Målsättningar och trevare till eldupphör.

I mitt senaste inlägg på denna blogg förde jag fram tesen att den strategiska minimi målsättningen för den Israeliska aktionen kunde vara att uppnå ett vapenstillestånd med Hamas på Israels villkor, vilket skulle innebära att Israel skulle få fullständig kontroll över all införsel till Gazaremsan - för att förhindra vapen inport - samt att Israel skulle ha rätt att besvara alla brott av vapenvilan från Hamas sida med oproportionellt våld.

Idag (301208) har det blivit allt klarare att det strategiska målet för aktionen är att uppnå ett vapenstillestånd där den israeliska aktionen fått en sådan verkan - fysisk som psykologisk - på Hamas att Hamas för en längre tid inte överväger att anfalla Israel samt att Israel kontrollerar gränsövergångarna.

Men det är ändå oklart om det inte trotts allt finns avsikter på att störta Hamas regimen i Gaza. Israels president, Shimon Peres, påpekade vid en presskonferens under dagen att målet var inte bara eld upphör utan att få slut på (Hamas)terrorn. Peres uttrycker sig inte på detta sätt utan att ha en klar mening med det.

Efter att det under eftermiddagen surrat med ryckten om ett franskinspirerat initiativ om 48 timmars "paus" i striderna för att handha humanitära angelägenheter i Gaza blev det under kvällen klart att detta var något som verkligen hade faktabakgrund. Idéen är att Israel såväl som Hamas i 48 timmar skall avstå från väpnade handlingar mot varandra. Om ena sidan bryter under den utsatta tidsfristen så är den andra parten fri att handla efter eget omdöme Vad som skall hända efter de 48 timmarna, under förutsättning att det hela inte brakat ihop tidigare är oklart.

Den Israeliska statsledningen sitter för närvarande i sammanträde i ärendet. Hamas första reaktion var negativ. Min gissning är att den franske utrikesministern förde fram förslaget för att förhindra att Israel på nyårsaftonen skulle starta en markinvasion av Gaza. Efter att Hamas under kvällen (3012) beskjutit Ashdod och Beer Sheva med raketer så skulle detta mer eller mindre varit en självklar följd.

Till följd av en väderleksprognos med mycket regn under de närmaste dagarna är det dock frågan om om denna in marsch ändå inte hade fått skutas upp då det inte är så lyckat att gå till anfall på ett slättland som förvandlas till en leråker där både infanteri och pansar får svårt att röra sig. En hel del kommentatorer menade att man skulle vara positiv till förslaget för att vinna goodwill då man i alla fall skulle få lov att vänta med anfallet pga regnet. Frågan är bara, om ingen brutit vapenvilan efter 48 timmar, hur får man i gång kriget då i grund och botten båda parter har intresse att fortsätta ytterligare en tid men det kan ju bli svårt att förklara det för världsamfundet.

I "pressläggnings" ögonblicket kommer uppgifter över nätet om 34 skadade i Beer Sheva av en Grad raket avlossad av Hamas i Gaza. Detta kan klart ändra allt.

Läs även andra bloggares åsikter om Gaza, Hamas, Israel, Palestinier, Strategi, Terror,

DN

DN2

DN3

DN4

DN5

SvD

SvD2

Dagen

Dagen2

Dagen3

Sydsvenskan

Sydsvenskan2

Sydsvenskan3

Barometern

NEWSDESK3

Vad är Israels strategiska mål med aktionen mot Hamas

Om jag i min förra bloggpost mest tog upp orsakena till att Israel startade aktionen mot Hamas i Gaza så tror jag att det kan vara bra om vi tar och tittar på målsättningarna för aktionen.

Men först några ord om den teoretiska modellen för fastställande av de strategiska målen och den från dem utgående militärstrategiska och taktiska planeringen. För att en militär aktion skall ha en chans att lyckas måste den ha ett eller ett antal definierade strategiska mål. Dessa mål kan definieras antingen av den politiska eller militära ledningen men måste vara godkända av den politiska ledningen. Man kan också tänka sig att ha ett antal alternativa mål. Det senare möjliggör att man på ett mer överlagt sätt kan ändra riktning under aktionen t. ex. om man ställs inför oförutsedda eller oöverkomliga svårigheter under den.

Den militärstrategiska och taktiska uppläggningen av aktionen blir sedan avhängig dessa mål. Fastställande av den militärstrategiska och taktiska planeringen utförs av militära organ. I de fall som en vald handlingsram kan ha politisk följd bör givetvis samförståndlösning med de politiska beslutsfattarna sökas. Det är självklart att det kan finnas ett flertal alternativ att välja bland för att uppnå målen. Om målen inte definierats klart så för det omedelbart med sig att detaljplaneringen blir allt annat än optimal. Ett gott exempel på det är det Andra Libanonkriget mellan Israel och Hizbolla sommaren 2006.

Frågor som rör hemmafronten behandlas huvudsakligen av de civila statliga eller kommunala organen men de ledande politiska organen har även här hand om de strategiska frågorna som t.ex. införande av olika grader av juridiska undantagssystem.

I skrivande stund ca 50 timmar efter stridernas utbrott får man en klar känsla av att såväl den politiska som den militära ledningen handlar inom genomtänkta och genomplanerade ramar. Man har en stark känsla av att man vet vad man gör, varför och när. Media tuggar ideligen meningen "att man annammat Wienogradrapportens (undersökningskommission av andra Libanon krigets brister) kritik och förslag".

Inget av detta innebär att någon av de ledande regeringsmedlemmarna - Ehud Olmert, Tzipi Livni eller Ehud Barak - i klartext talat om för landets invånare vad de strategiska målen är. De har ingen skyldighet att göra det. Man kan till och med ifrågasätta om de överhuvudtaget skall uttala dessa mål på det nuvarande stadiet då detta skulle underlätta planeringen för Hamas.

I media antas allmänt att det finns ett minimimål och ett mer långsiktigt. Minimimålet är att uppnå ett vapenstillestånd med Hamas på Israels villkor, vilket skulle innebära att Israel skulle få fullständig kontroll över allinförsel till Gazaremsan - för att förhindra vapeninport - samt att Israel skulle ha rätt att besvara alla brott av vapenvilan från Hamas sida med oproportionellt våld.

Det mera långsiktiga målet är att fälla Hamas administrationen. För det behöver man dock aktiv hjälp av civilbefolkningen i Gaza. Det finns dock ett grundläggande konceptuellt problem. med detta. Kriget mellan Israel och Hamas är i viss mån en blandform av ett sk. "Industrial war" och ett sk. "War amongst the people". Huruvida den politiska och militära ledningen här i landet är medvetet om detta är oklart men Israel handlar i viss mån efter principerna för ett "War amongst the people" när de under striderna i går (2712) som i dag (2812) transporterar in bortemot 40 till 50 lastbilslaster med humanitär hjälp om dan för att visa Gazas civilbefolkning att kriget inte är mot dem utan mot Hamas. Enligt uppgifter i Israeliska media är avsikten att liknande transporter skall utföras fortlöpande under de kommande dagarna.

Var och en som med öppna ögon ser efter vad och hur Israel anfaller kan klart se att Israel gör allt i görligaste mål för att undvika skador på civilbefolkningen. På kort sikt är det tveksamt om befolkningen i Gaza kommer att möjliggöra en sådan lösning på konflikten. Om inte så spelar det knappast någon roll hur många Hamas ledare Israel kommer att avföra från scenen då Israel inte ännu lyckats skapa en motsatts ställning mellan Hamas ledningen och befolkningen i Gaza.

Ytterligare en faktor som påverkar målen för den israeliska aktionen är Fatach ledningen under Abu Mazen, Egypten och i viss mån Jordanien och Saudiarabien som samfällt bönade Hamas ledningen att gå med på en direkt förlängning av vapenstilleståndet och inte ge Israel ett tillfälle att göra upp räkningen med Hamas något som de dock tyst varmt önskade.

