Den moderne James Bond och den iranska a-bomben.

Att det iranska iranska kärnvapen programmet förr eller senare kommer att dra till sig författare av spionromaner och tecno thrillers är ju inget som vi kan bli förvånade över. Ämnet är alldeles för inbjudande.

Fox News publicerade den 26 november 2010 en artikel med rubriken "Mystery Surrounds Cyber Missile That Crippled Iran's Nuclear Weapons Ambitions" som på ett utmärkt sätt visar vad vi har att vänta oss. Artikel är ytterst välskriven och sammanfattar på ett läsvärt sätt huvuddelen av de fakta som cirkulerat i media sedan avslöjandet av cyber ormen Styxnet för ett halvår sedan. Men inte nog med det. På vissa punkter drar Fox Net artikels författare slutsatser som ännu inte och troligen aldrig kommer att bli bekräftade. Därmed har han också skrivit ett basmanus till vad som kan bli en bra tecno thriller eller basmanus till en dito film.

Länken till Fox News artikeln finns här.

Rekommenderar dessutom som helgläsning ytterligare två seriösa artiklar om Styxnet.
1.The Shadow War i Newsweek.
2.En utmärkt artikel av Ronen Bergman i Yediot Achronot. Artikeln publicerades under titeln פרשת התולעת i den hebreiska pappersupplagan av Yediot den 17 december i år. Jag har tills dags dato inte hittat den på nätet varken på engelska eller hebreiska. Hebreisk kunniga rekommenderas varmt leta rätt på den och läsa den. Om någon skulle hitta den på nätet lägg in dess URL i postens kommentarer så lägger jag in den i brödtexten.

Gott nytt år.

Shaken, not stirred.

Läs även andra bloggares åsikter om Styxnet, Kärnvapen, Iran,

Är USAs nya försök till en uppgörelse den sista chansen innan katastrofen?

Obama administrationen ger inte upp sina försök att få Israel och palestinierna (PA) att sinsemellan komma fram till en fredsuppgörelse. Det förra försöket misslyckades kapitalt, till stor del pga nämnda administrations krav på ett israeliskt byggstopp inom alla områden som låg utanför den stilleståndslinje som intill sex-dagars kriget 1967 tjänat som de facto gräns mellan Israel och Jordanien.

Israel gick med på ett temporärt moratorium men förklarade att det inte omfattade de områden av Östra Jerusalem som 1967 inkorporerats med Israel och i vilka under årens lopp byggts nya stadsdelar i vilka idag har ca 200.000 judiska invånare. För den palestinska ledningen som tydligtvis ansåg att den nu hade den nya amerikanska ledningen bakom sig var detta inte nog utan nekade att föra några verkliga förhandlingar under första åtta av moratoriets nio månader och därefter förklarade Abu Mazen att deras krav för fortsatta förhandlingar var att byggstoppet skulle förlängas. Något som Israel nekade till.

Efter en tids diskussioner mellan USA, Israel och Palestinierna (PA) insåg den amerikanska ledningen att inte kunde komma vidare i frågan och förklarade att förhandlingarna i dess dåvarande form brutit samman.

Detta innebar ju givetvis inte att man från USAs sida gav upp att komma till en uppgörelse mellan Israel och Palestinierna (PA) då detta trotts allt var en av Obama administrationens utrikespolitiska huvudpunkter. I ljuset av detta var det klart att man från USAs sida skulle "föreslå" en ny modell för förhandlingar.

Den nya modellen var en typ av indirekta förhandlingar mellan parterna under starkt överseende av USA som också tog sig rätten att om man kört fast i en fråga komma med "förslag" till överbyggande lösningar. Ytterligare en punkt som är av icke ringa symbolisk betydelse är att den amerikanska utrikesministern, Hillary Clinton, skulle vara ansvarig för förhandlings processen. Detta till synes av två skäl.

1. I fall att förhandlingarna misslyckades så skulle det inte direkt falla inom president Obamas ansvarsområde - han hade hittills varit den som direkt stakat ut den amerikanska linjen -.
2. Då Hillary Clinton både enligt amerikansk och israeliskt uppfattning hade lättare psykologiskt att arbeta med den israeliska administrationen (läs Bibbi Natanyahu) så skulle detta undanröja onödiga friktioner i förhandlingarna.

I ett tal den 10 december 2010 lade Hillary Clinton fram ett mer definierat mål samt vägen som man från Washingtons sida valt. Målet var att uppnå ett övergripande allomfattande fredsavtal vilket även skulle omfatta överenskommelser inklusive administrativa uppgörelser med den arabiska världen. Man måste nu ta i tu med konfliktens kärnfrågor dvs gräns- och säkerhetsfrågor, vatten, flyktingar och Jerusalem. Hon framförde också att USA kommer att kräva av parterna att utan dröjsmål detaljerat skall presentera sina åsikter och krav i kärnfrågorna.

För att undanröja israeliska misstankar om att USA var tveksamt i sitt stöd av Israel förklarade Clinton att USA avsåg att komma till en uppgörelse som "once and for all" satte punkt för konflikten mellan Israel och Palestinierna vilket är ett av Natanyahus grundläggande krav. Utöver detta påpekade hon att det strategiska och säkerhetspolitiska samarbetet mellan USA och Israel under de två åren sedan Obama tillträtt president posten stärkts och uppnått en tidigare okänd hög nivå.

Utöver detta förklarade Hillary Clinton att USA ser Israel som "the historic homeland of the Jewish people". Detta yttrande, som i sig är en historisk sanning, ger ett ett klart stöd åt den israeliska regeringens krav på att Palestinierna måste erkänna Israel som det Judiska folkets stat samt bandet mellan detta folk och Israels Land. Detta är ytterst viktigt då det ligger till grunden för staten Israels legitimitet. Dessutom är detta ytterst viktigt för kärnfrågor som Jerusalem och flyktingfrågan.

Clinton var mycket klar i frågan att ett upprättande av en palestinsk stat inte enbart var ett palestinskt intresse utan även ett viktigt intresse för både Israel och USA.

När det gällde kärnfrågorna ansåg Clinton att den första som skulle tas upp till behandling var gränsfrågan och inte säkerhetsfrågan. I detta gick hon på den palestinska linjen och i motsatts till den israeliska som föredrog att man skulle börja med säkerhetsfrågan. Man kan dock på goda grunder fråga sig hur man kan skilja på dessa två frågor som ju på så många, men dock inte alla, är sammanvävda. Hon förklarade att området mellan Medelhavet och Jordan floden måste delas på ett sådant sätt att var och en av parterna vet vad som tillhör den. Det måste finnas en klart uppdragen gräns mellan de två staterna. I detta sammanhang påpekade hon att gränsdragningen måste ta hänsyn till Israels säkerhetsintressen. Hon inskärpte att den inte fick föra med sig ett sårbart Israel.

När det gäller Jerusalem påpekade den amerikanska utrikesministern att denna fråga är både svår och ytterst känslig. Israel och palestinierna måste förstå att inte enbart de, utan mängder av människor runt om i världen är intresserade av denna fråga och att även dessas intressen måste tas i beaktande. Det är svårt att undgå misstanken att Clinton här ganska tydligt hintade i riktning mot någon sort av bitvis internationalisering av Jerusalem. Åtminstone i detta kommer nog Israel och Palestinierna vara enade i sitt motstånd.

Å ena sidan gav Hillary Clinton en klar signal att USA avsåg att uppnå ett avtal och inte skulle tolerera att parterna grävde ner sig i detaljfrågor och därmed omöjliggjorde uppnående av ett avtal. Å andra sidan gjorde hon helt klart att USA inte skulle tvinga på parterna ett avtal mot dessas vilja. Om de inte vill leva med avtalet kommer det inte att gå att upprätthålla det.

Man kan verkligen fråga sig om detta amerikanska försök kommer att lyckas. Logiskt sett kan man inte vara annat än pessimistisk. Men om båda parter inser att alternativet är ett Gog och Magog krig som får 1990 talets Jugoslavien att blekna i jämförelse så finns det kanske en chans.

Det är inte ett krig som någon av parterna kommer att vinna. Det är bara frågan om vem som kommer att förlora minst.

Kommer våra respektive politiska ledningar vara i stånd att inse detta och kunna sälja det till sina folk?

LÅT OSS HOPPAS!

Läs även andra bloggares åsikter om Obama, USA, Israel, Palestinier, PA, Fredsavtal, Fredsprocessen,


DN,
SvD,
Sydsvenskan,
Dagen,
SVT,
VG,
Expressen,

Wellcome to the Club. Några reflektioner om bombdådet mitt i Stockholms julhandel.

Hemkommen från tio dagars semester i norra Israel såg jag med tveksamhet på datorskärmen där nyheten om självmordsbombaren i Stockholms city i fetstil stirrade mot mig. Men blev inte förvånad. Med en suck mumlade jag "Wellcome to the Club.

Sverige har under det andra halvåret 2010 med stora steg normaliserat sig. Extremhögern, om än i en speciell svensk form, har etablerat sig i den svenska riksdagen. Sen kom attacken av en självmordsbombare i Stockholms centrum sent på lördagseftermiddagen den 11 december.

Tur nog misslyckades självmordsattacken. Orsaken till detta är ännu oklar och kommer troligtvis att fortsätta att bli det. Men detta innebär inte att det inte kommer att bli mer självmordsattacker i framtiden och få kan komma att vara så misslyckade, dvs ur bombarens synvinkel, som denna.

Huruvida självmordsbombaren, Taimour Abdalwahhab al-Abdaly, handlat på eget bevåg eller ej är ännu oklart men det är en smula otroligt att han varit helt ensam då det är ovanligt att självmordsbombare handlar utan organisatoriskt och ideologiskt stöd och ledning av någon typ av moderorganisation eller cell av en sådan.

Han kom i kontakt med den terroriststämplade rörelsen Hizb-ut-Tahrir under sin vistelse i London förorten Luton. Det är känt att att ett stort antal extrema islamister är bosatta i denna stadsdel. Enligt uppgifter samlades förövarna av attentatet i London den sjunde juli 2005 i Luton innan de gav sig av till det centrala London för att utföra det dåd i vilket över 50 personer fick sätta livet till.

Taimour Abdalwahhab har tidigare besökt Irak och med all sannolikhet varit i kontakt med den Irakiska organisationen "The Islamic State of Iraq" (ISI), eller som den ofta benämns Al Qaeda Irak, och som är en tak organisation för de olika Al Qaeda grupperingarna i Irak. ISI har gått ut med meddelanden om att Taimour Abdalwahhab handlade i dess namn då han utförde dådet i Stockholm. Sant eller osant. Att det tidigare funnits kopplingar mellan islamska grupperingar i Sverige och Al Qaeda Irak framgår bl.a. av att två svenska självmordsbombare, Abu Qaswarah och AbuMuaaz utöver annan verksamhet för Al Qaeda Irak, dog som självmordsbombare i Irak.

Enligt Londontidningen Daily Mail så vistades Taimour Abdalwahhab intill 4 veckor innan bombdådet i Jemen och var då med all sannolikhet i kontakt med Al Qaeda Arabian Peninsula (AQAP) under sin vistelse där. AQAP är i dag näst efter Al Qaeda centralen i Afghanistan-Pakistan den viktigaste Al Qaeda avdelningen i det närmast världsomfattande jehadist nätverket Al Qaeda.

Allt detta tillsammans med modellen - två explosioner med ett antal minuters mellanrum är en typisk Al Qaeda modell - tyder på att Taimour åtminstone var påverkad av rörelser tillhörande de internationella Jihadiströrelsen.

Huruvida han hade medhjälpare i Sverige är oklart men troligt. Fyndet av en kommunikations radio bredvid hans kropp pekar på detta.

Vad som är ytterst allvarligt är att de svenska myndigheterna förefaller varit helt oförberedda på att en terrorist attack av denna typ skulle kunna inträffa i Sverige. Såväl de civila som de säkerhetspolitiska myndigheterna verkar ha fallit i fällan av syndromet "The tyranny of conventional wisdom" och inte ens utarbetat någon plan för vad man skulle göra i ett sådant här fall. Allt enligt modellen "Det händer inte här". Nämnda syndrom innebär att en ogrundad uppfattning av verkligheten som antingen startat inom landets underrättelsetjänst eller inom den politiska ledningen tar över som den gällande sanningen som inte behöver omprövas. Ett klassiskt fall av syndromet var uppfattningen i Israel före kriget 1973 att det inte fanns någon möjlighet till en militär framgång i ett anfall på Israel allternativt att om de inte insåg detta så skulle anfallet slås tillbaks med lätthet. Denna felkalkylering kostade Israel nästan 3000 stupade soldater!

Det är svårt att förstå de svenska myndigheternas blindhet då det i dag finns närmare en halv million personer i landet med islamsk bakgrund bland vilka några små grupper om något tiotal personer lätt kunnat gömma sig för SÄPO. Om man till detta lägger kännedomen om kontakterna mellan islamska invånare i Sverige och Al Qaeda i Irak och Al Shabaab i Somalien blir man ytterst förvånad att man inte utarbetat en handlingsplan i fallet att det skulle inträffa och helst också förhindra företeelsen. Detta till skillnad från Sveriges tre nordiska grannländer.

Att den svenska gränskontrollen är allt annat än noggrann speciellt när det gäller personer med giltiga svenska pass är ju knappast någon hemlighet. Frånsett detta så har ju Sverige en lång och i nästan inte alls bevakad sjögräns mot Östersjön vilket underlättar insmuggling av material för bombtillverkning eller kompletta bomber

Läs även andra bloggares åsikter om Självmordsbombare, Sverge, Irak, Yemen, Al Qaeda, Al Qaida, Al Shabaab, SÄPO,

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7,

SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, SvD10, SvD11, SvD12,
Sydsvenskan, Sydsvenskan2, Sydsvenskan3,
Dagen, Dagen2,
SVT, SVT2, SVT3,
VG, VG2,
Expressen, Expressen2, Expressen3,

Bloggar,
Sweden Israel an The Jews,
Gudmundson,
Jihadica,

Newsmill,
Artikel av Anna Veeder,

Irans raketer kan nå södra Sverige. Iranska raketer från Venezuela når USA

Enligt ett av de av WikiLeaks publicerade dokumenten så har Nord Korea levererat ballistiska raketer av typ BM-25 till Iran Detta kombinerat med en rapport i Yediot Achronot den första december 2010 om att Iran och Venezuela den 20 oktober 2010 ingick ett avtal om upprättande av en bas för Iranska långdistans raketer i Venezuela pekar på att Iran inte endast stävar efter att bli en regional Mellanöstern stormakt utan att stävan är att bli en global stormakt.

BM-25 är en rysk ballistisk raket med en räckvidd på över 3000 k.m. som kan utrustas med nukleära stridsspetsar. Detta innebär att i det tyvärr troliga läget då Iran inom en icke alltför avlägsen framtid kommer att kunna tillverka kärnvapen har kapacitet att hota större delen av Västeuropa inklusive de södra delarna av Sverige med kärnvapenanfall.

Detta enligt en amerikansk diplomatisk rapport från den 24 februari 2010. Men redan år 2007 fanns det starka rykten om att Iran fått dessa raketer från Nord Korea. Den övervägande uppfattningen i underrättelsekretsar var dock att det inte rörde sig om kompletta raketer utan delar av dem bl.a. motorerna. I och för sig var detta nog så allvarligt då det skulle gett Iran möjlighet att kopiera teknologin. Författaren av denna bloggpost rapporterade om ovanstående på vissa internetforum.

Enligt den amerikanska rapporten från den 24 februari 2010 är man dock nu övertygad om att det rörde sig om kompletta raketer och inte bara av vissa komponenter.

Den andra rapporten behandlar ett avtal mellan Iran och Venezuela som ingicks den 20 oktober 2010 vid president Hugo Chavez besök i Iran . Yediot Achronot uppger att uppgifterna är hämtade från den tyska tidningen Die Welt. Enligt Yediot är det frågan om en bas som skall stå under gemensam Iransk och Venezuelansk ledning. I den iranska kontingenten skall enligt uppgift ingå ett stort antal representanter för det iranska revolutionära gardet.

På basen skall stationeras dels raketer för mål i USA - uppgraderade Shihab 3 som har en räckvidd på 2000 km - samt olika typer av Scud raketer avsedda för mål i de norra delarna av Latinamerika (läs Colombia).

Inom USA administrationen ser man, enligt Yediot, med viss oro att en situation liknande Kuba krisen 1962 kan vara under uppseglande.

Om man betraktar USAs allt annat än handfasta handläggning av den Iranska bombfrågan så kan man inte vara annat ytterst oroad av de två ovan nämnda iranska handlingarna.

Läs även andra bloggares åsikter om Iran, Venezuela, USA, Ballistiska raketer, Nord Korea,

DN, DN2, DN3,
SvD, SvD2, SvD3,
Sydsvenskan,
Dagen,
SVT, SVT2,
VG, VG2,

Var den högt uppsatte talibanförhandlaren en butiksinnehavare från Quetta i Pakistan?

Det hade börjat sprida sig optimism i ledande afghanska och NATO kretsar i Kabul när det gällde möjligheten att kanske komma fram till en uppgörelse mellan den afghanska regeringen och Taliban.

En person vid namn Mullah Akhtar Muhammad Mansour och som som utgav sig för att vara andre man i Talibans ledning hade på icke publicerat sätt kontaktat de afghanska myndigheterna och förklarat sig villig att i Talibans namn inleda förhandlingar om en politisk uppgörelse mellan de två parterna.

Att en person med namnet Mullah Mansour var andreman i Talibans ledning efter Mullah Omar och att han liksom denne befann sig i den pakistanska staden Quetta var allmänt känt. Dock är det en smula förvånande att man hade så dåliga möjligheter att kontrollera att den man som kontaktat de afghanska myndigheterna verkligen var Mullah Mansour.

Den högsta ledningen för den afghanska Taliban rörelsen, dvs de som inte arresterats av pakistanska säkerhets styrkor, befinner sig i och runt staden Quetta i den pakistanska provinsen Balochistan. Ledningen har fått benämningen "Quetta Shura"

Det säger kanske något om tilltron på den egna sidans förmåga att uppnå en militär lösning att man så lätt gick med på att inleda kontakter med Mansour.

Nåväl efter att man med ett brittiskt flygplan transporterat "Mansour" från Quetta till Kabul hade man hade man tre sammanträffanden och dessutom sammanträffade han med den afghanske presidenten Karzai. allt detta trotts att man var en smula osäker på om personen i fråga verkligen var Mullah Mansour.

Han erhöll en ospecificerad, men stor, summa pengar för att delta i samtalen men också för att ge honom incitament att komma tillbaka. ( han återvände till Quetta efter det tredje samtalet)

Men efter det tredje sammanträffandet blev man alltmer misstänksam då en afghan som tidigare känt Mansour förklarade att han inte kände igen honom.

Även om de afghanska myndigheterna ännu hoppas att han skall komma tillbaka för en nya samtal så är amerikanerna och representanter för övriga västländer ointresserade då de definitivt är övertygade om att han inte är den riktiga Mullah Mansour.

Om han nu inte är den riktige Mullah Mansour, så vem är han då? En möjlighet är att han helt enkelt var en skicklig bedragare som var ute för att lägga vantarna på en ordentlig penningsumma. En annan är att han var en Taliban agent som hade i uppgift att undersöka motsidans villkor samt hur observant dess underrättelse tjänst var. Ett tredje alternativ var att han var utsänd av Pakistans militära underrättelse tjänst (ISI) för att dels för egen del och dels för Taliban undersöka NATOs och de afghanska villkoren.

Det förefaller som om den tidigare optimismen att samtalen mellan de två sidorna i konflikten börjat svalna högst avsevärt hos NATO/ISAF men något mindre på den afghanska sidan.

En bidragande orsak till detta kan mycket väl vara de uttalanden som Talibans högste ledare, Mullah Omar gick ut med den 15 november 2010. Omar förkastade alla tankar på en kompromiss uppgörelse. Han fodrade tillbakadragande av alla främmande trupper och ett sant islamskt statssystem i Afghanistan. Se hela uttalandet här.

Jag hade dessutom tänkt skriva om den "svenske" självmordsbombaren i Irak men Chanah Shapira och Sara Radomski han före på den utmärkta bloggen Sweden Israel and the Jews.

Läs även andra bloggares åsikter om Afghanistan, NATO, USA, Taliban, Mulla Omar, Quetta Shura,

DN,
SvD, SvD2, SvD3,
Sydsvenskan,
Dagen,
SVT,
VG,

Bloggar
Sweden Israel and the Jews,
Försvar och Säkerhet,
Kilden & Åsman,
Olas Tankar,

Vad innebär NATO konferansens beslut om Afghanistan?

En av huvudpunkterna vid NATOs stora konferens i Lissabon den 19 och 20 november var ett försök att fastställa målet samt tidsramar för ISAF styrkornas verksamhet under de närmaste åren.

I enlighet med den tidigare Kabulkonferensen fastställde deltagarna i konferensen att målsättningen var att intill slutet av år 2014 de afghanska säkerhetsstyrkorna skulle vara i stånd till att helt överta det interna säkerhetsansvaret inom hela Afghanistan. Detta skulle ske successivt från och med år 2011 vilket i sin tur skulle kunna föra med sig att redan under år 2011 vissa stridande ISAF styrkor skulle kunna lämna Afghanistan.

Tyvärr, som i alla krigssituationer, får man dock räkna med att uppsatta tidsramar å ena sidan och och verkligheten på marken inte alltid går hand i hand, speciellt i de fall då tidsramar fastställts av politiker utan hänsynstagande till strategiska faktorer.

NATOs generalsekreterare, Anders F. Rasmussen, var helt klar i frågan om att även årtalet 2014 skulle ses som en, om än en realistisk, målsättning. Men definitivt inte en tidpunkt då, alldeles frånsett situationen på marken, de stridande ISAF styrkorna skulle avsluta sin verksamhet.

"Nato's secretary general said the Taliban would not be allowed simply to wait for foreign forces to leave, saying Nato would remain committed.

Nato would stay "as long as it takes", Anders Fogh Rasmussen said."

----------------

"Despite agreeing to transfer military control to Afghanistan by 2014, Mr Rasmussen said this would not be a signal for the Taliban to claim victory.

