Hizbolla och dess vänner i Latinamerika. Uppdaterad 30062009

Söndagens militärkupp i Honduras kom en smula oväntat, inte minst pga att de i Latin Amerika en gång så vanliga militärkupperna blivit omoderna Den sista före söndagens ägde rum 1989.

Uppdateringen mede röd stil

I och för sig skulle nog söndagens kupp kunna avskrivas som inte alltför betydelsefull om inte den varit ett bakslag för Venezuelas anti amerikanska president Hugo Chavez. Nämna person har under de senaste året byggt upp en koalition runt hans eget Venezuela bestående av Bolivia, Cuba, Salvador och Honduras. Det var ju en klar missräkning för honom att en av medlemmarna i gruppen övergav den.

När det gäller den upprördhet som brutit ut hos inte så få politiska ledare runt om i världen bland dem president Obama och secretary of state Hillary Clinton som har hamnat i sällskap med en uttalat demokratisk politiker som Hugo Chavez, så får man ta den med en stor nypa salt. Den avsatte presidenten Zelaya hade vidtagit ett antal åtgärder som stred mot staten Honduras konstituion för att bli omvald och de legala myndigheterna försökte hindra detta. Militären ingrep slutligen för att få slut på farsen. Men det är ju en smula svårt att se detta som en reguljär militärkupp. Kolla en artikel i Wall Street Journal från den 29 juni 2009 .

Nu frågar sig läsarna givetvis vad detta har för något att göra med en blogg som i huvudsak sysslar med till Mellanöstern direkt och indirekt relaterade frågor.

Svaret på detta är Hizbolla.

Som jag tidigare i två bloggposter från den 01032009 och 20032009 omtalat så har Venezuelas president alldeles utmärkta förbindelser med Hizbolla. Han har dessutom gjort allt för att sprida Hizbollas inflytande till de övriga medlemmarna i gruppen.

Historiskt sätt så är Venezuela inte Hizbollas ursprungliga fäste i Latin Amerika utan detta låg och ligger än i dag i den paraguayska delen av den trenationella gränstriangeln bestående av en argentinsk en brasiliansk och en paraguyansk del. Medan de argentinska och brasilianska delarna baserar sin ekonomi på en livlig turistnäring runt världens största och definitivt mest imponerande vattenfall - Iguacu fallen - så är den paraguyanska delen ett tillhåll för internationell vapen handel uppblandad med narkotikahandel. När det gäller vapenhandeln går det att mot kontantbetalning mer eller mindre anskaffa allt utom de sista modellerna av stidsflygplan, stridvagnar och moderna robotar. Hizbolla har en icke ringa del i allt detta. I hela trestats triangeln är den arabiska befolkningen en märkbar del.

Den 25 juni i år uttalade sig den ny tillträdande befälhavaren för USA´s sydkomanndo , general Douglas Fraser, att Iran och Hizbolla under det sista året starkt ökat sitt inflytande i länder som Venezuela, Cuba och på sista tiden även Bolivia.

General Fraser som under tre år av sin upp växtid levde i Columbia påpekade att USA skulle fortsätta att stödja Columbia i dess kamp mot FARC gerillan och andra narco-terrorist grupper.
Fraser tillade att USA ansåg det som ytterst viktigt att bandet mellan narco-terrorismen och den traditionella narkotikahandeln inte blev förstärkt.

Han såg ingen orsak för att se ett militärt konventionellt hot från Latin Amerika men var bekymrad över Venezuelas militära upprustning då han inte förstod varför nämnda land kände sig hotat.

Ett litet tillägg. Enligt uppgifter under kvällen den 28 juni försigår eld strider i Beirut mellan Hizbolla förband och milisförband som stödjer Libanons nye premiärminister Harari.

Läs även andra bloggares åsikter om Hizbolla, Libanon, Venezuela, Hugo Chavez, Honduras, Vapenhandel, Narkotikahandel

Knuff

DN
DN2
DN3
DN4
DN5
DN6
DN7
DN8
DN9
SvD
SvD2
SvD3
Sydsvenskan
Sydsvenskan2
Sydsvenskan3
Sydsvenskan4
Sydsvenskan5
Dagen
Barometern
Barometern2
Barometern3
VG
VG2
VG3
DB
DB2

Bloggar
FIM Hamas hjälper mullaregimen slå ned protesterna
Ilya Meyer Meningen med livet
MXp
I Gilboas svala skugga Obama, förbarma dig
Al HaMatzav Vad Obama borde ha sagt ang. Iran
Rabnor tycker och tänker Mirakelvändning
Sökandes sanningen-eller politiskt korrekt Gaza? Vad hände egentligen? Och varför?
Danofsky for President En riktig midsommarKrantz
Israel i Sverige Vad skall Israel göra med Iran
Hellströms okultiverade tanketrädgård Upprepade dumheter om arabvärlden och palestinierna
Mina tankar Bollen är rund
Svensk Historia Rörigt värre
Wisemans Wisdoms
Gudmundson Svensk marockanska terrorkoplingar igen

Vill Obama störta den israeliska regeringen?

Det naturliga svaret på ovanstående fråga är givetvis ett nej. Tyvärr är det inte helt klart att detta är sanningen.

Det är ingen tvekan om att Obama och hans närmaste rådgivare skulle ha föredragit att Tzipi Livni klart hade vunnit valet i våras. Men demokratin spelar ibland spratt med ledande politikers och politiska kommentatorers önskningar.

Rubikfrågan aktualiserades då Washington genom att inställa ett sammanträde mellan Natanyahu och Obamas speciella mellanöstern sändebud, George Mitchel, med motiveringen att det inte fanns något att tala om så länge Israel inte inställde all byggverksamhet, inklusive sådan som motiverades med naturlig tillväxt, i bosättningarna.

Det är ytterst tveksamt om den sittande israeliska regeringen f.n. kan överleva ett beslut om totalstopp för all byggverksamhet i bosättningarna. Det är dessutom ytterst osäkert att det skulle gå att bilda en ny regering med den nuvarande parlamentariska situationen i Israel. Ett nyval skulle skuta hela "förhandlingsprossesen" åtskilliga månader framåt i tiden och i sig äventyra möjligheterna att komma till det av Obama önskade snabba avgörandet. Dessutom är det ytterst osäkert att den israeliska valmans kåren, efter en sådant flagrant inblandning i den interna israeliska politiken, lydigt skulle presentera en parlamentarisk lösning för den amerikanska administrationen.

Man kan verkligen fråga sig hur det kommer sig att Obama när det gäller krisen i Iran envist låter bli att allt för mycket kritisera det brutala våld som de styrande i Teheran använder mot demonstranter vilka protesterar mot ett riggat val men när det gäller Israel ultimativt utan någon diskussion fodrar ett resultat som innebär en grov inblandning i landets interna demokratiska process

Om man från USA`s sida vill få ett snabbt resultat med förhandlingarna, och allt talar för detta, så är det inte så lyckat att komma med krav före förhandlingarnas start, som ett minimalt stabsarbete skulle visat att det var en felaktig väg. Frågan är bara vem kommer att hjälpa Obama att ta sig ner ur det höga träd han klättrat upp i.

Den bistra slutsatsen är dock att en supermakt, om än en demokratisk sådan, krasst handlar enligt själviska intressen.

Det är dessutom intressant att att erkänt ledande experter på mellanöstern problematiken ställer sig lindrigt sagt frågande inför Obama administrationens strategi i det sk Israel - Palestina problemet. Se t.ex. Aaron David Miller´s och Elliot Abrams´s synpunkter .

Läs även andra bloggares åsikter om Iran, Israel, Kadima, Likud, Obama, USA, Tzipi Livni, Demonstrationer,

DN
DN2
DN3
DN4
DN5
DN6
DN7
DN8
DN9
SvD
SvD2
SvD3
SvD4
Sydsvenskan
Sydsvenskan2
Sydsvenskan3
Dagen
Barometern
Barometern2
VG
VG2
DB
DB2

Bloggar
FIM Hamas hjälper mullaregimen slå ned protesterna
Ilya Meyer Meningen med livet
MXp
I Gilboas svala skugga Obama, förbarma dig
Al HaMatzav Svininfluensansprids uppsåtligen......
Jihad i Malmö Saudiregimens terrorkopplingar avslöjas i USA
Rabnor tycker och tänker Mirakelvändning
Sökandes sanningen-eller politiskt korrekt Gaza? Vad hände egentligen? Och varför?
Danofsky for President En riktig midsommarKrantz
Israel i Sverige Vad skall Israel göra med Iran
Hellströms okultiverade tanketrädgård Upprepade dumheter om arabvärlden och palestinierna
Mina tankar Bollen är rund

Har Natanyahu aktualiserat Geneve överenskommelsen från 2003?

Reaktionerna på premiärminister Natanyahus tal den 14 juni var lindrigt sagt blandade vilket i och för sig inte var förvånande.

Å andra sidan kan man inte komma ifrån att det fanns ett tydligt inslag av att bedöma talet utifrån vem som höll det och inte utifrån vad som egentligen sades i talet.

Men innan vi går in på det måste först påpekas att talet rörde två huvudpunkter som återigen aktualiserats av den nya administrationen i Washington. Dvs "Två stater för två folk" och "Byggstopp inom bosättningarna".

När det gäller den första punkten så gick Natanyahu med på principen genom att öppet förklara att förhandlingarna mellan Israel och palestinierna skulle leda till en palestinsk stat vid sidan av Israel - om än en sådan med avsevärda inskränkningar i suveräniteten. När det gällde den andra punkten så svarade Natanyahu nej.

När det gäller den senare punkten var reaktionerna överlag - både inom och speciellt utom Israel - negativa. Man kunde ju knappast ha väntat sig något annat. När det gäller reaktionerna till punkten "Två stater för två folk" kan man dock fråga sig hur reaktionerna skulle varit om t.ex. Shimon Peres eller Ehud Barak skulle lagt fram exakt samma förslag som Natanyahu lade fram.

Hade A.B.Yehoshoa och David Grossman förkastat förslagen? Hade så många europeiska ledande politiker uttryckt sig som de gjorde? Hade de arabiska ledarna uttryckt sig på samma sätt som de gjorde. Jag vågar gissa med stor övertygelse - definitivt inte.

I stället för att förblindas av vem som talade och kanske även av hur han presenterade sitt förslag så borde de, troligtvis med förvåning, insett att det skett en ideologisk revulution. Ledaren för Likudpartiet (Natanyahu) och arvtagaren till Jabotinski, Beigin, och Shamir presenterade öppet ett program som gällde 1. Israel som judisk stat, 2."gränsen" från den 4 juni 1967 med justeringar som skulle innebära att ca 420 000 av de 500 000 israeler som idag bor öster om denna gräns ( utbyte mot landområden väster om nämnda "gräns", 3. förklarar att den palestinska staten skulle bli en demilitariserad stat med en internationell militär- inte FN "fredsbevarande - utan reell övervakningsstyrka, 4. Inget återvändande av flyktingar till Israel utan israeliskt samtycke. Den israeliska premiärministern och ledaren för Likudpartiet förklarar indirekt i ett tal som går ut över hela världen att han godtar fyra av de fem huvudpunkterna i den s.k. "Geneve överenskommelsen" .

När det gäller den femte punkten så stadgar överenskommelsen att Jerusalem delas i motsats till vad Natanyahu föreslog.

Det är knappast förvånande att ledningsgruppen för "Geneve överenskommelsen" omedelbart gick ut med ett press medelande om att Natanyahu godtagit nämnda överenskommelse och fastställt den som sin nya politik, men det är närmast upprörande att personer som A. B. Yehoshoa och David Grossman som öppet och aktivt stödde Geneve överenskommelsen nu helt och hållet går ut mot Natanyahu. Förstår de inte att det med detta förkastar Israels sista försvarslinje då allt utöver den närmast innebär nationellt själmord. Att Natanyahu ännu inte vågar förklara att de 1967 i Jerusalem inkorporerade arabiska bostadsområdena (förutom gamla staden) inte har och aldrig haft något med Jerusalems helhet att göra är tragiskt - om det inte är en markering inför förhandlingar -. Hur som helst han har knappast majoritet i sin regering för att stå fast på den punkten då arbeterpartiet med sina 13 mandat och Lieberman med sina 15 båda är mer än villiga att ge upp på denna punkt.

När det gäller europeiska ledande politiker så kan det röra sig om delvis okunskap men man kan dock fråga sig om de i fallet Barak eller Peres hade föreslagit samma sak inte hade kollat med sina experter innan de uttalat sig.

När det gäller Geneve överenskommelsen så utgör den det mest utarbetade förslag till en överenskommelse som lagts fram under tiden sedan 1993. Den bygger på ett noggrant arbete av israeliska och palestinska politiker och experter, civila som militära. Överenskommelsen blev aldrig godtagen av de högsta politiska ledarna i Israel eller av topparna i den palestinska ledningen.

Detta innebär inte att det ännu på israelisk och palestinsk sida inte finns många politiker som är för överenskommelsen, tvärt om. Man kan heller inte bortse från att Ram Emanuel, Obamas chief of staff, är en supporter av Geneve överenskommelsen.

Sedan 1999 har det inom olika israeliska, amerikanska, palestinska och gemensamma forum utförts ett ytterst intensivt stabs och planeringsarbete när det gäller frågor som rör demilitariserings sidan av den palestinska staten. En icke ringa del av detta arbete inkorporerades i Geneve överenskommelsen och låg sedan till grund för det fortsatta arbetet som pågick intill det sista valet i Israel under våren 2009 och som med all sannolikhet kommer att ta ny fart nu. De av er som är intresserade och verserade i hebreiska bör försöka leta upp en artikel av Alex Fishman i Yediot Achronots hebreiska pappersupplaga från den 19.06.2009. Artikeln finns i den politiska veckosluts bilagan och har titeln כך בונים מדינה מפורזת .

Ett litet smakprov från artikeln. Den internationella övervakningsstyrkan föreslås komma bestå av sex bataljoner med en sammanlagd styrka på ca 5000 man rekryterade genom NATO och under NATO och inte FN befäl. För närvarande diskuteras om huruvida en av bataljonerna kommer att vara en organisk Israelisk bataljon Om det blir fallet så blir det första gången ett israeliskt förband kommer att ställas under icke israeliskt befäl. Den som utarbetat förslaget är den amerikanske generalen Jim Jones som tidigare varit chef för det amerikanska centralkommandot (CENTCOM) och dessutom varit NATO ÖB. Idag är han chef för The National Security Agency och en av Obamas närmaste män.

Ett personligt påpekande. Författaren av denna bloggpost har aldrig varit någon större supporter av Geneve överenskommelsen. Tvärt om vid ett flertal tilllfällen vid debatter i till arbetarpartiet knutna forum framförde han ytterst kritiska synpunkter på överenskommelsen. Idag bör vi dock vara medvetna om att överenskommelsen troligtvis är det minst dåliga som vi kan uppnå. Alternativet är kollektivt självmord allternativt ett Gogg och Magogg krig som vi förhoppningsfullt vinner.

Läs även andra bloggares åsikter om Geneve överenskommelsen, Natanyahu, Tvåstatsmodellen, Demilitariserad, NATO

DN
DN2
SvD
SvD2
SvD3
SvD4
Sydsvenskan
Sydsvenskan2
Sydsvenskan3
Sydsvenskan4
Dagen
Dagen2
Barometern
VG
DB

Bibbi Natanyahus tal och två andra händelser

Tio dagar har gått sedan president Barack H. Obama höll sitt stora programtal i Kairo. Tills dags dato finns det tre stora händelser i Mellanöstern som i viss mån påverkats av valet.

Den första var Hizbollas misslyckande att ta den parlamentariska makten i Libanon. Valutgången var snarlik med den förra för fem år sedan och detta var en klar missräkning för Hizbolla som hade satsat på att få den parlamentariska makten i landet. Organisationen hade redan en mer eller mindre styrande facto makt i Libanon pga dess mycket starka militära milis. Valutgången kan eventuellt försvaga Hizbollas ställning men inte i någon större grad. Obamas tal torde dock inte haft någon större inverkan på valet.

Den andra var presidentvalet i Iran. Ingen lär någonsin få veta vad det egentliga resultatet var. Ett är dock säkert, Ahmadinejads seger, om han nu ens verkligen vann, var säkert mycket mindre än det officiella resultatet. De styrande ayatullorna gav Obama en rungande örfil. Det är med denna regim som Obama nu skall börja tala försoning med. Även om han inte har Bush´s krav på demokratisering så blir det nog ganska svårt att inför den amerikanska opinionen låtsas som om det ordentligt riggade presidentvalet enbart är en iransk inre angelägenhet. Dessutom blev det i valets slutskede helt klart att frågan om Irans kärnvapen inte var en fråga som skilde de konservativa från de mer reformvänliga. Det iranska känvapenprogrammet visade sig vara en övergripande nationell fråga som stöddes av alla politiska läger!