De måste dock av interna politiska skäl fördömma den Israeliska aktionen. Med hänsyn till det ovanstående förefaller det vara troligast att Israel kommer att få vara nöjt med att uppnå målet av ett vapenstillestånd på sina villkor

Förhoppningsfullt kommer inte världssamfundet att om intetgöra detta och därmed överräcka segern till den internationella jihad rörelsen.

Läs även andra bloggares åsikter om Gaza, Hamas. Israel, Jihad, Jordanien, Egypten

NEWSDESK

NEWSDESK2

DN5

DN6

DN7

SvD4

SvD5

Sydsvenskan3

Sydsvenskan4

Dagen2

VG2

DB2

Barometern2

HD

Israel har rätt till självförsvar

Till slut bröts tålamodet. Man kan undra hur många länder som mer eller mindre stillatigande skulle förlika sig med att hundratusentals av dess invånare nästan dagligen blev beskjutna med raketer och granatkastare.

Låt vara att speciellt raketerna inte var speciellt träffsäkra och att de som avlossade dem och betjänade granatkastarna var allt annat än kunniga i att rikta sin eld. Men försök att inse vad det är att leva och verka i ett område där du vet att det med jämna mellanrum ramlar ner olika typer av bomber runt omkring dig. De var visserligen få som dödades men hur förklarar man för ett barn som fått ett ben avskjutet att det var ett statistiskt missöde! Eller försök att förklara för barnen till en judisk jordbrukare att deras far dödats när han jobbade på sina åkrar då någon skjutglad palestinier i Gaza använt honom som måltavla. Inget land kan stillatigande gå med på något sådant!

Det är inget som man kan förhandla om, det enda man kan göra att tala om får motparten att om han inte slutar så får han ta konsekvenserna. Jag har med flit beskrivit situationen för den israeliska befolkningen i västra Negevöknen ur ett mänskligt grodperspektiv och inte i tvättade politiska termer. De senare är kanske bra att använda i väluppfostrade diskussioner men meningslösa då de gäller att ta till då du skall försöka lugna ner en femåring med av den naturliga skräcken orsakade sömnstörningar.

Detta har varit Hamas terrorns ansikte under de sista månaderna. Den israeliska regeringen har enligt nästan alla israeliska judars uppfattning väntat alldeles för länge med dagens aktion. Gång på gång har den försökt få Hamas ledningen att ta sitt ansvar för den befolkning den styr genom olika sorters ekonomiska sanktioner, men till ingen verkan.

Israel har, liksom ett antal andra länder däribland ett antal arabstater, gång på gång varnat Hamas ledningen att Israels tålamod kommer att ta slut en vacker dag, så den skall inte spela förvånad i dag.

Man kan undra över varför världssamfundet inklusive många svenska ledande politiker och kulturpersoner inte reagerat över de uppenbara kränkningarna av internationell rätt från Hamas sida. Beror det på okunskap om den rättsliga situationen eller illvilja? Att Israel hade rätt att försvara sig råder det ingen tvekan om här i landet. Det är vi ense om, från Bibbi Natanyaho till Amos Oz.

Den Israeliska aktionen har inte som huvudmål att störta Hamas styret i Gaza, utan att få det att ta sitt förstånd till fånga. Det är befolkningen i Gaza som skall avgöra vem som skall styra den inte någon annan. Men detta innebär dock att den civila befolkningen i Gaza som i demokratiska val valde Hamas som sina ledare också har ett ansvar för vad denna ledning gör och därmed kan vara tvungen att ta konsekvenserna av detta.

Den Israeliska militären försöker i möjligaste mån undvika att skada civila Gaza bor men det är inte alltid så lätt. Det förefaller dessutom som man mer eller mindre lyckats med det då enligt uttalanden från Hamas sida under dagen de civila offren endast var ca 15% av de totala.

Flera av de internationella kommentarerna på dagens israeliska aktion har varit kravet på ett omedelbart eldupphör. Detta krav som är ytterst vanligt vid de flesta väpnade internationella konflikter är på ytan vällovligt men i grunden allt annat en konfliktlösande. Väpnade konflikter i dagens värld bryter inte ut pga att en av parterna tycker att det är ett sympatiskt och enkelt sätt att lösa konflikten. Tvärt om, konflikten mellan parterna kom upp på det militära planet enbart för att man inte lyckades lösa den på annat sätt. Kravet på omedelbart eld upphör har under hela efterkrigstiden i de flesta fallen enbart lätt till att konflikter förblivit permanent olösta. Därmed inte sagt att det internationella samfundet inte skall försöka få slut på militära konflikter då de kommit till ett läge när en meningsfull förhandlingslösning kan uppnås.

Läs även andra bloggares åsikter om Gaza, Hamas, Israel, terror, Internationell rätt

DN1

DN2

DN3

DN4

SvD1

SvD2

SvD3


Dagen

VG

DB

Sydsvenskan

Sydsvenskan2

Barometern

Skarp Israelisk varning till Syrien. Ge inte Hizbolla moderna luftvärnsrobotar

I min förra blogpost tog jag upp frågan om Ryssland verkligen kommer att leverera högklassiga luftvärnsrobotar till Iran. Utöver problemet att en sådan leverans skulle försvåra eventuella Israeliska insatser för att förhindra eller åtminstånde försena den iranska kärnvapenutvecklingen så finns alltid faran för att vad som finns i Iran förr eller senare dyker upp hos Hizbolla i södra Libanon. Många gånger förmedlat av och genom Syrien.

TV2 hade i kväll (23122008) som andra item ett inslag om att Israel varnat Syrien för att förse Hizbolla med moderna luftvärnsrobotar av ryskt ursprung. Hizbolla har en längre tid försökt att få moderna luftvärnsrobotar för att i möjligaste mån förhindra israeliska överflygningar med såväl bemannade som obemannade israeliska flygplan och under de rådande förhållandena i området vad vore naturligare än att Syrien skulle skicka vidare en del för Israels flygvapen ytterst farliga "leksaker".

Ryssland har ännu inte utrustat Syrien med S-300 men det saknas inte lite äldre typer av robotar som skulle ytterst försvåra IAFs verksamhet över speciellt södra Libanon.

TV2 mellanöstern specialist, Ehud Yari, påpekade i det ovan nämnda inslaget, att Syrien är sedan länge medvetet om att installerande av kvalificerade luftvärnsrobot system i Libanon är att överskrida en av Israels röda linjer. Dvs att Israel i ett sådant läge skulle se sig nödgat att vidtaga militära åtgärder mot Syrien för att rätta till vad som skett. Men om man tar i beaktande hur många sådana röda linjer Israel låtit speciellt Hizbolla och Hamas överskrida under perioder som Barak varit Israels premiärminister och/eller försvarsminister så kan man med rätta fråga sig om Syrien inte helt enkelt utgår från att även i detta fall Israel inte skulle reagera.

Efter att Hizbolla i våras lyckades få en till organisationen välvilligt inställd person vald till Libanons president samt få gehör för sitt krav på att Hizbollas tre representanter i den libanesiska regeringen skulle ha vetorätt när organisationen så ville vid omröstningar i regeringen kan man dock fråga sig om Hizbolla överhuvudtaget behöver den Syriska logistiska hjälpen.

Det är en offentlig hemlighet att Hizbolla inom den Libanesiska regeringen verkar för att det Libanesiska luftförsvaret skall utrustas med moderna vapen. Som ett första steg i den riktningen kan man se beslutet att från Ryssland inköpa 11 st moderna stridsflygplan av modellen Mig 29. För att förstå den både kvalitativa och kvantitativa betydelsen av beslutet kan nämnas att det Libanesiska flygvapnet i dag består av fyra (!) Hawker Hunter plan som är utmärkt plan men dock är från 1950-talet. I det Svenska flygvapnet fungerade planet som en övergångstyp mellan J-29 (Tunnan) och J-35 (Draken). Dess beteckning i SFV var J-34.

