Terrorister har överhand i asymmetrisk konflikt

När de ledande juridiska folkrätts experterna reviderade och kompletterade de folkrättsliga regelsystemen efter andra världskriget gjorde de det med, naturligtvis, erfarenheterna från nämnda krig.

Detta kom att innebära att bestämmelserna fortsatte att vara anpassade till traditionella krig mellan stater eller grupper av stater. I och för sig var detta naturligt men inte desto mindre beklagligt och en smula förvånande då det åtminstone sedan Napoleon krigen funnits exempel på asymmetriska konflikter mellan stater och olika typer och gerilla/frihetsrörelser/befrielserörelser/terroriströrelser.

Men man utgick ifrån att man även i fortsättningen skulle kunna använda de regler som var anpassade för mellanstatliga konflikter på asymmetriska konflikter.

Så småningom visade det sig att detta inte var så självklart.

Detta berodde dels på att man i revideringarna och kompletteringarna efter andra världskriget hade gett den icke krigande civilbefolkningen ett avsevärt större skydd än den haft enligt tidigare folkrättsliga stadganden. Men dels berodde det också på framväxten av medvetenhet om mänskliga rättigheter, då speciellt den enskilde icke krigförande civila personens rättigheter.

Till detta skall läggas framväxten av en flora av NGOs som såg sin uppgift att värna den icke krigförande befolkningens humanitära rättigheter i militära konflikter och då speciellt i asymmetriska sådana. Man kan inte heller undvika att lägga märke till att en del av dessa NGOs hade, alternativt, såg sin uppgift att stödja den icke statliga partnern i asymmetriska konflikter som ett grundläggande skäl för organisationens existens.

De rättsliga organ som juridiskt har rätten att applicera de internationella rättsreglerna på konflikter är antingen organ som är underställda FN som internationella domstolen i Haag eller ad hoq organ upprättade av det internationella samfundet för att undersöka och döma i specifika konflikter, t.ex. Balkan konflikten.

Som exempel på vad denna juridiska situation kan föra med sig kan nämnas två aktuella exempel.

1. Konflikten Israel - Hamas
2. Konflikten den pakistanska taliban rörelsen - Pakistan med USA´s inblandning på Pakistans sida.

Båda dessa konflikter är typiska asymmetriska konflikter som dessutom också kan definieras under rubriken "War Amongst the People" . Det nuvarande regelsystemet leder till att den icke statliga parten har den juridiska överhanden och den statliga är i en juridisk situation som på ett uppenbart sätt försvårar dess agerande.

I och för sig är det naturligt att politiska sympatier och geopolitiska överväganden dessutom stark färjar såväl medias som olika statliga och icke statliga organs sätt att reagera inför konflikter som de ovannämnda.

Konflikten Israel - Hamas har behandlats utförligt i media och läsarna torde vara rätt väl insatta i den juridiska problematiken om denna konflikt. Se t.ex. min bloggpost från den 23 september 2009 .

När det gäller konflikten mellan Pakistan och den pakistanska taliban rörelsen är kunskaps- och medvetande graden lägre i många länder, däribland Sverige. Detta är i och för sig en smula förvånande då en seger för pakistanska Taliban skulle föra med sig att de pakistanska kärnvapnen skulle kontrolleras av en organisation som är lierad med Al Qaeda och en del av den internationella jihadist rörelsen. Se t.ex. bloggpost om denna fara.

Den pakistanska armens tidigare aktion i Swat dalen och den nuvarande Södra Wazaristan har fört med sig en kraftig ökning av terrorattacker mot pakistansk civilbefolkning. Pakistanska taliban utförde den 28 oktober 2009 en terrorattack i den pakistanska staden Peshawar i vilken enligt de senaste rapporterna minst 105 civila (nästan enbart kvinnor och barn) dödsoffer krävts. Det var den tredje terroristattacken under oktober månad i Peshawar och den 14 i hela Pakistan.

Samtidigt med rapporterna om attacken i Peshawar refererades på nätet en rapport från FN om de amerikanska drönaranfallen mot ledande personer i Al Qaeda och pakistanska Taliban. Rapporten ifrågasatte angreppens laglighet enligt internationell rätt.

Att slå ut (döda) ledande terrorister har under det senaste årtiondet visat sig vara ett effektivt medel i kampen mot terroriströrelser. Det tidsmässiga sammanträffande mellan dådet i Peshawar och den sterila FN rapporten visar på ett skrämmande tydligt sätt upp ofullkomligheten i den nuvarande internationella lagstiftningen rörande asymmetriska konflikter.

Läs även andra bloggares åsikter om Internationell rätt, Asymmetriska konflikter, Pakistan, USA, Israel, Taliban, Hamas, Drönare,

Knuff
Knuff
Knuff
Knuff

DN,
DN2,
DN3,
DN4,
DN5,
SvD,
SvD2,
SvD3,
SvD4,
SvD5,
Sydsvenskan,
Dagen,
Barometern,
VG,
VG2,
DB,

Bloggar
Bloggnamnet länkar till bloggen ifråga. Titeln på specifik bloggpost länkar till den specifika bloggposten.
De listade bloggarna är enligt min mening intressanta. Detta betyder inte att jag alltid håller med om vad som skrivs i dem.
Till denna bloggpost har har endast medtagits bloggar i vilka publicerats bloggposter som relaterar till Talibans terrordåd i Pakistan

Chefsingenjören Dags att bita ihop
Vilket Liv! Make Noise For Free Choice
Chefsingenjören Klockan tickar ned (uppdaterad)

Israel och Iran rusar mot väpnad konfrontation

Den franske utrikesministern, Bernard Kouchner, toppade nyheterna under förmiddagen i Israel med sin intervju till The Daily Telegraph (London) vars rubrik var "Iran and Israel in ´race to confrontation´".

I intervjun som han gav vid ett officiellt besök i Libanon påpekade han att det inte fanns någon tid att slösa med. "Israelerna kommer inte att tolerera en iransk bomb. Vi vet det. Alla vet det. Därför måste vi söka minska spänningen och lösa problemet. Förhoppningsfullt kommer vi att kunna stoppa rusningen mot konfrontationen".

"Israel ger oss en begränsad tid innan det slår till, men de kommer att göra det i det ögonblick de blir övertygade att hotet är en verklighet."

De fem ständiga medlemmarna i FN´s säkerhetsråd tillsammans med Tyskland kräver att iranierna följer FN´s resolutioner och slutar att anrika uran då detta kan leda till att de får tillgång till råmaterial för nukleära vapen. Hittills har den iranska ledningen inte gett ett positivt svar till detta.

Frankrike, Storbritannien och USA har förklarat att de kommer att utvärdera sin nuvarande politik vid årsskiftet. Om man tills dess inte kommit fram till en positiv lösning så kommer de troligtvis kräva att FN beslutar om skärpta sanktioner mot Iran.

Kouchner är dock ytterst tveksam mot verkan av sanktioner. Enligt honom kommer sanktioner att slå mot de svagare i samhället men inte mot den iranska ledningen. Han motiverar detta med den erfarenhet som han har av verkan av tidigare sanktioner mot andra länder.

Iran har nu lovat att ge ett svar senast den28 oktober till det förslag för nedtrappning av spänningen som The Internatonal Atomic Energy Agency ((IAEA) gett till Iran och de 5+1. Se min bloggpost från den 24 september.

The Telegraph påpekar att man inom Vita Huset börjar bli pessimistiska i frågan om ett positivt svar från Iran.

