Allmän inledning
Uppdateringen från den 220309 finns i slutet av kapitlet om Iran och är i röd text.
Ingen torde i dag avundas Barak Obama. Alldeles frånsett den ekonomiska krisen - och det går ju knappast att bortse från den - så har den nye amerikanske presidenten en hop andra problem att ta hand om, som t.ex. mellanöstern problemet, den iranska bomben, Irak, Afganistan-Pakistan. Det är visserligen bara en del av problemen i det asiatiska området.
Inte nog med det, Venezuelas president Hugo Chabez bygger sakta men säkert upp en konstellation av uttalat anti-USA stater i Latinamerika (Bolivia, Kuba, och Salvador). De är visserligen, frånsett Venezuela inte speciellt viktiga stater men då deras stratigiskt-geografiska läge är nära USA och då både Ryssland och Iran visar klart intresse för dem måste man ju från USAs sida dock vaksamnt följa utvecklingen i dem, för att inte plötsligt vakna upp med en ny Kuba (missil) kris på sin bakgård.
Men låt oss återgå till de ovan nämnda asiatiska problemen. Obama utlovade i sin valkampanj att när han väl hade installerat sig i Vita Huset så skulle han omedelbart ta hand om dem. Det lät ju bra som kampanj löfte.
Frågan är bara om han var medveten om vad han gett sig in i. Frånsett Irak, där det verkade som om det fanns en mer eller mindre uttänkt politik, som gick ut på en en succesiv, men dock relativt snabb nedtrappning av USAs militära insatts, står det nu klart att vad som sades i kampanjen i avseende på resten av de asiatiska problemen, var huvudrubriker utan utarbetade handlingsprogam. Detta framgår idag mycket klart av alla de interna debatter om, och fact finding rersor till, området som förekommit sedan den 20 januari. Låt oss nu se på var den amerikanska politiken står i dag.
Irak
När det gäller Irak så har beslut fattats om ett militärt uttåg som skall bli totalt framemot år 2011. I och för sig ett vettigt beslut. Sen får vi se vad som händer. Det är inte alls säkert att det blir lugnt och trevligt. Glöm inte att 60% av befolkningen är shiamuselmaner, 23% sunnimuselmaner samt 17% kurder.
Om inte den Irakiska centralregeringen lyckas att administrera landet kan det bli ganska oroligt, speciellt om Iran och Turkiet utifrån och kurderna innifrån känner sig tvungna att var och en utifrån sina intressen politiskt och militärt "skydda" dessa. I slutändan kan det innebära att Iran tar till sig de oljerika shiadominerade områdena medan det kurdiska området, som också har stora oljefyndigheter, utropar sig som en självständig stat. Turkiet kan dock knappast stillatigande gå med på detta då ca 14 milioner av världens 20 milioner bor i Turkiet. Turkiet kommer att hamna i en "no win "situation då alternativen är antingen att militärt inkorporera de fd kurdisk-irakiska områdena med Turkiet och därmed öka den redan idag stora kurdiska minoriteten i landet (En minoritet som i dag inte är "alltför" nöjd med den turkiska överhögheten), eller att på sikt troligtvis få avstå från stora kurdiska områden i östra Turkiet.
Man kan bara bäva inför alla de, till stor del våldsamma problem som kommer att uppstå i området som dessutom gränsar till den ryska intressefären mellan Svarta och Kaspiska haven.
Sedan frågan också vad kommer att hända med sunniområdena? De är fattiga på naturtillgångar och dessutom bor den övervägande mängden av befolkningen i den s.k. Sunnitriangeln som gränsar direkt till de kurdiska och shia befolkade områdena i Irak. Hela gränsområdet mellan det irakiska sunniområdet och de sunnidominerade länderna Saudiarabien och Jordanien är i huvudsak obodda ökenområden vilket gör att det heller inte finns något naturlig stat att förena området med.
Iran.
