Premiärminister Ehud Olmert på väg ut

Ehud Olmert meddelade vid en presskonferens på onsdagskvällen att han inte kommer att ställa upp i det interna valet till ordförande i Kadimapartiet. Valet kommer äga rum den 17 september 2008.

Olmert meddelade också att han, direkt efter att en ny partiledare för Kadima valts, kommer att avgå som Israels premiärminister, vilket automatiskt innebär att regeringen avgår.

Israels president, Shimon Peres, kommer med all sannolikhet att lämna uppdraget att bilda ny regering till den nya ordföranden i Kadima då detta parti är det största i det israeliska parlamentet.

Frågan om nyval kan aktualiseras om det visar sig att Kadimas nye ordförande eller någon annan parlaments medlem ej kan skapa en majoritet för bildandet av en ny regering.

Om det israeliska nationella säkerhetskonceptet

På försommaren 2007 blev jag ombedd att för en svensk expert i strategiska frågor kommentera Uri Bar-Josephs artikel "The Paradox of Israeli Power" publicerad i Survival (vol 46, no.4 Winter 2004-05, pp.137-156). När jag för ett antal dagar sen åter läste igenom min kommentar så slogs jag av att vad jag skrivit i stort sett ännu var giltigt idag och beslutade mig för att låta mina kommentarer bli spridda till en större läsekrets. Uri Bar-Josephs artikel går att ladda ner på nätet (mot betalning).

http://www.informaworld.com/smpp/content~db=all~content=a715692721~tab=content

Mina kommentarer publiceras nedan utan några ändringar och tillägg.

Uri Bar-Joseph (B-J) gör redan på artikelns första sida klart för läsaren vad hans tes är – nämligen att Israels traditionella säkerhets koncept inte gäller längre. I resten av artikeln söker han bevisa detta. Ingen tvekan om att man får känslan av att vara förflyttad tillbaks till en lektion geometri axiomer på gymnasiet.

B-Js historieframställning är i många avseenden tvivelaktig och inte sällan felaktig. Eftersom min avsikt är att koncentrera mig på B-Js strategiska teser och inte hans historieframställning har jag i många fall då det inte i större avseende direkt rört denna analys icke kommenterat sådana felaktigheter.

I korthet kan hans tes koncentreras till att de tre hörnstenarna – avskräckning, förhandskännedom om strategiska hot samt förmåga att uppnå strategiskt avgörande på slagfältet - i det Israeliska säkerhets konceptet visat sig vara allt annat än hållbara sådana. Vidare framför han åsikterna att upprättandet av en israelisk nukleär stridsförmåga inte ökat den Israeliska nationella säkerheten samt att den israeliska försvarsmakten bör omorganiseras från en stor "folkarmé" till en liten vältränad yrkesarme.

Innan jag går in på artikelförfattarens argumenteringar måste det i rättvisans namn påpekas att en artikel som publicerats 2004 i dagens Israeliska säkerhetssituation och inte minst i ljuset av erfarenheterna av det andra Libanonkriget sommaren 2006 och Hamas valseger i PA valen rör sig i en annan tankesfär än den som existerar vid tidpunkten för skrivandet av dessa reflektioner.

Låt oss börja med B-Js argumentering om avskräckningsfunktionen. Hans argumentering i denna fråga är i de flesta avseendena grovt haltande. Om vi ser på utvecklingen från 1967 till slutet av 1970-talet så kan vi klart se att avskräckningsfunktionen fungerade om vi tar hela detta tidsperspektiv i beaktande. Från försommaren 1967 då de arabiska ledarna offentligt proklamerade att avsikten med deras militära uppmarsch var att utplåna Israel (det sista ett fakta som B-J inte bara förbigår utan direkt förnekar (s. 138)) och gav Israel chansen att totalt besegra de samlade egyptiska, syriska och jordanska arméerna, via det av Egypten startade kriget vid Suezkanalen 1969-1970 och slutligen Yom Kippur kriget i oktober 1973 då de egyptiska och syriska krigsmakterna förorsakades ett totalnederlag efter att de överraskande anfallit Israels väpnade styrkor som var total oförberedda och som fick moblisera sina reserver under pågående försvarsstrider. När striderna tog slut hade den israeliska armen i söder slagit tillbaka det egyptiska anfallet, gått över Suezkanalen och stod 100 kilometer från Kairo. Detta efter att Egypten överraskande anfallit den totalt oförberedda israeliska armen 17 dagar tidigare. I norr hade de anfallande syriska styrkorna motats tillbaka från vad de erövrat under krigets första dagar och den israeliska armeen hade trängt fram till en punkt som gav den möjlighet att beskjuta Damaskus med artilleri.

