Alla är ense om att man måste uppnå en vapenvila i Gaza. Många anser att det är skälvklart att vapenvilan skall vara av en sort som garanterar att den blir stabil och att den blir ett steg mot en mer stabil lösning i området.
Men man är antingen inte läskunnig eller totalt omedveten om hur man skall läsa diplomatiska beslut om man tror att FN resulutionen1860 infriar Israels minimikrav för att inställa sina militära aktioner i Gaza.
Den berör inte direkt frågan om Hamas beskjutning av civila mål i Israel. Den är dessutom svävande i sin behandling av vapensmugglingen från Egypten till Gaza remsan. Ingen ansvarig regering i Israel kan gå med på att avsluta de militära operationerna innan dessa två krav, varav det första till stor del är beroende på en lösning av det andra, fått en reell lösning. Om inte smugglingen hindras så är vi tillbaka där vi var innan Israel startade den väpnade aktionen i december 2008. Israel måste lägga ribban högt av minst två skäl. Det första är att det internationella samfundet så lätt glömmer sina beslut då de kört fast i svåra och långvariga förhandlingar speciellt om det finns nya och "sexiga" problem på den internationella dagordningen. Det andra, och det är ett mer specifikt israeliskt skäl, är att Hamas överhuvudtaget inte bara inte erkänner Israels rätt till existens utan även har inskrivit i sin stadga att dess mål är att se till att den israeliska statsbildningen "försvinner". Om ens motpartner har sådana mål så får man ju vara mycket försiktig i förhandlingar.
Problemet med att komma fram till en lösning av de ovan nämnda frågorna försvåras av att det finns inte så få intressenter som av egenintrasse har inte vill vidtaga handlingkraftiga åtgärder. Två av dem är Iran och Egypten. Iran understödde aktivt Hamas i dess krav på att inte förlänga det föregående eld upphöravtalet som gick ut den 19 oktober 2008, med löften om 100% stöd mot ett israeliskt anfall. Iran övertygade dessutom Hamas att Israel inte skulle våga anfalla och om Israel trotts allt skulle anfalla så hade ju alla sett sommaren 2006 att kvaliteten på den iaraeliska krigsmakten inte var som förr.
Iran ser kriget i Gaza som en del av dess konflikt med Israel och inte som en lokal israelisk palestinsk konflikt. Den israeliska aktionen uppfattas i Teheran som ett allvarligt hot att mista ett, och kanske det mest lovande, fotfästet i Mellan Östern. Ingen vet hu många milioner USD som Iran lagt ner på att öva och utrusta Hamas militära förband samt även finansiera utbyggnaderna av de i huvudsak underjordiska befästningssystemen i Gaza remsan. Den iranska statsledningen befinner sig i panik då den ser allt ökade riskerna av att Hamas antingen skall falla eller bitvis orientera sig i en annan politisk riktning.
Hizbollas, som är Irans andra stödjepunkti Mellan Östern, allt annat än aktivistiska hållning i konflikten trotts de iranska uppmaningarna att öppna en andra front gör ju knappast mullorna i Teheran gladare. Man kan på goda grunder utgå från att Iran kommer att göra allt i sin makt för att sabotera ett internationellt avtal om stängning av smuggel tunnlarna under den Egyptiska gränsen till Gaza remsan - enligt vissa uppgifter finns de ännu tunnlar som inte bombats sönder av Israel - .
Den iranska transport operationen till Gaza, som sedan ett antal år sedan drivs av de iranska revolutionära gardet är relativt komplicerad Den går genom Somalien därefter Sudan, Röda havet, genom öknen till Nilen och så småningom anländer godset till Sinai öknen där de tas om hand av de lokala beduinerna som för fram det till Rafiach vid gränsen till Gaza remsan.
I det egyptiska Rafiah existerar ett välsmort mutsystem som iranierna med hjälp av de lokala beduinerna byggt upp för att "underlätta" varornas vidare transport under gränsen till Gaza remsan. Mutsystemet i Rafiach inkluderar alla från borgmästaren till den lägsta egyptiska gränspolis. Iranierna betalar dessutom bra.
Det är mer eller mindre klart att den egyptiska statsledningen skulle vilja få slut på smugglingen. Mubarak är definitivt ingen vän av Hamas och om Israel kunde utplåna Hamas utan att den egyptiska inblandningen blev för uppenbar så skulle det inte fällas många tårar i presidentpalatset. Men, och det finns flera men, först och främst kan den egyptiska nationalhedern inte tåla att förhindradet av smugglingen görs av icke egyptiska specialister som verkar i gränsområdet under egyptiskt överinseende. För det andra, Det muslimska brödrarskapet är mycket starkt i Egypten och då Hamas är brödrarskapets palestinska lokalavdelning, föreligger uppebara inrikespolitiska svårigheter för den redan en smula skakiga regimen att välja en sådan lösning. Och inte minst för det tredje, en icke ringa del av den egyptiska befolkningen i Sinai är ekonomiskt beroende av dessa vapentransporter.
Man kan fråga sig om med hänsyn till ovanstående det går att räkna med ett ens passivt Egyptiskt stöd för någon sorts aktion mot smugglingen utöver välvilliga deklarationer. Men detta kan inte Israel gå med på. Vilken självständig stat skulle föresten kunna gå med på det? Den Egyptiska ledningen signalerar till Israel "Sorry, it's your problem". Men om det är så, låt oss då få ta hand om det på det sätt som vi finner lämpligast.
När det gäller gränsövergångarna mellan Israel och Gaza så frågar man sig om det inte går att avända en sedan länge på andra ställen beprövad lösning. Israel skall ha rätt att kolla all varuimport och all person trafik till Israel enligt samma regler som i dag tillämpas vid Israels internationella gränsövergångar.
Men man är antingen inte läskunnig eller totalt omedveten om hur man skall läsa diplomatiska beslut om man tror att FN resulutionen1860 infriar Israels minimikrav för att inställa sina militära aktioner i Gaza.
Den berör inte direkt frågan om Hamas beskjutning av civila mål i Israel. Den är dessutom svävande i sin behandling av vapensmugglingen från Egypten till Gaza remsan. Ingen ansvarig regering i Israel kan gå med på att avsluta de militära operationerna innan dessa två krav, varav det första till stor del är beroende på en lösning av det andra, fått en reell lösning. Om inte smugglingen hindras så är vi tillbaka där vi var innan Israel startade den väpnade aktionen i december 2008. Israel måste lägga ribban högt av minst två skäl. Det första är att det internationella samfundet så lätt glömmer sina beslut då de kört fast i svåra och långvariga förhandlingar speciellt om det finns nya och "sexiga" problem på den internationella dagordningen. Det andra, och det är ett mer specifikt israeliskt skäl, är att Hamas överhuvudtaget inte bara inte erkänner Israels rätt till existens utan även har inskrivit i sin stadga att dess mål är att se till att den israeliska statsbildningen "försvinner". Om ens motpartner har sådana mål så får man ju vara mycket försiktig i förhandlingar.
Problemet med att komma fram till en lösning av de ovan nämnda frågorna försvåras av att det finns inte så få intressenter som av egenintrasse har inte vill vidtaga handlingkraftiga åtgärder. Två av dem är Iran och Egypten. Iran understödde aktivt Hamas i dess krav på att inte förlänga det föregående eld upphöravtalet som gick ut den 19 oktober 2008, med löften om 100% stöd mot ett israeliskt anfall. Iran övertygade dessutom Hamas att Israel inte skulle våga anfalla och om Israel trotts allt skulle anfalla så hade ju alla sett sommaren 2006 att kvaliteten på den iaraeliska krigsmakten inte var som förr.
Iran ser kriget i Gaza som en del av dess konflikt med Israel och inte som en lokal israelisk palestinsk konflikt. Den israeliska aktionen uppfattas i Teheran som ett allvarligt hot att mista ett, och kanske det mest lovande, fotfästet i Mellan Östern. Ingen vet hu många milioner USD som Iran lagt ner på att öva och utrusta Hamas militära förband samt även finansiera utbyggnaderna av de i huvudsak underjordiska befästningssystemen i Gaza remsan. Den iranska statsledningen befinner sig i panik då den ser allt ökade riskerna av att Hamas antingen skall falla eller bitvis orientera sig i en annan politisk riktning.
Hizbollas, som är Irans andra stödjepunkti Mellan Östern, allt annat än aktivistiska hållning i konflikten trotts de iranska uppmaningarna att öppna en andra front gör ju knappast mullorna i Teheran gladare. Man kan på goda grunder utgå från att Iran kommer att göra allt i sin makt för att sabotera ett internationellt avtal om stängning av smuggel tunnlarna under den Egyptiska gränsen till Gaza remsan - enligt vissa uppgifter finns de ännu tunnlar som inte bombats sönder av Israel - .
Den iranska transport operationen till Gaza, som sedan ett antal år sedan drivs av de iranska revolutionära gardet är relativt komplicerad Den går genom Somalien därefter Sudan, Röda havet, genom öknen till Nilen och så småningom anländer godset till Sinai öknen där de tas om hand av de lokala beduinerna som för fram det till Rafiach vid gränsen till Gaza remsan.
I det egyptiska Rafiah existerar ett välsmort mutsystem som iranierna med hjälp av de lokala beduinerna byggt upp för att "underlätta" varornas vidare transport under gränsen till Gaza remsan. Mutsystemet i Rafiach inkluderar alla från borgmästaren till den lägsta egyptiska gränspolis. Iranierna betalar dessutom bra.
Det är mer eller mindre klart att den egyptiska statsledningen skulle vilja få slut på smugglingen. Mubarak är definitivt ingen vän av Hamas och om Israel kunde utplåna Hamas utan att den egyptiska inblandningen blev för uppenbar så skulle det inte fällas många tårar i presidentpalatset. Men, och det finns flera men, först och främst kan den egyptiska nationalhedern inte tåla att förhindradet av smugglingen görs av icke egyptiska specialister som verkar i gränsområdet under egyptiskt överinseende. För det andra, Det muslimska brödrarskapet är mycket starkt i Egypten och då Hamas är brödrarskapets palestinska lokalavdelning, föreligger uppebara inrikespolitiska svårigheter för den redan en smula skakiga regimen att välja en sådan lösning. Och inte minst för det tredje, en icke ringa del av den egyptiska befolkningen i Sinai är ekonomiskt beroende av dessa vapentransporter.
Man kan fråga sig om med hänsyn till ovanstående det går att räkna med ett ens passivt Egyptiskt stöd för någon sorts aktion mot smugglingen utöver välvilliga deklarationer. Men detta kan inte Israel gå med på. Vilken självständig stat skulle föresten kunna gå med på det? Den Egyptiska ledningen signalerar till Israel "Sorry, it's your problem". Men om det är så, låt oss då få ta hand om det på det sätt som vi finner lämpligast.
När det gäller gränsövergångarna mellan Israel och Gaza så frågar man sig om det inte går att avända en sedan länge på andra ställen beprövad lösning. Israel skall ha rätt att kolla all varuimport och all person trafik till Israel enligt samma regler som i dag tillämpas vid Israels internationella gränsövergångar.
Läs även andra bloggares åsikter om Gaza, Hamas, Israel, Vapensmuggling, Palestinier
DN6
DN7
DN8
SvD5
SvD6
Svd7
Sydsvenskan
Dagen
DB
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar