Det amerikanska angreppet i Syrien som bakgrund till några reflektioner om Syrien, Libanon och Hizbolla

En av fördelarna med att skriva på en blogg är att man inte behöver rusa efter aktualia. Man kan vänta några dagar och se hur saker och ting utvecklar sig, eller ta upp viktiga frågor som media f.n. inte sysslar med.

När nyheterna om den amerikanska commandoraiden över den syrisk-irakiska gränsen i närheten av Sukkariah den 26 oktober började strömma in var det relativt oklart vad som hänt, förutom att amerikanska och eventuellt andra länders soldater flugits in och i en eldstrid dödat ett mindre antal personer, oklart civila eller militära.

Några kommentatorer ifrågasatte dessutom om inte räden misslyckats då inget publicerades om huruvida en viktig terrorist dödats eller tillfångatagits. Det intressanta i detta är att media som vanligt började med att bedöma frågan om lyckad eller inte lyckad aktion utifrån huruvida någon eftersökt terrorist dödats eller tillfångatagits. Detta är ett gott exempel på personifieringen av aktioner i kriget mot terrorn och visar dessutom en okunskap om hur detta krig förs.

Räden kan ha haft ett flertal olika mål däribland att eliminera en viss terrorist, slå ut en styrka som var på väg från Syrien till Irak eller signalera till den syriska statsledningen att den nu får börja ta i med hårdhandskarna mot den konstanta strömmen av jihadister och krigsmaterial från Syrien till Irak. För USAs och dess allierades del var troligtvis frågan om att eliminera en viss terrorist, även om det visade sig vara ett delmål, det minst viktiga. Ingen tvekan om att den huvudsakliga anledningen till räden var att på ett handgripligt sätt göra klart för den syriska statsledningen att nu får det vara slut med slappheten med kontrollen av den syriska ostgränsen. USA har gång efter gång vänt sig till den syriska ledningen i denna fråga samt ett antal gånger från irakiskt område beskjutit koncentrationer av terrorister som antagits vara på väg till Irak.

Från syrisk sida har man hela tiden ursäktat sig med att att det är en lång och svårkontrollerbar gräns. Det ligger något i detta något i detta men om man å andra sidan betraktar vad Syrien gjort under den senaste tiden vid sin västgräns mot Libanon kan man ju fråga sig om det inte är en fråga om avsiktlig politik. Vid gränsen mot Libanon har Syrien stationerat starka militärförband som effektivt kan kontrollera gränsen. Ta inte fel, det är inte fråga om en stängd gräns. När det ligger i Syriens intresse, så är den öppen för vapentransporter från Syrien till Hizbolla i Libanon och passage av personer i båda riktningarna om detta ligger i Hizbollas intresse.

Syrien har dessutom ytterligare ett intresse att hålla ett vaksamt öga på gränsen mot Libanon och vad som händer i Libanon då speciellt i området runt Tripoli där sunnimuselmanska Al Qaeda ledda milisförband upprättat baser under det senaste året. Syrien har inget intresse att låta dessa grupper förflytta sig öster ut då de är ytterst antisyriska. Dessutom vill Syrien hålla ett öga på dem så att de inte handgripligen blandar sig in i den Libanesiska politiken. Alltså, om Syrien vill, så upprätthåller man en sträng gränskontroll.

Man kan ju då fråga sig varför man i väster bevakar Al Qaeda grupper medan man i öster låter dem passera gränsen mot Irak. Svaret är ganska enkelt, i öster slåss Al Qaeda mot USA och dess allierade medan i Libanon, Syrien med Hizbollas hjälp mer eller mindre neutraliserat det amerikanska inflytandet i premiärminister Segnoras regering. Och inte bara det. Hizbolla har genom sitt faktiska maktövertagande i Libanon även neutraliserat det saudiarabiska inflytandet som byggde på vissa sunnimuselmanska grupperingar i landet.

Frågan är dock om Syrien i längden kommer ha möjlighet att spela detta spel då Hizbolla, som i grund och botten är Irans förlängda arm, börjar bli så starkt att även det kan blanda sig i syriska interna angelägenheter på det våldsamma sätt som ett antal andra grupperingar och länder och nu senast USA gjort under det sista åren.

Huruvida USA kommer att fortsätta med att attackera Al Qaeda terrorister i Syrien efter den 20 januari 2009 beror på vad den amerikanska politiken kommer att bli. Tro inte bara för att Obama vinner att det kommer att bli grundläggande förändringar här i området. Dessutom låt oss inte glömma Ryssland i sin strävan av att återta åtminstånde en del av Sovjetimperierts internationella ställning snabbt insåg att Syrien kunde fungera som en bekväm inkörsport till området.

Om allt det här verkar en smula förvirrande så är det helt enkelt så. Den här artikeln handlar inte om nordeuropeisk politik utan om Levantinsk.

DN

SvD

Läs även andra bloggares åsikter om Syrien, Al Qaeda, Hizbolla, Iran, Libanon

Amerikansk jackpot. Mulla Omar dödad i amerikansk räd

Om det visar sig att uppgifterna om att i den amerikanska attacken i södra Waziristan, Pakistan, för att antal dagar sedan en av de dödade var Mulla Mohamed Omar så har USA verkligen lyckats med att eliminera en av den Internationella Islamska Jihadens förgrundsfigurer.

Det finns ingen större orsak att tvivla på uppgifterna även om det ännu inte publicerats något officiellt tillkännagivande från USAs sida. Min huvudsakliga källa är BBC 271008.

Mulla Muhamed Omar var en person som hade en lång och central position inom den Internationella Jihaden. Under den sovjetiska ockupationen stred han i de sk muhaadjin styrkorna tillsammans med Osama Bin Laden. Efter att de sovjetiska styrkorna lämnat landet bildade han den fundamentalistiska islamska rörelsen Taliban som efter att den kommit till makten 1996 förde det afghanska samhället till ett tillstånd som i jämförelse med Iran skulle få det sistnämnda landet att framstå som ett hyperliberalt paradis.

USA krävde efter sin invasion av Afghanistan 2001 att Omar skulle överlämna Bin Laden till de amerikanska styrkorna. Inte bara att Omar nekade utan han lär också ha varit ansvarig för Bin Ladens lyckade flykt till det bergiga området - Bora Bora - mellan Pakistan och Afghanistan . Många anser att under åren efter 2001, om inte redan innan, Omar i realiteten hade ställningen av Bin Ladens närmaste man inom Al Qaida.

USA utlyste en belöning på 25 millioner US$ åt den som kunde överlämna Omar, död eller levande till de amerikanska styrkorna.

Under de senaste månaderna har de USA ledda styrkorna ett flertal gånger anfallit terrorgrupper som befunnit sig på pakistanskt område, detta efter att USA begärt att den pakistanska regeringen skulle ingripa mot terroristerna. De pakistanska myndigheterna har nekat till detta, även efter att Taliban utfört ett icke ringa antal terrordåd med ett stort antal offer på pakistanskt område.

För något mer än en månad sedan tappade USA tålamodet och har sedan dess själv utfört ett antal mark- och lufträder. I en av de sista förefaller det som om Omar tillsammans med några nära, manliga, familjemedlemmar slutligen förpassades till det islamska paradiset.

DN


SvD



Läs även andra bloggares åsikter om Al Qaeda, Taliban, Mulla Omar,

Ingen annan utväg än nyval? Israelisk tragedi.

Ingen annan utväg än nyval? I israelisk politik är inget säkert förrän man verkligen har beslutat i frågan.

Även om Tzipi Livni vid 17 tiden i dag slängde in handuken i ringen vid ett direksänt sammanträde med Israels president Shimon Peres så innebär detta inte automatiskt nyval. Man får inte bortse från att enligt de juridiska reglerna för bildande av regering (Israel har som bekant ingen formell konstitution) så har presidenten rätt och skyldighet att under 72 timmar, undersöka med representanter för övriga partier om det finns någon reell möjlighet för en annan knessetledamot att bilda regering.

Presidenten behöver inte vänta ut hela tiden utan kan meddela sitt beslut inom en kortare tid. I fall av att presidenten inte funnit någon lösning så skall han utlysa nyval inom maximum 111 dagar. Denna tid är upp delad i två avdelningar. Den första på 21 dagar inom vilken tid en knessetledamot som kan uppvisa en lista på 61 medlemmar av knesset som föreslår honom till regeringsbildare automatiskt får uppdraget av presidenten. Om ingen sådan lista inlämnats i tid utlyser presidenten nyval inom 90 dagar. I fall att knesset med enkel majoritet vill förkorta denna tid så har det en sådan rättighet, men det troliga är att tiden maximalt blir förkortat med ca 20 dagar, d.v.s. valet kommer att ske i första halvan av februari.

Jag tror inte att det finns någon demokrati som ger politikerna en sådan lång tid att organisera nyval. Och detta i ett genomdatoriserat samhälle där hela landet är en valkrets!

Efter dessa formella upplysningar vill jag komma med ett antal personliga synpunkter. Vad som hänt i israel är en katastrofal självförvållad tragedi. Premiärminister Ehud Olmert avgick i andra halvan av september efter att Tzipi Livni vunnit primärvalet om ny ledare för Kadimapartiet. Sedan dess har Olmert fungerat som ledare för en expiditionsministär.

Under ca en månad har Livni försökt upprätta en ny regering men som vi vet inte lyckats. Detta innebör att Israel kommer att stå utan en regering med fullständiga rättigheter dels intill valet om tre månader samt också den tid som det kommer att ta innan man lyckats få i hop en ny koalition, såvida man till allas förvåning inte finner någon ny lösning under de närmaste dagarna.

Detta under en tid då världens ekonomiska system faller ihop, USA får en ny, troligtvis synnerligen oerfaren, president som den 20 januari 2009 på kvällen skall ta hand om den ekonomiska krisen, krigen i Irak och Afghanistan, Irans atombomb,och mellanöstern problem som kommer att vara mycket akutare än i dag.

Man kunde ha väntat sig att de tre ledarna för de största partierna i knesset Kadima Arbetarpartiet och Likud skulle tillsammns ha gått ihop och bildat en nationell samlingsregering. Tillsammans förfogar de över hälften av knessets ledamöter och som block skulle de haft mycket lätt att värva ytterligare stöd i parlamentet.

