Inget speciellt nytt i dokumenten som WikiLeaks la upp på nätet

De som förväntade sig något nytt explosivt material i de ca 92.000 dokument som WikiLeaks under stort buller och bång la upp på nätet i början av veckan blev nog i allmänhet relativt besvikna. Journalister och personer som under någon tid med visst intresse följt kriget i Afghanistan inklusive dess direkta och indirekta påverkan på den allmänna säkerhetssituationen i Pakistan konstaterade med en suck att istället för något nytt så rörde det sig om mängder av information vars huvuddrag sedan länge var kända.

Att sedan även professionella journalister som inte var insatta i vad som hänt och händer i det sk. AF-Pak kriget blåste upp vad som WikiLeaks lagt upp på nätet är tyvärr naturligt men man kan verkligen fråga sig hur de ansvariga i seriösa media i många länder lät journalister utan bakgrundsfakta kunskap beskriva de läckta uppgifterna som något principiellt nytt som skulle påverka AF-Pak krigets fortsatta utveckling.

Här måste understrykas att författaren av detta blogginlägg personligen läst ytterst få av de ca 92.000 dokumenten som WikiLeaks lagt upp på nätet utan bygger sin analys på uppgifter från internationella media som New York Times, Washington Post, The Wall Street Journal, The Guardian, Der Spiegel, The Commentary Magazine samt på nätet publicerat material från ett antal internationella tankesmedjor. Utöver detta även på uttalande från Vita Husets press sekreterare.

Enligt enligt dessa media så handlar de läckta dokumenten, som alla rör tiden för president George W. Bushs administration, om huvudsakligen följande områden.

1. Det inte ringa antalet civila afghaner som dödats eller skadats vid USAs och ISAFs styrkornas militära aktioner. Bland dessa aktioner nämns speciellt de det amerikanska användandet av fjärrstyrda drönare för att i direkta attacker neutralisera Taliban och Al Qaeda befälhavare. Av naturliga skäl för dessa attacker med sig att afghansk och pakistansk civilbefolkning som befinner sig i den omedelbara närheten av de personer som avsetts bli utslagna inte så sällan dödats och skadats. Detta förhållande har har rapporterats i media runt om i världen och är definitivt inget nytt.

Den förre amerikanske befälhavaren i Afghanistan. General Stanley McChrystal utfärdade för ungefär ett år sedan nya bestämmelser får hur de amerikanska och ISAF styrkorna skulle uppträda i kontakten med den afghanska civilbefolkningen för att undvika onödiga civila offer. Dessa instruktioner fick inte så lite kritik av de trupper som skulle uppfylla dem då de med eller inte med rätta ansågs utsätta dem för onödigt stora risker.

2. Av dokumenten framgår att USA under direkt ledning från Pentagon satt in ett speciellt kommando förband som hade hade till uppgift att fånga, alternativt döda ledande talibaner. En i och för sig helt normal åtgärd i ett krig av typ AF-Pak kriget men som pga av den starka sekretess som omgärdat aktionen varit mindre känd - men dock inte okänd.

3. Att den Afghanska administrationen i alla dess delar är korrumperad är inte heller någon nyhet.

4. Kommentarerna till dokumenten rör till en inte ringa del förhållandet mellan Pakistan, och då speciellt den pakistanska armens underrättelse tjänst - ISI - och Taliban. I och för sig är detta heller ingen nyhet men för amerikanska politiker, som med all sannolikhet varit helt medvetna om situationen, har publicerandet av uppgifterna satt dem i en besvärlig situation visavi den amerikanska allmänheten. Eftersom USA aktivt politiskt, ekonomiskt och militärt stödjer Pakistan ställs de inför den logiska frågan hur USA kan stödja Pakistan då denna stat genom sin armés underrättelse tjänst i icke helt ringa grad stödjer Taliban - som dödar och sårar amerikanska soldater. Denna fråga kan komma upp i det amerikanska mellanperiods valet i november.

George Friedman ger den 27 juli i tankesmedjan Stratfors "veckobrev" en till synes logisk förklaring till spelet mellan USA och Pakistan när det gäller Taliban. Man kan hålla med eller inte hålla med men jag anser att hans analys är värd att komma läsarna till godo.

Let’s step back and consider the conflict dispassionately. The United States forced the Taliban from power. It never defeated the Taliban nor did it make a serious effort to do so, as that would require massive resources the United States doesn’t have. Afghanistan is a secondary issue for the United States, especially since al Qaeda has established bases in a number of other countries, particularly Pakistan, making the occupation of Afghanistan irrelevant to fighting al Qaeda.

For Pakistan, however, Afghanistan is an area of fundamental strategic interest. The region’s main ethnic group, the Pashtun, stretch across the Afghan-Pakistani border. Moreover, were a hostile force present in Afghanistan, as one was during the Soviet occupation, Pakistan would face threats in the west as well as the challenge posed by India in the east. For Pakistan, an Afghanistan under Pakistani influence or at least a benign Afghanistan is a matter of overriding strategic importance.

It is therefore irrational to expect the Pakistanis to halt collaboration with the force that they expect to be a major part of the government of Afghanistan when the United States leaves. The Pakistanis never expected the United States to maintain a presence in Afghanistan permanently. They understood that Afghanistan was a means toward an end, and not an end in itself. They understood this under George W. Bush. They understand it even more clearly under Barack Obama, who made withdrawal a policy goal.

Given that they don’t expect the Taliban to be defeated, and given that they are not interested in chaos in Afghanistan, it follows that they will maintain close relations with and support for the Taliban. Given that the United States is powerful and is Pakistan’s only lever against India, the Pakistanis will not make this their public policy, however. The United States has thus created a situation in which the only rational policy for Pakistan is two-tiered, consisting of overt opposition to the Taliban and covert support for the Taliban.

