Visar inlägg med etikett Al Qaida. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Al Qaida. Visa alla inlägg

måndag 16 januari 2012

Tailand, Hizbollah och svenska jihadister

Återigen har nyheter om en svensk terrorist dykt upp i media. Den 12 januari 2012 häktades han av thailändsk polis som misstänkt för planerade terroristdåd i Bangkok och på andra speciellt av israeler besökta turistmål i Thailand.

Det rör sig om en libanesisk man, Hussein Atris som under ett antal år varit bosatt i Sverige. Under sin vistelse i Sverige gifte han sig 1996 med en kvinna som hade svenskt medborgarskap vilket till synes underlättade för honom att erhålla svenskt medborgarskap. Han var bosatt i göteborgstrakten och drev en frisörsalong i Angered. För ungefär 10 år sedan återvände han med fru och barn till Libanon. Till skillnad från de övriga "svenska" jihadister som kommer att nämnas i fortsättningen är Hussen Atris Shia muselman.

År 2006 gjorde han ett besök i Sverige för att förnya sitt svenska pass.

Enligt uppgifter i media så var Hussein Atris medlem i grupp terrorister som tillhörde den libanesiska terrorist organisationen Hizbollah. Enligt mediauppgifter så skulle det i gruppen ingått bl. a. ytterligare två libaneser som också hade svenska pass. Det har förekommit spekulationer om att gruppen sänts ut för att hämnas elimineringen den av en framstående Iransk vetenskapsman, Mustafah Achmadi Rushan som var knuten till den iranska urananriknings anläggningen i Natanz. Mot detta talar att de thailändska myndigheterna redan den 22 december blivit underrättade av av israeliska Mossad att en grupp terrorister knutna till Hizbollah befann sig på thailändskt territorium. Atris uppgav vid förhören med honom att Hizbollah terroristerna avsett att utföra dåden mellan de 13 och 15 januari. Det troliga är att man från Hizbollah avsåg att dessa dåd skulle bli en del av de planerade dåden inför tioårsminnet av elimineringen av Imad Mughniyah, som varit Hizbollahs militära överbefälhavare.

De övriga medlemmarna t terrorgruppen är ännu på fri fot men det är otroligt att samtliga redan lyckats lämna Thailand.

Hussein Atris är långt ifrån den ende jihadisten med svensk bakgrund som aktivt verkat inom terroriströrelser.

Den förste som bör nämnas är Abu Qaswarah som också gick under namnet Muhamed Mou Mou Han var född 1965 i Marocko, kom till Sverige under 1980-talet. Under en del an 90-talet var han verksam i Afghanistan. Han blev svensk medborgare 1993. Gift med en svenska och hade med henne v ett barn. Enligt obekräftade uppgifter hade han en ledande position inom Al Qaeda i Europa under 1990-talet och början av 2000-talet. Under de senare åren i Sverige bodde han med sin familj i Haninge söder om Stockholm. Han lämnade Sverige 2006 och anslöt sig till Al Qaeda i norra Irak. Han avancerade snabbt och blev nummer två i Al Qaeda i norra Irak. Han stupade i strid med amerikanska trupper den 5 oktober 2008. Se även min bloggpost om Abu Qaswarah 16102008.

Makram Ben Salem Mejri föddes i Tunisien 1974 och kom till Sverige år 2000. Han bodde i Rinkeby med sin svenska hustru och blev far till fyra barn, av vilka det sista föddes när han redan hade dragit iväg till jihad. Han tog värvning i den Islamiska staten, en organisation som är en blodsbesudlad front för al-Qaida i Irak, någon gång under vintern 2006/07 och stupade enligt uppgift som självmordsbombare i Irak 2008. Han gick också under namnet Abu Muaaz.

Terrororganisationen Al Shabaab är en Al Qaeda affilerad organisation som i huvudsak är verksam Somalien. Den rekryterar runt om i världen och är aktiv i bland ungdomar med somalisk bakgrund i svenska invandrarförorter. En svensktalande person som går under namnet Abu Zaid förefaller vara Al Shabaabs huvudrekryterare i Skandinavien. Enligt uppgifter har minst 30 unga svensk-somalier under de senaste åren gett sig av till Somalien för att delta i striderna där. Ett antal har stupat.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

DN, DN2, DN3, DN4, DN5,
SvD,
Dagen,
SVT,
Expressen,

söndag 24 april 2011

Kommer Al Qaeda ta över Jemen och flytta sitt centrum från Afghanstan?

Det kan tyckas att i dag ta upp situationen i Jemen är att bortse från vad som händer i Libyen och Syrien. Frågan är om det i grund och botten inte är ytterst kortsynt att resonera så. Vi får inte bli förblindade av medias koncentration på det blodiga inbördeskriget i Libyen och och den syriska regimens slakt av de regimfientliga demonstranterna. Det är rått sett "sexiga" nyheter som inte ens de ansvariga politikerna i USA och Europa kan låta bli att influeras av. Man kan dessutom allvarligt fråga sig om det fanns en grundläggande analys av situationen samt allvarligt genomtänkta målsättningar för den militära NATO insatsen. Men hur allvarligt läget än är i Libyen och Syrien får vi inte blunda för de mycket stora geo politiska riskerna för vad som mycket väl kan komma att hända i Jemen.

Ingen normal invånare i demokratiska eller mindre demokratiska länder kan annat än önska att den nuvarande Jemenitiske presidenten - Ali Abdulla Salah - och hans regim snarast förpassas till historiens sophög. Men världens ansvariga politiska ledare måste se till att att det sker på ett sådant sätt att Al Qaeda genom sin lokala avdelning - Al Qaeda in the Arabian Peninsula (AQAP) - inte tar över makten i landet. Jemens geografiska läge är oerhört mycket viktigare än Afghanistans.

Det räcker med att påpeka att den som har makten i Jemen kan efter sitt tycke stänga och öppna Bab el Mandeb sundet för sjöfart från Indiska Oceanen till Röda Havet och därmed vidare till Medelhavet med allt vad detta innebär. Dessutom och det är inte mindre viktigt, Jemens norra granne, Saudi Arabien, är världens största råoljeproducent.

Det är ingen hemlighet att personer som har ansvaret för de övergripande geopolitiska analyserna i de ledande västländerna redan har mardrömmar inför en situation då Al Qaeda flyttar sin central från Afghanistan till Jemen, men frågan är hur många ledande politiker är eller vill vara medvetna om problemet, som ju definitivt inte tilldrar sig något större internationellt mediaintresse och därmed inte ger speciellt mycket poäng på rating skalan.

Kunskapen om det jemenitiska samhället, dess historia och politiska system står knappast på en hög nivå i omvärlden, åtminstone inte i den icke arabiska. Detta innebär att det föreligger stor risk att den jemenitiska krisen kan bli behandlad på ett sätt som allvarligt kommer att föra med sig geopolitiska skador för den demokratiska världen och för de som i mindre demokratiska områden stävar efter ett liv i ett sympatiskare samhälle.

I stället för att personligen ge en analys av det jemenitiska samhällets historia och politiska system kommer jag här nedan klippa in en artikel som den 21 april 2011 publicerades av tankesmedjan Stratfor. Publiceringen sker med tillstånd av Stratfor.



Islamist Militancy in a Pre- and Post-Saleh Yemen

Islamist Militancy in a Pre- and Post-Saleh Yemen is republished with permission of STRATFOR.

Jemen är än i dag i grunden ett traditionellt arabiskt samhälle och därför måste man finna lösningar som kan accepteras där och inte slaviskt försöka använda modeller som är anpassade efter de franska och amerikanska revolutionernas ide arv. Detta gäller i hög grad även Libyen men i något mindre grad Egypten och Tunisien. Enligt arabisk tradition kommer förändringarna att ta lång tid. Glöm inte att i både Egypten och Tunisien militären styr och man ser ännu inget slut på detta (trotts att saken livligt debatteras).

Inte så få av artiklarna om det civila arabiska upproret västerländska media verkar färgade av författarens egna "politically correct" åsikter. Därför blir man i viss mån förvånad när man snubblar över en som Anthony Loyd skrev den 20 april 2011 i tidskriften Prospect (nätupplagan) under rubriken "The Revolution Unravels". Loyd beskriver händelser som han bevittnat i Bengazi (rebellernas huvudfäste i Libyen). För en som har bott snart 40 år i Mellanöstern låter Loyds reportage helt troligt. Man kan inte heller bortse från att Al Qaeda Islamic Magreb (AQIM) har en allt annat en svag ställning i de östra delarna av Libyen.

Sent på kvällen den 23 april dök det upp uppgifter i media att den jemenitiske presidenten Ali Abdulla Saleh hade gått med på ett medlingsförslag från gulfstaterna som skulle innebära att han skulle avgå om en månad och överlämna presidentmakten till den nuvarande vise presidenten. Han och hans familj skulle få frihet från åtal. Enligt vissa uppgifter har presidenten enbart muntligt gått med på förslaget. Den jemenitiska oppositionen uppges dock ej vilja gå med på åtalsfrihet samt upprättande av en nationell samlingsregering.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5,
Sydsvenskan, Sydsvenskan2, Sydsvenskan3,
Dagen, Dagen2, Dagen3,
SVT, SVT2,
VG, VG2, VG3, VG4,

söndag 17 april 2011

Lite reflektioner rörande det civila upproret i Arabvärlden

När det civila upproret i Arabvärlden startade i Tunisien och Egypten för några månader sedan jämfördes det ofta i svenska media med frihetsprocessen i Östeuropa i slutet på 1980- och början av 1990 talet. Detta visade bara den enorma okunnigheten om skillnaderna mellan de arabiska länderna och de östeuropeiska.

Än mer skrämmande var det att sådana kommentarer inte enbart kom från oinformerade journalister utan även från politiker på hög nivå som borde ha vetat bättre.

Kommentatorerna bortsåg från eller var okunniga om att till skillnad från de flesta före detta satellitstaterna i Östeuropa de arabiska länderna inte hade någon tidigare demokratisk eller åtminstone kvasidemokratisk tradition som kunde bli en grund att bygga på.

