Enligt FN organet IAEA har Iran ett militärt kärnvapenprogram

Den sedan en längre tid inväntade rapporten om Irans nukleära program från FN organet The International Atomic Energy Agency (IAEA) publicerades slutligen den 8 november 2011. Dess 25 sidor var fulla med uppgifter om det Iranska programmet. En stor del var sådana som varit sedan länge kända inom IAEA men som dess förre generaldirektör Mohamad ElBaradei funnit lämpligt att inte vidröra i tidigare rapporter.

Hans efterträdare, Yukiya Amano, har tydligtvis inga sådana skrupler utan levererade en koncis 25 sidig rapport om det iranska programmet och inte minst dess militära del.

I och för sig var uppgifterna om programmets militära implikationer inte okända för de ledande underrättelseorganisationerna runt om i världen och därmed också dessas nationella politiska huvudmän. Men nu kan ju dessa inte låtsas som de inte visste något. Dels var det bekvämt och dels praktiskt som skydd av källor.

Men nu har som sagt IAEA lämnat sin rapport som på ett bitande koncist diplomatiskt språk beskriver det iranska projektets historia och verksamhetsområden. I rapporten finns det ingen egentlig förklaring till varför Iran, som är en av världens större råoljeproducenter, skulle behöva en tekniskt både svår och dyr anriknings process av uran för att producera t.ex. el då man som undertecknare av antispridningsavtalet (NPT) av kärnvapen skulle kunna köpa anrikat uran för t.ex elkraftverk på världsmarknaden. Man frågar sig givetvis också varför iranierna överhuvudtaget skulle behöva kärnkraftsvärk med all den råolja som de pumpar upp ur marken? Denna fråga ger i sin tur anledning till att fråga sig varför iranierna då startat sitt nukleära projekt. Utan att vara alltför konspiratoriskt inställd så går det ju inte att undvika att ifrågasätta om det inte rör sig helt eller delvis om ett militärt projekt.

Innan vi ser på de specifika militära projekt som berörs i rapporten bör följande två citat från den tas i allvarligt beaktande. Det första är "Since 2002 the Agency has become increasingly concerned about the possible existence in Iran of undisclosed nuclear-related activities involving military-related organisations, including activities related to the development of a nuclear payload for a missile".( Page 7, paragraf 38) Har inte hittat någon internetsida som ha rapporten men det hänvisas ofta till ett pdf dokument som omfattar hela rapporten t.ex. på saiten http://blog.foreignpolicy.com/posts/2011/11/08/the_iaeas_most_alarming_findings_on_irans_nuclear_program

Det andra är "The Agency has serious concerns regarding possible military dimensions to Iran's nuclear programme." ......" the Agency finds the information to be, overall, credible". (Page 10, paragraf 53).

Som tidigare nämnts tar IAEA rapporten upp ett antal delprojekt i det iranska nukleära projektet och som knappast har något civilt anknytning.

1. Planerad anrikning av 20 procentigt uran till 95 procentigt uran. 20 procentigt uran används i bl.a. el kraftverk medan 95 procentigt är s.k. veapons grade uran. Uran i naturligt tillstånd består av 99.3% uran 238 0ch 0.7% uran 235 . För att få en "perfekt" explosion krävs mer än 90% uran 235 men det går att få en en explosion med 50% uran 235. Hiroshimabomben hade enligt uppgift något under 70% uran 235. Anrikningen från 20 procentigt uran till 95 procentigt är en relativt snabb prosess vilket innebär att iranierna som nu verka lagra 20% uran kan efter ett slutgiltigt beslut snabbt få fram veapon grade uran för ett mindre antal vapen.

2. Ett långvarigt arbete med planering och konstruktion av tändrör för att starta en "nuclear chain reaction". Detta är en ytterst komplicerat arbete som inte har någon civil användning.

3. Miniatyrisering av sprängladdningen så att den går att foga in i noskonen på en Shihab 3 raket som har en räckvidd av ca 1500 km. Nog för att nå Israel och delar av södra Europa. Även detta arbete är ytterst komplicerat och givetvis utan civil betydelse.

4. Beräkning av optimal höjd på vilken sprängladdningen detornera.

5. Planering av säkerhetsåtgärder vid en kommande provsprängning av en kärnladdning.

Vad kommer nu att hända när det inte råder, åtminstone objektivt, någon tvekan om Irans avsikter?

Chansen att FNs säkerhetsråd skulle ta ett snabbt beslut om ekonomiskt hårda sanktioner
grusades direkt av Ryssland och Kina som förklarade att det var helt uteslutet. England, Frankrike och Tyskland är ännu för tanken på hårda sanktioner medan USA är tveksamt inför sanktioner på oljesektorn.

Oljepriset verkar bli en ytterst viktig del i spelet om Irans bomb. Ingen vill ha bomben och ingen vill skapa skyhöga oljepriser genom sanktioner för att inte tala om vad en väpnad aktion - alldeles frånsett av en USA ledd eller en Israel solo - skulle föra med sig för en värld som står ett halvt steg framför en ytterst svår ekonomisk kris.

Det ryktas om att man från Israels sida kommer att föreslå ytterst hårda sanktioner mot personer och ekonomiska intressen knutna till de iranska revolutionära gardena. Tanken är inte dum. De revolutionära gardena har idag ansvaret för det iranska nukleära programmet. Dessutom bör det inte påverka oljepriset i större mån.

Men vad kommer att hända när Iran trotts allt får sin bomb? Troligtvis kommer dom att använda sina bomber som utpressnings vapen. Men om någon säger nej? Vem blinkar först?

Vi står inför en intressant framtid, men det är inte säkert att den blir så trevlig.

Läs även andra bloggares åsikter om IAEA, Iran, Kärnvapen, NPT, USA, EU, Ryssland, Kina, Israel,

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7,

SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5,
Dagen,
SVT, SVT2, SVT3,
VG,

Något om sovjetisk och rysk säkerhetspolitik gentemot Israel

Det helt överbyggande geopolitiska intresset för såväl det forna Sovjetunionen såväl som det moderna Ryssland i Mellanöstern var och är än i dag att söka skapa och vidmakthålla en stark intressesfär i området.

Den Sovjetiska perioden.

Detta överbyggande geopolitiska intresse var orsaken till att Sovjetunionen från mitten av 1947 i stark kontrast till sin tidigare politik stödde iden om upprättande av en judisk stat i det brittiska palestinamandatet. Detta ledde till att Sovjetunionen och dess allierade stater röstade för FN förslaget om en delning av nämnda mandat i en judisk och en arabisk stat. Sovjetunionen var också den första stat som de jure erkände staten Israel. (USA var den första som erkände Israel de facto men detta är trotts allt en lägre grad av erkännande).

Medan USA tillsammans med England proklamerade vapenembargo på Israel, uppmanade den Sovjetiska statsledningen det kommuniststyrda Tjeckoslovakien att förse den israeliska försvarsmakten med krigsmaterial.

Utan det sovjetiska agerandet i FN och de tjeckiska vapensändningarna hade upprättandet av Israel varit allt annat än säkert.

Men mot början av 1950-talet insåg sovjetledningen att Israel trotts det sovjetiska stödet samt insikten om att det israeliska kommunistiska partiet tillsammans med de på den tiden sovjetvänliga vänstersocialistiska rörelserna - Mapam och "HaShomer HaTzair" inte hade ett nog starkt inflytande på den israeliska politiken för att man skulle kunna stödja sig geopolitiskt på Israel.

Detta ledde till ett allt starkare sovjetiskt stöd åt arabstater som Egypten, Syrien och Irak. Israel utmålades som en paria stat och från slutet av sexdagarskriget bröt hela det europeiska östblocket - förutom Rumänien - de diplomatiska förbindelserna med Israel.

Den eftersovjetiska (ryska) perioden.

Efter Sovjetunionens fall och upplösning slöts diplomatiska förbindelser mellan å ena sidan Israel och å andra sidan Ryssland och de flesta av de "nya" stater som utropats på områden som tidigare i allmänhet varit delstater i Sovjetunionen - trotts att inte så så av dessa var stater med muslimsk majoritet och ledning. Israel ingick handelsavtal med Ryssland och många av de nya staterna. Med en del av de nya staterna var handelsavtalen inte enbart civila utan omfattade även militär utrustning. I ett fall, Georgien, var det fråga om mer än militär utrustning. Här rörde det sig också om hjälp med trupputbildning, förbandsorganisation och underrättelseverksamhet.

Det ryska geopolitiska intresset koncentreras till fyra områden. Gränsområdena mot Baltikum inklusive norra Finland, Östeuropa. Svarta havs området och Caucasus. I och för sig inget nytt. Detta är områden som varit geopolitiskt viktiga långt tillbaka i den Tsar ryska perioden.

Det är ju självklart att även om de geopolitiska intressena för de ryska väldet under århundradena var mer eller mindre de samma så var medlen som användes från rysk sida anpassade till vad som var gångbart i varje tidsperiod. Den tvåpoliga världen under det kalla krigets dagar förde med sig ett visst handlingssätt medan dagens öppna hi-tec samhälle kräver andra former av handlings mönster.

Låt oss nu se en smula på de rysk- israeliska förbindelserna efter den ovan nämnda normaliseringen av dessa efter Sovjetunionens sönderfall. Man måste ta med i beaktandet då man bedömer de ryska åtgärdena att stärka sina intressen i östa Medelhavs området att den ryska försvarsmakten ytterst starkt skadats vid Sovjetunionens upplösning. Detta gällde i hög grad även flottan. Först fram emot slutet av det 21a århundradets första decennium (2008)blev det tal om avtal om flottbaser i Syrien och Libyen.

Israel levde lugnt i en enpolig värld där till dess lycka USA stödde den judiska staten i allt väsentligt. Detta gjorde att man från Israel gjorde en ytterst oförsiktig ekonomisk och militärstrategisk inbrytning i Caucasus området. Som ovan nämnts nöjde man sig inte enbart med att sälja militär utrustning och militära system till Georgien utan stod också till tjänst med trupputbildning, förbandsorganisation och underrättelseverksamhet.

När sen Georgien, med israelisk vetskap eller ej, angrep Syd Ossetia den 8 augusti 2008 vilket omedelbart förde med sig ett ett ryskt motangrepp befann sig Israel i en inte så avundsvärd situation. Se två av mina bloggposter rörande det georgiskt - ryskat mini kriget, här och här.

Inte helt ogrundat beskyllde den ryska statsledningen Israel för att aktivt understött det georgiska angreppet. För att inte reta upp den ryska björnen alltför mycket tvingades Israel att avsevärt skära ned sin militära aktivitet i Georgien. Även om Israel är en regional stormakt i Mellanöstern så bör vi dock se upp med att involvera oss allt för mycket i områden där stater som Ryssland av hävd haft stora strategiska intressen. Speciellt om de israeliska intressena i grund och botten enbart är ekonomiska.

Sedan den georgiska krisen intill september 2010 har de säkerhetspolitiska diskussionerna mellan Ryssland och Israel, åtminstone enligt vad som publicerats, i huvudsak rört två frågor som är klart kopplade till varandra. Den Iranska bomben och huruvida Ryssland kommer att leverera luftvärnsrobot systemet S-300 till Iran.

Det är därför ytterst intressant att under september månad 2010 fyra olika händelser av yttersta betydelse för förhållandet mellan Israel och Ryssland rapporterades i Israeliska och internationella media.

Den 6 september undertecknades för första gången sedan Israel kom till för 62 år ett avtal om militärt samarbete mellan Israel och Ryssland. Avtalet undertecknades i Moskva med stor militär pompa. Det var helt klart att de ryska värdarna var måna om att så många som möjligt skulle lägga märke till händelsen. Ryssarna var givetvis medvetna om att de kunde vinna poäng hos den amerikanska administrationen med att visa denna uppenbara positivet till Israel. Dessutom var det viktigt för dem att inskärpa hos de iranska och syriska ledarna att Israel är en viktig regional faktor. Ryssland önskar dessutom delta i den politiska utvecklingen i Mellanöstern och är därför mån om ett militärt samarbete med Israel.

Avtalet underlättar avsevärt för Israel att få gehör för synpunkter på ryska leveranser av vapensystem till Syrien samt risken att dessa vapen överförs till Hizbollah. En annan positiv detalj är att avtalet öppnar möjligheten att Ryssland i krissituationer kan bli en snabb och viktig kommunikationskanal för israeliska meddelanden till Syrien och givetvis även i motsatt riktning.
Enligt avtalet kommer man även institutionalisera samarbetet i det militära underrättelsearbetet samt även när det gäller kriget mot terrorn. Det sistnämnda kan bli ett ytterst viktigt samarbetsområde.

Avtalet stadgar dessutom att vid försäljning av vapen mellan de två parterna inga uppgifter om dessa vapens funktion, konstruktion osv får överlämnas till tredje part. Detta öppnar dörren för den israeliska vapenindustrins export till Ryssland av högteknologiska vapen. Det har redan offentliggjorts att Ryssland fått leverans av 12 drönare samt beställt ytterligare 36 drönare.

Den 17 september 2010 meddelade den ryske försvarsministern att Ryssland kommer att leverera kryssnings missiler av typ P-800 Yakhont avsedda för sjömål till Syrien. Det ursprungliga avtalet om detta slöts för tre år sedan. Både USA och Israel har begärt att missilerna inte skulle levereras pga risken av att de skulle falla i händerna av terrorister, läs Hizbollah.

Den 22.9.2010 undertecknade den ryske presidenten Dmitry Medvedev ett beslut som förhindrar all leverans av luftvärns robotsystemet S-300 till Iran pga att sådan leverans strider mot FNs säkerhetsråds resolution 1929 rörande sanktioner mot Iran. Israel såväl som USA har länge framfört krav på att Ryssland skulle stoppa leveransen. Orsaken till detta var att S-300 systemet skulle avsevärt försvåra eventuella flygangrepp på iranska kärnvapenanläggningar. För vidare detaljer om kampen för och mot leveransen, se avdelning Iran under denna URL

Den 23.9.2010 röstade FNs atom energi organ (IAEA) ned ett arabiskt krav på att Israel skulle uppmanas underteckna icke spridningsavtalet för kärnvapen (NPT). IAEAs generalförsamling som har 151 medlemmar röstade ned förslaget med 51 röster för mot 46 och 23 nedlagda. Övriga medlemmar var inte närvarande.Se även denna artikel. Israel var mycket nöjd med resultatet och att samtliga EU medlemmar röstade mot resolutionen. Man måste dock beklaga att Ryssland röstade för det arabiska resolutionsförslaget

Framtiden får nu utvisa hur förhållandet mellan Israel och Ryssland kommer att utvecklas. Gissningsvis kommer det inte enbart bli rosor men de mörka åren från 1950-talets början intill Sovjetunionens fall kommer med all säkerhet inte att återkomma.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Ryssland, Sovjetunionen, USA, FN, S-300, Georgien, Syrien, Hizbollah, NPT, EU, IAEA,

Knuff

DN, DN2,
SvD, SvD2, SvD3,
Sydsvenskan, Sydsvenskan2,
Dagen,
SVT, SVT2,
VG, VG2,
Expressen,

Arctic Sea återvänder till rubrikerna

Mysteriet med lastfartyget Arctic Sea som sommaren 2009 "försvann"/kapades i Östersjön mellan Gotland och Öland har knappast lösts av att de ryska myndigheterna åtalat kaparna och även dömt en av dem till fängelsestraff. Tvärt om.

Officiellt har de ryska myndigheterna hela tiden påstått att lasten var timmerstockar som skulle transporteras till Algeriet. Faktum är att man i början av resan bevisligen tagit ombord timmerstockar i den finska hamnen Jacobstad samt efter att en rysk fregatt hade bogserat båten från det område - Kap Verde öarna - där ryska flottenheter senare uppbringade Arctic Sea, till en hamn i Svarta havet, ryska myndigheter kungjorde att Arctic Seas last bestod av timmerstockar. Låt oss anta att det ryska påståendet är sant. Men detta bevisar dock enbart att en del av lasten var timmerstockar.

Om Arctic Sea även haft en last av luftvärnsrobotar lastades de troligen av i en hamn på Kap Verde öarna och flögs sedan tillbaka till Ryssland med de tre stora transport plan av typ Il-76 som enligt ryska uppgifter flugits dit för att ta hem de arresterade åtta "kaparna".

Att sedan de ryska myndigheterna iståndsatte en charad med att ställa kaparna inför domstol är ju bara logiskt då man från rysk sida ville upprätthålla den officiella versionen av händelsernas förlopp. Man kan fråga sig hur länge "kaparna" får tillbringa i fängsligt förvar innan man släpper dem fria? En sak är dock klar, nämligen att de är "brända" som säkerhetsmän.

Rekommenderar läsare som önskar mer uppgifter ta del av vad jag tidigare skrivit i saken på denna blogg den 04092009 och 10092009. Rekommenderar också en utmärkt sammanfattning av frågan som i dagarna publicerats på bloggen Chefsingenjören.

Frågan är varför svenska myndigheter inte vidtog någon åtgärd när man vidgått att man på radar såg hur Arctic Sea drev vind för våg under 12 timmar mitt i farleden mellan Gotland och Öland innan hon återupptog färden söder ut. Logiskt sätt finns det bara två alternativa svar på den frågan. Ett är att man fått anhållan/uppmaning från NATO eller ryskt håll att inte ingripa i det pågående dramat. Ett annat är att svenska myndigheter inte hade reell möjlighet att ingripa på grund av de kraftiga nedskärningarna som under de senaste åren gjorts inom försvarsmakten.

Hur kommer det sig att media, förutom några bloggar, inte kommenterat att nedskärningarna av försvarsbudgeten har gått så långt att man inte har möjlighet att undsätta fartyg på svenskt territoriellt vatten vilka förefaller befinna sig i en nödsituation?

Läs även andra bloggares åsikter om Arctic Sea, Ryssland, sjöröveri, luftvärnsrobotar, Iran, israel, Mossad,


SvD,
Smålandsposten,

Iran på tröskeln till att bli världens 10 kärnvapenstat

Enligt uppgifter i Times (of London) så verkar det som om Iran i rasande fart är på våg mot att kunna bli världens 10 kärnvapenstat.



Times citerar dokument som undersökts av ett antal västerländska underrättelsetjänster däribland den brittiska. Dokumenten har också vidarebefordrats till FN organet IAEA. Enligt dokumenten arbetar för närvarande de iranska vetenskapsmännen med att prova en ytterst viktig komponent i ett kärnvapen nämligen utlösningsmekanismen för explosionen.


Enligt underrättelsekällor härrör sig dokumenten från 2007 vilket innebär att utvecklingsarbetet på utlösningsmekanismen kan ha framskridit avsevärt. I dokumenten beskrivs användandet av uran deuteride (UD3) vilket enligt oberoende experter enbart används för utlösningsmekanismen i kärnvapen.


Uran deuteride användes i de pakistanska kärnvapnen. Det är känt att Iran erhållit konstuktions ritningarna för den pakistanska bomben.

Mark Fitzpatrick, senior fellow for non-proliferation at the International Institute for Strategic Studies in London, said: “The most shattering conclusion is that, if this was an effort that began in 2007, it could be a casus belli. If Iran is working on weapons, it means there is no diplomatic solution.”

Tidningens källor påstår att om dateringen från 2007 är korrekt så är detta det hittills klaraste beviset på ett kontinuerligt kärnvapenprojekt i Iran. Man bör verkligen fråga sig om detta inte är den s.k. "The smoking gun" som klart bevisar vad iranierna håller på med.

I Washington var kommentarerna allvarliga,

The Obama administration has said that a Times report revealing that Iran has been secretly working on a trigger for a nuclear bomb urgently underscored the case for tough new sanctions against Tehran.

Referring to today's report, which showed that Iran has been working on testing a key final component of a nuclear bomb, a senior US official said: “Now that work may have been done on a trigger mechanism, this certainly gives urgency, in the absence of any meaningful response from Tehran…in terms of additional pressure on sanctions.”

The official added: “The revelations that work has been done [on a nuclear trigger] does add a sense of urgency and these revelations certainly don’t hurt.”

Israels försvarsminister Ehud Barak klargjorde att Israel ännu inte avfört möjligheten av ett israeliskt militärt ingripande och uppmanade andra inblandade parter att inte heller göra det.

Han tillade " att det är ett behov av reella bitande sanktioner som måste vara samordnade av USA, EU, Kina, Ryssland och Indien".


Länkarna till artiklarna i The Times finner du här och här samt här.

Läs även andra bloggares åsikter om Iran, kärnvapen, Israel, USA, Storbritanien, EU, Kina, Ryssland, Indien,

DN, DN2,
SvD,
Sydsvenskan,


Knuff

Knuff

Knuff

Bloggar
Bloggnamnet länkar till bloggen ifråga. Titeln på specifik bloggpost länkar till den specifika bloggposten.
De listade bloggarna är enligt min mening intressanta. Detta betyder inte att jag alltid håller med om vad som skrivs i dem.
Till denna bloggpost har har endast medtagits bloggar i vilka publicerats bloggposter som relaterar till Irans kärnvapenprogram.

Empatisk men inte patetisk Bör Israel angripa Irans kärnanläggningar?
Svensk Historia Iranska kärnvapenplaner
Al HaMatzav U-båtar och diplomati

Ett nytt Münchenavtal?

Det förslag till avtal om uran anrikning mellan Iran och säkerhetsrådets fem ständiga medlemmar plus Tyskland (5+1) är kanske i och för sig ett intressant förslag men det tar inte upp problemet med Irans kärnvapen program på allvar.

Förslaget innebär först och främst att Iran förbinder sig att överlämna 80% av det uran som Iran har anrikat till 5% till Ryssland som skall för Irans räkning anrika detta uran till 20% och därefter överlämna det till Frankrike som skall utveckla det till bränsle stavar för en forsknings reaktor belägen i Teherans närhet. Det är ytterst komplicerat att anrika uranet i dessa stavar till "veapon grade" uran.

Iran skall dessutom förplikta sig att ställa alla sina nukleära anläggningar under the International Atomic Energy Agency (IAEA) uppsikt.

Vid första anblicken ser detta kanske inte så dumt ut, men även vid en ytlig kontroll av avtalet inser läsaren att det i bästa fall enbart skulle försena en iransk utveckling av kärnvapen. Avtalet omfattar enbart de 80% av det tills i dag till 5% anrikade uranet som Iran för närvarande har tillgång till. Ingen vet riktigt hur mycket icke anrikat uran samt "yellow cake" Iran idag har på lager och det finns heller inga uppgifter på hur mycket uran som skulle gå att utvinnas vid uran malms brytning i Iran. Det skulle sålunda vara både teoretiskt och praktiskt möjligt för Iran att fortsätta att bygga upp lager an anrikat uran. Allt detta givetvis under förutsättningen att iranierna skulle lyckas med att undvika IAEA´s inspektioner och kontroller. Erfarenhetsmässigt har omvärlden redan tidigare fått bevis på att Iran inte bara drar sig för ett sådant handlingssätt utan även gått i land med att utföra dem.

Ingåendet av avtalet skulle ge Iran en ny tidsfrist att i hemlighet utveckla kärnvapen medan de fem plus Tyskland inte skulle ha någon anledning att utsätta Iran för nya ekonomiska sanktioner. Tvärt om Iran skulle säkert kräva att de sanktioner som redan fanns skulle upphöra. Israel skulle knappast kunna ingripa väpnat mot Iran innan det var för sent om man inte var beredd att internationellt bli totalt isolerat.

Det är därför ytterst oroande att israelska TV2 kanalen i lördagskvällens nyhetsprogram meddelade att Obama administrationen arbetade för högtryck för att få avtalsförslaget godkänt. I och för sig logiskt då en samförstånds lösning med Iran varit Obamas främsta utrikespolitiska programpunkt. Men varken den amerikanska väljarkåren eller omvärlden hade väl räknat med att det för Obama var oväsentligt vad samförstånds lösningen skulle innebära. Det viktiga, bildligt talat, var att han skulle kunna gå ut ur Air Force One viftande med ett pappersark i handen hojtande "Peace in Our Time".

En ytterligare men icke oväsentlig invändning mot förslaget är att det genom att de fem plus Tyskland skriver under på förslaget den islamska regimen i Teheran får en internationell legimitering, något som den iranska befolkningen genom sina demonstrationer efter det riggade valet tydligt visade att den inte hade på hemmaplan.

Läs även andra bloggares åsikter om Iran, Kärnvapen, Obama, USA, Ryssland, Kina, Storbritanien, Frankrike, Tyskland, IAEA,

Knuff

Knuff

DN, DN2, DN3, DN4,
SvD, SvD2,
Sydsvenskan,
Dagen,
Barometern,
VG,
DB,

Bloggar
Bloggnamnet länkar till bloggen ifråga. Titeln på specifik bloggpost länkar till den specifika bloggposten.
De listade bloggarna är enligt min mening intressanta. Detta betyder inte att jag alltid håller med om vad som skrivs i dem.
Till denna bloggpost har har endast medtagits bloggar i vilka publicerats bloggposter som relaterar till förslaget till samförståndslösning rörande det iranska kärnvapenprogrammet

Utrikesbloggen Israel wants to pressure the U.S. and EU
Sapere Aude Irans regim trotsar stormakterna
Politik och Mellanöstern Israel-Iran möte ett påhitt

Israelisk mardröm

Begrunda följande framtids panorama.

New York 20 Jan 2010

När de amerikanska diplomaterna satte sig ned vid bordet i Geneve i början av sistlidna oktober mitt emot sina iranska motpartner förväntade sig väl få att förhandlingarna om det Iranska kärnvapenprogrammet skulle utmynna i ett krav från FNs säkerhetsråd om israelisk skyldighet att ge upp sina kärnvapen.

Men det var just vad säkerhetsrådet gjorde i dag på morgonen. Resolutionens innehåll var lika slående som röst fördelningen i rådet. Alla de icke permanenta medlemmarna röstade för tillsammans med Ryssland, Kina, och Storbritannien. Frankrike och USA lade ned sina röster.