När det gäller Iran och dess nukleära vapen utvecklingsprogram så verkar det som om man ännu inte utarbetat något detaljerat handlingsprogram. Det är dock helt klart att att man föredrar en diplomatisk lösning fraför en militär även om man påpekar att alla alternativ ännu står öppna.
Närmandet mellan USA och Ryssland har lett till att sistnämnda stat har frusit det redan ingågna avtalet om leverans av luftvärnsrobotar av typ S-300 till Iran samt att den amerikanska statsledningen har signalerat att den kan överväga att ompröva beslutet om att upprätta antirobotsköldar i Tjeckien och Polen i fall att Ryssland aktivt skulle hjälpa till att på diplomatisk väg få Iran att inställa sitt a-bomb utvecklingsarbete.
Obama och hans medhjälpare har dock ytterligare ett stort problem, nämligen Israel. Den enda stat förutom USA som både har teoretiskt och praktiskt möjlighet att helt eller delvis slå ut det iranska projektet med vapenmakt är Israel. Israel har dessutom "second strike capability".
Den amerikanska statsledningen är medveten om att den i sitt beslutsfattande måste ta hänsyn till att Israel av naturliga skäl är benäget att annama en underättelsetjänst värdering efter principen "worst case senario" vilket gör Israel obenäget att låta sig nöja med en mer kompromissvillig amerikansk utvärdering av farobilden. Det är ingen tvekan om att USA i valet att välja mellan ett rent amerikanskt väpnat ingrepp eller ett israeliskt föredrar att göra det själv då man kan kontrollera aktionen bättre i det fallet.
Under de senaste dagarna har det förekommit "yrvakna" kommentarer om att Israel även har möjlighet att slå till med ballistiska raketer. Nyhetsvärdet på dylika kommentarer kan liknas med ett scoop om hjulets uppfinnande.
De som är intresserade av mer detaljer runt problemet med Irans kärnvapenutveckling hänvisas till mitt blogginlägg från den 12.03.09. Det är intressant att notera att USA i sina försök att definiera sin politik i Afghanistan signalerat ett intresse av att få med sig Iran som partner i den politiken.
The Institute for International Security Studies at Tel Aviv University, INSS, publiserade just en annalys av America´s Intellegence Assesment om den iranska kärnvapenfrågan (INSS Insight No.58 March 19, 2009) som är av betydande intresse för läsarna av denna blogg. I sin annalys gör Dr Efraim Kam en gämförelse mellan det från december 2007 omstridda amerikanska assesmentet och det som publicerades i februari 2009. Det vore att göra INSS och dr Kam orättvisa att bara referera innehållet så jag hänvisar er till det engelska orginalet.
Afghanistan-Pakistan.
Redan i sin valkampanj signalerade Barak Obama att Afghanistan var den springande punkten i USAs politik när det gällde kriget mot terrorn. Om detta var ett klart erkännande av att kriget i Afghanistan var kriget mot den internationella jihadrörelsens centrum eller egentligen bara var ett uttryck för att hela Irak kriget hade varit ett sidospår utan egentlig bindning till kampen mot Al Qaeda är osäkert men författaren till detta alster är benägen att tro att vid tidpunkten för det usprungliga uttalandet det senare var fallet.
Man måste också ta i beaktande att kriget mot Taliban i Afghanistan under de senaste åren inte gått speciellt bra (lindrigt sagt) varken för USA eller Nato styrkorna.
Obama har sedan sitt tillträde till presidentposten beslutat att förstärka de amerikanska styrkorna i Afghanistan med bortemot 30.000 man. Dessa kommer att vara aktiva i den under rent amerikanskt befäl stående amerikanska styrkan och inte tillföras den amerikanska delen av Nato styrkan, ISAF , i vilken den lilla svenska styrkan tjänstgör tillsammans med militära styrkor från ca 40 olika länder. Det förefaller som om tanken är att lägga mer vikt vid utveckling och inte bara syssla med direkt strid mot Talibanstykorna i Afghanistan.