Ta t.ex den ledande arabstaten Egypten som exempel. Från och med den andra halvan av 1800-talet var Egypten en del av den brittiska intressesfären i Mellanöstern och först i början av 1950-talet kan man tala om en självständig egyptisk stat. Denna var dock i realiteten en militärdiktatur eller åtminstone en av militären styrd stat (under Naguib, Nasser, Sadat och Mubarak) från 1952 tills Mubarks fall i början av 2011. Det var aldrig fråga om några fria demokratiska val, och den största reella oppositionsgruppen var det Muslimska brödraskapet som aktivt och med uppenbart odemokratiska metoder förföljdes av den egyptiska militär regimen.

Som om avsaknaden av en demokratisk tradition inte är en nog allvarlig så finns det ytterligare ytterligare en skillnad, nämligen att de arabiska staterna med undantag av Egypten, Tunisien och Marocko är djupt splittrade (etniskt och/eller religiöst) statsbildningar. Dessutom är en del av arabstaterna som t.ex Libyen enbart ett konglomerat av beduinstammar.

När de östeuropeiska staterna slängde av sig det kommunistiska oket så föll Tjeckoslovakien sönder, visserligen under något så när ordnade förhållanden, i två delar, medan Jugoslavien splittrades under ytterst blodiga inbördes strider i ett antal mindre stater.

Vi får verkligen hoppas att det kommer att finnas arabiska ledare som kommer att ha nog med mod och vision för att undvika blodiga tragedier - tyvärr tyder vad som händer i Syrien, Libyen, Bahrain och Jemen på att det är allt annat än säkert att så blir fallet.

En annan faktor som redan komplicerar utvecklingen är inblandningen av icke arabiska stater i den arabiska sfären. De främsta aktörerna är USA, Frankrike och Iran. De två första har en lång tradition av inblandning i området medan Iran är en mer senkommen aktör men vars intressen i mångt och mycket står i direkt konflikt med USA.

USA har starka geopolitiska intressen i området som t.ex. den saudiarabiska oljan, flottbasen i Bahrain och fri sjöfart i Hormuz sundet, Bab el Madel sundet och Suezkanalen samt att motverka lokalavdelningar av Al Qaeda i Jemen och Nordafrika.

Dessutom för USA en ideologisk linje att verka för demokrati i området. Ideologiskt kan man inte annat än stödja linjen med tyvärr kan en "Full Democracy Now" politik få vanskliga följder som Hizbollahs maktövertagande i Libanon. Vi får inte heller glömma att det muslimska brödraskapet t.ex. i Egypten, som är det bäst organiserade oppositionspartiet i nämnda land ,kan få så många röster i det kommande valet att det bara blir fråga om ett val då brödraskapet knappast kommer att ta risken att förlora ett kommande val. En liknande situation kan komma att uppstå även i andra arabländer.

USAs "Full Democracy Now" politik är dessutom inte konsekvent. Den tillämpades på Tunisien och Egypten, men inte alls på Syrien. Man kan verkligen fråga sig varför USA inte tagit i hårdare mot Bashir Asads massakrer på syriska demonstranter. Det finns rapporter om att Iran instruerat syriska säkerhetsstyrkor hur man effektivast tar sig an regimfientliga demonstranter. Rent geopolitiskt borde det ligga i USAs intresse att den nuvarande syriska administrationen byttes mot en som ställde sig på demonstranternas sida. Med en sådan politik skulle man beröva Iran en lierad stat och dessutom slå in en geografisk kil mellan Iran och det av Hizbollah styrda Libanon.

Det sistnämnda är inte det enda till synes ologiska geo-politiska beslutet som Obama tagit under de sista månaderna. Man har också från amerikanskt håll börjat ta avstånd från den jemenitiska presidenten-diktatorn Ali Abdullah Saleh som hursomhelst har allt svårare att hålla sig kvar vid makten trotts att detta mycket väl kan komma att innebära att de lokala Al Qaeda organisationerna (Al Qaeda Arabian Peninsula - AQAP) får en stark ställning på den arabiska halvön - något som USA hitintills sökt förhindra. Det har även ifrågasats om inte Osama bin Laden redan allvarligt överlagt att flytta Al Qaeda nätverkets centrum från Tora-Bora bergen mellan Afghanistan och Pakistan till Jemen. En sådan utveckling borde ge den amerikanska statsledningen ytterst kalla korar efter ryggen.

Den saudiarabiska oljan är ett måste för USA och det är ytterst tveksamt om Obama kommer att sätta demokrati frågan före den om inte annat för att detta skulle slutligen förhindra honom att bli återvald i nästa presidentval.

Intill att det civila arabiska upproret bröt ut för några månader sedan stödde USA den sunni ledda minoritets regimens diktatoriska styre i Bahrain, (15% sunni muslimer mot 85% shia muslimer i Bahrain). När shia muslimerna i Bahrain, klart uppmuntrade och finansierade av Iran, startade anti regims demonstrationer, så ställdes USA i en ytterst svår ställning då det knappast var förenligt med demokratiideologin att ta ställning för Bahrains regim mot de av Iran stödda demonstranterna. Genom att inte inta en klar ställning för eller emot regimen tappade Obama regimen anseende i alla läger inklusive hos den saudiarabiska ledningen som var allt annat än intresserade av att de revolterande av Iran uppmuntrade shia muslimerna i Bahrain skulle influera sin shia trosfränder som var majoritet i områdena där de stora saudiarabiska oljefälten i östra Saudiarabien låg. Den saudiarabiska ledningen insåg var dess intresse låg och skickade mot amerikansk uppmaning in arme förband i Bahrain för att hjälpa den bahrainska regimen att "återställa ordningen" i landet.

När det gäller Libyen är det mer ett Franskt intresse än ett amerikanskt. Cyniskt sett är det ju lättare att stödja upprorsmännen än Libyens ledare Khaddafi som inte drog sig för att flygbomba upprorsmän såväl som civila i Bengazi då den libyska oljeindustrin är centrerad runt Bengazi. De internationella flygstyrkorna - huvudsakligen europeiska - som för närvarande bekämpar Kadafi gör det inom NATOs ram. Man kan dock allvarligt ifrågasätta hur även toppmoderna flygstyrkor i längden skall fälla utslaget i ett krig som egentligen är ett krig mellan olika beduinstammar. För att få ett avgörande till stånd måste man nog sätta in europeiska markstyrkor.

Hur mycket vi än hoppas på att det civila arabiska upproret skall föra med sig att millioner av araber skall få leva och uppfostra sina barn i öppna och demokratiska samhällen så får vi inte glömma att övergången till sådana samhällen kommer att bli mycket svårare än det var i Östeuropa. Låt mig citera hur Thomas L. Friedman avslutar en utmärkt artikel i New York Times den 12 april 2011. Pray for Germanys. Hope for South Africas. Prepare for Yugoslavias.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7,
Sydsvenskan,
Dagen, Dagen2,
SVT, SVT2, SVT3,
Expressen, Expressen2,
VG, VG2, VG3, VG4,

lördag 8 januari 2011

Självmordsbombaren i Stockholm var utbildad Jihadist

Oklarheten om självmordsbombaren i Stockholm var oorganiserad amatörbombare eller en som hade haft jihadist kontakter börjar nu bli klargjort. Detta givetvis under förutsättning att man kan sätta tilltro till uttalanden som emanerar från den irakiska säkerhetstjänsten.

General Dahai Kanani, chef för Iraks antiterrorist kommando, uttalade sig i den arabisk språkiga TV kanalen Al Arabiyah att Taimour Abdalwahhab (Stockholms bombaren) kom in i Irak från Turkiet och utbildades i tre månader för sitt uppdrag i Mosul, Irak.

Eftersom Mosul distriktet är ett av de få distrikt där Al Qaeda ännu är aktivt i Irak under benämningen The Islamic State of Irak förefaller det troligt att han utbildades i ett Al Qaeda läger i Mosul distriktet.

Detaljen att Taimour Abdalwahhab troligen utbildats i ett Al Qaeda läger i Mosul borde få det svenska SÄPO att dra öronen åt sig . Två självmordsbombare med svensk anknytning Abu Muaz och Abu Qaswarah har under de senaste två åren sprängt sig som självmordsbombare i Irak. Abu Qaswarah var vise ÖB för Al Qaeda vid sin död. Lindrigt sagt förefaller som om det finns ett kontakter mellan Al Qaeda Irak och Sverige.

Man kan dock fråga sig hur det kan komma sig att en person som genomgått instruktion i terrorverksamhet under tre månader kan, ur sin egen synvinkel, slabba till resultatet så ordentligt. Bombbältet som delvis exploderade i förtid och bilbomben som i stort sett bara blev en våldsamt brinnande bil. Ingen tvekan om att några tiotal julhandlande personer i Stockholms centrum hade en enorm tur.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Bloggar,
Chris Anderson Tänker,
Gudmundson,

DN
, DN2,


torsdag 6 januari 2011

Obamas (nästan) hemliga krig

Kriget i Afghanistan mellan å ena sidan Taliban och å andra sidan USA-NATO-ISAF styrkorna får ett relativt stort utrymme i media välden men inte ett så stort som vore befogat på grund av dess betydelse. Rapporteringen i Sverige är inte speciellt stor och rör sig i allmänhet om den svenska insatsen. Att det pågår ett parallellt krig mellan USA och det Pakistanska Taliban (TTP) i de nord västra pakistanska gränsområdena mellan Pakistan och Afghanistan - Federally Administered Tribal Areas FATA och North-West Frontier Province NWFP - överskuggas mer eller mindre helt av det stora kriget i Afghanistan.

Huvuddelen av drönar angreppen har skett inom två distrikt inom FATA området. 71% har skett North Waziristan medan 23% utförts mot mål i South Waziristan. Orsaken till att en sådan stor del av angreppen skett i dessa två områden är att TTP haft sina starkaste fästen i dem.




Karta över FATA och NWFP områdena
Klicka på kartan för att förstora den

I skillnad mot kriget i Afghanistan går de amerikanska soldaterna personligen inte in på pakistanskt territorium utan genomför sina aktioner med fjärrstyrda s.k. drönare huvudsakligen av typ Predator från militära baser i Nevada och Arizona USA.

Detta fjärrstyrda krig startade år 2004. Intill, inklusive den 1:a januari 2011 utfördes 218 attacker. Under de första fyra åren var det fråga om ytterst få (sammanlagt 10) anfall. Därefter ökade antalet ytterst starkt med 35 år 2008, 53 år 2009, 117 år 2010 och ytterligare 3 på nyårsdagen 2011. Ökningen under de två sista åren beordrades av president Obama personligen. Hans vicepresident, Joe Biden, argumenterade för att istället för att öka antalet amerikanska soldater i Afghanistan man drastiskt skulle öka användningen av drönare för att komma tillrätta med Taliban i nämnda land. Detta förkastades dock då det stred mot principerna för den s.k. COIN strategin som vars främste förespråkare, David Petraeus. nu är ISAFs överbefälhavare i Afghanistan.

Målen för "drönar kampanjen" är inte enbart att slå ut höga- och i många fall nyckelpersoner inom pakistanska taliban och Al Qaeda, mellan vilka det finns ett utvecklat operativt samarbete, utan också att allvarligt skada Al Qaedas externa nätverk och därmed minska och i görligaste mån förhindra organisationen att slå mot USA och dess allierade. Det senare uppnås dessutom att genom attacker eliminera ledare och medlemmar i AL Qaeda affilerade organisationer runt om i världen som instrueras i olika former av våldsam terror verksamhet i de Afghansk pakistanska gränsområdena.

Enligt amerikanska uppgifter så har från och med år 2006 till och med den 1:a januari 2011 1764 personer tillhörande Al Qaeda och Taliban stupat vid drönar angreppen medan endast 108 civilpersoner dödats. Det låga antalet civila dödsoffer är en smula märkligt men kan förklaras med att Al Qaeda och Taliban aktivisterna ofta lever med sina familjer eller delar av dem i anslutning till utbildningsläger och baser och att dödade familjemedlemmar inräknats i antalet dödade Al Qaeda och Taliban personer. I och för sig är detta logiskt då civilpersoner som vistas i militära områden under krigstillstånd knappast kan betraktas som icke involverade "non combatants". Om denna definition förkastas blir följden att de reella Al Qaeda och Taliban aktivisterna använder sig av sina familjer som "mänskliga sköldar" vilket innebär att aktivisterna gör sig skyldiga till en uppenbar krigsförbrytelse. Må så vara, problemkomplexet visar bara det absurda i att försöka applicera gällande krigslagar som stiftats för strid mellan reguljära arméer på en osymmetrisk väpnad konflikt mellan reguljära förband och irreguljära gerillaförband.

Pakistan är USAs närmaste allierade i Syd Ost Asien men de amerikanska drönar anfallen på pakistanskt område stör allvarligt kontakterna mellan de två länderna. USA behöver ett till sig positivt inställt Pakistan för att kunna föra ett effektivt krig i Afghanistan. Men den pakistanska militärledningen, som trots att Pakistan i dag har en civil regering, är allt annat än positivt inställd till detta krig. Den pakistanska regeringen behöver stöd av USA för att motverka den interna islamska terrorn som emanerar från TTP och Al Qaeda i de nord västra gränsområdena mot Afghanistan. Men den pakistanska militären är inte speciellt intresserad av att på ett effektivt sätt se till att TTP och Al Qaeda dels hindras att uppmuntra islamsk terror i resten av Pakistan och dels att nämnda organisationer inte mer eller mindre upprättar autonoma enklaver i gränsområdet mot Afghanistan. Lägg sen till att den starka pakistanska underrättelse tjänsten ISI spelar under bordet med TTP och Al Qaeda och inte enbart detta utan även i icke ringa mån understödjer Taliban i Afghanistan. I denna röra får vi inte heller glömma att Pakistan har bort mot 60 till 80 kärnladdningar som inte får falla i TTP och Al Qaedas händer. Hänger ni med i denna röra?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

DN, DN2, DN3,
Expressen,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4,
VG,



torsdag 16 december 2010

Wellcome to the Club. Några reflektioner om bombdådet mitt i Stockholms julhandel.

Hemkommen från tio dagars semester i norra Israel såg jag med tveksamhet på datorskärmen där nyheten om självmordsbombaren i Stockholms city i fetstil stirrade mot mig. Men blev inte förvånad. Med en suck mumlade jag "Wellcome to the Club.

Sverige har under det andra halvåret 2010 med stora steg normaliserat sig. Extremhögern, om än i en speciell svensk form, har etablerat sig i den svenska riksdagen. Sen kom attacken av en självmordsbombare i Stockholms centrum sent på lördagseftermiddagen den 11 december.
Tur nog misslyckades självmordsattacken. Orsaken till detta är ännu oklar och kommer troligtvis att fortsätta att bli det. Men detta innebär inte att det inte kommer att bli mer självmordsattacker i framtiden och få kan komma att vara så misslyckade, dvs ur bombarens synvinkel, som denna.

Huruvida självmordsbombaren, Taimour Abdalwahhab al-Abdaly, handlat på eget bevåg eller ej är ännu oklart men det är en smula otroligt att han varit helt ensam då det är ovanligt att självmordsbombare handlar utan organisatoriskt och ideologiskt stöd och ledning av någon typ av moderorganisation eller cell av en sådan.

Han kom i kontakt med den terroriststämplade rörelsen Hizb-ut-Tahrir under sin vistelse i London förorten Luton. Det är känt att att ett stort antal extrema islamister är bosatta i denna stadsdel. Enligt uppgifter samlades förövarna av attentatet i London den sjunde juli 2005 i Luton innan de gav sig av till det centrala London för att utföra det dåd i vilket över 50 personer fick sätta livet till.

Taimour Abdalwahhab har tidigare besökt Irak och med all sannolikhet varit i kontakt med den Irakiska organisationen "The Islamic State of Iraq" (ISI), eller som den ofta benämns Al Qaeda Irak, och som är en tak organisation för de olika Al Qaeda grupperingarna i Irak. ISI har gått ut med meddelanden om att Taimour Abdalwahhab handlade i dess namn då han utförde dådet i Stockholm. Sant eller osant. Att det tidigare funnits kopplingar mellan islamska grupperingar i Sverige och Al Qaeda Irak framgår bl.a. av att två svenska självmordsbombare, Abu Qaswarah och AbuMuaaz utöver annan verksamhet för Al Qaeda Irak, dog som självmordsbombare i Irak.

Enligt Londontidningen Daily Mail så vistades Taimour Abdalwahhab intill 4 veckor innan bombdådet i Jemen och var då med all sannolikhet i kontakt med Al Qaeda Arabian Peninsula (AQAP) under sin vistelse där. AQAP är i dag näst efter Al Qaeda centralen i Afghanistan-Pakistan den viktigaste Al Qaeda avdelningen i det närmast världsomfattande jehadist nätverket Al Qaeda.

Allt detta tillsammans med modellen - två explosioner med ett antal minuters mellanrum är en typisk Al Qaeda modell - tyder på att Taimour åtminstone var påverkad av rörelser tillhörande de internationella Jihadiströrelsen.

Huruvida han hade medhjälpare i Sverige är oklart men troligt. Fyndet av en kommunikations radio bredvid hans kropp pekar på detta.

Vad som är ytterst allvarligt är att de svenska myndigheterna förefaller varit helt oförberedda på att en terrorist attack av denna typ skulle kunna inträffa i Sverige. Såväl de civila som de säkerhetspolitiska myndigheterna verkar ha fallit i fällan av syndromet "The tyranny of conventional wisdom" och inte ens utarbetat någon plan för vad man skulle göra i ett sådant här fall. Allt enligt modellen "Det händer inte här". Nämnda syndrom innebär att en ogrundad uppfattning av verkligheten som antingen startat inom landets underrättelsetjänst eller inom den politiska ledningen tar över som den gällande sanningen som inte behöver omprövas. Ett klassiskt fall av syndromet var uppfattningen i Israel före kriget 1973 att det inte fanns någon möjlighet till en militär framgång i ett anfall på Israel allternativt att om de inte insåg detta så skulle anfallet slås tillbaks med lätthet. Denna felkalkylering kostade Israel nästan 3000 stupade soldater!

Det är svårt att förstå de svenska myndigheternas blindhet då det i dag finns närmare en halv million personer i landet med islamsk bakgrund bland vilka några små grupper om något tiotal personer lätt kunnat gömma sig för SÄPO. Om man till detta lägger kännedomen om kontakterna mellan islamska invånare i Sverige och Al Qaeda i Irak och Al Shabaab i Somalien blir man ytterst förvånad att man inte utarbetat en handlingsplan i fallet att det skulle inträffa och helst också förhindra företeelsen. Detta till skillnad från Sveriges tre nordiska grannländer.

Att den svenska gränskontrollen är allt annat än noggrann speciellt när det gäller personer med giltiga svenska pass är ju knappast någon hemlighet. Frånsett detta så har ju Sverige en lång och i nästan inte alls bevakad sjögräns mot Östersjön vilket underlättar insmuggling av material för bombtillverkning eller kompletta bomber

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,



SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, SvD10, SvD11, SvD12,
Sydsvenskan, Sydsvenskan2, Sydsvenskan3,
Dagen, Dagen2,
SVT, SVT2, SVT3,
VG, VG2,
Expressen, Expressen2, Expressen3,

Bloggar,
Sweden Israel an The Jews,
Gudmundson,
Jihadica,

Newsmill,
Artikel av Anna Veeder,

torsdag 29 juli 2010

Inget speciellt nytt i dokumenten som WikiLeaks la upp på nätet



De som förväntade sig något nytt explosivt material i de ca 92.000 dokument som WikiLeaks under stort buller och bång la upp på nätet i början av veckan blev nog i allmänhet relativt besvikna. Journalister och personer som under någon tid med visst intresse följt kriget i Afghanistan inklusive dess direkta och indirekta påverkan på den allmänna säkerhetssituationen i Pakistan konstaterade med en suck att istället för något nytt så rörde det sig om mängder av information vars huvuddrag sedan länge var kända.

Att sedan även professionella journalister som inte var insatta i vad som hänt och händer i det sk. AF-Pak kriget blåste upp vad som WikiLeaks lagt upp på nätet är tyvärr naturligt men man kan verkligen fråga sig hur de ansvariga i seriösa media i många länder lät journalister utan bakgrundsfakta kunskap beskriva de läckta uppgifterna som något principiellt nytt som skulle påverka AF-Pak krigets fortsatta utveckling.

Här måste understrykas att författaren av detta blogginlägg personligen läst ytterst få av de ca 92.000 dokumenten som WikiLeaks lagt upp på nätet utan bygger sin analys på uppgifter från internationella media som New York Times, Washington Post, The Wall Street Journal, The Guardian, Der Spiegel, The Commentary Magazine samt på nätet publicerat material från ett antal internationella tankesmedjor. Utöver detta även på uttalande från Vita Husets press sekreterare.

Enligt enligt dessa media så handlar de läckta dokumenten, som alla rör tiden för president George W. Bushs administration, om huvudsakligen följande områden.

1. Det inte ringa antalet civila afghaner som dödats eller skadats vid USAs och ISAFs styrkornas militära aktioner. Bland dessa aktioner nämns speciellt de det amerikanska användandet av fjärrstyrda drönare för att i direkta attacker neutralisera Taliban och Al Qaeda befälhavare. Av naturliga skäl för dessa attacker med sig att afghansk och pakistansk civilbefolkning som befinner sig i den omedelbara närheten av de personer som avsetts bli utslagna inte så sällan dödats och skadats. Detta förhållande har har rapporterats i media runt om i världen och är definitivt inget nytt.

Den förre amerikanske befälhavaren i Afghanistan. General Stanley McChrystal utfärdade för ungefär ett år sedan nya bestämmelser får hur de amerikanska och ISAF styrkorna skulle uppträda i kontakten med den afghanska civilbefolkningen för att undvika onödiga civila offer. Dessa instruktioner fick inte så lite kritik av de trupper som skulle uppfylla dem då de med eller inte med rätta ansågs utsätta dem för onödigt stora risker.


2. Av dokumenten framgår att USA under direkt ledning från Pentagon satt in ett speciellt kommando förband som hade hade till uppgift att fånga, alternativt döda ledande talibaner. En i och för sig helt normal åtgärd i ett krig av typ AF-Pak kriget men som pga av den starka sekretess som omgärdat aktionen varit mindre känd - men dock inte okänd.

3. Att den Afghanska administrationen i alla dess delar är korrumperad är inte heller någon nyhet.

4. Kommentarerna till dokumenten rör till en inte ringa del förhållandet mellan Pakistan, och då speciellt den pakistanska armens underrättelse tjänst - ISI - och Taliban. I och för sig är detta heller ingen nyhet men för amerikanska politiker, som med all sannolikhet varit helt medvetna om situationen, har publicerandet av uppgifterna satt dem i en besvärlig situation visavi den amerikanska allmänheten. Eftersom USA aktivt politiskt, ekonomiskt och militärt stödjer Pakistan ställs de inför den logiska frågan hur USA kan stödja Pakistan då denna stat genom sin armés underrättelse tjänst i icke helt ringa grad stödjer Taliban - som dödar och sårar amerikanska soldater. Denna fråga kan komma upp i det amerikanska mellanperiods valet i november.

George Friedman ger den 27 juli i tankesmedjan Stratfors "veckobrev" en till synes logisk förklaring till spelet mellan USA och Pakistan när det gäller Taliban. Man kan hålla med eller inte hålla med men jag anser att hans analys är värd att komma läsarna till godo.

Let’s step back and consider the conflict dispassionately. The United States forced the Taliban from power. It never defeated the Taliban nor did it make a serious effort to do so, as that would require massive resources the United States doesn’t have. Afghanistan is a secondary issue for the United States, especially since al Qaeda has established bases in a number of other countries, particularly Pakistan, making the occupation of Afghanistan irrelevant to fighting al Qaeda.

For Pakistan, however, Afghanistan is an area of fundamental strategic interest. The region’s main ethnic group, the Pashtun, stretch across the Afghan-Pakistani border. Moreover, were a hostile force present in Afghanistan, as one was during the Soviet occupation, Pakistan would face threats in the west as well as the challenge posed by India in the east. For Pakistan, an Afghanistan under Pakistani influence or at least a benign Afghanistan is a matter of overriding strategic importance.

It is therefore irrational to expect the Pakistanis to halt collaboration with the force that they expect to be a major part of the government of Afghanistan when the United States leaves. The Pakistanis never expected the United States to maintain a presence in Afghanistan permanently. They understood that Afghanistan was a means toward an end, and not an end in itself. They understood this under George W. Bush. They understand it even more clearly under Barack Obama, who made withdrawal a policy goal.

Given that they don’t expect the Taliban to be defeated, and given that they are not interested in chaos in Afghanistan, it follows that they will maintain close relations with and support for the Taliban. Given that the United States is powerful and is Pakistan’s only lever against India, the Pakistanis will not make this their public policy, however. The United States has thus created a situation in which the only rational policy for Pakistan is two-tiered, consisting of overt opposition to the Taliban and covert support for the Taliban.

