Sverige och Afghanistan

När man bor i Israel och följer debatten Sverige om dess deltagande i ISAF styrkornas kamp mot Taliban och dess allierade (Al Qaeda) blir man inte så lite förbryllad. Man hittar mycket lite om målsättningarna för det svenska deltagandet men å andra sidan inte så lite populistisk propaganda av typen att Sverige inte skall skicka militär utan koncentrera sig på bistånd. Ett annat argument för att dra tillbaka trupperna är att svenska soldater stupar.

Å andra sidan är det inte så svårt att förstå hur den politiska- och massmedia debatten i Sverige hamnat i den här situationen. Under årtionden hade den ideologiska linjen varit att Sverige skulle vara neutralt och inte delta i militära operationer på icke svenskt territorium. Undantaget från detta var deltagande i FNs Fredsbevarande styrkor (de blåa baskrarna) som skulle se till att ingångna avtal mellan stridande parter om inställande av de väpnade aktionerna dem dess i mellan inte bröts. Dessa FN styrkor som fungerade under kapitel 6 av FN stadgan fick enbart öppna eld i självförsvar. Detta i motsatts till de som hade mandat enligt kapitel 7 i nämnda stadga. Dessa definierades som Fredsframtvingande styrkor och hade rätt att tillgripa militärt våld för att främja fredlig lösning av konflikter.

Sverige deltog i ett inte ringa antal konflikter under kapitel 6 och det synes klart att den gemene svenskan såg dessa som det normgivande svenska militära engagemanget utanför Sveriges gränser.

I början av nittonhundra sextiotalet tog svensk militär aktiv del i väpnade FN operationer i Kongo. Det svenska militära deltagandet inkluderade tyngre infanteri vapen samt förband från flygvapnet (J29 Tunnan). Det bör observeras att denna insatts skedde under det kalla kriget men pga det halvsekel som gått sedan dess så var de flesta av dagens debattörer antingen inte födda då eller var förskolebarn, något som kan förklara att de inte är medvetna om att inställningen i det neutrala Sverige var positiv till det svenska deltagandet och att opinionen närmast var stolt över den svenska aktionen. Så vitt jag kommer i håg framfördes inga allvarliga krav på att de svenska styrkorna skulle dras tillbaka trotts de icke obetydliga antalet stupade svenska soldater.

Svenska militära styrkor deltog också i de av FN och NATO organiserade förbanden som på 1990 talet var aktiva i Bosnien och Kosovo. Lyckligtvis inskränkte sig de svenska förlusterna i dessa aktioner till en (1) soldat som enligt uppgift omkom i en trafikolycka.

Faktumet att det intill deltagandet i den militära FN-NATO aktionen i Afghanistan gått 50 år sedan svensk trupp förlorat personal i strid påverkar givetvis den gemene svenskens sett att se på problemet att i dag svenska soldater stupar och såras i Afghanistan. Kort sagt man är inte van vid att Sverige är i krig. De svenska militära insatserna i olika oroshärdar har i allmänhet varit "fredsbevarande" och inte "fredsframtvingande". Dvs, sysslat med övervakning av ingångna avtal och inte strid och trupputbildning.

Detta är troligtvis en av de psykologiska orsakerna till att så många faller för argumentet "att snarast ta hem de svenska soldaterna". Att sedan de politiker som för fram argumentet ofta har andra själ, som t.ex. antiamerikanska är en helt annan sak. Vänsterpartiets ordförande, Lars Ohly, har ännu inte förklarat vem som skall skydda de svenska biståndsarbetarna efter att de svenska trupperna dragits tillbaka. Tyska eller franska soldater? Är det så den svenska internationella solidariteten skall se ut?

Det går inte att bortse från att den svenska statsledningen misslyckats med att förklara skälet för det svenska deltagandet klart och entydigt i den internationella NATO - ISAF - styrkan.