Läs även andra bloggares åsikter om Libanon, Syrien, Israel, Ryssland, Iran, Hizbolla, Hamas, luftvärnsrobotar

SvD

Sydsvenskan

Dagen

Oklart om ryska luftvärnsrobotar verkligen levereras till Iran

Under de sista dagarna har det förekommit en del rapporter om att Ryssland slutligen beslutat att leverera den ryska roboten S-300, som anses vara den världsledande inom sitt område med en räckvidd på upp till 120 km och en kapacitet att kunna slå ut mål på en höjd av 30 km, till Iran.

Den 21 december rapporterade media både i och utanför Israel att ett ryskt beslut om att leverera S-300 till Iran slutligen hade fattats samt att leveranserna skulle ske inom en kort tid. Vidare meddelades att iransk militär redan fått instruktioner om robotarnas handhavande. Rapporterna byggde på Iranska nyhetskällor.

De israeliska TV-nyheterna i samtliga de tre stora kanalerna (TV1, TV2 och TV10) tog upp nyheten som andra item efter den allt allvarligare konflikten med Hamas i Gaza. Kommentatorerna var genomgående allvarligt bekymrade över utvecklingen. kommentatorn i TV1 påpekade dock att det inte ännu fanns något officiellt ryskt besked som bekräftade nyheten. Israel har under de senaste halvåret gjort stora ansträngningar för att övertyga de ryska ledarna om det olämpliga i att leverera dessa robotar till Iran.

Bland de åtgärder som Israel vidtagit kan nämnas det mer eller mindre totalt inställda militära samarbetet med Georgien.

Enligt en rapport på HaAretz hebreiska internetsajt i kväll så har den ryska ambassadören i Tel Aviv meddelat att Ryssland står bakom överenskommelsen som fattades vid premiärminister Olmerts besök i Moskva i höstas om att Ryssland inte avser att leverera nämnda robotar till Israel.

En av Israels ledande militärskribenter, Ron Ben Ishai, skriver dock på Y-net vid midnattstiden (21-22.12) att trotts de ryska försäkringarna så bör man ta i beaktande att det starkt sjunkande oljepriset försatt Ryssland i en ekonomisk svår situation vilken kan föra med sig att en "omprövning" av beslutet kan ske för att komma i åtnjutande av ett välbehövligt tillskott av dollar från Iran. Man kan dock ifrågasätta sig om inte ovan nämnda låga oljepris inte skulle förhindra Irans möjligheter att punga ut med den kraftiga summa som Ryssland skulle kräva för leveransen.

Läs även mina tidigare artiklar på denna blog i frågan om dessa robotar från den 02092008, 12102008 och 20102008

Läs även andra bloggares åsikter om S-300, luftvärnsrobotar, Ryssland, Iran, Israel

DN

Indiens "nine eleven". Hälsningar från Al Qaeda

Även om det finns en del detaljer i Mumbaiattacken som talar emot att Al Qaeda ligger bakom en av de största och strategiskt såväl som taktiskt sett komplicerade terrorattackerna under det senaste årtiondet kan man på goda grunder fråga sig om de olika islamska terrorgrupperna i Indien skulle kunnat utföra den på egen hand utan hjälp från Al Qaeda.

En nästan okänd grupp med namnet Deccan Mujahideen förklarade sig vara ansvarig för de tio olika attackerna i Mumbai under de senaste 48 timmarna. Det förefaller troligare att det är en av de tre mer kända jihadiska terrorgrupperna i Indien som avvänder sig av Deecan Mujahadeen som front.

Är det "Indiens islamska studentrörelse" som är en hätsk motståndare till Indiens sekulära hindiska regering eller "Lashkar a-Tayab" (army of belevers) som grundades 1989 av det Pakistanska underättelseväsendet ISI, en islamsk pakistansk-afghansk-kashmirisk organisation eller "Chizbul" som liksom den förra kämpar för Kashmirs frihet från Indien. Frågan är bara vilken av dem?

De Indiska säkerhetorganen anser att det rör sig om Lashkar a-Tayab. De baserar sin uppfattning på uppgifter som de fått av tillfångatagna terrorister som deltagit i Mumbai raiden. Enligt dessa källor bestod terroriststyrkan av mellan 60 till 70 man som kom till Mumbai i båt från Pakistan. Lashkar a-Tayab har som huvudmål att försvaga Indien genom att bl.a slå mot dess ekonomi och dess sköra etniska mångkulturella samhälle samt att uppvigla Indiens 150 milioner stora islamska minoritet. Den försöker få slut på vad den ser som Indiens ockupation av Kashmir. Dess ideologiska plattform kombinerar den internationella jehadrörelsens idéer med ett brinnande hat mot Indien. Gruppen har redan tidigare haft goda kontakter med Osama bin Laden och dess medlemmar har tränat i Al Qaeda läger i Afghanistan.

Det är ingen tvekan om att CIA, MI6 och Mossad bör undersöka hur det kommer sig att de inte fick upp spåren på aktionen. Det är ju uppenbart att ett stort antal personer måste ha varit insatta åtminstånde delvis i hemligheten. Hela västvärlden bör se ytterst allvarlig på den smäll som världens största demokrati har fått av den Globala Jehadrörelsen.

Läs även andra bloggares åsikter om Indien, Al Qaeda, Pakistan, terror, Islam

DN

SvD3

Sydsvenskan

VG

DB

SvD2

Dagen

När blir egendomsbrott politisk terror

De aktuella händelserna utanför Afrikas ostkust, piratkapningarna av fartyg av alla de slag, aktualiserar frågan om när en fartygskapning kan anses vara politisk terror och inte enbart en typ av egendomsbrott.

Denna fråga aktualiseras f.n. av de allt oftare förekommande fartygskapningarna utanför Afrikas ostkust. Hittills har man ansett att dessa kapningar inte varit politisk terror utan egendomsbrott av typen väpnat rån och i vissa fall även kidnappning. Detta till stor del pga att förövarna inte publicerat uttalanden med politisk innebörd som t.ex. att dådet var utfört för att motverka den "amerikanska och zionistiska imperialismen" utan enbart hållit sig till att begära lösensummor från fartygs- och last ägare samt lösen för frigivande av besättningsmän och passagerare.

Man bör dock observera att olika typer av rån samt tagande av gisslan för att kräva lösensummor inte så sällan utförs av politiska terrororganisationer, och utan att öppet tillkännage sin identitet, för att finansiera sin politiska verksamhet. I sådana fall kan man betrakta brottet som politisk terror.

I och med kapningen av supertankern Sirius Star för ett antal dagar sedan torde den rättliga situationen trotts allt blivit ändrad, och detta pga följande skäl. Kapningen fick pga den mängd av råolja som fanns ombord på Sirius Star till följd att,
1. Oljepriset gick upp på världsmarknaden.
2.Allvarliga överväganden om att i fortsättningen inte låta stora och dyrbara laster transporteras utefter Afrikas ostkust och genom Suezkanalen utan runt Afrikas sydspets, Goda Hopps Udden.

Alla förstår ju att även detta för med sig kostnadsökningar. Vi står alltså inför ett fall där, alldeles frånsett om den kapande gruppen eller organisationen hade politiska syften, världsekonomin skadas mer eller mindre. I och med detta har kapningen fått en politisk följd, alldeles utan hänsyn till den kapande gruppens avsikter. I den situationen, och det är den som vi befinner oss i, har det internationella samfundet all moralisk rätt och även skyldighet att vidtaga politiska, dvs i grunden militära åtgärder, för att skydda sina grundläggande intressen.

Det är ju självklart att om det visar sig att en del av kapningarna utförs av organisationer affilerade till Al Qaeda, sådana åtgärder automatiskt bör vidtagas.

De formella ramar som den nuvarande Natostyrkan med dess allierade, samt EU flottiljen som avses anlända till området under december månad, i dag arbetar inom bör ses över på ett sådant sätt att vid kapningar som kan anses vara politiskt inriktade, flottstyrkorna i området får klart utvidgade befogenheter att använda vapenmakt. Vi för dock inte glömma att väpnade konflikter ytterst sällan avgörs till sjöss utan att aktionens avsikt är att påverka utvecklingen till lands - i det här fallet i Somalien som i dag praktiskt om än ej formellt utgör en islamsk jihadstat.

SvD


DN4

Sydsvenskan

P

VG

Läs även andra bloggares åsikter om Al Qaeda, EU, Islam, Pirater, strategi, terror, NATO, Jihad

Piraterna vid Afrikas ostkust. Uppdaterad 19112008.

Det är egentligen ganska underligt att man från europeisk och amerikansk sida först under de sista månaderna börjat försöka få bukt på de somaliska piraternas framfart vid Afrikas ostkust och Aden bukten.

Men slutligen börjar något att röra på sig. NATO har fått ned en mindre styrka till området och EU beräknar att dess flottilj kommer att vara på plats i december. För ett antal veckor sedan om intet gjorde ett brittiskt örlogsfartyg tillhörande NATO eskadern en påbörjad kapning i eldstrid med pirater. Frågan är bara om det kommer att hjälpa.

Uppdatering 19112008. Enligt rapporter på internet (kommer från "Chinas maritime search and rescue center) skulle i går (18112008) ytterligare ett fartyg kapats av de somaliska piraterna. Det rör sig om ett bulklastfartyg om 36.000 ton med last av vete. Destinationen av lasten sägs vara Bandar Abbas, Iran.

Det är mycket troligt att antalet kapade fartyg kommer att minska men om vi ser på en av piraternas sista bravader, kapningen av den Saudi ägda supertankern Sirius Star, så undrar man om inte piraternas initiativkraft kan ställa till ännu mycket mer problem för den internationella sjöfarten. Sirius Star kapades 450 sjömil sydost om Mombasa, Kenya. Fartyget är det största som kapats hittills av de somaliska piraterna och inget har tidigare kapats så långt från kusten, vilket säger en hel del om piraternas "yrkesskicklighet".

En supertanker av den typ som det rör sig om är ungefär tre gånger så stor som ett modernt hangarfartyg. Fartyget i fråga har en dödvikt på 318.000 ton och en besättning på 25 man. De somaliska piraterna som för närvarande håller ca 20 fartyg fångna begär höga lösensummor för att frige de kapade fartygen och deras besättningar.

Man ställer sig frågan om dessa kapningar är terrordåd eller enbart en typ av speciella egendomsbrott. Enligt föreliggande uppgifter så är verksamheten ännu huvudsakligen ekonomiskt betingad men det förekommer välgrundade uppgifter på att en del av piraterna har politiska bevekelsegrunder för sin verksamhet. Bl.a. har det cirkulerat uppgifter om att den somaliska Al Qaeda affilerade Al Shabab gruppen även sysslar med piratverksamhet. Två faktorer pekar på sannolikheten att åtminstånde en del av piratverksamheten är Al Qaeda anknyten.
1. Al Qaeda har sedan länge varit verksam i området. Bin Laden hade ett antal år under 1990-talet sitt högkvarter i Somalien.
2. Al Qaeda har alltid varit medvetet om att ett sett att skada Västvärlden är att slå mot dess ekonomi. Piratverksamheten vid den ostafrikanska kusten är en alldeles en alldeles utmärkt möjlighet att göra detta.

Uppdatering För de som är intresserade av förstå problemen med piratbekämpnng kan jag referera till en utmärkt artikel på bloggen Eagle Speak

Läs även andra bloggares åsikter om Al Qaeda, EU, Nato, pirater, terror, USA,

P

HD

Sydsvenskan

DPS

SvD

DN

DB

VG

Hamas leker med oss

Rubriken kan synas en smula stark men hur kan man annars kort beskriva vad som händer här i landet.

Medan de i Gaza tillverkade kassamraketerna faller över Sederot och de rysktillverkade gradraketerna faller över Ashkelon sitter Ehud Barak, vår försvarsminister, och väntar på svar från regeringens juridiska rådgivare om det enligt internationell lag är tillåtet att beskjuta med artilleri de platser varifrån ovannämnda raketer avlossats.

Alla är överens om att de avskjutits från tättbefolkade områden i Gazaremsan. Huruvida det är ok eller ej enligt internationell lag att Hamas beskjuter civilbefolkning i Israel är det tydligtvis ingen som bryr sig om. Om Israel har rätt att försvara sig mot detta är dock ett internationellt rättsligt problem. Förlåt mig, det är ingen tvekan om att Israel har rätt att försvara sig, frågan är bara hur.

Det torde inte vara någon fråga om att artelleribeskjutning av ett tättbefolkat område i Gazaremsan varifrån Hamas avlossat raketer formellt strider mot internationell rätt. Problemet är att pga att Gazaremsan inte är en självständig stat så kan inte Israel vidtaga våldsåtgärder som träffar s.k. icke krigförande personer. Att Gazaremsan styrs av en politisk rörelse, Hamas, som kommit till makten genom val och statskupp är ointressant ur juridisk synpunkt. Israel som för tre år sedan utrymde remsan både civilt och militärt anses ännu vara ansvarigt för dess civilbefolknings väl och ve.

Vad Israel har rätt att göra är att vidtaga militära åtgärder mot de personer som aktivt beskjuter mål på israeliskt territorium samt de som ger dem logistiskt stöd. Att det är svårt att göra detta i ett av världens mest tättbefolkade områden är tydligtvis helt oväsentligt för alla dessa personer som värnar om gazabornas mänskliga rättigheter!

Troligtvis har Israel också rätt att vidtaga militära åtgärder mot Hamas politiska ledarskap, men jag är övertygad om att det politiska ramaskriet runt om i världen skulle bli väl stort i det fallet.

När jag studerade juridik på 1960-talet fick vi lära oss att lagar som inte var i överensstämmande med sunt förnuft var lagar som skulle vara svåra att upprätthålla och därmed inte borde stiftas.

Tyvärr, och jag är helt övertygad om att det skett i all välmening, strider inte så få av de internationella rättsliga bestämmelser som instiftats efter andra världskriget för att humanisera och mer eller mindre förhindra krigföring mot hur världen fungerar. Dessutom och det är det allvarliga, dessa nya bestämmelser gynnar "bovstater" och politiskt tvivelaktiga (fint uttryck för brottsliga) rörelser gentemot de demokratiska staterna.

Rättsliga bestämmelser som förhindrar Israel att effektivt utöva självförsvarsrätten då Hamas eller annan organisation beskjuter israelisk civilbefolkning från Hamas kontrollerat territorium är bestämmelser som strider mot sunt förnuft så länge det internationella samfundet inte upprättar en internationen styrka för att upprätthålla lag och ordning runt om i världen enligt stiftade bestämmelser. Dvs någon typ av internationell polisstyrka. Jag menar definitivt inte FNs fredsbevarande styrkor! Men det är långt till dess.

I slutändan kommer Israel bli tvunget att militärt invadera Gazaremsan för att förhindra beskjutningen av sin civilbefolkning. En sådan militär aktion kommer troligtvi att kosta mer än 500 stupade israeliska soldater och tusentals döda Gazabor huvuddelen av dem civilbefolkning.

Tyvärr så kommer det också att dröja länge innan man runt om i världen börjar inse det totalt vansinniga sätt som man applicerar internationell rätt på den sk Mellanösternkonflikten.

Läs även andra bloggares åsikter om Gaza, Hamas, Israel, terror, Internationell rätt,

DN,

P

DPS

En kort reflektion om kommunalvalet i Jerusalem

I allmänhet brukar jag inte syssla med kommunalpolitik på den här bloggen, men trotts allt är det värt att ta upp det i mitt tycke viktigaste resultatet i förra veckans israeliska kommunalval.

Först en kort teknisk information. Israeliska statsfullmäktige- och kommunalval är i grunden två skilda val. Dels val av borgmästare och ledanöter i stadsfullmäktige i städer, dels av kommunalfullmäktiges ordförande och ledamöter av kommunfullmäktige i landskommuner. Borgmästare och kommunalfullmäktiges ordförande väljs i rena personval medan ledamöterna i stadfullmäktige och och kommunfullmäktige väljs i proportionella listval.

Under de senaste fem åren har Jerusalem haft sin hittills första ultraortodox borgmästare. Även om han försökte vara borgmästare för alla Jerusalems invånare så är det ingen tvekan om att han starkt påverkade staden i en ortodox riktning. I förra veckans val var huvudkandidaterna i borgmästarvalet dels en ultraortodox kandidat, Porush, som till sin inriktning är mycket mer extrem än sin företrädare dels en icke religiös kandidat, Barkat, som framstod som den icke religiösa befolkningens hopp.

Den allmänna uppfattningen var att om Porush skulle vinna valet så skulle för all överskådlig framtid Jerusalem bli en ultraortodoxt styrd stad, detta pga att den icke religiösa judiska befolkningen skulle skulle i än större grad än nu flytta från staden. Ett ultraortodoxt styrt Jerusalem skulle innebära att den zionistiska staten Israel skulle få en huvudstad vilkens judiska befolkning till sin majoritet skulle vara ultraortodox och icke zionistisk. Dessutom skulle staden ha en relativt stor arabisk minoritet.

Var och en kan ju förstå att en sådan utveckling skulle få en återverkan på alla framtida internationell förhandlingar om Jerusalems framtid. Barkat vann valet stort vilket inte bara var av ytterst stor vikt för stadens ännu icke religiösa judiska befolkningsmajoritet utan även för den ickereligiösa judiska befolkningen i kranskommuner som Mevaseret Zion och Maale Adomim.

Huruvida Barkat egentligen är höger, mitten eller vänster är i detta sammnhang helt ovesäntligt. Trotts allt är det inte Jerusalems borgmästare som avgör om en bunt arabiska byar som idag är en del av Jerusalems stadsområde skall avträdas till en framtida palestinsk stat eller ej.

Läs även andra bloggares åsikter om Jerusalem,

Dagen

Stor inport till Gaza genom tunnlar (uppdaterad 101108)

Medan båttrafiken mellan Larnaka (Cypern) och Gaza sakta men säkert ökar börjar palestinierna tappa intresset för alla de aktivister som försöker göra sig eget politiskt kapital på att bli fotograferade och intervjuade ombord på de s.k. blockadbrytarna. Dvs inte mer blockadbrytare än att efter att den israeliska flottan kontrollerat vem som är ombord och frågat om lasten låtit båtarna angöra Gazas hamn.

När den sista båten kom för några dagar sen var den lokala välkomstdelegationen mycket mindre än tidigare och mediaintresset verkade vara relativt minimalt. Att Gazaborna tappat intresset för pr-jippot är ganska naturligt. För att en blockadbrytare skall inverka på situationen skall den föra med sig förnödenheter av större mängd eller dra upp en pr-storm. Det sista omintetgjordes av den israeliska flottans totala nekande att spela med. Inga bilder av israeliska soldater som med våld äntrar de små båtarna. Ingen skottlossning. Inte ens lite tårgas.

De förnödenheter som båtarna fört med sig är enbart symboliska och utan all inverkan på den humanitära situationen. Vad som hittills har sett till att det inte blivit en humanitär katastrof i Gazaremsan är, att förutom vid en del tillfällen då olika väpnade grupper beskjutit israelisk civilbefolkning av i allmänhet outgrundliga anledningar och klart i brott mot internationell rätt, att Israel bl.a. pumpat in 150.000 liter diselolja om dagen, skickat in ca 100 lastbils laster med basförnödenheter per dag samt t.ex. tagit emot och behandlat allvarliga sjukdomsfall på Israeliska sjukhus. Nu rapporterar media här att delar av denna israeliska verksamhet börjar bli onödig. Varför?

O.K. här är historien. Omedelbart efter att vapenvilan mellan Israel och Hamas ingicks för ca fem månader sedan bildade Hamas ett "tunnelämbetsverk" som hade till uppgift att organisera de befintliga tunnlarna under gränsen mellan Egypten och Gazaremsan samt att bygga ut dem så att invånarna i remsan skulle bli mindre och slutligen kanske helt ekonomiskt oberoende av Israel. I dag pumpas ca 120.000 liter diselolja om dagen genom tunnlarna vilket fört med sig att även under temporära israeliska avspärrningar som t.ex. när hamas anhängare gjorde väpnade anfall på oljeterminalen på den israeliska sidan det inte råder någon allvarlig brist på diselolja i Gaza. Den från Egypten genom tunnlarna pumpade oljan är av en lägre kvalitet en den som erhålles från Israel. Den går att använda för de flesta typer av fordon men är dock inte användbar för att driva turbinerna i Gazas elverk. (kursiverade avsnittet uppdatering från 101108). Antalet lastbilslaster av basförnödenheter har redan gått ned med mellan 20 till 30 laster om dagen. Detta har ju givetvis inte skett pga minskad konsumtion i remsan utan därför att ett antal nya och större tunnlar byggts av palestinierna.

Bland de förnödenheter som transporteras i tunnlarna kan man nämna förutom diseloljan mindre boskap (får, getter och kalvar), matvaror, cigaretter, elektrisk utrustning (radio,TV osv), kläder, leksaker och inte minst vapen och övrig stridsmateriel. Vad som ännu inte transporteras i tunnlarna är gas - men i det fallet är det enligt palestinska talesmän bara en tidsfråga tills det problemet blir löst -, samt cement och byggnadsjärn. Det rapporteras också att Gazabor transporteras genom tunnlarna för att få läkarvård i Egypten istället för i Israel.

Det är helt klart att den ovan nämnda verksamheten sker med de egyptiska myndigheternas tysta medverkan. Det cirkulerar dessutom ryckten om att Hamas regeringen i Gaza överväger att införa egyptisk valuta i stället för den israeliska som är den gällande i dag med allt vad det skulle innebära.

DN3

Sydsvenskan
Läs även andra bloggares åsikter om Gaza, Hamas, blockadbrytare

President Barak Obama, vem är du?

Media är ännu fulla av artiklar om Obama och hans seger och det är ju helt naturligt. I bland blir man dock en smula förvånad t.ex. över de många israeliska journalister som nu säger och skriver att Bush nog inte var en så bra president. De kanske inte har så fel men varför upptäckte de det just nu?

Den amerikanske presidentens maktställning är i grund och botten ett demokratiskt problem. Han väljs av de amerikanska väljarna i sann demokratisk ordning, men hans inflytande på millioner icke amerikanska invånares väl och ve på vår planet är många gånger större än dessas egna demokratiskt eller på annat sätt utsedda nationella ledare. Men inför alternativet med någon FN potentat i stället. föredrar nog många med mig att vi fortsätter med den nuvarande ordningen.

Det är därför vi runt om i världen som inte har rösträtt i USA är så intresserade av valen i och dessas utgång i USA. Jag är helt medveten om att en del av mina läsare, och speciellt de svenska, kommer att anse att mycket av det följande inte är "politically correct". Beklagar men eftersom mitt och min familjs liv definitivt kommer att påverkas av Obamas kommande beslut så har jag åtminstånde moralisk rätt att undra. Jag syftar först och främst definitivt inte på hans kommande beslut om Isral-Palestina konflikten, utan på alla de problem som han kommer att ställas inför från och med den 20 januari 2009.

Jag avundas honom inte. Förts och främst står han inför problemet med den ekonomiska krisen-kraschen. En statsbudget med underskott på trillioner, arbetslöshet som snabbt ökar, export som minskar, industri som haltar. Inte så få av de som jublade vid segerfesten på morgonen den femte november är redan eller kommer snart att vara arbetslösa. Detta är det första problem som han måste ta hand om. Hoppas att han vet hur.

I går fick han också för första gången en "intellegence breefing" av den grad som enbart ges till presidenter. Förhoppningsfullt insåg han vilka problem som han stod inför. Taliban blir allt starkare i Afghanistan. Ben Laden är ännu inte infångad. Irak blöder. Pakistan, som är ett av de länder som har kärnvapen skakas av inrikespolitiska kriser som när som helst kan leda till att Al Qaeda kan lägga vantarna på en (atom-)bomb. Iran framskrider snabbt mot att bli en ny kärnvapen makt. Nord Korea bryter löften om nedläggning av sitt kärnvapenprogram. Ryssland stationerar kvasibalistiska raketer i Baltikum. De ryska ledarna vädrar morgonluft. Kineserna suger upp den västliga ekonomin och dess arbetstillfällen samt upprustar militärt i snabb takt. Europa i ekonomisk kris. Mellanöstern är en tryck kokare som när som helst kan explodera. USA är avskytt i stora delar av världen. De här är bara en del av de problem som USAs 44 e president nu ställs inför.

Ingen tvekan om att en afroamerikans seger i ett amerikanskt presidentval i sig är en händelse av ytterst stor historisk betydelse, både för USA och för världen men man måste dock fråga sig, vem är du, Barak Obama? Vad kommer din politik att vara? Inte bara kampanjlöften utan även i konkreta beslut. Vi vet att du är en karismatisk person, en intelligent, en medryckande, men vad har du hittills gjort i ditt liv? Vad har du organiserat och lett i ditt liv - förutom en strålande kampanj. Hur har du fungerat när det blåser hårt och kallt runt ditt huvud och du ensam måste fatta beslut, efter att dina rådgivare gett dig en bunt sinsemellan motstridande förslag?

De amerikanska väljarna tog en chans. Det är möjligt att det är en marsch mot en ljusnande horisont (förhoppningsfullt), men det kan också vara en på kanten av ett brant stup. De tog en stor chans. Röstade på en kandidat utan större erfarenhet Mer eller mindre okänd och som i inte så få fall lade ner sin röst i omröstningar i senaten. Vi, amerikaner som övriga invånare på den blåa planeten, får bara önska dig lycka till och hålla tummarna.

Bara ett litet lokalt tillägg. I dag på morgonen då jag stod i kö i den lokala super marketen pekade plötsligt den man som stod brevid mig i kön på rubriken i tidningen jag höll i handen där det stod att Obama i samtal med Olmert uttryckt att han "stod för Israels säkerhet" och sa: Jag litar inte på honom (Obama). Hur vet jag att han menar samma sak med säkerhet som du och jag. Detta illustrerar mycket av "the gut feeling" i Israel i dag.

Sydsvenskan



SvD1

Dagen


DN2
Läs även andra bloggares åsikter om Obama, presidentval, USA, Pakistan, China,
israel

"Den nya dagen gryr" ?

Titeln för den här artikeln är lösenordet i Ehud Baraks segertal efter hans valvinst i de israeliska valet 1999. Jag är helt medveten om att det är mer eller mindre omöjligt att översätta det hebreiska uttrycket "Shachar shel yom chadash" till svenska men jag gjorde så gott jag kunde. (Om någon har ett bättre förslag skriv en kommentar med den föreslagna lydelsen och jag kommer att vara positivt inställd till att ändra titeln) (ändrad 051108 2315).

Om Obama vinner, och allt tyder på det - både väljarundersökningar och det valdeltagande som rspporterats vid 21- tiden (GMT+2) den 4 november - så kommer många av USA's invånare se det på det sätt som stora delar av Israels befolkning såg på Baraks seger. Hoppas bara att att de inte blir lika besvikna som vi blev.

Det är ytterst viktigt för oss israeler att Obamas väljare inte blir besvikna för det innebär att Obama lyckats med att återge USA dess ekonomiska, moraliska och militära styrka som världens ledande stormakt. Med alla USAs brister och fel så föredrar nog de flesta tänkande invånare på den blå planeten att USA förblir den ledande inte minst på grund av att alternativen är lindrigt sagt en smula sämre. Hur många vill byta till China, Ryssland eller Indien? EU är inget alternativ då det ännu bara är en ekonomisk union och ett politiskt diskussions forum!

Det är helt klart att en seger för Obama symboliserar något nytt i USA's historia, något som liknar Kenndys seger. Mitt problem med Obama är att jag egentligen inte vet vad han vill. Det är gott och väl att han talar om "Change" men han är en smula ospecificerad.

Dessutom så är det helt klart att det inte är hans ursprungliga program som leder till hans väntade vinst utan den ekonomiska kraschen De amerikanska väljarna anser, och med rätta, att Bushs administration var skyldig till detta och på ett helt normalt demokratiskt sätt vill de hämnas på det styrande partiet genom att rösta på motpartiets kandidat. Man kan så här i efterhand beklaga att det amerikanska politiska etablissementet inte kunde skaka fram några bättre kandidater än Obama och McCain. Redan då de utsågs visste man att de inte direkt var presidentämnen av Washingtons, Jeffersons, Lincolns, Rosevelts eller Trumans kaliber. När det sedan står klart att vem som än vinner så skall han ta hand om en ekonomisk kris som världen inte sett sedan 1929, om det förhoppningsfullt stannar vid det. Jag är också bekymrad över likheten med en annan situation i USAs politiska historia. 1976 stod USA inför valet att välja en president som skulle visa landet en ny väg efter Vietnamkriget och Nixonskandalen. En inte helt skild situation från dagens. Man valde Jimmy (Jimmy who?) Carter. Definitivt inte en av USAs mest lyckade presidenter.

Några ord om den i och för sig idiotiska frågan "vem är bäst för Israel, Obama eller McCain "? Svaret är enkelt Den av dem som kan återge USA dess ställning i världen. Detta är det viktiga för Israel, sen får vi ta hand om alla de mindre problem som kan uppstå mellan oss.

De två sista presidenterna, Clinton och Bush, har var och en på sitt sätt varit två mycket bra presidenter för Israel, dvs när vi ser på det ur ett mycket kort historiskt perspektiv. Inget säger att historiens dom om 25, 50 år kommer att säga samma sak. Den kinesiske utrikesministern Cho En Lai tillfrågades en gång vad han ansåg om den franska revolutionen. Hans svar var "Det är svårt att säga, händelsen ligger ännu för nära i tiden". Hans svar gavs mer än 160 år efter händelsen.

Man kan fråga sig om de mycket låga opinions siffrorna för McCain gentemot Obama i många europeiska länder inte bottnar mer i en ren antiamerikansk inställning än att man helt objektivt tycker att Obama är bättre än McCain?

Sydsvenskan

Dagen

SvD

DN

Läs även andra bloggares åsikter om presidentvalet i USA, Obama, McCain

Amerikanska offensiven mot Al Qaeda i Pakistan rullar vidare.

Den nya amerikanska politiken mot Al Qaeda i Pakistan rullar vidare. I dag var det den 20e attacken sen början av september månad 2008. Dagens offer var Al Qaedas informations chef Abu Jihad al-Masri. Han föll offer för en raketattack från ett obemannat lätt flygplan troligtvis av typ "Predator" när han färdades i en bil tillsammans med två vapenbröder (som också dödades) i Norra Waziristan på gränsen till Pakistan.

Den nya politiken att inte ge Al Qaida fristad ens när de befinner sig utanför Irak och Afghanistan i Syrien eller Pakistan beslöts på högsta nivå i Washington under sensommaren. Beslutet som togs pga att man på goda grunder ansåg att myndigheterna i Syrien och Pakistan inte ingrep mot dessa terrorister då de vistades i dessa länder.

Beslutet innebar dessutom att beslut om attack fick fattas av befälhavaren av det amerikanska centralkommandot (CENTCOM). Detta innebar en ytterst viktig tidsbesparing från det ögonblick man fick underrättelse uppgifterna om en eftersökt terrorists geografiska befintlighet tills man kunde komma i läge att avfyra raketerna.

Al-Mazri var född och uppvuxen i Egypten. Han hade tidigare varit verksam med Iran som bas men antingen år 2005 eller 2006 förlade han sin aktivitet till de Pakistanska stamområdena vid den afghanska gränsen. De amerikanska myndigheterna hade utlyst en belöning på 1m. US$ på hans huvud.

Frånsett ett antal höga Al Qaeda ledare så har dessutom inte så få terrorister av lägre rang förpassats till det islamska paradiset genom dessa attacker. Några timmar efter attacken på Al-Mazri anföll ett obemannat plan en byggnad i Södra Waziristan med resulterade i 12 döda och 30 sårade terrorister.

Man frågar sig om den amerikanska politiken som visat sig mycket effektiv och svårt skadat Al Qaeda kommer att fortsätta efter den 20 januari 2009. Min gissning är ja, och detta även om Obama som väntat vinner valet.

HD2


Sydsvenskan

SvD

Läs även andra bloggares åsikter om Al Qaeda, Pakistan,
Afghanistan,

Det amerikanska angreppet i Syrien som bakgrund till några reflektioner om Syrien, Libanon och Hizbolla

En av fördelarna med att skriva på en blogg är att man inte behöver rusa efter aktualia. Man kan vänta några dagar och se hur saker och ting utvecklar sig, eller ta upp viktiga frågor som media f.n. inte sysslar med.

När nyheterna om den amerikanska commandoraiden över den syrisk-irakiska gränsen i närheten av Sukkariah den 26 oktober började strömma in var det relativt oklart vad som hänt, förutom att amerikanska och eventuellt andra länders soldater flugits in och i en eldstrid dödat ett mindre antal personer, oklart civila eller militära.

Några kommentatorer ifrågasatte dessutom om inte räden misslyckats då inget publicerades om huruvida en viktig terrorist dödats eller tillfångatagits. Det intressanta i detta är att media som vanligt började med att bedöma frågan om lyckad eller inte lyckad aktion utifrån huruvida någon eftersökt terrorist dödats eller tillfångatagits. Detta är ett gott exempel på personifieringen av aktioner i kriget mot terrorn och visar dessutom en okunskap om hur detta krig förs.

Räden kan ha haft ett flertal olika mål däribland att eliminera en viss terrorist, slå ut en styrka som var på väg från Syrien till Irak eller signalera till den syriska statsledningen att den nu får börja ta i med hårdhandskarna mot den konstanta strömmen av jihadister och krigsmaterial från Syrien till Irak. För USAs och dess allierades del var troligtvis frågan om att eliminera en viss terrorist, även om det visade sig vara ett delmål, det minst viktiga. Ingen tvekan om att den huvudsakliga anledningen till räden var att på ett handgripligt sätt göra klart för den syriska statsledningen att nu får det vara slut med slappheten med kontrollen av den syriska ostgränsen. USA har gång efter gång vänt sig till den syriska ledningen i denna fråga samt ett antal gånger från irakiskt område beskjutit koncentrationer av terrorister som antagits vara på väg till Irak.

Från syrisk sida har man hela tiden ursäktat sig med att att det är en lång och svårkontrollerbar gräns. Det ligger något i detta något i detta men om man å andra sidan betraktar vad Syrien gjort under den senaste tiden vid sin västgräns mot Libanon kan man ju fråga sig om det inte är en fråga om avsiktlig politik. Vid gränsen mot Libanon har Syrien stationerat starka militärförband som effektivt kan kontrollera gränsen. Ta inte fel, det är inte fråga om en stängd gräns. När det ligger i Syriens intresse, så är den öppen för vapentransporter från Syrien till Hizbolla i Libanon och passage av personer i båda riktningarna om detta ligger i Hizbollas intresse.

Syrien har dessutom ytterligare ett intresse att hålla ett vaksamt öga på gränsen mot Libanon och vad som händer i Libanon då speciellt i området runt Tripoli där sunnimuselmanska Al Qaeda ledda milisförband upprättat baser under det senaste året. Syrien har inget intresse att låta dessa grupper förflytta sig öster ut då de är ytterst antisyriska. Dessutom vill Syrien hålla ett öga på dem så att de inte handgripligen blandar sig in i den Libanesiska politiken. Alltså, om Syrien vill, så upprätthåller man en sträng gränskontroll.

Man kan ju då fråga sig varför man i väster bevakar Al Qaeda grupper medan man i öster låter dem passera gränsen mot Irak. Svaret är ganska enkelt, i öster slåss Al Qaeda mot USA och dess allierade medan i Libanon, Syrien med Hizbollas hjälp mer eller mindre neutraliserat det amerikanska inflytandet i premiärminister Segnoras regering. Och inte bara det. Hizbolla har genom sitt faktiska maktövertagande i Libanon även neutraliserat det saudiarabiska inflytandet som byggde på vissa sunnimuselmanska grupperingar i landet.

Frågan är dock om Syrien i längden kommer ha möjlighet att spela detta spel då Hizbolla, som i grund och botten är Irans förlängda arm, börjar bli så starkt att även det kan blanda sig i syriska interna angelägenheter på det våldsamma sätt som ett antal andra grupperingar och länder och nu senast USA gjort under det sista åren.

Huruvida USA kommer att fortsätta med att attackera Al Qaeda terrorister i Syrien efter den 20 januari 2009 beror på vad den amerikanska politiken kommer att bli. Tro inte bara för att Obama vinner att det kommer att bli grundläggande förändringar här i området. Dessutom låt oss inte glömma Ryssland i sin strävan av att återta åtminstånde en del av Sovjetimperierts internationella ställning snabbt insåg att Syrien kunde fungera som en bekväm inkörsport till området.

Om allt det här verkar en smula förvirrande så är det helt enkelt så. Den här artikeln handlar inte om nordeuropeisk politik utan om Levantinsk.

DN

SvD

Läs även andra bloggares åsikter om Syrien, Al Qaeda, Hizbolla, Iran, Libanon

Amerikansk jackpot. Mulla Omar dödad i amerikansk räd

Om det visar sig att uppgifterna om att i den amerikanska attacken i södra Waziristan, Pakistan, för att antal dagar sedan en av de dödade var Mulla Mohamed Omar så har USA verkligen lyckats med att eliminera en av den Internationella Islamska Jihadens förgrundsfigurer.

Det finns ingen större orsak att tvivla på uppgifterna även om det ännu inte publicerats något officiellt tillkännagivande från USAs sida. Min huvudsakliga källa är BBC 271008.

Mulla Muhamed Omar var en person som hade en lång och central position inom den Internationella Jihaden. Under den sovjetiska ockupationen stred han i de sk muhaadjin styrkorna tillsammans med Osama Bin Laden. Efter att de sovjetiska styrkorna lämnat landet bildade han den fundamentalistiska islamska rörelsen Taliban som efter att den kommit till makten 1996 förde det afghanska samhället till ett tillstånd som i jämförelse med Iran skulle få det sistnämnda landet att framstå som ett hyperliberalt paradis.

USA krävde efter sin invasion av Afghanistan 2001 att Omar skulle överlämna Bin Laden till de amerikanska styrkorna. Inte bara att Omar nekade utan han lär också ha varit ansvarig för Bin Ladens lyckade flykt till det bergiga området - Bora Bora - mellan Pakistan och Afghanistan . Många anser att under åren efter 2001, om inte redan innan, Omar i realiteten hade ställningen av Bin Ladens närmaste man inom Al Qaida.

USA utlyste en belöning på 25 millioner US$ åt den som kunde överlämna Omar, död eller levande till de amerikanska styrkorna.

Under de senaste månaderna har de USA ledda styrkorna ett flertal gånger anfallit terrorgrupper som befunnit sig på pakistanskt område, detta efter att USA begärt att den pakistanska regeringen skulle ingripa mot terroristerna. De pakistanska myndigheterna har nekat till detta, även efter att Taliban utfört ett icke ringa antal terrordåd med ett stort antal offer på pakistanskt område.

För något mer än en månad sedan tappade USA tålamodet och har sedan dess själv utfört ett antal mark- och lufträder. I en av de sista förefaller det som om Omar tillsammans med några nära, manliga, familjemedlemmar slutligen förpassades till det islamska paradiset.

DN


SvD



Läs även andra bloggares åsikter om Al Qaeda, Taliban, Mulla Omar,

Ingen annan utväg än nyval? Israelisk tragedi.

Ingen annan utväg än nyval? I israelisk politik är inget säkert förrän man verkligen har beslutat i frågan.

Även om Tzipi Livni vid 17 tiden i dag slängde in handuken i ringen vid ett direksänt sammanträde med Israels president Shimon Peres så innebär detta inte automatiskt nyval. Man får inte bortse från att enligt de juridiska reglerna för bildande av regering (Israel har som bekant ingen formell konstitution) så har presidenten rätt och skyldighet att under 72 timmar, undersöka med representanter för övriga partier om det finns någon reell möjlighet för en annan knessetledamot att bilda regering.

Presidenten behöver inte vänta ut hela tiden utan kan meddela sitt beslut inom en kortare tid. I fall av att presidenten inte funnit någon lösning så skall han utlysa nyval inom maximum 111 dagar. Denna tid är upp delad i två avdelningar. Den första på 21 dagar inom vilken tid en knessetledamot som kan uppvisa en lista på 61 medlemmar av knesset som föreslår honom till regeringsbildare automatiskt får uppdraget av presidenten. Om ingen sådan lista inlämnats i tid utlyser presidenten nyval inom 90 dagar. I fall att knesset med enkel majoritet vill förkorta denna tid så har det en sådan rättighet, men det troliga är att tiden maximalt blir förkortat med ca 20 dagar, d.v.s. valet kommer att ske i första halvan av februari.

Jag tror inte att det finns någon demokrati som ger politikerna en sådan lång tid att organisera nyval. Och detta i ett genomdatoriserat samhälle där hela landet är en valkrets!

Efter dessa formella upplysningar vill jag komma med ett antal personliga synpunkter. Vad som hänt i israel är en katastrofal självförvållad tragedi. Premiärminister Ehud Olmert avgick i andra halvan av september efter att Tzipi Livni vunnit primärvalet om ny ledare för Kadimapartiet. Sedan dess har Olmert fungerat som ledare för en expiditionsministär.

Under ca en månad har Livni försökt upprätta en ny regering men som vi vet inte lyckats. Detta innebör att Israel kommer att stå utan en regering med fullständiga rättigheter dels intill valet om tre månader samt också den tid som det kommer att ta innan man lyckats få i hop en ny koalition, såvida man till allas förvåning inte finner någon ny lösning under de närmaste dagarna.

Detta under en tid då världens ekonomiska system faller ihop, USA får en ny, troligtvis synnerligen oerfaren, president som den 20 januari 2009 på kvällen skall ta hand om den ekonomiska krisen, krigen i Irak och Afghanistan, Irans atombomb,och mellanöstern problem som kommer att vara mycket akutare än i dag.

Man kunde ha väntat sig att de tre ledarna för de största partierna i knesset Kadima Arbetarpartiet och Likud skulle tillsammns ha gått ihop och bildat en nationell samlingsregering. Tillsammans förfogar de över hälften av knessets ledamöter och som block skulle de haft mycket lätt att värva ytterligare stöd i parlamentet.

Jag vill inte fördela skulden här, även om jag har en klar personlig uppfattning om var huvudelen av den ligger, men jag måste dock säga att enligt min mening den är rätt jämnt fördelad.

Om vi bara kunde lita på att Hizbolla, Hamas, Iran, The Palestinian Authority samt de lindrigt sagt inte speciellt vänliga politikerna i EU och delar av Obamas inte allför israelpositiva rådgivare skulle vänta på att den nya israeliska regeringen blivit varm i kläderna mot slutet av mars 2009. Men detta är ett orealistiskt önsketänkande!

DN,

Dagen,

SvD
Läs även andra bloggares åsikter om Tzipi Livni, Nyval i Israel,
Kadima, Likud, Israeliska arbetarpartiet

Nyval i Israel - Shas hoppar av koalitionsförhandlingarna

De närmaste 48 timmarna kan komma att bli ytterst dramatiska i det politiska livet i Israel och detta efter att det ultraortodoxa Shas partiet i dag avbröt koalitionsförhandlingarna med Tzipi Livni, Kadima partiets nyvalde ledare.

Tzipi Livni har tidigare meddelat att hon kommer att lämna beslut om bildande av en ny regering eller nyval på söndag, dagen innan Israels parlament återsamlas efter sommarferierna.

Efter Shas medelande har Livni visserligen en möjlighet att bilda en minoritetsregering bestående av Kadima, Arbetar partiet, pensionärspartiet och vänsterpartiet Meretz. En sådan regering, om den ens fick ett första förtroende votum i parlamentet (Knesset) skulle efter alla bedömare bli mycket kortlivad och detta bl.a. beroende på motstånd till en regering med Meretz inom Kadimapartiet. Det cirkulerade redan under eftermiddagen uppgifter om att Livni beslutat sig för omval om Shas inte i sista sekunden ändrade sig.

Hon hade troligtvis uppmuntrats av den väljarundersökning som publicerades av TV-2 på fredagskvällen. Enligt denna undersökning skulle Kadima få 31 mandat, Likud under Bibbi Natanyahus ledning 29. Arbetarpartiet skulle rasa från 19 till 12 mandat. Israel beiteinu, ett högerinriktat parti som till stor del bygger på ryska invandrares röster men som sakta men säkert får mer och mer stöd från infödda israeler, 11 mandat. Shas skulle gå ned från 11 till 9.

Detta var den första publicerades undersökningen enligt vilken Likud inte skulle vinna stort. Den visar också att Livni lyckats fånga upp ett stöd som man tidigare varit helt övertygad om att hon inte skulle få. Arbetarpartiets nedgång var väntad och många israeler gladdes nog över att Shas går ned. Allt detta kan som sagt kastas omkull inom några timmar beroende på om Shas ändrar sig men i så fall har de att göra med en Livni som fått inte så lite vind i seglen.

DN,


Läs även andra bloggares åsikter om Tzipi Livni

Nya ryska framstötar i Medelhavet

Redan tidigare har jag redovisat förnyade ryska framstötar i medelhavs området. Det förefaller som om Ryssland sakta men säkert vill återerövra delar av den strategiska ställning det hade i området vid den tid då Sovjetunionen var en av de två supermakterna.

Den tillförlitliga israeliska internettidningen Y-net (engelskspråkiga uppl.) rapporterar den 21 oktober att Libyens ledare Muammar Gaddafi kommer att besöka Moskva i slutet av månaden. Hans besök är ett svarsbesök på dåvarande president Putins besök i Libyen i April 2008 vid vilket bland annat diskuterades ett ryskt erbjudande om hjälp med att bygga ett atomkraftverk i Libyen. Vid sitt besök påpekade Putin att Libyen också var intresserat av att inköpa moderna ryska vapen.

Ett antal ryska krigsfartyg avlade denna månad ett besök i Libyen vilket kan ses som ytterligare ett tecken på de förbättrade förbindelserna mellan Tripoli och Moskva. De ryska fartygen som besökte Libyen var på väg från ett besök i Syrien till en övning med fartyg från Venezuelas flotta. Detta som ett exempel på Rysslands strävan att återfå en internationell stormaktsställning.

Enligt Ynet som citerar den ryska nyhetsbyrån Interfax så är Libyen intresserad av att köpa luftvärnsrobot system av typ S-300, Tor-M1 och Buk (SA-11, Gadfly) vilket skulle ge landet ett högklassigt luftvärnsförsvar mot flyg och kryssningsrobotar på såväl hög- mellan-och låg höjd. Dessutom rör det sig om inköp ett antal stridflygplan, några dussin helikoptrar och 50 stridsvagnar. Värdet på inköpet torde uppgå till mer än 2 miljarder US $.

Man kan ju fråga sig vad Libyen skall ha för användning av de här vapnen men det förefaller som om införskaffande av luftvärnsrobotar av typ S-300 börjar bli en status grunka på det internationella planet. De både strategiska och ekonomiska intressena för Ryssland är däremot helt klara.

Sen kan man ju fråga sig, vad blir den Israeliska reaktionen? Hittills har jag inte sett eller hört någon. Självklart är det inget man är positiv till men det kan bli svårt för israeliska offentliga personer att klaga inför ryssarna. De kan ju på goda grunder invända att Israel inte kan motsätta sig alla försäljningar av luftvärnsrobotar. De har förhoppningsfullt, om än med nöd, gått med på att inte sälja S-300 till Iran och Syrien och det är, trotts allt, inte så lite skillnad mellan dem och Libyen. Men personligen är ja bekymrad över affären.