"One thing must be very clear - Nato is in this for the long term," he said.

"We will not transition until our Afghan partners are ready. We will stay after transition in a supporting role.

"If the enemies of Afghanistan have the idea that they can wait it out until we leave, they have the wrong idea. We will stay as long as it takes to finish our job.""

(Citat från BBC)

Även om afghanerna skulle lyckas ta över ansvaret så innebär detta inte att samtliga stridande ISAF styrkor skulle ha lämnat landet intill slutet av 2014. Man har planerat att stridande ISAF förband från olika medlemsländer skulle finnas kvar för att under en övergångsperiod tjäna som en beredskapsstyrka i fall att situationer skulle uppstå som de afghanska styrkorna inte skulle klara av. Enligt uppgifter i media så har NATO diplomater framfört att det kan bli tal om år 2020 som slutdatum.

Hur länge det kan komma att finnas icke stridande NATO trupper i Afghanistan som är sysselsatta med utbildning och träning av afghanska styrkor är oklart.

Vad som trotts allt kan ge lite hopp inför framtiden är att det är helt klart att ISAF styrkorna i dag har initiativet i striderna detta till stor del pga de intensiva insatserna i Helmad provinsen och speciellt i Talibans traditionellt starka område i och runt Khandahar.

Läs även andra bloggares åsikter om Afghanistan, ISAF, NATO, Kabulkonferensen, Taliban,

DN, DN2,
SvD, SvD2, SvD3,
Sydsvenskan,
Dagen,
SVT, SVT2,
VG, VG2,

Kommer den palestinska flyktingfrågan att sabotera avtal mellan Israel och palestinierna?

En ny israelisk forskningsrapport framför starka farhågor om att den palestinska flyktingfrågan de facto kommer att sabotera genomförandet av israeliskt-palestinskt avtal enligt två stats principen.

Den israeliska dagstidningen Israel HaYom rapporterar den 8 november att en forskningsrapport skriven av Jonathan D. HaLevi för Jerusalem Center for Public Affairs (JCPA) visar att ett slutgiltigt avtal mellan Israel och palestinierna omfattande samtliga frågor, inklusive den palestinska flyktingfrågan, inte automatiskt löser den sistnämnda frågan.

Enligt rapporten anser palestinierna att "rätten att återvända" för de palestinska flyktingarna är en personlig rätt för varje palestinsk flykting och hans avkomma och inte något som den palestinska ledningen kan förhandla bort i ett avtal med Israel. Enligt palestinsk uppfattning har ej heller den Arabiska ligan någon sådan rätt.

Israel kan komma att ställas inför två parallella hotbilder. Dels att palestinierna vänder sig till internationella institutioner som FN och internationella domstolen i Haag, dels att efter att Libanon och Syrien i och med utropandet av den palestinska staten utvisar de hundratusentals palestinska flyktingarna som i dag lever i dessa stater till den nya palestinska staten. Detta kommer omedelbart att ställa Israel inför problemet med hur man skall förhindra dessa flyktingar att med den palestinska statens hjälp eller på eget bevåg ta sig över gränsen till Israel.

De två följande styckena är är min personliga utvärdering och inte taget från artikeln i Israel HaYom.

1. Israel kommer att stå inför en "no win situation". Om man släpper in dem i Israel så kommer detta att påverka den demografiska situationen ytterst negativt med hänsyn till Israel som judisk stat och utöver detta ställa Israel inför ett mer eller mindre olösbart problem att integrera hundratusentals fientligt inställda palestinska flyktingar i den sköra demografiska israeliska situationen.

2. Om man däremot med våld försöker hindra dem så kommer detta att leda till så pass våldsamma och blodiga situationer att det snabbt kommer att leda till ett öppet krig mellan Israel och den palestinska staten. Detta kommer i sin tur att föra med sig väpnade handlingar mellan israeliska araber och israeliska säkerhets styrkor. Om, och det torde vara det troliga så kommer Hamas från Gaza och Hizbollah från Libanon att ge sig in i leken. Att en sådan situation kan föra med sig ett totalt Mellanöstern krig är troligt, men även utan det kommer vi stå inför ett "Gog och Magog" krig som ingen vill ha. Både Israel och palestinierna kommer att förlora men en av dem, troligtvis palestinierna, kommer att förlora totalt. Det sargade Israel som kommer att överleva kriget var ju inte vad vi drömde om.

För att undvika en situation av den typ som jag skissat ovan måste Israel under alla förhållanden under förhandlingarna med palestinierna kräva ett erkännande av Israel som judisk stat samt försäkra sig om ett amerikanskt och internationellt stöd för att förhindra att vissa arabstater kommer att utvisa de palestinska flyktingarna från sina områden samt kräva att dessa flyktingar slutligen efter nästan 63 år skall inlemmas i de länder där de bor i dag.


Redaktionell kommentar. Har letat efter HaLevis rapport på nätet men inte hittat den. Pga detta bygger ovanstående bloggpost enbart på referatet i Israel HaYom.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Palestinier, Palestinska flyktingar, USA, FN,

DN, DN2, DN3, DN4,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4,
Sydsvenskan, Sydsvenskan2,
Dagen,
SVT,
VG,

Obama verkar inte ha lärt sig

Det verkar som om president Barack Obama under de två åren som gått sedan han tillträdde posten som världens mäktigast man, inte insett att hans något naiva uppfattning om hur man skulle kunna tala tillrätta hänsynslösa ledare runt om i världen tyvärr var verklighetsfrämmande. Han verkar än i dag inte förstå att om han inte visar att han är villig att sätta hårt mot hårt så kommer USA alltmer förlora sin ställning som den ledande stormakten.

En sådan utveckling skulle vara tragisk då alternativen - Kina, Ryssland, Indien - lindrigt sagt inte är så tilltalande.

Obama är i grund och botten en skicklig inrikespolitiker men har till synes ingen uppfattning om hur man driver utrikes- och säkerhetspolitik.

Han införde ett allmänt sjukförsäkrings system som omfattar alla USAs medborgare. Européer och israeler för vilka ett sådant system är en självklarhet har svårt att inse vidden av detta revolutionerande drag i USA.

Utrikespolitik var han dels ointresserad av och dels okunnig om. Tyvärr så insåg han inte detta utan gjorde tabbe efter tabbe.

Medvedev och Putin insåg snabbt att Obama var ett lätt byte och så försvann den amerikanska robotskölden i Europa, som i grunden var riktad mot Iran och inte Ryssland.

Han han sträckte ut en försonande hand mot den Islamska världen som inte blev allt för imponerad av detta drag. Tvärt om, de såg det som ett tecken på svaghet hos den amerikanske presidenten.

Han förklarade att Islam i grunden var en fredens religion vilket inte imponerade på varken fundamentalistiska eller mer pragmatiska muslimer, för att inte tala om de anhöriga till offren för de muslimska terroristerna Att de flesta offren för den muslimska terrorn var muslimer bortsåg han dessutom ifrån.

Hans ide att det skulle gå att prata och förhandla med den iranska ledningen om att denna skulle förbinda sig att inte utveckla kärnvapen föll platt till marken och de av Obama omhuldade och av FN sanktionerade ekonomiska sanktionerna har ännu inte visat sig ha någon avgörande verkan. Man har bara förlorat två år under vilka Iran nästan ostört framskridit på vägen mot att bli världens tionde kärnvapenmakt.

Han har ett stort ansvar till att fredsprocessen mellan Israel och palestinierna gått i stå genom att framföra krav på Israel som fått de palestinska ledarna att klättra upp i alla tänkbara träd ur vilka han inte kan få ned dem när han insett att en del av idéerna inte var så lyckade.