Läs även andra bloggares åsikter om Bernard Kouchner, Frankrike, Iran, Israel, USA, kärnvapen,

Knuff

DN, DN2,
SvD,
Sydsvenskan,
Dagen,
Barometern,
VG,
DB,

Bloggar
Bloggnamnet länkar till bloggen ifråga. Titeln på specifik bloggpost länkar till den specifika bloggposten.
De listade bloggarna är enligt min mening intressanta. Detta betyder inte att jag alltid håller med om vad som skrivs i dem.
Till denna bloggpost har har endast medtagits bloggar i vilka publicerats bloggposter som relaterar till förslaget till samförståndslösning rörande det iranska kärnvapenprogrammet och godkännandet
av detta förslag.
Utrikesbloggen Israel wants to pressure the U.S. and EU
Sapere Aude Irans regim trotsar stormakterna
Politik och Mellanöstern Israel-Iran möte ett påhitt

Ett nytt Münchenavtal?

Det förslag till avtal om uran anrikning mellan Iran och säkerhetsrådets fem ständiga medlemmar plus Tyskland (5+1) är kanske i och för sig ett intressant förslag men det tar inte upp problemet med Irans kärnvapen program på allvar.

Förslaget innebär först och främst att Iran förbinder sig att överlämna 80% av det uran som Iran har anrikat till 5% till Ryssland som skall för Irans räkning anrika detta uran till 20% och därefter överlämna det till Frankrike som skall utveckla det till bränsle stavar för en forsknings reaktor belägen i Teherans närhet. Det är ytterst komplicerat att anrika uranet i dessa stavar till "veapon grade" uran.

Iran skall dessutom förplikta sig att ställa alla sina nukleära anläggningar under the International Atomic Energy Agency (IAEA) uppsikt.

Vid första anblicken ser detta kanske inte så dumt ut, men även vid en ytlig kontroll av avtalet inser läsaren att det i bästa fall enbart skulle försena en iransk utveckling av kärnvapen. Avtalet omfattar enbart de 80% av det tills i dag till 5% anrikade uranet som Iran för närvarande har tillgång till. Ingen vet riktigt hur mycket icke anrikat uran samt "yellow cake" Iran idag har på lager och det finns heller inga uppgifter på hur mycket uran som skulle gå att utvinnas vid uran malms brytning i Iran. Det skulle sålunda vara både teoretiskt och praktiskt möjligt för Iran att fortsätta att bygga upp lager an anrikat uran. Allt detta givetvis under förutsättningen att iranierna skulle lyckas med att undvika IAEA´s inspektioner och kontroller. Erfarenhetsmässigt har omvärlden redan tidigare fått bevis på att Iran inte bara drar sig för ett sådant handlingssätt utan även gått i land med att utföra dem.

Ingåendet av avtalet skulle ge Iran en ny tidsfrist att i hemlighet utveckla kärnvapen medan de fem plus Tyskland inte skulle ha någon anledning att utsätta Iran för nya ekonomiska sanktioner. Tvärt om Iran skulle säkert kräva att de sanktioner som redan fanns skulle upphöra. Israel skulle knappast kunna ingripa väpnat mot Iran innan det var för sent om man inte var beredd att internationellt bli totalt isolerat.

Det är därför ytterst oroande att israelska TV2 kanalen i lördagskvällens nyhetsprogram meddelade att Obama administrationen arbetade för högtryck för att få avtalsförslaget godkänt. I och för sig logiskt då en samförstånds lösning med Iran varit Obamas främsta utrikespolitiska programpunkt. Men varken den amerikanska väljarkåren eller omvärlden hade väl räknat med att det för Obama var oväsentligt vad samförstånds lösningen skulle innebära. Det viktiga, bildligt talat, var att han skulle kunna gå ut ur Air Force One viftande med ett pappersark i handen hojtande "Peace in Our Time".

En ytterligare men icke oväsentlig invändning mot förslaget är att det genom att de fem plus Tyskland skriver under på förslaget den islamska regimen i Teheran får en internationell legimitering, något som den iranska befolkningen genom sina demonstrationer efter det riggade valet tydligt visade att den inte hade på hemmaplan.

Läs även andra bloggares åsikter om Iran, Kärnvapen, Obama, USA, Ryssland, Kina, Storbritanien, Frankrike, Tyskland, IAEA,

Knuff

Knuff

DN, DN2, DN3, DN4,
SvD, SvD2,
Sydsvenskan,
Dagen,
Barometern,
VG,
DB,

Bloggar
Bloggnamnet länkar till bloggen ifråga. Titeln på specifik bloggpost länkar till den specifika bloggposten.
De listade bloggarna är enligt min mening intressanta. Detta betyder inte att jag alltid håller med om vad som skrivs i dem.
Till denna bloggpost har har endast medtagits bloggar i vilka publicerats bloggposter som relaterar till förslaget till samförståndslösning rörande det iranska kärnvapenprogrammet

Utrikesbloggen Israel wants to pressure the U.S. and EU
Sapere Aude Irans regim trotsar stormakterna
Politik och Mellanöstern Israel-Iran möte ett påhitt

Om det pakistanska anfallet i Södra Waziristan. Uppdaterat den 18102009

Rapporterna är delade om huruvida den Pakistanska armen redan startat sitt anfall på de pakistanska Taliban trupperna (Tehrik-e Taliban Pakistan (TTP)) i södra Waziristan. Om inte, är det hur som helst endast en tidsfråga innan innan det startar.


Tillägg
Det pakistanska anfallet började på morgonen den 17 oktober. Situationen är ännu av naturliga skäl oklar. Förlustsiffrorna för taliban styrkorna är enligt Dawn över 60 stupade medan de pakistanska styrkornas förluster är betydligt lägre. Inga uppgifter föreligger om dödade och skadade bland civilbefolkningen men den kan vara avsevärd då de pakistanska styrkorna använder sig av artilleri och flygangrepp. Av den syd waristanska befolkningen på ungefär 500 000 personer har mellan 100 tusen till 200 tusen redan flytt.

De pakistanska styrkorna uppgår till omkring 30 000 man medan taliban styrkorna under
Hakimullah Mehsud uppgår till ungefär 10 000. Enligt obekräftade rapporter begränsar sig striderna ännu till sammanstötningar mellan pakistanska styrkor och de taliban styrkor som står under ledning av Hakimullah Mehsud.

Återkommer med mer info då läget klarnar.
Slut på tillägg.

Under förberedelserna till en bloggpost om detta hittade jag en alldeles utmärkt artikel om den kommande pakistanska aktionen på sajten Stratfor.

Artikeln behandlade dessutom på ett mycket belysande sätt följderna av ett sådant anfall för den internationella jehadiströrelsen och den värld vi lever i. Då Stratfor tillåter publicering av delar eller hela artikeln på andra sajter under förutsättning att källan anges fanns det ju knappast något skäl att skriva ett referat av artikeln.

Här följer den.

Pakistan: The South Waziristan Migration

October 14, 2009 | 1812 GMT

Security and Intelligence Report

By Scott Stewart

Pakistan has been a busy place over the past few weeks. The Pakistani armed forces have been conducting raids and airstrikes against the Tehrik-i-Taliban Pakistan (TTP) and other foreign Islamist fighters in Bajaur Agency, a district inside Pakistan’s Federally Administered Tribal Areas (FATA), while wrapping up their preparations for a major military offensive into South Waziristan. The United States has conducted several successful missile attacks targeting militants hiding in areas along the Afghan-Pakistani border using unmanned aerial vehicles.

Threatened by these developments — especially the actions of the Pakistani military — the TTP and its allies have struck back. They have used larger, vehicle-borne improvised explosive devices (VBIEDs) in attacks close to their bases in the Pakistani badlands to conduct mass-casualty attacks against soft targets in Peshawar and the Swat Valley. They have also used small arms and small suicide devices farther from their bases to attack targets in the twin cities of Rawalpindi and Islamabad, the respective seats of Pakistan’s military and civilian power.

Initially, we considered devoting this week’s Security and Intelligence Report to discussing the tactical details of the Oct. 10 attack against the Pakistani army headquarters. But after taking a closer look at that attack, and the bigger mosaic it occurred within, we decided to focus instead on something that has not received much attention in the media — namely, how the coming Pakistani offensive in South Waziristan is going to have a heavy impact on the militants currently living and training there. In fact, we can expect the Pakistani offensive to cause a large displacement of militants. Of course, many of the militants who are forced to flee from South Waziristan, the epicenter of Pakistan’s insurgency, will likely land in areas not too far away — like Balochistan — but at least some of the militants who will be flushed out of South Waziristan will land in places far from Pakistan’s FATA and North-West Frontier Province.

Pakistani Border" title="">

The Coming Offensive

The Pakistani military has been preparing for the coming offensive into South Waziristan for months. They have positioned two divisions with some 28,000 troops for the attack, and this force will be augmented by paramilitary forces and local tribal militias loyal to Islamabad. As seen by the Pakistani offensives in Swat and Bajaur earlier this year, the TTP and its foreign allies are no match for the Pakistani military when it turns its full resources to address the problem.

The Pakistanis previously attempted a halfhearted offensive in South Waziristan in March of 2004 that only lasted 12 days before they fell back and reached a “negotiated peace settlement” with the militant leaders in the area. A negotiated peace settlement is a diplomatic way of saying that the Pakistanis attempted to pay off Pakistani Taliban leaders like Nek Mohammed to hand over the foreign militants in South Waziristan and stop behaving badly. The large cash settlements given to the militants did little to ensure peace and instead allowed the Taliban leaders to buy more weapons, pay their troops and essentially solidify their control in their areas of operation. The Taliban resumed their militant activities shortly after receiving their payments (though the most prominent leader, Nek Mohammed, was killed in a U.S. missile strike in June 2004).

This time, the South Waziristan offensive will be far different than it was in 2004. Not only do the Pakistanis have more than four times as many army troops committed to it, but the Pakistani military has learned that if it uses its huge airpower advantage and massed artillery, it can quickly rout any serious TTP resistance. In Bajaur, the Pakistanis used airstrikes and artillery to literally level positions (and even some towns) where the Taliban had tried to dig in and make a stand. Additionally, in January 2008, the Pakistani army conducted a successful offensive in South Waziristan called “OperationZal Zala” (Earthquake) that made excellent progress and resulted in the loss of only eight soldiers in four days of intense fighting. This offensive was stopped only because Baitullah Mehsud and his confederates sued for peace — a truce that they quickly violated.

The lessons of past military operations and broken truces in South Waziristan, when combined with the recent TTP strikes against targets like the army headquarters, have served to steel the will of the government (and particularly the military). Pakistani government sources tell STRATFOR that they have the intent and the ability to “close the case for good.” This means that there should be no negotiated settlement with the TTP this time.

Of course, we are not the only people who can anticipate this happening. The TTP and others like the al Qaeda core leadership know all too well what happened in Bajaur and Swat. They have also been watching the Pakistani military prepare for the South Waziristan offensive for months now. The TTP leadership realizes that if they attempt to stand and fight the Pakistani military toe-to-toe they will be cut to shreds. Because of this, we believe that the TTP will adopt a strategy similar to that used by the Taliban in the face of overwhelming U.S. airpower following the U.S. invasion of Afghanistan, or that of the Iraqi military following the U.S. invasion of Iraq. Rather than fight in set-piece conventional battles to the bitter end and be destroyed, after some initial resistance the TTP’s fighters will seek to melt away into the population and then conduct insurgent and terrorist strikes against the Pakistani military, both in the tribal regions and in Pakistan’s core regions. This is also the approach the TTP leadership took to the Pakistani offensive in Swat and Bajaur. They made noises about standing and fighting in places like Mingora. In the end, however, they melted away in the face of the military’s offensive and most of the militants escaped.