Den här beskrivna sekvensen av tre krig kan i mitt tycke klart utvisa att avskräckningseffekten fungerade då Egypten 1978 ingick ett fredsavtal med Israel och detta efter att dess (Egyptens) politiska och militära ledning kommit till insikt om att under de rådande förhållandena det inte före låg någon möjlighet att besegra Israel på slagfältet. Mellan Syrien och Israel ingicks ett truppåtskillnadsavtal på Golanhöjderna som förde med sig att den syrisk-israeliska "gränsen" till dags dato kan betecknas som en "lugn" gräns. Att Syrien flyttade över sin konflikt med Israel till libanesiskt territorium återkommer vi till senare. Mellan Israel och Jordanien rådde från och med denna tid ett sorts väl fungerande vapenstillestånd. Efter Osloavtalet mellan Israel och PLO fann sig Jordanien i en politisk situation vilken möjliggjorde ingåendet av ett fredsavtal mellan det Hashemitiska kungadömet och Israel.

Således fungerade avskräckningseffekten även i fallet Syrien och Jordanien.

Avskräckningseffekten verkade även 1970 på Syrien, då det sistnämnda landet starkt övervägde att blanda sig i minikriget mellan den jordanska armen och PLO styrkorna i Jordanien. En klar varning från Israels sida fick dock den syriska ledningen att snabbt tänka om. 1982, i det första Libanon kriget, såg Syrien till att "gränsen" på Golan inte värmdes upp men deltog öppet i striderna i Libanon mellan Israel och PLO. Efter att Israel i luftstrider mer eller mindre raderat ut det syriska flygvapnet och dessutom slagit ut det syriska luftvärnsrobotförsvaret i Libanon har Syrien undvikit att öppet deltaga i de under åren pågående lågitensitets konflikterna mellan å ena sidan Israel och å den andra PLO, PA, Hamas och Hizbolla medan de bakom kulisserna gett nämnda organisationer stort logistiskt stöd.

När det gäller frågan om förhandskännedom om strategiska hot har B-J dock rätt då han påpekar att den Israeliska ledningen blev tagen på sängen tre gånger nämligen.

1. Då den Egyptiska armen i februari1960 i hemlighet och tysthet stationerade stora styrkor vid den Israelisk - Egyptiska gränsen. (fall Rotem)

2. I maj 1967, då Egypten i klar strid mot de avtal som ingåtts efter Suezkrisen 1956, förde över en stor del av sin arme till Sinai samt ströp sjöfarten på Eilat.

3. Överrasknings anfallet från Egypten och Syrien den 6 oktober 1973.

I och för sig är det mycket förvånande att den israeliska militära underrättelse tjänsten (Aman), som anses vara en av världens bästa, råkade ut för tre sådana fatala missar. Det är ju heller inte någon speciell tröst att dundertabben 1973 inte berodde på bristande information utan felaktig utvärdering av nämnda information av det israeliska militära underrättelseväsendets högsta ledning då informationen inte passade ihop med gällande säkerhetspolitiska koncept. Som B-J påpekar är detta inte något historiskt särfall och tar till exempel det Japanska anfallet på Pearl Habour 1941. Men det förbättrar ju inte saken.

Så vitt jag vet förvarnade varken den militära underrättelsetjänsten eller den interna säkerhetstjänsten (Shabak) om den andra intifadans stundande utbrott (okt 2000). B-J tar inte upp detta och det är i mitt tycke en grov miss då den andra Intifadan, även om den var en lågitensitets konflikt, var för Israel en klar existensiell konflikt i samma grad som sex-dagarskriget.

Den slutsats som B-J drar av den militära säkerhetstjänstens missar är att i stället för att Israel skall sätta sin tilltro till den, så skall Israel stäva efter att få till stånd avtal med omgivande arabstater som skapar stora (djupa) demilitariserade zoner på den arabiska sidan av gränsen. Dessa demilitariserade zoner skulle ge Israel en viss tidsfrist innan den anfallande arabiska armen skulle komma fram till gränsen. Den modellen finns i dag i Sinai. Det går definitivt att invända att det är ytterst tveksamt om Syrien i ett fredsavtal skulle gå med på att placera huvuddelen av sin arme öster om Damaskus utan att kräva en motsvarande demilitarisering på den Israeliska sidan. I så fall skulle modellen inte vara en reel lösning på problemet med förhandskännedom om strategiskt hot.

Tyvärr finns det dessutom exempel på svagheten i modellen. Ett av dem är vad som hände i februari 1960 (Rotem) då den egyptiska armen lyckades föra fram styrkor till den egyptisk-israeliska gränsen innan underrättelsetjänsten slog larm. Ett mycket allvarligare exempel på modellens svaghet är vad som hände i maj 1967 och som direkt ledde till utbrottet av sex-dagarskriget. Den egyptiska armen började helt öppet marschera in i Sinai som var demilitariserat område med en s.k. fredsbevarande FN styrka som skulle övervaka avtalet. Innan Israel ens hade haft nog tid att moblisera en mindre del av sina väpnade styrkor för att åtminstsånde kunna bromsa de egyptiska styrkornas uppmarsch hade samtliga stormakter förklarat för Israel i olika grader av klartext att man förväntade sig att Israel inte skulle skjuta det första skottet utan att låta den diplomatiska processen ha sin gång. Kontentan av detta är att den som bryter mot demilitarisengs avtal automatiskt befinner sig i en starkare position. Det är ju knappast någon tvekan om att om en liknande situation skulle uppstå i dag så skulle den internationella reaktionen bli snarlik. B-J bortser helt från detta.

Men även om Israel gavs fri hand att bekämpa i Sinai inmarscherande Egyptiska förband kan man inte som B-J antaga (s.146) att Israel med lätthet skulle kunna göra detta liksom 1956 och 1967. De egyptiska förband som Israels flygvapan då slog ut var desorienterade och delvis av sina motgångar i kriget helt demoraliserade förband. Dessutom hade Israel i både 1956 och 1967, om än av olika skäl, totalt luftherravälde.

Av ovanstående skäl vore det helt olyckligt om Israel i framtiden skulle förlita sig till, om en än så stora och djupa, demilitariserade zoner som ett alternativ till ett högteknologiskt, välutbildat och välmotiverat militärt underrättelseväsende.

B-J har rätt då han påpekar att de Israeliska krigsmålen är övervägande militära och sällan har politiska strategiska mål. Man kan lätt uppfatta denna inställning hos honom som kritik av det militära inflytandet på den Israeliska strategiska planeringen. B-J har rätt i sak, men låter totalt bli att lägga skulden där den hör hemma, nämligen hos politikerna. Den israeliska premiärministern och den israeliska regeringen har inte tillgång till ett från armen fristående strategiskt stabsorgan som t.ex. det amerikanska "National Security Advisor" ämbetet. Alla de försök som under de senaste årtiondena gjorts för att upprätta ett sådant har hittills misslyckats och detta till trotts de ytterst kvalificerade personer som stått i ledningen för dessa försök.

Det är inte så att den militära sektorn tagit åt sig för stor makt utan det är den politiska sektorn som skyggat för att behöva avsäga sig ett visst inflytande i strategiska frågor till ett kvalificerat och yrkesmässigt civilt tjänstemannaorgan och därmed oavsiktligt överlåtit fastställandet av krigsmålen till den militära sektorn.