En annan orsak till den utbredda oförståelsen är de svenska mediernas närmast katastrofala behandling av vad som händer i Afghanistan. Ytterst få svenska journalister har åkt ned till Afghanistan och gett sig ut på fältet. All heder till Terese Christiansson från Expressen och Johanne Hildebrandt från Aftonbladet som långa tider vistats där och vet vad de skriver om. Att sedan Aftonbladets chefredaktör Jan Helin enligt uppgift låtit bli att publicera en del av Johanne Hildebrandts artiklar då de inte passat ABs linje gör ju inte saken bättre.
Sakkunnigheten i militära frågor har visat sig vara allt annat än bra hos inte så få av de svenska journalister som behandlat den militära sidan av Afghanistankonflikten något som inte gör saken bättre.

Hittills har såvitt jag inte sett att svenska media kommenterat den av general Petraeus, ÖB ISAF, anbefallna Counter Insurgency taktiken (COIN) som kortfattat går ut på att man i stället för att göra patruller från större baser och efter patrullens slut återvända till dem, skall stanna kvar i patrullområdet och visa lokalbefolkningen att man är där för att skydda dem från, i detta fall, Taliban. Denna taktik användes med framgång i Irak under åren 2007-2008 och är i dag den officiella i Afghanistan och används sålunda även av den svenska styrkan. ( se intressant artikel av Johanne Hildebrandt i Aftonbladet den 18102010). I och med att man befinner längre tid och ofta till fots i "fiendeland" så är det ingen tvekan om att de egna förlusterna blir större men de strategiska fördelarna blir förhoppningsfullt än större (som det visade sig i Irak).

Den svenska basen i byn Ali I Zayi

Man efterlyser mycket mer om internationell solidaritet från svensk sida i debatten. Om man inte ställer upp för andra hur kan man förvänta sig att de skall ställa upp om Sverige skall behöva det i framtiden?

Vi hör och ser alldeles för lite om svensk solidaritet med den afghanska civilbefolkningen. Det går inte bara att prata om kvinnors och flickors rättigheter, bör man inte stå upp för dem när det kniper?

Å andra sidan kanske man inte kan beskylla Sverige för att inte stå upp för Afghanistan då det trotts allt visar sig att en icke ringa del av de västländer, inklusive USA, som har trupper i ISAF styrkan i dag söker olika vägar att så snabbt som möjligt få hem sina trupper.

Nadav Eyal skrev i fredags i Maariv (22102010) ... "En gång i tiden insåg man i västländerna att för att försvara den västerländska civilisationens gränser så var man tvungen att göra det vid dessa gränser. Dessa dagar är dock förbi. USA kommer att dra sig ur Afghanistan och Taliban kommer att överleva som de överlevde den Sovjetiska ockupationen".

Läs även andra bloggares åsikter om Sverige, Afghanistan, FN, NATO, ISAF,

Knuff

Knuff

Knuff

Knuff

Några viktiga bloggar som behandlar kriget i Afghanistan och den svenska styrkan.
Wisemans Wisdoms,
Chefsingenjören,
Chris Anderson Tänker,
FS19 Utlandsstyrkan i Afghanistan,

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5,
Sydsvenskan,
Dagen,
SVT,

En judisk stat i Israels land - en sionistisk grundtanke

När den israeliske premiärministern Bibbi Natanyaho för ett antal veckor sedan begärde att det palestinska ledarskapet skulle förklara att det erkänner staten Israel som den nationella staten för det judiska folket möttes detta av totalt motstånd från den palestinska sidan.

I och för sig var detta knappast förvånande, då icke erkännande av det judiska folkets rätt till en judisk nationalstat i Israels land varit sedan över 100 år ett genomgående tema i den arabiska/palestinska politiska uppfattningen.

Vad man däremot kan bli både betänksam och förvånad över var delar av reaktionen från israelisk sida. Från delar av den politiska- och massmedia världen hördes argumentet att Natanyaho bara fört fram argumentet för att få fredsförhandlingarna att gå i stå då alla trodde sig veta att den palestinska ledningen omedelbart skulle förkasta kravet - vilket den ju också gjorde.