Detta är vad ISAF, frånsett de amerikanska, brittiska och hollandska kontignenterna, till icke ringa del sysslar med i dag. Ideen är att den afghanska befolkningen på så sätt skall bli mindre benägen att samarbeta med Taliban. För att ingen skall tro att det är frågan om någon typ av blåögt SIDA projekt kan jag citera en av ISAFs slogans. "Whithout security no development, without development no security". ISAF styrkorna sysslar också med att bygga upp interna afghanska säkerhetsstyrkor som i en framtid förhoppningsfullt skall kunna ta över det väpnade motståndet mot Taliban.
Obama har tidigare nämnt möjligheten att överlägga med moderata element inom Taliban. Liknande signaler har den sista tiden kommit från ledande amerikanska militärer. Man får dock inte bortse från problemen med att ha kontakter med Taliban även om det rör sig om moderata (vad nu det innebär) talibananhängare.
Men det är helt klart att det inte enbart är frågan om att bekämpa lokala terrorister utan att det ideologiskt är en kamp mot den Internationella Jihad Rörelsen, i vilken Taliban är en ledande medlem. Låt mig citera den brittiske försvarsministern John Hutton:" We do face a very significant international threat to our way of life, our values - maybe not our borders - but our values, from international terrorism". ( BBC NEWS 150309 ).
En av de viktigaste delarna av USAs politik i Afghanistan förefaller bli att träna och öka storleken på de afghanska säkerhets styrkorna då det är svårt att se en framtid för landet om det inte själv har förmågan att ta hand om sina egna säkerhets problem. Utöver detta så är det ytterst nödvändigt att den afghanska statsledningen får bukt på den utbredda korrumptionen och opiumindustrin som har ett årligt värde av ca 720 USD och som i stort finansierar Taliban och därmed också Al Qaeda.
Under det senaste året så har också problemen i gränsområdet mellan Afghanistan och Pakistan ökat i en närmast rasande fart. I och för sig är detta relativt naturligt då gränsen mellan de två länderna drogs av det Brittiska imperiet utan att ta hänsyn till de olika etniska gruppernas geografiska utbredning.
Efter den nordvästra delen av gränsen mellan de två länderna finns Afghanistans största etniska grupp, Pashtun, på båda sidor av gränsen. I Afghanistan stöder sig talibanrörelsen sig huvudsakligen på pashtun gruppen, medan i Pakistan detta är än mer uppenbart. Taliban har under det senaste blivit allt starkare i de så kallade NWFP och FATA områdena.
Uppdateringen från den 220309 finns i slutet av kapitlet om Iran och är i röd text.
Ingen torde i dag avundas Barak Obama. Alldeles frånsett den ekonomiska krisen - och det går ju knappast att bortse från den - så har den nye amerikanske presidenten en hop andra problem att ta hand om, som t.ex. mellanöstern problemet, den iranska bomben, Irak, Afganistan-Pakistan. Det är visserligen bara en del av problemen i det asiatiska området.
Inte nog med det, Venezuelas president Hugo Chabez bygger sakta men säkert upp en konstellation av uttalat anti-USA stater i Latinamerika (Bolivia, Kuba, och Salvador). De är visserligen, frånsett Venezuela inte speciellt viktiga stater men då deras stratigiskt-geografiska läge är nära USA och då både Ryssland och Iran visar klart intresse för dem måste man ju från USAs sida dock vaksamnt följa utvecklingen i dem, för att inte plötsligt vakna upp med en ny Kuba (missil) kris på sin bakgård.
Men låt oss återgå till de ovan nämnda asiatiska problemen. Obama utlovade i sin valkampanj att när han väl hade installerat sig i Vita Huset så skulle han omedelbart ta hand om dem. Det lät ju bra som kampanj löfte.
Frågan är bara om han var medveten om vad han gett sig in i. Frånsett Irak, där det verkade som om det fanns en mer eller mindre uttänkt politik, som gick ut på en en succesiv, men dock relativt snabb nedtrappning av USAs militära insatts, står det nu klart att vad som sades i kampanjen i avseende på resten av de asiatiska problemen, var huvudrubriker utan utarbetade handlingsprogam. Detta framgår idag mycket klart av alla de interna debatter om, och fact finding rersor till, området som förekommit sedan den 20 januari. Låt oss nu se på var den amerikanska politiken står i dag.
Irak
När det gäller Irak så har beslut fattats om ett militärt uttåg som skall bli totalt framemot år 2011. I och för sig ett vettigt beslut. Sen får vi se vad som händer. Det är inte alls säkert att det blir lugnt och trevligt. Glöm inte att 60% av befolkningen är shiamuselmaner, 23% sunnimuselmaner samt 17% kurder.
Om inte den Irakiska centralregeringen lyckas att administrera landet kan det bli ganska oroligt, speciellt om Iran och Turkiet utifrån och kurderna innifrån känner sig tvungna att var och en utifrån sina intressen politiskt och militärt "skydda" dessa. I slutändan kan det innebära att Iran tar till sig de oljerika shiadominerade områdena medan det kurdiska området, som också har stora oljefyndigheter, utropar sig som en självständig stat. Turkiet kan dock knappast stillatigande gå med på detta då ca 14 milioner av världens 20 milioner bor i Turkiet. Turkiet kommer att hamna i en "no win "situation då alternativen är antingen att militärt inkorporera de fd kurdisk-irakiska områdena med Turkiet och därmed öka den redan idag stora kurdiska minoriteten i landet (En minoritet som i dag inte är "alltför" nöjd med den turkiska överhögheten), eller att på sikt troligtvis få avstå från stora kurdiska områden i östra Turkiet.
Man kan bara bäva inför alla de, till stor del våldsamma problem som kommer att uppstå i området som dessutom gränsar till den ryska intressefären mellan Svarta och Kaspiska haven.
Sedan frågan också vad kommer att hända med sunniområdena? De är fattiga på naturtillgångar och dessutom bor den övervägande mängden av befolkningen i den s.k. Sunnitriangeln som gränsar direkt till de kurdiska och shia befolkade områdena i Irak. Hela gränsområdet mellan det irakiska sunniområdet och de sunnidominerade länderna Saudiarabien och Jordanien är i huvudsak obodda ökenområden vilket gör att det heller inte finns något naturlig stat att förena området med.
Iran.
När det gäller Iran och dess nukleära vapen utvecklingsprogram så verkar det som om man ännu inte utarbetat något detaljerat handlingsprogram. Det är dock helt klart att att man föredrar en diplomatisk lösning fraför en militär även om man påpekar att alla alternativ ännu står öppna.
Närmandet mellan USA och Ryssland har lett till att sistnämnda stat har frusit det redan ingågna avtalet om leverans av luftvärnsrobotar av typ S-300 till Iran samt att den amerikanska statsledningen har signalerat att den kan överväga att ompröva beslutet om att upprätta antirobotsköldar i Tjeckien och Polen i fall att Ryssland aktivt skulle hjälpa till att på diplomatisk väg få Iran att inställa sitt a-bomb utvecklingsarbete.
Obama och hans medhjälpare har dock ytterligare ett stort problem, nämligen Israel. Den enda stat förutom USA som både har teoretiskt och praktiskt möjlighet att helt eller delvis slå ut det iranska projektet med vapenmakt är Israel. Israel har dessutom "second strike capability".
Den amerikanska statsledningen är medveten om att den i sitt beslutsfattande måste ta hänsyn till att Israel av naturliga skäl är benäget att annama en underättelsetjänst värdering efter principen "worst case senario" vilket gör Israel obenäget att låta sig nöja med en mer kompromissvillig amerikansk utvärdering av farobilden. Det är ingen tvekan om att USA i valet att välja mellan ett rent amerikanskt väpnat ingrepp eller ett israeliskt föredrar att göra det själv då man kan kontrollera aktionen bättre i det fallet.
Under de senaste dagarna har det förekommit "yrvakna" kommentarer om att Israel även har möjlighet att slå till med ballistiska raketer. Nyhetsvärdet på dylika kommentarer kan liknas med ett scoop om hjulets uppfinnande.
De som är intresserade av mer detaljer runt problemet med Irans kärnvapenutveckling hänvisas till mitt blogginlägg från den 12.03.09. Det är intressant att notera att USA i sina försök att definiera sin politik i Afghanistan signalerat ett intresse av att få med sig Iran som partner i den politiken.
The Institute for International Security Studies at Tel Aviv University, INSS, publiserade just en annalys av America´s Intellegence Assesment om den iranska kärnvapenfrågan (INSS Insight No.58 March 19, 2009) som är av betydande intresse för läsarna av denna blogg. I sin annalys gör Dr Efraim Kam en gämförelse mellan det från december 2007 omstridda amerikanska assesmentet och det som publicerades i februari 2009. Det vore att göra INSS och dr Kam orättvisa att bara referera innehållet så jag hänvisar er till det engelska orginalet.
Afghanistan-Pakistan.
Redan i sin valkampanj signalerade Barak Obama att Afghanistan var den springande punkten i USAs politik när det gällde kriget mot terrorn. Om detta var ett klart erkännande av att kriget i Afghanistan var kriget mot den internationella jihadrörelsens centrum eller egentligen bara var ett uttryck för att hela Irak kriget hade varit ett sidospår utan egentlig bindning till kampen mot Al Qaeda är osäkert men författaren till detta alster är benägen att tro att vid tidpunkten för det usprungliga uttalandet det senare var fallet.
Man måste också ta i beaktande att kriget mot Taliban i Afghanistan under de senaste åren inte gått speciellt bra (lindrigt sagt) varken för USA eller Nato styrkorna.
Obama har sedan sitt tillträde till presidentposten beslutat att förstärka de amerikanska styrkorna i Afghanistan med bortemot 30.000 man. Dessa kommer att vara aktiva i den under rent amerikanskt befäl stående amerikanska styrkan och inte tillföras den amerikanska delen av Nato styrkan, ISAF , i vilken den lilla svenska styrkan tjänstgör tillsammans med militära styrkor från ca 40 olika länder. Det förefaller som om tanken är att lägga mer vikt vid utveckling och inte bara syssla med direkt strid mot Talibanstykorna i Afghanistan.
Detta är vad ISAF, frånsett de amerikanska, brittiska och hollandska kontignenterna, till icke ringa del sysslar med i dag. Ideen är att den afghanska befolkningen på så sätt skall bli mindre benägen att samarbeta med Taliban. För att ingen skall tro att det är frågan om någon typ av blåögt SIDA projekt kan jag citera en av ISAFs slogans. "Whithout security no development, without development no security". ISAF styrkorna sysslar också med att bygga upp interna afghanska säkerhetsstyrkor som i en framtid förhoppningsfullt skall kunna ta över det väpnade motståndet mot Taliban.
Obama har tidigare nämnt möjligheten att överlägga med moderata element inom Taliban. Liknande signaler har den sista tiden kommit från ledande amerikanska militärer. Man får dock inte bortse från problemen med att ha kontakter med Taliban även om det rör sig om moderata (vad nu det innebär) talibananhängare.
Men det är helt klart att det inte enbart är frågan om att bekämpa lokala terrorister utan att det ideologiskt är en kamp mot den Internationella Jihad Rörelsen, i vilken Taliban är en ledande medlem. Låt mig citera den brittiske försvarsministern John Hutton:" We do face a very significant international threat to our way of life, our values - maybe not our borders - but our values, from international terrorism". ( BBC NEWS 150309 ).