B-Js resonemang om Israels kärnvapen program är närmast ett försök att anpassa verkligheten efter den egna ideologin, nämligen att det var ett felaktigt beslut av Ben Gurion att starta programmet. Ingen vet om de syriska pansarförbanden 1973 underlät att fortsätta sin framryckning över Jordan floden av hänsyn till ett eventuellt Israeliskt svar med kärnvapen eller ej. Ingen kan heller med säkerhet säga varför Irak under det första Gulfkriget (1991) enbart sände Scud raketer med konventionella strids spetsar mot Israel. Det finns ytterligare några frågor av samma typ.

Att som B-J rakt upp och ner påstå att det Iranska kärnvapenprogrammet till icke ringa del kommit till för att bryta Israels nukleära monopol i området är allt annat än itellegent. Irans kärnvapen program är en integrerad del av den Iranska strävan att bli en regional stormakt som är i stånd att sprida den Iranska versionen av den Islamska fundamentalistiska revolutionen. Iran är helt medvetet om att detta program tillintetgörs i det ögonblick Iran angriper Israel med någon typ av okonventionella vapen. Israel blir visserligen mer eller mindre utslaget men den skada som den Israeliska vedergällningen, då Israel har en så kallad "second strike ability", kommer att göra på den Iranska Infrastrukturen kommer för lång tid att omöjliggöra Irans religiöst imperialistiska planer.

Jag har avsiktligen undvikit att ta upp B-Js förslag om en omorganisation av de väpnade Israeliska styrkorna då hela det problemkomplexet idag behandlas i ljuset av erfarenheterna från det andra Libanonkriget, det allt starkare hotet från Syrien, Irans kärnvapen program och inte minst dess robot och raket program, Hamas och Hizbolla, Al Quidas inträde på MÖ scenen och oklarheten om vad som kommer att hända i Irak.

Bara som en liten illustration till hur oväntad utvecklingen kan vara vill jag bara nämna en av de mindre omtalade men allvarliga erfarenheterna av förra sommarens krig mot Hizbolla, nämligen att man inte kan slå ut en vältränad men trotts allt liten gerillagrupp som Hizbolla utan sätta in relativt stora och vältränade infanteri och pansarstyrkor.

En kort inledning

En längre tid har jag funderat på att starta en blog. En av orsakerna till det är att enligt min uppfattning är den informations verksamhet som drivs enbart genom Epost inte helt effektiv då viktiga inlägg lätt kommer bort i mängden av epost som ramlar ner i våra inlådor varje dag. Ett annat skäl är att sökmotorerna inte kollar epost som inte publicerats på en sajt, något som för med sig att man inte når personer som man inte direkt eller indirekt genom masspostlistor eller forum skickat till.

Som framgår av bloggens namn och ingress så kommer den att behandla frågor om aktuella politiska samt strategiska händelser i, och frågeställningar rörande Mellan Östern samt kriget mot terrorn i alla dess avseenden.

För att vara helt ärlig så kan det mycket väl hända att jag kommer att ta upp även andra ämnen. Det är bakgrunden till "MM" i slutet av bloggens huvudtitel.

Titelbilden är tagen från Golanhöjderna i riktning mot Kinneret (Genesarets sjö)

Kom gärna med synpunkter men ha lite överseende med tekniska brister i början

Hur kan ett nukleärt krig i Mellan Östern undvikas?

Professor Benny Morris blev för ca 20 år sedan känd som den intellektuelle ledaren av de s.k. "nya historikerna i Israel" Dessa var en grupp unga historiker som med sina forskningar hade som målsättning att visa upp en mer objektivt vetenskaplig bild av vad som skett åren runt staten Israels upprättande. Intill den tidpunkten hade det officiella historiska narrativitet varit mer eller mindre det samma som den beskrivnig av händelseförloppet som det härskande politiska etablissemantet målat upp för dels Israels befolkning samt också omvärlden.

Det är ju klart att en sådan omvärdering av historien inte kunde genomföras smärtfritt och utan många gånger hetsiga diskussioner. Under årens lopp har dock en stor del av de teser som de mer moderata företrädarna (Benny Morris, Tom Segev m.fl) av den ny skolan framfört blivit mer eller mindre accepterade. Tyvärr så har en del av de extremaste företrädarna hamnat i en många gånger propalestinsk åsiktsmiljö då de helt övergivit den objektiva historiska forskningen men under täckmanteln av den i dag bedriver en hätsk anti Israelisk propaganda verksamhet från kända engelska universitet.

Morris är välkänd för sina två böcker om palestinaflycktingarna. I den första,"The Birth of the Palestinian Refugee problem,1947-1949", som kom ut 1987 framförde han tesen att det palestinska flyckting problemet berodde på tre orsaker nämligen att
1. de arabiska ledarna uppmanat den arabiska befolkningen att fly för att underlätta dess armeers krigföring,
2. den arabiska befolkningen hade flytt på eget initiativ för att undvika att befinna sig i krigszoner,
3. den arabiska befolkningen tvingades lämna sina hem pga att de framryckande judiska förbanden tvingade dem till det.
Detta stod i klar motsättning till den tidigare Israeliska uppfattningen att den arabiska befolkningen flytt på uppmaning av sina ledare. Om man tänker rationellt så är ju de orsaker som redovisats under punkt 2 och 3 normala orsaker till attcivilbefolkning flyr under krig. Morris förkastar den arabiska versionen att alla flycktingarna flydde pga att de israeliska trupperna tvingade dem tll det. Han påpekar också att huvudelen av flycktingarna flydde pga
att de ville bort från krigs zonerna och då naturligt nog flydde till den arabiska sidan. I den andra boken, som kom ut i början av det nuvarande århundradet, framfördes inga revolutionerande teser utan boken var i stort sett endast en uppföljning av den första.

Från och med utbrottet av den andra intifadan (2000) och därmed det slutliga sammanbrottet av Oslo prosessen har Morris blivit altmera tveksam om möjligheterna att uppnå en samförståndslösning med palestinierna. Den alltmer växande islamska extremismen har ju klart även påverkat honom i den riktningen.

I en artikel, Using Bombs to Stave of War, som publiserades i New York Times den 18 juli tar han upp problemet, inte för första gången, med den Iranska utvecklingen av kärnvapen. Han börjar artikeln på ett ytterst okonventionellt sätt som visar att Morris tagit ett nytt och eget grepp på frågan.

ISRAEL will almost surely attack Iran’s nuclear sites in the next four to seven months — and the leaders in Washington and even Tehran should hope that the attack will be successful enough to cause at least a significant delay in the Iranian production schedule, if not complete destruction, of that country’s nuclear program. Because if the attack fails, the Middle East will almost certainly face a nuclear war — either through a subsequent pre-emptive Israeli nuclear strike or a nuclear exchange shortly after Iran gets the bomb.

Morris påpekar att det inte ligger i någons intresse att varken Iran eller både Iran och Israel läggs i ruiner av ett kärnvapenkrig. Men fortsätter,

But should Israel’s conventional assault fail to significantly harm or stall the Iranian program, a ratcheting up of the Iranian-Israeli conflict to a nuclear level will most likely follow. Every intelligence agency in the world believes the Iranian program is geared toward making weapons, not to the peaceful applications of nuclear power. And, despite the current talk of additional economic sanctions, everyone knows that such measures have so far led nowhere and are unlikely to be applied with sufficient scope to cause Iran real pain, given Russia’s and China’s continued recalcitrance and Western Europe’s (and America’s) ambivalence in behavior, if not in rhetoric. Western intelligence agencies agree that Iran will reach the “point of no return” in acquiring the capacity to produce nuclear weapons in one to four years.

Enligt Morris lämnar detta världen med enbart en lösning på problemet, nämligen en militär och då det är tveksamt om USA för närvarande av inrikespolitiska skäl kan åta sig rollen att militärt agera även mot Iran lämnar det Israel ensamt på planen. Även om Israel är militärt mycket svagare än USA menar Morris att då Israel anser att det är en fråga om dess existens, det inte finns något alternativ så länge antingen Iran inte efter Israels första angrepp upphör med sin kärnvapenutveckling eller åtminstånde att Israel lyckas övertyga de ledande ekonomiska staterna att kraftigt öka det diplomatiska och ekonomiska trycket på Iran.

Artikeln fortsätter att utveckla ett Armageddon panorama som ju givetvis ingen borde vara intresserad av. Morris är i artikelns slutkläm tveksam om den Iranska ledningen är benägen att ta sitt förnuft till fånga.

Iran’s leaders would do well to rethink their gamble and suspend their nuclear program. Bar this, the best they could hope for is that Israel’s conventional air assault will destroy their nuclear facilities. To be sure, this would mean thousands of Iranian casualties and international humiliation. But the alternative is an Iran turned into a nuclear wasteland. Some Iranians may believe that this is a worthwhile gamble if the prospect is Israel’s demise. But most Iranians probably don’t.

Nedan finner ni en länk till artikeln i NYT. Pga att NYT har som politik att efter en viss tid kostnadsbelägga lite äldre op-ed artiklar kan ni om ni inte vill betala vända er till mig på arifur@012.net.il så skickar jag en kopia.

http://www.nytimes.com/2008/07/18/opinion/18morris.html?_r=1&oref=slogin&ref=opinion&pagewanted=all

Strategiska studier

Avsikten är att en av de tyngre avdelningarna i den här bloggen kommer att omfatta artiklar som publicerats inom ämnes sfären Strategiska studier (eng Strategical Studies). Ämnet som inte är speciellt känt i Sverige är multidisplinärt och omfattar historia, militärhistoria, statskunskap, ekonomi, sociologi, beslutsprosess teori, militär strategisk teori samt klara inslag av framtidsforkningsteori. Kort sakt en massa intressanta dicipliner.

I Israel som i USA är intresset för strategiska studier väl utvecklat inom akademiska kretsar. I båda länderna finns ett icke ringa antal tankesmedjor som har för vana att publisera material, ofta kostnadsfritt på nätet.

Det är tveksamt om man idag kan säga att vad som publiseras av dessa tankesmedjor och fristående forskare påverkar den politiska beslutsprosessen i respektive länder. I Israels fall är påverkan definitivt inte allt för utvecklad (lindrigt sagt). I USA är och har situationen alltid varit bättre. Man behöver bara nämna Henry Kissingers namn för att inse det. Dessutom har "The National Security Advisor" (NSA) ämbetet en ytterst stark ställning vilket borde ge ämnet i fråga ett avsevärt inflytande, även om detta knappast varit fallet under den senaste administrationen.

The Institute for National Security Studies (INSS) vid Tel Avivs universitet ger fortlöpande ut intresanta artiklar och artikelsamlingar.

I dagarna har INSS publiserat ett nytt nummer av Stategical Assesment vilket är en artikelsamling som brukar ges ut ca fyra gånger om året.

Nedan finner ni en länk där man kan ladda ned de olika artiklarna

http://www.inss.org.il/index.php?cat=0&incat=&read=1954

Fångutväxling

När jag sitter och läser inlägg i frågan om fångutväxlingen som jag fått från olika personer i Sverige och Israel blir jag ordentligt förvånad över att de mer eller mindre alla är negativa till avtalet som ingåtts med Hizbolla. Vid närmare eftertanke slår det mig dock att det är ganska naturligt att de som är mot avtalet fattar pennan och skriver varför de inte tycker om avtalet. De som är för känner inget behov att föra fram varför de håller med regeringsbeslutet. Jag har definitivt svårt att acceptera negativa åsikter från personer i Sverige som saknar Israelisk baggrund medan det är helt annorlunda med de många gånger ytterst kritiska synpunkter som Israeler för fram med det gemensamma att vi står inför ett enormt problem när vi vill försöka anpassa våra etiska värden i dagens Mella Östern. Det innebär att vi som israeler får vara beredda att ta konsekvenserna av våra uppfattningar i frågan. Fysiskt rör det oss,våra barn och våra barnbarn på ett helt annat sätt än judar och icke judar som sitter i Sverige och intellektualiserar om frågan.

En av dem referar den kollektiva israeliska "gutfeeling" som under de senaste dagarna tagit sig i uttryck i uttalanden av sorten "det här var sista gången som vi lämnade levande får att få hem döda". Principen bakom detta uttalande är helt logisk så länge vi rör oss på makroplanet. I det ögonblick man kommer ner på microplanet blir dock det mycket svårare att ge ett klart svar på frågan. Om någon tvekar om det så behöver han enbart kolla upp de tal som hölls vi Eldads och Udis begravningar. Det är lätt att förstå föräldrar och syskon då de utalar sig för den absoluta rätten att deras son ellr bror skall få en grav i hemlandet. Man kan inte heller bortse från liknande utalanden från soldater i Eldads och Udis förband. Här rör det bandet mellan vapenbröder i en arme som har som en av sina bärande principer att inte lämna sårad eller stupad vapenbroder på fältet. Speciellt när det gäller reservistförband så blir frågan mycket allvarligare, inte minst då deltagande i dessa till inte ringa del bygger på - om än icke officiell - frivillighetsprincip. Man kan diskutera om i krigssituationer inte oftast övergripande kollektiva krav kan ses som viktigare än de personliga kraven från familjer och vapenbröder. Det viktiga är som alltid att inte överdriva i endera riktningen utan sakligt väga varje fall på sina meriter.

En kategori är allvarligare än alla andra nämligen tillfångatagna gifta soldater. Här rör det rör sig om tillfångatagna eller stupade soldater (vars lik innehavs av fienden) och frågan om den tillfångatagna soldaten är död eller levande är avgörande för dennes hustru möjlighet att i framtiden starta ny familj. Detta beror på att det är nästan omöjligt att dödförklara enligt judisk religiös lag utan att antingen ha tillgång till liket eller ha trovärdiga vittnen. Beslutsfattarna i Israel stod inför det fallet då det gällde Udi Goldwassers hustru Karnit. Hizbolla nekade att ge någon som helst upplysning i frågan så om man inte frigivit Kuntar hade troligtvis aldrig fått klarhet i frågan med alla de konsekvenser som det skulle fört med sig för Karnit.

I det här fallet underlättades frågan då Kuntar knappast längre kunde ses som en säkerhetsfara (Man kan dock inte bortse från propagandavärdet).

David Landau som i en lång artikel i HaAretz argumenterar att avtalet var förkastligt då det innebär att regeringen tolkat den grundläggande zionistiska pricipen "le olam lo" (aldrig igen) på sådant sätt att den legimiterar utväxling av levande terrorist mot soldat lik. Jag förstår inte hans argumentering här. Principen "le olam lo" rör något helt annat, nämligen att vi (israeler) aldrig igen skulle tillåta "that Jews would never again be hapless murder victims with no one to defend them and avenge their deaths" (citat ur Landaus artikel).

Man kan inte beskylla Olmert regeringen att den inte försökte, men definitivt beskylla de ansvariga för armens dåliga tillstånd i Juli 2006 för att åsidosatt denna ytterst viktga och grundläggande pricip.

Waltzing With Beirut

Michael Oren skrev en ytterst intressant artikel i The New Republic den 14 juli 2008 om det första libanonkriget 1982-2000.

Som utgångspunkt för sin betraktelse tar Oren två israliska filmer om kriget, dels den Oscars nominerade Beaufort som behandlar krigets sista dagar i maj 2000, dels den tecknade Waltz With Bashir som fått både franska och tyska pris. Oren, som deltog i kriget, blandar flashbacks med reflektioner om kriget, Libanon, Syrien och mellanöstern i allmänhet.

Oren presenterar en annalys-syntes som definitivt låter hoppfull. Låt oss hoppas att den inte är för hoppfull även om det inte saknas tecken på att den är det.

Not surprisingly, the First Lebanon War is remembered as a fiasco. Yet the war's original aims of ensuring a Lebanon free of Syria and its terrorist proxies, oriented toward peace and resistant to Islamism, are precisely those desired by the West today. The legacy of Lebanon is not merely anguish, it seems, but also lessons that can help avert such catastrophes in the future.

Trying to impose peace on a Middle Eastern nation by military means can prove calamitous--that is the first lesson of Lebanon as well as, of course, Iraq. But, having embarked on that course, a precipitous pullout can yield even deadlier results. Furthermore, war aims must be fully endorsed by the government and communicated to the public. Winning in the Middle East also means playing by Middle Eastern rules--maneuvering between rival ethnic groups, deterring and incentivizing them, and identifying which of them predominates. Lastly and most pertinently, trust Israel's instincts. The West's forward-most outpost in the Middle East, Israel correctly signaled the danger of Osirak and of a terrorist-dominated Lebanon. Israel is now warning about the cataclysm impending from a rapacious, nuclear-armed Iran. The West would be well-served to listen.

Ett litet tillägg om de två filmerna. Jag tror knappast att de kommer upp på de kommersiella biograferna i Sverige så ni får nog leta efter dem på cinematek och filmfestivaler. (Beaufort visades på den judiska filmfestivalen i Stockholm maj 2008). Ett annat tips kan vara att de av er som besöker Israel inhandlar några DVD ex av dem och sen kan ni ju låna av varandra.

Observera att ingen av filmerna behandlar den israelisl-palestinska konflikten enligt vedertagen svensk modell. Beaufort handlar om ett krig mellan Israel och Hizbolla i Libanon utan att alls nämna palestinierna. I Waltz med Bashir utgör palestinierna, utom i början av filmen, en passiv del av det libanesiska etniska konglomeratet.

Men de två filmerna tar upp Israels dilemma på ett sätt som är hårdhänt och grymt men så sannt. Många med mig ser dessutom Beaufort som en beskrivning på Israels situation i dag.

Men hur ni än kommer att uppleva dem så försök att förstå att för oss som var där väcker de till liv minnen som vi kanske, tyvärr, velat glömma

Om du vill läsa hela artikeln klicka på länken nedaför denna rad

http://www.tnr.com/story_print.html?id=320e4ee3-e968-42d5-87b9-41cfcf93ff06

Sharia lagstiftning får inte kritiseras i UN Human Rights Council

Plockade upp den här grunkan som är ytterligare ett exempel på den totala undfallenheten för de Islamska anfallen.

Källa: UN Watch

Geneva -- From now on, all references to human rights violations related to Islamic Shar’ia law are prohibited in the chamber of the UN Human Rights Council. So ruled council president Doru Costea after a dramatic debate in the recently concluded June session.

It all started when veteran rights activist David Littman -- undaunted by the repressive regimes who only last month sought to expel him from the UN -- tried to deliver a speech on violence against women and what Islamic scholars can do to prevent it.

Egypt's Amr Roshdy Hassan repeatedly interrupted, aggressively challenging the council president: “Regardless of the result of the vote — I couldn’t care less if I will win or lose this vote — my point is that Islam will not be crucified in this council!”

The president ultimately gave in, declaring: “Statements should refrain from making judgments or evaluations of a particular religion. . . I can promise that at the next evaluation of a religious creed, law, or document, I will interrupt the speaker and we’ll go on to the next one.”

The new ruling follows an Islamic-sponsored text adopted by the council in March that turned its mandate on freedom of expression upside down. Instead of investigating the actions of governments in order to protect individual freedom, the expert is now charged with investigating individuals -- those who "abuse" their freedom of speech through religious or racial discrimination, i.e., by saying anything deemed offensive to Islamic sensibilities. Everyone in the world is now potentially subject to the UN's new speech control.

What does all of this signify?

An iron curtain has descended across the world's highest human rights body. Behind that line lie all the human rights violations committed in the name of a certain religion, about which no one dare speak: suicide terror attacks, honor killings, female genital mutilation, forced child marriage, violence against gays, stonings, state censorship of free speech, jailing of bloggers, prohibitions against freedom of religion, and much, much more.

UN officials, diplomats and even major human rights figures have been afraid to take on this new regime, which now exercises an almost total control over the Human Rights Council, as well as increasing measures of influence over other forums of world opinion.

"All that is necessary for the triumph of evil," said Edmund Burke, "is that good men do nothing." Would that more people showed the courage of Mr. Littman.