Terror och Jerusalem

Terrordåd är definitivt inget nytt i Jerusalem. Bomber på grönsaks- och köttmarknaden "Machane Jehuda" i slutet på 60-talet, exploderande kylskåp på Jaffo street på 70-talet ,exploderande bussar på 80 och 90-talen samt självmordsbombare som sprängde sig på bussar, kaféer, resturanger och andra upptänkliga platser under den andra intifadan i början av 2000-talet.

Jerusalemborna har en instinktiv förmåga att när de hör polis eller ambulanssirener lyssna efter ytterligare utryckningsfordon med sirener. När de hör mer än tre inom en kort tidsrymnd blir de erfarenhetsmässigt misstänksamma på att det rör sig om ett terrordåd.

De israeliska säkerhetstjänsterna lyckades mer eller mindre stoppa eller åtminstånde starkt bromsa upp alla dessa terrorvågor. Ett av de vesäntliga skälen till detta var att det i nästan alla fall rörde sig om organiserad terror vars rötter i allmänhet fanns på Västbanken eller i vissa fall i Gaza. Dåden var noggrant planerade och gärningsmännen hade oftast stöd av ett väl utbyggt logistiskt nätverk. Denna planerade och välorganiserade terrorverksamhet hade dock en inbyggd svaghet som GSA (General Security Agency, Shaback) lärde sig att använda för att slå sönder näten, nämligen den relativt stora mängd personer som kände till åtminstånde delar av den planerade eller redan utförda verksamheten. Genom att fånga upp enskillda medlemmar eller mindre delar av terrornäten kunde GSA sedan sakta men säkert nysta upp resten. Man måste vara medveten om att verksamheten dock var närmast sisyfus artad. När man nystat upp ett nät kunde man vara säker på att ytterligare ett nytt var på väg att växa fram. Denna verksamhet tillsammans med säkerhetsstängslet har dock lett till att de palestinska terrorn från speciellt Västbanken minskat till en bråkdel av vad den var bara för några år sedan.

Intill ett år sedan var antalet terrordåd i Jerusalem i vilka araber bosatta i östra Jerusalem var delaktiga i mycket lågt. Detta har nu totalt ändrat sig. Det sista årets och speciellt de sista månadernas terror har i huvudsak varit utförd av enskilda i Östra Jerusalem boende araber som på eget bevåg planerat och utfört dåden utan logistiskt stöd av någon palestinsk terrororganisation. I de fall där det varit frågan om dåd som organiserats av terrorceller har dessa varit lokala organisationer utan nämnvärda kontakter utanför Östra Jerusalem.

GSA och den israeliska polisen står här inför ett problem som man tidigare inte haft och som de tidigare modellerna inte passar in på. Hur kan man fånga upp en person som en vacker morgon åker från sitt hem någon del av Östra Jerusalem till sin arbetsplats och på vägen dit eller kanske några dagar tidigare beslutat sig för att slå ett slag för Allah. På arbetsplatsen där han är anställd som schaktmaskinsförare tar han sitt fordon kör ut på närliggande väg och börjar krossa mötande personbilar och välta bussar. Detta är inte någon fantasihistoria utan en beskrivning av vad som för lite mer än två månader sedan hände på Jaffo Street i Jerusalem.

En stor del av de araber som ar bosatta i Östra Jerusalem innehar Israeliska identitetskort av samma sort som israeliska medborgare, s.k. "blåa kort" och detta till trotts att de inte är israeliska medborgare. I kraft av dessa identitetskort kan de fritt resa omkring i hela Israel inklusive Västra Jerusalem. Deras bilar har israeliska nummerskyltar och inte palestinska. Pga att Östra Jerusalem är en del av Israel och att Israelisk lag är lag för alla dess invånare är det förenat med stora svårigheter att hindra Östra Jerusalems arabiska invånare att fritt ta sig in i Västra Jerusalem eller för den delen vart som helst i Israel. I och med att potentiella terrorister med hemvist i Östra Jerusalem och "blåa identitetskort" inte har behov av mer utvecklat logistiskt stöd är de mycket mer "anonyma" än terrorister från västbanken, givetvis under förutsättning att de inte berättar om sina planer för vänner och bekanta. Så länge de inte avser att utföra komplicerade aktioner som t.ex. simultana sprängattentat på olika platser i Jerusalem utan inskränker sig till enmans aktioner, ofta spontana, så är möjligheten att få tag på dem i förväg ytterst liten. Då de bor i byar som är en del av staden Jerusalem är det juridiskt svårt att upprätta vägspärrar på vägen från dessa byar in till Jerusalems centrum.

Det går visserligen att upprätta spärrar för kontroll av körkort och bilförsäkring men att utöver detta göra noggrannare kontroll av en bil vars förare och passagerare har "blåa" identitetskort än att titta in i bilen och ytligt kontrollera bagageutrymmet är knappast möjligt om man inte har mycket klara indikationer på vem och/eller vad man letar efter.

De potentiella gärningsmännen vet också att de "enbart" i värsta fall kan förlora sitt eget liv. De hus de bor i kan, och detta efter utdragna juridiska processer och då enbart i undantagsfall, inte rivas då de övriga familjemedlemmarna som också bor i huset även de har "blåa" identitetskort. Socialförsäkringen fortsätter att betala ut barnbidrag och änkan kan i många fall få änkepension på de israeliska skattebetalarnas bekostnad.

Familjens status stiger i det palestinska samhället pga en av dess medlemmar utförde ett "matyrdåd". I vissa fall får de även ekonomiskt bidrag från olika palestinska källor. Kort sagt den israeliska polisen och GSA står inför en situation vilken de saknar både juridiska och personella resurser.

Om nu någon av läsarna frågar sig varför alla dessa arabiska byar ligger inom Jerusalems municipala gränser så är svaret att 1967 efter sex dagarskriget inkorporerades i Jerusalem inte bara det egentliga Östra Jerusalem, utan även ett inte ringa antal arabiska byar som gränsade till det egentliga Östra Jerusalem. Tyvärr är debatten om Jerusalems politiska framtid så inflammerad att den som påpekar att det vore bäst för Israel och Jerusalem att dessa byar administrativt överfördes från Jerusalems stad till den Palestinska myndigheten omedelbart blir beskylld för att vilja "dela" på Jerusalem (som om han hade föreslagit att tempelberget skulle överföras till 100% palestinsk övehöghet).

Jag är övertygad om att jag inom en inte alltför avlägsen framtid återkommer till frågan om Jerusalems delning eller icke delning.

Filmen "Waltz with Bashir" är Israels kandidat till Oscar

För två dagar sedan utsågs den tecknade filmen Waltz with Bashir till Israels kandidat till bästa främmande film vid Oscarsprisen. Nu gäller det ju bara att komma till finalen, dvs bli en av de fem filmerna bland vilka den slutliga vinnaren av 2009 års Oscar för bästa främmande film utses.

I förra Oscarsrundan lyckades den israeliska filmen Beaufort komma in bland de fem vilket var en nog så stor prestation.

Waltz with Bashir handlar liksom Beaufort om striderna i Libanon 1982 - 2000 men medan den förra koncentrerar sig på problemen och de moraliska konflikterna runt striderna mellan Israel och Hizbolla dagarna innan den israeliska utrymmningen av Libanon på sommaren 2000 så utspelar sig Waltz with Bashir 1982 under det egentliga libanonkriget och tar upp händelserna runt de libanesiska kristna falangernas massaker på palestinier i Sabra och Shatilla i slutet av september 2000.

Ingen av de två filmerna tar upp de moraliska problemen mellan israeler och palestinier. I Beaufort finns detta problem inte alls då filmen behandlar strider mellan Israel och Hizbolla, medan de moraliska problemkomplexen i Waltz with Bashir rör hur israeliska soldater handlar och reagerar i en situation där de kristna falangerna massakrerar palestinier i närheten av de israeliska ställningarna.

Jag behandlade utförligare de två filmerna i ett tidigare blogginlägg från den 17 juli 2008 Waltzing With Beirut i anledning av en artikel av Michael B. Oren (Orens orginalartikel kan nås under rubriken Värt att läsa som ligger i högerkolummen.

Oklart i toppen - Vem skall besluta.

Finns det en risk att Israel under ett antal månader kommer att stå utan en helt fungerande regering. Tyvärr, risken är inte så liten.

Ehud Olmert avgick visserligen i går (210908) men detta innebär enligt gällande lag "bara" att den sittande regeringen med Olmert i ledningen har förvandlats till en expiditionsregering vars personella sammansättning är frusen - ingen kan avgå, och ingen kan gå in i regeringen. Enligt Israelisk lag innebär avgången av dess premiärminister att hela regeringen automatiskt avgått. I och för sig är denna juridiska modell vettig och logisk.

Den juridiska idéen avser att värna om en kontinuitet under övergångstiden tills en ny regering tillträder. Men om man tar i beaktande att den politiska processen i Israel är synnerligen tungrodd och om det dessutom föreligger en inte så liten möjlighet att det även kan bli fråga om nyval vilket innebär att en ny regering inte kommer att tillträda förrän början av mars 2009 så kan man ju fråga sig varför lagen inte möjliggör för premiärministerns ställföreträdare (idag Tzipi Livni) att automatiskt ta över ledningen. Formellt juridiskt har en israelisk expiditionsregering samma rättigheter som en ordinarie regering men det har dock utvecklats en sedvänja som innebär att allvarliga principiella frågor överlåts till den kommande regeringen dvs om det är beslut som det går att skuta på.

Det är just detta som är problemet. Vilka beslut går det att sjuta på? Och hur länge? I december går stilleståndsavtalet rörande Gaza med Hamas ut. I fallet att Hamas är villigt att förlänga avtalet står Israel inför dilemmat att antingen förlänga avtalet eller att gå i krig med Hamas med allt vad detta innebär. I så fall, vilken sorts krig? Låg itensitetskrig eller fullt krig? I fallet att Hamas inte vill förlänga, vilken reaktion från Israels sida? Jag tog exemplet med vapenvilan med Hamas då det här är frågan av ett befintligt avtal som går ut i december och om tills dess ingen ny regering bildats vi står inför situationen att en expiditionsregering under Ehud Olmerts ledning måste besluta vad som bäst ur Israels intressen - att skicka ut armén i ett krig som antas kräva minst 500 stupade Israeliska soldater eller ej. Hur kommer en regering som av landets invånare inte anses var legitim och som endast pga formella regler sitter vid makten kunna se invånarna i ögonen och säga att detta är det enda som värnar om Israels existentiella intressen på sikt. Eller för att inte fatta ett så blodigt beslut, förlänga avtalet med vetskapen om att detta på sikt innebär inte 500 utan kanske 1000 stupade? Risken är stor att en icke ordinarie regering kommer att fatta ett icke ansvarigt beslut. Men vem vet situationen kanske kommer att vara sådan att ett beslut om förlängning är det objektivt riktiga beslutet. Men kommer en expiditionsregering under Olmert att kunna sälja det till folket.

Ett annat exempel. Enligt uppgifter som den 21 september lämnades till knessets utrikesutskott av den militära israeliska underrättelsetjänsten (AMAN), framskrider de Iranska ansträngningarna att framställa renat uran (U 235) mycket snabbare än vad man tidigare även från Israelisk sida spått. Enligt de uppgifter som lades fram för utrikesutskottet är det troligt att Iran redan under år 2009 kommer att ha renat nog uran för en bomb. Har en expiditionsregering moralisk rätt att preventivanfalla de Iranska kärnvapenanläggningarna vilket kan leda till ett regionalt storkrig? Alternativt, har samma regering moralisk rätt att inte anfalla och låta Iran få en bomb som det i alla situationer kan utpressningsmässigt dingla över våra huvuden?

Det finns mer exempel. Vad skall regeringen göra om Hizbolla kidnappar ett antal soldater vid norra gränsen eller utför ett megaterroristdåd med över 100 dödsoffer? Hizbolla hotar hela tiden med att hämna Imad Mughniyah.

