onsdag 21 april 2010

Benny Morris anklagar Obama för att utelämna Israels invånare åt Ahmadinejads mordiska politik

Professor Benny Morris, som en gång i tiden ansågs vara den ledande bland de s.k. "nya historikerna" i Israel, har sedan mer än tio år sedan intagit en alltmer avvisande och pessimistisk syn på Israels grannars förmåga och vilja att komma till en uppgörelse med Israel som skulle ge den judiska staten hyfsat säkra - det finns inga teoretiskt säkra - gränser samt rätten att få vara en judisk demokratisk stat.

Men i en artikel i Los Angeles Times den 16 april går han till ett frontal angrepp på president Barak Obamas politik i frågan om Irans kärnvapen program. Angreppet är av en sort som ens knappast skådats i de mest högerrabiata media Israel. Artikelns huvudrubrik är "When Armageddon lives next door" och för att kortfattat förklara vad artikel handlar om har Morris gett den underrubriken "Obama is denying Israel the right to self-defense when it is not his , or Americas, life that is on the line".

Artikelns första stycke gör helt klart för läsaren vad Morris menar
"I take it personally: Iran's president, Mahmoud Ahmadinejad, wants to murder me, my family and my people. Day in, day out, he announces the imminent demise of the "Zionist regime," by which he means Israel. And day in, day out, his scientists and technicians are advancing toward the atomic weaponry that will enable him to bring this about."

Han fortsätter med att relatera hur det internationella samfundet under slutet av 1930-talet inte reagerade på Hitlers uttalade hot mot sina grannländer och därmed inte hindrade honom innan WW 2 var ett faktum.

Den iranska presidenten Mahmoud Ahmadinejad behöver knappast ta hoten om internationella sanktioner på allvar för han har redan sett att Obama inte lyckas med, om han nu ens avsett det, att snickra ihop bitande sanktioner. Alldeles frånsett det så har han förstått att Obama administrationen har bestämt sig för att under inga förhållanden använda sig av militära medel för att stoppa den Iranska bomben. Ett beslut som ju gör alla sorters sanktioner meningslösa. (Fråga en fackföreningsboss om han kan förhandla utan att ha strejkrätt (AF) ).

Benny Morris skrev sin artikel innan New York Times den 17 april publicerade artikeln om försvarsminister Robert Gates memorandum till Vita Husets toppar i januari i vilket Gates påpekade att "the United States does not have an effective long-range policy for dealing with Iran’s steady progress toward nuclear capability". Huruvida Gates memorandum haft något inflytande på den amerikanska planeringen av politiken mot Iran är ännu okänt men om man får döma efter Obamas sätt att uppträda så är detta knappast fallet.

Även om Obama trotts allt skulle lyckas få ett internationellt gehör för ett FN beslut om bitande sanktioner så är frågan om det inte redan är för sent för att på allvar hindra Iran att utveckla sin bomb.

Morris kommer sedan till Obamas absoluta krav på att Israel inte utför ett preventivt själv försvars anfall mot de Iranska nukleära anläggningarna och slår fast att Obama förnekar Israel rätten till självförsvar. Här kan man ju verkligen undra med vilken rätt Obama har att förneka den rätt som Israel har enligt FN stadgan efter att Ahmadinejad så många gånger förklarat att Israel skall strykas bort från världskartan.

Morris konstaterar kallt att Obamas krav på Israel att inte tillgripa rätten till ett preventiv angrepp innebär att:

"The American veto may ultimately consign millions of Israelis, including me and my family, to a premature death and Israel to politicide. It would then be comparable to Britain and France's veto in the fall of 1938 of the Czechs defending their territorial integrity against their rapacious Nazi neighbors. Within six months, Czechoslovakia was gobbled up by Germany."

Och om detta inte är nog så fortsätter Benny Morris med en slutkläm som än en gång tar upp München traumat och kopplar det med klassisk israelisk psykologi - Aldrig mer syndromet-.

"But will Israeli Prime Minister Benjamin Netanyahu follow in Czech President Edvard Benes' footsteps? Will he allow an American veto to override Israel's existential interests? And can Israel go it alone, without an American green (or even yellow) light, without American political cover and overflight permissions and additional American equipment? Much depends on what the Israeli military and intelligence chiefs believe their forces -- air force, navy, commandos -- can achieve. Full destruction of the Iranian nuclear project? A long-term delay? And on how they view Israel's ability (with or without U.S. support) to weather the reaction from Iran and its proxies, Hezbollah, Hamas and Syria.

An Israeli attack might harm U.S. interests and disrupt international oil supplies (though I doubt it would cause direct attacks on U.S. installations, troops or vessels). But, from the Israeli perspective, these are necessarily marginal considerations when compared with the mortal hurt Israel and Israelis would suffer from an Iranian nuclear attack. Netanyahu's calculations will, in the end, be governed by his perception of Israel's existential imperatives. And the clock is ticking."




Till slut en personlig reflektion. Har Benny Morris rätt? Inte om man är optimist. I grunden finns inget så optimistiskt folk som det Israeliska. Utan vår optimism, hur hade vi klarat Självständighetskriget 1948-49, Sexdagarskriget 1967. Hur skulle vi kunnat resa oss i oktober 1973. Och hur med sammanbiten optimism klarat av det kanske svåraste prov vi ställts inför, den andra intifadan 2001-2006. Så vi kommer nog att överraska både Obama och Ahmadinejad.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

DN
, DN2, DN3, DN4, DN5,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4, Svd5,
Sydsvenskan, Sydsvenskan2,
VG, VG2,
HD,

1 kommentar:

Anonym sa...

Det är inte förvånansvärt att man i Israel nu diskuterar om det behövs ett godkännande av USA för att angripa Iran. En inte ovanlig tolkning av Obamaadministrationens inställning är att man är beredd att leva med ett kärnvapenrustat Iran.

"We don't have permission, and we don't need permission from the U.S." (Ephraim Sneh).


Israel caught the United States by surprise with its attack on Iraq's Osirak reactor in 1981 but before the attack on the Syrian facility Washington is said to have been given advanced warning.

It is quite natural that Israel is upset about U.S. Democratic policy. The threat against Israel is existential and if new sanctions are not allowed against Iran there is only one choice left.

There might not be an international uproar if Israel defends itself by taking out the nuclear facilities in Iran. The regime in Tehran does not have many allies in the world and who cares if Mr. Chavez in Venezuela is protesting.

gautic01
www.varldsinbordeskriget.wordpress.com