Resolutionen uttalar sig för ett kärnvapenfritt Mellanöstern. Den fodrar också att Israel undertecknar 1970 års avtal mot spridning av kärnvapen (NPT) samt att Israel låter The International Atomic Energy Agency (IAEA) inspektera de israeliska nukleära anläggningarna.

Det huvudsakliga skälet till den amerikanska administrationens beslut att inte rösta ned resolutionen med sitt veto förefaller ha varit att Iran hittills vägrat att fullgöra sina tidigare vid förhandlingarna i Geneve åtaganden om att avbryta all anrikning av uran i Iran och nöja sig med att uran för iransk fredlig användning anrikades på icke iranskt territorium.

Iran krävde som motprestation att Israel skulle skriva under NPT avtalet och skrota sina kärnvapen.

Enligt diplomatiska källor förklarade sig Iran inte heller vara berett att godta en lösning för Israel enligt de linjer som under hösten 2008 hade ingåtts mellan USA och Indien för att ge nämnda stat möjlighet att vara undertecknare av NPT och att få ha kvar sina kärnvapen och erhålla teknologisk hjälp att upprätta kärnkraftverk.

Enligt uppgifter i israelisk press skulle den amerikanske försvarsministern Bill Gates varnat Israels försvarsminister Ehud Barak att USA aktivt skulle "stå i vägen" för ett israeliskt väpnat angrepp på de iranska kärnvapen anläggningarna.

Beslutet i säkerhetsrådet kunde dessutom enligt diplomatiska källor ses som en del av president Obamas uttalade politik att att främja en allmän nukleär nedrustning.

Det ovanstående är en fri och förkortad översättning av en av Bret Stephens skriven artikel som publicerats under rubriken How Israel Was Disarmed i Wall Street Journal den 5 oktober 2009.

Det hela är visserligen en spekulation, men inte en helt osannolik. För att uppnå ett diplomatisk beslut som åtminstone teoretiskt skulle förhindra att Iran blev den tionde kärnvapenmakten så skulle kanske USA vara berett att förhindra att Israel skulle få ha kvar det ultimativa försvarsmedlet.

President Obama skulle därmed förkasta en politik som alla USA´s presidenter sedan Nixon godtagit.

Men låt oss se på vad som president Obama skulle ha uppnått om panoramat blev verklighet.

Obama skulle kunna visa upp att det gick att förhindra den iranska bomben med diplomatiska medel. Ingen tvekan om att detta är en framgång, givetvis under förutsättning att Iran inte spelar eller kommer att spela ett dubbelspel.

Om det dessutom innebär att förbindelserna mellan USA och Iran tinar upp så kan detta underlätta för USA i Afghanistan, detta under förutsättning att de överväganden som Obama administrationen för närvarande gör i frågan om ramen för dess Afghanistan-Pakistan politik inte förmed sig att denna politik enbart blir inriktad mot Al Qaeda och lämnar Taliban, såväl den afghanska som den pakistanska delen åt sitt öde.

En sådan politik skulle visserligen föra med sig att Taliban tog över Afghanistan och eventuellt delar av Pakistan men om man i Washington bedömer att detta inte ens på sikt skulle hota USA och dess invånare, så vem vet, skulle kanske ett sådant beslut kunna fattas.

Obama skulle håva in en enorm good will inte bara i den islamiska världen utan även i delar av Europa för att han med eller utan djupare överväganden tvingat Israel att skrota sina kärnvapen. Detta givetvis under förutsättning att Israel utan allt för stora protester gick med på att avstå från vad det ser som sin enda livförsäkring.

Att med tvångsåtgärder tvinga Israel med sanktioner och blockader vilka delvis skulle kunna knäcka Israel politiskt som ekonomiskt skulle ju knappast leda till ett stabilare Mellanöstern.

Många skulle ivrigt stödja honom i hans kampanj att uppnå en kärnvapenfri värld. Men redan innan det blev tal att kärnvapen avrusta säkerhetsrådets ständiga medlemmar skulle världssamfundet stå inför de svårknäckta nötterna Indien, Pakistan och Nord Korea.

En kärnvapenfri värld är ett vackert slagord som kan användas en smula oansvarigt i valkampanjer, men när USA´s president sätter det på sitt program visar det bara att bristen på stabsarbete i Vita Huset är oroväckande stor eller att obekväma sanningar som att en total kärnvapen nedrustning skulle leda till en ytterst instabil värld inte får nämnas då de inte överensstämmer med CHEFENS uppfattning.