De exempel som jag tagit är alla säkerhetspolitiska av det enkla skälet att inrikespolitiska beslut oftast är enklare att sjuta på då de inte alltid år beroende påutom israeliska partners handlingssättt.

Så låt oss be och hoppas på en snabb regeringsbildning utan nyval, då, som i alla livets situationer, de sämsta besluten är de som inte fattas, förutom förstås de som fattas av kortsiktig feghet.

Länkar till orginalartiklar

Under de senaste dagarna har jag öppnat en ny avdelning i bloggen under rubriken "Värt att läsa (länkar till värdefulla artiklar)". Avdelningen finns i högerkolummen. Den kommer fortlöpande att kompletteras. Om inget annat anges så är artikeln på engelska. När det gäller artiklar på annat språk kommer detta att anges bredvid länken. Håll till godo och kom gärna med kommentarer.

Arieh Fürth

Tzpi Livni ny ledare för Kadima partiet

Valet till ny ledare för det regerande (om än i koalition med andra partier) kadimapartiet efter Ehud Olmert tilldrog sig visst intresse, dels därför att partiet är det största i israels parlament och dels därför att man ville se vem som kom efter Ehud Olmert.

Jag skriver visst därför att det trotts allt inte var ett val där de stora massorna i Israel med glöd i blicken följde vad som hände. Inte ens Kadimas 77.000 medlemmar verkade alltför intresserade då bara något över 50% deltog i valet. Det var en grunka för yrkespolitiker, mediafolk och den typ av politiskt intresserade personer som inte kan missa chansen att deltaga i valfri valkampanj (det kan vara rätt roligt ibland). Det var definitivt inte huvudämnet för israelerna när de träffades över kaffe, vin, kakor, nötter, osv hos varandra på fredagskvällarna efter de stora nyhetsprogrammen på TV.

Varför? Av flera skäl och en del av dem definitivt tragiska. Först och främst politiken har fått ett dåligt namn här i landet. Det är i huvudsak andra och tredje rangs folk som sysslar med den och de ger, tyvärr, många gånger intrycket av att mera värna om sitt eget personliga välstånd, den grupps välstånd som sänt dem till parlamentet och knappast alls om landets välstånd. Om det en gång var personer med idéer, vida vyer, personlig integritet, förmåga till ledarskap samt en naturlig förmåga att sätta landets väl framför det personliga intresset som satt i parlamentet och speciellt i regeringen, så är detta ett minne blott. Om Itzak Rabin avgick därför att en journalist upptäckt att hans hustru hade ett konto på en bank i USA med några tusen dollar på (1977 stod detta i strid med israelisk lag men ansågs dock vara ett relativt lindrigt brott) så frågar man sig hur Ehud Olmert kan sitta kvar som premiärminister månad efter månad medan polisen undersöker grava misstankar om bl.a. mutbrott och till och med lämnat över en del undersökningar till åklagarmyndigheten med rekommendation att Olmert skall åtals för bl.a. mutbrott. Om landets premiärminister handlar så kan man ju knappast förundra sig över att politik och politiker fått ett dåligt namn.

I valet till Kadimas nye ledare deltog fyra av dess ledande medlemmar, samtliga regeringsmedlemmar och parlaments ledamöter. Tzipi Livni, premiärministerns ställföreträdare dvs nr två i rangordning i regeringen. Återkommer nedan med mer detaljer om henne. Shaul Mofaz, transportminister, var försvarsminister i Arik Sharons sista regering, tidigare överbefälhavare. Meir Shitrit, inrikesminister, parlamentsledamot i bortmot 30 år, innehaft ett stort antal ministerposter, tidigare borgmästare i Javne. Avi Dichter, minister för den interna säkerheten dvs polisminister då General Security Agency som har hand om den egentliga interna säkerhetstjänsten sorterar direkt under premiärministern. I den sistnämnda funktionen gjorde han ett utmärkt arbete under den andra intifadan och anses av många varit en av GSAs bästa chefer genom tiderna.

Det stod tidigt klart att det i valet fanns två huvudkandidater Tzipi Livni och Shaul Mofaz samt två bikandidater som förväntades lämna loppet innan valet men inte gjorde det utan fortsatte till det för dem bittra slutet.

Tzipi Livni tog snabbt en hyfsad ledning över Mofaz i väljarundersökningarna. Mofaz förklarade hela tiden undersökningarna inte var exakta utan att han i själva verket ledde en smula. I de tre utgångspollarna på valdagen hade Tzipi Livni enligt samtliga en ledning på något över 10%. Detta gjorde att den normala israelen gick till sömns med vetskapen om att "Tzipi" hade vunnit stort. Döm om vår förvåning då vi slog upp tidningarna på morgonen eller slog på radion och fann att skillnaden var ca 470 röster till Tzipi Livnis fördel! Tala om en dundertabbe hos samtliga valundersöknings institutioner. Ni kan ju tänka er alla de intelligenta och mindre intelligenta bortförklaringar de kom med.

Formellt sätt hade Mofaz kunnat överklaga valet pga några mindre formella fel men det är inte säkert att han skulle kunnat kasta omkull resultatet. Hans juridiska rådgivare ansåg att det var värt ett försök men Mofaz förklarade att det var ett nationellt intresse att valprocessen inte skulle förlängas mer än nödvändigt. Ingen tvekan om att han skapade sig mycket goodwill Den stora politiska skrällen kom under torsdagen då Mofaz vid en av honom sammankallad presskonferens meddelade att han avgår från regeringen och parlamentet och slutar med allt löpande politiskt arbete. Efter en icke definierad semestertid sade han att han skulle överväga hur han bäst skulle kunna verka för landet och sin familjs framtid. Det är ännu för tidigt att spå huruvida Mofaz avgång skadar Kadima eller ej. Kommentatorerna är ännu oeniga om detta. Det torde dock vara helt klart att det inte gynnar partiet då det genom hans avgång förlorat sin främsta men dock inte enda säkerhetspolitiska expert.