Han började med att tala stort om vikten av kriget i Afghanistan men förstörde sen allting genom att förklara att de amerikanska styrkorna successivt skulle dra sig tillbaka från och med 2011. Detta utan att inse att taliban styrkorna då kan avvakta och se om detta verkligen inträffar och därefter ligga lågt och vänta på att USA- och ISAF styrkorna ger sig av. Det för dessutom med sig att afghanerna i allmänhet inrättar sig efter ett framtida läge där Taliban blir en viktig eller den viktigaste politiska och militära faktorn i Afghanistan.

Tyvärr verkar det inte som om Obama insett att hans sätt att utforma USAs utrikes- och säkerhetspolitik lindrigt sagt är verklighetsfrämmande. Under de senaste veckorna har vi fått ett antal nya exempel på Obamas envishet eller oförmåga att se verkan av sin politik.

1. För ett antal dagar sedan fick personer på hög nivå i Israel information från ansvariga, höga källor i Washington att USA inte kommer att militärt anfalla Iran innan tillbakadragandet av de amerikanska trupperna från Irak och Afghanistan är slutfört. Uppgiften publicerades i Yediot Achronot (pappersupplagan) av tidningens ledande militär- och säkerhets skribent den nionde november. Tidningen i fråga uppger att den fått informationen från en högt uppsatt källa i Obama administrationen Enligt planerna skall de sista amerikanska trupperna lämna Irak i augusti 2011. När det gäller Afghanistan är läget oklarare. Obama har visserligen fastställt att delar av de amerikanska trupperna skall börja lämna under år 2011 men det är ytterst oklart hur många det rör sig om. General Petraeus, befälhavare för USA och ISAF styrkorna i Afghanistan, har mer eller mindre klargjort att tillbakadragandet kommer att vara beroende av "situationen på marken".
Vid den s.k. Kabulkonferensen i juli 2010 fastställdes att de Afghanska polis och militärstyrkorna skall få hela säkerhetsansvaret under år 2014. Även om detta verkligen blir fallet så innebär det inte att de icke afghanska styrkorna kommer att lämna under år 2014. Icke obetydliga delar kommer att finnas kvar som "backup" och som trupputbildare och rådgivare. Man kan på goda grunder dessutom ifrågasätta att "situationen på marken" kommer att möjliggöra för de afghanska styrkorna att helt överta ansvaret under 2014 då den nuvarande Counter Insurgency (COIN) strategin är en allt annat än snabbverkande strategi. En del kommentatorer pekar på datum som är mycket närmare 2020 än 2014!

Några av följderna av beslutet är dock klara. Obama har beslutat att inte anfalla Iran innan presidentvalet 2012. Detta innebär att Iran nu har två år på sig, om de så önskar att utveckla sin första a-bomb något som enligt amerikansk uppfattning Iran inte har den tekniska och vetenskapliga förmågan att göra under de närmaste två åren. Dock, och detta är det allvarliga, Israel delar ej den amerikanska bedömningen av Irans förmåga och utesluter inte att Iran har mindre än två år till bomben. Denna bedömning kan föra med sig att Israel känner sig tvunget att slå till under de närmaste två åren - med eller utan amerikanskt godkännande. Pga att det första israeliska anfallet av naturliga skäl blir svagare än ett amerikanskt så finns risken att konflikten både tidsmässigt och geografiskt får större omfattning än ett kraftigt amerikanskt anfall. Här har vi ytterligare en felkalkylering i Obamas politik. När det gäller en fråga som den iranska bomben så kan inte Israel ta hänsyn till Obamas interna politiska planering vilket kan, med all sannolikhet om Israel slår till, leda till att USA blir indragit i en militär konflikt på en av det icke planerat datum.

2. En mycket mindre händelse som dock utvisar Obamas oförståelse för frågan om Islamisk terror i delar av världen. För ett antal dagar sedan under Obamas besök i Indien vid ett sammanträffande med Indiska studenter uppstod ett hövligt men dock allvarligt meningsutbyte mellan den amerikanske presidenten och de indiska studenterna. Dessa frågade honom vad han avsåg att göra för att motverka den islamska jihaden i vars namn terrordåd i Bombay och Kashmir utförts. Tillsynes utan att förstå den känslomässiga bakgrunden i Indien till islam föreläste Obama för studenterna om att det fanns många former av jihad samt att delar av dessa alls inte var våldsamma. I och för sig sant, men de indiska studenterna ville ha svar på vad den amerikanske presidenten avsåg att göra med de våldsamma formerna av jihad.
Har tagit upp exemplet för att visa på Obamas oförmåga att inse de komplexa känslorna hos personer som lever i länder och områden där islamska terrorister utfört sina dåd. Dessutom borde Obama varit medveten om att Indien sedan sin tillkomst utkämpat tre krig med sin muslimska granne, Pakistan med allt vad det innebär.

3. Ytterligare ett exempel på den amerikanske presidentens oförmåga att inse vad man skall säga och inte säga offentligt är hans reaktion på det israeliska beslutet att bygga ytterligare 1000 lägenheter i Jerusalem stadsdelen Har Homah som ligger på av Israel efter 1967 inkorporerat område. Faktiskt innebär det ingen förändring som skulle kunna påverka förhandlingarna mellan Israel och palestinierna då Har Homah liksom andra judiska stadsdelar som uppförts på inkorporerad mark efter 1967 inte är något som är förhandlingsbart Den enda följden av Obamas yttrade är att den palestinska ledningen klättrar än högre upp i träden. Bibi Natanyahus svar på Obamas uttalande var fränt och klart. "Inga delar av (det judiska A.F.) Jerusalem är bosättningar". Man kan fråga sig varför Obama som satsat så mycket prestige på att uppnå ett avtal mellan Israel och palestinierna själv saboterar känsliga diplomatiska förhandlingar?

Läs även andra bloggares åsikter om Obama, USA, Israel, Islam, Jerusalem, Terror, Palestinier, Afghanistan, Kabulkonferensen, Taliban, ISAF,

DN, DN2, DN3, DN4, DN5,
SvD, SvD2, SvD3,
Sydsvenskan, Sydsvenskan2, Sydsvenskan3,
Dagen,
VG,
SVT,

Sverige och Afghanistan

När man bor i Israel och följer debatten Sverige om dess deltagande i ISAF styrkornas kamp mot Taliban och dess allierade (Al Qaeda) blir man inte så lite förbryllad. Man hittar mycket lite om målsättningarna för det svenska deltagandet men å andra sidan inte så lite populistisk propaganda av typen att Sverige inte skall skicka militär utan koncentrera sig på bistånd. Ett annat argument för att dra tillbaka trupperna är att svenska soldater stupar.

Å andra sidan är det inte så svårt att förstå hur den politiska- och massmedia debatten i Sverige hamnat i den här situationen. Under årtionden hade den ideologiska linjen varit att Sverige skulle vara neutralt och inte delta i militära operationer på icke svenskt territorium. Undantaget från detta var deltagande i FNs Fredsbevarande styrkor (de blåa baskrarna) som skulle se till att ingångna avtal mellan stridande parter om inställande av de väpnade aktionerna dem dess i mellan inte bröts. Dessa FN styrkor som fungerade under kapitel 6 av FN stadgan fick enbart öppna eld i självförsvar. Detta i motsatts till de som hade mandat enligt kapitel 7 i nämnda stadga. Dessa definierades som Fredsframtvingande styrkor och hade rätt att tillgripa militärt våld för att främja fredlig lösning av konflikter.

