Arabiska röster mot Hamas. Reviderad 30 01 2008 1615 GMT+2

Det börjar dyka upp rätt kritiska röster i arabiska media mot Hamas och vad dess ledning förorsakat den palestinska befolkningen i Gaza. Det är inte marginella röster utan väl förankrade. I och för sig är detta inget att förundras över då det arabiska samhället ideologiskt och utvecklingsmässigt inte är ett monolitiskt samhälle. Al Jezira speglar långt ifrån 100 procentigt vad som sker och tänks i den arabiska världen på samma sätt som CNN inte helt speglar den sk västvärlden. Troligtvis till dessa två TV-kanalers stora förtret.

Jag måste dock först förklara att mina kunskaper i arabiska är på en sådan låg nivå att jag måste använda mig av översatt material. För det här inlägget har jag använt mig av en artikel skriven av Smadar Perrry som publicerades i Yediot Achronots pappersupplaga den 29 01 2009. Hon är en av Israels kunnigaste journalister när det gäller den arabiska världen och jag har fullt förtroende för hennes bedömningar och kunskap i det arabiska språket. Det är inte så lätt att översätta från hebreiska till svenska pga den stora skillnaden i språkens uppbyggnad. Att sedan översätta hebreisk text som i sin tur är översatt från arabiska är definitivt ingen lätt uppgift då avståndet är långt från det arabiska blomsterspråket till den tjärva svenskan. Så ha överseende.

"Mina vänner, mina palestinska bröder; lägg märke till vad som händer: Ni har vant er att leva på andras bekostnad, era ledare är korrumperade, världen har inte tålamod för er längre. Vi orkar inte med den gamla ut tjatade idéen om den zionistiska fienden, och de tomma slagorden om den eviga kampen mot Israel"

Det är inte någon israelisk hök som uttrycker sig på detta sätt, utan Yusuof Ibrahim, en känd och uppskattad arabisk journalist som under 25 år rapporterat om Mellanöstern för bl. a. New York Times som tar bladet från munnen om kriget i Gaza med dessa hårda ord mot palestinierna:

"Ni vann inte kriget, Tro inte på Haled Mashal (Hamas främste politiska ledare (AF) ). Ni skjuter eländiga Kassam raketer som orsakar ytterst liten skada ( för israelerna) och inbillar er att detta är det palestinska befrielsekriget."

Men inte bara Ibrahim som tar bladet från munnen. Två ledande journalister i den främsta arabiska dagstidningen, Al-Chajat, skrev nyligen:

"Det finns en och en halv million eländiga individer, sådana som vi kallar de vanliga människorna, vars hus och hem raserats och familjemedlemmar skadats eller dödats, vars barn många gånger kidnappats för att vara mänskliga sköldar för de som vill kämpa mot Israel. "

"Det finns de som sitter i bekväma fåtöljer i Damaskus och Beirut (dvs Haled Mashal och Ramadan Shalh den senare från Jihad HaIslami, (S.P.)) och skrudar sig i den gudomliga segern som var ett fantasifoster. Och som dessutom stör alla försök till någon form av eldupphör."

Ytterligare ett citat från Yusuf Ibrahim:

"Se er omkring mina palestinska bröder, Jordanien och Egypten som gränsar till och slutit fred med Israel planerar inte att gå i krig för er skull. Det problematiska Syrien däremot söker hela tiden understödja era fantasier att en dag, det kanske ansluter sig till er. Ingen tvekan om att Syrien med glädje skulle slåss.... till den siste palestiniern."

Adel Imas, en av de främsta filmskådespelarna intervjuades för ett antal dagar av TV-kanalen Al-Arabie. Hans avsikt var till synes att ruska om palestinierna så att de skulle inse vad Hamas ställt till med.

"Endast Hamas, inte Israel är ansvarig för en och en halv milion drömmares drömmar i Gaza" sa Imas och fortsatte "Inte enbart att Hamas ledarna ordnade skyddrum åt sig själva, utan att de struntade i de vanliga stackars Gazaborna och överhuvudtaget inte förberedde dem på kriget! Nu efter kriget sitter de välklädda ledarna och slår sig för bröstet som babianer och försöker sälja att Hamas vann till hela världen."

Ingen tvekan om att den vanliga invånaren i Gaza har massvis med klagomål mot den Hamas ledning som de själva tillsatt genom allmänna demokratiska val. Men de håller inne med kritiken speciellt när det finns utlandska journalister eller representanter i närheten. Det är lätt att förstå dem. Det är inte alltid så hälsosamt att uttrycka sig fritt i Gaza remsan.

Kolla också Ilya Meyers webbsida. Han har ytterligare exempel på Gaza palestinier som inte är så förtjusta i Hamas uppträdande (lindrigt sagt)

Läs även andra bloggares åsikter om Gaza, Hamas, Israel, Palestinier, Jordanien, Egypten, Massmedia

SvD
Svd2
SvD3

Sydsvenskan
Sydsvenskan2

Dagen
Dagen2

DN
DN2
DN3

VG
VG2
VG3

DB

Hulliganer anfaller demonstration för Israel.

När jag flyttade till Israel för något mer än 37 år sedan var det för att jag trodde på idéen om en judisk nationalstat. Jag tror på det än i dag.

Då det dessutom var viktigt för mig att mina barn och barnbarn skulle förbli judar och jag inte hade alltför mycket hopp om den judiska framtiden i Sverige var detta ytterligare ett vägande skäl för mitt beslut. Detta till trotts alla de viktiga och djupgående förändringarna som skett inom det judiska livet i Sverige och kanske speciellt i Stockholm under 1950-och 1960 talen. Jag tänker då speciellt på nystartandet av ett judiskt formellt utbildningssystem i Stockholm (Hillelskolan mm) och upprättandet av det judiska centret. En annan mer symbolisk förändring var att de Mosaiska församlingarna bytte namn till judiska församlingar och därmed markerade att deras medlemmar inte enbart såg sin judiskhet som en religiös tillhörighet utan som en etnisk religiös och kulturell tillhörighet.

Ärligt sagt så var frågan om antisemitismen i Sverige ett avsevärt mycket mindre skäl. Jag var helt medveten om att det fanns antisemitism i Sverige på den tiden. För mig som vuxit upp i det odefinierade gränslandet mellan det icke judiska och det judiska samhället var det ett faktum. Men det gick att leva med det även om du hela tiden visste att du aldrig skulle bli helt accepterad i det "svenska" samhället.

Men som jag sa till en del av mina vänner och bekanta, "Vi vet inte vad som kan hända i framtiden".

Jag var under de närmaste åren före min flyttning till Israel mycket aktiv i den då sk. Mellanöstern debatten. Den var många gånger ytterst livlig och inte så sällan hätsk. Men i ärlighetens namn stötte jag sällan på klar antisemitism i den. - Detta under förutsättning av att man inte ser all kritik av Israel och dess handlande som antisemitism -.

Under årens lopp blev jag dock alltmer medveten om att en förändring till det sämre var på väg. Detta stod helt klart för mig under både privata besök och de tillfällen då jag var utsänd som representant för olika israeliska institutioner. Man skall inte skylla denna förändring enbart på den stora invandringen av personer från arabländer och andra områden där islam är dominerande men å andra sidan inte heller bortse för dess avsevärda påverkan.

En faktor som troligtvis inverkat starkt är den i flathet som ledande personer inom politiken, kultursektorn och massmedia i åsiktsfrihetens namn visat inför de allt mer flagranta övertrampen.

När opositionsledaren och en fd utrikesminister deltar i en demonstration i vilken andra demonstranter bär Hamas och Hizbollaflaggor legitimerar de inför samhället stöd till två terroriströrelser vilka på på sitt program har Israels utplånande. Dvs de legitimerar antisemitism då Hamas och Hizbollas krav på Israels utplånande och i bästa fall fördrivningen av dess judiska befolkning är ren antisemitism och inte en legitim politisk diskussion om Israels sätt att föra krig.

I ett sånt klimat är de vandaliseringar som skett av judiska institutioners egendom i Helsingborg, Malmö och Stockholm under den senaste tiden knappast förvånande.

Man skall inte heller förvånas över vad som hände i Malmö i veckohelgen. Eftersom jag inte själv var närvarande vill jag här citera en epost som Peter Rubinstein som deltog i den pro israeliska demonstrationen sände till Peter Wolodarski och ytterligare ett antal journalister. (Peter Rubinstein gav mig tillstånd att publicera Eposten)

Hej Peter.

Jag vänder mig till dig angående något som har gjort mig och många andra fruktansvärt upprörda och ledsna. Igår, 25 januari, anordnades en fredlig manifestation till stöd för Israel på Stortorget i Malmö. Snart var ett stort antal palestinaanhängare på plats och skanderade bla "hitler! hitler!" "död åt judarna, död åt sionisterna!" "krossa israel" o dyl. Men det slutade inte där. Man började kasta in alla sorters föremål mot oss, tomater, ägg, flaskor, stenar. Och till slut sköts även en raket in mot folkmassan. Undertecknad träffades av ett ägg, likaså en av talarna. Det var ren tur att ingen blev allvarligt skadad. Och att det inte var stenar eller flaskor vi träffades av.

Vi tvingades att evakuera, och de fredliga pro-israeliska manifestanterna trycktes in mot en bakgård och tvingades skingra på sig. Flera var överlevande från förintelsen, man kan fråga sig vilka associationer detta väckte tillsammans med ljudet av polishundarnas skall. Polisens agerande var skandal. Varför var vi tvungna att flytta på oss och inte den aggressiva och olagliga motdemonstrationen?

Framförallt är jag fruktansvärt arg och besviken över att det är knäpptyst från media. Inga rubriker, någon liten notis här och där. Ofta har man förvrängt och tonat ner händelserna. Sverige håller på att förfalla men media fortsätter att mörka. Igår krossades yttrandefriheten av en islamistisk mobb. Varför så tyst om detta? Är det inget nyhetsvärde att polisen inte längre kan skydda oss? Jag skulle hemskt gärna vilja veta hur man resonerar hos er inom DN. Tacksam för svar.

Filmer från gårdagen:
http://www.youtube.com/watch?v=vo8NWA7Cszk
http://www.youtube.com/watch?v=GqZtJlG3zso&feature=channel_page

Vänliga Hälsningar,
Peter Rubinstein

Det enda som man behöver tillägga är att jag fått ytterligare ett bevis på varför mitt beslut för närmare 40 år sedan var rätt.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Gaza, Hizbolla, Hamas, Islam, Sverige, Våldsamma demonstrationer,

SvD
SvD2

Sydsvenskan
Sydsvenskan2
Sydsvenskan3

Dagen

DN4

Waltz with Bashir

I dag passar det nog med ett litet avbrott i inläggen om kriget mellan Israel och Hamas. Syftet med den här bloggen är ju att ta upp mycket vidare områden men av naturliga skäl blir den ofta koncentrerad på säkerhetssituationen runt Israel och kriget mot den islamitiska jihadterrorn.

Symptomatiskt är ju också att på filmområdet, vilket torde vara det kulturella område där Israel under de senaste åren haft de främsta internationella framgångarna speciellt med de två filmerna Beaufort och Waltz with Bashir, som båda utspelas under det första Libanonkriget (1982 - 2000). Hur mycket vi israeler än försöker leva i ett civilt samhälle tränger de säkerhetspolitiska frågorna sig hela tiden på inte bara som sig själva utan dessutom som organiska delar av andra samhällsfrågor.

Båda filmerna har fått ett flertal internationella utmärkelser och både Beaufort (2008) och Waltz with Bashir (2009) nominerades som en av de fem kandidaterna till Bästa utländska film vid filmvärldens främsta utmärkelse - Oskars - . Beaufort kom inte längre och när det gäller Waltz with Bashir håller vi tummarna inför avgörandet i slutet av februari månad.

Jag tog upp de två filmerna i ett inlägg på bloggen i juli månad som den intresserade kan hitta genom att klicka här. I och för sig är jag glad över att min förutsägelse att ingen av filmerna skulle tilldra sig intresse på de komiseriella biograferna i Sverige inte besannades då Beaufort tvärt om inte gjorde så dåligt ifrån sig på den sektorn.

Waltz with Bashir utspelar sig under krigets första stadium 1982 fram t.o.m. massakern i Sabra och Shatilla. Filmen. som är tecknad, baserar sig på dess regisörs, Avi Fulmans, personliga upplevelser vilket innebär att den är klart dokumentär. Många anser att den är en anti krigsfilm något som jag har svårt att hålla med om helt. Det är givetvis inte en krigsfilm av John Waine modell, något som i sig hade varit svårt att göra om det första Libanonkriget, men enligt min uppfattning handlar filmen mycket mer om det allmänna kaoset under ett krig, de enskilda soldaternas från krigets helhet på microplanet alienerade situation och de många gånger olösliga moraliska dilemmor som de av händelsernas utveckling ställs inför. Ett ytterligare förhållande som Fulman framhäver att för den enskilde soldaten är ett krig relativt "långtråkigt" - 5 procent "action" och 95 procent väntan.

För alla oss israeler som någon gång under åren 1982 till 2000 fick göra ett ofrivilligt och betalt "besök" i Libanon ruskar filmen fram minnen. Minnen av ett ytterst naturskönt land. Minnen av ett land som till den milda grad inte fungerade att man slutade betrakta det som ett land utan definierade det som en plats. En av de första nätterna vi var där hade vi stationeras på en bergskulle i den södra delen av Libanon. (på dåvarande armeslang "Sud Lubnan"). På bergsryggen mitt emot oss utspelades plötsligt en eldstrid med mängder av spårljus amunition. Vi rapporterade till bataljonsstaben som svarade efter att de frågat "vilken färg på spårljusen?" och fått svaret "grönt" bry er inte om det den israeliska armén har inget grönt spårljus så det är en lokal fraktion som skjuter på en annan lokal fraktion!

Vi befann oss i en situation utan frontlinjer så man visste aldrig varifrån eventuell fara skulle dyka upp. Den situationen innebar givetvis att faran för att beskjuta eller bli beskjuten av egna förband inte var så låg.

Jag råder er verkligen ifall ni får en möjlighet att se filmen. Den ger definitivt en bild av hur ett krig är en mycket mer mångfasetterad företeelse än vad den bild som ges av svenska media med dessas platta ensidiga bild av krig dvs "synd om de civila" syndromet. I krig är det inte bara synd om de civila utan även om soldaterna. De blir inte bara dödade, de tvingas också av situationen att döda. I det avseendet är filmen definitivt en anti krigsfilm.

Läs även andra bloggares åsikter om Film, Israel, Libanon, Palestinier, Terror

DN
DN2
DN3

SvD

Sydsvenskan

Eld upphör. Några reflektioner

Israels ensidiga proklamation av ett eldupphör i dess krig med Hamas följdes inom 12 timmar av ett uttalande från Hamas i Damaskus om ett vilkorat eldupphör. Efter ett antal timmar verkade det som om det verkligen började bli eldupphör ute på fältet och inte bara i TV-rutan.

Israel började tunna ut sina trupper i Gaza remsan och man överväger nu (190109) att demoblisera en stor del av de reservist förband som kallades in vid början av kriget. Dessa får dock medelande om att de kan bli återkallade med omedelbar verkan om utvecklingen så skulle kräva. Det ryktas dessutom om möjligheten att Israel skulle kunna komma att dra ut alla sina förband ur remsan om ca en vecka.

Jag har lagt märke till att en del kommentatorer i Sverige - även bland dem som har en positiv inställning till Israel - antytt att Israel förlorat den militära kampanjen. Detta bottnar i en missuppfattning av sakläget. Israels målsättning med kampanjen var att skapa ett nytt säkerhetspolitiskt läge i de södra delarna av landet vilket skulle innebära att Hamas inte längre skulle vilja/kunna utsätta den därstädes boende civilbefolkningen för beskjutning med olika vapensystem, däribland mark till mark raketer.

Eftersom kriget är ett s.k. "war amongst the people" är den politiska delen ytterst viktig och det är nödvändigt att Israel på sikt lyckas få de politiska vinsterna av den militära aktionen som har gett en mycket god grund för de israeliska politiska ledarna att komma fram till avtal vilka definitivt kan förbättra situationen i norra Negev. Dessutom har omvärlden fått klart för sig att den israeliska armén återigen är en faktor som inte går att bortse från i det maktpolitiska spelet i detta oroliga hörn av världen.

Vi kan redan se början på de politiska framgångarna. Det är helt klart att Hamas inte har någon officiell ställning i de politiska förhandlingar som nu förs. Förhandlingarna förs i stort sätt om hur man skall kunna undvika att Hamas återigen skall kunna rusta upp med vapen, huvudsakligen raketer från Iran.

Israel och USA har redan ingått ett principavtal om hur man skall söka förhindra transport av vapen från Iran tills de anländer till Egyptiskt territorium. Det förefaller som om även Storbritannien, Frankrike, Tyskland och Italien kommer att ansluta sig till det avtalet. Orsaken till att avtalet enbart gäller transporten till Egyptiskt territorium beror på att Egypten hårdnackat nekar icke egyptisk personal - militär som civil - vars uppgift skulle vara att förhindra transiteringen av vapen över egyptiskt territorium, tillträde till dess territorium.

I förhandlingar mellan Egypten och Israel avhandlas bl.a. frågan om hur den egyptiska gränsen mot Gaza remsan skulle kunna spärras mot vapensmuggling på ett effektivt sätt. Det förefaller som om man från israelisk sida ser på dessa förhandlingar med en försiktig optimism, trotts att Egypten tidigare sett mellan fingrarna med smuggelversamheten. Det är ingen hemlighet att både USA och de tunga EU-länderna utövar starka men dock diplomatiska påtryckningar på Egypten i denna fråga.


En ytterligare fråga som behandlas mellan Egypten och Israel är frågan om gränsövergångarna mellan Israel och Gaza remsan. Egypten fungerar i denna fråga som medlare/mellanhand mellan Israel och Hamas.

Hamasledningen verkar inte tagit större intryck av den ytterst hårdhänta behandling som Hamas (både den civila och militära delen) fått under de sista 3 veckorna. Men det är väl något som hänger ihop med att de anser sig veta att de har gud på sin sida. Minst 500 män från Hamas milisförband stupade under stiderna och mycket stora delar av Hamas vapenföråd förstördes under striderna eller föll i den israeliska armens händer.

En sak som det spekuleras om är hur den palestinska civilbefolkningen i Gaza remsan kommer att uppleva sin politiska ledning som inte kunde skydda dem och deras egendom från det israeliska anfallet, en ledning som hade förvandlat många av civilbefolkningens hus till vapen förråd, inrätt eldställningar samt byggt in försåtsmineringar i dem. En politisk ledning som byggde skyddsrum åt sina familjer men inte åt befolkningen. En ledning som medan den planerade för krig inte såg till att det fanns nog med elementära räddningstjänster.

Samt när det israeliska anfallet kom, dök ner i sina bunkrar och lämnade befolkningen åt sitt öde. Inte ens Hamas militära förband gjorde några insatser frånsett att skicka raketer och granatkastar eld mot civila Israeler.

Läs även andra bloggares åsikter om Gaza, Hamas, Israel, Islam, vapensmuggling

DN4
DN5
DN6
DN7
DN8


SvD4
SvD5
SvD6
SvD7
SvD8

Sydsvenskan
Sydsvenskan2

Dagen
Dagen2
Dagen3

VG
VG2

DB

Bloggar I Gilboas svala skugga,

Lite reflektioner om Hamas. Kommentar till demonstrationerna mot kriget i Gaza

Det hade varit bra om man kunnat beskylla Mona Sahlin och Jan Eliasson för blåögdhet när de deltog i en demonstration där det viftades med både Hamas och Hizbollas flaggor. Man kan säga en hel del om Jan Eliasson men blåögd och okunnig kan man inte beskylla honom att vara. När det gäller Mona Sahlin kan man möjligtvis ursäkta henne med att någon som har sina rötter i Socialdemokratiska kvinnoförbundet kan ha förvirrade uppfattningar i utrikespolitiska frågor. Men hon är trotts allt opositionsledare och då borde hon kanske frågat någon av sina politiska rådgivare om det var lämpligt att demonstrera under ovan nämnda flaggor.

För en person som författaren av denna artikel som var medlem av det socialdemokratiska partiet under många år intill dess att han flyttade till Israel 1972 förvånar det att ledande socialdemokratiska politiker kan deltaga i en demonstration som i grunden är en demonstration för en jihadistisk terrorgrupp, Hamas, som befinner inte enbart på USAs utan även EUs lista över terrorgrupper.

Jag kan inte förstå hur några av de ledande svenska socialdemokratiska politikerna med sitt deltagande bortser från att de tar ställning för en organisation som under år beskjutit israelisk civilbefolkning med granatkastare, raketer och även automat gevärs eld.

Visste demonstranterna om att Hamas, som kommit till makten i Gaza remsan genom val och statskupp, någon månad innan kriget bröt ut vid omröstning i parlamentet införde islamsk sharia lagstiftning i Gaza remsan? En lagstiftning som sätter kvinnor på undantag, stadgar stympning av en hand för stöld, korsfästning för konvertering till kristendom osv i samma stil.

Visste de att i Hamas stadgar det är inskrivet att Israel skall strykas från kartan samt att dess befolkning skall förintas?

Visste demonstranterna, Mona Sahlin och Jan Eliasson visste säkert, att det var Hamas som inte ville förnya eld upphöravtalet med Israel?

Har någon av demonstranterna reflekterat över att medan Hamas byggde ut ett underjordiskt millitärt tunnel- och bunkersystem i Gaza remsan, så byggde man inte skyddsrum för den palestinska civilbefolkningen?

Visste demonstranterna att Hamas lagrade vapen i civila bostadshus och moskeer - något som står i direkt strid med internationell rätt?

Visste de att Hamas ledningen hade byggt och inrett ett bunkersystem för sin ledning, och var? Under det största sjukhuset i Gaza! Ytterligare ett klart brott mot internationell rätt. Orsaken till att man byggde bunkrarna under sjukhuset var att man från Hamas sida med rätta utgick från att Israel skulle dra sig från att bomba sjukhuset - något som Israel enligt internationell rätt skulle haft rätt till.

Jag har all förståelse för att en person i Sverige kan tycka att vad som händer i Gaza remsan är förfärligt, Och det är det. Krig är hemskt. Men glöm inte att Israel under många år undvek att vidtaga dagens drastiska åtgärder. Men till slut tog tålamodet slut!

Att vilja överleva är inte oproportionellt!

Läs även andra bloggares åsikter om Gaza, Hamas, Internationell rätt, Islam, Israel. Jihad, terror,

DN1
DN2
DN3

SvD1
SvD2
SvD3

Sydsvenskan
Sydsvenskan2

Dagen

VG
VG2

DB
DB2

Bloggar I Gilboas svala skugga

Israels minimikrav måste uppfyllas

Alla är ense om att man måste uppnå en vapenvila i Gaza. Många anser att det är skälvklart att vapenvilan skall vara av en sort som garanterar att den blir stabil och att den blir ett steg mot en mer stabil lösning i området.

Men man är antingen inte läskunnig eller totalt omedveten om hur man skall läsa diplomatiska beslut om man tror att FN resulutionen1860 infriar Israels minimikrav för att inställa sina militära aktioner i Gaza.

Den berör inte direkt frågan om Hamas beskjutning av civila mål i Israel. Den är dessutom svävande i sin behandling av vapensmugglingen från Egypten till Gaza remsan. Ingen ansvarig regering i Israel kan gå med på att avsluta de militära operationerna innan dessa två krav, varav det första till stor del är beroende på en lösning av det andra, fått en reell lösning. Om inte smugglingen hindras så är vi tillbaka där vi var innan Israel startade den väpnade aktionen i december 2008. Israel måste lägga ribban högt av minst två skäl. Det första är att det internationella samfundet så lätt glömmer sina beslut då de kört fast i svåra och långvariga förhandlingar speciellt om det finns nya och "sexiga" problem på den internationella dagordningen. Det andra, och det är ett mer specifikt israeliskt skäl, är att Hamas överhuvudtaget inte bara inte erkänner Israels rätt till existens utan även har inskrivit i sin stadga att dess mål är att se till att den israeliska statsbildningen "försvinner". Om ens motpartner har sådana mål så får man ju vara mycket försiktig i förhandlingar.

Problemet med att komma fram till en lösning av de ovan nämnda frågorna försvåras av att det finns inte så få intressenter som av egenintrasse har inte vill vidtaga handlingkraftiga åtgärder. Två av dem är Iran och Egypten. Iran understödde aktivt Hamas i dess krav på att inte förlänga det föregående eld upphöravtalet som gick ut den 19 oktober 2008, med löften om 100% stöd mot ett israeliskt anfall. Iran övertygade dessutom Hamas att Israel inte skulle våga anfalla och om Israel trotts allt skulle anfalla så hade ju alla sett sommaren 2006 att kvaliteten på den iaraeliska krigsmakten inte var som förr.

Iran ser kriget i Gaza som en del av dess konflikt med Israel och inte som en lokal israelisk palestinsk konflikt. Den israeliska aktionen uppfattas i Teheran som ett allvarligt hot att mista ett, och kanske det mest lovande, fotfästet i Mellan Östern. Ingen vet hu många milioner USD som Iran lagt ner på att öva och utrusta Hamas militära förband samt även finansiera utbyggnaderna av de i huvudsak underjordiska befästningssystemen i Gaza remsan. Den iranska statsledningen befinner sig i panik då den ser allt ökade riskerna av att Hamas antingen skall falla eller bitvis orientera sig i en annan politisk riktning.

Hizbollas, som är Irans andra stödjepunkti Mellan Östern, allt annat än aktivistiska hållning i konflikten trotts de iranska uppmaningarna att öppna en andra front gör ju knappast mullorna i Teheran gladare. Man kan på goda grunder utgå från att Iran kommer att göra allt i sin makt för att sabotera ett internationellt avtal om stängning av smuggel tunnlarna under den Egyptiska gränsen till Gaza remsan - enligt vissa uppgifter finns de ännu tunnlar som inte bombats sönder av Israel - .

Den iranska transport operationen till Gaza, som sedan ett antal år sedan drivs av de iranska revolutionära gardet är relativt komplicerad Den går genom Somalien därefter Sudan, Röda havet, genom öknen till Nilen och så småningom anländer godset till Sinai öknen där de tas om hand av de lokala beduinerna som för fram det till Rafiach vid gränsen till Gaza remsan.

I det egyptiska Rafiah existerar ett välsmort mutsystem som iranierna med hjälp av de lokala beduinerna byggt upp för att "underlätta" varornas vidare transport under gränsen till Gaza remsan. Mutsystemet i Rafiach inkluderar alla från borgmästaren till den lägsta egyptiska gränspolis. Iranierna betalar dessutom bra.

Det är mer eller mindre klart att den egyptiska statsledningen skulle vilja få slut på smugglingen. Mubarak är definitivt ingen vän av Hamas och om Israel kunde utplåna Hamas utan att den egyptiska inblandningen blev för uppenbar så skulle det inte fällas många tårar i presidentpalatset. Men, och det finns flera men, först och främst kan den egyptiska nationalhedern inte tåla att förhindradet av smugglingen görs av icke egyptiska specialister som verkar i gränsområdet under egyptiskt överinseende. För det andra, Det muslimska brödrarskapet är mycket starkt i Egypten och då Hamas är brödrarskapets palestinska lokalavdelning, föreligger uppebara inrikespolitiska svårigheter för den redan en smula skakiga regimen att välja en sådan lösning. Och inte minst för det tredje, en icke ringa del av den egyptiska befolkningen i Sinai är ekonomiskt beroende av dessa vapentransporter.

Man kan fråga sig om med hänsyn till ovanstående det går att räkna med ett ens passivt Egyptiskt stöd för någon sorts aktion mot smugglingen utöver välvilliga deklarationer. Men detta kan inte Israel gå med på. Vilken självständig stat skulle föresten kunna gå med på det? Den Egyptiska ledningen signalerar till Israel "Sorry, it's your problem". Men om det är så, låt oss då få ta hand om det på det sätt som vi finner lämpligast.


När det gäller gränsövergångarna mellan Israel och Gaza så frågar man sig om det inte går att avända en sedan länge på andra ställen beprövad lösning. Israel skall ha rätt att kolla all varuimport och all person trafik till Israel enligt samma regler som i dag tillämpas vid Israels internationella gränsövergångar.

Läs även andra bloggares åsikter om Gaza, Hamas, Israel, Vapensmuggling, Palestinier

DN6
DN7
DN8

SvD5
SvD6
Svd7

Sydsvenskan

Dagen



DB

Mot ett avgörande?

Så här lite mer än 70 timmar efter att Israels mark invasion av Gazaremsan på kvällen den 4 januari börjar situationen klarna en smula.

Det är mycket svårt att få en helt klar bild av vad som händer då militärcensuren mer eller mindre stoppar all "real time" rapportering och dessutom starkt silar resten. I och med att jag är israel och skriver från Israel så måste jag rätta mig efter gällande lagar. Jag är ju givetvis medveten om att dessa lagar finns för att värna om de israeliska styrkornas väl och vä.

Uppgifter som förekommer om kriget i Gaza remsan är enbart hämtade från öppna Israeliska media källor. I de fall spekulationer och gissningar i utländska, inklusive palestinska medier, inkluderas i texten så anges att det är från icke israelisk källa.

Trotts det ovanstående går det nu att få en ungefärlig uppfattning om läget. Gaza remsan är delad i tre delar. Inte riktigt på samma sätt som jag skrev i min föregående artikel då jag påstod att den delad både söder och norr om Gaza city. Vad som i dag framgår är att den är delad i öst västlig riktning söder om Gaza city som i sig är omringad och helt avskuret från resten av den norra delen av remsan. Strategiskt sätt innebär detta att Hamas militära överkommando inte kan samordna sina styrkor i hela Gazaremsan utan i grund och botten enbart kan kontrollera styrkorna i Gaza city. Då de elektroniska kommunikationerna inte fungerar längre så sker kontakterna med löpare. vilket är ett osäkert och föga snabbt kontaktsmedel. I den norra delen har de Israeliska styrkorna mer eller mindre rensat uppområdena omkring småstäder som Beit Chanun och Beit Lahia samt runt det stora flyckting lägret Yebalia. Detta innebär att Hamas möjligheter att skjuta raketer från de öppna områdena i den norra delen starkt begränsats men i och med att man ännu inte gått in i de bebyggda områdena kvarstår det trots allt möjligheter att skjuta från dem. Gaza city är omringat och förutom strider i utkanten av staden har det stått svåra strider i förstäder som Sagia och Zeitun. I södra delen av remsan har har striderna i huvudsak stått efter gränsen mellan Gazaremsan och Egypten. De israeliska styrkorna i detta område har koncentrerat sig på att söka resera de smuggeltunnlar som ännu inte raserats av flygangreppen. De uppgifter som publicerats i icke israeliska media om att Israel intagit staden Chan Younis har inte verifierats av officiella israeliska talesmän utan de bottnar troligtvis i att det förekommit någon räd av specialstyrkor i nämnda stads områden.

De israeliska mark styrkorna har mer eller mindre avslutat de två första delarna av invasionsplanen och uppnått de mål som den politiska ledningen fastställde för dem innan denna. Man befinner sig i utkanten av alla de stora ytterst tättbebyggda befolkningscentra och Hamas förbanden har dragit sig tillbaka till dessa.

Så vitt man kan förstå vad som är planerat för fortsättningen verkar det vara följande. Den militära fortsättningen som ännu inte fått slutgiltigt OK från den politiska ledningen går ut på att den israeliska armen, med flyg och marinstöd skall gå in i de tättbebyggda områdena och sakta män säkert rensa ut hamas styrkorna ur dessa. Detta kommer skall ske med en ytterligare insats av stora reservist stykor som redan mobiliserats och som nu undergår snabbträning i norra Negev öknen. Israel förklarar nu för de olika politiska konstellationer, och då i huvudsak de som leds av USA eller EU, att om inte de israeliska kraven på ett vapenstillestånd kan uppnås så kommer man att starta denna kampanj. De israeliska kraven är i stort sätt följande.

1. En vapenvila som inte är tids begränsad.
2.Ett faktiskt och vattentätt system som förhindrar vapen smuggling över gränsen mellan Egypten och Gazaremsan.
3. Ett kontrollsystem vid gränsövergångarna till remsan, både från Israel och Egypten, som förhindrar införsel av all typ av vapen samt in och ut passering av personer som definierats som terrorister av antingen Egypten eller Israel.
4. Upphörande av beskjutning av israeliskt område från Gaza remsan.
5. Ovillkorlig rätt får Israel att tillgripa väpnade åtgärder vid brott mot en eller flera av dessa punkter.

Knäckfrågan mellan dessa krav är punkt 2. Utan en lösning av den så är vi till baka väldigt snabbt till där vi var innan krigets början den 27 november.

Israel är i och för sig inte speciellt intresserat av att behöva gå in i de tättbefolkade områdena. Det skulle bli en relativt lång och mycket blodig affär. Enligt israeliska källor så skulle de israeliska förlusterna kunna uppgå till ca 350 stupade soldater. Förlusterna på motsidan skulle i antal bli mycket större och pga att det skulle vara frågan om strider i bebyggt område så skulle civilbefolkningen bli utsatt för ytterst stora lidanden.

Men om man inte kommer fram till en lösning inom 36 till 48 timmar så är chanserna små.

Det skrämmande med detta panorama att det är Hamas som avgör hur det blir!

Läs även andra bloggares åsikter om Gaza, hamas, internationell rätt, islam, palestinier, strategi, terror

DN1

DN2

DN3

DN4

SvD1

Svd2

SvD3

SvD4

Dagen

Dagen2

VG

DB

NEWSDESK

Sydsvenskan

Sydsvenskan2

Fullt men annorlunda krig mellan Israel och Hamas

Intill 18 tiden igår (030109) kunde man definiera den väpnade konflikten mellan Israel och Hamas som en militär aktion men inte ett fullt krig.

Från och med att Israel lät marktrupper överskrida gränsen är det dock fråga om ett fullfjädrat krig. Speciellt om, som framkommer i flertalet kommentarer, målsättningen, förutom att till så stor grad som möjligt förhindra Hamas att skjuta raketer och använda granatkastare mot israelisk civilbefolkning, är att genom att slå ut så stor mängd av Hamas väpnade truppförband som möjligt få hamas ledningen att gå med på Israels krav på en längre vapenvilja under vilken Hamas ej kommer ha rätt (och möjlighet) att på nytt rusta upp.

De som frågar sig varför man inte bara nöjde sig med insatsen av flygvapnet är svaret att om man ville uppnå något mer än en straffaktion det var nödvändigt att sätta in marktrupper för att få Hamas att förstå att de var på väg att förlora. Hittills finns inget historiskt klart exempel på att det går att vinna ett krig med enbart insats av flyg.

Det är dock ett annorlunda krig. I och med att Israel uttalat förklarat att dess konflikt är en med Hamas och inte med civilbefolkningen i Gazaremsan samt att Gazaremsan formellt inte är en suverän stat så får man lov att definiera kriget som ett "War amongst the people". Ett ytterligare tecken på detta är att Israel hela tiden tillåter lastbilskonvojer med humanitär hjälp komma in i Gazaremsan från den Israeliska sidan. Dessa transporter skulle vara mycket större och effektivare om inte hamasledningen gjorde så mycket för att sabotera dem.

Hur den israeliska in marschen framskrider är en smula oklart pga att den israeliska censuren stoppar mer eller mindre allt nyhetsflöde i frågan. Detta innebär att media i omvärlden, inklusive Israel, till stor del är beroende på vad som kommer ut genom arabiska media som ju notoriskt sätt inte enbart är ensidiga utan oftast overderhäftiga.

Man kan dock redan nu urskilja de stora dragen i det israeliska anfallet. I norra delen av Gazaremsan anfaller man områden runt Beit Chanun och Beit Lahija där en icke ringa del av av raketerna mot mål norr och nordost om remsan utfördes. Vidare har man skurit av Gazaremsan både norr och söder om Gaza city i öst - västlig riktning samt gått in i området i södra delen av remsan för att rasera ännu icke sönderbombade smuggel tunnlar under gränsen mot Egypten. Uppdelningen av remsan i tre delar innebär att den militära hamasledningen inte kan flytta förband och förnödenheter fritt i remsan eller kommunicera med den norra eller södra delen fysiskt (genom löpare) vilket var den enda möjligheten efter att de elektroniska kommunikationerna slogs ut under förmiddagen.

Detta innebär dock inte att striden är över. Tvärt om. Hamas trupperna visar inga tecken på att vilja ge upp. De är välutbildade och ideologiskt motiverade. Att tro att gud står på ens sida har ju alltid varit morallyftande för trupper. De Israeliska styrkorna kommer nu att ha ett svårt och blodigt jobb framför sig då till inte ringa del det kommer att röra sig om strider i bebyggt område med allt vad det innebär för kvarvarande civilbefolkning speciellt då de israeliska styrkorna blivit instruerade att inte ta onödiga risker, dvs om de blir beskjutna från t.ex. ett hus inte undersöka allt för noggrant om det finns "noncombatants" i kåken utan rikta all tillgänglig verknings eld mot utgångpunkten för den fientliga eldgivningen. Dvs allt för att undvika allt för stora egna förluster.

Återigen måste jag varna för att rusa iväg eller mer passande på situationen att för snabbt falla undan för alla påtryckningar som kommer att försöka få Israel att så snabbt och så enkelt som möjligt gå med på ett eldupphör avtal. Jag är inte ensam om att anse att det moderna sättet att försöka lösa väpnade konflikter genom att så snabbt som möjligt få slut på skjutandet inte i så få fall lätt till en permanentning av konflikterna. Konflikten Israel - Palestinierna är ett typexempel på det.

Ett exempel på vad som kan hända om man skulle rusa i väg för fort. Om i ett eld upphöravtal inte skrivs in en fungerande modell för att förhindra i överskådlig framtid att nya smuggeltunnlar skulle grävas under gränsen mellan Egypten och Gazaremsan så kan man mer eller mindre säga att hela aktionen saknade reelt långsiktigt (mer än ca tre år) värde.

Observera dock att konflikten Israel - Hamas inte enbart är en konflikt mellan Israel och Palestinierna utan till stor del en konflikt mellan Israel och den Internationella Jihadrörelsen. Den 11 september 2007 publicerade jag en artikel om hur stabila freds fördrag skall ingås. Inte så lite av det går även att anpassa på eldupphör avtal.

Läs även andra bloggares åsikter om Gaza, Hamas, Israel, Terror, Internationell rätt, Strategi

DN4

DN5








VG3

DB3

Hamas stora krigsförbrytelse

I alla krig skadas och dödas civila. Många gånger sker det med flit men inte så sällan är det en följd av att det civila offret råkade vara "på fel plats vid fel tillfälle".

Så fort Israel är invecklad i en väpnad konflikt skriks det om krigsförbrytelser. Huvuddelen av de som uttalar sig i ämnet har ingen som helst aning om de juridiska definitionerna om krigsförbrytelser enligt internationell rätt.

Låt oss för en gångs skull ta och syna Israels nuvarande motståndares (Hamas) sätt att följa de internationella rättsreglerna om krigföring. Här måste jag dock först göra läsarna uppmärksamma på ett mycket viktigt tekniskt juridiskt problem. De internationella konventionerna om vad som är tillåtet och inte tillåtet i krigföring är nästan helt och hållet byggda på den sorts av krigföring som var den huvudsakliga under 1900-talets två världskrig. Militärteoretiskt definieras sådana krig som "industrial wars". Krig av den typ som det nuvarande mellan Israel och Hamas kan, om ej än hundraprocentigt, definieras som ett "war amongst the people". Vad jag vill framhålla med detta påpekande är att ett regelsystem för en sorts krig inte helt går att användas när det gäller en annan sorts krig. Detta innebär givetvis inte att det inte finns många klara och moraliskt viktiga regler som gäller för de båda sorternas krig.

En av de grundläggande reglerna som är gällande i båda av de ovan nämnda typerna av krig är att inte med uppsåt rikta verkningseld mot civilbefolkning. Definitionen av civilbefolkning i ett "industrial war" är klarare än när det gäller "war amongst the people", men man behöver inte vara en internationell expert i frågan för att förstå att Hamas raket- och granatkastar beskjutning av civila israeliska samhällen är ett solklart brott mot gällande konventioner om all sorts av krigföring. Trotts detta verkar det inte alls intressera det internationella samfundet och speciellt inte internationella nyhetsmedia.

Hamas har i dag teoretisk och praktisk möjlighet att rikta verkningseld med statistiska vapensystem till mål på upp till 45 och kanske 50 km från Gaza remsan. Inom detta område bor ca 1 million israeler som nu dagligen utsätts för beskjutning. Att detta utgör en klar krigsförbrytelse är ju självklart. Självklart för personer som lever och verkar inom och efter det västerländska samhällets moraliska regler, eller åtminstånde borde det vara så. Tyvärr verkar det inte som man kan vänta sig det av den palestinska filialen till den internationella jihadrörelsen (dvs Hamas).

Nu kan man ställa sig frågan varför riktar de sin beskjutning mot civilbefolkning? Det kan ju inte vara på grund av avsaknaden av andra mål inom Gradraketernas räckvidd som man koncentrerat sig på att terrorisera israelisk civilbefolkning. De nämnda raketerna kan nå fram till ett antal ytterst strategiska, och helt öppet kända (civila) israeliska anläggningar. Om Hamas besköt dessa mål så skulle frågan om lagligheten vara något helt annat dessa mål är helt legitima krigsmål.. Dessutom så skulle skadeverkningarna i det israeliska samhället bli mycket mer kännbara.

Det sistnämnda är den egentliga orsaken till att Israel inte under några förhållanden kan gå med på att en filial av de internationella jihadrörelsen skall ha möjlighet att beskjuta dessa anläggningar.

Hamas handlingssätt visar oss att dess ideologi fungerar efter för oss främmande principer vilket gör att de föredrar att beskjuta civilbefolkning. Ju fortare vi förstår dess (Hamas) sätt att reagera desto enklare kan vi kanske klara av problemet.

Ödets ironi var att samtidigt som kriget mellan Israel och Hamas bröt ut kom meddelandet om att Samuel Huntington avlidit. Huntington beskrev i sin bok "The Clash of Civilisations" den allt annat än platta värld som vi var på väg in i . Hans teori var obekväm för många som inte ville inse att att världen inte utvecklade sig i en slätstruken oideologisk inriktning.

Läs även andra bloggares åsikter om Hamas, Gaza, Islam, Israel, Internationell rätt, Krigsförbrytelser,

DN1

DN2

DN3

SvD1

SvD2

SvD3

Sydsvenskan

Sydsvenskan2

Dagen1

Dagen2

VG

VG2

DB

DB2

NEWSDESK

ETC