Några ord om Tzipi Livni. Hon har nyss fyllt 50. Hennes politiska karriär är ganska kort ca 10 år, men hon har under denna tid innehaft ett antal viktiga poster däribland den som hon innehar i dag, utrikesministerposten. Innan hon startade sin politiska karriär arbetade hon som advokat huvudsakligen på den privata marknaden, förutom under en fyraårstid i 20-årsåldern då hon var verksam som mossad agent stationerad i Paris. Hon är till sin typ inte yrkespolitiker vilket kan vara en fördel som även en nackdel beroende på bedömarens personliga preferenser. Det är ingen tvekan om att den israeliska allmänheten ser henne som en ärlig och rättfram person som inte låtit sig bli nedfläckad av tvivelaktiga ekonomiska manipulationer vilket till stor del var orsaken till hennes valseget.

Hennes kritiker drar helatiden fram att hon är för oerfaren i politiken för att kunna axla den tunga premiärministerposten. Jämfört med Mofas har hon inte mindre allmän politisk erfarenhet men det är klart att hon har en mindre detaljerad säkerhetspolitisk erfarenhet. Men vi måst vara på det klara med att det inte är helt klart att det är en fördel eller nackdel om en israelisk premiärminister har eller inte har en aktiv militär bakgrund.

I internationella som svenska media har man fört fram synpunkter som att Livni är mer duva än Mofaz då hon förhandlar med palestinierna medan han ger ifrån sig krigiska utlåtanden. Mofaz som i sin regeringsfunktion inte var direkt indragen i förhandlingarna hade ju lätt att strö krigiska populistiska yttranden runt om sig medan Livni i funktionen som utrikesminister fick lov att sila orden. En av orsakerna till det ytterst spända förhållandet mellan Tzipi Livni och premiärminister Ehud Olmert var att hon inte alls var benägen att göra de relativt långtgående eftergifter som han ville göra. Låt oss inte glömma att även om både Livni och Olmert växte upp i hem där föräldrarna tillhörde Irgun och efter staten Israels självständighet Herut partiet, Livnis föräldrar var mycket centralare personer i rörelsen. Tzipi Livni vet att Israel i dag är tvunget att i viss mån kompromissa med palestinierna och det av orsaken att det är troligtvis det enda sättet att undvika katastrofen av en utifrån påtvingad binationell enstatslösning. Detta innebär inte att hon är villig att göra Olmerts eftergifter som hon anser vara oansvariga.

Vad hände med Hisham al-Levadani?

Det verkar som det blir mer och mer farligt för personer sysselsatta med terror och/eller inside politik i Syrien. Först sprängs en hög Hizbolla ledare i luften, sen skjuts en president Assad närstående general och nu rycktas det om att en av Khaled Mashals (Hamas politiska ledare) närmaste män blev mördad för ett antal dar sen.

Uppgiften spreds ursprungligen av en syrisk oppositionell exilgrupp med säte i Washington D.C. .

I uttalandet från gruppen, "Det Syriska Reformpartiet" sägs det att den mördade, Hisham al-Levadani, den 11 september blev av sina kidnappare utdragen ur sin bil i staden Chomas och sedan ivägtransporterad till okänd plats där han blev skjuten till döds.

Enligt en talesman för den ovan nämnda syriska exilorganisationen så är den ansvarige för dådet, Mohamed Nasif Chir, en ledande medlem i den syriska säkerhetstjänsten och anses stå den Syriske Presidenten Bashir Assad nära.

Det är inte otroligt, om nu dådet verkligen ägt rum, att avsikten med det var att varna Khaled Mashal och kretsarna runt honom för att odla alltför nära förbindelser med representanter för det iranska revolutionära gardet. Det är känt att inom det syriska ledarskapet finns en öppen konflikt i frågan om hur det svåra ekonomiska läget i landet bäst kan hjälpas upp - med förnyade kontakter med västländer eller om det är bättre att satsa på Iran.

Uppgifterna om mordet avfärdas av Khaled Mashals politiska byrå samt även av andra palestinska kretsar i Damaskus.

Som vanligt i sådana här frågor har det inte publicerats något officiellt Syriskt uttalande i frågan.

Man kan dock fråga sig, om det nu inte är sant, varför har Khaled Mashal inte låtit Hisham al-Levadani avliva ryktena med ett offentligt framträdande?

Varnig för terrorister i Sinai

Huvudnyheten i Israeliska TV sändningar i kväll (150908) före bank krascher i USA och primär val i Kadima partiet var varningarna, utfärdade på uppdrag av samtliga israeliska säkerhetstjänster om Hizbollas avsikt att kidnappa israeliska turister i Sinai och därefter smuggla in dem i Gaza. Enligt säkerhetstjänsterna ingick detta i Hizbollas planerade hämndaktioner för det enligt organisationen av Israel utförda mordet på Imad Mughniyah

Säkerhetstjänsterna uppmanade samtliga israeler som turistade i Sinai att omedelbart återvända till Israel samt att de som hade haft för avsikt att åka dit under den närmaste tiden inställa sina besök. Den israeliska armén meddelade att förbud hade utfärdats för militär personal att från och med nu och tills vidare vistas i Sinai. Det föreföll vara oklart om förbudet även gällde reservister men även om det i deras fall eventuellt icke var bindande så var det ingen tvekan om att det inte var tillrådligt.

I meddelandet nämndes att det fanns klara uppgifter på att Hizbolla terrorister redan befann sig i Sinai.

Meddelandet innebär att massvis med israeler som planerat att under de judiska helgdagarna som börjar om två veckor åka till Sinai får leta efter alternativt resmål.

Även om detta inte är den första gången under årens lopp som det utfärdats en varning för terrorister i Sinai så är detta den definitivt allvarligaste varningen som någonsin utfärdats.

Overkliga drömmar - verkliga mardrömmar

Enligt planeringen och besluten vid den sk. Annapolis konferensen i slutet på år 2007 så skulle Israel och den Palestinska myndigheten vid det här laget kommit fram till eller åtminstånde nästan kommit fram till ett slutgiltigt fredsavtal dem emellan.