Jag vill inte fördela skulden här, även om jag har en klar personlig uppfattning om var huvudelen av den ligger, men jag måste dock säga att enligt min mening den är rätt jämnt fördelad.

Om vi bara kunde lita på att Hizbolla, Hamas, Iran, The Palestinian Authority samt de lindrigt sagt inte speciellt vänliga politikerna i EU och delar av Obamas inte allför israelpositiva rådgivare skulle vänta på att den nya israeliska regeringen blivit varm i kläderna mot slutet av mars 2009. Men detta är ett orealistiskt önsketänkande!

DN,

Dagen,

SvD
Läs även andra bloggares åsikter om Tzipi Livni, Nyval i Israel,
Kadima, Likud, Israeliska arbetarpartiet

Nyval i Israel - Shas hoppar av koalitionsförhandlingarna

De närmaste 48 timmarna kan komma att bli ytterst dramatiska i det politiska livet i Israel och detta efter att det ultraortodoxa Shas partiet i dag avbröt koalitionsförhandlingarna med Tzipi Livni, Kadima partiets nyvalde ledare.

Tzipi Livni har tidigare meddelat att hon kommer att lämna beslut om bildande av en ny regering eller nyval på söndag, dagen innan Israels parlament återsamlas efter sommarferierna.

Efter Shas medelande har Livni visserligen en möjlighet att bilda en minoritetsregering bestående av Kadima, Arbetar partiet, pensionärspartiet och vänsterpartiet Meretz. En sådan regering, om den ens fick ett första förtroende votum i parlamentet (Knesset) skulle efter alla bedömare bli mycket kortlivad och detta bl.a. beroende på motstånd till en regering med Meretz inom Kadimapartiet. Det cirkulerade redan under eftermiddagen uppgifter om att Livni beslutat sig för omval om Shas inte i sista sekunden ändrade sig.

Hon hade troligtvis uppmuntrats av den väljarundersökning som publicerades av TV-2 på fredagskvällen. Enligt denna undersökning skulle Kadima få 31 mandat, Likud under Bibbi Natanyahus ledning 29. Arbetarpartiet skulle rasa från 19 till 12 mandat. Israel beiteinu, ett högerinriktat parti som till stor del bygger på ryska invandrares röster men som sakta men säkert får mer och mer stöd från infödda israeler, 11 mandat. Shas skulle gå ned från 11 till 9.

Detta var den första publicerades undersökningen enligt vilken Likud inte skulle vinna stort. Den visar också att Livni lyckats fånga upp ett stöd som man tidigare varit helt övertygad om att hon inte skulle få. Arbetarpartiets nedgång var väntad och många israeler gladdes nog över att Shas går ned. Allt detta kan som sagt kastas omkull inom några timmar beroende på om Shas ändrar sig men i så fall har de att göra med en Livni som fått inte så lite vind i seglen.

DN,


Läs även andra bloggares åsikter om Tzipi Livni

Nya ryska framstötar i Medelhavet

Redan tidigare har jag redovisat förnyade ryska framstötar i medelhavs området. Det förefaller som om Ryssland sakta men säkert vill återerövra delar av den strategiska ställning det hade i området vid den tid då Sovjetunionen var en av de två supermakterna.

Den tillförlitliga israeliska internettidningen Y-net (engelskspråkiga uppl.) rapporterar den 21 oktober att Libyens ledare Muammar Gaddafi kommer att besöka Moskva i slutet av månaden. Hans besök är ett svarsbesök på dåvarande president Putins besök i Libyen i April 2008 vid vilket bland annat diskuterades ett ryskt erbjudande om hjälp med att bygga ett atomkraftverk i Libyen. Vid sitt besök påpekade Putin att Libyen också var intresserat av att inköpa moderna ryska vapen.

Ett antal ryska krigsfartyg avlade denna månad ett besök i Libyen vilket kan ses som ytterligare ett tecken på de förbättrade förbindelserna mellan Tripoli och Moskva. De ryska fartygen som besökte Libyen var på väg från ett besök i Syrien till en övning med fartyg från Venezuelas flotta. Detta som ett exempel på Rysslands strävan att återfå en internationell stormaktsställning.

Enligt Ynet som citerar den ryska nyhetsbyrån Interfax så är Libyen intresserad av att köpa luftvärnsrobot system av typ S-300, Tor-M1 och Buk (SA-11, Gadfly) vilket skulle ge landet ett högklassigt luftvärnsförsvar mot flyg och kryssningsrobotar på såväl hög- mellan-och låg höjd. Dessutom rör det sig om inköp ett antal stridflygplan, några dussin helikoptrar och 50 stridsvagnar. Värdet på inköpet torde uppgå till mer än 2 miljarder US $.

Man kan ju fråga sig vad Libyen skall ha för användning av de här vapnen men det förefaller som om införskaffande av luftvärnsrobotar av typ S-300 börjar bli en status grunka på det internationella planet. De både strategiska och ekonomiska intressena för Ryssland är däremot helt klara.