Sverige deltog i ett inte ringa antal konflikter under kapitel 6 och det synes klart att den gemene svenskan såg dessa som det normgivande svenska militära engagemanget utanför Sveriges gränser.

I början av nittonhundra sextiotalet tog svensk militär aktiv del i väpnade FN operationer i Kongo. Det svenska militära deltagandet inkluderade tyngre infanteri vapen samt förband från flygvapnet (J29 Tunnan). Det bör observeras att denna insatts skedde under det kalla kriget men pga det halvsekel som gått sedan dess så var de flesta av dagens debattörer antingen inte födda då eller var förskolebarn, något som kan förklara att de inte är medvetna om att inställningen i det neutrala Sverige var positiv till det svenska deltagandet och att opinionen närmast var stolt över den svenska aktionen. Så vitt jag kommer i håg framfördes inga allvarliga krav på att de svenska styrkorna skulle dras tillbaka trotts de icke obetydliga antalet stupade svenska soldater.

Svenska militära styrkor deltog också i de av FN och NATO organiserade förbanden som på 1990 talet var aktiva i Bosnien och Kosovo. Lyckligtvis inskränkte sig de svenska förlusterna i dessa aktioner till en (1) soldat som enligt uppgift omkom i en trafikolycka.

Faktumet att det intill deltagandet i den militära FN-NATO aktionen i Afghanistan gått 50 år sedan svensk trupp förlorat personal i strid påverkar givetvis den gemene svenskens sett att se på problemet att i dag svenska soldater stupar och såras i Afghanistan. Kort sagt man är inte van vid att Sverige är i krig. De svenska militära insatserna i olika oroshärdar har i allmänhet varit "fredsbevarande" och inte "fredsframtvingande". Dvs, sysslat med övervakning av ingångna avtal och inte strid och trupputbildning.

Detta är troligtvis en av de psykologiska orsakerna till att så många faller för argumentet "att snarast ta hem de svenska soldaterna". Att sedan de politiker som för fram argumentet ofta har andra själ, som t.ex. antiamerikanska är en helt annan sak. Vänsterpartiets ordförande, Lars Ohly, har ännu inte förklarat vem som skall skydda de svenska biståndsarbetarna efter att de svenska trupperna dragits tillbaka. Tyska eller franska soldater? Är det så den svenska internationella solidariteten skall se ut?

Det går inte att bortse från att den svenska statsledningen misslyckats med att förklara skälet för det svenska deltagandet klart och entydigt i den internationella NATO - ISAF - styrkan.

En annan orsak till den utbredda oförståelsen är de svenska mediernas närmast katastrofala behandling av vad som händer i Afghanistan. Ytterst få svenska journalister har åkt ned till Afghanistan och gett sig ut på fältet. All heder till Terese Christiansson från Expressen och Johanne Hildebrandt från Aftonbladet som långa tider vistats där och vet vad de skriver om. Att sedan Aftonbladets chefredaktör Jan Helin enligt uppgift låtit bli att publicera en del av Johanne Hildebrandts artiklar då de inte passat ABs linje gör ju inte saken bättre.
Sakkunnigheten i militära frågor har visat sig vara allt annat än bra hos inte så få av de svenska journalister som behandlat den militära sidan av Afghanistankonflikten något som inte gör saken bättre.

Hittills har såvitt jag inte sett att svenska media kommenterat den av general Petraeus, ÖB ISAF, anbefallna Counter Insurgency taktiken (COIN) som kortfattat går ut på att man i stället för att göra patruller från större baser och efter patrullens slut återvända till dem, skall stanna kvar i patrullområdet och visa lokalbefolkningen att man är där för att skydda dem från, i detta fall, Taliban. Denna taktik användes med framgång i Irak under åren 2007-2008 och är i dag den officiella i Afghanistan och används sålunda även av den svenska styrkan. ( se intressant artikel av Johanne Hildebrandt i Aftonbladet den 18102010). I och med att man befinner längre tid och ofta till fots i "fiendeland" så är det ingen tvekan om att de egna förlusterna blir större men de strategiska fördelarna blir förhoppningsfullt än större (som det visade sig i Irak).

Den svenska basen i byn Ali I Zayi

Man efterlyser mycket mer om internationell solidaritet från svensk sida i debatten. Om man inte ställer upp för andra hur kan man förvänta sig att de skall ställa upp om Sverige skall behöva det i framtiden?

Vi hör och ser alldeles för lite om svensk solidaritet med den afghanska civilbefolkningen. Det går inte bara att prata om kvinnors och flickors rättigheter, bör man inte stå upp för dem när det kniper?

Å andra sidan kanske man inte kan beskylla Sverige för att inte stå upp för Afghanistan då det trotts allt visar sig att en icke ringa del av de västländer, inklusive USA, som har trupper i ISAF styrkan i dag söker olika vägar att så snabbt som möjligt få hem sina trupper.

Nadav Eyal skrev i fredags i Maariv (22102010) ... "En gång i tiden insåg man i västländerna att för att försvara den västerländska civilisationens gränser så var man tvungen att göra det vid dessa gränser. Dessa dagar är dock förbi. USA kommer att dra sig ur Afghanistan och Taliban kommer att överleva som de överlevde den Sovjetiska ockupationen".

Läs även andra bloggares åsikter om Sverige, Afghanistan, FN, NATO, ISAF,

Knuff

Knuff

Knuff

Knuff

Några viktiga bloggar som behandlar kriget i Afghanistan och den svenska styrkan.
Wisemans Wisdoms,
Chefsingenjören,
Chris Anderson Tänker,
FS19 Utlandsstyrkan i Afghanistan,

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5,
Sydsvenskan,
Dagen,
SVT,

En judisk stat i Israels land - en sionistisk grundtanke

När den israeliske premiärministern Bibbi Natanyaho för ett antal veckor sedan begärde att det palestinska ledarskapet skulle förklara att det erkänner staten Israel som den nationella staten för det judiska folket möttes detta av totalt motstånd från den palestinska sidan.

I och för sig var detta knappast förvånande, då icke erkännande av det judiska folkets rätt till en judisk nationalstat i Israels land varit sedan över 100 år ett genomgående tema i den arabiska/palestinska politiska uppfattningen.

Vad man däremot kan bli både betänksam och förvånad över var delar av reaktionen från israelisk sida. Från delar av den politiska- och massmedia världen hördes argumentet att Natanyaho bara fört fram argumentet för att få fredsförhandlingarna att gå i stå då alla trodde sig veta att den palestinska ledningen omedelbart skulle förkasta kravet - vilket den ju också gjorde.

Författaren till dessa rader är definitivt ingen beundrare av hur vår premiärminister fört förhandlingarna med palestinierna eller för den delen kontakterna med Obama administrationen men att automatiskt racka ned på Natanyaho när han för än gångs skull kommer med ett vettigt och helt ideologiskt underbyggt förhandlingskrav som delar av de israeliska media och politiska etablissemangen gjorde med argument som att kravet var allt från rasistiskt, odemokratiskt till taktiskt felaktigt visar bara att det finns alltför många debattörer som tydligtvis inte fattat vad den sionistiska ideologin går ut på - nämligen en judisk stat i Israels land.

Detta har varit basen i den sionistiska ideologin sedan Pinskers och Hertzels dagar och har direkt och indirekt fått internationellt erkännande både i Balfour deklarationen, Nationernas Förbunds stadga om palestina mandatet, FNs beslut den 29 november 1947 om delning av nämnda mandat i en självständig judisk och en självständig arabisk stat samt otaliga internationella sammanhang i vilka den israeliska staten benämns som "Den judiska staten". Ytterligare kan nämnas att president Barack Obama i ett tal i FNs generalförsamling definierade Israel som "the historic homeland of the Jewish People".

Man kan på goda grunder fråga sig med vilken rätt den palestinska ledningen förnekar det judiska folket rätten till en egen nationalstat i Israels land och dessutom ifrågasätter det judiska folket dess rätt att överhuvudtaget definiera sig som ett folk.

Från judisk sida har man från 1937 (Peel kommissionen) intill idag förklarat sig vara villig att godta en territoriell kompromiss om en delning av landet, något som palestinierna om än ovilligt började godta först i slutet av 1980-talet.

Den palestinska villigheten till en geografisk delning av landet innebär dock inte att det delas i en judisk stat och en palestinsk arabisk stat utan närmast i en helt eller delvis bi-nationell israelisk stat och en palestinsk arabisk stat.

Detta är bakgrunden till Natanyahus krav (dåvande israeliske premiärministern Ehud Olmert krävde samma sak vid Annapolis konferensen 2007). För ett slutgiltigt fredsavtal krävs att palestinierna erkänner Israel som den judiska nationalstaten - om inte så får vi och det palestinska folket fortsätta att dra sig fram med temporära tekniska lösningar och inte så lite blodsutgjutelse.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Palestina, palestinier, Natanyaho, judisk stat,



DN,
SvD,
Sydsvenskan,
SVT,

Syria, Hezbollah and Iran. An Alliance in Flux

I samband med den iranske presidenten Mahmoud Achmadinejads besök i Libanon ansåg jag att det skulle vara värdefullt att ge bloggens läsare tillgång till den av tankesmedjan Stratfor publicerade artikeln som återges nedan. För svenska läsare som ofta ges ytterst grunda framställningar av problemen i Mellanöstern torde det vara intressant att få ta del av en ytterst grundlig framställning av ett av områdets problemkomplex i all dess bysantinska form.

-------------------------------------------------------------------------------------

Syria, Hezbollah and Iran: An Alliance in Flux is republished with permission of STRATFOR.

By Reva Bhalla

Iranian President Mahmoud Ahmadinejad arrived in Beirut on Oct. 13 for his first official visit to Lebanon since becoming president in 2005. He is reportedly returning to the country after a stint there in the 1980s as a young Islamic Revolutionary Guard Corps (IRGC) officer tasked with training Hezbollah in Lebanon’s Bekaa Valley. A great deal of controversy is surrounding his return. Rumors are spreading of Sunni militants attempting to mar the visit by provoking Iran’s allies in Hezbollah into a fight (already the car of a pro-Hezbollah imam who has been defending Ahmadinejad has been blown up), while elaborate security preparations are being made for Ahmadinejad to visit Lebanon’s heavily militarized border with Israel.

Rather than getting caught up in the drama surrounding the Iranian president’s visit, we want to take the opportunity provided by all the media coverage to probe into a deeper topic, one that has been occupying the minds of Iranian, Syrian and Hezbollah officials for some time. This topic is the durability of the Iran-Hezbollah-Syria alliance, which STRATFOR believes has been under great stress in recent months. More precisely, the question is: What are Syria’s current intentions toward Hezbollah?

The Origins of the Alliance

To address this topic, we need to review the origins of the trilateral pact, starting with the formation of an alliance in 1979 between secular Alawite-Baathist Syria and the Islamic Republic of Iran. Ideologically speaking, the Syrian Alawite elite represent an offshoot of Shiite Islam that the Sunnis consider apostate. They found some commonality with the Shiite clerical elite in Tehran, but there were also broader strategic motivations in play. At the time, Syria was on a quest to establish the country’s regional prowess, and it knew that the first steps toward this end had to be taken in Lebanon. From the Syrian point of view, Lebanon is not just a natural extension of Syria; it is the heartland of the Greater Syria province that existed during Ottoman times. Since the days of Phoenicia, what is modern-day Lebanon has been a vibrant trading hub, connecting routes from the east and south to the Mediterranean basin. For Syria to feel like it has any real worth in the region, it must dominate Lebanon.

A civil war that had broken out in Lebanon in 1975 (and lasted through 1990) afforded Syria such an opportunity. The main obstruction to Syria’s agenda at the time, besides Israel, was the Palestine Liberation Organization (PLO) under Yasser Arafat, whose vision for a unified Palestine and whose operations in Lebanon ran counter to Syria’s bid for regional hegemony. The PLO, in fact, was one of the main reasons Syria intervened militarily in Lebanon in 1975 on behalf of its Maronite Christian allies. At the same time, Syria was looking for an ally to undermine the Baathist regime of Saddam Hussein in Iraq, with whom the Syrian Baathists had a deep-seated rivalry. An alliance with Iran would grant Syria some much-needed individuality in a region dominated by the Arab powers Saudi Arabia and Egypt.

Coming off the success of the 1979 Islamic Revolution in Iran and going into what would become a long and bloody war with Iraq, Iran was also looking for a venue to counter the Baathist regime in Baghdad. In addition, Iran was looking to undermine the Pan-Arab vision, establish a presence in the Levant and promote its own Islamic vision of government. In opposition to Israel, Hussein and Arafat, Iran and Syria thus uncovered the roots of an alliance, albeit one that was shifting uneasily between Syrian secularity and Iranian religiosity.

The adoption of Hezbollah by the two unlikely allies in 1982 was what helped bridge that gap. Hezbollah, an offshoot of Amal, the main Shiite political movement at the time, served multiple purposes for Damascus and Tehran. Syria found in Hezbollah a useful militant proxy to contain obstructions to Syrian influence in Lebanon and to compensate for its own military weakness in comparison to Israel. In the broader Syrian strategic vision, Hezbollah would develop into a bargaining chip for a future settlement with Israel once Syria could ensure that Lebanon was firmly within Syria’s grasp and was therefore unable to entertain a peace deal with Israel on its own.

The Iranians saw in Hezbollah the potential to export its Islamic Revolution into the Arab world, a strong binder for its still new and shaky alliance with Syria and a useful deterrent in dealing with adversaries like Israel, the United States and Saudi Arabia. So, Iran and Syria set out to divide their responsibilities in managing this militant proxy. Iran was primarily in charge of bankrolling, training and enforcing the group’s ideological loyalty to Tehran with IRGC assistance. Syria was in charge of creating the conditions for Iran to nurture Hezbollah, mainly by permitting IRGC officers to set up training camps in the Bekaa Valley and by securing a line of supply for weapons to reach the group via Syria.

But the triumvirate did not get off to a very smooth start. In fact, Hezbollah and Syria clashed a number of times in the early 1980s, when Syria felt the group, under Iranian direction, went too far in provoking external intervention (and thus risked drawing Syria into conflict). If Hezbollah was to operate on Syrian territory (as Syria viewed it) in Lebanon, Syria wanted Hezbollah operating on its terms. It was not until 1987, when Syrian troops in Lebanon shot 23 Hezbollah members, that Hezbollah fully realized the importance of maintaining an entente with Syria. In the meantime, Hezbollah, caught between occasionally conflicting Syrian and Iranian agendas, saw that the path to the group’s survival lay in becoming a more autonomous political — as opposed to purely militant — actor in the Lebanese political arena.

A Syrian Setback

The Iran-Hezbollah-Syria alliance operated relatively smoothly through the 1990s as Hezbollah gradually built up its political arm and as Syria kept close watch on the group through its roughly 14,000 troops and thousands of intelligence agents who had remained in Lebanon since the end of the civil war. In 2000, with Iranian and Syrian help, Hezbollah succeeded in forcing Israel to withdraw from Lebanon’s southern Security Zone, an event that greatly boosted Hezbollah’s credentials as a Lebanese nationalist actor.

But fresh challenges to the pact came with the turn of the century. The 2003 U.S. invasion of Iraq, in particular, was a defining moment for both Iran and Syria. The two allies felt enormously uncomfortable with having the world’s most powerful military on their borders, but they were also presented with an immediate opportunity to unseat their mutual archrival, Saddam Hussein. Iran and Syria also had different endgames in mind for a post-Hussein Iraq. Iran used its political, militant and intelligence links to consolidate influence in Iraq through the country’s Shiite majority. In contrast, Syria provided refuge to Iraq’s Sunni Baathists with the aim of extending its sphere of influence in the region through a secularist former-Baathist presence in Baghdad. The Syrians also planned to use those Sunni links later to bargain with the United States for a seat at the negotiating table, thereby affirming Syrian influence in the region.

But before Syria could gain much traction in its plans for Iraq, its agenda in Lebanon suffered a serious setback. On Feb. 14, 2005, a massive car bomb in Beirut killed former Lebanese Prime Minister Rafik al-Hariri, a powerful and vocal opponent of Syrian authority in Lebanon. The bombing is strongly believed to have been orchestrated by elements within the Syrian regime and executed by members of Hezbollah. While a major opponent of the Syrian regime was thereby eliminated, Syria did not anticipate that the death of al-Hariri would spark a revolution in Lebanon (which attracted the support of countries like France and the United States) and end up driving Syrian troops out of Lebanon. The vacuum that Syria left in Lebanon was rapidly filled by Iran (via Hezbollah), which had a pressing need to fortify Hezbollah as a proxy force as war tensions steadily built up in the region over Iran’s nuclear ambitions. Though Syria knew it would only be a matter of time before it would return to Lebanon, it also had a strategic interest in demonstrating to the Israelis and the Americans the costs of Syria’s absence from Lebanon. The regime wanted to show that without a firm Syrian check on Hezbollah, disastrous events like the 2006 summer confrontation between Hezbollah and Israel could occur.

The Syrian Comeback

It has now been more than five and a half years since the al-Hariri assassination, and there is little question that Syria, once again, has reclaimed its hegemonic position in Lebanon. The Syrian intelligence apparatus pervades the country, and Lebanese politicians who dared to speak out against the Syrian regime are now asking for forgiveness. In perhaps the most glaring demonstration of the political tide shifting back toward Damascus, Saad al-Hariri, the son of the slain al-Hariri and Lebanon’s reluctant prime minister, announced in early June that Lebanon had “made a mistake” in making a “political accusation” against Syria for his father’s murder. The message was clear: Syria was back.

That message did not necessarily sit well with Hezbollah and Iran. Syria wants to keep Hezbollah in check, returning to the 1990s model when Syrian military and intelligence could still tightly control the group’s movements and supplies. Iran and Hezbollah have also watched as Syria has used its comeback in Lebanon to diversify its foreign policy portfolio over the past year. Saudi Arabia and Turkey, for example, have been cozying up to Damascus and have quietly bargained with the al Assad regime to place checks on Hezbollah as a way to undermine Iran’s key proxy in the Levant. As long as these regional powers recognize Syria’s authority in Lebanon, Syria is willing to use those relationships to exonerate itself from the al-Hariri assassination tribunal, rake much-needed investment into the Syrian economy and, most important, re-establish itself as a regional power. Syrian President Bashar al Assad’s decision to visit Beirut alongside Saudi King Abdullah was a deliberate signal to Hezbollah and Iran that Syria had options and was not afraid to display them.

This does not mean Syria is ready and willing to sell out its Hezbollah and Iranian allies. On the contrary, Syria derives leverage from maintaining these relationships and acting as the bridge between the Shiite revivalists and the Sunni powers. Syria has illustrated as much in its current mediation efforts among the various Iraqi factions that are torn between Iran on one side and the United States, Saudi Arabia and Turkey on the other. But if we go back to reviewing the core reasons Syria agreed to an alliance with Iran and Hezbollah in the first place, it is easy to see why Hezbollah and Iran still have a lot of reason to be worried.

Syria’s priority in the early 1980s was to achieve suzerainty in Lebanon (done), eliminate the threat posed by Saddam Hussein in Iraq (done) and remove any key obstacles in Lebanon that could challenge Syria’s authority. In the 1970s, that obstacle was the PLO. Today, that obstacle is Hezbollah and its Iranian backers, who are competing for influence in Lebanon and no longer have a good read on Syrian intentions. Hezbollah relies heavily on Syria for its logistical support and knows that its communication systems, for example, are vulnerable to Syrian intelligence. Hezbollah has also grown nervous at the signs of Syria steadily ramping up support for competing militant groups — including the Amal Movement, the Syrian Social Nationalist Party, al-Ahbash, the Nasserites, the Baath Party and the Mirada of Suleiman Franjiyye — to counter Hezbollah’s prowess.

Meanwhile, Iran is seeing one of the key prongs in its deterrent strategy — Hezbollah — grow increasingly vulnerable at a time when Iran is pressed to demonstrate to the United States and Israel that the costs of an attack on its nuclear installation are not worth incurring. The Iranian competition with Syria does not end in Lebanon, either. In Iraq, Syria is far more interested in establishing a secularist government with a former Baathist presence than it is in seeing Baghdad develop into a Shiite satellite for the Iranians.

For now, Syria is adroitly playing both sides of the geopolitical divide in the region, taking care to blend its reassurances toward the alliance and its primary negotiating partners in Saudi Arabia with threats of the destabilization that could erupt should Syria’s demands go ignored. Syria, for example, has made clear that in return for recognition of its authority in Lebanon it will prevent Hezbollah from laying siege on Beirut, whether they are ordered to do so by Tehran as part of an Iranian negotiating ploy with the Americans or whether they act on their own in retaliation against the al-Hariri tribunal proceedings. At the same time, Syrian officials will shuttle regularly between Lebanon and Iran to reaffirm their standing in the triumvirate. Behind this thick veneer of unity, however, a great deal of apprehension and distrust is building among the allies.

The core fear residing in Hezbollah and Iran has to do with Syrian intentions moving forward. In particular, Hezbollah would like to know if, in Syria’s eyes, the group is rapidly devolving from strategic patron to bargaining chip with every ounce of confidence that Syria gains in Lebanon. The answer to that question, however, lies not in Syria but in Israel and the United States. Israeli, U.S. and Saudi policymakers have grown weary of Syria’s mercantilist negotiating style in which Syrian officials will extract as much as possible from their negotiating partners while delivering very little in return.

At the same time, Syria cannot afford to take any big steps toward militant proxies like Hezbollah unless it receives firm assurances from Israel in backchannel peace talks that continue to stagnate. But Syria is also sensing an opportunity at its door: The United States is desperate to complete its exit strategy from Iraq and, like Israel, is looking for useful levers to undermine Iranian clout in the region. One such lever is Syria, which is why the mere idea of Israel and Syria talking peace right now should give Iran and Hezbollah ample food for thought.

Give us your thoughts on this report For Publication Not For Publication

Read comments on other reports Reader Comments

Syria, Hezbollah and Iran: An Alliance in Flux is republished with permission of STRATFOR

Läs även andra bloggares åsikter om Hizbollah, Iran, Syrien, Israel

DN,
SvD,
Sydsvenskan,