Läs även andra bloggares åsikter om Afghanistan, Al Qaeda, Pakistan, Indien, Iran, Kina, Ryssland, USA, Frankrike, Storbritanien, Israel, Kärnvapen,

Knuff

Knuff

DN, DN2, DN3, DN4
SvD, SvD2,
Sydsvenskan, Sydsvenskan2,
Dagen, Dagen2,
VG,
DB,

Bloggar
Bloggnamnet länkar till bloggen ifråga. Titeln på specifik bloggpost länkar till den specifika bloggposten.
De listade bloggarna är enligt min mening intressanta. Detta betyder inte att jag alltid håller med om vad som skrivs i dem.
Till denna bloggpost har har endast medtagits bloggar i vilka publicerats bloggposter som relaterar till problemet med iran och kärnvapen

Al HaMatzav Nukleär meditation: Countdown to Showdown
I Gilboas svala skugga Förvånad, någon?
Den fysiska verkligheten Iran och kärnvapnen
The Golani Spy Obama eliminerar USA:s 40-åriga kontroll av Israels kärnvapen
Gudmundson Munter söndagsläsning
Dick Erixon Mellanöstern i stark förändring
Garm Muslimska kärnvapen i vilka händer?
Pophöger Obamas farliga naivitet
Svensk Historia Tänk om Dick Chaney...
Hippie Tanten Norgeskämtet som tog oss ett steg närmare Tredje Världskriget

Frågor i fallet Arctic Sea + Ett presstop tillägg

Ett litet presstop tillägg. I dag, 10092009, har både svenska och israeliska tidningar publicerat mindre artiklar i vilka påpekas att enligt Israeliska källor till BBC Arctic Sea hade last av luftvärnsrobotar avsedda för Iran samt att israeliska underrättelse organ meddelade den ryska statsledningen att man från Israels sida var villig att ge de ryska myndigheterna en hyfsad tidsfrist att förhindra transporten innan Israel själv skulle ta sakerna i egen hand. Detta bekräftar den teori som lades fram i en bloggpost den 4 augusti 2009 på denna blogg.



Om den ryska statsledningen trodde att spekulationerna huruvida Arctic Sea hade en last av högklassiga luftvärnsraketer och annan krigsmateriel skulle kunna avslutas genom ett offentligt uttalande av den ryska utrikesministern att det inte fanns täckning för ett sådant påstående så kan man enbart vara förvånad över dess naivitet såvida den inte ville signalera något till för någon i dramat inblandad känd eller okänd part.

Men låt oss för tillfället lämna sådana konspirationsteorier därhän och ta upp en helt annan aspekt av dramat.

När man läser kommentarerna om kapningen av Arctic Sea förvånas man över varför så få överhuvud taget berör aspekten vad konsekvenserna för Sverige blir eller kan bli. Den här bloggposten avser att belysa sådana konsekvenser.

Arctic Sea´s omtalade färd började i Kaliniggrads hamn. För den följande analysen är det utan betydelse om någon part som helst lastade något på fartyget i nämnda hamn. Vad som däremot är av betydelse att fartyget anlöpt Kalininggrads hamn och efter viss tid fortsatt sin färd därifrån.

Efter att Arctic Sea lämnat Kalininggrad anlöpte hon Jacobstad i Finland där hon bevisligen tog in en trälast som kom att utgöra den officiella lasten. Därefter gick hon på kurs söderut i farleden mellan Gotland och Öland.

Vid tretiden på natten den 24 juli då fartyget befann sig på svenskt territorial vatten på Gotlands västsida bordades det av 8 storvuxna beväpnade män som kommit i en sk. ribbåt. Enligt vissa uppgifter var de klädda i svenska polisuniformer. De 8 visade sig vara kapare och tog befäl över Arctic Sea utan att behöva använda större våld. Från svenska myndigheter (Kustbevakningen ?) har getts uppgifter om att man sett på radarn att fartyget stannat upp och verkade driva fritt med avslagen motor. Man fick inget radiomeddelande från fartyget som skulle kunna tyda på att något ovanligt inträffat. Efter 12 timmar återupptog fartyget sin färd söderut i riktning mot Öresund eller Bälten.

De svenska myndigheternas passivitet under dessa tolv timmar är totalt förbryllande Här har man ett lastfartyg som plötsligt stannat upp i farleden och verkar driva vind för våg. Visserligen får man inga nödsignaler från det men varför skickade man inte ut något marint- eller kustbevaknings fartyg för att undersöka? Kunde man inte under 12 timmar uppbringa något mindre flygplan eller en helikopter? Berodde overksamheten på att man inte visste vad man skulle göra i en sådan här en smula ovanlig situation, eller har Sverige kommit till ett tillstånd då man inte längre har resurser för elementär sjöräddning? Eller arbetar man efter hypotesen att om ett fartyg inte sänder ut nödsignaler allt är OK? Hur kan man bortse från att ett ca 100 meter långt fartyg driver till synes herrelöst i ett relativt starkt trafikerat havsområde. Det rör sig ju dock om en fara för alla andra fartyg i närheten.

Dessutom kan man fråga sig om inte Arctic Sea´s angörande av Kalininggrads hamn i början av dess seglats borde tagits med i de svenska myndigheternas avgörande att inte ingripa. Kalininggrad är trotts allt känt för att vara en hamn utifrån vilken smuggelgods utgår.

Man kan undra om vi här inte har ytterligare ett fall (det förra var delar av handhavandet av Tsunami katastrofen) av de skador som uppstått av det nästan totala nedskrotningen av det svenska försvaret utan att man byggt upp en motsvarande civilt baserad organisation med resurser att ta hand om större och mindre katastrofer. Vid tiden för Estonia katastrofen fanns det ännu militär kapacitet att ta till vilket gjorde att man snabbt kom på plats och kunde rädda det som gick att rädda.

Det har framförts en teori att den ryska statsledningen anhållit hos NATO och direkt eller genom NATO hos Sverige att inte ingripa i vad som hände med Arctic Sea. Denna eventuella begäran kan dock endast ha lämnats efter att Arctic Sea återtagit sin färd söderut då annars den skulle ha kunnat sätta den ryska "kapnings" aktionen i fara då de ryska myndigheterna inte skulle kunna vara säkra på att de svenska myndigheterna passivt skulle sanktionera utförandet av ett brott på svenskt teritorium.

Man tvingas alltså att konstatera att Sverige åtminstone i ett centralt område av Östersjön och på svenskt territoriellt vatten inte har förmåga att ingripa i ett fall då det förefaller som ett fartyg kommit i en nödsituation.

Vi kommer nu till en annan slutsats som kan och kommer att dras av länder som har strategiska och ekonomiska intressen i Östersjön. Nämligen att Sverige inte har vilja och/eller förmåga att hålla ordning i den västra delen av Östersjön och då speciellt i området mellan det svenska fastlandet och Gotland. Ett sådant vakum för snabbt med sig att annan eller andra stater vidtar åtgärder för att fylla det med allt vad det kan komma att föra med sig för Sverige.


Det förefaller som om den svenska statsledningen är tvungen att omvärdera sin nuvarande säkerhetspolitiska politik åtminstone när det gäller Östersjö området.





Läs även andra bloggares åsikter om Arctic Sea, Ira, Israel, Syrien, Sverige, Ryssland, Luftvärnsrobotar, Mossad, NATO, pirater

Knuff

Knuff
DN
DN2
SvD
SvD2
Sydsvenskan
Dagen
Barometern
Barometern2
Blt
VG
DB

Bloggar
På grund av tidsbrist publiceras inga blogglänkar just nu. Beklagar.

I dag är det ok att vara ren antisemit i Sverige

Hittills har många i Sverige varit måna om att försöka skilja på den anti israeliska kritiken från den rena antisemitismen.

Rent intellektuellt är det ingen fråga om att det är två skilda företeelser. Men i det dagliga meningsutbytet har det speciellt under de sista åren varit ytterst tveksamt tills relativt klart att gränserna allvarligt börjat suddas ut. De anti israeliska debattörerna i har varit måna om att inte bli besudlade av misstanke om att vara antisemiter. I sanningens var detta sant i inte så få fall men alltför många gånger var debattören färgad av en i generationer nedärvd svensk antisemitism.

När det gäller den i Aftonbladet av Donald Boström publicerade artikeln är det dock ingen tvekan om saken. Vad han publicerat är bara en moderniserad upplaga av av den gamla antisemitistiska legenden att judarna rövade bort kristna barn inför den judiska påskhögtiden för att använda dessas blod vid bakandet av Matzot (osyrat bröd) som de behövde för sin rituella påskmåltid.

Boström har sysslat för länge med frågan om israeler och palestinier för att inte vara medveten om vad det var han skrev och innebörden av det. Hans förklaring i dag att han inte hade kollat de uppgifter han fått av palestinierna visar inte bara att han är en icke yrkesmässig journalist utan att han instinktivt är övertygad om saken dvs det var vad man kunde vänta sig av judar.

Aftonbladets kulturredaktör, Åsa Lindeborg, som var den ansvarige för publiceringen, förklarade i intervju att hon inte tvivlade på artikelns sanningshalt. Vad var grunden till hennes uppfattning?

Författaren till dessa rader växte upp i Sverige under 40- och 50 talen under det förra århundradet i gränslandet mellan det svenska och det judiska samhället och kom på ett relativt tidigt stadium i kontakt med den omedvetna svenska kultur antisemitismen. Du lärde dig att du var "annorlunda". Det tog många gånger lång tid innan du förstod vad det handlade om.

På den tiden var det inte accepterat att det fanns antisemitism i Sverige. Man la locket på grytan. Jag hade många kamrater som växt upp i en helt judisk miljö och de var oftast omedvetna om de problem jag talade om.

Under de ca 50 åren sen dess har tyvärr situationen ändrats. De gamla, temporärt under tryckta, antisemitiska åsikterna har fått fritt spelrum under täckmanteln av "anti israelism". Den täckmanteln krävs inte längre. Donald Boström och Åsa Lindeborg skriver och uttalar sig på ett sätt som var typiskt i det Tzar ryska riket för så där lite mer än 100 år sedan.

Jag har alltid hoppats på att det som skett i Sverige under det senaste årtiondet inte skulle ske men var innerst inne inte säker på det. Det var en av orsakerna till att jag flyttade till Israel för nästan 40 år sedan. Och om jag någon gång har tvivlat på att jag gjorde rätt, nu vet jag att jag hade rätt.

När jag skrev detta kom jag att tänka på ett samtal som jag hade med en av mina vänner några veckor innan jag flyttade. Personen, en ung judisk Stockholms jurist i början av en lysande juridisk karriär, försökte övertyga mig om att inget skulle hända i Sverige. Min slutreplik var "jag hoppas att du har rätt men kom i håg att kontakta mig om det inte skulle bli fallet så skall jag möta dig på flygplatsen".

Om du lever och läser detta och känner att jag hade rätt kom ihåg att ringa mig innan du kommer.

Ett litet tillägg. Rekommenderar att de intresserade läser vad Cecilia Gyllenhammar skriver om Aftonbladsartikeln i ett utmärkt genmäle på Newsmill. Klicka här.

Artikeln av Anna Veeder på Newsmill är också ett måste. Klicka här.

Läs även andra bloggares åsikter om Antisemitism, