Nya hot mot Israel - Från norr och från söder

På den sista tiden har det i internationella media rapporterats om nya hotbilder mot Israel och detta utöver Palestinier, Hamas, Hizbolla, Iran som under den sista perioden åtminstånde i svenska media ansetts som de stora hoten mot Israel. De som står bakom de nya hotbilderna är egentligen inte nya hot. De har bara genom anskaffande av nya vapen system eller lokalisering av baser hos tredje part blivit mer aktuella hot.

Det norra eller för att vara mer exakt det nord nordöstra är Syrien medan det södra är den gamle bekantingen Iran som börjat bygga baser i Eritrea - ett land som har diplomatiska förbindelser med Israel.

Låt oss börja i norr.

Syrien
Syrien är en av Israels älsta fiender. Detta beror inte enbart på värnandet av det palestinska folket eller allmän antizionism utan huvudsakligen pga att Syrien än i dag anser att hela det område som omfattades av det brittiska palestinamandatet egentligen var södra Syrien. Glöm inte att Syrien enbart för ett antal månader erkände Libanon som en självständig stat och inte som en del av Syrien.

I Maarivs pappersupplaga från den 29 mars 2009 finns uppgifter om att Syrien slutit avtal med Ryssland om inköp och leverans av ett antal viktiga och moderna vapensystem. Artikel bygger på uppgifter som chefen för det amerikanska försvarsdepartementets Defence Intellgence Agency (DIA) , general löjtnant Michael D. Maples, nuligen gav den amerikanska senaten. Bland de vapen som Syrien inköpte kan nämnas Mig 29 typ M och M2, Mig 31 samt medeldistans luftvärnsrobotar av typ SA-X-17. Allt detta efter att Syrien sommaren 2008 erhållit två luftvärnsrobot batterier av typ Pantasir, SA-22. Pantasir (NATO "Greyhound") är ett kombinerat raket och automatkanon system. De två batterierna är en del av ett avtal om sammanlagt 12 batterier. Av Maples rapport framgick också att den Syriska krigmakten ännu är underlägsen den Israeliska. Maples framförde även att Syrien antagligen skulle vara tvungen att leverera vidare en del av batterierna till Hizbolla. Detta kan ge ett svar på frågan om den Syriska finansierings källan (Iran).

En väl insatt israelisk expert betecknade Mig 29, även i dess uppgraderade "M2" version som ett i sig inte helt modernt stridsplan medan Mig 31 enligt hans uppfattning var ett alldels utmärkt modernt plan.

Artikeln i Maariv refererade också uppgifter i arabisk press om att den syriske presidenten Bashir Assad såg fram emot att få möta president Obama vid dennes deltagande i G-8 kongressen i Juli månad i Italien. Huruvida detta är ett önsketänkande från Bashir Assads sida eller om det kommer att visa sig att president Obama även när det gäller Syrien vill pröva samförståndsvägen är ännu ovisst. Ett är dock klart, den nya israeliska regeringen kommer att ha ett militärt starkare Syrien att ta hand om och detta i det av Obama ändrade internationella klimatet.

Iranska baser i Eritrea
I en bloggpost från den 1 mars 2009 beskrev jag hur Iran bygger upp ett imperium bland annat i Afrikas Horn dvs Sudan, Eritrea, Djibuti och Somalien. Fyra länder dit ingen normal invånare på den blåa planeten frivilligt skulle flytta. De allt intimare kontakterna mellan Iran och Eritrea oroar inte bara Israel utan en stor del av den s.k. västvärlden. Detta pga det faktum att Eritreas och speciellt dess södra del ligger vid vid infarten till Röda havet ger landet en ytterst geopolitisk strategisk placering då all sjöfart till och från Suezkanalen måste passera det trånga Bab el Mandeb sundet.

Det är självklart att Israel inte lungt kan betrakta att Iran använder den syd eritreiska hamnen Aseb som en station på smuggelvägen av vapen till Gaza (Hamas) och Hizbolla i Libanon. Iran har upprättat en militär bas i närheten av det gamla oljerafenaderi som fanns i Aseb och som för närvarande moderniseras av Iranierna. Tillgången på ett oljerafinaderi är i och för sig en stor fördel för Iran då landet trots att det är en av världens största råoljeexportörer mer eller mindre saknar inhemska oljerafinaderier.

Upprättandet av den militära basen i Aseb möjliggör för Iran att spärra Bab el Mandel sundet med de ytterst allvarliga följder som det skulle ha för världshandeln. Israel å sin sida fruktar att Iran kommer att upprätta en bas för långdistansraketer mot Israel i Aseb. Upprättandet av en sådan bas skulle ställa Israel inför problemet att inte enbart behöva upprätta försvarssystem mot iranska långdidistansraketer österifrån utan även söderifrån. Även länder som Egypten och Saudiarabien för sin del torde vara lindrigt sagt bekymrade över de iranska förehavandena i Eritrea.

Läs även andra bloggares åsikter om Iran, Israel, Eritrea, Internationell sjöfart, Ballistiska raketer, Luftvärnsrobotar, Horn of Africa, Hamas, Gaza,

DN
DN2
DN3
SvD
SvD2
Sydsvenskan
Dagen
VG
DB

Bloggar
FIM Vilken moralisk måttstock har vi rätt att att använda på Israel?
Ilya Meyer Och kriget mot Israels civila bara fortsätter
MXp Ramallah och Jerusalem: Opinionsundersökningar 2009
I Gilboas svala skugga Rubriceringspyssel
Al HaMatzav The Alarm Clock
Jihad i Malmö Rushdie m.fl.:Islamismen globalt hot
Rabnor tycker och tänker Påsksmällar
Sökandes sanningen-eller politiskt korrekt Gaza? Vad hände egentligen? Och varför?
Danofsky for President Israels arme undrsöker sina soldaters agerande i Gaza
Israel i Sverige Vad sägs om lite fakta
Utrikesbloggen Utrikesnyheter
Hellströms okultiverade tanketrädgård Upprepade dumheter om arabvärlden och palestinierna

Israelisk flygräd mot transport av iranska vapen till Hamas. Uppdaterad 270309 1635 (GMT+3)

På förmiddagen i dag (260309) började det surra om uppgifter om ett flygangrepp på en transport av vapen genom Sudan för så där två månader sedan .

Uppdateringarna är i röd text.

Enligt sudanesiska rapporter hade angreppet skett mot en konvoj bestående av 17 fordon i ett öken område nord ost om Port Sudan i närheten av Mount al- Shaanun. Enlig vissa uppgifter dödades 39 personer i anfallet.

Tidpunkten för aktionen var tre dagar före eld upphör i kriget mellan Israel och Hamas i Gazaremsan i januari 2009.

De sudanesiska myndigheterna var besvärade av aktionen och undvek i möjligaste mån publicitet tills de kunde få mer konkreta uppgifter på vad det hela handlade om.

Till saken hör att under de sista dagarna av kriget mellan Israel och Hamas ingicks ett avtal mellan USAs dåvarande utrikesminister Condolizza Rice och den israelisks utrikesministern Tzipi Livni om åtgärder får att förhindra vapensmugglingen från Iran till Gazaremsan. Till detta avtal har senare Canada, Storbritanien, Spanien, Frankrike, Tyskland, Italien, Norge och Danmark anslutit sig.

Nu visar det sig att det inte rörde sig om ett utan åtminstånde två anfall mot iranska vapentransporter. En kort tid efter krigets slut anföll israelskt flyg och sänkte ett fartyg av okänd nationalitet som enligt uppgifter i de israeliska morgontidningarna transporterade vapen från Iran som var avsedda för antingen Hamas eller Hizbolla. Denna insident torde ha ägt rum en av de första dagarna i februari.

De första uppgifterna som kom ut om anfallet mot lastbils konvojen i Sudan talade om att det eventuellt var frågan om ett amerikanskt angrepp men dettta förkastades av CBS News´s national security correspondent, David Martin, som rapporterade att de israeliska underättelse tjänsterna hade fått nys om planer på en stor transport av vapen från Iran genom Sudan till Gazaremsan. Enligt mediauppgifter rörde det sig huvudsakligen om sk. Fajr-5 raketer med en räckvidd av 75 km, dvs de hade nått Tel Aviv området från Gazaremsan.

Uppskjutning av Fajr raket

Här kan tilläggas att Israels dåvarande premiärminister Arik Sharon år 2001 utnämnde general major (ret.) Meir Dagan till ny chef för Mossad han också gav Dagan order om att Mossads huvuduppgift nu skulle bli att på alla sätt "störa och förhindra" Irans aktiviteter inom Mellanösternområdet.

På den här bloggen har tidigare rapporterats om en del av dessa som kommit till mer allmän kännedom. Däribland bombningen av den syriska kärnreaktorn, likvideringarna av Hizbollas operations chef Imad Mughniyah och Machmud Suliman, en av president Assads närmaste rådgivare med problematiska och tydligtvis farliga arbetsområden som kontakterna med Libanon och mer eller mindre ansvarig för det syriska nukleära projektet. Dessutom har det under det senare åren inträffat en hel del oförklarliga "missöden" på Iranska nukleära anläggningar.

Israels väpnade styrkor, IDF, har under de senaste åren skaffat sig kapacitet att utföra aktioner som få länder är i stånd att göra. Ta till exempel det ovan nämna angreppet på den Iranska konvojen i Sudan. Inte nog med Mossad snappade upp kunskapen om transportens planering och dess existens, man kunde även fastställa var den framskred i den Sudanska öknen och online, real time dirigera de anfallande flygplanen till platsen för anfallet som låg ca 1.600 km, ca två och en halvtimmes flygtid, från Israel. Ett annat exempel som eventuellt kan tillskrivas Israels förmåga att online real time bevaka misstänkta rörliga mål är den officiellt oförklarade explotionen i ett vapensändning, som troligtvis var avsedd för Hizbolla, som exploderade när den togs ut ur det revolutionära gardets vapenföråd i Teheran den 19 juli 2008.

Det finns givetvis inget officiellt meddelande att Israel utförde attackerna mot vapensmugglings konvojen i Sudan och sänkningen av det vapenlastade fartyget men inte heller något förnekande. Men hur många länder i området har den militära kapaciteten?

USA har, nästan inställsamt (mot Iran) förklarat att de inte låg bakom dådet. Det är ju lite taskit gjort när det var USA som övertalade Israel att upprättandet av den internationella övervakningsgruppen möjliggjorde för Israel att i förtid avsluta aktionen i Gazaremsan.

Israeliska politiska journalister medgav i kväll att de redan i januari 2009 kännt till händelsen men pga cencuren inte kunnat röja något.

En som var mycket nöjd i kväll (260309) var den avgående premiärministern Ehud Olmert som stolt förklarade att Israel har förmåga till att slå mot terror var det än behövs. Han har faktiskt rätt att vara stolt för han har konsekvent fört den politiken. Tyvärr inte alltid med lyckat resultat men då var det ju bra att det sista (kända) försöket blev lyckat.

Den strategiskt militärpolitiska följden av de ovan redovisade händelserna är att Iran tvingar Israel in i en direkt militär konflikt, om än tillsvidare på låg nivå, parallelt med den nuvarande mellan Israel och Irans klienter, Hamas och Hizbolla. Detta får långtgående följder för utvecklingen i området. Obama administrationen kan inte heller bortse från det då den nu försöker skapa en ny politik visa vi Iran.

Läs även andra bloggares åsikter om Gaza, Hamas, Iran, Israel, Libanon, Syrien, terror, Vapensmuggling
Nukleära program

DN
DN2
SvD
Sydsvenskan
Dagen
Dagen2
VG
DB

Bloggar
FIM
Ilya Meyer
MXp Israel i fronten mot samma jihad som konfronterar väst
I Gilboas svala skugga Dilemma
Al HaMatzav The Alarm Clock
Jihad i Malmö Rushdie m.fl.:Islamismen globalt hot
Rabnor tycker och tänker Sprängd Anka
Sökandes sanningen-eller politiskt korrekt
Danofsky for President Israels arme undrsöker sina soldaters agerande i Gaza
Israel i Sverige
Utrikesbloggen Utrikesnyheter
Hellströms okultiverade tanketrädgård Vad slags ledare är egentligen Hamas?

Obamas huvudvärk Uppdaterad 220309

Allmän inledning
Uppdateringen från den 220309 finns i slutet av kapitlet om Iran och är i röd text.

Ingen torde i dag avundas Barak Obama. Alldeles frånsett den ekonomiska krisen - och det går ju knappast att bortse från den - så har den nye amerikanske presidenten en hop andra problem att ta hand om, som t.ex. mellanöstern problemet, den iranska bomben, Irak, Afganistan-Pakistan. Det är visserligen bara en del av problemen i det asiatiska området.

Inte nog med det, Venezuelas president Hugo Chabez bygger sakta men säkert upp en konstellation av uttalat anti-USA stater i Latinamerika (Bolivia, Kuba, och Salvador). De är visserligen, frånsett Venezuela inte speciellt viktiga stater men då deras stratigiskt-geografiska läge är nära USA och då både Ryssland och Iran visar klart intresse för dem måste man ju från USAs sida dock vaksamnt följa utvecklingen i dem, för att inte plötsligt vakna upp med en ny Kuba (missil) kris på sin bakgård.

Men låt oss återgå till de ovan nämnda asiatiska problemen. Obama utlovade i sin valkampanj att när han väl hade installerat sig i Vita Huset så skulle han omedelbart ta hand om dem. Det lät ju bra som kampanj löfte.

Frågan är bara om han var medveten om vad han gett sig in i. Frånsett Irak, där det verkade som om det fanns en mer eller mindre uttänkt politik, som gick ut på en en succesiv, men dock relativt snabb nedtrappning av USAs militära insatts, står det nu klart att vad som sades i kampanjen i avseende på resten av de asiatiska problemen, var huvudrubriker utan utarbetade handlingsprogam. Detta framgår idag mycket klart av alla de interna debatter om, och fact finding rersor till, området som förekommit sedan den 20 januari. Låt oss nu se på var den amerikanska politiken står i dag.


Irak
När det gäller Irak så har beslut fattats om ett militärt uttåg som skall bli totalt framemot år 2011. I och för sig ett vettigt beslut. Sen får vi se vad som händer. Det är inte alls säkert att det blir lugnt och trevligt. Glöm inte att 60% av befolkningen är shiamuselmaner, 23% sunnimuselmaner samt 17% kurder.

Om inte den Irakiska centralregeringen lyckas att administrera landet kan det bli ganska oroligt, speciellt om Iran och Turkiet utifrån och kurderna innifrån känner sig tvungna att var och en utifrån sina intressen politiskt och militärt "skydda" dessa. I slutändan kan det innebära att Iran tar till sig de oljerika shiadominerade områdena medan det kurdiska området, som också har stora oljefyndigheter, utropar sig som en självständig stat. Turkiet kan dock knappast stillatigande gå med på detta då ca 14 milioner av världens 20 milioner bor i Turkiet. Turkiet kommer att hamna i en "no win "situation då alternativen är antingen att militärt inkorporera de fd kurdisk-irakiska områdena med Turkiet och därmed öka den redan idag stora kurdiska minoriteten i landet (En minoritet som i dag inte är "alltför" nöjd med den turkiska överhögheten), eller att på sikt troligtvis få avstå från stora kurdiska områden i östra Turkiet.

Man kan bara bäva inför alla de, till stor del våldsamma problem som kommer att uppstå i området som dessutom gränsar till den ryska intressefären mellan Svarta och Kaspiska haven.

Sedan frågan också vad kommer att hända med sunniområdena? De är fattiga på naturtillgångar och dessutom bor den övervägande mängden av befolkningen i den s.k. Sunnitriangeln som gränsar direkt till de kurdiska och shia befolkade områdena i Irak. Hela gränsområdet mellan det irakiska sunniområdet och de sunnidominerade länderna Saudiarabien och Jordanien är i huvudsak obodda ökenområden vilket gör att det heller inte finns något naturlig stat att förena området med.

Iran.
När det gäller Iran och dess nukleära vapen utvecklingsprogram så verkar det som om man ännu inte utarbetat något detaljerat handlingsprogram. Det är dock helt klart att att man föredrar en diplomatisk lösning fraför en militär även om man påpekar att alla alternativ ännu står öppna.

Närmandet mellan USA och Ryssland har lett till att sistnämnda stat har frusit det redan ingågna avtalet om leverans av luftvärnsrobotar av typ S-300 till Iran samt att den amerikanska statsledningen har signalerat att den kan överväga att ompröva beslutet om att upprätta antirobotsköldar i Tjeckien och Polen i fall att Ryssland aktivt skulle hjälpa till att på diplomatisk väg få Iran att inställa sitt a-bomb utvecklingsarbete.

Obama och hans medhjälpare har dock ytterligare ett stort problem, nämligen Israel. Den enda stat förutom USA som både har teoretiskt och praktiskt möjlighet att helt eller delvis slå ut det iranska projektet med vapenmakt är Israel. Israel har dessutom "second strike capability".

Den amerikanska statsledningen är medveten om att den i sitt beslutsfattande måste ta hänsyn till att Israel av naturliga skäl är benäget att annama en underättelsetjänst värdering efter principen "worst case senario" vilket gör Israel obenäget att låta sig nöja med en mer kompromissvillig amerikansk utvärdering av farobilden. Det är ingen tvekan om att USA i valet att välja mellan ett rent amerikanskt väpnat ingrepp eller ett israeliskt föredrar att göra det själv då man kan kontrollera aktionen bättre i det fallet.

Under de senaste dagarna har det förekommit "yrvakna" kommentarer om att Israel även har möjlighet att slå till med ballistiska raketer. Nyhetsvärdet på dylika kommentarer kan liknas med ett scoop om hjulets uppfinnande.

De som är intresserade av mer detaljer runt problemet med Irans kärnvapenutveckling hänvisas till mitt blogginlägg från den 12.03.09. Det är intressant att notera att USA i sina försök att definiera sin politik i Afghanistan signalerat ett intresse av att få med sig Iran som partner i den politiken.

The Institute for International Security Studies at Tel Aviv University, INSS, publiserade just en annalys av America´s Intellegence Assesment om den iranska kärnvapenfrågan (INSS Insight No.58 March 19, 2009) som är av betydande intresse för läsarna av denna blogg. I sin annalys gör Dr Efraim Kam en gämförelse mellan det från december 2007 omstridda amerikanska assesmentet och det som publicerades i februari 2009. Det vore att göra INSS och dr Kam orättvisa att bara referera innehållet så jag hänvisar er till det engelska orginalet.

Afghanistan-Pakistan.
Redan i sin valkampanj signalerade Barak Obama att Afghanistan var den springande punkten i USAs politik när det gällde kriget mot terrorn. Om detta var ett klart erkännande av att kriget i Afghanistan var kriget mot den internationella jihadrörelsens centrum eller egentligen bara var ett uttryck för att hela Irak kriget hade varit ett sidospår utan egentlig bindning till kampen mot Al Qaeda är osäkert men författaren till detta alster är benägen att tro att vid tidpunkten för det usprungliga uttalandet det senare var fallet.

Man måste också ta i beaktande att kriget mot Taliban i Afghanistan under de senaste åren inte gått speciellt bra (lindrigt sagt) varken för USA eller Nato styrkorna.

Obama har sedan sitt tillträde till presidentposten beslutat att förstärka de amerikanska styrkorna i Afghanistan med bortemot 30.000 man. Dessa kommer att vara aktiva i den under rent amerikanskt befäl stående amerikanska styrkan och inte tillföras den amerikanska delen av Nato styrkan, ISAF , i vilken den lilla svenska styrkan tjänstgör tillsammans med militära styrkor från ca 40 olika länder. Det förefaller som om tanken är att lägga mer vikt vid utveckling och inte bara syssla med direkt strid mot Talibanstykorna i Afghanistan.

Detta är vad ISAF, frånsett de amerikanska, brittiska och hollandska kontignenterna, till icke ringa del sysslar med i dag. Ideen är att den afghanska befolkningen på så sätt skall bli mindre benägen att samarbeta med Taliban. För att ingen skall tro att det är frågan om någon typ av blåögt SIDA projekt kan jag citera en av ISAFs slogans. "Whithout security no development, without development no security". ISAF styrkorna sysslar också med att bygga upp interna afghanska säkerhetsstyrkor som i en framtid förhoppningsfullt skall kunna ta över det väpnade motståndet mot Taliban.

Obama har tidigare nämnt möjligheten att överlägga med moderata element inom Taliban. Liknande signaler har den sista tiden kommit från ledande amerikanska militärer. Man får dock inte bortse från problemen med att ha kontakter med Taliban även om det rör sig om moderata (vad nu det innebär) talibananhängare.

Men det är helt klart att det inte enbart är frågan om att bekämpa lokala terrorister utan att det ideologiskt är en kamp mot den Internationella Jihad Rörelsen, i vilken Taliban är en ledande medlem. Låt mig citera den brittiske försvarsministern John Hutton:" We do face a very significant international threat to our way of life, our values - maybe not our borders - but our values, from international terrorism". ( BBC NEWS 150309 ).

En av de viktigaste delarna av USAs politik i Afghanistan förefaller bli att träna och öka storleken på de afghanska säkerhets styrkorna då det är svårt att se en framtid för landet om det inte själv har förmågan att ta hand om sina egna säkerhets problem. Utöver detta så är det ytterst nödvändigt att den afghanska statsledningen får bukt på den utbredda korrumptionen och opiumindustrin som har ett årligt värde av ca 720 USD och som i stort finansierar Taliban och därmed också Al Qaeda.

Under det senaste året så har också problemen i gränsområdet mellan Afghanistan och Pakistan ökat i en närmast rasande fart. I och för sig är detta relativt naturligt då gränsen mellan de två länderna drogs av det Brittiska imperiet utan att ta hänsyn till de olika etniska gruppernas geografiska utbredning.

Efter den nordvästra delen av gränsen mellan de två länderna finns Afghanistans största etniska grupp, Pashtun, på båda sidor av gränsen. I Afghanistan stöder sig talibanrörelsen sig huvudsakligen på pashtun gruppen, medan i Pakistan detta är än mer uppenbart. Taliban har under det senaste blivit allt starkare i de så kallade NWFP och FATA områdena.

NWFP och FATA områden vid nordvästgränsen
(bilden är klickbar)

I de mer eller mindre Taliban kontrollerade områdena och då speciellt i Södra och Norra Waziristan har Taliban gett Al Qaeda grupper fristad. Detta har lett till att USA både under Bush och Obama administrationerna anfallit sådana grupper med hjälp av s.k. obemannade drönare som beskjutit Al Qaeda fästena med raketer. Enligt uppgifter har hittills ledarna för 12 av de 20 största Al Qaeda koncentrationerna dödats.

De pakistanska myndigheterna protesterar regelbundet mot dessa amerikanska räder på pakistanskt område utan att USA reagerar mycket mer än att påpeka att Pakistan borde själv föra en mycket aggresivare politik mot Taliban och Al Qaeda, inte som stöd för USA utan för att på sikt värna om Pakistans egna existens.

Ett av flera exempel på de pakistanska myndigheternas undfallenhet inför de fundamentalistiska Taliban styrkorna är den totala kaputilationen i Swat dalen där den pakistanska regeringen totalkapitulerade och gick med på ett Talibanstyre med total sharia (religiös islamsk lag) lagstiftning.

Nyligen framförde både chefen för CENTCOM, General Petraeus och experter inom Obama administrationen förslag att vidga de amerikanska räderna i Pakistan utanför dess nuvarande områden till delar av norra pakistanska Baluchistan då speciellt områden runt staden

Kartan är klickbar

Quetta där det anses finnas stora grupper av såväl Taliban- som Al Qaeda ledare. Förslagen till räder inskränktes inte enbart till flygräder utan man föreslog även markräder. Mer om Pakistan och Taliban i bloggpost på denna blogg från den 160209.

"Mellanösternproblemet"
Under Obamas kampanj förklarades "Mellanösternproblemet" dvs den sk fredsprossesen mellan Israel och palestinierna för att vara ett av den blivande administrationen viktigaste uppgifter.

Än i dag är det svårt att avgöra om Obama och hans rådgivare ser detta problem som en del av konflikten med den internationella jihadrörelsen eller en lokal konflikt eller t.o.m. en konflikt som om den löses, om ej alla, så huvudelen av problemen med konfikten mellan Väst och den internationella jihadrörelsen, skulle få sin lösning.

Det finns uttalanden av Obama som talar för att denna konflikt måste få sin lösning inom en större ram, men Hillary Clintons som Secretary of State och speciellt utnämnandet av senator (ret.) George Mitchel till speciellt ombud i frågan om Israel och palestinierna tyder på en mycket mer lokal arbetshypotes.

Den starka centreringen på tvåstatslösningen kan tyda på att man inom Obamakretsar och speciellt inom State Dapartment tänker lite för mycket i Oslo prossesens spår.

Missförstå inte. Alternativet till en tvåstatslösning behöver inte alls vara en enstatslösning utan det finns andra alternativ som t.ex kombinationslösningar med Jordanien.

Även om man koncentrerar sig på tvåstatslösningen bör man ta i bektande den ursprungliga versionen av den sk. vägkartan och inte rusa iväg utan att se till att varje steg till fullo uppfyllts av både israeler och palestinier. Annapolis prossesen var ett klart avsteg från detta vilket i grund och botten inte gynnade Israel. Många tecken tyder tyvärr på att Obama administrationen är inne på samma väg.

Dessutom och det är kanske det viktigaste för närvarande, det finns nu tre parter på spelplanen. Israel, Palestinian Authority på Västbanken och det Hamas styrda Gaza. Om något, så förefaller det troligare att Hamas tar över makten på Västbanken än att PA tar över i Gazaremsan. Om det blir fallet så står USA administrationen inför ett faktum att den palestinska partnern dels inte erkänner Israels rätt till existens men dessutom i grunden ideologiskt inte är så speciellt intresserad av en palestinsk stat utan stävar efter ett nytt islamskt(Sunni) kalifat. Och det är ju knappast någon bra utgångspunkt för förhandlingar om en tvåstatslösning

Slutsats
Om Obama och hans medhjälpare trodde att det skulle vara enkelt att lösa problemen som har behandlats i denna bloggpost så har de nog nu börjat förstå att det var det. Det var inte bara att rätta till alla George W. Bushs misstag. Det var frågan om något mycke svårare. Men för allas väl och ve, Lycka Till.

Läs även andra bloggares åsikter om Irak, Iran, Afghanistan, Pakistan, Israel, Palestinier, Kärnvapen, Taliban, tvåstatslösning

DN
DN2
DN3
DN4
DN5
DN6
DN7
DN8
DN9
DN10
DN11
SvD
SvD2
SvD3
SvD4
SvD5
Sydsvenskan
Dagen
VG
VG2
VG3
VG4
DB
DB2

Bloggar

FIM Svenska medier omövrdrifterna om Gaza
Ilya Meyer Selektivt språkbruk - det senaste vapnet i globalisk jihad
MXp Israel i fronten mot samma jihad som konfronterar väst
I Gilboas svala skugga Dilemma
Al HaMatzav Roy pekar mot Ryssland
Jihad i Malmö Rushdie m.fl.:Islamismen globalt hot
Rabnor tycker och tänker Säker lekplats i Sederot
Sökandes sanningen-eller politiskt korrekt Palestinas förlorade land
Danofsky for President Israels arme undrsöker sina soldaters agerande i Gaza
Israel i Sverige Obama börjar visa sitt rätta ansikte

Ryska luftvärnsrobotar, iranska (a-)bomben och amerikansk förvirring

1. Det rysska luftvärnsrobot systemet S-300.

Jag har redan tidigare behandlat det ryska luftvärnsrobot systemet S-300 på den här bloggen. Se artiklar från den 2.9.08, 10.10.08, 20.10.08, 22.10.08, 22.12.08 och den 24.12.08.

Det viktiga ur denna artikels synvinkel är att om Ryssland levererar S-300 systemet till Iran i enlighet med avtalet mellan de två länderna från år 2005 så skulle luftangrepp mot de Iranska anläggningarna för utveckling av nukleära vapen bli ytterst svåra att genomföra.

Detta gäller även angrepp från USAs och Israels flygvapen. Detta till trotts att den förre chefen för det israeliska flygvapnet uttalade sig, inför de israeliska parlamentets utrikesutskott, i en riktning som kunde förstås som om det var praktiskt genomförbart. Uttalandet skedde efter att det israeliska flyvapnet under hösten 2008 utfört en stor och ytterst komplicerad manöver över östra medelhavet vilken internationell press påpekade att det kunde varit fråga en storskalig simulation av ett anfall på Iran. Enligt dessa presskällor stämde avstånden i manövern allt för väl in på avstånden mellan Israel och de Iranska anläggningarna. Vad som även lades som grund till spekulationerna var att både Greklands- och Turkiets väpnade styrkor innehar versioner av S-300 systemet. Nämnda två länder förnekade givetvis allt samarbete med den israeliska manövern.

Israel har under de senaste åren gjort ett stort antal framstötar till den ryska statsledningen om det ur Israels synpunkt och världen i övrigt olyckliga i ett slutgiltigt ryskt beslut om leverans , då detta ytterst starkt skulle försvåra alla meningsfulla förhandlingar med Iran om att inte utveckla kärnvapen.

Varje gång som det funnits rapporter om att systemet skulle levereras så har de ryska myndigheterna förnekat sanningshalten i dessa ryckten.

Enligt rapporter från den ryska nyhetsbyrån Interfax överväger de ryska myndigheterna nu att frysa avtalet med Iran från år 2005. Detta grundar Interfax på uppgifter från "viktiga och insatta källor".

Det aviserade ryska beslutet är givetvis en del i det diplomatiska spelet som nu försigår mellan USA och Ryssland för att uppnå ett närmande mellan de två ländena och övervinna den kris som uppstod dem emellan p.g.a. kriget i Georgien sommaren 2008 och de amerikanska planerna på att installera antirobot vapen sköldar på tjeckiskt och polskt område. Trotts att USA försäkrade att robotsköldarna inte var avsedda mot ryska robotar utan mot robotar från annat land (Iran) förklarade den ryska ledningen att om USA slutligen skulle genomföra sina planer så skulle de bli tvungna att från sin sida stationera med kärnvapen utrustade robotar i Kalininggrad (f.d. Köningsberg) enklaven.

Under de sista veckorna har Obama administrationen fört fram trevare till Ryssland med innebörd att om Ryssland skulle vara villigt att hjälpa till med att på diplomatisk väg få Iran att klart och tydligt skrinlägga sina planer på att utveckla kärnvapen, så kunde USA överväga att ompröva beslutet om förläggningen av antirobot sköldarna i Tjeckien och Polen.

Det förefaller ytterst troligt att de ryska uppgifterna om ett frysande av 2005 års avtal mellan Ryssland och Iran är ett svar på USAs diplomatiska trevare.

2. Iranska (a-)bomben och amerikansk förvirring

Enligt en rapport från The International Atomic Energy Agency (IAEA) som publicerades i början av mars månad hade Iran redan 1010 kg uran som är uppgraderat om än till en låg nivå. Detta uran är visserligen klyvbart men inte ännu av den sort (weapon grade) som behövs för en a-bomb. Enligt experter skulle denna mängd av uppgraderat uran räcka till för att under en kortare tid få fram nog med uran av "weapon grade" kvalitet för att tillverka en bomb.

Detta ledde till att USAs ÖB, Mike Mullen, förklarade i en TV- intervju den 1 mars att enligt de uppgifter han hade Iran har nog med uran för att bygga en bomb. Se denna blogg den 3 mars 2009.

Nu började den amerikanska förvirringen i frågan. Försvarsminister Robert Gates förklarade nästan omedelbart i en annan intervju att Iran ännu inte kommit till det stadium där de kunde tillverka en atombomb!

Den 10 mars vid ett sammanträde i den amerikanska senatens "Armed Services Committie" förklarade Dennis Blair - Director of National Intellegence - och Defence Intellegence Agency Director Lt. Gen Michael Maples att Iran ännu inte har tillgång till "weapon grade" uran. Dessutom påpekade de att enligt deras uppfattning Iran ännu inte slutgiltigt tagit beslutet att tillverka sådant uran.

Både Blair och Maples tog dessutom upp Irans utvecklingsprojekt med ballistiska raketer. Det framkom enligt deras vittnesmål att Iran gjort avsevärda framsteg på detta område, men påpekade dock att projektet var administrativ skilt från kärnvapenprojektet.


Som om inte de åvan nämnda motsägelserna vore nog oroande så publicerade The Washington Institute for Near East Policy en rapport som klart säger att Iran kommit mer eller mindre till den punkt där det kan tillverka en atombomb.
Denna rapport citerades av Debka File med det "lilla" tillägget att det rörde sig om en iransk möjlighet att tillverka 50 kärnladdningar. Debkas rapport citerades av både Israels Radio kanal B och Arme Radion på eftermiddagen den 10 mars.

Vid kontroll på nämnda instituts hemsida framkommer inget som stöder påståendet om 50 kärnladdningar, så detta får stå för de som publicerat det.

3.Kommentarer

Först och främst är det lindrigt sagt en smula skrämmande med att en inte ringa del, troligtvis majoriteten, av de amerikanska underrättele organisationerna ännu föredrar att hålla fast vid linjen från den nationella intellegece bedömningen i november 2007 trotts att så många tecken tyder på att den var felaktig.

Det går inte bara att säga, som det ibland görs från amerikanskt håll, att Israel automatiskt annammar ett "worst case senario" i den iranska frågan. Även om detta är ett faktum så finns det mycket starka skäl för att Israel tar den linjen då faktumet är att det räcker om Iran fäller två atombomber på Israel för att Israel skall sluta att finnas till som en fungerande stat. Två iranska bomber på USA raderar inte ut USA. Att i båda fallen Iran går svårt skadad till totalraserat ur konflikten pga att både USA och Israel har "second strike capability" är något som man inte kan vara säker på att Ayatollorna i Teheran tar hänsyn till.

Man kan också fråga sig varför tvivlarna inom USAs "intellegence establishment" inte drar samma slutsatser som chefen för det militära underättelseväsendet i Israel gjorde av IAEAs åvan nämnda uppfattning att Iran redan har över ett ton delvis uppgraderat uran, när han vid ett regeringssammanträde den 8 mars förklarade att Iran dels hade uppnått den teknologiska kapaciteten att tillverka en a-bomb samt att det redan nu hade nog med klyvbart material för att inom en snar framtid (ca ett år) kunnat tillverka nog med "weapon grade" uran för minst en bomb.

Läs även andra bloggares åsikter om USA, Ryssland, Israel, Nukleära vapen, Luftvärns robotar,
Iran,

DN
DN2
DN3
SvD
Svd2
SvD3
SvD4
Sydsvenskan
Dagen
VG
DB

Det verkar som om Sionismen hade rätt i sak

Jag vet att detta är ett lite annorlunda inlägg på min blogg. Dels är det personligt, dels ligger det en smula utanför ramen av vad jag brukar skriva om. Men jag kan inte låta bli att kommentera vad som händer i Malmö.

Jag hade tidigare mycket kontakt med Malmö och dess judiska befolkning, då min före detta var uppvuxen i nämnda stad. Genom henne och hennes familj kom jag i kontakt med många malmöjudar som kommit till Sverige efter 1945 och fått en fristad där de kunde pussla i hop sitt liv efter vad de genomgått under andra världskriget.

Jag tror mig kunna förstå vad de och deras barn och barnbarn känner i dag. Det kan inte vara lätt att uppleva sig att vara på början av en repris av vad de som kom som människospillror till Malmö 1945-46 upplevt åren innan.

Själv kom jag under 1960-talet till övertygelsen om att det inte fanns en judisk framtid i Sverige inte pga antisemitism utan att vi var en för liten grupp för att som grupp kunna kulturellt överleva i Sverige. Därför tog jag hustru och son och flyttade till Israel i januari 1972. Det har inte alltid varit lätt, men jag har aldrig ångrat mig.

Barbro Posner säger i intervjun i SvD den 5 mars 2009 att att hon inte känner sig trygg i Malmö längre. Jag förstår henne. Frågan är bara om judar kan känna sig trygga någonstans. Trygghet är en relativ känsla. Judars trygghet i Sverige är beroende på övriga Svenskars beteende. Själva kan de bara påverka på marginalen.

För judar i Israel är saken helt annorlunda. Det är inte så lätt att leva i ett land som mer eller mindre hela tiden befinner sig i krigstillstånd. Men vår trygghet beror på oss själva. Vi är inte beroende av vad en majoritetsbefolkning tycker och gör.

Tyvärr så börjar det nog stå klart att de svenska judarna inte riktigt är hemma utan är en smula gäster i Sverige. Det är inte något som hänt plötsligt utan det är något som utvecklat sig sakta men säkert. Vad som händer i dag i Malmö och i andra delar av Sverige är dessutom till absolut största delen ren antisemitism och har mycket lite att göra med Mellanöstern problematiken.

Jag kommer ihåg att några dar innan jag flyttade till Israel en av mina judiska bekanta frågade mig varför jag verkligen gjorde det. Efter att jag förklarat sa han. Du har fel, det kan aldrig bli så här. Mitt svar var, jag hoppas för din skull att du har rätt, men tyvärr tror jag att den dag kommer då jag står och väntar på dig på Ben Gurion flygplatsen. Det är alltid trevligt att få rätt, men det är trotts allt mycket tragiskt att jag fick det.

Läs även andra bloggares åsikter om Malmö, Sverige, Antisemitism

DN
DN2
DN3
DN4
DN5
SvD
SvD2
SvD3
SvD4
SvD5
Sydsvenskan
Sydsvenskan2
Sydsvenskan3
Sydsvenskan4
Dagen

USAs ÖB: Iran har nog med uran för en bomb

I sanningens namn så tror vi att dom (Iran) har nog med uran (för att bygga minst en bomb) svarade USAs ÖB, Mike Mullen, i en intervju som han gav till CNN. Han tillade att iranska kärnvapen var något mycket, mycket dåligt för mellanöstern och resten av världen.

Mike Mullen påstod inte att Iran redan nu hade nog med "weapon grade" uran utan att det var frågan om anrikat uran på en lägre nivå som dock utan större svårigheter skulle kunna upp graderas under inte alltför lång tidsrymnd.

Mullens påstående står i samklang med en rapport från The International Atomic Energy Agency (IAEA) för två veckor sedan av vilken det framgick att Iran hade byggt upp ett lager av klyvbart uran. Detta ledde till misstankar i en del västländer att Iran underlåtit att rapportera upp till en tredjedel av det delvis uppgraderade (low-enriched) uran som stod till dess förfogande. Ett antal experter anser att den mängd delvis uppgraderat uran (1010kg) som Iran har skulle räcka för uppgradera nog mycket till "weapon grade" för att tillverka en bomb.

USAs försvarsminister, Robert Gates förklarade dock den första mars i en intervju i ABC att Iran ännu inte kommit i närheten av det stadium där de skulle kunna tillverka en atombomb och att alla de som ville förhindra detta ännu hade nog med tid på sig.

I och för sig är det anmärkningsvärt att USAs ÖB gör uttalanden som försvarsministern indirekt förklarar vara felaktiga. Det är definitivt otypiskt för den amerikanska federala statsledningen, men det kan ha sin bakgrund i den nationella intellegence bedömningen som publicerades november 2007 och som fastslog att Iran redan 2003 beslutat att inte utveckla nukleära vapen.

Ronnen Bergman, som är en av Israels främsta, om inte den främste, experten på allt som rör den iranska bomben samt på underättelsefrågor överhuvudtaget, anser att den amerikanske ÖBs uttalande än en gång visade att politiska och icke objektiva skäl stod bakom den nationella intellegence bedömningen från november 2007 vilken dessutom inte heller stödde sig på trovärdigt underrättelsematerial.

Vidare refererar Bergman att president Bush uttalat sig på följande sätt om rapporten "Dom stack en kniv i ryggen på mig." Med "dom" menar inte president Bush Iran utan de chefer för de amerikanska underättelse tjänsterna som skrev rapporten med avsikt att omöjliggöra för Bush att beordra ett anfall på de iranska nukleära anläggningarna.

Här kan tilläggas att den ovannämnda rapporten också i realiteten omöjliggjorde till dags dato ett öppet israeliskt anfall på Irans nukleära anläggningar då utan ett klart stöd från den amerikanska administrationen ett effektivt israeliskt anfall på dessa anläggningar är både politiskt och tekniskt svårt att utföra.

Tyvärr så vägrar iranierna att spela med på de amerikanska underrättelse tjänsternas förtäckta vilkor. Tvärt om. De har sin egen agenda och dess centrala punkt är står deras nukleära militära program. Enligt Ronnen Bergman visar den amerikanske överbefälhavarens uttalande att iranierna målmedvetet framskrider mot målet att bli en kärnvapenmakt samt att USAs underättelseorgan, av vilka en del är underställda Mike Mullen, delvis inser detta i dag.

Att Gates uttalade sig i motsatt riktning visar mer än klart de meningsskillnader i denna fråga som finns inom USAs underättelseorgan och försvarsledning.

Ett semantiskt tekniskt påpekande. Jag har i artikeln gett Mullen titeln "överbefälhavare" då detta är vad han är enligt svensk nomenklatur. I USA är titeln överbefälhavare (Commander in Chief) förbehållen presidenten.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Iran, USA. Kärnvapen,

DN
DN2
SvD
SvD2
SvD3
Sydsvenskan
Dagen
DB
VG

Iran bygger ett imperium

Parallellt med de från världssamfundet en smula tafatta försöken att på diplomatisk väg söka förhindra Iran från att slutligen tillverka egna kärnvapen, har Iran sakta men säkert målmedvetet börja bygga upp ett internationellt imperium.

I Mellanöstern ligger idag Syrien inom den Iranska intressesfären medan Libanon genom den iranska utposten Hizbolla som på konstitutionell väg och med hjälp av lite handgriplig övertalning sakta men säkert blir ytterligare en allierad till Iran. Låt oss inte heller glömma Hamas i Gazaremsan som genom sin styrande ställning där dels mycket väl kan komma att överta makten inom Palestinian Authority samt tjäna som en uppmuntran för det muselmanska brödrarskapets aktiviteter i Egypten.

I Latinamerika har Iran redan två allierade. Venezuela och Bolivia. En av de rikaste och en av de fattigaste staterna inom det området. Och inte bara det. Venezuela är i dag i kraft av sin karismatiske president Hugo Chabez ett land som i sig stävar efter att utöka sitt inflytande i Latinamerika. Något som givetvis bör gynna även Iran.

De politiska ledningarna i Väst och deras underättelsetjänster ser under den senaste tiden med oro på Irans inbrytningar i Afrika. Den Iranske presidenten befinner sig för närvarande på rundresa i delar av östra Afrika. Resans startpunkt var en av kontinentens fattigaste och minsta stater, Djibouti, men med en alldeles utmärkt strategisk placering vid den trånga södra infarten till Röda Havet, Bab el Mandel sundet. Genom detta sund passerar all internationell sjöfart till och från Suezkanalen. C:a 94 % av befolkningen är sunni muselmaner. Det finns grundade misstankar om att mot iranskt ekonomiskt stöd Iran kommer att få ett avtal om militärt "samarbete".


Utöver Djiboutis strategiska placering så finns det ytterligare geografiska fördelar för Iran att få in en fot i landet. Djibouti gränsar i norr till Eritrea som i sin tur gränsar till Sudan. Båda dessa länder ligger redan i dag inom den Iranska intressesfären med ekonomiska och militära samarbets avtal. De är dessutom båda två viktiga komponenter i vapensmugglingen från Iran till Gazaremsan!

Att Djibouti söderut gränsar till Somalien från vilket sjöröveriet mot den internationella sjöfarten på väg till eller från Suez kanalen organiseras och drivs kan ju inte heller vara något som är ointressant ur iransk synpunkt. Det finns i dag goda kontakter mellan Iran och islamska extremister i Somalien. Dessa fyra islamska länder ligger strategiskt placerade runt "Afrikas Horn" och det växande Iranska inflytandet i området ses med, lindrigt sagt, stigande olust hos många av de ledande västländerna men även inom den ryska ledningen. Det är ju självklart att även i Israel man inte ser utvecklingen som "positiv". Men Iran nöjer sig inte med det ovanstående. Även Etiopien, Kenia och Tanzania är länder där det finns starka iranska intressen. I ett tal som Kenias premiärminister höll vid den iranske presidentens besök i landet för ett antal dagar sedan gav denne sitt fulla stöd för det iranska nukleära utvecklingsprogrammet utan att på något sätt begränsa detta stöd enbart till programmets civila del. Inför och under besöket slöts överenskommelser om långtgående ekonomiska avtal inom Kenias energisektor ( bidrag till byggandet av petrokemiska industrianläggningar och försäljning av iransk olja till förmånligt pris). Vidare tillförsäkrade sig Iran kontrakt på byggandet av vägar i Kenia samt ett avtal om direkta flyglinjer mellan de två länderna. Dessutom beslutades det om investeringar i Mombasas hamn samt ett antal ospecifierade investeringar.

Mellan Iran och Etiopien finns avtal om Iransk hjälp till utbyggnad av allmän infrastuktur.

När det gäller Tanzania så finns avtal mellan nämnda stat och Iran inom den ekonomiska- teknologiska och jordbrukssektorn. Dessutom och det är det viktiga. Tanzania utgör ett viktigt led i smugglingen av uran malm från Kongo till Iran!

Ingen tvekan om att den afrikanska delen av det iranska imperiet är en viktig del av Irans strävan efter att återigen efter 2500 år uppnå stormaktsstatus.

Läs även andra bloggares åsikter om Iran, Horn of Africa, Israel

DN
DN2
SvD

Sydsvenskan
Sydsvenskan2