En av de viktigaste delarna av USAs politik i Afghanistan förefaller bli att träna och öka storleken på de afghanska säkerhets styrkorna då det är svårt att se en framtid för landet om det inte själv har förmågan att ta hand om sina egna säkerhets problem. Utöver detta så är det ytterst nödvändigt att den afghanska statsledningen får bukt på den utbredda korrumptionen och opiumindustrin som har ett årligt värde av ca 720 USD och som i stort finansierar Taliban och därmed också Al Qaeda.
Under det senaste året så har också problemen i gränsområdet mellan Afghanistan och Pakistan ökat i en närmast rasande fart. I och för sig är detta relativt naturligt då gränsen mellan de två länderna drogs av det Brittiska imperiet utan att ta hänsyn till de olika etniska gruppernas geografiska utbredning.
Efter den nordvästra delen av gränsen mellan de två länderna finns Afghanistans största etniska grupp, Pashtun, på båda sidor av gränsen. I Afghanistan stöder sig talibanrörelsen sig huvudsakligen på pashtun gruppen, medan i Pakistan detta är än mer uppenbart. Taliban har under det senaste blivit allt starkare i de så kallade NWFP och FATA områdena.
NWFP och FATA områden vid nordvästgränsen
(bilden är klickbar)
(bilden är klickbar)
I de mer eller mindre Taliban kontrollerade områdena och då speciellt i Södra och Norra Waziristan har Taliban gett Al Qaeda grupper fristad. Detta har lett till att USA både under Bush och Obama administrationerna anfallit sådana grupper med hjälp av s.k. obemannade drönare som beskjutit Al Qaeda fästena med raketer. Enligt uppgifter har hittills ledarna för 12 av de 20 största Al Qaeda koncentrationerna dödats.
De pakistanska myndigheterna protesterar regelbundet mot dessa amerikanska räder på pakistanskt område utan att USA reagerar mycket mer än att påpeka att Pakistan borde själv föra en mycket aggresivare politik mot Taliban och Al Qaeda, inte som stöd för USA utan för att på sikt värna om Pakistans egna existens.
Ett av flera exempel på de pakistanska myndigheternas undfallenhet inför de fundamentalistiska Taliban styrkorna är den totala kaputilationen i Swat dalen där den pakistanska regeringen totalkapitulerade och gick med på ett Talibanstyre med total sharia (religiös islamsk lag) lagstiftning.
Nyligen framförde både chefen för CENTCOM, General Petraeus och experter inom Obama administrationen förslag att vidga de amerikanska räderna i Pakistan utanför dess nuvarande områden till delar av norra pakistanska Baluchistan då speciellt områden runt staden
Kartan är klickbarQuetta där det anses finnas stora grupper av såväl Taliban- som Al Qaeda ledare. Förslagen till räder inskränktes inte enbart till flygräder utan man föreslog även markräder. Mer om Pakistan och Taliban i bloggpost på denna blogg från den 160209.
"Mellanösternproblemet"
Under Obamas kampanj förklarades "Mellanösternproblemet" dvs den sk fredsprossesen mellan Israel och palestinierna för att vara ett av den blivande administrationen viktigaste uppgifter.
Än i dag är det svårt att avgöra om Obama och hans rådgivare ser detta problem som en del av konflikten med den internationella jihadrörelsen eller en lokal konflikt eller t.o.m. en konflikt som om den löses, om ej alla, så huvudelen av problemen med konfikten mellan Väst och den internationella jihadrörelsen, skulle få sin lösning.
Det finns uttalanden av Obama som talar för att denna konflikt måste få sin lösning inom en större ram, men Hillary Clintons som Secretary of State och speciellt utnämnandet av senator (ret.) George Mitchel till speciellt ombud i frågan om Israel och palestinierna tyder på en mycket mer lokal arbetshypotes.
Den starka centreringen på tvåstatslösningen kan tyda på att man inom Obamakretsar och speciellt inom State Dapartment tänker lite för mycket i Oslo prossesens spår.
Missförstå inte. Alternativet till en tvåstatslösning behöver inte alls vara en enstatslösning utan det finns andra alternativ som t.ex kombinationslösningar med Jordanien.
Även om man koncentrerar sig på tvåstatslösningen bör man ta i bektande den ursprungliga versionen av den sk. vägkartan och inte rusa iväg utan att se till att varje steg till fullo uppfyllts av både israeler och palestinier. Annapolis prossesen var ett klart avsteg från detta vilket i grund och botten inte gynnade Israel. Många tecken tyder tyvärr på att Obama administrationen är inne på samma väg.
Dessutom och det är kanske det viktigaste för närvarande, det finns nu tre parter på spelplanen. Israel, Palestinian Authority på Västbanken och det Hamas styrda Gaza. Om något, så förefaller det troligare att Hamas tar över makten på Västbanken än att PA tar över i Gazaremsan. Om det blir fallet så står USA administrationen inför ett faktum att den palestinska partnern dels inte erkänner Israels rätt till existens men dessutom i grunden ideologiskt inte är så speciellt intresserad av en palestinsk stat utan stävar efter ett nytt islamskt(Sunni) kalifat. Och det är ju knappast någon bra utgångspunkt för förhandlingar om en tvåstatslösning
Slutsats
Om Obama och hans medhjälpare trodde att det skulle vara enkelt att lösa problemen som har behandlats i denna bloggpost så har de nog nu börjat förstå att det var det. Det var inte bara att rätta till alla George W. Bushs misstag. Det var frågan om något mycke svårare. Men för allas väl och ve, Lycka Till.
Läs även andra bloggares åsikter om Irak, Iran, Afghanistan, Pakistan, Israel, Palestinier, Kärnvapen, Taliban, tvåstatslösning
DN
DN2
DN3
DN4
DN5
DN6
DN7
DN8
DN9
DN10
DN11
SvD
SvD2
SvD3
SvD4
SvD5
Sydsvenskan
Dagen
VG
VG2
VG3
VG4
DB
DB2
Bloggar
FIM Svenska medier omövrdrifterna om Gaza
Ilya Meyer Selektivt språkbruk - det senaste vapnet i globalisk jihad
MXp Israel i fronten mot samma jihad som konfronterar väst
I Gilboas svala skugga Dilemma
Al HaMatzav Roy pekar mot Ryssland
Jihad i Malmö Rushdie m.fl.:Islamismen globalt hot
Rabnor tycker och tänker Säker lekplats i Sederot
Sökandes sanningen-eller politiskt korrekt Palestinas förlorade land
Danofsky for President Israels arme undrsöker sina soldaters agerande i Gaza
Israel i Sverige Obama börjar visa sitt rätta ansikte
2 kommentarer:
Obama har problem med sin "split vision" - en hockeyterm som berättar att spelaren ser till både höger & vänster, och ser upp, och det är bra. Men Obamas "split vision" koncentreras på allt och alla, där det faktiskt är nödvändigt - för israels skull - att fokusera...
Det som är nytt - som jag missat - är "Närmandet mellan USA och Ryssland har lett till att sistnämnda stat har frusit det redan ingånga avtalet om leverans av luftvärnsrobotar av typ S-300 till Iran". Cred till Obama om uppgiften är riktig. Vad finns för källor för detta?
Tack, Arieh, för en synnerligen bred genomgång.
Tack för en bra artikel! Ska börja följa din blogg.
Det vore intressant om du också vet saker om Israels inrikespolitik. Du skriver om att Hamas inte erkänner Israels rätt att existera men faktum är ju också att nuvarande administration i Israel inte erkänner den palestinska statens rätt att existera.
Hur som helst, väldigt intressant att få ta del av dessa analyser! Jag undrade också vad Obama menade när han pratade om vikten av att kriga i Afghanistan förut. Läste nyss (i morse) att han uttalat sig om att få slut på kriget i Afghanistan också, i 60 minutes.
Skicka en kommentar