Författaren till dessa rader är definitivt ingen beundrare av hur vår premiärminister fört förhandlingarna med palestinierna eller för den delen kontakterna med Obama administrationen men att automatiskt racka ned på Natanyaho när han för än gångs skull kommer med ett vettigt och helt ideologiskt underbyggt förhandlingskrav som delar av de israeliska media och politiska etablissemangen gjorde med argument som att kravet var allt från rasistiskt, odemokratiskt till taktiskt felaktigt visar bara att det finns alltför många debattörer som tydligtvis inte fattat vad den sionistiska ideologin går ut på - nämligen en judisk stat i Israels land.

Detta har varit basen i den sionistiska ideologin sedan Pinskers och Hertzels dagar och har direkt och indirekt fått internationellt erkännande både i Balfour deklarationen, Nationernas Förbunds stadga om palestina mandatet, FNs beslut den 29 november 1947 om delning av nämnda mandat i en självständig judisk och en självständig arabisk stat samt otaliga internationella sammanhang i vilka den israeliska staten benämns som "Den judiska staten". Ytterligare kan nämnas att president Barack Obama i ett tal i FNs generalförsamling definierade Israel som "the historic homeland of the Jewish People".

Man kan på goda grunder fråga sig med vilken rätt den palestinska ledningen förnekar det judiska folket rätten till en egen nationalstat i Israels land och dessutom ifrågasätter det judiska folket dess rätt att överhuvudtaget definiera sig som ett folk.

Från judisk sida har man från 1937 (Peel kommissionen) intill idag förklarat sig vara villig att godta en territoriell kompromiss om en delning av landet, något som palestinierna om än ovilligt började godta först i slutet av 1980-talet.

Den palestinska villigheten till en geografisk delning av landet innebär dock inte att det delas i en judisk stat och en palestinsk arabisk stat utan närmast i en helt eller delvis bi-nationell israelisk stat och en palestinsk arabisk stat.

Detta är bakgrunden till Natanyahus krav (dåvande israeliske premiärministern Ehud Olmert krävde samma sak vid Annapolis konferensen 2007). För ett slutgiltigt fredsavtal krävs att palestinierna erkänner Israel som den judiska nationalstaten - om inte så får vi och det palestinska folket fortsätta att dra sig fram med temporära tekniska lösningar och inte så lite blodsutgjutelse.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Palestina, palestinier, Natanyaho, judisk stat,



DN,
SvD,
Sydsvenskan,
SVT,

Syria, Hezbollah and Iran. An Alliance in Flux

I samband med den iranske presidenten Mahmoud Achmadinejads besök i Libanon ansåg jag att det skulle vara värdefullt att ge bloggens läsare tillgång till den av tankesmedjan Stratfor publicerade artikeln som återges nedan. För svenska läsare som ofta ges ytterst grunda framställningar av problemen i Mellanöstern torde det vara intressant att få ta del av en ytterst grundlig framställning av ett av områdets problemkomplex i all dess bysantinska form.

-------------------------------------------------------------------------------------

Syria, Hezbollah and Iran: An Alliance in Flux is republished with permission of STRATFOR.

By Reva Bhalla

Iranian President Mahmoud Ahmadinejad arrived in Beirut on Oct. 13 for his first official visit to Lebanon since becoming president in 2005. He is reportedly returning to the country after a stint there in the 1980s as a young Islamic Revolutionary Guard Corps (IRGC) officer tasked with training Hezbollah in Lebanon’s Bekaa Valley. A great deal of controversy is surrounding his return. Rumors are spreading of Sunni militants attempting to mar the visit by provoking Iran’s allies in Hezbollah into a fight (already the car of a pro-Hezbollah imam who has been defending Ahmadinejad has been blown up), while elaborate security preparations are being made for Ahmadinejad to visit Lebanon’s heavily militarized border with Israel.

Rather than getting caught up in the drama surrounding the Iranian president’s visit, we want to take the opportunity provided by all the media coverage to probe into a deeper topic, one that has been occupying the minds of Iranian, Syrian and Hezbollah officials for some time. This topic is the durability of the Iran-Hezbollah-Syria alliance, which STRATFOR believes has been under great stress in recent months. More precisely, the question is: What are Syria’s current intentions toward Hezbollah?

The Origins of the Alliance

To address this topic, we need to review the origins of the trilateral pact, starting with the formation of an alliance in 1979 between secular Alawite-Baathist Syria and the Islamic Republic of Iran. Ideologically speaking, the Syrian Alawite elite represent an offshoot of Shiite Islam that the Sunnis consider apostate. They found some commonality with the Shiite clerical elite in Tehran, but there were also broader strategic motivations in play. At the time, Syria was on a quest to establish the country’s regional prowess, and it knew that the first steps toward this end had to be taken in Lebanon. From the Syrian point of view, Lebanon is not just a natural extension of Syria; it is the heartland of the Greater Syria province that existed during Ottoman times. Since the days of Phoenicia, what is modern-day Lebanon has been a vibrant trading hub, connecting routes from the east and south to the Mediterranean basin. For Syria to feel like it has any real worth in the region, it must dominate Lebanon.

A civil war that had broken out in Lebanon in 1975 (and lasted through 1990) afforded Syria such an opportunity. The main obstruction to Syria’s agenda at the time, besides Israel, was the Palestine Liberation Organization (PLO) under Yasser Arafat, whose vision for a unified Palestine and whose operations in Lebanon ran counter to Syria’s bid for regional hegemony. The PLO, in fact, was one of the main reasons Syria intervened militarily in Lebanon in 1975 on behalf of its Maronite Christian allies. At the same time, Syria was looking for an ally to undermine the Baathist regime of Saddam Hussein in Iraq, with whom the Syrian Baathists had a deep-seated rivalry. An alliance with Iran would grant Syria some much-needed individuality in a region dominated by the Arab powers Saudi Arabia and Egypt.

Coming off the success of the 1979 Islamic Revolution in Iran and going into what would become a long and bloody war with Iraq, Iran was also looking for a venue to counter the Baathist regime in Baghdad. In addition, Iran was looking to undermine the Pan-Arab vision, establish a presence in the Levant and promote its own Islamic vision of government. In opposition to Israel, Hussein and Arafat, Iran and Syria thus uncovered the roots of an alliance, albeit one that was shifting uneasily between Syrian secularity and Iranian religiosity.

The adoption of Hezbollah by the two unlikely allies in 1982 was what helped bridge that gap. Hezbollah, an offshoot of Amal, the main Shiite political movement at the time, served multiple purposes for Damascus and Tehran. Syria found in Hezbollah a useful militant proxy to contain obstructions to Syrian influence in Lebanon and to compensate for its own military weakness in comparison to Israel. In the broader Syrian strategic vision, Hezbollah would develop into a bargaining chip for a future settlement with Israel once Syria could ensure that Lebanon was firmly within Syria’s grasp and was therefore unable to entertain a peace deal with Israel on its own.

The Iranians saw in Hezbollah the potential to export its Islamic Revolution into the Arab world, a strong binder for its still new and shaky alliance with Syria and a useful deterrent in dealing with adversaries like Israel, the United States and Saudi Arabia. So, Iran and Syria set out to divide their responsibilities in managing this militant proxy. Iran was primarily in charge of bankrolling, training and enforcing the group’s ideological loyalty to Tehran with IRGC assistance. Syria was in charge of creating the conditions for Iran to nurture Hezbollah, mainly by permitting IRGC officers to set up training camps in the Bekaa Valley and by securing a line of supply for weapons to reach the group via Syria.

But the triumvirate did not get off to a very smooth start. In fact, Hezbollah and Syria clashed a number of times in the early 1980s, when Syria felt the group, under Iranian direction, went too far in provoking external intervention (and thus risked drawing Syria into conflict). If Hezbollah was to operate on Syrian territory (as Syria viewed it) in Lebanon, Syria wanted Hezbollah operating on its terms. It was not until 1987, when Syrian troops in Lebanon shot 23 Hezbollah members, that Hezbollah fully realized the importance of maintaining an entente with Syria. In the meantime, Hezbollah, caught between occasionally conflicting Syrian and Iranian agendas, saw that the path to the group’s survival lay in becoming a more autonomous political — as opposed to purely militant — actor in the Lebanese political arena.

A Syrian Setback

The Iran-Hezbollah-Syria alliance operated relatively smoothly through the 1990s as Hezbollah gradually built up its political arm and as Syria kept close watch on the group through its roughly 14,000 troops and thousands of intelligence agents who had remained in Lebanon since the end of the civil war. In 2000, with Iranian and Syrian help, Hezbollah succeeded in forcing Israel to withdraw from Lebanon’s southern Security Zone, an event that greatly boosted Hezbollah’s credentials as a Lebanese nationalist actor.

But fresh challenges to the pact came with the turn of the century. The 2003 U.S. invasion of Iraq, in particular, was a defining moment for both Iran and Syria. The two allies felt enormously uncomfortable with having the world’s most powerful military on their borders, but they were also presented with an immediate opportunity to unseat their mutual archrival, Saddam Hussein. Iran and Syria also had different endgames in mind for a post-Hussein Iraq. Iran used its political, militant and intelligence links to consolidate influence in Iraq through the country’s Shiite majority. In contrast, Syria provided refuge to Iraq’s Sunni Baathists with the aim of extending its sphere of influence in the region through a secularist former-Baathist presence in Baghdad. The Syrians also planned to use those Sunni links later to bargain with the United States for a seat at the negotiating table, thereby affirming Syrian influence in the region.

But before Syria could gain much traction in its plans for Iraq, its agenda in Lebanon suffered a serious setback. On Feb. 14, 2005, a massive car bomb in Beirut killed former Lebanese Prime Minister Rafik al-Hariri, a powerful and vocal opponent of Syrian authority in Lebanon. The bombing is strongly believed to have been orchestrated by elements within the Syrian regime and executed by members of Hezbollah. While a major opponent of the Syrian regime was thereby eliminated, Syria did not anticipate that the death of al-Hariri would spark a revolution in Lebanon (which attracted the support of countries like France and the United States) and end up driving Syrian troops out of Lebanon. The vacuum that Syria left in Lebanon was rapidly filled by Iran (via Hezbollah), which had a pressing need to fortify Hezbollah as a proxy force as war tensions steadily built up in the region over Iran’s nuclear ambitions. Though Syria knew it would only be a matter of time before it would return to Lebanon, it also had a strategic interest in demonstrating to the Israelis and the Americans the costs of Syria’s absence from Lebanon. The regime wanted to show that without a firm Syrian check on Hezbollah, disastrous events like the 2006 summer confrontation between Hezbollah and Israel could occur.

The Syrian Comeback

It has now been more than five and a half years since the al-Hariri assassination, and there is little question that Syria, once again, has reclaimed its hegemonic position in Lebanon. The Syrian intelligence apparatus pervades the country, and Lebanese politicians who dared to speak out against the Syrian regime are now asking for forgiveness. In perhaps the most glaring demonstration of the political tide shifting back toward Damascus, Saad al-Hariri, the son of the slain al-Hariri and Lebanon’s reluctant prime minister, announced in early June that Lebanon had “made a mistake” in making a “political accusation” against Syria for his father’s murder. The message was clear: Syria was back.

That message did not necessarily sit well with Hezbollah and Iran. Syria wants to keep Hezbollah in check, returning to the 1990s model when Syrian military and intelligence could still tightly control the group’s movements and supplies. Iran and Hezbollah have also watched as Syria has used its comeback in Lebanon to diversify its foreign policy portfolio over the past year. Saudi Arabia and Turkey, for example, have been cozying up to Damascus and have quietly bargained with the al Assad regime to place checks on Hezbollah as a way to undermine Iran’s key proxy in the Levant. As long as these regional powers recognize Syria’s authority in Lebanon, Syria is willing to use those relationships to exonerate itself from the al-Hariri assassination tribunal, rake much-needed investment into the Syrian economy and, most important, re-establish itself as a regional power. Syrian President Bashar al Assad’s decision to visit Beirut alongside Saudi King Abdullah was a deliberate signal to Hezbollah and Iran that Syria had options and was not afraid to display them.

This does not mean Syria is ready and willing to sell out its Hezbollah and Iranian allies. On the contrary, Syria derives leverage from maintaining these relationships and acting as the bridge between the Shiite revivalists and the Sunni powers. Syria has illustrated as much in its current mediation efforts among the various Iraqi factions that are torn between Iran on one side and the United States, Saudi Arabia and Turkey on the other. But if we go back to reviewing the core reasons Syria agreed to an alliance with Iran and Hezbollah in the first place, it is easy to see why Hezbollah and Iran still have a lot of reason to be worried.

