Parallellt med de från världssamfundet en smula tafatta försöken att på diplomatisk väg söka förhindra Iran från att slutligen tillverka egna kärnvapen, har Iran sakta men säkert målmedvetet börja bygga upp ett internationellt imperium.
I Mellanöstern ligger idag Syrien inom den Iranska intressesfären medan Libanon genom den iranska utposten Hizbolla som på konstitutionell väg och med hjälp av lite handgriplig övertalning sakta men säkert blir ytterligare en allierad till Iran. Låt oss inte heller glömma Hamas i Gazaremsan som genom sin styrande ställning där dels mycket väl kan komma att överta makten inom Palestinian Authority samt tjäna som en uppmuntran för det muselmanska brödrarskapets aktiviteter i Egypten.
I Latinamerika har Iran redan två allierade. Venezuela och Bolivia. En av de rikaste och en av de fattigaste staterna inom det området. Och inte bara det. Venezuela är i dag i kraft av sin karismatiske president Hugo Chabez ett land som i sig stävar efter att utöka sitt inflytande i Latinamerika. Något som givetvis bör gynna även Iran.
De politiska ledningarna i Väst och deras underättelsetjänster ser under den senaste tiden med oro på Irans inbrytningar i Afrika. Den Iranske presidenten befinner sig för närvarande på rundresa i delar av östra Afrika. Resans startpunkt var en av kontinentens fattigaste och minsta stater, Djibouti, men med en alldeles utmärkt strategisk placering vid den trånga södra infarten till Röda Havet, Bab el Mandel sundet. Genom detta sund passerar all internationell sjöfart till och från Suezkanalen. C:a 94 % av befolkningen är sunni muselmaner. Det finns grundade misstankar om att mot iranskt ekonomiskt stöd Iran kommer att få ett avtal om militärt "samarbete".
Utöver Djiboutis strategiska placering så finns det ytterligare geografiska fördelar för Iran att få in en fot i landet. Djibouti gränsar i norr till Eritrea som i sin tur gränsar till Sudan. Båda dessa länder ligger redan i dag inom den Iranska intressesfären med ekonomiska och militära samarbets avtal. De är dessutom båda två viktiga komponenter i vapensmugglingen från Iran till Gazaremsan!
Att Djibouti söderut gränsar till Somalien från vilket sjöröveriet mot den internationella sjöfarten på väg till eller från Suez kanalen organiseras och drivs kan ju inte heller vara något som är ointressant ur iransk synpunkt. Det finns i dag goda kontakter mellan Iran och islamska extremister i Somalien. Dessa fyra islamska länder ligger strategiskt placerade runt "Afrikas Horn" och det växande Iranska inflytandet i området ses med, lindrigt sagt, stigande olust hos många av de ledande västländerna men även inom den ryska ledningen. Det är ju självklart att även i Israel man inte ser utvecklingen som "positiv". Men Iran nöjer sig inte med det ovanstående. Även Etiopien, Kenia och Tanzania är länder där det finns starka iranska intressen. I ett tal som Kenias premiärminister höll vid den iranske presidentens besök i landet för ett antal dagar sedan gav denne sitt fulla stöd för det iranska nukleära utvecklingsprogrammet utan att på något sätt begränsa detta stöd enbart till programmets civila del. Inför och under besöket slöts överenskommelser om långtgående ekonomiska avtal inom Kenias energisektor ( bidrag till byggandet av petrokemiska industrianläggningar och försäljning av iransk olja till förmånligt pris). Vidare tillförsäkrade sig Iran kontrakt på byggandet av vägar i Kenia samt ett avtal om direkta flyglinjer mellan de två länderna. Dessutom beslutades det om investeringar i Mombasas hamn samt ett antal ospecifierade investeringar.
Mellan Iran och Etiopien finns avtal om Iransk hjälp till utbyggnad av allmän infrastuktur.
När det gäller Tanzania så finns avtal mellan nämnda stat och Iran inom den ekonomiska- teknologiska och jordbrukssektorn. Dessutom och det är det viktiga. Tanzania utgör ett viktigt led i smugglingen av uran malm från Kongo till Iran!
Ingen tvekan om att den afrikanska delen av det iranska imperiet är en viktig del av Irans strävan efter att återigen efter 2500 år uppnå stormaktsstatus.
Läs även andra bloggares åsikter om Iran, Horn of Africa, Israel
DN
DN2
SvD
Sydsvenskan
Sydsvenskan2
I Mellanöstern ligger idag Syrien inom den Iranska intressesfären medan Libanon genom den iranska utposten Hizbolla som på konstitutionell väg och med hjälp av lite handgriplig övertalning sakta men säkert blir ytterligare en allierad till Iran. Låt oss inte heller glömma Hamas i Gazaremsan som genom sin styrande ställning där dels mycket väl kan komma att överta makten inom Palestinian Authority samt tjäna som en uppmuntran för det muselmanska brödrarskapets aktiviteter i Egypten.
I Latinamerika har Iran redan två allierade. Venezuela och Bolivia. En av de rikaste och en av de fattigaste staterna inom det området. Och inte bara det. Venezuela är i dag i kraft av sin karismatiske president Hugo Chabez ett land som i sig stävar efter att utöka sitt inflytande i Latinamerika. Något som givetvis bör gynna även Iran.
De politiska ledningarna i Väst och deras underättelsetjänster ser under den senaste tiden med oro på Irans inbrytningar i Afrika. Den Iranske presidenten befinner sig för närvarande på rundresa i delar av östra Afrika. Resans startpunkt var en av kontinentens fattigaste och minsta stater, Djibouti, men med en alldeles utmärkt strategisk placering vid den trånga södra infarten till Röda Havet, Bab el Mandel sundet. Genom detta sund passerar all internationell sjöfart till och från Suezkanalen. C:a 94 % av befolkningen är sunni muselmaner. Det finns grundade misstankar om att mot iranskt ekonomiskt stöd Iran kommer att få ett avtal om militärt "samarbete".
Utöver Djiboutis strategiska placering så finns det ytterligare geografiska fördelar för Iran att få in en fot i landet. Djibouti gränsar i norr till Eritrea som i sin tur gränsar till Sudan. Båda dessa länder ligger redan i dag inom den Iranska intressesfären med ekonomiska och militära samarbets avtal. De är dessutom båda två viktiga komponenter i vapensmugglingen från Iran till Gazaremsan!
Att Djibouti söderut gränsar till Somalien från vilket sjöröveriet mot den internationella sjöfarten på väg till eller från Suez kanalen organiseras och drivs kan ju inte heller vara något som är ointressant ur iransk synpunkt. Det finns i dag goda kontakter mellan Iran och islamska extremister i Somalien. Dessa fyra islamska länder ligger strategiskt placerade runt "Afrikas Horn" och det växande Iranska inflytandet i området ses med, lindrigt sagt, stigande olust hos många av de ledande västländerna men även inom den ryska ledningen. Det är ju självklart att även i Israel man inte ser utvecklingen som "positiv". Men Iran nöjer sig inte med det ovanstående. Även Etiopien, Kenia och Tanzania är länder där det finns starka iranska intressen. I ett tal som Kenias premiärminister höll vid den iranske presidentens besök i landet för ett antal dagar sedan gav denne sitt fulla stöd för det iranska nukleära utvecklingsprogrammet utan att på något sätt begränsa detta stöd enbart till programmets civila del. Inför och under besöket slöts överenskommelser om långtgående ekonomiska avtal inom Kenias energisektor ( bidrag till byggandet av petrokemiska industrianläggningar och försäljning av iransk olja till förmånligt pris). Vidare tillförsäkrade sig Iran kontrakt på byggandet av vägar i Kenia samt ett avtal om direkta flyglinjer mellan de två länderna. Dessutom beslutades det om investeringar i Mombasas hamn samt ett antal ospecifierade investeringar.
Mellan Iran och Etiopien finns avtal om Iransk hjälp till utbyggnad av allmän infrastuktur.
När det gäller Tanzania så finns avtal mellan nämnda stat och Iran inom den ekonomiska- teknologiska och jordbrukssektorn. Dessutom och det är det viktiga. Tanzania utgör ett viktigt led i smugglingen av uran malm från Kongo till Iran!
Ingen tvekan om att den afrikanska delen av det iranska imperiet är en viktig del av Irans strävan efter att återigen efter 2500 år uppnå stormaktsstatus.
Läs även andra bloggares åsikter om Iran, Horn of Africa, Israel
DN
DN2
SvD
Sydsvenskan
Sydsvenskan2
2 kommentarer:
Irans retorik mot Israel är stark, men Irans mål är nog främst att dominera MÖ.
Hellre än att använda framtida kärnvapen mot Israel stöder de Hamas och
Hisbullah att göra inrådan på den fronten.
Med den förmåga att avskjuta en satelit
visade de att de kan nå Europa med sina missiler.
Liksom Ryssland kan Iran i framtiden få Europa att äta ur deras hand om de så önskar.
FOr Djibouti sin del så er fransk tilstedeværende sterk og amerikansk militær tilstedeværelse etter 2001. Hvordan går dette ihop med Iran interesse?
Skicka en kommentar