Sen kan man ju fråga sig, vad blir den Israeliska reaktionen? Hittills har jag inte sett eller hört någon. Självklart är det inget man är positiv till men det kan bli svårt för israeliska offentliga personer att klaga inför ryssarna. De kan ju på goda grunder invända att Israel inte kan motsätta sig alla försäljningar av luftvärnsrobotar. De har förhoppningsfullt, om än med nöd, gått med på att inte sälja S-300 till Iran och Syrien och det är, trotts allt, inte så lite skillnad mellan dem och Libyen. Men personligen är ja bekymrad över affären.

Ryssland installerar trotts allt S-300/S-400 på Syrisk mark samt lite om anfall på Iran

Efter att ha varit upptagen av att följa utvecklingen av affären Abu Qaswara i svenska media kommer jag nu att återgå till att bevaka utvecklingen i MÖ samt vad som händer med kriget mot terrorn.

I en blogpost på denna blogg den 12 oktober meddelade jag glatt att Ryssland inte kommer att sälja S-300 luftvärnsrobot systemet till länder i Mellanöstern. Tyvärr innebär detta inte att systemet inte kommer att installeras i Mellanöstern och i värsta fall även säljas till Iran. Detta enligt uppgifter i den hebreiska pappers upplagan av Yediot Achronot (191008). Ryssland har, och speciellt fr.o.m. sommarens krig i Georgien visat ett allt större intresse för att få flottbaser i Medelhavet.

Bakgrunden till detta är de stigande spänningarna mellan Ryssland och Ukraina som i en inte ringa grad centreras runt den ryska flottbasen i Sevastopol på Krim. Denna bas, i rysk ägo sedan 225 år, är en gammal rysk och sedermera sovjetisk flottbas som i samband med Ukrainas självständighet arrenderades ut till den ryska flottan under en period fram till 2017.

Då Ukraina sedan en icke så kort tid försöker att orientera sig västerut - söker Nato och EU anslutning - så för detta med sig att Ryssland börjar se sig om efter alternativa baser för sin svarta havs flotta. Valet föll på två hamnar vid Syriens medelhavs kust, Tartus och Latakia. Man kan på goda grunder fråga sig hur USA och även andra västländer utan att ta detta i beräkning så uppenbart uppmuntrade Ukrainas strävanden som fick till följd att den ryska svarta havs flottan nu får baser utanför Svarta havet, dvs inte kommer att vara beroende på att alltid ha fri passage i Bosporen.

Vad är nu naturligare då Ryssland upprättar de två baserna vid Syriens medelhavs kust att förse dem med ett effektivt luftvärns skydd. Det förefaller som det rör sig om det högklassiga S-400 systemet med en räckvidd om 400 km och som är en vidareutveckling av S-300 systemet. Även om de nya systemen, som ännu inte är installerade, står under ryskt befäl och i och för sig inte är varken primärt eller sekundärt riktade mot Israel så blir de dock en allvarlig faktor att ta med i beräkningen vid all israelisk flygaktivitet över Libanon eller norra Syrien.

Geostrategiskt innebär det också att Ryssland i ett slag skapar ett helt nytt strategiskt läge i östra Medelhavet vilket dessutom kan komma att påverka maktbalansen i det oroliga Kaucasiska området.

Tyvärr är det det ännu inte är säkert att Ryssland inte kommer att sälja S-300 systemet till Iran, vilket i och för sig kan föra med sig att Israel tidigarelägger ett eventuellt preventivangrepp på de Iranska kärnvapenanläggningarna. Men med tanke på den politiska utvecklingen i både USA och Israel förefaller chansen till ett Israeliskt angrepp inom de närmaste månaderna relativt otroligt.

En valseger för Obama för nästan helt automatiskt med sig att ett eventuellt anfall uppskjuts till efter dennes tillträde den 20 januari 2009. Då på den israeliska sidan nyvalspanoramat blir mer och mer troligt så för detta ju automatiskt mer eller mindre med sig att frågan uppskjuts till efter valet och den därefter kommande regeringsbildningen.

SvD

Luftvärnsrobotar, Ryska flottbaser

Abu Qaswarah, Al Qaedas vice befälhavare i Irak, dödades i strid den 5 oktober.

Abu Qaswarah som enligt både internationella och svenska uppgifter föddes i Marocko år 1965 och som sedan 2006 var verksam inom Al Qaeda i Irak, stupade i strid med en militär enhet från de multinationella styrkorna i landet den 5 oktober i år.

Abu Qaswarah lämnade Marocko i början av 1980-talet och kom efter några år till Sverige där han fick medborgarskap 1993. Han gifte sig med en svenska med vilken han hade ett barn. Han var känd för sina extrema politiska åsikter och drog på sig SÄPOs uppmärksamhet.

Enligt internationella pressuppgifter tränade han under en viss period med Al Qaeda styrkor i Afganistan. Både Säpo och den danska säkerhetspolisen tog in honom till förhör i anledning av den stora Al Qaeda attacken i Madrid i mars 2004 (attacken mot pendeltågen).

Enligt uppgift lämnade han Sverige år 2006. Han uppges ha haft nära kontakt med Abu Musab al- Zarqawi vilken var intill sin död sommaren 2006 ledare för Al Qaeda i Irak. Abu Qaswarah, som vid sin död var Al Qaidas vice ÖB i Irak kommer att bli svår att ersätta och man kan på goda grunder utgå i från att Al Qaidas versamhet och då speciellt den i norra Irak kommer att bli allvarligt skadad.

Nedan har jag klippt in den officiella kommuniken från Multi-National Force-Iraq om Abu Qaswarahs frånfälle.

MULTI-NATIONAL FORCE-IRAQ
PRESS DESK
BAGHDAD, Iraq
http://www.mnf-iraq.com
703.343.8790

Press Release A081015a-001
October 15, 2008

UPDATE: Al-Qaeda in Iraq’s number two leader killed

BAGHDAD, Iraq – A terrorist killed by Coalition forces during an operation in Mosul on Oct. 5 has been positively identified as Abu Qaswarah.

Abu Qaswarah, also known as Abu Sara, was the al-Qaeda in Iraq senior leader of northern Iraq. A Moroccan native, Abu Qaswarah had historic ties to AQI founder Abu Musab al-Zarqawi and senior al-Qaeda leaders in Afghanistan and Pakistan.

Abu Qaswarah took the role of the senior AQI emir of northern Iraq in June 2007. He was al-Qaeda in Iraq’s second in command and AQI Emir Abu Ayyub al-Masri’s senior operational leader.

Significant intelligence collected in the hunt for Abu Qaswarah led Coalition forces to a building in Mosul that served as a key command and control location for AQI. Upon entering the building, forces were immediately fired upon. Coalition forces returned fire in self defense, leading to the death of five terrorists. It was later determined that one of the five was positively identified as Abu Qaswarah.

Abu Qaswarah was a charismatic AQI leader who rallied AQI’s northern network in the wake of major setbacks to the terrorist organization across Iraq. He was responsible for organizing and leading AQI efforts in northern Iraq, including operations against Iraqi and Coalition targets in Mosul. Abu Qaswarah oversaw the failed attempt to destroy the Mosul Civic Center during the Holy month of Ramadan – an attack that could have killed hundreds of innocent Iraqis.

A foreign terrorist who trained with al-Qaeda in Afghanistan, Abu Qaswarah directed the movement of foreign terrorists into northern Iraq. Such foreign terrorists have been responsible for multiple suicide attacks against Iraqi civilians in the northern cities of Tal Afar and Mosul. Abu Qaswarah reportedly killed foreign terrorists who wanted to return to their home countries instead of carrying out attacks against Iraqi citizens.

Abu Qaswarah’s death will cause a major disruption to the AQI network, as he played a significant role in tying numerous al-Qaeda links together in order to conduct terrorist activities in Iraq. His death will significantly degrade AQI operations in Mosul and Northern Iraq, leaving the network without a leader to oversee and coordinate its operations in the region.

“Abu Qaswarah is another example of how al-Qaeda in Iraq has been forced to rely on foreign terrorists to carry out their vicious attacks on the Iraqi people as well as Coalition and Iraqi forces,” said Rear Adm. Patrick Driscoll, Multi-National Force-Iraq spokesman. “The Iraqi people do not want them here, and Coalition and Iraqi forces will continue to work together to weed them out of the country. Terrorists who bring radical and fanatic Islam into Iraq commit murderous acts against the people of Iraq and have no place in the future of Iraq.”

Abu Qaswarah, Al Qaeda

SvD, DN, SvD

Ryssland kommer inte att sälja luftvärnsrobotsystemet S-300 till Iran

Några dagar efter premiärminister Ehud Olmerts besök i Moskva i början av vecka 41, meddelade ryska regeringstalesmän att Ryssland inte kommer att försälja det högklassiga luftvärnsrobot systemet S-300 till länder i Mellanöstern.

Huruvida detta har ett direkt samband med Olmerts besök är oklart men det är troligtvis ett tecken på det strategiska närmande som fortlöpande sker mellan Israel och Ryssland sedan kriget i Georgien i somras. Det är givetvis inte fråga om att förhållandena mellan Israel och Ryssland skall bli likställda med dem som råder mellan Israel och USA, utan en medveten politik från Israels sida som syftar till att förhindra att Ryssland helt eller delvis sluter upp på Irans och Syriens sida i de ryska strävandena att stärka dess världspolitiska ställning.

I fall att Ryssland hade gått med på att sälja S-300 systemet till Iran och Syrien hade den strategiska balansen i mellanöstern allvarligt försämrats till Israels nackdel. I fall att Iran fått systemet så hade Israels möjligheter att slå ut de iranska kärnvapen anläggningarna avsevärt försvårats, speciellt på kort sikt. Det är inte fråga om att ett israeliskt angrepp skulle omintetgjorts men definitivt försvårats.

Enligt internationella nyhetmedia utförde det israeliska flygvapnet i juni 2008 en övning omfattande ett stort antal flygplan över medelhavet i riktning mot och i samarbete med grekiska militärmymdigheter. Som en del av denna övning ingick övning i hur att neutralisera S-300 systemet. Detta utfördes mot ett S-300 system som Grekland installerat på Kreta.

Det är dock inte fråga om att S-300 skulle försvåra Israels s.k. "second strike capability" dvs Israels förmåga att efter ett iranskt kärnvapenangrepp på Israel kunna leverera ett så starkt svars angrepp med kärnvapen mot Iran att detta land i skulle dra sig för att utföra sitt angrepp i första hand. Detta bygger ju givetvis på att Ayatollorna fungerar efter normala västerländska principer vilket ju inte alls är säkert. Om de resonerar enligt modellen "Vad spelar Teheran och ytterligare några iranska städer för roll om vi kan slå ut den zionistiska staten?" så är ju saken kanske en smula oklar, lindrigt sagt. Dessutom då den israeliska "second stike capability" bygger på, och detta åter igen enligt internationella källor, ballistiska Jeriko raketer som avfyras från mer eller mindre fasta baser i Israel eller kärnvapenutrustade kryssningsrobotar avfyrade från israeliska ubåtar, är denna möjlighet inte under alla förhållanden 100% gångbar. Alternativet med de ballistiska Jeriko raketerna bygger på att Iran inte lyckas slå ut dem i sitt angrepp på Israel medan alternativet med kryssningsrobotar kan omintetgöras åtminstånde delvis om uppgifterna att Iran redan installerat luftvärns robotsystemet "Tor-M-1" som är verksamt mot speciellt lågflygande plan och kryssningsrobotar är trovärdiga.

Det Israeliska alternativet i den situationen blir att Israel tvingas att utrusta en del av sina ubåtar med ballistiska raketer, men hittills har det inte förekommit uppgifter om att Israel uppnått den kapacitetet.

Ett syriskt innehav av S-300 skulle innebära att en stor del av det Israeliska luftområdet skulle behärskas av Syrien och detta innan de israeliska planen ens lyft från de norra och centrala flygbaserna i landet. Då S-300 har en räckvidd på 160 km så ligger enbart baser i södra Negev utanför dess räckvidd.

Pga ovanstående fakta var det ryska meddelandet om icke leveranser av S-300 till Iran och Syrien ytterst välkommet för Israel och vi kan nu bara hoppas på att det kommer att stå sig vilket ju så ofta inte är fallet med internationella deklarationer.

Se även en tidigare artikel på denna blogg den 2 september 2008 om S-300 .

Den Yom Kippur som för alltid förändrade mitt liv

I varje persons liv finns det en eller ett antal dagar som etsats sig fast i hans eller hennes minne. I bland har händelserna också för alltid ändrat livet för dem.

Så här alldeles före Yom Kippur (Försoningsdagen på svenska och som i år infaller från solnedgången den 8 oktober t.o.m. solnedgången den 9 oktober) vill jag delge er mina minnen från Yom Kippur 1973, den dag Yom kippurkriget bröt ut. När jag så här 35 år senare ser tillbaka på mitt liv är det ingen tvekan om att den dagen för 35 år sedan troligtvis var en av de betydelsefullaste dagarna i mitt liv. Varje år på Yom Kippur vevas minnena från den 5-6 oktober 1973 framför mig.

Den följande artikeln är helt självbiografisk. Alla namn utom ett är autentiska.

Yom kippur, tav-shin-lamed-dalet (1973)

Efter att ha skjutsat Ewa (min före detta) till jobbet och Marek till daghemmet anlände jag själv till mitt jobb några minuter efter kl. åtta. Det fanns inget i gatubilden eller i jerusalemsbornas sätt att uppträda som tydde på att något speciellt höll på att hända. Huruvida jag avläste gatubilden rätt eller att jag, p.g.a. av att det trotts allt bara gått ca 21 månader sen jag och min familj invandrat till Israel, inte ännu hade utvecklat de infödda Israelernas känsla för att direkt lägga märke till att något inte var som det skulle vara är osäkert.

Inte heller fanns det något tecken på jobbet som tydde på att något kanske inte var ok.

Vid den här tiden arbetade jag på den del av finansdepartementets budgetavdelning som hade hand om utbildningsdepartementets budget. Chef för enheten var Beeri Chazak, en ca 30 årig sabra född och uppvuxen på kibbutz Afikim, Yigael Shacham, Dan Yarden och jag själv. Dan var huvudsakligen sysselsatt med den post gymnasiella sektorn, medan Yigael och jag arbetade med skolväsendets budget.

Vid min ankomst fick jag ett meddelande som kallade mig till ett sammanträde kl 10 hos chefen för utbildnings departementets gymnasieavdelning. Jag visste att Ewa inte skulle bli så glad då jag meddelade henne detta som omöjliggjorde oss att smita lite tidigare från jobbet för att kunna tidigarelägga vår planerade avfärd till Natania.

Jag har inget minne av vad som avhandlades vid sammanträdet på utbildningsdepartementet. Det tog slut ungefär kl 12. Däremot kommer jag aldrig att glömma de ögonblick då Beeri, Yigael och jag tog avsked från varandra med ett "vi syns på söndag morgon". Jag kan än i dag peka ut den exakta platsen. Beeri som var kompanichef i ett (reservist) fallskärmsjägar förband stupade 18 oktober på Suezkanalens västsida något söder om Ismalia. Yigael, löjtnant i reserven, sårades svårt på krigets sista dag under strider på norra Golan men överlevde.

Nåväl, så småningom kom vi i väg till Natania, där Ewas föräldrar hade en sommarlägenhet med havsutsikt. Dom hade just köpt den och den var ännu en smula dåligt utrustad vilket gjorde att vi fick ta med oss en hel del saker som man normalt finner i en lägenhet. En sak som vi inte tagit med oss var en radio då det i Israel inte finns radiosändningar på Yom Kippur.

När vi kom fram fick vi höra av hustrun i grannfamiljen att den äldste sonen, som gjorde sin militärtjänst på Golan höjderna, fått sin permission indragen alldeles innan han skulle lämna sin bas. Varken grabbens mor eller vi fäste oss speciellt vid detta då vi antog att det berodde på något lokalt säkerhetsproblem.

Efter att ha sovit gott vaknade vi på morgonen och tittade ut över en nästan totalt tom strand. Det var i och för sig en smula ovanligt för även på Yom Kippur brukade det under dessa år finnas en hel del personer på stranden. Vi bestämde oss för att inte gå till stranden, troligtvis av någon känsla av sorten "att vi inte ville vara nästan de enda som gjorde ett sådant grovt brott mot den judiska traditionen".

Ungefär kl 14 då Ewa och jag satt och läste på balkongen medan Marek lekte i det stora rummet fick vi plötsligt se en ung religiös (med kippa och gymnastikskor) jude komma springande på gatan nedanför huset. Han hade dessutom en ryggsäck på sig. Vi tittade helt förvånade på varandra. Varför kommer en religiös jude springande på gatan under Yom Kippur med ryggsäck på ryggen? Ewa sa med en blandning av skratt och rädsla, "Det är kanske krig". Jag påpekade att det föreföll otroligt då vi inte hört några larmsignaler.

Ungefär en halvtimme senare kom Bror Kahns far, som bodde i våningen över oss, ned och bad mig komma upp och lyssna på radion då han inte helt förstod vad som sades i de Israeliska kanalerna. Detta tände alla rödljusen hos mig. Den Israeliska radion bryter inte tystnaden på Yom Kippur utan mycket vägande skäl. När jag kom till hans lägenhet stod saken helt klar för mig. På radion meddelades att egyptiska och syriska styrkor kl 1300 anfallit de israeliska ställningarna samt att de israeliska förbanden gjorde motstånd. Meddelandena avbröts hela tiden av kodmedelanden för reservister att infinna sig på förutbestämda uppsamlingsplatser.

Jag rusade ned till Ewa och berättade vad som hänt och bad henne hjälpa mig med att packa då vi måste åka tillbaka till Jerusalem så fort som möjligt då jag anade att min inkallelseorder skulle komma snart.

Så fort som vi börjat åka såg vi en syn som man inte ser på Yom Kippur i Israel. Fullt med fordon på gator och vägar, klungor av män med ryggsäckar som stod och väntade på att bli upplockade av huvudsakligen militära lastbilar samt mängder av män som bad om lift. Vi plockade upp två stycken som skulle till Jerusalemområdet. De gav oss lite mer detaljer om situationen men allt var ännu ytterst oklart. De berättade också att larmet i Natania inte hade fungerat i alla stadsdelar. En av dem som liftade med oss var reservist och en värnpliktig. Jag har många gånger undrat om de överlevde kriget.

Vi körde i rasande fart på vägar belamrade av militär och polisfordon samt bussar, överallt bussar och liftande unga män. Polisen reglerade trafiken i alla viktiga trafikkorsningar. Jag har ett flertal minnesbilder registrerade i min hjärna och en av de tydligaste är av en man i 25 årsåldern som i en av korsningarna på Kvish Geha sprang till en bil som tydligtvis erbjöd honom lift. Levde han ännu den 23 oktober (den dan kriget tog slut)?

Vi kom till Jerusalem på rekordtid, något mer än en timme. I korsningen mellan Sederot Eshkol och Kvish Rammalla vid infarten till Givat Tsorfardit där vi bodde stod en gammal halftrack (hebr. zachlam) Varför har jag aldrig förstått.

När vi kom till vårt hus visade det sig att en del grannar redan fått inkallelseorder medan jag fick min senare på kvällen. Den beordrade mig dock att inställa mig kl 0800 nästa morgon så jag hade gott om tid att packa det nödvändigaste samt att försöka få någon klarhet i vad som hänt och hände. Det var inte så lätt då vi enbart hade tillgång till Israelisk och Jordansk TV samt Israelisk radio och BBC. De Israeliska stationerna var starkt censurerade, den Jordanska partisk och BBC verkade inte fått fram mer än att svåra strider rasade på Golan samt att egyptiska styrkor på vissa avsnitt gått över Suezkanalen. Jag försökte ringa mina och Ewas föräldrar i Sverige men det fanns inga möjligheter.

Jag föredrar att inte i detalj kommentera Goldas och Dayans tal till det israeliska folket på kvällen. Vi visste inte att de var så fulla av felaktigheter som de var men de var definitivt inga morallyftare. Vi tittade ut genom vardagsrumsfönstret för att se om det fanns ljus i Zvulons (Händler) lägenhet. Då viste vi inte att han blivit kallad redan på morgonen. I ett annat fönster i samma hus där en kanadensisk vän till oss bodde tändes aldrig ljuset igen. Han störtade med en helikopter som han transporterades i.