This is duplicitous only if you close your eyes to the Pakistani reality, which the Americans never did. There was ample evidence, as the WikiLeaks show, of covert ISI ties to the Taliban. The Americans knew they couldn’t break those ties. They settled for what support Pakistan could give them while constantly pressing them harder and harder until genuine fears in Washington emerged that Pakistan could destabilize altogether. Since a stable Pakistan is more important to the United States than a victory in Afghanistan — which it wasn’t going to get anyway — the United States released pressure and increased aid. If Pakistan collapsed, then India would be the sole regional power, not something the United States wants.

The WikiLeaks seem to show that like sausage-making, one should never look too closely at how wars are fought, particularly coalition warfare. Even the strongest alliances, such as that between the United States and the United Kingdom in World War II, are fraught with deceit and dissension. London was fighting to save its empire, an end Washington was hostile to; much intrigue ensued. The U.S.-Pakistani alliance is not nearly as trusting. The United States is fighting to deny al Qaeda a base in Afghanistan while Pakistan is fighting to secure its western frontier and its internal stability. These are very different ends that have very different levels of urgency.

The WikiLeaks portray a war in which the United States has a vastly insufficient force on the ground that is fighting a capable and dedicated enemy who isn’t going anywhere. The Taliban know that they win just by not being defeated, and they know that they won’t be defeated. The Americans are leaving, meaning the Taliban need only wait and prepare.

The Pakistanis also know that the Americans are leaving and that the Taliban or a coalition including the Taliban will be in charge of Afghanistan when the Americans leave. They will make certain that they maintain good relations with the Taliban. They will deny that they are doing this because they want no impediments to a good relationship with the United States before or after it leaves Afghanistan. They need a patron to secure their interests against India. Since the United States wants neither an India outside a balance of power nor China taking the role of Pakistan’s patron, it follows that the risk the United States will bear grudges is small. And given that, the Pakistanis can live with Washington knowing that one Pakistani hand is helping the Americans while another helps the Taliban. Power, interest and reality define the relations between nations, and different factions inside nations frequently have different agendas and work against each other.

"This report is republished with permission of STRATFOR"
Efter att ha förminskat vikten av WikiLeaks publicering av dokumenten måste jag dock tillägga att på en punkt har man lyckats få upp något som även för relativt insatta personer som följer vad som skrivs om AF-Pak kriget kom som en överraskning. Nämligen att Taliban från Iran erhållit ett antal s.k. Man-Portable Air Defence Systems (MANPADS). Huruvida dessa är av en kvalitet att de aktivt påverkar krigföringen är oklart. Man måste dock hålla i minnet att USA gav de afghanska mujahideen styrkorna MANPADS då dessa stred mot den sovjetiska invasions armen samt att dessa hade ett inte ringa inflytande på det sovjetiska beslutet att dra tillbaka sina styrkor från Afghanistan. För de som är intresserade av kontakterna mellan Iran och Taliban klicka här.

Det är dock ingen tvekan om att publiceringen i WikiLeaks gett den del av de debattörer runt om i världen som av anti amerikanska och/eller anti imperialistiska skäl vill att USAs och ISAF stykorna snarast skall lämna Afghanistan vatten på sina kvarnar. Man svänger sig redan med argumentet "krigsförbrytelser" utan att i de flesta fall ha en aning om den juridiska definitionen av "krigsförbrytelse" i ett krig som AF-Pak kriget. De flesta kommentatorer är dock eniga om att publiceringen inte kommer att ha någon större inverkan på krigets fortsättning.


Problemet är att krigsmålen i Afghanistan dels är dåligt definierade och dels att de inte är synonyma mellan alla deltagarna i den av USA ledda koalitionen. President Obama definierar det som ett krig mot AL Qaeda. De finns de som definierar det som ett krig mot den internationella jihadist rörelsen dvs ett krig för de västerländska värdena. En del av deltagarna i koalitionen finns där av lojalitet mot USA och/eller av intern EU lojalitet.

Att sedan president Obama förklarat att USA skall börja dra tillbaka trupper sommaren 2011 innebär att Taliban bara behöver vänta för att vinna.

Den nyss avslutade konferensen i Kabul förklarade att de Afghanska säkerhets styrkorna redan år 2014 skulle vara i stånd att ta över ansvaret för säkerheten i landet vilket förefaller mindre troligt.

Man kan fråga sig om alla de som i USA och Europa vill deras respektive länder drar tillbaka sina trupper från Afghanistan reflekterat över vad en taliban seger innebär för den afghanska befolkningen. Totalt kulturmörker, kvinnoförtryck, förbud för flickor att få skolutbildning, ingen politisk frihet, ingen yttrandefrihet osv. Om USA och ISAF länderna drar tillbaka sina styrkor innan Taliban och Al Qaeda slagits tillbaka så signalerar de till resten av världen att de inte är beredda att slåss för dessa värden med allt vad detta kommer att innebära.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Se även Chefsingenjören Efterdyningar

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11, DN12,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9,
Sydsvenskan, Sydsvenskan2, Sydsvenskan3, Sydsvenskan4, Sydsvenskan5, Sydsvenskan6,
Dagen,
SVT, SVT2, SVT3, SVT4,
VG,
Expressen, Expressen2,
SR,
ST,
EK,