Sen kommer vi till Natanyahu´s tal på kvällen den 14 juni. Talet som skulle visa om det fanns en möjlighet att brygga över motsättningarna mellan Obama administrationen och den israeliska regeringens politik i frågan om en slutlig uppgörelse av konflikten mellan Israel och palestinierna.

Den nya administrationen i Washington har signalerat på ett ytterst klart sätt att den vill ha en snabbt slut på konflikten samt att Israel skulle få göra avsevärda och i de flesta israelers ögon alltför stora uppoffringar. Då Israel är så beroende av USA så skulle en allvarlig konflikt få ytterst allvarliga konsekvenser för Israel.

Det var sådeles med stor oro som det israeliska folket slog sig ner framför TV apparaterna kl 2000 på kvällen den 14 juni. Vi visste frånsett vad var och en av oss hade för uppfattning i frågorna, att Bibbi definitivt inte var för någon palestinsk stat över huvud taget och dessutom ansåg att Israel hade rätt att fortsätta med utbyggnaden av bosättningarna på västbanken. Hans regerings parlamentsunderlag var till största delen enig med honom i dessa frågor. Hur skicklig han än var med att formulera sig så skulle det inte vara lätt att komma förbi Obamas krav på ett klart godtagande av principen "Två stater för två folk" samt ett fullständigt byggstopp inom bosättningarna.

Han började sitt tal med ett avsnitt om det Iranska kärnvapenprogrammet som närmast var ett sätt att påpeka för Obama administrationen att det fanns en del andra stora problem i området.

Därefter tog han upp det judiska folkets flertusenåriga förbindelse med Israels land och den sionistiska rörelsens verksamhet i området upp till staten Israels utropande 1948. Detta som svar på Obamas ganska klara påpekande i Kairotalet att Israels upprättande hade motiverats av Förintelsen. Ingen tvekan om att de israeliska åhörarna tyckte om detta avsnitt.

Han tog upp förhållandet att araberna - palestinska som icke palestinska - konstant under åren och i alla situationer förnekat, i ord och med våld, all judisk rätt till området.

Men han medgav att det idag fanns en palestinsk arabisk befolkning som även den bodde i området och att på sikt den enda lösningen på konflikten var att upprätta en palestinsk stat vid sidan av Israel. Men han framförde mycket klara krav för att Israel skulle gå med på detta.

Den palestinska staten skulle bli demilitariserad, inte ha rätt att ingå militära avtal med andra stater eller organisationer samt inte ha total överhöghet över gränsövergångar och sitt luftområde. Dessa krav baserades på mer än hundra års erfarenhet av säkerhetsproblem mellan judar och araber i området. Utöver detta skulle araberna inklusive palestinierna erkänna Israel som en judisk stat.

Det är ingen tvekan om att Natanyahu lyckades med konst stycket att komma med en lösningsmodell som en mycket stor majoritet av Israels judiska befolkning skulle hålla med om. Endast svärmare på den yttersta höger- och vänster kanten kan i sak opponera sig mot denna modell. Dessutom spelade den tillbaka bollen från Israels planhalva till USA´s och palestiniernas. Det är intressant att Arie Shavit skrev en artikel i HaAretz den 11 juni som precis förordade en sådan modell. Slagordsmässigt uttryckt "Ett demilitariserat Palestina brevid ett judiskt Israel"

Enligt de första uppgifterna från washington så mottogs Natanyahus tal positivt av president Obama.

Läs även andra bloggares åsikter om Natanyahu, Obama, Israel, Hizbolla, Iran, Libanon

DN
DN2
DN3
DN4
DN5
DN6
DN7
DN8
DN9
SvD
SvD2
SvD3
SvD4
Sydsvenskan
Dagen
VG
VG2
VG3
DB
DB2

Obama och hans utrikespolitik

Att världen är en smula underlig är ju knappast något nytt. Men utan att på minsta sätt vilja ifrågasätta Barack H. Obamas goda vilja kan man undra varför så många runt om i världen är så förtjusta i honom. Speciellt de alla som anser sig ha någon liberal eller annan vänsterinställning. Samtidigt som dessa än i dag förfasar sig över företrädaren George W. Bushs politik.


Bush hade en konsekvent uppfattning hur man skulle uppmuntra befolkningen i stater där islam var den övervägande relogionen. Han var övertygad om att om islamskt land demokratiserades så skulle det bli mindre mottagligt för den internationella jehadist rörelsen och sakta men säkert infoga sig in de "goda" ländernas läger. Han tvingade Israel att tillåta Hamas ställa upp i valet i den Palestinska självstyrande enheten (PA), trotts starka varningar från Egypten, Jordanien och Israel. Hamas vann valet. Knappast en seger för de goda! Dessutom förde Bush´s demokratiseringsiver med sig att Muslim Brotherhood gick starkt fram i parlamentvalet i Egypten samt att Hizbolla i Libanon fick defacto vetorätt i den libanesiska regeringen efter det i Doha, Qatar, den 21 maj 2008 ingågna s.k. Doha Agreement . Detta avtal stöddes öppet och aktivt av USA. Det är dessutom troligt att det av Hizbolla ledda blocket kommer att vinna parlamentsvalet den 7 juni 2009.


Obamas utrikespolitik, som bygger på USA´s (nationella) intressen, bortser mer eller mindre helt från "detaljer" som demokratisering och mänskliga rättigheter så vida de inte tillfälligtvis faller samman med USA´s nationella intressena. Detta verkar inte på något sätt störa de progressiva krafterna i Europa som helhjärtat stöder Obama i stort (!). Det kompliserar dock givetvis USA´s republikanska parti som får uppenbara svårigheter att profilera sig. Att den Pakistanska armen, på uttrycklig amerikansk order under den sista månaden fört ett blodigt krig mot Taliban i och runt Swat dalen i Pakistan som dessutom fört med sig bortemot 1.5 milioner civila flyktingar, passerar utan större internationella protester.


Obama vill skapa en koalition av moderata arabiska stater för att kunna komma tillrätta med de amerikanska problemen i Irak och Afghanistan-Pakistan, samt att paralellt med dessas (de moderata arabstaterna) hjälp försöka få Iran att ge upp sitt militära nukleära program utan att behöva använda sig av aktivt militärt ingripande.


Detta skrivs som en liten inledning 11 timmar innan Obama i Kairos universitet börjar sitt tal till världens islamska befolkning. Det antas allmänt att han kommer att försöka isolera de extrema islamska terroristelementen från den stora massan av den islamska nationen.


-------------------------------------------------------

Obamas tal

Ingen tvekan om saken. Obamas tal är ett av de stora politiska talen som hållits under de senaste åren. Språkmässigt på hög nivå. Det var inte ett detaljprogram utan ett politiskt framåtriktat ide-ramprogram.


Tyvärr tror jag att en stor del av de omedelbara kommentarerna i både skrftliga som etermedia författats av personer som inte läst talet noggrant eller riktat hela sin uppmärksamhet på en viss del av talet utan att sätta in den delen i talets helhet.


Obama vill föra fram linjen att USA och den islamska världen kan samarbeta då enligt hans uppfattning det egentligen inte finns reella motsättningar mellan dem om man i positiv anda lyssnar till och försöker förstå vad den andra sidan framför.


Talet innehåller inte så få och i bland något överdrivna hyllningar till den islamska kulturen och dess bidrag till den världens allmänna kunskapskultur. Men en politiker, och Obama är en slipad sådan, måste ju marknadsföra sina ideer.


Det märks mycket tydligt att Obama är amerikan. Ingen europeisk topp politiker skulle byggt upp ett tal på samverkan mellan religiösa kulturer och religionsfrihet på det sätt som Obama gör. I detta ligger ett inte så litet problem. Den amerikanska kulturen bygger visserligen på det judeo-kristna kulturarvet men den ensklide medborgarens religiösa uppfattning och tillhörighet hans privatsak. Islamska samhällen fungerar inte på det sättet. I dem är islam en integrerad del av stats- och samhälls systemet. Islam är en mycket starkt missionerande religion. En grundläggande dogm är att ett land som med våld eller fredliga medel erövras av islam för all framtid skall tillhöra den islamska världen (Dar el Salam). Till exempel Andalusien i södra Spanien är enligt islamsk uppfattning än i dag ett område som skall tas till baka från de otrogna.


Obama är övertygad om, och förhoppningsfullt har han rätt, att stor majoritet av världens islamska befolkning är öppen för en ärlig dialog - i tal som i handling - även om dialogen kan komma att störas av större och mindre hinder och missförstånd som måste överbryggas i samförstånd.


Han, Obama, är helt klar i sitt fördömmande av de islamska element - han kallar dem "violent extremists", som hotar det amerikanska folkets väl och ve och att han inte drar sig för att använda väpnad styrka för att försvara det nämnda folkets fysiska säkerhet. Men han påpekar också att den islamska befolkningen måste dra sitt strå till stacken genom att säga att extremisterna skall isoleras och göras ovälkommna i de islamska samhällena.


Endast när det gällde Afghanistan innehöll talet praktiska ideer på hur politiken skulle utföras i stort. De nya riktlinjerna som redan bitvis utförs i området förefaller, åtminstånde teoretiskt, vara helt ok. De bygger i stort sätt på teorierna om "war amongst the people".


I en ytterst viktig fråga, Iran och dess kärnvapenprogram, var talet en besvikelse, och inte bara ur israelisk synpunkt utan även för länder som Egypten, Saudi Arabien och de små staterna längs den arabiska halvöns nord och västkust. För många av dessa länders ledningar är frågan om den Iranska bomben mycket mer brinnande än den Israelisk-Palestinska konflikten. Det fanns inte ett ända ord om hur länge USA skulle vara viligt att försöka uppnå samförstånd med Iran och ingeting om att eventuella sanktioner eller militära åtgärder i fallet att Iran inte visade sig vara villigt att avstå från de militära delen av sitt kärnvapenprogram.


I de delar av talet som behandlade demokrati, religionsfrihet och kvinnors rättigheter var talet definitivt inte vad många av de islamska ländernas politiska och religiösa ledare skulle vilja höra. Å andra sidan är en hel del av vad Obama sade om religionsfrihet och kvinnliga rättigheter enligt europeisk uppfattning alltför undfallande mot islamska uppfattningar.


En av Obamas principer är att inte sticka under stol med åsikter som inte är populära hos åhörarna eller samtalspartnerna. Att i Kairos universitet, i ett tal som går ut över hela den islamska världen (och resten av världen dessutom), stå och säga "America´s strong bonds with Israel are well known. This bond is unbreakable. It is based on cultural and historical ties, and the recognition that the aspiration for a Jewish homeland is rooted in a tragic history that cannot be denied." är modigt och definitivt inte politicaly correct.


Att det hade varit än bättre om Obama klart och tydligt och inte enbart indirekt (cutural and historical ties) förklarat att inte enbart förintelsen utan även drömmen om det förlovade landet (Eretz Israel) legitimerade den Israeliska staten, är självklart men i poitik kan man inte få allt.


Obamas uppfattning att tvåstatsmodellen och ett stopp på vidarebyggande av bosättningar i de okuperade områdena måste godtagas av Israel är definitivt inget nytt amerikanskt krav. Israel under Ariel Sharons ledning godtog "Färdplanen" i vilken både tvåstatsmodellen och byggstoppet av bosättningar är grundläggande delar.


Att som den nuvarande israeliska premiärministern inte officiellt godta ideen om tvåstatslösningen är bara att ge araberna onödiga pluspoäng. Mycket bättre att säga ja och sen se hur palestinierna klarar av det. Chansen att det hela lyckas är tyvärr inte stor men varför skall Israel behöva ta skulden?

Om man läser talet noggrant så står det helt klart att det inte är frågan om några altruistiska politiska uttalanden utan att det rör sig om krassa intressepolitiska ställningstaganden. Inlindade i en massa vackra ord.

I och för sig OK. En stormakts utrikespolitik kan knappast vara något annat. President Carter kan stå som ett avskräckande exempel.


Läs även andra bloggares åsikter om Obama, Afghanistan, Eypten, Förintelsen, Hamas, Hizbolla, Irak, Iran, Islam, Israel, Jihad, Libanon, Pakistan, Palestinier, USA,

DN
DN2
DN3
DN4
DN5
SvD
SvD2
SvD3
SvD4
SvD5
Sydsvenskan
Dagen
Dagen2
Dagen3
VG
VG2
VG3
VG4
DB