I dag passar det nog med ett litet avbrott i inläggen om kriget mellan Israel och Hamas. Syftet med den här bloggen är ju att ta upp mycket vidare områden men av naturliga skäl blir den ofta koncentrerad på säkerhetssituationen runt Israel och kriget mot den islamitiska jihadterrorn.
Symptomatiskt är ju också att på filmområdet, vilket torde vara det kulturella område där Israel under de senaste åren haft de främsta internationella framgångarna speciellt med de två filmerna Beaufort och Waltz with Bashir, som båda utspelas under det första Libanonkriget (1982 - 2000). Hur mycket vi israeler än försöker leva i ett civilt samhälle tränger de säkerhetspolitiska frågorna sig hela tiden på inte bara som sig själva utan dessutom som organiska delar av andra samhällsfrågor.
Båda filmerna har fått ett flertal internationella utmärkelser och både Beaufort (2008) och Waltz with Bashir (2009) nominerades som en av de fem kandidaterna till Bästa utländska film vid filmvärldens främsta utmärkelse - Oskars - . Beaufort kom inte längre och när det gäller Waltz with Bashir håller vi tummarna inför avgörandet i slutet av februari månad.
Jag tog upp de två filmerna i ett inlägg på bloggen i juli månad som den intresserade kan hitta genom att klicka här. I och för sig är jag glad över att min förutsägelse att ingen av filmerna skulle tilldra sig intresse på de komiseriella biograferna i Sverige inte besannades då Beaufort tvärt om inte gjorde så dåligt ifrån sig på den sektorn.
Waltz with Bashir utspelar sig under krigets första stadium 1982 fram t.o.m. massakern i Sabra och Shatilla. Filmen. som är tecknad, baserar sig på dess regisörs, Avi Fulmans, personliga upplevelser vilket innebär att den är klart dokumentär. Många anser att den är en anti krigsfilm något som jag har svårt att hålla med om helt. Det är givetvis inte en krigsfilm av John Waine modell, något som i sig hade varit svårt att göra om det första Libanonkriget, men enligt min uppfattning handlar filmen mycket mer om det allmänna kaoset under ett krig, de enskilda soldaternas från krigets helhet på microplanet alienerade situation och de många gånger olösliga moraliska dilemmor som de av händelsernas utveckling ställs inför. Ett ytterligare förhållande som Fulman framhäver att för den enskilde soldaten är ett krig relativt "långtråkigt" - 5 procent "action" och 95 procent väntan.
För alla oss israeler som någon gång under åren 1982 till 2000 fick göra ett ofrivilligt och betalt "besök" i Libanon ruskar filmen fram minnen. Minnen av ett ytterst naturskönt land. Minnen av ett land som till den milda grad inte fungerade att man slutade betrakta det som ett land utan definierade det som en plats. En av de första nätterna vi var där hade vi stationeras på en bergskulle i den södra delen av Libanon. (på dåvarande armeslang "Sud Lubnan"). På bergsryggen mitt emot oss utspelades plötsligt en eldstrid med mängder av spårljus amunition. Vi rapporterade till bataljonsstaben som svarade efter att de frågat "vilken färg på spårljusen?" och fått svaret "grönt" bry er inte om det den israeliska armén har inget grönt spårljus så det är en lokal fraktion som skjuter på en annan lokal fraktion!
Vi befann oss i en situation utan frontlinjer så man visste aldrig varifrån eventuell fara skulle dyka upp. Den situationen innebar givetvis att faran för att beskjuta eller bli beskjuten av egna förband inte var så låg.
Jag råder er verkligen ifall ni får en möjlighet att se filmen. Den ger definitivt en bild av hur ett krig är en mycket mer mångfasetterad företeelse än vad den bild som ges av svenska media med dessas platta ensidiga bild av krig dvs "synd om de civila" syndromet. I krig är det inte bara synd om de civila utan även om soldaterna. De blir inte bara dödade, de tvingas också av situationen att döda. I det avseendet är filmen definitivt en anti krigsfilm.
Läs även andra bloggares åsikter om Film, Israel, Libanon, Palestinier, Terror
DN
DN2
DN3
SvD
Sydsvenskan
Symptomatiskt är ju också att på filmområdet, vilket torde vara det kulturella område där Israel under de senaste åren haft de främsta internationella framgångarna speciellt med de två filmerna Beaufort och Waltz with Bashir, som båda utspelas under det första Libanonkriget (1982 - 2000). Hur mycket vi israeler än försöker leva i ett civilt samhälle tränger de säkerhetspolitiska frågorna sig hela tiden på inte bara som sig själva utan dessutom som organiska delar av andra samhällsfrågor.
Båda filmerna har fått ett flertal internationella utmärkelser och både Beaufort (2008) och Waltz with Bashir (2009) nominerades som en av de fem kandidaterna till Bästa utländska film vid filmvärldens främsta utmärkelse - Oskars - . Beaufort kom inte längre och när det gäller Waltz with Bashir håller vi tummarna inför avgörandet i slutet av februari månad.
Jag tog upp de två filmerna i ett inlägg på bloggen i juli månad som den intresserade kan hitta genom att klicka här. I och för sig är jag glad över att min förutsägelse att ingen av filmerna skulle tilldra sig intresse på de komiseriella biograferna i Sverige inte besannades då Beaufort tvärt om inte gjorde så dåligt ifrån sig på den sektorn.
Waltz with Bashir utspelar sig under krigets första stadium 1982 fram t.o.m. massakern i Sabra och Shatilla. Filmen. som är tecknad, baserar sig på dess regisörs, Avi Fulmans, personliga upplevelser vilket innebär att den är klart dokumentär. Många anser att den är en anti krigsfilm något som jag har svårt att hålla med om helt. Det är givetvis inte en krigsfilm av John Waine modell, något som i sig hade varit svårt att göra om det första Libanonkriget, men enligt min uppfattning handlar filmen mycket mer om det allmänna kaoset under ett krig, de enskilda soldaternas från krigets helhet på microplanet alienerade situation och de många gånger olösliga moraliska dilemmor som de av händelsernas utveckling ställs inför. Ett ytterligare förhållande som Fulman framhäver att för den enskilde soldaten är ett krig relativt "långtråkigt" - 5 procent "action" och 95 procent väntan.
För alla oss israeler som någon gång under åren 1982 till 2000 fick göra ett ofrivilligt och betalt "besök" i Libanon ruskar filmen fram minnen. Minnen av ett ytterst naturskönt land. Minnen av ett land som till den milda grad inte fungerade att man slutade betrakta det som ett land utan definierade det som en plats. En av de första nätterna vi var där hade vi stationeras på en bergskulle i den södra delen av Libanon. (på dåvarande armeslang "Sud Lubnan"). På bergsryggen mitt emot oss utspelades plötsligt en eldstrid med mängder av spårljus amunition. Vi rapporterade till bataljonsstaben som svarade efter att de frågat "vilken färg på spårljusen?" och fått svaret "grönt" bry er inte om det den israeliska armén har inget grönt spårljus så det är en lokal fraktion som skjuter på en annan lokal fraktion!
Vi befann oss i en situation utan frontlinjer så man visste aldrig varifrån eventuell fara skulle dyka upp. Den situationen innebar givetvis att faran för att beskjuta eller bli beskjuten av egna förband inte var så låg.
Jag råder er verkligen ifall ni får en möjlighet att se filmen. Den ger definitivt en bild av hur ett krig är en mycket mer mångfasetterad företeelse än vad den bild som ges av svenska media med dessas platta ensidiga bild av krig dvs "synd om de civila" syndromet. I krig är det inte bara synd om de civila utan även om soldaterna. De blir inte bara dödade, de tvingas också av situationen att döda. I det avseendet är filmen definitivt en anti krigsfilm.
Läs även andra bloggares åsikter om Film, Israel, Libanon, Palestinier, Terror
DN
DN2
DN3
SvD
Sydsvenskan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar