1. Livslängd i Gaza. 2. På vägen mot kalla kriget 2.

Två småsnuttar som inte är helt ointressanta.

Livslängden i Gaza remsan jämfört med livslängden i Glasgow.

Inför fyllnadvalet den 24 juli i en av valkretsarna i Glasgow påstod en av ledaren för det skottska nationella partiet att medellivslängden för män i Glasgow, och då speciellt i dess fattigare delar var lägre än medellivslängden i Gazaremsan. 71.01 år i Gazaremsan gentemot 70.5 i Glasgow i helhet och 69.3 i Glasgows fattigare områden.

Om nu någon trott att detta var ett utslag av illvillig zionistisk propaganda så blev detta snabbt vederlagt av den välrenomerade brittiska TV-kanalen "Cannel 4" som bekräftade uppgifterna på sin sait http://www.channel4.com/news/articles/society/health/factcheck+glasgow+worse+than+gaza/2320267 den 7 juli 2008. Detta kunde ju knappast glädja alla de brittiska människorätts kämpar som i alla väder gör allt för att ofta med tvivelaktiga uttalanden svärta ned den Israeliska staten och dess befolkning.

Som en liten upplysning kan nämnas att när Israel 1967 ockuperade Gazaremsan så var medellivslängden i Gazaremsan 48 år. Det är ju ganska intressant att 41 år senare den ökat med 23 år. Det säger ju en hel del om den "omänskliga israeliska ockupationen"! Jag antar att ingen vill påstå att denna ökning skett under de tre åren sedan 2005 då Israel avslutade sin ockupation av remsan.

På vägen mot kalla kriget 2

I fredagens Israeliska tidningar kan man inhämta två nyheter som har hänger i hop med efterspelet till sommarens krig mellan Georgien och Ryssland.

Ryssland har utfört ett lyckat prov med en ny ballistisk raket med en räckvidd på 10.000 km och kan utrustas med en kärnstridsspets på 500 kiloton. Raketen uppges vara en vidareutväckling av en tidigare modell som gick under namnet "Tupol". Enligt befälhavaren för de ryska strategiska raketstyrkorna kommer Ryssland att till detta års slut kunna installera 11 batterier av denna rakettyp.

Om provskjutningen av raketen direkt hängde ihop med avtalet mellan USA och Polen om installering av anti ballistiska raketbatterier i Polen eller om det enbart kan ses som ett utslag av de ökande spänningarna mellan Ryssland och USA är i och för sig ointressant. Helt klart är att de är en del av den allt mer negativa utvecklingen på det internationella planet efter sommarens krig.

Samtidigt med den ryska provskjutningen hotade den franske utrikesministern Ryssland med ekonomiska sanktioner från EUs sida om Ryssland inte uppfyller vapenstilleståndsavtalet i sommarens krig i enlighet med EUs tolkning av detta avtal. En smula blåögd demonstration av "mjuk styrka" gentemot provskjutningar av ballistiska raketer. Den ryske utrikesministerns kommenter till den franske ministerns förslag var att det var en sjuklig fantasi. Man kan dessutom fråga sig hur EU som importerar 25% av sitt olje- och gasbehov från Ryssland skall kunna upprätthålla effektiva sanktioner mot Ryssland.

Gränser för det öppna samhället

Var går gränserna för den enskilde medborgarens rätt att på ett enkelt sätt ha tillgång till all den upplysning han eller hon behöver för att kunna fungera på ett effektivt och kostnadsbesparande sätt i det modärna samhället?

Denna fråga ställdes på sin spets här i Israel då tidningen Maariv för en vecka sedan publicerade en undersökning gjord av tidningens journalister av vilken framgick att den israeliska landadministrationen (Minhal Karkai Israel) på sin officiella internet sait publicerade kartor på vilka bl.a. den exakta sträckningen av olje- och gasledningar (såväl natur- som kokgas) var utmärkta. Bakgrunden till detta var det i alla länder kända problemet att gräv- och shakt fordon under sin verksamhet inte så sällan p.g.a. slarv eller okunskap skadade olika typer av i marken nedgrävda ledningar.

Att sådana incidenter är ytterst farliga när det gäller olje och gasledningar är ju självklart. Enligt artikeln i Maariv är det inte helt klart på vilken nivå beslutet att publicera dessa ledningars stäckning öppet på landadministrationens internetsajt fattades. Det nämns visserligen i artikeln att det är enligt ett lagbeslut men då jag inte kunnat få detta verifierat är det även möjligt att det inte har fattats ett officiellt lagbeslut utan det kan röra sig om en departemental förordning eller kanske även ett lokalt ämbetsverksbeslut.

Hur som helst är detta ett typexempel på de helt vansinniga situationer som kan uppstå då något allmänt organ fattar ett suboptimerat beslut enligt principen om att medborgarna skall ha rätt till all upplysning. Ur landadministrationens synvinkel var beslutet helt rimligt då den är ansvarig för att dessa ledningar inte i onödan skadas med de ytterst allvarliga följder detta kan ha. En av landadministrationens förklaringar till beslutet var att det är vanligt att göra så i de flesta demokratiska öppna samhällen. Att en israelisk myndighet kan komma med en sådan förklaring visar än mer faran av att i namnet av den öppna demokratin ge myndigheter rätten fatta sådana beslut.

Låt vara om motsvarande myndighet i valfritt nordvästeuropeiskt land fattar ett sådant beslut, men att israeliska beslutsfattare, som dock lever i ett samhälle som konstant är utsatt för terrordåd, fattar beslut som för samtliga terroriströrelser och även icke helt välvilligt inställda grannstater öppet lämnar ur uppgifter som är pärlor för dessa grupper, är i grund och botten kriminellt, både moraliskt som sakligt.

Vi får inte glömma bort att vi lever i Mellanöstern och inte i mitten av EU-landet. Att detta kunde inträffa i Israel är ett tecken på att samhället blivit mer och mera avmilitariserat, d.v.s. mer och mer civilt. Vilket givetvis är en i sig önskvärd utveckling.

Men då det på den senaste tiden publicerats ett flertal uppgifter om häktning av israeliska araber som anklagas för försök att upprätta eller upprättat lokala terrorceller på israeliskt territorium, understryks ju bara faktumet att vi i Israel inte kan fungera som om vårt land låg i Nordvästeuropa. Att dessutom en del av dem, enligt Shabak (den israeliska interna säkerhetstjänsten), varit lokala Al Qaida celler gör ju inte saken bättre då Al Qaida ju är känt för att prioritera megaterrordåd. Kännedom om det israeliska rörledningssystemet för transport av olika fossila lättantändliga bränslen torde vara ytterst välkommet för nämnda organisation.

Det israeliska parlamentets utrikes- och försvarsutskott har enligt tidningsuppgifter tagit tag i ärendet och förhoppningfullt kommer det att komma upp med en lösning på konflikten mellan öppen demokrati och försvar av denna mot grupper som använder sig av informations friheten för att skada samhället.

De läsarna som vill, kan ju analog koppla grunderna i det problem som jag tagit upp med debatten i FRA frågan.

Instabilt Pakistan - Fara att Al Qaida får bomben

Bara en vecka efter att Pakistans president, Musharraff, avgått kastades landet åter in i en allvarlig politisk kris. Allvarlig inte enbart för Pakistan utan för hela världen, självklart Israel men även Sverige.

Krisen uppstod genom att den koalition som bildats efter parlamentsvalet sprack över frågan om dess kandidat till presidentposten vid valet den 6 september. Orsakerna till splittringen är mer eller mindre inre pakistanska angelägenheter men ett politiskt kaos i Pakistan gynnar Taliban styrkorna och dessas allierade Al Qaida. Taliban förnekar inte att det låg bakom en rad blodiga terrordåd i Pakistan under de senaste veckorna som lämnade efter sig ett stort antal dödsoffer bland civila pakistaner som medlemmar i de pakistanska säkerhetsstyrkorna.

Det perspektiv som en stor del av världens underrättelse- och säkerhetstjänster i dagarna sysslar med är faran av att Taliban och dess allierade Al Qaida skall kunna lägga vantarna på någon eller några av Pakistans nukleära vapen. In det här fallet rör det sig inte om tekniken att framställa dessa vapen, något som den pakistanska bombens fader, Abed el-Kader Chan, redan tidigare sålt, utan helt färdiga bomber.

En busstat eller en terrororganisation behöver inte ens detonera en nukleär laddning utan det räcker med att utpressninghota. Upplysningsvis kan nämnas att en laddning av den styrka som detonerades över Hiroshima får i dag plats i enmindre resväska. I bästa fall kommer vi snart att längta tillbaka till de nuvarande säkerhetskontrollerna på våra flygfällt.

"Blockadbrytare"

Man kan både vara nöjd och glatt överaskad över att de israeliska myndigheterna var både kloka nog och hade nog med mod att ta chansen med att fatta ett beslut som var allt annat än vad de normalt skulle ha gjort.

Hamasledningen i Gaza räknade med hyfsad sannolikhet med att två båtlaster med åtminstånde delvis blåögda s.k. "fredsaktivister" skulle stoppas av den israeliska flottans patrullbåtar när de försökte ta sig fram till Gazaremsan sjövägen. Uträkningen från hamasledningen var att försöket att stoppa de två båtarna skulle föra med sig sådana för Israel pr-mässigt ytterst skadliga scener som sedan genom välvilligt bistånd av världens både eter- och tryckta media snabbt skulle distribueras runt klotet. En snyggt uträknat provokation.

Men vad hände? Ingeting. Eller för att citera en israelisk källa: "Dom ville huvudstupa rusa rakt in i väggen, därför flyttade vi på väggen." Och då fick de församlade representanterna för väldens media ge sig i väg med svansen mellan benen utan alla de bilder man önskat sig om slagsmål mellan israeliska flottister och "fredsaktivister". Aktionen väckte ingen som helst uppståndelse och om det rapporterades om den var det långt inne på innesidorna. Målet med aktionen var att "Bryta blockaden av Gazaremsan".

Vilken blockad? Tiotals långtradare levererar mer eller mindre varje dag allt vad gazaborna behöver. Det är ingen brist på pengar i Gaza, Iran överför hundratals millioner i hårdvaluta. De israeliska bankerna överför stora belopp i israeliska shekel. Det existerar ännu inte någon medicin som medicinalmyndigheterna i Gaza velat få och som Israel förnekat dem. De mekaniska verkstäderna jobbar för fullt med att tillverka än mer kassamraketer då Israel levererar olja för att möjliggöra kraftverkens elproduktion vilken i sin tur möjliggör verkstädernas drift. Enkelt uttryckt det rör sig om den hittills underligaste blockaden i historien om nationella konflikter.

Israel vill att gränsövergångarna skall vara öppna, Hamas utför terrordåd för att se till att de hålls stängda. Men det intresserar ju inte "fredsaktivisterna" eller som en israelisk journalist kallade dem "antifredsterrorister". Glöm bara inte att även om de den här gången inte lyckades med att sprida sin lögnaktiga propaganda så är kriget inte vunnit än. Även om de förlorade detta slag är det långt till till slutet av kampen.

USAs ambassadör i Moskva: Första ryska reaktionen berättigad

Enligt den israeliska nättidningen Ynet (22.0808) uttalande sig USAs ambassadör i Moskva i en intervju som han gav den ryska tidningen Kommersant att de ryska militära styrkornas ingripande i mot de georgiska militära aktionerna mot de i Syd Ossetia stationerade ryska fredsbevarande styrkorna var berättigat.

Detta officiella amerikanska uttalande överensstämmer med vad man från både den politiska och militära ryska ledningen påpekat sedan kriget bröt ut den 8 augusti 2008. Från officiellt amerikanskt håll, inkluderande president George W. Bush, har de ryska åtgärderna (i Georgien) starkt kritiserats men men man har i grunden inte vidrört de händelser som utlöste den väpnade konflikten mellan Ryssland och Georgien.

Den amerikanske ambassadören framförde fortsättningsvis att Washington inte sanktionerad de inledande Georgiska militära aktionerna den 8 augusti, då efter ett antal skärmytslingar, Georgien angrep Syd Ossetia. Ett angrepp som ledde till ett massiv rysk reaktion när dess därvarande fredsbevarande styrkor blev beskjutna. Ambassadören tillade att USA, innan den väpnade konflikten bröt ut, officiellt framfört till den georgiska statsledningen, att USA inte ville att Georgien skulle använda våld (för att lösa konflikten (A.F.)) och att detta hade framförts i otvedtydlig klartext. Detta amerikanska uttalande kan tolkas som ett försök att trappa ned eller åtminstånde försöka få kontroll på den internationella kris som om den får utveckla sig enligt sin egen logik kan leda till ett nytt kallt krig mellan USA och Ryssland och deras respektive allierade. Eller i värsta fall ett hett.

Låt oss inte glömma bort att USA, Nato och EU när det gällde Kossovokonflikten under årens lopp uppträdde på ett sätt som inte ger dem allt för mycket moralisk rätt att kritisera Rysslans handlande.

Även från rysk sida verkar det som man försöker få kontroll på konfliktens utveckling. Om rapporterna om de ryska truppernas åtminstånde delvisa utrymmning av georgiskt område förutom Syd Ossetia och Avchasia är detta ett tecken i rätt riktning då den tycks visa att man inte, enligt förebilden i Ungern och Tjeckoslovakien, inte omedelbart vill installera en lydregering i Tiblisi.

Man kan också se den tveksamhet, som åtminstånde rapporteras, från förhandlingarna mellan Ryssland och Syrien om en högst utvidgad militär biståndsverksamhet från rysk sida. Logiken för en sådan i dag vore ju klar nämligen att med hjälp av Syrien komma åt en det med både USA och Georgien allierade Israel. Uppgifterna om vad som händer i förhandlingarna mellan Ryssland och Syrien är ännu ytterst oklara och delvis motsägelsefulla. Det enda som är helt klart är att utgången av dem är en synnerligen viktig fråga för Israel. Ingen tvekan om att jag kommer att mer utförligt komma tillbaka till dem inom en nära framtid

Vår nygamla värld och Israels plats i den

Efter att vi i några år i slutet av det 20 århundradet levt i en illusion av en demokratisk, kapitalistisk, framåtskridande värld där alla de brister som vi upplevt under de senaste 100 åren sakta men dock säkert skulle försvinna vaknade vi upp den 11 september 2001 med insikten att den fria demokratiska världen hotades till sina grundvalar av den islamska fundamentalismen. Men även efter detta datum trodde vi att vi levde i en värld där de västerländska idéerna och principerna på sikt skulle klara av hotet från den islamska fundamentalismen. Trotts allt hade dessa idéer under 1900-talet besegrat både det nazistiska och kommunistiska imperierna.

Vi var så upptagna med att njuta av frukterna av denna nya härliga värld på en gång som vi utan mycket kraft och inte speciellt framgångsrikt bekämpade den islamska fundamentalismen, att vi inte såg hur kärnan i det fallna kommunistiska imperiet, Ryssland, sakta men säkert under Vladimir Putins ledning gjorde come back på den internationella scenen. Ännu för ett antal månader sedan lyckades USA och EU tvinga på världen sin lösning av Kosovo problematiken. Detta trotts de ytterst starka och definitivt inte helt ogrundade protesterna från Rysslands sida. Ekonomiskt och maktpolitiskt levde vi ännu i en enpolig värld. Det försiggick förhandlingar om utökning av NATO österut genom att ge Ukraina och Georgien medlemskap. USA var supermakten. EU var ekonomiskt starkt men saknade en supermakts militära styrka.

Den 8 augusti bröt kriget mellan Georgien och Ryssland ut. Vem som började är en smula oklart men den direkta orsaken var den interna Georgiska konflikten mellan cetralregeringen i Tibilisi och de två provinserna Södra Ossetia och Abkhasia som definitivt inte accepterade den Georgiska överhögheten utan föredrog en rysk överhöghet. Det förefaller inte råda någon tveksamhet om att Ryssland en längre tid planerat en aktion mot Georgien och insett att de ovan nämnda provinserna kunde vara ytterst användbara i den ryska strävan att inte bli både i väst och sydväst omgiven av allt mer västinriktade länder. Kort sagt Moskva hade beslutat sig för att nu var det nog. Georgiens krav på att Södra Ossetia och Abkhasia oundvikligen var och skulle förbli Georgiska områden blev en förevändning för ett ryskt ingripande som dock handlade om att man från Moskvas sida inte var beredd att acceptera ett klart västinriktat demokratiskt och inom en snar framtid NATO anslutet Georgien. D.v.s. strävan efter att de till Ryssland gränsande staterna skall vara mer eller mindre välvilligt inställda (till Ryssland). En rysk målsättning från Peter den store till Breshnjev.

De ryska ledarna har idag även ett, ur deras synpunkt, strategiskt ekonomiskt argument för att ha en medgörlig regim i Georgien. Rysslands återinträde på den världspolitiska scenen grundas till icke ringa del på olje och gasinkomster. Europa är till 25% beroende av från Ryssland importerad olja och gas. Den oljeledning som i dag går från de azerbaijanska oljefälten i Baku genom Georgien till Ceyhan vid den turkiska medelhavskusten ger EU länderna möjlighet att erhålla olja utan att vara beroende av ryska politiska och ekonomiska påtryckningar. Situationen skulle bli en helt annan om Georgien blev en rysk lydstat.

Som situationen ser ut när detta skrivs så har Georgien förlorat men det är inte alls säkert att förlusten innebär att den blivit en rysk lydstat. De styrande i Tiblisi får i fortsättningen finna sig i följderna av deras lands geografiska närhet med en av världens två stormakter. Ryssland har återtagit sin ställning på den geopolitiska arenan, medan USA lidit ett svidande nederlag. USAs nederlag är inte till så liten del självförvållat. Redan vid tidpunkten för Kosovos självständighetsförklaring signalerade de ryska ledarna att om USA och EU skulle erkänna Kosovos utbrytande ur Serbien så skulle Rysland inte ha något att invända mot att Syd Ossetia och Abkhazia bröt sig ur Georgien. Detta gjorde inget intryck på de amerikanska ledarna och ej heller på huvudelen av EU ländernas ledare. USAs nederlag består till stor del av att förutom att Ryssland kommit tillbaka till den världspolitiska scenen, tilltron till USA hos en icke ringa del av dess allierade och speciellt delvis allierade har skadats på ett ytterst allvarligt sätt. Hjälpen Georgien fick var vackra ord men vackra ord har aldrig stoppat ryska stridvagnar (fråga ungrare, tjecker eller afghaner). När de ryska ledarna såg president Bush sitta och heja i simstadion i Bejing medan den ryska armen gick in i Georgien insåg att de inte hade någon omedelbar allvarlig amerikansk reaktion att ta hänsyn till. När det gäller EU så visar det sig bara en gång till att "softpower" inte tar när någon busstat använder sig av "hardpower". Man kan inte låta bli att komma att tänka på Stalins klassiska fråga "Hur många divisioner har Påven?".

Hur kommer Israel att påverkas av konflikten? Först och främst kommer Israels ställning visa vi USA att påverkas, då USA av naturliga skäl måste ta hänsyn till den nya goepolitiska situationen. Det kan, och kommer att uppstå situationer då USA av egna intressen inte kommer att kunna ge det stöd som det hittills kunnat i den enpoliga världen. Israel måste inse att detta inte beror på fientlighet från USAs sida utan bara en följd av att USA kan befinna sig i en situation där de egna intressena tar överhand över viljan och förmågan att stödja Israel. Dessutom bör Israel i sitt utrikespolitiska uppträdande icke handla på sätt som i onödan kan reta den ryska björnen. Man bör från Israels sida bli mer uppmärksam på inverkan av ekonomiska och militärekonomiska kontakter med olika stater på förbindelserna med Ryssland. Man behöver inte heller utgå från att de framtida förbindelserna med Ryssland automatiskt kommer att bli som förhållandet mellan Israel och Sovjet på 1960 och 1970 talen. Ansvaret i alla dessa frågor ligger givetvis inte enbart på Israel men även Israel bör dra sitt strå till stacken.

Det förefaller också som om Israel kunde vinna mycket på att analysera och begrunda modellen av den ryska krigföringen Jag hoppas att kunna återkomma till denna aspekt inom den närmaste framtiden.

På sikt påverkar givetvis den nya situationen även svenska militärpolitiska överväganden.

Israels delförslag till den palestinska myndigheten angående säkerhetsfrågor.

I mitt inlägg om "Olmerts delförslag till uppgörelse med den palestinska myndigheten (12.08.08)" nämndes säkerhetsfrågorna endast i förbigående. Detta berodde på att vid tidpunkten i fråga det inte publicerats mer specificerade uppgifter i den frågan.

Maariv publicerar i dag som huvudnyhet en artikel skriven av Ben Caspit i vilken denne noggrant redogör för förslaget angående säkerhetsfrågorna.

Förslaget i fråga har efter två sammanträden av den israeliska regeringens säkerhetskapinett godkänsts av detta. Den israeliska regeringen kommer nu att överlämna förslaget till USAs statledning i hoppet att denna skall godta förslaget som sitt, vilket innebär att då USA är medlare mellan Israel och den Palestinska myndigheten vid de förhandlingar som förs om ett slutgiltigt avtal dem emellan, dettta blir medlarlandets officiella ståndpunkt med allt vad detta innebär.

Huvudpunkterna i förslaget är

1. Den framtida palestinska staten skall vara demilitariserad, utan pansartrupper, artilleri, ballistiska som icke ballistiska raketer samt icke ha något flygvapen
2. Förbud mot militäravtal mellan den palestinska staten och annan stat
3. Israeliska varningsstationer, elektroniska som optiska, på Västbankens bergsrygg
4. Israelisk militär närvaro längs Jordanfloden (gränsen mellan den palestinska staten och Jordanien)
5. Israelisk "närvaro" vid gränsövergångar mellan den palestinska staten och andra stater (dvs Israel, Jordanien och Egypten)
6. Fortsatt israelisk kontroll av luftrummet över den palestinska staten
7. Tillstånd för israeliska fordon att trafikera vägar på Västbanken

Även om det inte påpekas i Ben Caspits artikel förefaller det uppenbart att till detta förslag redan fogats ett tolkningsprotokoll då speciellt paragraferna 3, 4, 5 och 7 är ytterst öppna för tolkningar i sin ovan nämnda form.

Enligt artikeln informerade Olmert de två amerikanska presidentkandidaterna, Obama och McCain om innehåller i förslaget vid dessas besök i Israel. Båda Obama och McCain förklarade sig positiva till att den nuvarande amerikanska administrationen skulle annamma det israeliska förslaget som sitt, vilket skulle bespara dem åtminstånde en framtida huvudverk.

Men även från israelisk sida är man inte helt övertygad om att att USA kommer att ta detta förslag samt de övriga som Israel lagt fram (se min artikel i frågan från den 12.08.08). då starka krafter i den under ledning av Condollizza Rice verkar för att få fram en överbyggande lösning i samtliga frågor. Detta förslag skulle presenteras efter det amerikanska presidentvalet och även vara godtaget av den nyvalde presidentens skuggadministration. Vitsen med detta ur amerikansk synpunkt är att man på detta sätt får en smidigare övergång mellan den utgående och den tillträdande administrationen. Så vitt det är känt har president Bush ännu inte gett sitt godkännande till denna modell, och från Israelisk sida hoppas man ännu på att USAs nuvarande ledning skall som sina ta de israeliska förslagen.

Förhoppningsfullt kommer president Bush att inse att han efter debacklet i Georgien måste visa att USAs allierade kan lita på den amerikanske presidenten.

Mer om den mördade generalen Machmud Suliman

I min tidigare artikel om mordet på den syriske generalen Machmud Suliman (Varför denna tystnad 040808) redogjorde jag för en del av de spekulationer i frågan om gärningsmannens eller gärningsmännens identitet som snurrade runt i media, men avslutade artikeln med den pessimistiska, retoriska frågan "Kommer vi någonsin få veta vad som händer i Syrien?"

I går, 140708, publicerade "The Institute for National Security Studies" (INSS) vid Tel Avivs universitet en artikel som försöker analysera probemkomplexet i fråga. INSS avför som mindre troligt att Israel låg bakom dådet, dels då det inte alls är så säkert att Sulimans betydelse i de syriskt - hizbollakontakterna var av den art som skulle fört med sig ett allvarligt avbrott i dessa samt att då de israeliska beslutsfattarna knappast skulle tagit risken att Syrien inte hade kunnat överse än en gång med ett israelisk väpnat angrepp på syriskt territorium. Inte heller Hizbolla skulle vara intresserat av att få sina förbindelser med Syrien allvarligt störda genom att verkställa ett sådant dåd.

I frågan om huruvida någon av de mindre terrororganisationer som verkar inom Libanon skulle varit intresserad blir svaret enligt INSS ett "kanske" men metoden för mordet talar emot att en av dessa små organisationer skulle haft tillgång till den underättelseverksamhet som skulle krävts. Om en av dessa organisationer skulle utfört dådet vore det mycket troligare att de skulle valt att använda sig av en bilbomb eller en vid en vägkant placerad, fjärrutlöst, bomb.

INSS anser att dådet med stor trolighet utförts av person eller grupp som tillhör de inre kretsarna i Syrien. Efter att författaren till INSS artikel med olika motiveringar avfört olika grupperingar från de misstänktas skara framför han, med goda motiveringar, som den troligaste orsaken till mordet, att Suliman enligt libanesiska källor var ett nyckelvittne i den internationella utredningen av mordet på den förre libanesiske premiärministern, Harriri. Detta innebär i sin tur att de högsta syriska ledarkretsarna inklusive dess president, skulle varit inblandade i planeringen av mordet. D.v.s haft all orsak till att tysta obehagliga nyckelvittnen.

De som är intresserade av att läsa hela artikel finner den unde följande adress

http://www.inss.org.il/research.php?cat=6&incat=&read=2098

Olmerts delförslag till uppgörelse med den palestinska myndigheten

I tidningen HaAretz publicerades i dag,120808, grundlinjerna i Israels "principiella" men dock detaljerade förslag i frågan om gränser, säkerhetsfrågor och flyktingfrågan. Ingen tvekan om att förslagen mer eller mindre utgör Israels slutförslag i dessa frågor under de nu pågående förhandlingarna mellan Israel och den palestinska myndigheten.

Det bör dock observeras att frågan om Jerusalem skjutits på framtiden samt att ett slutgiltigt genomförande av förslagen kräver att den Palestinska myndigheten återtar den politiska och militära makten från Hamas i Gazaremsan.

I frågan om gränser så stipulerar förslaget att 7.5 procent av Västbanken tillförs Israel medan den palestinska myndigheten kompenseras med 5.5 procent. Orsaken till att palestinierna inte får samma yta som Israel får, beror på att utöver de 5.5 procenten, palestinierna även får rätten till fri och okontrollerad reserätt mellan Västbanken och Gazaremsan. Även om transportvägen kommer att gå över israeliskt område så anser man från israelisk sida att palestinierna får en exterritoriell rättighet på israeliskt territorium.

De territorier som tilldelas Israel inbegriper de stora bosättningsblocken och kommer att i största utsträckning gå efter säkerhetsstängslets (reviderade) sträckning. D.v.s. Maale Adomim, Gush Etzion, området till och runt Ariel samt ytterligare vissa områden som ligger väster om det speciella säkerhetsstängslet runt Jerusalem tillfaller Israel. Palestinierna erhåller områden i anknytning till Gazaremsan.

Förslaget stipulerar att den framtida palestinska staten skall vara demilitariserad. D.v.s. utan arme och med enbart interna säkerhetsstyrkor.

När det gäller palestinaflyktinarnas rätt att återvända så stipuleras att denna rätt enbart, med undantag av enstaka familjeåterföreningsfall, gäller till den palestinska statens område.

Intill denna punkt bygger inlägget på vad som publiserats i HaAretz (hebreiska nätupplagan) den 12 augusti 2008.

Personlig kommentar. Om det i slutändan kommer att gå att få ett avtal enligt dessa linjer så får vi trotts allt vara ganska nöjda. Men hur tror den israeliska förhandlingsdelegationen att den palestinska myndigheten kan komma att ta makten i Gaza?

Ralph Klein 1931 - 2008

När man sysslar med att skriva om Mellanöstern och relaterade ämnesområden är det så lätt att glömma bort att det i Israel tur nog finns fullt upp med människor som inte sysslar med politik, strategiska analyser osv, utan som var och en på sitt sätt drar sitt strå till det Israeliska samhällets upp och utbyggnad.

En av dem som inte bara varit verksam inom utbyggandet av den israeliska sporten utan även inom den gren, basketboll, som han var verksam i fört fram den till en stark och erkänd plats internationellt var den i dagarna bortgångne Ralph Klein. I ingen sportgren har Israel nått sådana internationella framgångar som i basketboll. Fyra gånger har Makkabi Tel Aviv blivit Europamästare för klubblag. Ralph Klein var som coach för Makkabi Tel Aviv den som byggde upp det klassiska makkabi laget som 1977 i finalen besegrade moskva laget CSK.

Det är nog få Israeler, sportintresserade eller ej, som om de levde här i landet på våren 1977, inte kommer i håg yran och stoltheten vid segern. Det var Israels första stora internationella idrottsframgång. Makkabi Tel Aviv har sedan 1977 blivit europamästare ytterligare 3 gånger, och ett flertal gånger kommit till final och semifinal. Ralph Klein har sedan ett flertal år lämnat det aktiva arbetet inom föreningen men utan hans insatser är det ytterst tveksamt om Makkabi skulle uppnått sina senare framgångar. Han betraktade själv sitt arbete inom och med klubben som en zionistisk gärning.

Ralph Klein föddes i Tyskland. Familjen emigrerade efter Hitlers makttilträde till Ungern där de var bosatta i Budapest. Efter att ha räddats genom Raul Wallenbergs insatser flyttade han till Israel.

Varför denna tystnad?

Inte ett ord om vad som hänt brigadgeneral Machmud Suliman i syriska och övriga arabiska nyhetsmedia. Dessa media som inte missar något. Alltfrån Barak Obamas chanser i det amerikanska presidentvalet till att inom några minuter vara på platsen för ett blodigt terrordåd i Jerusalem. Machmud Suliman var dock en av president Assads närmaste rådgivare. Han hittades för ett antal dagar sedan död i på ett strandhotell i kuststaden Tartus som är belägen i norra Syrien. Han hade skjutits genom huvudet, enligt rykten av en eller flera prickskyttar som utfört dådet från någon typ av farkost som befunnit sig mitt emot hotellet. Begravningen skedde innan veckoslutet. Enligt uppgifter var chefen för den syriska underrättelsetjänsten närvarande vid ceremonin Dennes närvaro pekar på Sulimans centrala ställning inom det syriska ledarskapet. Suliman var en av dessa, speciellt i diktatoriska staters ledning, utåt nästan okända och osynliga toppfunktionärer. Bland hans arbetsuppgifter kan nämnas förbindelseman mellan president Assad och militärledningen, men han antogs också ha arbetsuppgifter som ansvarig för "förbindelserna" med Libanon inklusive Hizbolla. Sulimans kontakman i Libanon, intill denne för ett antal månader sprängdes i luften, var ingen mindre än Imad Mugniyah. Då han ansvarade får kontakterna med Libanon kan man ju fråga sig om och hur han var inblandad i mordet på den libanesiske premiärministern Harrari. Det syriska kärnkrafts-vapen programmet låg även det inom hans ansvarsområde. Detta innebör ju att han var ansvarig för den, enligt icke israeliska källor, av israel i september 2007 bombade kärnreaktorn i norra Syrien.

Ryktena om att Suliman blivit skjuten av en eller flera prickskyttar från någon typ av farkost förefaller en smula osannolik. Att utöva och lyckas med prickskytte från en så ostabil plattform som en mindre farkost förefaller knappast realistiskt. Desutom finns även rykten att Sulimans lik hade av "okända män" transporterats till hotellet och placerats i ett rum som vätte mot havet. Varför kan man ju fråga sig. Kanske för att försöka stärka tesen att Israel låg bakom attentatet. Men då inställer sig ju genast frågan, vilket intresse skulle Israel ha av Sulimans bortgång? Troligtvis inte så få, men det finns ett mycket starkt skäl mot en Israelisk aktion i detta fall. Då president Assad knappast skull kunna, om han blivit övertygad om Israels inblandning i mordet, återigen hålla tyst. En officiell anklagelse från Syriens sida om Israelisk inblandning i mordet skulle mer eller mindre omöjliggöra fortsättningen av de, sedan några månader pågående, indirekta "fredsförhandlingarna" mellan Syrien och Israel. Assad har aldrig utpekad Israel som ansvarig för bombningen av kärnreaktorn i september 2007. Han har heller inte beskyllt Israel för sprängningen av Imad Mugniyah trotts envisa rykten att Israel trotts allt var åtminstånde delansvarig. Om Assad var övertygad om att Israel låg bakom Sulimans hädanfärd så skulle det vara mer eller mindre omöjligt för honom att överseende med dessa israeliska aktioner inte enbart på syriskt område utan också i ett av fallen även i Damaskus centrum. Han skulle inte ha någon möjlighet att fortsätta "fredssamtalen" med med Israel. Med tanke på att dessa samtal är en ytterst viktig del av den israeliska utrikespolitiken verkar det ju inte logiskt att man rakt upp och ned skulle omintetgöra dem från Israelisk sida.

Det cirkulerar även andra teorier vem eller vilka som ligger bakom dådet. T. ex. har framförts att det kan vara ett utslag av maktkamp inom den Alawitiska styrande etniska gruppen. Eller att det är en hämndaktion från sunnimuselmanska grupper som ville hämnas det yttersta blodiga sätt på vilket ett fängelse uppror-upplopp av politiska fångar (sunnimuselmaner) slogs ned för ett antal månader sedan.

Men som sagt, totaltystnad. Assad gjorde blixtbesök hos sina meningsfränder (?) i Iran och därefter reste han tillsammans med fru på arbetssemester i Turkiet. Tydligen helt oberörd av att i hans land kärnreaktorer bombas, ledande terrorister sprängs i luften i Damaskus centrum samt att en av hans absolut närmaste rådgivare skjuts ned under oförklarliga omständigheter.

Kommer vi någonsin få veta vad som pågår i Syrien?

Bush, en modern Harry Truman

I sista numret av tidskriften "Prospekt" (149-2008) skriver Edward Luttwak en ytterst intressant artikel om president Bushs utrikespolitik. Luttwark framför linjen att med alla fel och brister lyckades Bush om inte stoppa det militanta Islams anfall på USA och Västeuropa åtmintonde starkt bromsa upp detta anfall. Förhoppningsfullt har han rätt då det annars inte blir så trevigt för oss. Man kan inte utan vidare avföra argument från en person med Luttwaks renome så jag anser att artikeln är värd att spridas. Pga copyrigth lagar klistrar jag inte in artikeln i bloggen utan ger dess URL.

Bifogar här några rader om Luttwak tagna från Wikkipedia

Luttwak was born into a Jewish family in Arad, Romania, raised in Italy an England. He attended London School of ekonomics and Johns Hopkins University, where he recived a doctorate. His first academic post, before moving to the United States, was at the University of Bath. In 2008 he became a senior Advisor at the Center for Strategic and International Studies i Washington D.C..

He has served as a consultant to the office of the Secretary of Defence, The National Security Council, the US Department of State, the US Navy, US Army, US Air Force, and several NATO defence ministries. He was a member of the National Security Study Group of the US Department of Defence, and an associate of the Japan Finance Ministry's Institute of Fiscal and Monitary Policy. With tree other partners, he established and operated a self-sufficient forrest-conservation ranch i the southern Amazon baisin.

http://www.prospect-magazine.co.uk/article_details.php?id=10309