This is duplicitous only if you close your eyes to the Pakistani reality, which the Americans never did. There was ample evidence, as the WikiLeaks show, of covert ISI ties to the Taliban. The Americans knew they couldn’t break those ties. They settled for what support Pakistan could give them while constantly pressing them harder and harder until genuine fears in Washington emerged that Pakistan could destabilize altogether. Since a stable Pakistan is more important to the United States than a victory in Afghanistan — which it wasn’t going to get anyway — the United States released pressure and increased aid. If Pakistan collapsed, then India would be the sole regional power, not something the United States wants.

The WikiLeaks seem to show that like sausage-making, one should never look too closely at how wars are fought, particularly coalition warfare. Even the strongest alliances, such as that between the United States and the United Kingdom in World War II, are fraught with deceit and dissension. London was fighting to save its empire, an end Washington was hostile to; much intrigue ensued. The U.S.-Pakistani alliance is not nearly as trusting. The United States is fighting to deny al Qaeda a base in Afghanistan while Pakistan is fighting to secure its western frontier and its internal stability. These are very different ends that have very different levels of urgency.

The WikiLeaks portray a war in which the United States has a vastly insufficient force on the ground that is fighting a capable and dedicated enemy who isn’t going anywhere. The Taliban know that they win just by not being defeated, and they know that they won’t be defeated. The Americans are leaving, meaning the Taliban need only wait and prepare.

The Pakistanis also know that the Americans are leaving and that the Taliban or a coalition including the Taliban will be in charge of Afghanistan when the Americans leave. They will make certain that they maintain good relations with the Taliban. They will deny that they are doing this because they want no impediments to a good relationship with the United States before or after it leaves Afghanistan. They need a patron to secure their interests against India. Since the United States wants neither an India outside a balance of power nor China taking the role of Pakistan’s patron, it follows that the risk the United States will bear grudges is small. And given that, the Pakistanis can live with Washington knowing that one Pakistani hand is helping the Americans while another helps the Taliban. Power, interest and reality define the relations between nations, and different factions inside nations frequently have different agendas and work against each other.

"This report is republished with permission of STRATFOR"

Read more: WikiLeaks and the Afghan War | STRATFOR

Efter att ha förminskat vikten av WikiLeaks publicering av dokumenten måste jag dock tillägga att på en punkt har man lyckats få upp något som även för relativt insatta personer som följer vad som skrivs om AF-Pak kriget kom som en överraskning. Nämligen att Taliban från Iran erhållit ett antal s.k. Man-Portable Air Defence Systems (MANPADS). Huruvida dessa är av en kvalitet att de aktivt påverkar krigföringen är oklart. Man måste dock hålla i minnet att USA gav de afghanska mujahideen styrkorna MANPADS då dessa stred mot den sovjetiska invasions armen samt att dessa hade ett inte ringa inflytande på det sovjetiska beslutet att dra tillbaka sina styrkor från Afghanistan. För de som är intresserade av kontakterna mellan Iran och Taliban klicka här.

Det är dock ingen tvekan om att publiceringen i WikiLeaks gett den del av de debattörer runt om i världen som av anti amerikanska och/eller anti imperialistiska skäl vill att USAs och ISAF stykorna snarast skall lämna Afghanistan vatten på sina kvarnar. Man svänger sig redan med argumentet "krigsförbrytelser" utan att i de flesta fall ha en aning om den juridiska definitionen av "krigsförbrytelse" i ett krig som AF-Pak kriget. De flesta kommentatorer är dock eniga om att publiceringen inte kommer att ha någon större inverkan på krigets fortsättning.

Problemet är att krigsmålen i Afghanistan dels är dåligt definierade och dels att de inte är synonyma mellan alla deltagarna i den av USA ledda koalitionen. President Obama definierar det som ett krig mot AL Qaeda. De finns de som definierar det som ett krig mot den internationella jihadist rörelsen dvs ett krig för de västerländska värdena. En del av deltagarna i koalitionen finns där av lojalitet mot USA och/eller av intern EU lojalitet.

Att sedan president Obama förklarat att USA skall börja dra tillbaka trupper sommaren 2011 innebär att Taliban bara behöver vänta för att vinna.

Den nyss avslutade konferensen i Kabul förklarade att de Afghanska säkerhets styrkorna redan år 2014 skulle vara i stånd att ta över ansvaret för säkerheten i landet vilket förefaller mindre troligt.

Man kan fråga sig om alla de som i USA och Europa vill deras respektive länder drar tillbaka sina trupper från Afghanistan reflekterat över vad en taliban seger innebär för den afghanska befolkningen. Totalt kulturmörker, kvinnoförtryck, förbud för flickor att få skolutbildning, ingen politisk frihet, ingen yttrandefrihet osv. Om USA och ISAF länderna drar tillbaka sina styrkor innan Taliban och Al Qaeda slagits tillbaka så signalerar de till resten av världen att de inte är beredda att slåss för dessa värden med allt vad detta kommer att innebära.

Läs även andra bloggares åsikter om WikiLeaks, USA, ISAF, Afghanistan, Pakistan, Al Qaeda, Al Qaida, Taliban, Mujahadeen,

Se även Chefsingenjören Efterdyningar

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11, DN12,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9,
Sydsvenskan, Sydsvenskan2, Sydsvenskan3, Sydsvenskan4, Sydsvenskan5, Sydsvenskan6,
Dagen,
SVT, SVT2, SVT3, SVT4,
VG,
Expressen, Expressen2,
SR,
ST,
EK,

Gaza, avskälpningsplats för icke andvändbar medicin?

Vad är avsikten med den materiella hjälp, t.ex. medicin och sjukvårdsmaterial, som världssamfundet, i dess olika former, levererar till befolkningen i Gaza remsan. Vilja att hjälpa och stödja? Vinna politiskt inflytande?

Frågan förefaller absurd men enligt en artikel i Yediot Achronots pappersupplaga den 20 juli 2010 är den mer än befogad. Enligt uppgifter från de palestinska myndigheterna i Gaza så har användbars tiden för ca 70% av de de läkemedel som levererats till Gaza som humanitär hjälp från olika lände och organisationer (inklusive EU) gått ut. Dvs dessa läkemedel är ej användbara och i många fall rent farliga.

Som exempel på läkemedel som inte varit möjliga att använda tas det i ovan nämnda tidningsartikel upp exemplet att internationell hjälporganisationer sände hundratusentals ampuller med vaccin mot svininfluensan som dock visade sig vara oanvändbara.

De palestinska myndigheterna eldade under den senaste tiden upp läkemedel för miljonbelopp utöver de som helt sonika grävdes ned med allt vad det innebär som ekologiska faror.

Enligt chefen för donationer vid det palestinska hälsovårdsministeriet, Monir Albersh, så rör det sig om läkemedel vars användningstid i vissa fall gick ut för över ett år sedan!

Men det är inte bara oanvändbara läkemedel som som doneras till Gaza. Den irländska båten "Rachel Corrie" hade med sig cement vars sista användningsdatum var för 15 år sedan.

Frågan som ställdes i början på artikeln får varje läsare själv svara på. Jag har givetvis min egen uppfattning men vill inte påverka ert intellektuella arbete med att ge er min uppfattning.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Gaza, Gazaremsan, Humanitär hjälp, Hamas,

DN, DN2, DN3, DN4,
SvD, SvD2, SvD3,
Sydsvenska Dagbladet, Sydsvenska Dagbladet2, Sydsvenska Dagbladet3, Sydsvenskan4,
SVT,
Dagen, Dagen2,
VG, VG2,
Expressen,
GP,
Vlt,
Ystads Allehanda,
HD,
ST,

Nytt israeliskt grepp i gazafrågan mot slentrianmässigt europeiskt

EUs utrikesminister, Catherine Ashton, som är på ett tre dagars besök i Israel, Gaza och Västbanken förklarade vid en presskonferens på kvällen den 17 maj att gränsövergångarna mellan Israel och Gaza remsan snarast måste öppnas i båda riktningarna för såväl person- som godstrafik.

Israels största tidning, Yediot Achronot, publicerade på fredagen i sin hebreiska pappersupplaga ett av israeliska UD nytt utarbetat förslag om totalt stängning av all landtransport mellan Israel och Gaza remsan samt på sikt en successiv nedtrappning av den israeliska exporten av el och vatten till Gaza.

Inga nya grepp.

Att Catherine Ashton inte var någon vän av Israel kom ju knappast som någon överraskning, men att hon vid sin presskonferens med den palestinske statsministern, Salam Fayyad, bl.a. förde fram kravet på en total fri persontrafik mellan Israel och den Hamas styrda Gaza remsan, tyder på att hon inte är speciellt väl insatt i de lokala politiska förhållandena. Hennes uttalande låter ju bra ur "Human Right" synpunkt men varken den israeliska ledningen eller dess befolkning skulle kunna tänka sig att gå med på att hamas aktivister i praktiken skulle få fri och okontrollerbar rätt att ta sig in i Israel med allt vad detta skulle leda till i fråga om terrorism.

Salam Fayyad är tvivels löst allt annat än intresserad av att hamas aktivister från Gaza skulle få möjlighet att via Israel ta sig in i den Fatah ledda PA administrerade Västbanken. För att inte
vara helt odiplomatisk framförde han vikten av export från Gaza remsan till Israel för remsans ekonomiska utveckling.

Det nya israeliska förslaget.

Det israeliska förslaget, eller för att vara mer exakt, det israeliska UDs förslag då det ännu inte är klart om den israeliske utrikesministern Lieberman fått klartecken från regeringen eller kabinettet, innebär att banden mellan Israel och Gaza remsan totalt skärs av. I stället för blockad politiken ger Israel nu fritt fram under förutsättningen att det inte sker över gränsen mellan Israel och Gaza remsan som kommer att bli totalstängd. Israel kommer inte att hindra trafik mellan remsan och omvärlden. EU liksom resten av det internationella samfundet kommer att ha full frihet att komma och genomföra alla sina humanitära program och detta utan att fråga Israel om lov. Varutransporter sjövägen till remsan kommer inte att behöva gå in till Ashdod för att kontrolleras ( om de har krigsmateriel i lasten) utan de föreslås bli kontrollerade i hamnar tillhörande EU medlemmen Cypern.

För att göra Gaza remsan självförsörjande i fråga om el och vatten föreslås att bland de första projekten byggandet av ett modernt kraftverk samt en avsaltnings anläggning för produktion av dricks vatten genomförs. Man påpekar också att uppförandet av en modern anläggning för rening av avloppsvatten bör prioriteras. Från denna skulle man ju dessutom få vatten för bevattning av olika sorter av grödor.

När det gäller gränsövergången mot Egypten i Rafiach området så frånsett samordningen med Egypten krävs en EU styrka på högsta militära nivå får att understödja EUs kontroll att inga vapen kommer in denna väg. Kravet på en militär elit styrka bottnar i erfarenheten av hur Hamas med lite enkla hot skickade hem en tidigare (EU) kontrollstyrka från samma gränsövergång.

Genom ett arrangemang av ovanstående sort anser Israel att all typ av ockupation av remsan är avslutat och att Israel inte har något mer ansvar för dess befolkning. Den som har överhöghet och ansvar för befolkningen torde vara FN, vars föregångare NF i början av 1920 talet överlämnat det sk. Palestina området till Storbritannien som ett NF mandat. Storbritannien återlämnade mandatet den 15 maj till FN och Egypten ockuperade remsan i kriget 1948-49. Israel slängde ut Egypten i 1967 års krig och efter genomförandet av Liebermans förslag har Israel inget ansvar för området efter internationell rätt. Av detta följer att FN är, antingen man vill eller ej, överhuvud i området. FN har givetvis rätt att lämna över området till hugade spekulanter.

Liebermans förslag kommer vid en tidpunkt då alltmera röster höjs mot iden med en två statslösning bl.a. av skälet att det i dag finns de facto två palestinska politiska enheter som är ur ideologisk synpunkt diametralt skilda samt att en av dem, hamasregimen i Gaza inte erkänner Israels rätt att existera av religiösa skäl.

Det är inte säkert att Liebermans förslag är genomförbart men det pekar på att idag är det av nöden med nytänkande i frågan om Israel och palestinierna.

Givetvis kommer det att finnas personer som vill förorda en enstatslösning för israeler och palestinier men de bör ta beaktande att en sådan lösning kommer att föra med sig följder som får Jugoslaviens sammanbrott att se ut som en lekskola där alla parter skulle förlora stort men de palestinska störst.

Skall bli intressant att se hur Liebermans förslag kommer att tas emot i en värld som ser allt genom ett Palestina färgat prisma.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Gazaremsan, Gaza, EU, FN, Ashton, Lieberman,

Knuff



DN, DN2, DN3, DN4,
SvD, SvD2,
Sydsvenskan, Sydsvenskan2,
Dagen, Dagen2,
VG,
SVT,
Expressen,
HD,
GP,
Arbetarbladet,
BLT,
Skånskan,
EK,
Gefle Dagblad,

Israelisk undersökning av bordningen av M/S Marmara

Den israeliska försvarsmakten (IDF) lade i går (12072010) fram en genomgående undersökning om hur och på vilka grunder de militära besluten om utförandet av bordningen av "Ships to Gaza" och då speciellt sett M/S Marmara fattats.

Den israeliska försvarsmakten undersöker genomgående alla aktioner som den varit inblandad i. Detta sker i undersökningar/utvärderingar av varje inblandat förbands handlande och sker på kompani-, bataljon-, brigad nivå och då det rör sig om aktion i vilka större förband varit aktiva i även på dessas nivå. Dessa undersökningar/utvärderingar görs för att rätta till brister såväl som att utvärdera nya grepp. Allt för att förbättra förbandens stridsduglighet. Dessa undersökningar/utvärderingar görs inom förbanden i fråga och resultaten vidarebefordras uppåt i hierarkin.

Det förekommer också att den israeliska överbefälhavaren låter en pensionerad generalmajor undersöka en speciell händelse som t.ex. kidnappningen av Gilad Shalit eller Hizbollas blodiga bakhåll på en israelisk patrull som ledde till det andra Libanon kriget sommaren 2006.

Gabi Ashkenazi, IDFs nuvarande ÖB beordrade, några dagar efter att den israeliska marinen stoppat M/S Marmara och de andra fem fartygen på dessas väg mot Gaza, generalmajoren (res.) Giora Eiland att göra en undersökning av bordningen av M/S Marmara för att utreda hur planeringen av aktionen gått till. Det rörde sig om en utredning om valet av den militära tekniken att utföra bordningen och övertagandet av befälet på Marmara och de övriga fartygen i flottiljen. Eiland hade inte mandat att utreda de politiska besluten bakom aktionen ej heller de juridiska rörande rätten eller icke rätten att borda på internationellt vatten.

Orsaken att man använder sig av pensionerade generalmajorer för dylika undersökningar är att sådana personer dels har yrkeskunskap och dels då de utför undersökningen under reservist tjänstgöring även har en officers grad och senioritet i denna som ger dem befogenhet att "beordra fram alla fakta" de anser sig ha behov av.

I Israel hyser man en stor aktning för Giora Eiland dels för hans vidsträckta erfarenhet men dessutom för hans intelligens och förmåga att analysera situationer och föreslå problemlösningar.

Eilands rapport innehåller en bitande kritik av det underrättelseunderlag som de för detta ansvariga organisationerna (Aman, Den israeliska marinens underrättelse tjänst och Mosad tagit fram. Bristerna i detta underlag ledde till att man dels inte insett att speciellt på Marmara fanns en icke så liten grupp aktivister som föresatt sig att med våld åstadkomma en situation som skulle leda till en jättestor internationell israelisk PR förlust samt dels att detta egentligen var det som den islamska organisationen IHH och åtminstone delar av den turkiska statsledningen ville uppnå.

Det otillfredsställande underlaget från Aman bottnade i att man endast under den senaste tiden börjat intressera sig för Turkiet då detta land tidigare klassats som till Israel vänligt inställt land.

Eiland tar också upp att man från de israeliska flottenheterna och helikoptrarna borde sett förberedelserna som vidtogs på Marmara med avsikt att ge de bordande marinkommando soldaterna ett "varmt" mottagande och i sista stund utrusta dem för strid och inte för inskridande mot milt våldsamma demonstranter.

Rapporten pekar också på att den israeliska marinen inte hade någon alternativplan för fallet att det skulle visa sig att de israeliska soldaterna skulle mötas med våldsamt motstånd. På militärspråk fanns det alltså inte någon plan "B". Faktumet är dock, vilket också verkar framkomma av rapporten, att den israeliska marinen inte hade, och tydligtvis än i dag inte har, någon teknisk möjlighet att stoppa ett fartyg av M/S Marmaras storlek, än att borda det, utan att utsätta det för uppenbar fara, dvs fara att bli sänkt.

I och för sig är det inte alls ovanligt i militära sammanhang att en anfallsplan varit byggd på felaktiga förutsättningar men att anfallet trotts allt måste utföras. Chefen för den israeliska marinen och chefen för marinkommando soldaterna (Shayettet 13) var medvetna redan innan man påbörjat bordningen, som ovan nämnts, att aktivisterna på Marmara avsåg att ge dem ett varmt mottagande. Var ansvaret för att marinkommando soldaterna inte omedelbart utrustades med effektivare vapen än pistoler och "paint ball gevär" låg är oklart men i brist på alternativ så ligger det på chefen för marinen.

Rapporten tar tydligtvis också upp svårigheten att borda ett passagerarfartyg med ett icke ringa antal passagerare som är inställda på att aktivt motsätta sig bordningen till skillnad från ett lastfartyg med en liten besättning och få om ens några passagerare. Moderna passagerar- som lastfartyg är ytterst svåra att borda genom äntring såvida besättningar och passagerare motsätter sig detta och man är mer eller mindre hänvisad till att borda från helikoptrar genom att glida ned för en lina. Detta är en allt annat än snabb modell att få ombord en bordnings styrka, vilket innebär att den grundläggande principen för en effektiv insats mot våldsamma demonstranter att snabbt sätta in en så pass stor styrka att den får en chockverkan knappast är genomförbar. Detta innebär att även om aktivisterna på Marmara skulle varit normalt bråkiga demonstranter så skulle den ursprungliga israeliska planen trotts allt varit svår att genomföra utan att öppna eld med åtminstone gummikulor.

Det är ytterst viktigt att notera att Eiland klart och tydligt säger att kommando soldaternas sätt att handla och utföra sin uppgift ombord på Marmara var yrkesmässigt på högsta nivå och utfördes med stort personligt mod. Detta som svar på diverse skriverier i internationella massmedia att soldaterna greps av panik och vilt sköt omkring sig.

Eiland menar också att beslutet att öppna eld mot aktivisterna var berättigat inte minst då dessa var de som började eldgivningen. Att åtminstone några av aktivisterna hade tagit med sig eld vapen till fartyget bevisas genom att kulor av sort som IDF inte använder sig av opererats ut ur sårade israeliska soldater.

Man kan inte undgå att fråga sig, med stöd av anonyma och icke anonyma uttalanden från aktiva- som reservofficerare, att aktionen mot den turkiska "Ship to Gaza" inte prioriterades speciellt högt inom IDF.

Med en släng avsedd för landets politiska ledning säger Eiland i en intervju att stoppandet av den turkiska flottiljen inte bara var ett militärt problem utan även....(e.g. politiskt A.F.)

Eiland har sagt att han sett som sin uppgift att visa på vad som måste åtgärdas och förbättras och inte att utpeka syndabockar. En alldeles riktig inställning men tyvärr alltför sällsynt i den israeliska samhälles debatten.

Läs även andra bloggares åsikter om Ship to Gaza, Israel, Turkiet, IHH, Giora Eiland,

Knuff

DN, DN2, DN3, DN4, DN5,
SvD, SvD2, SvD3,
Sydsvenskan, Sydsvenskan2,
Dagen,
VG, VG2,
SVT, SVT2,
Arbetarbladet, Arbetarbladet2,
Skånskan,
Expressen,

Gen. David Petraeus tar befälet i Afghanistan

Gen. Petraeus tog på söndagen den 4 juli det formella befälet över det kontroversiella kriget i Afghanistan. Detta skedde vid en ceremoni i Kabul i närvaro av USAs, ISAFs och Afghanistans militära som civila ledarskap. Att det skedde på USAs nationaldag gav händelsen en extra symbolisk tyngd.

Petraeus förklarade att USA tillsammans med ISAF styrkorna och den spirande afghanska nationella armen ännu står inför en svåra strider men lovade att man skulle hålla ut intill dess den lokala regeringen och dess väpnade styrkor blivit nog starka att ta över. Efter år av krig har vi nu kommit till ett kritisk men avgörande punkt.

Vi måste visa det afghanska folket och Taliban att de amerikanska styrkorna såväl som ISAF och de afghanska är här för att skydda det afghanska folket och att vår uppgift är klar - att vinna.

Den av president Obama beslutade truppförstärkningen om 30.000 man har ännu inte helt kommit på plats men när detta inom den närmaste framtiden sker kommer Petraeus att ca 100.000 amerikanska och ca 50.000 från europeiska och övriga länder.

Att kriget i dag inte går bra är ingen hemlighet. Detta var också fallet i Irak då Petraeus tog över kommandot där. Men man får inte bortse från skillnaderna mellan situationen i Irak och den i Afghanistan är kritisk i många avseenden.

Eftersom Petraeus företrädare Gen. Stanley McChrystal redan förde en Counterinsurgency (COIN) strategi enligt den av Petraeus utarbetade amerikanska arme instruktionen om COIN så är det som Petraeus förklarade en fråga om personell förändring och inte en strategi förändring. Detta innebär dock givetvis att att det kan bli fråga om justeringar för att bättre anpassa COIN strategin till förhållandena i Afghanistan.

Med klar adress till såväl president Obama som till de vid ceremonin närvarande afghanska ledarna framförde Petraeus som sin åsikt att det skulle ta avsevärt längre tid än till juli 2011 att komma till ett läge som möjliggjorde början på en minskning av de amerikanska trupperna i Afghanistan.

