Yttrande- demonstrations-och inresefrihet

Yttrande- demonstrations- och inresefrihet är begrepp som blivit mer och mer aktuella under de allra sista åren i Europa och då speciellt i Nord Väst Europa (inkluderande Storbritannien). Yttrandefriheten, då givetvis inkluderande tankefriheten, har sedan en längre tid varit en hörnsten i dessa länders demokratiska system.

Detta har givetvis underlättats av att dessa länder varit jämförelsevis etniskt homogena t. ex. i jämförelse med de centraleuropeiska och östeuropeiska länderna. Under de senare åren har dock vad som tidigare var självklart blivit i icke ringa grad ifrågasatt.

Tyvärr, men det går inte att undvika att säga det, har detta haft sin grund i den allt större delen av invandrare från islamska länder. Dessa invandrare har när de anlänt till länder som Storbritannien eller Sverige utsätts för en hårdhänt kulturchock. De kommer från områden där kritik av religiösa värden inte är tillåtet. De står främmande för idéen om åt skillnad mellan stat och religion.

Hur skall då de mottagande samhällena uppträda inför detta problem. Kort sagt skall de kompromissa med sina frihetsvärden för att tillmötes gå invandrarnas önskemål eller skall dessa anpassa sig till sitt nya lands vanor? Vad som komplicerat problemet i alldra högsta grad är att invandrarna från de islamska områdena inte har någon demokratisk tradition att bygga på när de vill föra fram sina önskemål utan ofta tar till mer våldsamma medel.

Detta har lett till att man i mottagarländerna instinktivt börjar luta sig bakåt för att undvika "bråk". Man gör detta många gånger under täckmanteln av att inte vilja "såra" invandrarnas känslor. Om medlemmar av ursprungsbefolkningen reagerar mot invandrarnas beteende så blir de lätt definierade som intoleranta - kulturkonservativa - rasistiska. Och det bara för att de vill värna om sitt eget etniska kulturarv. Problemet är allt annat lättlöst - om det överhuvudtaget går att lösa.

De kulturella och religiösa faultlines som Samuel Huntington beskrev i sin bok The Clash of Civilisations har i många europeiska länder flyttat in i dem, eller noggrannare sagt upprättat förposteringar till de av Huntington definierade faultlines.

Jag blev uppmärksammad på en artikel i The Weekly Standard skriven av Christoffer Caldwell som tar upp problemet i Storbritannien utifrån de brittiska myndigheternas nekan att ge den holländske parlamentledamoten Geert Wilders in restillstånd till Storbritannien för en tid sedan.

Jag hade kunnat publicera valda delar av artikeln eller bara referera den, men jag förkastade denne tanke mer eller mindre omedelbart då jag insåg den oerhörda svårigheten att göra detta med Caldwells långa och mycket genomarbetade artikel utan att riskera att placera dess tyngdpunkt på annan plats än där Caldwell ansett att den skulle ligga samt att speciellt om jag refererade artikeln mina personliga åsikter skulle framträda för mycket på författarens bekostnad.

Återstod alltså att antingen publicera hela artikeln in exstensio eller bara skriva in en länk till artikeln Jag insåg mycket fort att om jag publicerade hela artikeln så skulle jag bryta mot upphovsmannarätten vilket skulle innebära att jag i ett blogginlägg som i grund och botten handlade om upprätt hållandet av det västerländska samhällets lag och rättssystem, jag själv på ett flagrant sätt skulle bryta mot en av dess principer, som jag dessutom anser är helt rätt och riktig.

Ta er tid med att läsa Caldwells artikel i The Weekly Standard. Den är verkligen värd det. Så klicka här

Läs även andra bloggares åsikter om Yttrandefrihet,


DN
SvD
Sydsvenskan
Sydsvenskan2

Dagen

Waltz with Bashir. Reflektioner.

Nu då det är lite mer än 30 timmar tills Oskarsgalan blir den pirrande känslan i magen starkare hos alla de israeler som otåligt väntar på beskedet om den israeliska filmen "Waltz with Bashir" får en Oskar i kategorin "Bästa utländska film" eller om det blir samma antiklimax som förra året då "Beaufort" snubblade alldeles framför målsnöret.

Den 24 januari i år skrev jag en artikel på den här bloggen om filmen och de som är intresserade kan nå den genom att klicka här.

Jag är givetvis medveten om att de fyra konkurrenterna är alldeles utmärkta filmer. Jag läste just nu en stor artikel i Maariv om en av dem (tysk), som handlade om Baader - Meinhof ligan. Förefaller vara en alldeles utmärkt film om en grupp tyska ungdomar vars idealism och vilja att förändra samhället utvecklades till ren terrorism. Både filmens regissör och författaren till den bok filmen bygger på var aktiva inom det sena sextitalets ungdoms och studentrevolt.

Jag kommer i håg hur jag många gånger under 1960-talets slut i Sverige, fick frågan varför det inte fanns någon ungdoms- och studentrevolt i Israel. Jag brukade svara att medan de europeiska och amerikanska ungdomarna revolterade mot de samhällen de levde i, de israeliska ungdomarna fick dra ut i krig för att överhuvudtaget ha ett samhälle att leva i. Svaret var enkelt men mycket få av de som frågade verkade förstå det.

Fulman, filmens regissör, och hans kamrater var visserligen en halv generation yngre än "sextioåttorna" men den israeliska situationen hade inte ändrats mellan 1968 och 1982. Detta gör att Israel är troligtvis det enda västerländska land som inte haft en ungdoms- och studentrevolt av 1960 tals modell.

En ytterligare skillnad mellan europeiska samhällen och Israel är att i Israel finns det ingen "efter krigsgeneration" i samma bemärkelse som t.ex. Tyskland, Storbritanien och i viss mån även i Sverige. I Israel utspelas det mer eller mindre ett existentiellt krig i varje generation.

Dessa är ytterligare orsaker till varför många gånger israeler och européer som är födda i slutet av 1940- talet inte riktigt förstår varandra - deras referensramar är olika. Jag undrar också hur den normale svensken som är född efter andra världskriget och inte har några direkta eller indirekta minnen från det upplever en film som Waltz with Bashir.

Enligt min uppfattning är en av filmens starkaste scener den där de israeliska soldaterna befinner sig runt om Sabra och Shatilla lägrerna medan de libanesiska kristna falangerna slaktar palestinierna i lägren. En gång när jag satt och pratade om filmen med en svensk 20-åring fick jag frågan. "Varför ingrep inte de israeliska soldaterna mot falangisterna?" Han hade väldigt svårt att förstå varför de inte gjorde det självmant och kunde inte förstå mitt svar att så länge de inte fick order att ingripa, kunde de inte göra det. Hela problemkomplexet med moraliska frågor som en aktiv soldat så ofta ställs inför var något som han - tur nog - aldrig behövt reflektera över.

Jag hoppas bara att jury bedömningen av filmen blir så objektiv som möjligt. Det är inte så lätt så här en månad efter kriget mot Hamas.

Om den får Oskarspriset så kommer jag med nöje ta del av de svenska pro palistiniernas arga kommentarer.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Libanon, Palestinska flyktingar, film

DN
SvD
SvD2
Sydsvenskan

Feghet är tydligtvis modärnt

Fritidsnämnden i Malmö tog i dag ett beslut som visar att fegheten inför odemokratiska och osportsliga våldshot får officiella politiska myndigheter att backa.

I vis mån är det signifikativt att för två dagar sedan den Pakistanska regeringen vek sig inför Taliban rebellers krav på införande av religiös islamisk lagstiftning i ett antal provinser i nordöstra Pakistan.

I princip är det ingen skillnad på de två besluten. Skillnaden ligger bara i den makt de islamska grupperna lyckats skaffa sig genom hot om våld och faktiskt våld.

Var på det klara med att Sverige redan är på glid mot mycket värre beslut än att utestänga publiken från en internationell tennismatch.

Läs även andra bloggares åsikter om Bojkott av tennis, politisk feghet,

DN3

SvD
SvD2

Dagen

Sydsvenskan

Taliban tar över Pakistan?

Efter att en längre tid varit koncentrerad på händelserna i Mellanöstern tycker jag att det är tid att vidga horisonterna en smula. Inte för att problemen med Israel, Palestinierna och Iran på något sätt är lösta men det finns definitivt problem med jihadistisk terror på andra platser. En av dem är gränsområdet mellan Pakistan och Afghanistan.

Jag har redan tidigare skrivit om USAs allt mer ofta förekommande flygräder mot Al Qaeda och Taliban styrkor i det Pakistanska gränsområdet mot Afghanistan och speciellt då i Waziristan (01112008). Under de senaste månaderna har ca 20 sådana angrepp rapporterats, det senaste av dem den 14 februari då ett amerikanskt obemannat Predator plan avlossade två raketer mot ett Taliban-Al Qaeda utbildnings läger i Södra Waziristan. Enligt uppgifter i internationell press dödades 27 terrorister - huvuddelen från Uzbekistan vid anfallet.

Problemet idag är att det inte enbart är en strid mot utbildningsläger i Waziristan utan tvärt om och huvudsakligen en kamp från Taliban-Al Qaedas sida att skära av Nato styrkornas logistiska kommunikationer mellan Pakistan, som formellt ännu är lierat med USA, och därmed med Nato insatsen i Afghanistan, och Afghanistan.

I början av februari sprängde Taliban styrkorna en viktig bro i Khyberpasset vilket för ett antal dagar mer eller mindre förhindrade marktransporter av förnödenheter från Pakistan till Nato styrkorna i Afghanistan. Eftersom Kyberpasset mer eller mindre är den ända plats på gränsen mellan Pakistan och Afghanistan som det går att transportera för nödenheter (förutom med åsnor och mulor) så är det av yttersta vikt att passet hålls öppet. Omedelbart efter brosprängningen tog den amerikanska statsledningen kontakt med de tre norra granländerna till Afghanistan för att undersöka möjligheterna att försörja Nato styrkorna den vägen. Det har mig veterligen inte publicerats något som klargjort om den möjligheten står öppen men vissa uppgifter har funnits om att det inte skulle bli så lätt.

Utöver problemen i Waziristan och Kyberpasset har Taliban- Al Qaeda även mer eller mindre tagit över den faktiska makten i ett stort område (se kartan åvan Kartan är klickbar) efter den Afghanska Pakistanska gränsen och de Pakistanska regeringsstyrkorna har visat sig vara ovilliga eller oförmögna att förhindra detta.

Man kan i detta sammanhang inte inte bortse från att den etniska stamtillhörigheten på båda sidor om gränsen är samma nämligen Pushtun. Den pakistanska centralregeringen, som definitivt är svagare än den tidigare regeringen, är "bekymmrad" över situationen men har ännu inte uppvisat något större initiativ till att förhindra utvecklingen.

I fall av att Taliban-Al Qaeda inflytandet sprider sig söder ut i Pakistan, något som inte är helt otroligt, och till slut tar över den faktiska makten i Pakistan uppstår en situation då en terrororganisation - Al Qaeda - tagit över en av världens åtta kärnvapenmakter med allt vad det kommer att innebära. Det är lätt att inse att detta problem stör sömnen hos en hel del av västvärldens ledare.

President Obama förklarade redan under sin valkampanj att när det gällde Afghanistan så skulle USA se till att kampen fördes vidare och USA planerar för närvarande att utöka sin trupp kontignent i Afghanistan med ytterligare 30 000 man. En av orsakerna till detta är att om nämnda land återigen skulle falla i Taliban - Al Qaedas händer så skulle situationen i Pakistan bli ytterst kritisk.

Förhoppningsfullt så kommer vi inte om några år stå in för en situation med en Shiamuselmansk bomb kontrollerad av Iran och en Sunnimuselmansk av Al Qaeda. Men om så sker så har västvärlden bara sig själv att skylla. Men vad hjälper det? Det är ju i alla fall för sent.

Läs även andra bloggares åsikter om Afghnistan, Pakistan, Taliban, Al Qaeda, Kärnvapen,
DN5
DN
DN2

SvD
SvD2


Knuff

Valet i Israel - en mycket "non politicaly correct" kommentar

Så här 48 timmar efter att vallokalerna stängts och alla röster räknats är läget ännu en smula oklart, dvs inte mandatfördelningen för den är helt klar med Kadima i topp med 28 (-1) mandat följt av Likud med 27 (+ 15), Israel mitt hem (Lieberman) 15 (+4), Arbetarpartiet 13 (-6), Shas 11 (+-0), osv, osv. För de som inte vet, det israeliska parlamentet, Knesset, har 120 ledamöter.

Oklarheterna bottnar i att i ett parlamentariskt system är det inte nödvändigtvis det största partiet som får bilda regering utan det som kan skrapa ihop en majoritet. och det är just det som har inträffat.

Kadima, som förklarar sig ha vunnit valet, kan inte få ihop en majoritet medan Likud påstår sig kunna få i hop upp till 65 men det beror på om Lieberman ansluter sig något som jag personligen är en smula tveksam om, även om många av mediakommentatorerna anser det.

Jag har en känsla av att väldigt många israeler, speciellt om de befinner sig till vänster om mitten, automatiskt klassar "Israel mitt hem" som ett högerparti på grund av partiets avoghet mot araber såväl israeliska som resten av dem. Om man kollar upp partiets program får man faktiskt klart för sig att det har en författningsrevision för att uppnå ett stabilare styrelseskick i landet på programmet. ( Ca 25 regeringar under 60 år!). Vidare har partiet ett långtgående program för borgerlig vigsel!

Då det gäller de israeliska araberna har partiet fört fram två om tvistade förslag varav det första hade som bakgrund att undvika att det framtida Israel skulle få en arabisk-palestinsk minoritet som som skulle leda till etniska motsättningar i landet med allt vad detta skulle innebära. Grundtanken var att vid den framtida delningen av av det som för närvarande är det egentliga Israel, Västbanken och Gazaremsan skulle 1967 års gräns dras om på ett sådant sätt att israeliska arabiska bosättningsområden som i dag ligger just väster om nämnda gräns skulle tillföras den palestinska framtida staten medan judiska bosättningar som ligger just öster om gränsen skulle tillfalla Israel. Dvs en gränsdragning som skulle öka den etniska homogeniteten i Israel utan att de nämnda israeliska araberna skulle tvingas lämna sina hem. Att den sedan dessutom skulle ha samma verkan på de judiska bosättningarna efter gränsen (ca 80%) som utan att någon blev vräkt från sin bostad. Programmet skulle även appliceras på Jerusalem. En del rent arabiska områden som i dag är delar av Jerusalems stad skulle överföras till den palestinska staten. Dvs "Israel mitt hem" skulle dela Jerusalem! Lakmustesten på om ett politiskt parti i Israel är höger eller vänster går annars efter regeln delas = vänster, delas ej = höger.

Jag återkommer senare i artikel till ytterligare en punkt i partiets program.

Valresultatet ledde till ett klart stärkande av parlamentets högerinriktning. De två vänsterpartierna, Arbetarpartiet och Meretz förlorade stort. Arbetarpartiet ca 30% av mandaten och Meretz 50%! I och för sig är detta inte en ny utveckling. de båda partierna har under de senast valen förlorat mer och mer mark. Men gårdagens val innebar att de sammanlagt enbart hade 16 mandat vilket för partier som varit först statsskapande och sedan statsbärande under långa perioder av Israels histioria närmast kan ses som en katastrof. Ytterligare ett parti som för första gången kom in i det förra Knesset med 7 mandat och som kunde ses som ett moderat vänsterparti - Pensionärspartiet - fick inte ett enda mandat.

Ett av de skäl som anförts är att kriget i Gaza, som ligger mycket nära i tiden, är en av huvudorsakerna till vänsterns ras ras i det senaste kriget. Även om det ligger något i detta så kan vi inte bortse från att det är en utveckling som accelererat under den sista tioårsperioden.

Den israeliska vänstern har sedan länge tappat all kontakt med sitt socialistiska arv och stöder sig inte på de ekonomiskt svagare befolkningsskikten. Om något tvärt om. Speciellt när det rör Meretz.

Båda partierna men speciellt Meretz har sedan länge sysslat med människorätts frågor och inte sällan på ett föredömligt sätt hållit fanan högt i dessa frågor, något som definitivt inte är lätt i ett land som när det inte befinner sig i ett rent krig mer eller mindre hela tiden är involverat i en asymmetrisk konflikt med arabiska och palestinska terrororganisationer.

Under de senaste 20 årenoch speciellt efter Oslo processen har dessutom de israeliska araberna alltmer börjat orientera sig i riktning mot sina etniska palestinska bröder på Västbanken och i Gazaremsan. Om det under den första Intifadan (1987 - 1992) var ovanligt att israeliska araber var inblandade i palestinska terrordåd var detta tvärt om tyvärr inte alls fallet under den andra Intifadan (2000 - 2004) då ett mer och mer aktivt deltagande från de israeliska araberna kunde noteras.

Under de senaste åren har kraven på en förändring av den israeliska statens funktion som en judisk stat också ifrågasatts av ledande medlemmar av den arabiska minoriteten som till exempel i den 30 sidiga pamfletten "The Future Vision of the Palestinian Arabs in Israel" utgiven år 2006 av de israeliska arabernas högsta samarbetsorgan "The National Committee for the Heads of the Arab Local Authorities in Israel".

Ett allvarligt exempel på inställningen till problemet med staten Israel som en judisk stat uppstod under den sk Annapolis konferensen senhösten 2007 då representanter för Palestinian Authority motsatte sig att i konferensens slutkommunike staten Israel skulle få definieras som en judisk stat.

Att en mycket stor del av israelerna tappat tilltron på fredsprosessen är tyvärr ett faktum men vi får inte bortse från palestiniernas skuld till detta.

Vad som är mycket allvarligt är att de israeliska araberna inte enbart uppvisar en klar avoghet till israels existens som judisk stat utan delvis även dess existens överhuvud taget.

När de som israeliska medborgare sen tar öppet sida för Hisbolla och Hamas under Israels väpnade konflikter så är det ju inte underligt att de judiska israelerna reagerar.

Denna reaktion riktas då instinktivt mot politiska grupper som Meretz och även mot Arbetarpartiet på grund av att den vanlige israeliske medborgaren ser nämnda partiers värnande om den israeliska arabernas rättigheter som något onationellt och felaktigt. När israeliska männoskorätts organisationer t. ex motverkar lagstiftning som ger judiska jordbrukare i norra Negev öknen rättigheter att med vapen försvara sina gårdars grödor och djurbestånd får speciellt Meretz betala det politiska priset för det.

Ingen tvekan om att de våldsamma sympatidemonstrationerna för Hamas under det sista kriget påverkade många israelers röstning.

Liberman hade redan något tidigare lagt fram ett förslag på att Israeliskt medborgarskap skulle vara avhängigt av att varje person som önskade få israeliskt medborgarskap skulle vara tvungen att avlägga ed på att han-hon erkände Israels lagar och dess rätt att vara en judisk stat. Dvs något som liknar vad som krävs av nya amerikanska medborgare då de får svära på att de kommer att upprätthålla USAs konstitution. Libermans förslag stadgar dessutom att varje person som är född av israeliska föräldrar vid 18 års ålder måste avlägga den ovan nämnda förklaringen för att få fullt medborgarskap. De som ej avlägger den förklaras vara permanenta invånare med rätt att leva i landet men utan rätt att t.ex. delta i parlamentsval.

Förslaget vänder sig klart mot den arabiska minoriteten vars ledare gång på gång öppet i ord och handling ifrågasatt staten Israels rätt att vara en judisk stat, men det är klart att förslaget dessutom kommer att vara ytterst problematiskt för stora grupper bland de mer extremt ultraortodoxa judiska befolknings skickten.

Även om Lieberman och hans parti fick ordentlig medvind de israeliska arabernas upplopp under det sista kriget så vill jag på intet sätt påstå att bara "Israel mitt hem" vann på händelseförloppet. Trycket höger ut blev generellt. T. ex. ökade Likud från 12 till 27 mandat!

Läs även andra bloggares åsikter om Valet i Israel, Israels arbetarparti, Likud, Kadima, Avigdor Lieberman. Ehud Barak, Bibbi Natanyahu
Läs även andra bloggares åsikter om Tzipi Livni,

Svd
Svd2
SvD3
SvD4
SvD5
SvD6
SvD7
SvD8
Sydsvenskan

Sydsvenskan2
Dagen
Dagen2
Vg
DB
DN
Dn2
DN3
DN4
Barometern

Israels onödiga val

Orsaken till att Israel går till nyval den 10 februari beror inte på reella politiska skäl utan att de ledande politikerna inte kunde skilja på å ena sidan sina egenintressen och å andra sidan det israeliska folkets reella intressen.

Med all förståelse för Ehud Baraks (försvarsminister och ledare för det israeliska arbetarpartiet) formella skäl att fälla Ehud Olmerts regering hösten 2008 så kan man verkligen fråga sig om, trotts att starka röster inom partiet krävde det, det var en ansvarig statsman som handlade då han kastade landet in i en regeringskris,
1. Under början av en världsekonomisk kris av en storlek som vi inte upplevt sedan 1929.
2.Vid en tidpunkt då den säkerhetspolitiska utvecklingen runt Gazaremsan med största sannolikhet pekade på nödvändigheten av ett nära förestående kraftigt militärt israeliskt ingripande i den Hamas kontrollerade remsan.
3. Då det blev allt klarare att det Iranska kärnvapenprogrammet framskred utan nämnvärda hinder från de internationella sanktionerna samt att det också blev allt klarare att den sittande administrationen i Washington inte skulle ingripa med en väpnad aktion under tiden innan Obamas tillträde till USAs presidentpost. Även om det var oklart vad Obamas intällning i denna fråga var så kunde man dock på goda grunder vara ytterst tveksam om den ny administrationen skulle tillgripa några drastiska åtgärder. Dvs Israel skulle ställas inför den exsistenciella frågan att antingen ensamt anfalla Iran eller utsätta sig för att Iran, vars politiska ledning om och om igen förklarat att den judiska staten måste utplånas, skulle bli världens nionde kärnvapenmakt.

Att sedan Bibbi Natanyahu (Likudpartiets ledare) och Eli Ishai (Shaspartiets ledare) prioriterade de egna partiernas intressen (läs nämnda två politikers intressen) över landets och förhindrade Tzipi Livni (Kadimapartiets ledare) att bilda ny regering visade ju bara att de var utpräglade egoister och inte kunde utläsa den strategiskt politiska situation som Israel befann sig i.

Situationen hade varit en smula bättre om det i Israel hade gått att ordna ett nyval med samma snabbhet som i Storbritanien (ca fyra veckor), men tyvärr så förhindrar den politiska byråkratin i demokratins namn (bl.a. primärval) att man skulle kunna göra det. Och det i ett land med propotionella val, i en valkrets (dvs hela landet)! Till slut enade man sig om den 10 februari 2009.

Gott om tid, man fick till och med tid med att föra ett framgångsrikt minikrig innan valkampanjen riktigt kommit i gång. Ett av krigets offer var valkampanjen som inte lyckades på allvar komma i gång efter kriget. I och för sig knappast förvånande då krig är en traumatisk händelse som lätt sjuter undan politikers (små)käbbel.

Debatten personifierades till en debatt om vem av partiledarna som bäst passade att vara Israels premiärminister. Detta underlättades ju givetvis av att de reella programatiska och ideologiska skillnaderna mellan Likud, Kadima och Arbetarpartiet varken utrikespolitiskt eller ekonomiskt socialpolitiskt var särskillt stora. Från Likuds sida förklarades visserligen att partiet inte var för de av Kadima och Arbetarpartiet förespråkade lösningarna på konflikten med palestinirna men normalisraelen vet innerst inne att när det kommer till kritan så kommer Likud under ljudliga proterster snällt rätta in sig i ledet.

Var och än av de tre hade svårt att få något ordentligt stöd i väljaropinionen. Natanyahu och Barak pga att erfarenheten av de bådas tidigare perioder som premiärminister knappast gav incitament till att ge dem ytterligare en chans. Däremot skulle Natanyahu ha ett starkt stöd som finansminister och Barak som försvarsminister. Tzipi Livni anses av många sakna nog med ministriell erfarenhet. De som påstår att speciellt traditionella män inte skulle rösta på henne har troligtvis i viss mån rätt men sexismen verkar i båda riktningarna då det inte är någon tvekan om att hon drar kvinnliga icke traditionella röstare från andra partier.

Det är ju knappast förvånande att allt detta leder till en hög procent av väljaresom ännu är osäkra på vem de vill rösta eller om de överhuvudtaget avser att infinna sig i vallokalerna.

Om det innan kriget mot Hamas såg ut som om Likud skulle ta hem valet med ett övertag på bort mot tio mandat på Kadima och att Arbeterpartiet skulle mer eller mindre halvera sin nuvarande knesset fraktion (19) till ett ensiffrigt resultat så har nu saker och ting ändrat sig totalt. Inte så att det ser ut som om det skulle gå att få fram en stark regeringskoalition. Tvärt om nu talas det redan om ett nyval i slutet av 2010.

Vad som hänt är att Likud och Kadima tappat stöd samt att Kadima nästen tagit in hela Likuds numerära försprång. Dessutom och det är det viktiga, i dag är det inte frågan om tre partier som leder i valundersökningarna utan fyra. Avigdor Liberman och hans Israel Beteini (Israel mitt hem) har fördubblat sitt stöd och ligger nu på en bra tredjeplats efter Kadima men före Arbetarpartiet. Vi har nu fyra partier som ligger inam mandatspannet 15 till 25 mandat av de sammanlagt 120 knesset mandaten. Likud (25), Kadima (23), Israel beiteinu (19) och Arbeterpartiet (17).

Då det är högst otroligt att de kan bilda en fyrpartikoalition tillsammans så är detta ett utmärkt recept på ett oerhört instabil politiskt situation. Under den senaste tiden så är det Israel beteinus och Arbetarpartiets fördubbling i valprognoserna som dragit till sig det stora intresset i valkampanjen. Låt oss granska vad som lett till detta.

Först och främst måste vi förstå att det de stora skillnaderna inte uppstått pga att potensiella väljare gått över från sitt ursprungsalternativ till det närmast liggande till höger eller vänster. Tvärt om det har skett en total omfördelning mellan mer eller mindre alla de judiska partierna från det största till det minsta.

Orsaken till detta när det gäller arbeterpartiet är lättförståeligt. Partiets ledare Ehud Barak är försvarsminister i den nuvarande regeringen och hystade naturligt nog in kredit för den i jämförelse med det andra Libanonkriget ytterst yrkesmässigt perfekta sätt som armen förberett och utfört Kriget mot Hamas.

När det gäller Israel Beiteinu är det mer kompliserat. Ingen tvekan om att partiets ledare av många israeler ses som en stark politiker som det går att lita på till skillnad från speciellt Natanyahu och Barak.

Partiets alternativa förslag till de traditionella två-stats lösningarna på Israel-Palestina konflikten tilldrar sig tveklöst intresse hos många israeler. Här följer en kortfattad sammanfattning som jag skrev för ca två år sedan då Liberman inträdde i Ehud Olmerts dåvarande regering.

Lieberman som definitivt inte är någon Stor Israel förespråkare - han anser att huvudelen av de arabiska delarna av Jerusalem utan vidare bör tillfalla den framtida Palestinska staten - säger klart ifrån att om Israel inte värnar om en stabil judisk majoritet så har landet ingen framtid som judisk stat. Han visar också på vad man kan göra för att värna om en fortsatt judisk stat. Eftersom en stor del av den arabiska befolkningen i Israel bor i närheten av gränsen mellan det egentliga Israel och Västbanken samt att då huvudelen av de judiska bosättarna på Västbanken bor i områden intill gränsen och där befolkningen på den Israeliska sidan är judisk så är den logiska lösningen att dra om gränsen på ett sätt så att de de Israeliska araberna i närheten av gränsen hamnar i den framtida palestinska staten medan de judiska bosättarna som bor i områden av Västbanken intill den gamla gränsen hamnar i Israel. Alltså en befolkningsutväxling där ingen behöver gå från hus och grund. Lieberman ställer dessutom frågan varför hitills alla lösningar handlar om hur många judiska bosättare - även om de är tredje generationen - som måste gå från hus och grund medan alla Israeliska araber skall få fortsätta att bo kvar där de bor i dag. Dvs varför är det ok att judar måste flytta medan om araber måste göra det detta definieras som etnisk rensning? Varför är det självklart att den framtida Palestinska staten skall vare etniskt 100% palestinsk medan det är helt ok att den judiska staten Israel skall dras med en palestinsk minoritet på över 20%?

Men det är ingen tvekan om att de våldsamma demonstrationerna bland de israeliska araberna under kriget mot Hamas fick inte så få israeler att dra öronen åt sig. De israeliska arabernas ledare förklarade sig vid dessa demonstrationer ha sin lojalitet med Hamas i Gaza. Detta och de nämnda stora demonstrationerna under Hamas och PLO flaggor i de israeliska arabiska områdena verkade givetvis till Liebermans bästa.

Saken blir ju inte bättre av att vi under de senaste åren hela tiden blir varse uttalanden av den sort som den arabiske kuturministern i Israels regering gav får så där ett år sedan då han förklarade att han inte kunde sjunga med i nationalsången pga dess judiskt nationella prägel.

Liberman och Israel beiteinu hade redan något tidigare lagt fram ett förslag på att Israeliskt medborgarskap skulle vara avhängigt av att varje person som önskade få israeliskt medborgarskap skulle vara tvungen att avlägga ed på att han-hon erkände Israels lagar och dess rätt att vara en judisk stat. Dvs något som liknar vad som krävs av nya amerikanska medborgare då de får svära på att de kommer att upprätthålla USAs konstitution. Libermans förslag stadgar dessutom att varje person som är född av israeliska föräldrar vid 18 års ålder måste avlägga den ovan nämnda förklaringen för att få fullt medborgarskap. De som ej avlägger den förklaras vara permanenta invånare med rätt att leva i landet men utan rätt att t.ex. delta i parlamentsval.

Förslaget vänder sig klart mot den arabiska minoriteten vars ledare gång på gång öppet i ord och handling ifrågasatt staten Israels rätt att vara en judisk stat, men det är klart att förslaget dessutom kommer att vara ytterst problematiaskt för stora grupper bland de mer extremt ultraortodoxa judiska befolkningsskicken.

I skrivande stund, så där 40 timmar innan vallokalernas öppnande, kan jag endast göra en prognos om valets utgång. Det blir mycket svårt att bilda en ny och stabil regering. Det är alldeles för många som kommer att besluta sig först i valbåset!

Och Gud bevare oss för ett stort terrordåd innan vallokalerna stängs på tisdag kväll

Läs även andra bloggares åsikter om Val i Israel,

DN
DN2
DN3
DN4

SvD
SvD2
SvD3

Sydsvenskan
Sydsvenskan2
Sydsvenskan3

Dagen

VG

DB
DB2