Israels onödiga val

Orsaken till att Israel går till nyval den 10 februari beror inte på reella politiska skäl utan att de ledande politikerna inte kunde skilja på å ena sidan sina egenintressen och å andra sidan det israeliska folkets reella intressen.

Med all förståelse för Ehud Baraks (försvarsminister och ledare för det israeliska arbetarpartiet) formella skäl att fälla Ehud Olmerts regering hösten 2008 så kan man verkligen fråga sig om, trotts att starka röster inom partiet krävde det, det var en ansvarig statsman som handlade då han kastade landet in i en regeringskris,
1. Under början av en världsekonomisk kris av en storlek som vi inte upplevt sedan 1929.
2.Vid en tidpunkt då den säkerhetspolitiska utvecklingen runt Gazaremsan med största sannolikhet pekade på nödvändigheten av ett nära förestående kraftigt militärt israeliskt ingripande i den Hamas kontrollerade remsan.
3. Då det blev allt klarare att det Iranska kärnvapenprogrammet framskred utan nämnvärda hinder från de internationella sanktionerna samt att det också blev allt klarare att den sittande administrationen i Washington inte skulle ingripa med en väpnad aktion under tiden innan Obamas tillträde till USAs presidentpost. Även om det var oklart vad Obamas intällning i denna fråga var så kunde man dock på goda grunder vara ytterst tveksam om den ny administrationen skulle tillgripa några drastiska åtgärder. Dvs Israel skulle ställas inför den exsistenciella frågan att antingen ensamt anfalla Iran eller utsätta sig för att Iran, vars politiska ledning om och om igen förklarat att den judiska staten måste utplånas, skulle bli världens nionde kärnvapenmakt.

Att sedan Bibbi Natanyahu (Likudpartiets ledare) och Eli Ishai (Shaspartiets ledare) prioriterade de egna partiernas intressen (läs nämnda två politikers intressen) över landets och förhindrade Tzipi Livni (Kadimapartiets ledare) att bilda ny regering visade ju bara att de var utpräglade egoister och inte kunde utläsa den strategiskt politiska situation som Israel befann sig i.

Situationen hade varit en smula bättre om det i Israel hade gått att ordna ett nyval med samma snabbhet som i Storbritanien (ca fyra veckor), men tyvärr så förhindrar den politiska byråkratin i demokratins namn (bl.a. primärval) att man skulle kunna göra det. Och det i ett land med propotionella val, i en valkrets (dvs hela landet)! Till slut enade man sig om den 10 februari 2009.

Gott om tid, man fick till och med tid med att föra ett framgångsrikt minikrig innan valkampanjen riktigt kommit i gång. Ett av krigets offer var valkampanjen som inte lyckades på allvar komma i gång efter kriget. I och för sig knappast förvånande då krig är en traumatisk händelse som lätt sjuter undan politikers (små)käbbel.

Debatten personifierades till en debatt om vem av partiledarna som bäst passade att vara Israels premiärminister. Detta underlättades ju givetvis av att de reella programatiska och ideologiska skillnaderna mellan Likud, Kadima och Arbetarpartiet varken utrikespolitiskt eller ekonomiskt socialpolitiskt var särskillt stora. Från Likuds sida förklarades visserligen att partiet inte var för de av Kadima och Arbetarpartiet förespråkade lösningarna på konflikten med palestinirna men normalisraelen vet innerst inne att när det kommer till kritan så kommer Likud under ljudliga proterster snällt rätta in sig i ledet.

Var och än av de tre hade svårt att få något ordentligt stöd i väljaropinionen. Natanyahu och Barak pga att erfarenheten av de bådas tidigare perioder som premiärminister knappast gav incitament till att ge dem ytterligare en chans. Däremot skulle Natanyahu ha ett starkt stöd som finansminister och Barak som försvarsminister. Tzipi Livni anses av många sakna nog med ministriell erfarenhet. De som påstår att speciellt traditionella män inte skulle rösta på henne har troligtvis i viss mån rätt men sexismen verkar i båda riktningarna då det inte är någon tvekan om att hon drar kvinnliga icke traditionella röstare från andra partier.

Det är ju knappast förvånande att allt detta leder till en hög procent av väljaresom ännu är osäkra på vem de vill rösta eller om de överhuvudtaget avser att infinna sig i vallokalerna.

Om det innan kriget mot Hamas såg ut som om Likud skulle ta hem valet med ett övertag på bort mot tio mandat på Kadima och att Arbeterpartiet skulle mer eller mindre halvera sin nuvarande knesset fraktion (19) till ett ensiffrigt resultat så har nu saker och ting ändrat sig totalt. Inte så att det ser ut som om det skulle gå att få fram en stark regeringskoalition. Tvärt om nu talas det redan om ett nyval i slutet av 2010.

Vad som hänt är att Likud och Kadima tappat stöd samt att Kadima nästen tagit in hela Likuds numerära försprång. Dessutom och det är det viktiga, i dag är det inte frågan om tre partier som leder i valundersökningarna utan fyra. Avigdor Liberman och hans Israel Beteini (Israel mitt hem) har fördubblat sitt stöd och ligger nu på en bra tredjeplats efter Kadima men före Arbetarpartiet. Vi har nu fyra partier som ligger inam mandatspannet 15 till 25 mandat av de sammanlagt 120 knesset mandaten. Likud (25), Kadima (23), Israel beiteinu (19) och Arbeterpartiet (17).

Då det är högst otroligt att de kan bilda en fyrpartikoalition tillsammans så är detta ett utmärkt recept på ett oerhört instabil politiskt situation. Under den senaste tiden så är det Israel beteinus och Arbetarpartiets fördubbling i valprognoserna som dragit till sig det stora intresset i valkampanjen. Låt oss granska vad som lett till detta.

Först och främst måste vi förstå att det de stora skillnaderna inte uppstått pga att potensiella väljare gått över från sitt ursprungsalternativ till det närmast liggande till höger eller vänster. Tvärt om det har skett en total omfördelning mellan mer eller mindre alla de judiska partierna från det största till det minsta.

Orsaken till detta när det gäller arbeterpartiet är lättförståeligt. Partiets ledare Ehud Barak är försvarsminister i den nuvarande regeringen och hystade naturligt nog in kredit för den i jämförelse med det andra Libanonkriget ytterst yrkesmässigt perfekta sätt som armen förberett och utfört Kriget mot Hamas.

När det gäller Israel Beiteinu är det mer kompliserat. Ingen tvekan om att partiets ledare av många israeler ses som en stark politiker som det går att lita på till skillnad från speciellt Natanyahu och Barak.

Partiets alternativa förslag till de traditionella två-stats lösningarna på Israel-Palestina konflikten tilldrar sig tveklöst intresse hos många israeler. Här följer en kortfattad sammanfattning som jag skrev för ca två år sedan då Liberman inträdde i Ehud Olmerts dåvarande regering.

Lieberman som definitivt inte är någon Stor Israel förespråkare - han anser att huvudelen av de arabiska delarna av Jerusalem utan vidare bör tillfalla den framtida Palestinska staten - säger klart ifrån att om Israel inte värnar om en stabil judisk majoritet så har landet ingen framtid som judisk stat. Han visar också på vad man kan göra för att värna om en fortsatt judisk stat. Eftersom en stor del av den arabiska befolkningen i Israel bor i närheten av gränsen mellan det egentliga Israel och Västbanken samt att då huvudelen av de judiska bosättarna på Västbanken bor i områden intill gränsen och där befolkningen på den Israeliska sidan är judisk så är den logiska lösningen att dra om gränsen på ett sätt så att de de Israeliska araberna i närheten av gränsen hamnar i den framtida palestinska staten medan de judiska bosättarna som bor i områden av Västbanken intill den gamla gränsen hamnar i Israel. Alltså en befolkningsutväxling där ingen behöver gå från hus och grund. Lieberman ställer dessutom frågan varför hitills alla lösningar handlar om hur många judiska bosättare - även om de är tredje generationen - som måste gå från hus och grund medan alla Israeliska araber skall få fortsätta att bo kvar där de bor i dag. Dvs varför är det ok att judar måste flytta medan om araber måste göra det detta definieras som etnisk rensning? Varför är det självklart att den framtida Palestinska staten skall vare etniskt 100% palestinsk medan det är helt ok att den judiska staten Israel skall dras med en palestinsk minoritet på över 20%?

Men det är ingen tvekan om att de våldsamma demonstrationerna bland de israeliska araberna under kriget mot Hamas fick inte så få israeler att dra öronen åt sig. De israeliska arabernas ledare förklarade sig vid dessa demonstrationer ha sin lojalitet med Hamas i Gaza. Detta och de nämnda stora demonstrationerna under Hamas och PLO flaggor i de israeliska arabiska områdena verkade givetvis till Liebermans bästa.

Saken blir ju inte bättre av att vi under de senaste åren hela tiden blir varse uttalanden av den sort som den arabiske kuturministern i Israels regering gav får så där ett år sedan då han förklarade att han inte kunde sjunga med i nationalsången pga dess judiskt nationella prägel.

Liberman och Israel beiteinu hade redan något tidigare lagt fram ett förslag på att Israeliskt medborgarskap skulle vara avhängigt av att varje person som önskade få israeliskt medborgarskap skulle vara tvungen att avlägga ed på att han-hon erkände Israels lagar och dess rätt att vara en judisk stat. Dvs något som liknar vad som krävs av nya amerikanska medborgare då de får svära på att de kommer att upprätthålla USAs konstitution. Libermans förslag stadgar dessutom att varje person som är född av israeliska föräldrar vid 18 års ålder måste avlägga den ovan nämnda förklaringen för att få fullt medborgarskap. De som ej avlägger den förklaras vara permanenta invånare med rätt att leva i landet men utan rätt att t.ex. delta i parlamentsval.

Förslaget vänder sig klart mot den arabiska minoriteten vars ledare gång på gång öppet i ord och handling ifrågasatt staten Israels rätt att vara en judisk stat, men det är klart att förslaget dessutom kommer att vara ytterst problematiaskt för stora grupper bland de mer extremt ultraortodoxa judiska befolkningsskicken.

I skrivande stund, så där 40 timmar innan vallokalernas öppnande, kan jag endast göra en prognos om valets utgång. Det blir mycket svårt att bilda en ny och stabil regering. Det är alldeles för många som kommer att besluta sig först i valbåset!

Och Gud bevare oss för ett stort terrordåd innan vallokalerna stängs på tisdag kväll

Läs även andra bloggares åsikter om Val i Israel,

DN
DN2
DN3
DN4

SvD
SvD2
SvD3

Sydsvenskan
Sydsvenskan2
Sydsvenskan3

Dagen

VG

DB
DB2