Vid ceremonin var Petraeus klädd i amerikansk fältuniform. En klar psykologisk markering som de närvarande inte kunde undgå att notera.

Redan innan Petraeus anlänt till Afghanistan hade han klart och tydligt visat att han avsåg att de slitningar som förekommit mellan den amerikanska militära och den amerikanska civila ledningen i Afghanistan dels måste överbryggas men även att ifall han ansåg att den militära situationen krävde ett visst civilt handlande så skulle den militära åsikten ha överhand. Dagen innan han anlände till Kabul anordnade han en videokonferens med de två ledande civila amerikanska funktionärerna i Afghanistan, Richard Holbrooke - den speciellt utsände för samordningen av politiken i Pakistan och Afghanistan - samt Karl Eikenberry den amerikanske ambassadören i Afghanistan.

Enligt en artikel i New York Times den andra juli 2010,

The general raised a touchy issue: whether to buy generators to supply electricity to Kandahar. For months, the ambassador and many civilian development experts had opposed doing so now, because it didn’t fit long-term national plans for power generation. But Kandahar is the Taliban stronghold that is the American military’s next target. And General Petraeus, according to an official familiar with the conference call, said the basic services were so badly needed there that it justified going ahead.

The ambassador fell into line, the official said. In the perennial tug-of-war between civilian aspirations and military imperatives, score one for the Pentagon.

That, at least, is one way to read the conversation, especially in light of the harsh comments about civilian officials that General McChrystal had allowed members of his staff to make in front of a reporter. But another is that the McChrystal episode — and rumors that Ambassador Eikenberry might be replaced — have chastened officials on both sides, and that both now want to avoid a zero-sum game between State and Defense in Afghanistan. There, more even than in Iraq, the military and civilian sides need each other.

Förhoppningsfullt kan man se detta som Petraeus diplomatiska förmåga att navigera genom militära och civila vatten fyllda med mängder av institutionella och politiska inre stridigheter.

Läs även andra bloggares åsikter om Afghanistan, USA, Petraeus, ISAF, Taliban, Counterinsurgency, COIN,

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7,

SvD, SvD2, SvD3,SvD4, SvD5, SvD6,

Sydsvenskan,

Dagen,

VG, VG2, VG3, VG4,

SVT, SVT2, SVT3, SVT4,

VLT,

SMP,

Expressen, Expressen2,

HD,

Knuff

Knuff

Problem i Afghanistan

Om Gen. Stanley McChrystal varit en segerrik general så är det inte så säkert att president Obama skulle ha avskedat honom bara på grund av en skvaller artikel i "The Rolling Stones". Stats- och regeringschefer brukar definitivt inte sparka sina generaler då dom vinner och speciellt inte före val.

McChrystal var inte en segerrik general, dvs i Afghanistan. Hans på förhand upphaussade anfall i den av Taliban kontrollerade i södra Afghanistan belägna provinsen Helmand skulle bli ett bevis på att som i Irak kombinationen av mer trupper i ett anfall, (The Surge), och den av Gen. David Petraeus utarbetade Counterinsurgency (COIN) strategin att de amerikanska och ISAF trupperna nu fått en strategi som skulle bli lösningen på de taktiska och strategiska problemen i Afghanistan.

Men tyvärr så visade det sig snabbt att USA och ISAF styrkornas (här huvudsakligen brittiska men även danska) anfall körde fast och då speciellt i Marjah området. Det tog en relativt lång tid innan man officiellt förklarade att aktionen kunde betraktas som misslyckad. Inget klart har sagts om varför anfallet misslyckades utom att talibanstyrkorna hade bjudit på oväntat starkt motstånd. Dessutom har det glunkats om att den COIN strategi som som med framgång används i Irak inte är helt applicerbar i Afghanistan. Längre fram i artikeln kommer detta problem att behandlas.

Det är ju självklart att misslyckandet i Helmand och Marjah stärkte moralen hos taliban krigarna. Inverkan på både den civila och militära afghanska ledarskapet verkar också vara allt annat än positivt.

Men inte enbart detta höll Obama mot McChrystal som enligt "The Independent" tidigare i juni månad vid en genomgång för försvarsministrar från NATO och andra länder som deltar i ISAF styrkan varnat dem för att att det inte gick att förvänta sig någon förbättring av läget i Afghanistan under det närmaste halvåret.

Här följer några talande klipp från artikel som publicerades i The Independent den 27 juni 2010.

General McChrystal said progress in the next six months was unlikely. He raised serious concerns over levels of security, violence, and corruption within the Afghan administration. Only five areas out of 116 assessed were classed as "secure" – the rest suffering various degrees of insecurity and more than 40 described as "dangerous" or "unsecure".

Just five areas out of 122 were classed as being under the "full authority" of the government – with governance rated as non-existent, dysfunctional or unproductive in 89 of the areas. Seven areas out of 120 rated for development were showing sustainable growth. In 48 areas, growth was either stalled or the population were at risk. Less than a third of the military (dvs afghansk AF) and only 12 per cent of police forces were rated as "effective".

A strategic assessment referred to in the presentation revealed just how close the strategy in Afghanistan is to failing. It stated that the campaign was "on track temporarily" – but this was defined as meaning that there was "a low level of confidence that positive trends will be sustained over the next six-month period". It also said the Afghan people "believe that development is too slow" and many "still generally mistrust Afghan police forces". Security was "unsatisfactory" and efforts to build up the Afghan security forces were "at risk", with "capability hampered by shortages in NCOs and officers, corruption and low literacy levels".

Ytterligare ett citat som förklarar varför Obama ur politisk synvinkel var allt annat än "nöjd" med McChrystals föredragnng,

The reality, according to a senior military source, is that General McChrystal's candour about the reality of the situation was an obstacle to Mr Obama's search for an "early, face-saving exit" to help his chances in the 2012 presidential elections. "Stan argued for time, and would not compromise. Rolling Stone provided an excuse for Obama to fire the opposition to his plan without having to win an intellectual argument," he said.

General McChrystal knew "his time was up" and had been told by White House aides his "time-frame was all wrong", with the general thinking in years while the President was thinking more in months, he added.

Om de två sista citaten är något så när exakta så ställs president Obama i en mycket dålig dager då de indirekt hintar att Obama, med allt vad detta kan innebära, kräver att krigsplaneringen rörande Afghanistan skall anpassas till vad som är gynnsamt för honom inför nästa presidentval.

President Obama har vid ett antal tillfällen påpekat att han inte anser att militära medel är det bästa och effektivaste sättet att lösa internationella konflikter på. Utan att gå in på huruvida detta hans synsätt är verklighetsanknutet eller ej måste man dock inse att Obamas, och med honom den amerikanska administrationens, ytterst klara uttalande att USA avsåg att börja dra tillbaka sina trupper från Afghanistan sommaren 2011 visar på en total oförståelse på hur de andra inblandade parterna i konflikten - ISAF ländernas civila och militära ledningar, den afghanska regeringen, den pakistanska ledningen samt inte minst Taliban - uppfattar ett sådant uttalande.

Taliban inser att bara de klarar av att hålla huvudet över vattnet tills sommaren 2011 så har de uppnått sitt mål att bli en avgörande faktor i Afghanistans framtid. Den afghanska regeringen och den Pakistanska ledningen börjar inrikta sin politik på ett sätt som ger dem det bästa utbytet i ett framtida Afghanistan med Taliban som en betydelsefull komponent. Regeringarna i länder som har trupper i ISAF styrkan kan komma under ökat tryck från den allmänna opinionen i sina respektive länder att snarast ta hem trupperna. Detta torde bli speciellt markant i länder som deltar i ISAF av lojalitet med USA eller av annan orsak men utan att, som t.ex. Storbritannien, som klart uttalat att det ser sig som en part i fastställandet av den afghanska framtiden.

Rykten om kontakter mellan den afghanska ledningen och olika grupperingar inom Taliban - lierade eller icke lierade med Al Qaeda - har sedan en tid rapporterats i olika media. Den 28 juni 2010 rapporterades av Aljazeera.net att den afghanske presidenten, Hamid Karzai, haft ett personligt möte med Sirajuddin Haqqani som är ledaren för en betydelsefull regerings fientlig fraktion med intima kontakter med Al Qaeda. Enligt AL Jazeera kom Karzai i sällskap med

... is reported to have been accompanied to the meeting earlier in the week by Pakistan's army chief and the head of its intelligence services,

Karzais kansli förnekade rapporten vilket den pakistanska armens talesman också gjorde - allt efter rapport på Al Jazeera.

Amerikanska källor beskriver "The Haqqani network" som en av de tre väpnade anti regerings grupperna som är verksamma i Afghanistan vid sidan av Taliban och AlQaeda.

Chefen för CIA, Leon Panetta, säger i ett uttalande för AFP att det inte fanns några bevis på att ledarna för "The Haqqani network" var villiga att förhandla.

"We have seen no evidence that they are truly interested in reconciliation where they would surrender their arms, where they would denounce al-Qaeda, where they would really try to become part of that society," Panetta said in an interview with ABC News.

Även den nya amerikanska överbefälhavaren i Afghanistan, Gen. David Petraeus, förklarade vid senats förhören den 29 juni 2010 rörande hans utnämning till militär chef för de allierade styrkorna i Afghanistan, att president Karzai personligen förklarat för honom att han, Karzai inte haft något sammanträffande med " Siraj Haqqani or any other senior Haqqani leader "

Ryktena om Karzais försök att närma sig Taliban har mötts av fientlighet från talesmän från etniska grupper som Tajiker, Uzbeker och Hazarer vilka utgjorde den oppositionella så kallade Norra Alliansen under åren som Taliban styrde Afghnistan.

Men missförstå mig inte, ingen tror att den amerikanskt ledda koalitionen kommer att "vinna" kriget i Afghanistan på det sett som krig vanns under 1900-talet. Kriget i Afghanistan liksom det i Irak efter ockupationen av Bagdad är och var vad som idag definieras som "Wars Amongst the People" i vilka det gäller att bekämpa en upprorsrörelse som söker att med våld underkuva en civilbefolkning. Det är alltså inte ett krig mellan nationalstater eller koalitioner av nationalstater utan ett krig där det gäller att skydda en civilbefolkning från från en gerillarörelse som inte så sällan även har sina rötter i nämnda civilbefolkning.

Ett av de grundläggande problemen för en reguljär arme som för krig mot en gerillarörelse/upprorsrörelse är att nedkämpa nämnda rörelse på en gång som det är av yttersta vikt att se till att förlusterna i liv och infrastruktur bland den omgivande civilbefolkningen hålls till ett absolut minimum.

Den amerikanska armen utarbetade under i början av 2000-talet en skriven instruktion vad som i dag kallas Counterinsurgency Strategy (COIN) . Den byggde bl.a. på erfarenheter från britternas strider mot gerilla i det område som i dag kallas Malaysia, Vietnamkriget och krigen i Afghanistan under de tå sista århundradena av 1900-talet. Instruktionens huvudförfattare var den nuvarande generalen David Petraeus.

