Sanktioner, preventivangrepp eller leva under iranskt nukleärt terrorhot

Inför mötet den 1 oktober 2009 har parterna börjat en sorts öppna för förhandlingar genom intervjuer i media och styrkeuppvisningar på fältet. allt detta för att pröva motpartens reaktioner redan innan de officiella förhandlingarna börjat.



Den här bloggposten utgör en uppdatering av den som publicerades den 27 september .



Det har blivit klarare varför man från ett stort antal länder upplevde att den iranska anläggningen för anrikade av uran som kommit till allmän kännedom efter att ett antal, och inte enbart USA´s, underrättelse tjänster en längre tid haft den under uppsikt. Orsaken är den nu upptäckta anläggningen är byggd i ett tunnelsystem som drillats ner djupt i ett berg. Detta gör det är ytterst svårt att slå ut anläggningen med konventionella vapen.



Om nu anläggningen var avsedd an anrika uran för fredliga ändamål, t.ex. elproduktion så skulle det ju inte funnits något normalt skäl att gräva ned den då den inte skulle utgöra ett militärt mål. Alltså förefaller det logiskt att den var avsedd för att anrika uran till "Veapon grade".



Den amerikanske försvarsministern uttalade sig på följande sätt i en intervju för ABC "My personal opinion is that the iranians have the intention of having nuclear veapons", (Y-net 27092009). Enligt Gates så skulle det ta dem mellan ett till tre år att bygga två bomber. Detta är en kortare tid än den som de amerikanska underrättelse tjänsterna i allmänhet anger.



Gates liksom Secretary of State Hillary Clinton uttalar sig öppet för ett beslut om bitande ekonomiska internationella sanktioner mot Iran om detta land inte omedelbart öppnar hela sitt nukleära projekt för internationell inspektion.



Såväl Gates som Hillary Clinton avvisar tanken på omedelbara militära åtgärder innan alternativet med sanktioner har prövats på allvar. De, till skillnad från den franske presidenten Sarkozy, ställer inte upp någon klar tidsgräns men det är klart att de inte är villiga att ge Iran obegränsad tid. Frågan är nu också om president Obama står vid sitt uttalande att Iran måste ge positiva svar innan slutet på december 2009. Det finns vissa skäl att tvivla på det senare.




Frågan är bara om det går att få ihop ett stort internationellt stöd för en sådan linje. Kommer Tyskland, Ryssland och Kina, som alla tre har ytterst utvecklade ekonomiska förbindelser med Iran, att ställa upp på sanktioner som snabbt biter. Ytterligare ett skäl som tas upp mot effektiviteten mot sanktioner är att de kan komma att slå mot den iranska reformrörelsen.


Om det tyvärr och trotts allt visar sig att de ekonomiska sanktionerna inte får avsedd verkan inom"utsatt" tid så står vi inför situationen att det antingen blir frågan om ett preventiv angrepp på Iran eller att Iran blir den 10 staten på den blåa planeten med kärnvapen.


Iran gjorde i dag lyckade prov med medeldistans raketen Sajjil-2 som har en räckvidd på 2000 km, dvs täcker hela Mellanöstern , Turkiet och delar av Europa.



Men en iransk bomb kommer dock att innebära att hela världen kommer att ligga under iranskt nukleärt terrorhot. Iran behöver inte ens tekniskt välutvecklade raketer för att leverera sina bomber. Begrunda följande scenario. De iranska revolutionära garderna lägger in en a-bomb i en vanlig container med shippnings papper som utvisar ett oskyldigt innehåll. Denna lastas på ett civilt lastfartyg som är destinerat till New York, Stockholm, Bremen eller annan hamn. Väl anländ detoneras bomben med fjärrkontroll!



Reflektera en smula över detta och så förstår du nog varför vi israeler, som redan lever inom de iranska raketernas räckvidd, anser att ett militärt preventivt angrepp är ett realistiskt och riktigt alternativ i ett läge då det är klart att sanktionerna inte haft avsedd verkan.

Läs även andra bloggares åsikter om Frankrike, Tyskland, Storbrittanien, USA, Ryssland, Kina, Kärnvapen, Terror

DN, DN2, DN3, DN4,
SvD, SvD2, SvD3,
Sydsvenskan
Dagen
Barometern
Blt
VG, VG2,
DB

Knuff

Bloggar
Bloggnamnet länkar till bloggen ifråga. Titeln på specifik bloggpost länkar till den specifika bloggposten.
De listade bloggarna är enligt min mening intressanta. Detta betyder inte att jag alltid håller med om vad som skrivs i dem.
Till denna bloggpost har har endast medtagits bloggar i vilka publicerats bloggposter som relaterar till Krisen med Iran

Al Hamatzav Nukleär Meditation Countdown to Showdown
Sapere Aude! Carl Bildt: Ingen större betydelse att Iran skjuter raketer på försoningsdagen
Hippie Tanten Verbala trycket mot Iran måste öka
Den fysiska verkligheten Iran och Kärnvapnen

Wisemans Wisdoms Sten, Sax 0ch Påse

Iran ger inte upp så lätt

Då de Iranska myndigheterna förstod att de västerländska (i det här fallet troligtvis USA´s) underrättelse tjänster kommit deras nya uran anriknings anläggning på spåren skickade de ett en smula kryptiskt meddelande till IAEA´s kansli i Geneve. Därmed ansåg de att de hade uppfyllt sina skyldigheter att rapportera nya nukleära anläggningar i sitt land.


Existensen av en sådan anriknings anläggning eller åtminstone en under byggnad i Iran hade sedan ett antal år varit en arbetshypotes hos de västerländska underrättelse tjänsterna men de hade inte lyckats fastställa om och var den fanns. Teorin om att de amerikanska underrättelse tjänsterna känt till anläggningen i närheten av staden Qum en längre tid men med Washingtons goda minne inte offentliggjort denna uppgift får förhoppningsfullt avskrivas som en ren konspirations teori.


Hur som helst, uppgiften fick både den franske presidenten Nicolas Sarkozy och den brittiske premiärministern Gordon Brown att gå i taket. De signalerade klart till president Obama att de förväntade sig att USA skulle inta en kompromisslös ställning vid mötet den 1 oktober mellan de fem ständiga medlemmarna samt Tyskland å ena sidan och Iran å den andra om Irans nukleära program. Iran hade redan tidigare meddelat att de från sin sida inte var beredda att överhuvudtaget låta sitt nukleära program komma upp till debatt vid detta eller följande samtal.


Enligt Obamas uttalande vid G20 mötet i Pittsburg den 25 september verkar det som om han förstått att tidpunkten för öppna samtal var över och att det nu gällde att ställa Iran inför hotet om bitande sanktioner. Ryssland signalerar dessutom att de är villiga att positivt överväga en upptrappning av sanktionerna Förbundskansler Merkel deltog inte i General församlingens möten pga att hon befann sig i den tyska valkampanjens slut spurt men lät vid G20 mötet, där hon deltog, meddela att hon slöt upp på sina två europeiska kollegors sida.


Iran signalerade redan de 26 september att man förstått vart vinden blåser och reagerade enligt principen "anfall är bästa försvar". Från Teheran meddelades att de revolutionära gardena under ett antal dagar med början den 27 september skulle hålla övningar med medel- och långdistansraketer.


Det inträffade är allt annat än överraskande men det utgör trotts allt ett allvarligt bakslag för Obamas utrikespolitik visa vi Iran. Denna hade under hela tiden sedan han tillträtt den 20 januari 2009 byggt på att genom diplomatiska samtal (engagement) komma fram till en lösning på Irans, enligt USA, eventuella avsikt att anskaffa egna kärnvapen. Bakgrunden till att Obama ville undvika att komma i en frontal konflikt med Iran var att man från USA´s sida insåg att ett gott förhållande mellan de båda skulle avsevärt förbättra möjligheterna till en positiv vändning i kampanjen mot Taliban i Afghanistan, eller som det nu med rätta på amerikansk militärslang kallas AfPak (Afghnistan-Pakistan) kampanjen.


Obama har redan från tiden för president valskampanjen klart insett att utan att taliban och med dem lierade (bl.a. Al Qaeda) förlorade sitt inflytande i Afghanistan samt Pakistan så skulle man inte kunna komma till rätta med den Internationella Jihadist rörelsen. Men Obama och hans närmaste män insåg inte i tid att Iran var ointresserat av en sådan lösning. Den Iranska ledningens inställning är i sig helt logisk. Varför skulle den vara intresserad av att hjälpa USA att bekämpa den Internationella Jihadist rörelsen?


Den koalition som nu bildats är intressant även ur europeisk synvinkel. De tre starka EU staterna, Frankrike, Storbritannien och Tyskland har utan röra en min totalt sid steppat den formella EU ledningen med Sverige i spetsen. De tre, som är de militärt starkaste staterna i EU, ser till sina egna intressen utan att fråga resten av EU medlemmarna. De vet dessutom att de, i en het konflikt med Iran, skulle från europeisk sida få dra hela lasset möjligtvis med hjälp av Italien och Polen.


Medlemmar i den svenska delegationen vid G20 mötet har enligt mediauppgifter uttryckt sitt missnöje med att de stora pojkarna mer intresserade sig för den Iranska bomben än ekonomiskt samarbete och miljöfrågor. Att svenska representanter kan uttrycka sig på det sättet är i och för sig skrämmande men knappast förvånande om man tar med i beräkningen att Sverige är ett land där på dess territorial vatten icke helt små lastfartyg kapas utan att någon myndighet ingriper. Det är dessutom ett land i vilket det går att skäla ett kontantbelopp på i runt en miljard SEK från ett penningföråd vars 14 tjänstgörande vakter samtliga var obeväpnade. Att sedan polis helikoptrar parkeras i en hangar utan bevakning så att bovarna kan aptera, visserligen dummy, sprängladdningar på dem kan ju inte förvåna någon.


Skämt å sida, de tre exemplen ovan tyder på att Sverige inte kan värna sitt territorium och dess invånares väl och ve. Man skall ju då inte heller förvåna sig över att Ryssland under den senaste tiden utfört två stora militära manövrer i Östersjö området utan att media i Sverige reagerat.


Qvo Vadis Sverige, det land i vilket jag föddes och växte upp.

Läs även andra bloggares åsikter om Afghanistan, Al Qaeda, EU, Iran, Frankrike, Storbritanien, Tyskland, Sverige, G20,
revolutionära garden,

DN, DN2, DN3, DN4,
SvD, Svd2, SvD3,
Sydsvenskan,
Dagen,
Barometern,
Barometern2
Blt, Blt2,
VG, VG2,
DB, DB2,

Goldstone rapporten - lömskt och lögnaktigt angrepp på Israel

Den av FN´s råd för mänskliga rättigheter upprättade kommissionen om Gazakriget i sistlidna december-januari lämnade för ett antal dagar sin rapport. Ingen blev förvånad över att den var ytterst kritisk mot Israel - Vad kunde man väntat sig annars av ett sådant beställningsarbete.

Det normala med alla typer av rapporter av denna sort är att de även innehåller en redovisning av det mandat som ligger till grund för dem, dvs "terms of reference". I den här rapporten för man förgäves leta efter dem.

Melanie Philipps kommer med en förklaring till detta i sin alldeles utmärkta bloggpost från den 16 september. Kommissionens ordförande, Richard Goldstone, hade i samarbete med presidenten för UNHRC helt självsvåldigt ändrat mandatet. Melanie Phillips beskriver varför man utfört denna ytterst uppseendeväckande och formellt helt oacceptabla handling.

"To cover himself completely against the fact that the degraded aim of the mission he headed was to delegitimise Israel, his report claims at the start that his mandate from the President of the UN Council on Human Rights was:

... to investigate all violations of international human rights law and international humanitarian law that might have been committed at any time in the context of the military operations that were conducted in Gaza during the period from 27 December 2008 and 18 January 2009, whether before, during or after.

Now this is curious, since UN Resolution S-9/1 which established the mandate for the Goldstone commission said the Human Rights Council

Decides to dispatch an urgent, independent international fact-finding mission, to be appointed by the President of the Council, to investigate all violations of international human rights law and international humanitarian law by the occupying Power, Israel, against the Palestinian people throughout the Occupied Palestinian Territory, particularly in the occupied Gaza Strip, due to the current aggression, and calls upon Israel not to obstruct the process of investigation and to fully cooperate with the mission.

So the UNHRC mandate explicitly limited Goldstone to investigating solely Israel, which it deemed guilty of human rights violations during Cast Lead -- a mandate whose terms as set out in the UNHRC resolution cannot be changed; while Goldstone’s report cites a mandate which is quite different from that resolution, which is ascribed not to the Council but to the President, and which encompasses all such violations during Cast Lead. Goldstone himself said he had changed the terms of the mandate in ‘informal discussions’. It looks therefore as if he and the UNHRC President unilaterally tore up both the Council’s mandate and UN regulations to provide Goldstone with the fig-leaf to disguise the moral bankruptcy of the entire process."

Man kan verkligen fråga sig hur en välrenommerad jurist som Richard Goldstone mot slutet på en lysande karriär lånad sig åt en så falskt ensidig och bristfällig rapport som den som nu bär hans namn.

Men det är inte bara frågan om en ensidig och bristfällig rapport utan en som är ytterst farlig inte bara för Israel utan hela det västerländska samhällets förmåga att kunna överleva. Låt mig förklara.

Goldstones hårddragna tolkning av internationell rätt och de åtgärder han föreslår för i Gaza kriget involverade politiker och militärer ger mer eller mindre samtliga existerande terrorist organisationer carte blanche för sina verksamheter. Han har skapat ett prejudikat som bakbinder Västvärldens politiker och militärer i alla nuvarande och framtida försök att omintetgöra den internationella jehadiströrelsen, Al Qaeda och övriga terroriströrelsers aktioner!

Under tiden sedan rapportens publicering har ett stort antal felaktigheter och oegentligheter i rapporten påvisats. Här nedan kommer att redovisas ytterligare ett antal som publicerades i Yediots pappersupplaga den 21 september. I två av fallen stödjer sig Yediot på uppgifter från den anti-israeliska människorätts organisationen Betzelem!

1. (Rapporten) Den israeliska militära aktionen, "Varm vinter" i februari 2008 startades efter att en israelisk civil person skadats lätt av en raket mot staden Ashkelon. (Vad som verkligen inträffade) Den israeliska militära aktionen utfördes efter att palestinierna avlossat tiotals raketer och bl.a. en student vid högskolan i Sederot dödats av en av dem.

2. (Rapporten) Till följd av den israeliska militära aktionen "Varm vinter" dödades 202 palestinier. (Vad som verkligen inträffade) Enligt den anti-israeliska människorätts organisationen Betzelem dödades 106 palestinier.

3. (Rapporten) Den israeliska militära aktionen "Ångerdagarna" i oktober 2004 orsakades av palestinsk raketbeskjutning. (Tidningens kommentar) Rapporten förtiger att raket beskjutningen förorsakade två spädbarns död.

4. (Rapporten) Under Gazakriget förvarnade inte den israeliska armen att man avsåg att bomba ett hus i vilket familjen Al-Dayah bodde. (Tidningens kommentar) Enligt den anti-israeliska människorätts organisationen Betzelem vittnade en medlem av familjen att grannarna förvarnats.

5. (Rapporten) En utförlig kritik av den israeliska blockaden av Gaza. (Tidningens kommentar) Rapporten underlåter totalt att påpeka att Hamas bryter mot avtalet om gränsövergångarna samt att Egypten stängt sin gräns mot Gazaremsan.

6. (Rapporten) Underlåter att påpeka att det officiella israeliska målet med Gaza kriget var att få slut på raketbeskjutningen.

Nu får vi bara hoppas på att rapporten, i sin nuvarande form, får samla damm på någon hylla i något FN kontor någon stans i världen.

Däremot vore det önskvärt att de israeliska myndigheterna gick igenom den ytterst noggrant för att i möjligaste mån fastställa vad som egentligen inträffat vid de av rapporten behandlade incidenterna och därefter dra de operativa slutsatserna som får ligga till grund för de förändringar som kan anses vara önskvärda för effektiva och smidiga militära operationer i framtiden.


Läs även andra bloggares åsikter om Al Qaeda, Gazaremsan, Hamas, Internationell rätt, Krigsförbrytelser, Israel, Richard Goldstone, Terror,

Knuff

Knuff
Knuff
Knuff
Knuff

DN
DN2
DN3
DN4
DN5
DN6
DN7
DN8
DN9
SvD
SvD2
SvD3
SvD4
SvD5
SvD6
Sydsvenskan
Sydsvenskan2
Sydsvenskan3
Dagen
Barometern


Bloggar
Bloggnamnet länkar till bloggen ifråga. Titeln på specifik bloggpost länkar till den specifika bloggposten.
De listade bloggarna är enligt min mening intressanta. Detta betyder inte att jag alltid håller med om vad som skrivs i dem.
Till denna bloggpost har har endast medtagits bloggar i vilka publicerats bloggposter som relaterar till Goldstone rapporten

Al Hamatzav Goldstone variationer
Ilya Meyer Same procedure as last year - and the last 2000 years
I Gilboas Svala Skugga Upp och nedvända världen
The Golani Spy Goldstone driver med historien

Är USA på väg till München?

Ända sedan president Obamas tillträde har vi frågat oss vad USA´s politik gentemot det iranska kärnkrafts/vapen programmet egentligen är. Det enda som man klart sagt i Washington är att Obama regimen vill få till stånd diplomatiska förhandlingar för att få Iran att nöja sig med enbart civil kärnkraftsutveckling.

En längre tid fick vi höra att man i Washington hade fastställt att man i slutet av september skulle fatta slutliga besked om (kraft?) åtgärder såvida Iran intill dess inte lämnat klart besked i frågan om vad man egentligen höll på med.

Det har försiggått förhandlingar mellan USA, Ryssland, China, Storbritannien, Frankrike och Tyskland vilken sorts sanktioner man skulle tillgripa om det iranska svaret inte skulle bli tillfredsställande. Men man fattade inget slutgiltigt beslut i väntan på svaret.

Det var dock klart att det skulle bli svårt att komma fram till ett enhälligt beslut i åtgärdsfrågan då såväl Ryssland som China signalerade att man inte skulle gå med på några reella förändringar i de sanktioner som redan beslutats av FN´s säkerhetsråd.

Iran gjorde sig inte heller någon överdriven brådska med att komma med klargörande till de förfrågningar som de sex hade ställt dess regim inför. Om nu någon hade trott att Iran skulle komma med konkreta svar så blev den rejält besviken. Det iranska svaret som överlämnades i början av september innehöll inte ett enda ord om det iranska kärnkraft/vapen programmet utan inskränkte sig till att förklara att man var öppen för förhandlingar i ett antal internationella frågor däribland kärnvapen avrustning.

Den iranske presidenten förklarade samtidigt att Iran inte under några förhållanden skulle kunna tänka sig att tåla inskränkningar på sin rätt som suverän stat i vad som rörde nukleära frågor. Man får inte glömma att den iranska regim som levererade det femsidiga svaret var den mest extrema som Iran haft på 20 år och att det var efter ett val med förfalskat resultat, med brutalt våld nedslagna demonstrationer, efter skenrättegångar av "reform"vänliga oppositionspolitiker samt efter att man tillsatt en internationellt eftersökt terrorist som försvarsminister.

Till detta kan tilläggas att det i dag i Maariv rapporteras att säkerhetsstyrkorna i "The United Arab Emirates" för en tid sedan omintetgjort en mega terroraktion att spränga världens högsta byggnad (818 meter). Denna jätte skyskrapa i Dubai som avses att bli invigd i december 2009 går under namnet "The Dubai Towers". Aktionen var med yttersta sannolikhet initierad av de iranska revolutionära gardena.

Det iranska svaret kom vid en tidpunkt då USA just föreföll att stärka sanktionerna, visserligen utan medverkan av Ryssland och China men med stöd av de ledande europeiska länderna samt Canada. Det såg verkligen ut som om Obama administrationen aldrig haft ett bättre tillfälle att att sätta punkt för det iranska nukleära projektet.

De första amerikanska reaktionerna, om än icke på högsta nivå, till det iranska förslaget var diplomatiskt negativa i huvudsak med hänsyn till att det inte innehöll något som rörde det iranska nukleära programmet.

De som av naturliga skäl väntat sig att president Obama omedelbart skulle gå ut med ett meddelande om att USA tillsammans med de tre ledande europeiska staterna samt Canada avsåg att gå ut med ett beslut om skärpta sanktioner såvida inte Iran omedelbart meddelade att inget hinder förelåg att det iranska nukleära programmet skulle vara huvudpunkten för förhandlingarna blev dock grymt besvikna.

USA meddelade att man var villig att "test Iran´s willingnest to engage". Talesmannen för State Department påpekade bland annat " If we have a meeting, we are going to bring up the nuclear issue, and we will see how Iran responds to that".

Det förefaller helt uppenbart att beslutet att ge ett positivt svar på Irans propå om samtal i vissa frågor bland vilka Iran inte inkluderade de nukleära, och detta med hoppet att Iran trotts allt skulle visa sig vara villigt att gå in på förhandlingar om dessa, fattats av president Obama själv.

Att Obama med detta helt bortsåg från att man tidigare från USA ansett att slutet på september var den sista tidpunkt vid vilken man måste avgöra huruvida det iranska nukleära programmet på något sätt accepteras av Världssamfundet eller ej, och i det senare fallet vilka åtgärder som nu måste tillgripas för att förhindra att Iran skulle bli den tionde kärnvapenmakten på den blå planeten.

Nu hintade man istället att slutet av december skulle vara "deadline" i frågan. Även detta skall man tydligtvis ta med en liten nypa salt. USA´s FN ambassadör och Obamas förtrogna, Susan Rice, förklarade nyligen " The administration would not impose artificial deadlines on Ahmadinejad".

Om Iran var ute för att vinna tid för sitt kärnvapenprogram så har de fått ytterligare tre månader utöver de åtta de redan fått tidigare. Dessutom vore det inte ologiskt om den iranska ledningen var mer eller mindre säker på att även denna deadline skulle visa sig vara lätt töjbar.

Men saker och ting har komplicerats av två iranska uttalanden den 14 september som båda refereras i Yediots pappersupplaga den 15 september 2009. Det första är från Ali Achbar Sahlahi, ordförande i den Iranska nationella nukleära kommisionen, som säger "stormakterna har frihet att ta upp vilka frågor de önskar men vi kommer inte att förhandla om den nukleära frågan..." Det andra är från det iranska utrikesdepartementets talesman, Hassan Kashkauwi (transkriberingen osäker), som envisas med att påpeka att förhandlingarna enbart kommer att omfatta det nya iranska förslaget om regional säkerhet och ekonomiskt samarbete. Dessa två uttalnden tillsammans med Ahmadinejads ovan refererade lämnar ju knappast speciellt mycket utrymme (lindrigt sagt) för konstruktiva samtal om Irans kärnvapenprogram.

Y-net news refererar på kvällen den 15 september 2009 ett uttalande av Hillary Clinton som enligt ovannämnda sajt uttalat sig på följande sätt.
US Secretary of State Hillary Clinton said on Tuesday the nuclear issue "cannot be ignored" in upcoming talks with Iran, despite Tehran's statement it would not bargain over its right to a nuclear program.

"I think it is important to underscore that we have made clear to the Iranians that any talks we participate in must address the nuclear issue head on. It cannot be ignored," Clinton said after a meeting with Uruguayan President Tabare Vazquez. (Reuters

Var detta uttalande clearat med Vita huset? Frågan är nu vem som kommer att blinka först, USA´s president eller Irans. Svaret på den frågan rör väl och vä för milioner av människor i Mellanöstern idag och Europa i morgon. Den kommer också att ge svaret på frågan som ställdes i min bloggpost den 13 april. Obama och Iran. Vart är du på väg? Chamberlain eller Churchill?

Mardrömsbilden är en Obama som går ned för trappan från Air Force One viftande med ett pappersark och ropar "Peace in our time". (Chamberlain vid hemkomsten från münchenkonferensen 1938 där Storbritanien tillsammans med Frankrike sålt ut den Tjeckoslovakiska staten till Hitler).

Ytterligare ett tecken på att Iran ökar takten i utveclingen av sin kärnvapenkapacitet är det forcerade utvecklingsarbetet på långdistansrobotar som har en räckvidd för att träffa stora delar av Europa. De kan knappast vara avsedda för konventionella stridsspetsar. Förhoppningsfullt kommer jag att återkomma med en bloggpost om detta ämne.

Läs även andra bloggares åsikter om Iran, USA, Obama, kärnvapen, Terror.

DN
DN2
DN3
DN4
DN5
SvD
SvD2
SvD3
Sydsvenskan
Dagen
Barometern
BLT
VG
DB

En Israelisk tragedi

Det finns dagar då även livet i det så dynamiska Israel stannar upp. Det blir liksom tystare. Invånarna mer tankfulla.

En sån dag började i går eftermiddags. Först var det bara rykten. Sen kom det bistra meddelandet.

Assaf Ramon, son till Israels förste astronaut Ilan Ramon, som omkom när rymdfärjan Columbia störtade för 6 år sedan, hade dödats i en olycka under en övningsflygning med ett F-16A plan.

Assaf Ramon utexaminerades från det israeliska flygvapnets pilotskola för några månader sedan som sin kurs främste elev.

Då Ilan och Assaf Ramon symboliserar så mycket av det israeliska samhällets etos så är tragedin inte enbart en familjetragedi utan en som omfattar hela det israeliska samhället.

De som vill har mer detaljer om Assaf klicka här.


Läs även andra bloggares åsikter om Ilan Ramon, Assaf Ramon
DN
SvD
Sydsvenskan
Dagen

Frågor i fallet Arctic Sea + Ett presstop tillägg

Ett litet presstop tillägg. I dag, 10092009, har både svenska och israeliska tidningar publicerat mindre artiklar i vilka påpekas att enligt Israeliska källor till BBC Arctic Sea hade last av luftvärnsrobotar avsedda för Iran samt att israeliska underrättelse organ meddelade den ryska statsledningen att man från Israels sida var villig att ge de ryska myndigheterna en hyfsad tidsfrist att förhindra transporten innan Israel själv skulle ta sakerna i egen hand. Detta bekräftar den teori som lades fram i en bloggpost den 4 augusti 2009 på denna blogg.



Om den ryska statsledningen trodde att spekulationerna huruvida Arctic Sea hade en last av högklassiga luftvärnsraketer och annan krigsmateriel skulle kunna avslutas genom ett offentligt uttalande av den ryska utrikesministern att det inte fanns täckning för ett sådant påstående så kan man enbart vara förvånad över dess naivitet såvida den inte ville signalera något till för någon i dramat inblandad känd eller okänd part.

Men låt oss för tillfället lämna sådana konspirationsteorier därhän och ta upp en helt annan aspekt av dramat.

När man läser kommentarerna om kapningen av Arctic Sea förvånas man över varför så få överhuvud taget berör aspekten vad konsekvenserna för Sverige blir eller kan bli. Den här bloggposten avser att belysa sådana konsekvenser.

Arctic Sea´s omtalade färd började i Kaliniggrads hamn. För den följande analysen är det utan betydelse om någon part som helst lastade något på fartyget i nämnda hamn. Vad som däremot är av betydelse att fartyget anlöpt Kalininggrads hamn och efter viss tid fortsatt sin färd därifrån.

Efter att Arctic Sea lämnat Kalininggrad anlöpte hon Jacobstad i Finland där hon bevisligen tog in en trälast som kom att utgöra den officiella lasten. Därefter gick hon på kurs söderut i farleden mellan Gotland och Öland.

Vid tretiden på natten den 24 juli då fartyget befann sig på svenskt territorial vatten på Gotlands västsida bordades det av 8 storvuxna beväpnade män som kommit i en sk. ribbåt. Enligt vissa uppgifter var de klädda i svenska polisuniformer. De 8 visade sig vara kapare och tog befäl över Arctic Sea utan att behöva använda större våld. Från svenska myndigheter (Kustbevakningen ?) har getts uppgifter om att man sett på radarn att fartyget stannat upp och verkade driva fritt med avslagen motor. Man fick inget radiomeddelande från fartyget som skulle kunna tyda på att något ovanligt inträffat. Efter 12 timmar återupptog fartyget sin färd söderut i riktning mot Öresund eller Bälten.

De svenska myndigheternas passivitet under dessa tolv timmar är totalt förbryllande Här har man ett lastfartyg som plötsligt stannat upp i farleden och verkar driva vind för våg. Visserligen får man inga nödsignaler från det men varför skickade man inte ut något marint- eller kustbevaknings fartyg för att undersöka? Kunde man inte under 12 timmar uppbringa något mindre flygplan eller en helikopter? Berodde overksamheten på att man inte visste vad man skulle göra i en sådan här en smula ovanlig situation, eller har Sverige kommit till ett tillstånd då man inte längre har resurser för elementär sjöräddning? Eller arbetar man efter hypotesen att om ett fartyg inte sänder ut nödsignaler allt är OK? Hur kan man bortse från att ett ca 100 meter långt fartyg driver till synes herrelöst i ett relativt starkt trafikerat havsområde. Det rör sig ju dock om en fara för alla andra fartyg i närheten.

Dessutom kan man fråga sig om inte Arctic Sea´s angörande av Kalininggrads hamn i början av dess seglats borde tagits med i de svenska myndigheternas avgörande att inte ingripa. Kalininggrad är trotts allt känt för att vara en hamn utifrån vilken smuggelgods utgår.

Man kan undra om vi här inte har ytterligare ett fall (det förra var delar av handhavandet av Tsunami katastrofen) av de skador som uppstått av det nästan totala nedskrotningen av det svenska försvaret utan att man byggt upp en motsvarande civilt baserad organisation med resurser att ta hand om större och mindre katastrofer. Vid tiden för Estonia katastrofen fanns det ännu militär kapacitet att ta till vilket gjorde att man snabbt kom på plats och kunde rädda det som gick att rädda.

Det har framförts en teori att den ryska statsledningen anhållit hos NATO och direkt eller genom NATO hos Sverige att inte ingripa i vad som hände med Arctic Sea. Denna eventuella begäran kan dock endast ha lämnats efter att Arctic Sea återtagit sin färd söderut då annars den skulle ha kunnat sätta den ryska "kapnings" aktionen i fara då de ryska myndigheterna inte skulle kunna vara säkra på att de svenska myndigheterna passivt skulle sanktionera utförandet av ett brott på svenskt teritorium.

Man tvingas alltså att konstatera att Sverige åtminstone i ett centralt område av Östersjön och på svenskt territoriellt vatten inte har förmåga att ingripa i ett fall då det förefaller som ett fartyg kommit i en nödsituation.

Vi kommer nu till en annan slutsats som kan och kommer att dras av länder som har strategiska och ekonomiska intressen i Östersjön. Nämligen att Sverige inte har vilja och/eller förmåga att hålla ordning i den västra delen av Östersjön och då speciellt i området mellan det svenska fastlandet och Gotland. Ett sådant vakum för snabbt med sig att annan eller andra stater vidtar åtgärder för att fylla det med allt vad det kan komma att föra med sig för Sverige.


Det förefaller som om den svenska statsledningen är tvungen att omvärdera sin nuvarande säkerhetspolitiska politik åtminstone när det gäller Östersjö området.





Läs även andra bloggares åsikter om Arctic Sea, Ira, Israel, Syrien, Sverige, Ryssland, Luftvärnsrobotar, Mossad, NATO, pirater

Knuff

Knuff
DN
DN2
SvD
SvD2
Sydsvenskan
Dagen
Barometern
Barometern2
Blt
VG
DB

Bloggar
På grund av tidsbrist publiceras inga blogglänkar just nu. Beklagar.

Telefonsamtal mellan israelisk säkerhetsman och palestinsk Al Qaeda terrorist

Några dagar innan de mycket blodiga striderna i Rafiach, refererade i en tidigare bloggpost, mellan Hamas och Al Qaeda anhängare från den lokala Al Qaeda affilerade organisationen Jund Ansar Allah (Warriors of God), hade en israelisk säkerhetsman från General Security Agency (GSA) ett mobiltelefon samtal med en medlem i ovannämnda jihadistiska organisation.

Delar av detta samtal refereras i dagens pappersupplaga av Maariv. Det är definitivt av intresse att läsa de publicerade delarna av samtalet som enligt tidningen varade ungefär åtta minuter.

Orginalsamtalet fördes på arabiska och översattes antingen av GSA eller Maariv till hebreiska. Översättningen från hebreiska till svenska står bloggredaktören själv för. Det är klart att en dubbel översättning inte är det mest önskvärda. Utöver detta så finns det ytterligare ett översättnings problem nämligen att i översättningar mellan semitiska språk och indoeuropeiska många gånger nyanser kommer bort eller tvärt om förstoras. Detta måste läsarna av fortsättningen ta i beaktande.

Al Qaeda mannen presenterade sig under namnet Abu Abdalla (i fortsättningen AA). Detta är med all sannolikhet inte hans egentliga namn utan det namn som han är känd under inom Al Qaeda. Bruket av täcknamn är som i alla terrorist organisationer regel även inom Al Qaeda.

Under samtalets gång hotar GSA agenten att det mycket väl kan inträffa att de två kan komma att träffas. "Hur skall det gå till" frågar AA. Svaret från GSA mannen blir " Du är nog väl medveten om vad vi kan göra" och fortsätter med att påpeka att hans organisation plockade upp och förde sheik Mustaffa Dirani från Libanon till Israel. "Lita på oss vi kommer att fånga in dig. Om en kort tid kommer jag att ta mig tid för att träffa dig. Du kommer att vara hedersgäst hos oss". Och får svaret " Ni har tappat förmågan till sånt. Jag litar på Allah, och dessutom måste jag varna dig, jag tar aldrig av mig mitt explosiva bälte (Explosivt självmordsbälte. (A.F.)) Jag bär det mot de otrogna (Israeler (AF)) och förädarna (Hamas (AF)). Också mot förrädarna mot Islam här i Gaza".

GSA agenten hintar att att AA kan bli mål för en utom-judiciell avrättning "Vore det inte synd att din son skulle växa upp utan sin far?" Men AA låter sig inte påverkas "Spelar ingen roll. Jag föredrar att jag får se Allah´s ansikte och slippa se era. Vill ni spränga mig i luften med flygplan? Det är OK. Använd er av en F-16. Bomba mitt hus. Jag offrar allt för Allah. Mina barn, min familj, mitt hus. Jag är villig att offra allt för Allah."

AA fortsätter "Jag är vaksam och är övertygad om rättfärdigheten i den väg jag vandrar. Inte du och inte en milion som du kan få mig att avvika från den. Inte ni (GSA (AF)) och inte Hamas. och inga andra heller. Med Guds vilja kommer Muhadjadin att segra".

Det är skrämmande till vilket mentalt tillstånd människor kan ledas av extrem fundamentalistisk religion.

Några dagar senare dödades Abu Abdallah när Hamas stormade den moske i Rafich där han och hans likasinnade hade förskansat sig efter att deras ledare Abu al-Nur al-Maqdessi utropat ett islamskt emirat i Gaza remsan.

Man kan bara för Abu Abdallah´s del hoppas att han fick stupa i strid och inte ställdes upp mot en vägg och skjöts av en av Hamas exekutionsplutoner.

Läs även andra bloggares åsikter om Al Qaeda, A lQaida, Hamas, Gaza, Islam, Jihad, Islamskt emirat,




DN
DN2
DN3
SvD
SvD2
SvD3
Sydsvenskan
Dagen
Dagen2
Blt
VG
VG2
DB

Mysteriet Arctic Sea

Hela historien om det kapade fartyget Arctic Sea är till den milda grad förvirrad så att alla som skriver i saken bitvis befinner sig på mycket osäker mark. Detta är orsaken till att kapningen på svenskt territorium av Arctic Sea inte behandlats på denna blogg för än nu.

Arctic Sea

Men det går ju inte att vänta tills det blir nyhets mässigt helt ointressant. Det troliga är att vapen maffian i Kalininggrad enklaven med båtens kaptens goda minne lastade missiler, däribland luftvärnsrobotar av typ S-300, avsedda för Syrien och/eller Iran när fartyget i början av juli månad låg i Kalininggrads hamn för reparationer. Efter att ha lämnat Kalininggrad angjorde fartyget Jacobstad i Finland där det tog in en last av stora trästockar.

Jag är mer eller mindre övertygad om att den israeliska underrättelse tjänsten, i detta fall Mosad, plockade upp uppgifter om vad som var på gång och såg till att de två bestämmande herrarna i Kremlin blev underrättade om vad som stod på och eventuellt påpekat de politiska följderna av ett icke ingripande.

Den ryska statledningen förstod att den var tvungen att förhindra transporten då ett genomförande av den skulle fört med sig en kopiös förtroendeförlust för Ryssland.

Dvs, kaparna var ryska säkerhetsmän. Några av dem måste ha varit sjöfarts- och navigationskunniga då de inte hade kunnat segla fartyget så långt som de gjorde utan sådan kunskap. Den kapade besättningen skulle mycket enkelt kunnat lura dem om de (kaparna) varit beroende på deras samarbetsvilja.

OK, men nu kommer frågorna. Fartyget kapades enligt svenska tidningsuppgifter på svenskt territorial vatten Klart brott enligt svensk lag. Hur kom det sig att svenska myndigheter inte gjorde ett dyft för att kolla detta brott efter att de fått ett meddelande från båtens kapten att kaparna gett sig av. Har den svenska kust bevakningens personal aldrig läst en äventyrsroman av t.ex. Tom Calancy?

Och även om de verkligen hade gett sig av så hade det ju begåtts ett allvarligt brott på svenskt territorium. Skall sådant inte undersökas och utredas?

Att man inte ingrep så fort som man fått meddelandet om det inträffade beror kanske att den personal inom den svenska flottan som är utbildad på att ta hand om kapningar befinner sig utanför de Somaliska kusten.

Är det sannolikt att de svenska myndigheterna inte visste var fartyget befann sig, knappast men om det gått genom Öresund skulle man ju kunnat se det och stoppa det. Danskarna visste inte heller något.

Bla,Bla, ingen skall inbilla mig att NATOs nordkommando inte hade koll på fartyget och var det fanns. Sverige har nog bra samarbete med NATO för att kunna få sådana uppgifter.

"Plötsligt" dyker fartyget upp i Engelska kanalen. Det förhållandet gick ju inte att hemlighålla då alla fartyg som går genom kanalen måste identifiera sig.

Slutsatts av detta, ryssarna hade informerat NATO samt Sverige direkt eller genom NATO om vad som försiggick och bett om tystnad. Det låg ju definitivt både NATOs och Sveriges intresse att inte störa verksamheten, så man spelade med.

Dessutom ar det ju självklart att ryssarna också hela tiden visste var skeppet fanns. De har ju också satelliter

Sedan kan man ju fråga sig om inte de finska myndigheterna bör undersöka Artic Seas huvudman, det finska rederiet Solchart. Det förefaller ju ganska svårt att tänka sig att rederiet var helt ovetande om vad som ett av dess fartyg egentligen hade för last.Det förefaller ju troligt att en vapen transport av denna storlek och typ knappast är laglig enligt finsk lag, och hur som helst, det hade definitivt inte varit förenligt med finska intressen att medverka i något som skulle stå i strid med den ryska statsledningens intressen.

Ryska utrikesministeriet uppger enligt uppgifter på nätet att när kaptenen på Artic Sea anropades av den ryska fregatten Ladnyj med uppmaning att identifiera sig så skall denne först svarat att det rörde sig om ett nord koreanskt fartyg med namnet Chendin-2. Varför? Hade Artic Sea tidigare chatrats ut till Nord Korea för ljusskygga transporter? Varför uppgav kaptenen att fartygets namn var Chendin-2. Enligt Lloyds register existerar inget fartyg med det namnet men nord koreanerna meddelade tydligtvis ryssarna att ett nord koreanskt fartyg med detta namn befann sig i en inte identifierad hamn i Angola.

Den ryska statledningen gör för närvarande allt för att övertyga mediakonsumenter runt om i världen att det verkligen rörde sig om ett fartyg med timmerlast som kapats av ett antal brottsligt belastade etniska ryssar från Estland. Men hur förklarar man då att man skickat ned tre stora militära transportplan till det område, Kap Verde öarna, där Artic Sea uppbringades. De kunde ju knappast ha behövts för att transportera åtta kapare till Moskva.

Å andra sidan så har det inte publiserats några bilder som visar att luftvärns robotar av typ S-300 som inte är så små lastas om från fartyget till planen. Kan det bero på att man i stället för att flyg transportera robotarna, avser att lasta av dem i icke namngiven hamn i Svarta Havet. Ett sådant antagande styrks av rapporter som påstår att ett ryskt örlogsfartyg för närvarande bogserar Arctic Sea i riktning mot Svarta Havet. Vi får väl se om det dyker upp lite mer förklaringar på vad som verkligen hänt, men det är inte så säkert att så blir fallet. Men vad som finns kan ju räcka för ett först manus förslag till en hyfsad äventyrs roman.

De som vill läsa mer om den här affären rekommenderas en utförlig artikel av Ron Ben Yishai, en av Israels främsta kommentatorer i försvars och säkerhetsfrågor. Artikeln finns på engelska här och på hebreiska här. Den hebreiska versionen är avsevärt utförligare.

På Tobias Ljungvalls blogg Tobias Tankar finns ett stort antal artiklar om Arctic Sea

Läs även andra bloggares åsikter om Arctic Sea, Luftvärnsrobotar, sjö pirater, vapensmuggling, israel, Mossad

Knuff
Knuff

DN
DN2
DN3
DN4
DN5
SvD
SvD2
Sydsvenskan
VG

Bloggar
Bloggnamnet länkar till bloggen ifråga. Titeln på specifik bloggpost länkar till den specifika bloggposten.
De listade bloggarna är enligt min mening intressanta. Detta betyder inte att jag alltid håller med om vad som skrivs i dem.
Till denna bloggpost har har endast medtagits bloggar i vilka publicerats bloggpost som relaterar till Kapningen av Arctic Sea.

Wisemans Wisdoms Mysteriet Arctic Sea ännu dimmigare
Tobias Anteckningar Arctic Sea: Vojtenko flyr till Istanbul
Chefsingenjören Arctic Sea trasporterade vapen? (uppdaterad)
Chris Andersson Tänker Hett om Arctic Sea

Första september 1939

Det finns ett antal datum i världshistorien som symboliserar händelser som drastiskt ändrade historiens lopp. Den första september 1939 är ett sådant.

Vi är alla påverkade av vad som hände den dagen, i större eller mindre grad, för om det kriget inte brutit ut så skulle världen sett helt annorlunda ut i dag.

Jag föddes i Sverige ett år och en månad innan den dagen. Har givetvis inga minnen av dagen ifråga men utan att överdriva så är alla mina barndomsminnen påverkade av vad som hände den dagen.

Det är inte bara barndomsminnena som blev påverkade utan min personlighets utveckling påverkades på ett avgörande sätt av det andra världskriget.

WW2 överskuggade totalt allt även i Sverige. Begreppet "krig" låg över allt. Det var orsaken till mat ransoneringar, att pappa var inkallad hela tiden, att det var kallt i lägenheten då det saknades bränsle att värma med osv osv.

Jag hade ju inget minne av tiden före kriget utan krigstiden var det enda jag kände till. Jag hörde då och då uttrycket "förkrigstiden" men det var något ofattbart som bara de vuxna kände till.

Jag jag trodde länge att pengar liksom ransonerings kuponger var ett krigstecken och kommer ihåg att jag blev besviken då jag fick reda på att pengar skulle finnas även när det blev fred.

Ransoneringskuponger

Så långt bak som jag minns kommer jag i håg att världen var indelad i "good guys" och "bad guys". England och USA bra, Tyskland dåligt.

Jag vande mig vid att min far var inkallad, och var han hemma så fanns ju alltid risken att en budbärare kom och lämnade ett meddelande om snabb inryckning inom några timmar.

Far som plutonchef i I50 vintern 1943-44 (Norrbotten, Finska gränsen)

Föräldrarna lyssnade noga på TTs radionyheter. (de var de enda som fanns i Sveriges radio) Jag minns att min far ofta, när han var hemma, tog in BBC från London på vår stora för det ändamålet anskaffade radioapparat

Jag förstod inte varför min mor och jag ibland åkte till avlägsna platser i Sverige men instinktivt fattade jag att det berodde på fara, pga min mors dåligt döljda rädsla.

Det var klart att jag och mina vänner lekte krigslekar, något som våra föräldrar aldrig tyckte om. Dom, liksom vi, förstod inte att lekarna var ett sätt att avleda rädsla.

Detta och mycket, mycket annat av samma sort var den värld som jag började växa upp i. Det var det naturliga för mig.

Kriget tog slut 1945 men ransonerings och bristsamhället dröjde sig kvar i flera år. Ännu under 1950 talets första del var uttrycket "för krigs kvalitet" en gångbar reklam klyscha.

De första efterkrigs åren var ju knappast fredliga år. Väpnade konflikter fanns det gott om även före Korea kriget för att inte tala om därefter.

En icke ringa del av den från engelska översatta ungdoms litteraturen hade krigsbakgrund eller handlade om väpnade konflikter. Under 1950-talet visades på svenska biografer en stor mängd av engelska och amerikanska spelfilmer med motiv från WW2. Den stora majoriteten av dessa var åtminstone lindrigt hjälte för härligande.

Med variationer var detta en miljö som barn födda åren före och efter 1939 växte upp i. Jag tror inte att vi blev varken bättre eller sämre av den speciella miljön vi växte upp i, men den påverkade och påverkar nog än i dag medvetet och omedvetet vårt sätt att se på saker och ting.

Läs även andra bloggares åsikter om Andra världskriget,

DN
DN2
DN3
DN4
DN5
DN6
SvD
SvD2
SvD3
SvD4
SvD5
Sydsvenskan
Barometern
Blt
VG
DB

Knuff


Bloggar
Bloggnamnet länkar till bloggen ifråga. Titeln på specifik bloggpost länkar till den specifika bloggposten.
De listade bloggarna är enligt min mening intressanta. Detta betyder inte att jag alltid håller med om vad som skrivs i dem.
Till denna bloggpost har har endast medtagits bloggar i vilka publicerats bloggpost som relaterar till WW2.

Sapere Aude! Idag för 70 år sedan startade nazityskland det andra världskriget
Rabnor tycker och tänker World War II
Svensk Historia Våga stå upp för friheten
Chefsingenjören 70 år sedan sist
Aktuell Historia Andra Världskriget - 70 år sedan kriget startade