Contrary to popular perception, the area along the Afghan-Pakistani border is fairly heavily populated. The terrain is extremely rugged, but there are millions of Pakistanis living in the FATA, and many of them are extremely conservative and hostile toward the Pakistani government. This hostile human terrain poses perhaps a more significant obstacle to the Pakistani military’s operations to root out jihadists than the physical terrain. Accurate and current population numbers are hard to obtain, but the government of Pakistan estimated the population of South Waziristan to be nearly 500,000 in 1998, although it is believed to be much larger than that today. There are also an estimated 1.7 million Afghan refugees living on the Pakistani side of the border. This human terrain should enable many of the TTP’s Pashtun fighters to melt into the landscape and live to fight another day. Indeed, the militants are already heavily embedded in the population of South Waziristan, and the TTP and its rivals have controlled much of the area for several years now.

We have seen reports that up to 200,000 people have already fled areas of South Waziristan in anticipation of the coming military operation, and it is highly likely that some TTP fighters and foreign militants have used this flow of displaced people as camouflage to leave the region just as they did in Swat and Bajaur. Whether the coming offensive is as successful in destroying the TTP as our sources assure us it will be, the military action will undoubtedly force even more militants to leave South Waziristan.

The Camps

In the wake of the U.S. invasion of Afghanistan, the many militant training camps run by al Qaeda and other organizations in Afghanistan were destroyed. Many of the foreign jihadists who were at these camps fled to Pakistan with the Taliban, though others fled to Iran, Iraq or elsewhere. This migration shifted the focus of jihadist training efforts to Pakistan, and South Waziristan in particular. Quite simply, there are thousands of foreign jihadists who have traveled to Pakistan to receive paramilitary training at these camps to fight in Afghanistan. A smaller number of the trainees have received advanced training in terrorist tradecraft, such as bombmaking, in the camps.

Due to the presence of these transplanted training installations, South Waziristan is “jihadist central,” with jihadists of all stripes based in the area. This confluence will complicate Islamabad’s attempts to distinguish between “good” and “bad” Taliban elements. Both the good Taliban aligned with Islamabad that carry out their operations in Afghanistan and the bad Taliban fighting against Islamabad are based in South Waziristan, and telling the difference between the two factions on the battlefield will be difficult — though undoubtedly elements of Pakistani intelligence will attempt to help their Taliban friends (like the Haqqani network and Mullah Omar’s network) avoid being caught up in the coming confrontation.

There are literally thousands of Arab, Uzbek, Uighur, Chechen, African and European militants currently located in the Pakistani badlands, and a good number of them are in South Waziristan. Many of these foreigners are either teaching at or enrolled in the jihadist training camps. These foreigners are going to find it far harder to hide from the Pakistani military by seeking refuge in Afghan refugee camps or small tribal villages than their Pashtun brethren.

Some of these foreigners will attempt to find shelter in North Waziristan, or perhaps in more heavily — and more heterogeneously — populated areas like Quetta (Mullah Omar’s refuge) or Peshawar. Others may try to duck into the Taliban-controlled areas of Afghanistan, but there is a good chance that many of these foreign militants will be forced to leave the Pakistan-Afghanistan area to return home or seek refuge elsewhere.

This exodus will have mixed results. On one hand it will serve to weaken the international jihadist movement by retarding its ability to train new jihadists until replacement camps can be established elsewhere, perhaps by expanding existing facilities in Yemen or Africa. On the other hand, it will force hundreds of people trained in terrorist tradecraft to find a new place to live — and operate. In some ways, this migration could mirror what happened after the number of foreign jihadist began to be dramatically reduced in Iraq — except then, many of the foreigners could be redirected to Pakistan for training and Afghanistan to fight. There is no comparable second theater now to attract these foreign fighters. This means that many of them may end up returning home to join insurgent movements in smaller theaters, such as Chechnya, Somalia, Algeria and Central Asia.

Those with the ability and means could travel to other countries where they can use their training to organize militant cells for terrorist attacks in much the same way the foreign fighters who fought in Afghanistan in the 1980s and left after the fall of the Soviet-backed government there went on to fight in places like Bosnia and Chechnya and formed the nucleus of al Qaeda and the current international jihadist movement.

The Next Generation

There is a big qualitative difference between the current crop of international fighters in South Waziristan and those who fought with the mujahideen in Afghanistan in the 1980s. During the earlier conflict, the foreigners were tolerated, but in general they were not seen by their Afghan counterparts as being particularly valiant or effective (though the Afghans did appreciate the cash and logistical help they provided). In many engagements the foreigners were kept out of harm’s way and saw very little intense combat, while in some cases the foreign fighters were essentially used as cannon fodder.

The perception of the foreigners began to change during the 1990s, and units of foreigners acquitted themselves well as they fought alongside Taliban units against the Northern Alliance. Also, following the U.S. invasions of Iraq and Afghanistan, the foreign jihadists have proved themselves to be very effective at conducting terrorist attacks and operating in hostile territory.

In fact, over the past several years, we have witnessed a marked change in the ways the Afghan Taliban fight. They have abandoned some of their traditional armed assault tactics and have begun to employ al Qaeda-influenced roadside IED attacks and suicide bombings — attacks the Afghan fighters had previously considered “unmanly.” It is no mere coincidence that the number of suicide attacks and roadside IED attacks in Afghanistan increased dramatically after al Qaeda began to withdraw its forces from Iraq. There is also a direct correlation between the IED technology developed and used in Iraq and that now being employed by the Taliban in Afghanistan.

All this experience in designing and manufacturing IEDs in Iraq, Afghanistan and Pakistan means that the jihadist bombmakers of today are more highly skilled than ever, and they have been sharing their experience with foreign students at training camps in places like South Waziristan. Furthermore, the U.S. presence in Iraq and Afghanistan has provided a great laboratory in which jihadists can perfect their terrorist tradecraft. A form of “tactical Darwinism” has occurred in Iraq and Afghanistan as coalition firepower has weeded out most of the inept jihadist operatives. Only the strong and cunning have survived, leaving a core of hardened, competent militants. These survivors have created new tactics and have learned to manufacture new types of highly effective IEDs — technology that has already shown up in places like Algeria and Somalia. They have been permitted to impart the knowledge they have gained to another generation of young aspiring militants through training camps in places like South Waziristan.

As these foreign militants scatter to the four winds, they will be taking their skills with them. Judging from past waves of jihadist fighters, they will probably be found participating in future plots in many different parts of the world. And also judging from past cases, they will likely not participate in these plots alone.

As we have discussed in the past, the obvious weakness of the many grassroots jihadist cells that have been uncovered is their lack of terrorist tradecraft. They have the intent to do harm but not the ability, and many times the grassroots cells end up finding a government informant as they seek help acquiring weapons or constructing IEDs. When these inept “Kramer terrorists” manage to get linked up with a trained terrorist operative, they can cause considerable damage.

The possibility of these militants conducting attacks or bringing much-needed capability to grassroots cells means that the South Waziristan migration, which has almost certainly already begun, will give counterterrorism officials from Boston to Beijing something to worry about for the foreseeable future.

This report may be forwarded or republished on your website with attribution to www.stratfor.com

Läs även andra bloggares åsikter om Pakistan, Afghanistan, AL Qaeda, Taliban, Jihad,

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8,

SvD, SvD2, SvD3,

Sydsvenskan, Sydsvenskan2,

Dagen,

Barometern,

VG, VG2,

DB,

Bloggar
Bloggnamnet länkar till bloggen ifråga. Titeln på specifik bloggpost länkar till den specifika bloggposten.
De listade bloggarna är enligt min mening intressanta. Detta betyder inte att jag alltid håller med om vad som skrivs i dem.
Till denna bloggpost har har endast medtagits bloggar i vilka publicerats bloggposter som relaterar till det pakistanska anfallet på Taliban i Syd Waziristan

Chefsingenjören Dags att bita ihop