På morgonen gav jag mig av efter att sagt farväl till Ewa och Marek. Jag uppmanade Marek (tre och ett halvt år) att ta hand om sin mor. Avskedssituationen påminde mig om situationerna när min far hade blivit snabbinkallad under andra världskriget. Rollerna var bara förskjutna en generation.

Efter att vi fått vår utrustning vid mobliseringsförådet i Sataf samlade vår kompanichef oss för att ge en orientering om våra kommande uppgifter. Jag tittade omkring mig och plötsligt slog det mig. "Arieh, det här är ingen övning, det är allvar".

Varje gång man frågar mig om vad Yom Kippor symboliserar för mig så rusar dessa bilder förbi, även om jag svarar något annat. Varje Yom Kippor återupplever jag de ovan nämnda händelserna.

EfterYom Kippor tav-shin-lamed-daled var mitt liv för alltid förändrat.

Efterskrift. När jag kom tillbaka till jobbet på budgetavdelningen nåddes jag av medelandet att av de ca 40 personer som arbetade där fyra stupat och tre, därav två allvarligt,sårats.

Ny samordnande organisation i Israel i kampen mot den Internationella Jihadrörelsen

Till följd av de allt flera varslen om planerade terroristdåd från den internationella jihadrörelsen beslutade den israeliske premiärministern om upprättande av ett centralt samordnings organ för att effektivisera kampen mot denna världsomfattande terroriströrelse.

Al Qaida som blev känt för den stora allmänheten genom sin attack på World Trade Center den 110901 är idag närmast en samordningorganisation för ett stort antal islamska, (huvudsakligen sunnimuselmanska), terrorgrupper runt om i världen och som utgör den internationella jihadrörelsen vilken för det "heliga islamska kriget. Man kan på modernt organisationsspråk säga att Al Qaida driver rörelsen enligt out sourcings principen.

På grund av det stora hot som den internationella jihadrörelsen utgör för i synnerhet Israel och judar runt om i världen, fattade den israeliske premiärministern för en tid sedan beslut om att upprätta ett organ som skulle ha som uppgift att samordna kampen mot det hot som denna internationella terroriströrelse utgjorde.

Den israeliska regeringens säkerhetskabinett godtog förslaget om upprättandet av det av premiärministern föreslagna antiterror organet, vilket kommer att stå under ledning av chefen för den nuvarande staben för terroristbekämpning och i det kommer att ingå ledende representanter för General Security Administation (GSA), Mossad, Armeens underrättelsetjänst (AMAN), Israeliska polisen, Israels National Security Agency samt ytterligare en del organisationer som är verksamma inom detta arbetsområde.

Det är ingen hemlighet att Al Qaida direkt och indirekt genom den internationella jihadrörelsen etablerat sig förutom i Libanon och Egypten såväl som i Sinai öknen, som gränsar till Israel. GSA har dessutom lyckats nysta upp en del försök att upprätta lokalavdelningar både i Israel och på Västbanken.

Förhoppningsfullt kommer den nyupprättade organisationen skapa bättre ordning i Israels kamp mot Al Qaida genom att på ett effektivt sätt samordna de olika säkerhetsorganisationernas arbete som inte så sällan försvåras dubbelarbete och organisations imperietänkande.

Förhoppningarna är definitivt välgrundade om man tar i beaktande det goda samarbete som många gånger förelegat i det inofficiella samarbetsorgan som sedan årtionden existerat mellan cheferna för Mossad, Aman, GSA och två mindre underättelseorganisationer.

Talk is not Cheap with Iran

Det här med helgfirande (judiskt nyår) är jobbigt och tar en massa tid. Därför fanns det inte tid att skriva någon längre betraktelse, men jag ville i alla fall att ni skulle få nått nytt att grunna på så då jag för några timmar sedan hittat en utmärkt artikel av Michael B. Oren, författare av bl.a "Six Days of War" och "Power, Faith and Fantasy - America in the Middle East 1776 - to the Present" som publiserades i Wall Street Journal den 290908 med titeln "Talk is not Cheap with Iran" gjorde jag en kompromiss. I stället för att skriva ett långt referat av artikeln satte jag in hela artikeln under VÄRT ATT LÄSA i bloggens högerkolum. Här är ett litet smakprov ur artikeln

Nor are the Iranians apt to respond dramatically to any easing of the sanctions that have so far failed to persuade them to moderate. Moreover, recognizing Iranian ascendancy means legitimizing Hamas and Hezbollah while weakening America's allies in Israel, Lebanon and the Palestinian Authority.

Radical Shiite militias would also be empowered, eroding America's recent gains in Iraq and impelling Sunni states to procure their own -- possibly nuclear -- means of defense. The U.S. could abjure any hostility toward Iran. But with its forces in the area already overstretched, such promises would invariably ring empty.

Rather than improving U.S.-Iranian relations and enhancing Middle East stability, any American offer to dialogue with Iran is liable to be interpreted as a sign of American weakness, and not only in Tehran.