Här följer en kort avsnitt om COIN strategin tagen ur en artikel i Wikipedia om Irak kriget. Efter klippet kommer jag att ta upp vissa skillnader som krävs i strategin när den appliceras i Afghanistan istället för Irak.

Counterinsurgency strategy in Iraq changed significantly under the command of General Petraeus since the 2007 troop surge began. The newer approach attempts to win the hearts and minds of the Iraqi people through building relationships, preventing civilian casualties and compromising with and even hiring some former enemies.

Instead of seeing every Iraqi as a potential enemy, the current COIN strategy focuses on building relationships and getting cooperation from the Iraqis against Al Qaeda and minimizing the number of enemies for U.S. forces. The beliefe is, that maintaining a long term presence of troops in a community improves security and allows for relationships and trust to develop between the locals and the U.S. military. Civilian casualties are minimized by carefully measured use of force. This means less bombing and overwhelming fire power, and more soldiers using restraint and even sometimes taking more risk in the process.

Another method of gaining cooperation is by paying locals, including former insurgents, to work as local security forces. Former Sunni insurgents have been hired by the U.S. military to stop cooperating with Al Qaeda and to start fighting against them.

Det går inte att slaviskt använda sig av samma COIN strategi i Afghanistan som den som användes i Irak. En COIN strategi måste anpassas efter ett lands historia, etniska sammansättning, religiösa sammansättning, ekonomiska utveckling, stadssamhälle/landsbygdssamhälle osv.

Begrunda följande. Irak är ett stadssamhälle, Afghanistan ett landsbygdssamhälle, Irak var centralstyrt, Afghanistan ytterst decentraliserat då centralmakten var och är svag.

Den stora skillnaden i en COIN strategi i Afghanistan gentemot den som användes i Irak är att centralmakten i Afghanistan är ytterst svag. Detta innebär att kontaktnätet mellan USA/ISAF trupperna och civil befolkningen måste koncentreras mot lokala maktcentra.

Ytterligare ett problem med COIN strategin som Gen. Petraeus kommer att tvingas lösa är att Pashtun stammen som är den största i Afghanistan (ca hälften av befolkningen) är den dominerande i den afghanska regerings administrationen på en gång som den är den helt dominerande inom Talibanrörelsen.

Tanken med den amerikanska politiska strategin är att man från sommaren 2011 kommer att kunna överlåta allt större del av upprätthållandet av säkerheten på de afghanska säkerhetsstyrkorna.

Utifrån dagens läge förefaller detta vara näst intill en utopi. Inte bara på grund av den militära situationen utan även därför att man från USAs sida söker bygga på en stark centralmakt i Kabul. Detta går stick i stäv med den afghanska traditionen som alltid varit decentraliserat. Frågan är om man inte måste sträva efter en lösning som den som Henry Kissinger framför i en artikel i Washington Post den 24 juni 2010.

Afghanistan is a nation, not a state in the conventional sense. The writ of the Afghan government is likely to run in Kabul and its environs, not uniformly in the rest of the country. The attainable outcome is likely to be a confederation of semi-autonomous, regions configured largely on the basis of ethnicity, dealing with each other by tacit or explicit understandings. American counterinsurgency strategy -- no matter how creatively applied -- cannot alter this reality.

All this leaves only a narrow margin for the American effort. We are needed to bring about the space in which non-jihadist authorities can be established. But if we go beyond this into designing these political authorities, we commit ourselves to a process so prolonged and obtrusive as to risk turning even non-Taliban Afghans against us.

The facile way out is to blame the dilemma on Karzai's inadequacies or to advocate a simple end of the conflict by withdrawing from it.

Yet America needs a strategy, not an alibi. We have a basic national interest to prevent jihadist Islam from gaining additional momentum, which it will surely do if it can claim to have defeated the United States and its allies after overcoming the Soviet Union. A precipitate withdrawal would weaken governments in many countries with significant Islamic minorities. It would be seen in India as an abdication of the U.S. role in stabilizing the Middle East and South Asia and spur radical drift in Pakistan. It would, almost everywhere, raise questions about America's ability to define or execute its proclaimed goals. A militant Iran building its nuclear capacity would assess its new opportunities as the United States withdraws from both Iraq and Afghanistan and is unable to break the diplomatic stalemate over Iran's nuclear program. But an obtrusive presence would, in time, isolate us in Afghanistan as well as internationally.

Afghan strategy needs to be modified in four ways. The military effort should be conducted substantially on a provincial basis rather than in pursuit of a Western-style central government. The time scale for a political effort exceeds by a wide margin that available for military operations. We need a regional diplomatic framework for the next stage of Afghan strategy, whatever the military outcome. Artificial deadlines should be abandoned.

Förhoppningsfullt kan vi uppnå detta inte minst för det Afghanska folkets skull men även för omvärlden. Det kommer att kräva mycket tålamod samt politiska och militära ledare som inte snävt sneglar på vad som kortsiktigt förefaller bäst för deras karriärer.

Läs även andra bloggares åsikter om Afghanistan, USA, ISAF, NATO, Taliban, Barak Obama, David Petraeus, Stanly McChrystal,

DN,

DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11, DN12,

SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5,

Sydsvenskan, Sydsvenskan2, Sydsvenskan3,

Dagen, Dagen2,

VG, VG2, VG3, VG4,VG5, VG6,

HD, HD2, HD3,

Skånskan, Skånskan2,

SVT, SVT2, SVT3,

Smålandsposten,

GP,

Expressen,

SE ÄVEN

Forum Euroasien Här Här Här

Chefsingenjören Här

Wiesemans Wisdoms Här

Chris Anderson tänker Här