärdats en häktningsorder mot Blau.



Uri Blau ser hela affären, inklusive Kamms handlande som en fråga om pressfrihet och Israels image i världen. Frågan är dock om inte han HaAretz och Kamm i verkligheten har skadat pressfriheten i Israel.



Hela den här historien är långt ifrån över men förhoppningsfullt får den sansade mitten i Israel överhand. Vi behöver verkligen inte extremisterna till vänster eller höger. Vi får aldrig glömma att demokratiska rättigheter, inklusive pressfriheten, måste utövas med ansvar. Annars hamnar man i total anarki!

Läs även andra bloggares åsikter om Pressfrihet, Censur, Israel, Demokrati,

DN,
SvD,
Skanskan,
HD,
BLT,
EK,
GP,
Dagen,

14 månaders in- och utrikespolitik under Obama

President Barak H. Obama kom till makten genom att starkt kritisera sin föregångares, George W. Bushs, politik. Han utlovade en radikal sjukförsäkrings reform, något som definitivt var av stort behov i det kapitalistiska USA. På det utrikespolitiska planet framförde han åsikter som principiellt mer liknade de europeiska "soft policy" idéerna än företrädarens "hard policy" linje. Allt detta paketerat i en slående och effektiv kampanj slogan - "Yes We Can!".



Låt oss så här lite mer en ett år efter att han installerat sig i Vita Huset betrakta den politiska och då speciellt utrikes politiska situationen som USA befinner sig i utifrån den bild som de amerikanska röstarna och den internationella omvärlden fick innan valet i november 2007.



Inrikespolitiskt kan man notera att Obama administrationen på allvar tagit sig an uppgiften att få USA ut ur den ekonomiska krisen. Detta arbete är allt annat än slutfört men man är definitivt på god väg.



Obamas centrala punkt i valkampanjen var en radikal sjukförsäkrings reform som skulle försäkra att alla invånare i USA skulle ha ett godtagbart sjukförsäkrings skydd. (37%! saknade ett sådant skydd).



Obama var inte den första som gav sig på denna fråga, men där alla tidigare presidenters försök misslyckats, så lyckades han lotsa igenom sitt förslag i kongressen. Definitivt en stor framgång.



När det gäller utrikespolitiken så startade han med en kraftig internationell medvind i ryggen. Många gånger inte så mycket för att amerikanerna omfattade hans politik, vars detaljer var relativt okända utan därför att den politik som president Bush jr fört inte, lindrigt sagt, varit så populär.

I dag reses dock inte så få frågetecken och det finns tyvärr dessutom uttalat tvivel på att hans politik i t.ex. frågan om Irans kärnvapen. Detta innebär dock inte att Obama förbrukat det förtroendekapital han hade vid sitt tillträde i januari 2009.



Låt oss gå igenom några av huvudpunkterna.


Avvecklingen av det amerikanska militära ingripandet i Irak förefaller framskrida på ett godtagbart sätt. Att allt inte är frid och fröjd i Irak i dag skall inte förvåna någon men förhoppningsfullt kommer situationen så småningom att förbättra sig.



Redan i sin valkampanj påpekade Obama att den militära insatsen mot Taliban styrkorna i Afghanistan var av yttersta vikt för USAs och dess medborgares säkerhet. Med tanke på detta är det trotts allt lite förvånande att Obamas kraftiga förstärkning av de amerikanska styrkorna i Afghanistan samt upptrappningen av drönaranfallen mot ledande talibaner, såväl afghanska som pakistanska, i gränsområdena mellan Afghanistan och Pakistan möttes med viss besvikelse såväl i USA som i resten av världen. Här står det klart att Obama inte totalt förespråkar "soft policy" linjen.



När det gäller Iran och dess kärnvapen utvecklingsprogram ställer sig alltfler utrikespolitiska experter och kommentatorer tveksamma till Obamas i denna fråga konsekventa "soft policy" linje som under 14 månader inte gett några konkreta resultat "på marken".



I och för sig är det knappast förvånande att det visar sig närmast omöjligt att få en stat som har som målsättning att utveckla det ultimativa "hard policy" redskapet, dvs kärnvapen, att ge efter för "soft policy" medel. Än mer förvånansvärt är att USA intill i dag inte på skarpen tagit i ens med "soft policy" medel som hårda sanktioner och blockader. De amerikanska offentliga påtryckningarna på Israel att inte vidtaga någon sorts militära angrepp på de iranska kärnkrafts/vapen anläggningarna kan ju inte annat än få de iranska ledarna att tro att det inte föreligger allvarliga problem med att fortsätta på den inslagna linjen.



Det är inte bara en fråga om att Obama administrationen slösat bort ett år utan att dess tafatta handlingssätt fått många länders politiska ledarskap att fråga sig om USA i dag är på väg att avsäga sig ledarrollen i västvärlden.



Speciellt i de arabiska Mellanöstern länderna ser man den eventuella iranska bomben som ett mycket allvarligare problem än den israelisk-palestinska konflikten. Frågan om det inte är på tiden att man för klart för sig i huvudstäder runt om i världen att en iransk a-bomb kommer att innebära det nukleära anti spridnings avtalets (NPT) sammanbrott då det direkt skulle föra med sig att Egypten, Saudiarabien och div gulfstater skulle skaffa sig kärnvapen. För att inte tala om många andra länder runt om i världen (Venezuela, Brasilien,Turkiet m.fl.).



Vi får hoppas att det av USA sammankallade Nuclear Security Summit vid sina sammanträden i Washington med början den 12 april 2010 kommer att ta sig an problemet på allvar. Tyvärr kan man dock ha sina tvivel då de inbjudna ledarna för 46 länder så lätt kan komma att debattera Nord Koreas, Pakistans och speciellt Israels kärnvapen i stället för Irans. Indien som inte heller har undertecknat NPT avtalet har ett specialavtal med USA i frågan.



När det gäller den sk Mellanöstern frågan så kommer jag inte att ta upp den här och speciellt nu i detalj då den s.k. amerikanska-israeliska konflikten ännu är oklar och kan komma att utveckla sig i olika riktningar under den närmaste tiden.



I korthet kan dock sägas att Obama administrationen med sina utspel i frågan har total ignorerat fem grundläggande förutsättningar för att komma till någon lösning på problemet. (nedan på engelska)



1. Israels flexibility is dependant on its sence of security

2.The failure to set standards for Palestinian conduct hurts the cause of peace

3.Israeli withdrawals do not lead to peace unless law and order can be maintained by responsible security forces

4.The Israeli-Palestinian dispute is not the center of world, Arab or Muslin politics

5. The "peace process" retards peace



Detta givetvis under förutsättning att man diskuterar s.k. 1967 frågor, dvs Israels storlek och inte 1948 frågor dvs Israels rätt att existera.

Läs även andra bloggares åsikter om Obama, USA, Sjukförsäkring, Irak, Afghanistan, Taliban, Iran, NPT, Israel, Palestinier, Kärnvapen, Sanktioner, Soft Policy, Hard Policy,

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8,
Sydsvenskan, Sydsvenskan2, Sydsvenskan3, Sydsvenskan4, Sydsvenskan5,
Dagen,
VG,