Syria’s priority in the early 1980s was to achieve suzerainty in Lebanon (done), eliminate the threat posed by Saddam Hussein in Iraq (done) and remove any key obstacles in Lebanon that could challenge Syria’s authority. In the 1970s, that obstacle was the PLO. Today, that obstacle is Hezbollah and its Iranian backers, who are competing for influence in Lebanon and no longer have a good read on Syrian intentions. Hezbollah relies heavily on Syria for its logistical support and knows that its communication systems, for example, are vulnerable to Syrian intelligence. Hezbollah has also grown nervous at the signs of Syria steadily ramping up support for competing militant groups — including the Amal Movement, the Syrian Social Nationalist Party, al-Ahbash, the Nasserites, the Baath Party and the Mirada of Suleiman Franjiyye — to counter Hezbollah’s prowess.

Meanwhile, Iran is seeing one of the key prongs in its deterrent strategy — Hezbollah — grow increasingly vulnerable at a time when Iran is pressed to demonstrate to the United States and Israel that the costs of an attack on its nuclear installation are not worth incurring. The Iranian competition with Syria does not end in Lebanon, either. In Iraq, Syria is far more interested in establishing a secularist government with a former Baathist presence than it is in seeing Baghdad develop into a Shiite satellite for the Iranians.

For now, Syria is adroitly playing both sides of the geopolitical divide in the region, taking care to blend its reassurances toward the alliance and its primary negotiating partners in Saudi Arabia with threats of the destabilization that could erupt should Syria’s demands go ignored. Syria, for example, has made clear that in return for recognition of its authority in Lebanon it will prevent Hezbollah from laying siege on Beirut, whether they are ordered to do so by Tehran as part of an Iranian negotiating ploy with the Americans or whether they act on their own in retaliation against the al-Hariri tribunal proceedings. At the same time, Syrian officials will shuttle regularly between Lebanon and Iran to reaffirm their standing in the triumvirate. Behind this thick veneer of unity, however, a great deal of apprehension and distrust is building among the allies.

The core fear residing in Hezbollah and Iran has to do with Syrian intentions moving forward. In particular, Hezbollah would like to know if, in Syria’s eyes, the group is rapidly devolving from strategic patron to bargaining chip with every ounce of confidence that Syria gains in Lebanon. The answer to that question, however, lies not in Syria but in Israel and the United States. Israeli, U.S. and Saudi policymakers have grown weary of Syria’s mercantilist negotiating style in which Syrian officials will extract as much as possible from their negotiating partners while delivering very little in return.

At the same time, Syria cannot afford to take any big steps toward militant proxies like Hezbollah unless it receives firm assurances from Israel in backchannel peace talks that continue to stagnate. But Syria is also sensing an opportunity at its door: The United States is desperate to complete its exit strategy from Iraq and, like Israel, is looking for useful levers to undermine Iranian clout in the region. One such lever is Syria, which is why the mere idea of Israel and Syria talking peace right now should give Iran and Hezbollah ample food for thought.

Give us your thoughts on this report For Publication Not For Publication

Read comments on other reports Reader Comments

Syria, Hezbollah and Iran: An Alliance in Flux is republished with permission of STRATFOR

Läs även andra bloggares åsikter om Hizbollah, Iran, Syrien, Israel

DN,
SvD,
Sydsvenskan,

Sverige normaliseras - i terrorns skugga

Sverige har under tiden sen den 19 september blivit en mycket mer normal europeisk stat. Två saker har hänt. Dels kom ett högerextremistiskt parti in i riksdagen, dels utpekas Sverige, tillsammans med Storbritannien, Frankrike och Tyskland som ett land där det just nu är stor risk att Al Qaeda under en nära framtid kommer att utföra någon typ av större terror aktion - troligtvis av den typ som utfördes i Bombay i november 2008.

Den här bloggposten kommer att behandla frågan om en Al Qaeda aktion i Sverige.

Först får vi lov att konstatera att Sverige idag tydligtvis inte har ett avtal med Al Qaeda av den typ som den svenska regeringen hade, under 1980-talet, med PLO och denna organisation närstående rörelser vilket gick ut på att den svenska regeringen tillät PLO att ha ett regionalt högkvarter i Sverige under förutsättning att de palestinska organisationerna inte utförde terroraktioner på svenskt territorium. Det svenska EU medlemskapet torde åtminstone moraliskt förhindra ett sådant avtal idag.

De internationella media spekulerar i huvudsak om risken av en Al Qaeda aktion i något av de tre stora EU länderna och nämner Sverige närmast i förbigående. Detta beror troligtvis på dessas centrala ställning samt att det sedan länge år känt att det finns terrorkontakter mellan de islamska minoriteterna i nämnda länder och Al Qaeda/Taliban i Pakistan och Afghanistan.

Med rätta har de internationella medierna tagit upp problemet med islamska ungdomar med europeiska medborgarskap som genomgått stridsutbildning i Al Qaeda- och Talibanläger i de pakistanska gränsområdena med Afghanistan och då i huvudsak i Norra Waziristan. Dessa ungdomar är i huvudsak barn till invandrare från asiatiska eller afrikanska länder men det finns även konvertiter till Islam bland dem. Under de senaste veckorna har ett 20-tal sådana ungdomar, i huvudsak tyska och brittiska medborgare dödats i amerikanska drönar angrepp.

När sådana ungdomnar efter slutförd utbildning återkommer till Europa kan de av skydd av sina europeiska medborgarskap, språkkunskaper och kännedom av europeisk mentalitet utgöra en farlig grupp terrorister.

Efter att terrorhotet mot Sverige publicerades har så vitt jag sett inget skrivits eller sagts i svenska media om islamister med svenskt medborgarskap som genomgått militär terroristutbildning. I och för sig är detta ganska underligt då det tidigare förekommit uppgifter om svenska islamister som fått militär terroristutbildning på olika håll i världen. Ta till exempel Abu Qasawarah som var en marockan som efter att invandrat till Sverige fick svenskt medborgarskap. Denna person var ledare för en extremistgrupp i Brandbergen moskén i Haninge söder om Stockholm. Han lämnade Sverige 2006 för Irak och var sysselsatt med att rekrytera terrorister för Al Qaeda (AQI) enligt uppgifter blev han vice chef för Al Qaeda i norra Irak och stupade på denna post den 5 oktober 2008. Se även min bloggpost från den 16102008.
Frågan är vad har hänt med medlemmarna av den extremistgrupp som Abu Qasawarah var ledare för i Bandbergen moskén. Har SÄPO koll på dem?

Ett annat nog så allvarligt exempel är att ett inte ringa antal islamska ungdomar från Sverige rest till Somalien och enrollerat den Al Qaeda affilerade Al Shaabab rörelsen. Ungdomarna hade rekryterats på en ungdomsgård i Rinkeby i närheten av Stockholm. Enligt uppgifter har även ett antal av ungdomarna stupat i strid för Al Shaabab. Se även min bloggpost från den 7 januari 2010.

Förhoppningsfullt har de svenska säkerhetsmyndigheterna koll på de i Norra Waziristan och Somalien utexaminerade personerna som kan tänkas komma tillbaka till Sverige och där uppvisa vad de lärt sig.

Även om hotet i Sverige är lägre än vad det är i de tre ledande EU länderna så har man all orsak att vara orolig då utan att vilja förtala Sverige och dess säkerhetsmyndigheter så är det nog ingen fråga om att de brittiska, franska och tyska säkerhetsmyndigheterna står på en högre nivå än de svenska.

Läs även andra bloggares åsikter om Terror, Europa, Sverige, Storbritanien, Tyskland, Frankrike, Al Qaeda, PLO, Taliban, Afghanistan, Pakistan, Somalien, Al Shaabab, Al Qaida, Al Shabaab,

Knuff

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6,
E24,
SVT, SVT2,
GP, GP2,
Sydsvenskan, Sydsvenskan2,
Expressen,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6,