Att så inte är fallet är i och för sig tragiskt men inte desto mindre föga förvånande. Det skrämmande är att tron hos världens ledande politiker, inkluderande och speciellt George W. Bush och Condolizza Rice, fick ovannämnda konferens att besluta att så skulle det bli.

Detta till trotts att allt pekade på att idéen var ogenomförbar. Bara det mindre faktumet att Israel hade en av sina genom tiderna svagaste regeringar och att på den palestinska sidan splittringen mellan Fatach, som till nöds kunde svälja Israels existens, och Hamas, som totalt förnekade den judiska statens existensberättigande, borde fört med sig inte så få skulle ha ropat att "kungen var naken". Men Annapolis konferensen ägde rum i en tidsålder då både de nationella ledarna i USA och EU trodde att de bestämde vad som skulle ske i världen. Det behövdes att Vladimir Putin röt till på sommaren 2008, för att man i västvärldens ledningar skulle börja inse att kungen inte hade haft så mycket kläder på sig.

Detta som inledning till artikelns fortsättning. Som vi vet så styr och ställer Hamas i Gazaremsan utan att ta för mycket hänsyn till att den Palestinska myndighetens president, Abu Mazen, som har sitt säte i Ramalla på Västbanken, tillhör Fatach. Hamas, som i grund och botten är den palestinska avdelningen av det Muselmanska brödrarskapet, erkänner och kommer inte att erkänna Israel som en judisk stat och är dessutom mer eller mindre anhängare av idéen om den stora all islamska staten. Detta innebär att tanken på slutgiltiga fredsförhandlingar är något otänkbart hos dem. Vad som kan komma ifråga är temporära typer av vapenstillestånds avtal enligt bestämmelserna i islamisk lag.

Hittills har man dock många gånger i väst bortsett från detta med motiveringar som "nu när de har makten i ett geografiskt område och börjar förstå verkligheten med att styra samhällen, kommer de att förstå bättre och bli mindre ideologiska". I och för sig en logisk tanke, dvs logisk enligt västerländsk logik, inte efter islamsk. Detta låter rasistiskt men den bistra verkligheten på fältet visardet sig det fungerar på detta speciella sätt i ett fundamentalistiskt samhälle som det av Hamas styrda Gaza. Vid de interna val (jag vill inte här närmare gå in på hur de utfördes utan enbart relatera resultatet) som ägde rum den 20 augusti till de styrande organen inom Hamas i Gaza kom genomgående de mer extrema företrädarna för Hamas till makten. På ett enkelt sätt kan man definiera vad som hände med att personer vars bakgrund låg i Hamas militära grenar motade ut "civilisterna". Det stora undantaget var premiärministern Hania viken lyckades hålla sig kvar.

Vad detta kommer att innebära för Israel är oklart men det bådar definitivt inte gott. Vi får väl se vad som händer när det nuvarande eld upphör avtalet går ut i december 2008. Att det inte bådar gått för förhandlingarna om frigivandet av de kidnappade israeliske soldaten Gilad Shalit är självklart. Priset för hans frigivande kommer definitivt att öka.

Vi får heller inte glömma att sedan eldupphör avtalet för ett antal månader sen har Hamas starkt byggt ut de militära befästningssystemen i remsan samt "smugglat" in stora mängder av vapen, ammunition och sprängämnen. Vidare har man enligt israeliska källor byggt ut ett stort underjordiskt tunnelsystem mellan de olika befästningarna vilket möjliggör för hamasstyrkornas ledning att skifta styrkor och krigsmaterial mellan de olika befästningarna utan att dessa behöver utsätta sig för att bli beskjutna av israeliska förband. Och detta under den tidigare något mindre extrema hamasledningen. På goda grunder kan man utgå ifrån att liknande åtgärder kommer att vidtas i än större omfattning av den nuvarande ledningen.

Den israeliska armén kommer inte att ha en lätt uppgift när striderna blossar upp inom en troligtvis inte alltför avlägsen framtid. Om allt detta inte vore nog för att måla upp en bild av den kommande utvecklingen i och runt om Gazaremsan i mörka färger så får vi lov att lägga till ytterligare en ytterst allvarlig utveckling som för närvarande sker i Gaza. Under de sista månaderna har ett har ett icke litet antal av Hamas styrkor lämnat organisationen och gått över till de allt mer växande Al-Qaida affilerade grupperingar som kan sorteras in under begreppet "Den världsomfattande jihad rörelsen". Om det funnits ett, om än litet hopp om att kunna komma till en lite längre temporär uppgörelse med Hamas så kan vi klart glömma det när det gäller dessa grupperingar. I och för sig är uppkomsten av dem inget att förvåna sig över då tecknen på att Al-Qaida sedan en längre tid försöker upprätta sig i området är uppenbara. Det finns med organisationen affilerade grupperingar i Libanon och även bland de israeliska araberna har den interna israeliska säkerhetstjänsten fångat upp sådana grupper.

Oplanerade fredsförhandlingar?

För den svenska läsaren förefaller det kanske en smula underligt om man för fram åsikten att som i all annan verksamhet det är bäst att planera och ha målen klara för sig när man ger sig in i fredsförhandlingar. Jag är övertygad om att om man frågade personer i Sverige så skulle man få svaret, " men det är väl inget problem med det, målet är fred". Tyvärr är det nu inte riktigt så.

Den bistra verkligheten är lite annorlunda Den som bara rusar iväg med slagordet "fred" som förhandlingsprogram riskerar att mycket snart upptäcka att istället för fred så kan han ha hamnat i en ytterst farlig situation som snabbt kan leda till ett nytt krig.

Den som vill ha fred måst först och främst göra klart för sig varför man hamnade i den väpnade konflikt som man nu försöker ta sig ur. Den andra parameter som han måste göra klart för sig är vilken sorts fred vill han, och inte minst kan han, uppnå. Varm, sval, kall, stabil, instabil, osv.

Liksom beslut att gå i krig är fredsförhandlingar en ytterst allvarlig politisk verksamhet då i båda fallen bristen på planering och formulering av målsättningar kan ha allt annat än sympatiska följder. Låter självklart? Tydligtvis inte för den nuvarande israeliska politiska ledningen. Huvudpunkten i kritiken att starta vad som utvecklade sig till det andra libanonkriget var bristen på planering och formulering av målsättningarna. Wienogradkommissionen som bl.a. undersökte beslutsprocessen i regeringen under timmarna efter att Hizbolla dödat 8 och kidnappat 2 israeliska soldater på morgonen den 12 juli 2006 fann ett flertel brister i denna. Vad vore då mer naturligt, och inte minst då regeringen förklarat att den insett vikten av Wienogradkommissionens slutsatser, än att när man nu gett sig in i någon typ av fredsförhandlingar med Syrien, handla efter dessa råd? Tyvärr verkar det inte alls som om man hört talas om dem.

Låt oss undersöka saken en smula. Ett politiskt ledarskap som önskar uppnå ett strategiskt mål som fred (eller krig) bör börja med att göra klart för sig de grundläggande förutsättningarna, ranka de föreliggande israeliska intressena och dra upp ett diagram på de olika parternas målsättningar. Enbart därefter bör den politiska ledningen på grundval av vad som tidigare nämnts lägga fram de möjliga och önskvärda resultaten av de kommande förhandlingarna. Först sedan kan man börja meningsfulla förhandlingar. När det gäller de nuvarande förhandlingarna med Syrien inställer sig genast frågan om, och i vilket forum dessa frågor debatterats. Har något professionellt forum analyserat de olika komponenterna som måste föregå förhandlingarna och åtminstånde presenterat dem för premiär- försvars och utrikesministern? Det förefaller en smula tveksamt.

Har man från den högsta politiska ledningen gjort klart för sig de säkerhetspolitiska konsekvenserna av att i dag till skillnad får 9 år sedan (då det sist bedrevs förhandlingar mellan Israel och Syrien) lämna eller icke lämna tillbaka Golanhöjderna till Syrien. Förhoppningsfullt men inte alls säkert, och om inte, att i ett sådant fall syssla med att dra framtida gränser förefaller inte vara långt ifrån synnerligen oansvarigt.

Förhandlingsmodellen med Syrien liknar skrämmande den som låg bakom början av Osloprocessen. En mer eller mindre hemlig grupp som för förhandlingar och som endast då dessa i de stort slutförts med motsidan, presenteras för regeringen i dess helhet. D.v.s. då förhandlingarna kommit till en punkt då det inte längre går att ifrågasätta ens delar av resultatet då det redan är "utlovat" till motsidan. Frånsett att det är odemokratiskt att föra förhandlingar på detta sätt så kan resultatet bli allt annat än bra - lindrigt sagt. Se Osloprocessen.

Pessimistisk analys leder kanske till ny inriktning på fredsprocessen

Sommaren leder mot sitt slut. Både skolbarn som politiker återvänder från sin sommarledighet. De av de senare som sysslar med förhandlingarna mellan Israel och palestinierna har också återvänt till sina närmast tröstlösa samtal runt förhandlingsborden.

Från den israeliska sidan hörs relativt optimistiska tongångar - "det finns en möjlighet att komma fram till ett avtal innan årsslutet". Från den palestinska sidan är däremot tongångarna mycket mer pessimistiska. Giora Eiland, generalmajor i reserven, f.d. chef för IDFs planeringsavdelning, f.d. National Security Advisor till den israeliska regeringen och en av de i mitt tycke intelligentaste personerna inom det israeliska militär och säkerhets etablisimentet, publicerade för ett antal dagar sedan en artikel under titeln "Det Jordanska Alternativet". Som de flesta av hans alster är det en tänkvärd och underbyggd artikel.

Jag tar mig friheten att redovisa hans tankar och lägger i slutet till några egna reflektioner. Det är inte fråga om en direkt översättning utan ett fritt referat I november år 2000 lade den dåvarande amerikanske presidenten Bill Clinton fram ett förslag till ett slutgiltigt avtal mellan Israel och den Palestinska myndigheten. Förslaget var detaljerat och behandlade samtliga grundläggande tvistefrågor. Clinton la sig vinn om att lägga sitt förslag så nära mitten som möjligt mellan de tvistande parternas ståndpunkter.

Försöket misslyckades. Ingen av parterna var villig att löpa linan ut. Så länge som man söker en lösning enligt principen "två stater, Israel och Palestina, mellan Jordanfloden och medelhavet", var och är förslaget troligtvis det mest avvägda som har lagts fram. Var och en som förhandlat om en slutlig lösning på den Israelisk - Palestinska konflikten kommer förr eller senare fram till en mycket snarlik lösning. De som säger att lösningens detaljer är kända och att bara de politiska ledarnas modiga beslut fattas, har rätt.

Man kan också definiera problemet på följande sätt. Maximum (ur israelisk synpunkt) som valfri israelisk regering kan erbjuda palestinierna (och överleva politiskt) ligger långt ifrån det minimum som valfritt palestinskt ledarskap kan godta (och överleva politiskt). Avståndet mellan parterna är mycket stort och det blir bara större ju längre tiden går.

Dessutom om man jämför förutsättningarna för ett avtal som fanns för åtta år senan med de som finns idag finnar man tyvärr att förutsättningarna är avsevärt sämre. Eiland tar upp fem förutsättningar som förändrats i negativ riktning.
1. Ledarskapsfrågan. Triangeln Clinton, Arafat och Barak hade en mycket starkare nationell och internationell ställning än vad Bush, Abu Mazen och Olmert har.
2. I juli år 2000 då processen startade hade den andra Intifadan ännu inte brutit ut och samarbetet, och då speciellt i säkerhetspolitiska frågor, mellan de två sidorna (Israel och den Palestinska myndigheten) var oerhört mycket bättre än i dag.
3. Hamas. I fallet av att man kommer fram till ett avtal i dag som Hamas inte torpederar så är sannolikheten att den palestinska staten på västbanken styrs av Hamas. Från israelisk synpunkt innebär detta inte att man enbart gjort smärtsamma eftergifter utan tagit farliga risker (lindrigt sagt).
4. Den ömsesidiga tilltron. Vi (israelerna) blir mer och mer övertygade om att palestinierna inte bara vill ha en liten stat, och dessutom splittrad mellan Västbanken och Gaza. Palestinierna å sin sida tror inte att den israeliska regeringen varken vill eller har politisk styrka att genomföra ett avtal.
5. I dag med den vapentekniska utvecklingen av lång och medeldistsnsraketer, anti-tank och anti-flyg raketer som kan omintetgöra effektiviteten av demilitariserade buffertområden, finns från Israels sida ytterligare skäl mot att ta onödiga risker. På grund av det ovan framförda så kan man ju med viss bävan fråga sig vad finns det för grunder att tro att vad som man inte kunde komma överens om för åtta år sedan, man skulle kunna komma överens om i dag.

Detta innebär att man kan dra två slutsatser Den första, ett slutligt avtal mellan Israel och palestinierna vars detaljer är kända, är inte ett reellt alternativ inom överskådlig framtid. Den andra, det är dags att börja överväga andra lösningar. En av dem är att utan att Israel utrymmer hela Västbanken en återgång till det tillstånd då Jordanien styrde på Västbanken.

En personlig (AF) kommentar. Eiland syftar här på det s.k. Jordanska alternativet vilket innebär att Jordanien får tillbaka största delen av Västbanken. Alternativet har sedan de första åren på 1970-talet aldrig varit det ledande alternativet men har trotts aldrig av de mer insatta heller aldrig helt avvisats. Det är ingen tvekan om att det ur säkerhetssynpunkt är att föredraga för både Israel och Jordanien gentemot ett tillstånd av icke avtal mellan Israel och palestinierna och de finns de som anser att det under alla förhållanden är att föredraga ur säkerhetssynpunkt. Svårigheten att få upp det Jordanska alternativet på den internationella agendan är närmast psykologiskt. Att efter närmare 40 år växla från tvåstats alternativet till det jordanska blir svårt, då det kräver ett allvarligt omtänkande, något som knappast den internationella debatten i denna fråga utmärker sig för. Ett litet tips, glöm inte att den grundläggande FN resolutionen (242) om lösningen av situationen som skapades av sex dagarskriget 1967 i grund och botten talar om det jordanska alternativet när det gäller Västbanken

Hög beredskap mot terrorangrepp fråm Hizbolla på Israeliska institutioner runt om världen

Den andra september beskrev jag på denna blogg att de israeliska säkerhetorganen omintetgjort ett antal försök till terrorangrepp mot israeliska personer och israelska intressen i Afrika, Nord och Syd Amerika och Asien.

Den tredje och fjärde september kom nya rapporter i israeliska media med mer detaljer om det pågående skuggkriget mellan Israel och Hizbolla. Enligt rapporter i israeliska TV2 och i Maariv så hade de israeliska säkerhetsvakterna som var stationerade vid ambassaden i Toronto, Kannada observerat att misstänkta personer uppenbarligen samlat uppgifter på hotell, matställen, rörelseskeman och dylikt rörande medlemmar i besättningarna på israeliska civila flygplan som som angjort Toronto.

Arbetshypotesen är att detta ingick i förberedelserna för en terrorist attack mot de israeliska flygbesättningarna. För några månader sedan häktade den kanadensiska säkerhetstjänsten ett antal arabiska invånare i Toronto som var medlemmar den relativt stora shiamuselmanska församlingen i Toronto. Det är ingen hemlighet att det finns goda förbindelser mellan det shiamuselmanska Hizbolla och personer i Torontos shiaförsamling.

Maariv publicerade också uppgifter om att de israeliska säkerhetsorganen hade uppmanat samtliga flygbolag, israeliska som icke israeliska, att noggrant undersöka alla postförsändelser som de blivit ombedda att leverera till Israel. Orsaken till detta var att man på goda grunder misstänkte att Hizbolla stävade efter att spränga ett eller flera plan i luften på väg till Israel.

Säkerhetsåtgärdena vid alla israeliska beskickningar har skärpts, staben för krigföring mot terrororganisationr har har varnat alla israeler som befinner sig utanför Israels gränser för kidnappningsfaran. De israeliska flygplan som flyger till speciellt känsliga orter kommer omedelbart att utrustas med försvarsmedel mot luftvärnsrobotar.

Iran, bomben och SA20/S-300

Iran har en längre tid varit mer än intresserad av att få köpa det alldeles utmärkta ryska luftvärnsrobotssystemet SA-20/S-300. Ingen borde vara speciellt överaskad av detta faktum då detta system i ett slag skulle om inte omöjliggöra åtminstånde starkt komplisera ett effektivt flygangrepp på Irans installationer för utväcklig av kärnvapen. Detta är den gängse uppfattningen bland experter men man kan inte bortse från att den israeliske flygvapenchefen har uttryckt sig en smula kryptiskt ifrågan enligt modellen "det går nog att klara av". Föjande citat från Jerusalem Post belyser i viss mån bakgrunden till hans yttrande.

Russia will have to think real hard before delivering this system to Iran, which is possibly on the brink of conflict with either Israel or the US, since if the system is delivered, an EW [electronic warfare] system will likely be developed to neutralize it, and if that happens it would be catastrophic not only for Iran but also for Russia," the defense official said.

Neutralization of one of the main components of Russian air defense would be a blow to Russian national security as well as to defense exports. "No country will want to buy the system if it is proven to be ineffective," the official said. "For these reasons, Russia may not deliver it in the end to Iran." Jerusalem Post 09082008

Hur som helst, för de enda två stater som har den teoretiska tekniska möjligheten att framgångsrikt angripa det iranska installationerna för utveckling av kärnvapen, USA och Israel, är ett Iranskt innehav av SA-20/S-300 en veritabel mardröm.

Israel har under en längre tid genom kontakter både på teknisk-yrkesmässig nivå och på högsta politiska, Putin-Olmert, försökt övertyga beslutsfattarna i Moskva om faran, inte bara för Israel, utan för hela världen att leverera detta vapensystem, vilket enligt många experter skulle omöjliggöra ett militärt ingripande mot de Iranska kärnvapeninstallationerna om alla andra alternativ visar sig vara ineffektiva.

Redan för några månader sedan fanns det rykten om att ett avtal ingåtts mellan Ryssland och Iran om leverans av det ryska systemet. När sedan Israel annulerade ett avtal om leverans av israeliska Merkava stridsvagnar till Georgien spekulerades det en hel del om huruvida detta var en israelisk eftergift gentemot Ryssland för att förhindra en rysk leverans.

Paralellt med detta fördes debatten om huruvida det skulle vara möjligt att stoppa den Iranska kärnvapenutvecklingen med ekonomiska sanktioner eller om vapenmakt skulle vara den enda reella lösningen. Som en deldiskussion i denna fråga debaterades också frågan om intill vilket datum man reelt skulle kunna anfalla de iranska anläggningarna. Bakgrunden till detta är att man av uppenbar risk för strålningsskador inte anser att det går att anfalla och förstöra en kärnreaktor som är s.k. aktiv d.v.s. en reaktor som om den förstördes medeles bombning skulle förorsaka spridning av radioaktivt material i den lägre atmosfären, med vad allt detta kunde innebära.

Israel var den som mest konsekvent argumenterade för att om alla andra möjligheter inte stoppade det iranska projektet så kunde man inte undvika den militära lösningen. Israel framförde också i debatten att man inte kunde vänta för länge med att avgöra om man hade kommit till en punkt där enbart vapenmakt skulle vara effektiv. Det var enighet om detta i princip men man var däremot klart oenig om datum för denna "point of no return". I den sista frågan var Israel den som konsekvent hävdade att det "fönster" man hade var begränsat till maximum försommaren 2009.

Den israeliska uppfattningen att vapenmakt med icke så liten sannolikhet skulle visa sig vara den enda lösningen innebär inte att Israel föredrar en sådan lösning. Tvärt om, både den politiska som den militära ledningen i Israel är fullt medvetna om att ett militärt angrepp på Iran, helt frånsett om detta var ett rent Israeliskt eller ett amerikanskt angrepp, omedelbart skulle besvaras med ett iranskt på Israel. Risken för att fientligheterna skulle sprida sig till ett större mellanösternkrig är heller inte så små. Vad Israel menar med att framhäva den militära lösningen på en gång som man officiellt deklarerar att Israel under inga omständigheter kan tänka sig att acceptera ett nukleärt rustat Iran, är att använda hotet om ett militärt angrepp som påtryckning på USA, EU, Ryssland och Kina. Allt enligt modellen, "om ni inte tar i på allvar mot Iran så tro inte att vi inte menar allvar. Vi är nog desperata".

Det vore bäst om världen tog Israel på allvar då Israel anser att ett kärnvapenrustat Iran är ett existenciellt hot mot Israels existens. Antingen genom att Iran skulle använda hotet om kärnvapenanfall på Israel som politisk utpressning i frågor som i realiteten skulle innebära slutet på Israels existens som judisk stat eller att ledningen i Iran helt enkelt skulle anfalla Israel med kärnvapen. Tre till fyra bomber räcker för att uppfylla den nuvarande Iranska presidentens uttalanden om nödvändigheten att stryka Israel från världskartan. Ironin med den sista lösningen är att de iranska bomberna även löser det palestinska problemet på ett handgripligt sätt då även huvudelen av den palestinska befolkningen i området antingen omkommit eller blivit svårt skadade. Frånsett detta så blir området för en längre tid mer eller mindre obeboligt.

Om de Iranska ledarna p.g.a. ideologisk övertygelse inte tar hänsyn till detta så bör de dock inte glömma bort att Israel har s.k. "second stike ability" vilket innebär att vesäntliga delar av Iran även blir totalraserade.

Ett installerande av SA-20/S-300 systemet i Iran trappar tyvärr upp konflikten på ett plan där internationella sanktioner förlorar en stor del av sin verken bland annat p.g.a. att de ej blir allmänna då Ryssland självklart inte ansluter sig till dem och troligtvis lägger veto mot dem i FNs säkerhets råd. I en sådan situation är faran för ett Israeliskt-Iranskt kärnvapenkrig stort.

Israeliska säkerhetsorganisationer förhindrade Hizbolla att kidnappa israeler

Israeliska nyhetsmedia publicerade idag (02.09.2008) uppgifter om att ospecifierade israeliska säkerhetsorganisationer förhindrat Hizbolla att kidnappa israeler.

Enligt en "hög källa inom de israeliska säkerhetsorganisationerna" planerade och planerar Hizbolla med Iranskt stöd att utföra ett antal kidnappningar av israeler på utomisraeliskt territorium som hämnd för mordet på Imad Mughniyah i Damaskus för ett antal månader sedan. Enligt den internationella sedvänjan i dylika fall har de israeliska myndigheterna totalförnekat all Israelisk inblandning i mordet.

Enligt publicerade uppgifter omintetgjordes kidnappningarna (mellan fem till sju fall) i fyra olika världsdelar, Asien, Nord Amerika (Kannada ?), Syd Amerika och Asien. Aktionerna utfördes i samarbete med lokala säkerhetsorganisationer vars hjälp var helt nödvändig för aktionernas lyckade genomförande. Hizbolla anlitade hjälp från lokala shiamuselmanska grupper.

Det är känt att de israeliska säkerhetsorganen varnat ett icke ringa antal israeliska affärsmän som på yrkets vägnar ofta vistas utanför Israels gränser dels för kidnappningsfaran samt även möjligheten att de skulle bli utsatta för mordförsök.

Enligt amerikanska massmediarapporter så har ett antal "sovande" Hizbolla celler försökt utföra terrordåd mot judiska och israeliska institutioner i Kannada och även utfört skuggningsoperationer mot den israeliske ambassadören i Ottawa.

Israeliska utsända med sina familjer evakuerades från ett antal länder som enligt israeliska UD och Shaback (General Security Service -GSS) ansågs vara säkerhetsmässigt mycket osäkra och först under den senaste tiden har de tillåtits återvända till sina stationeningsorter.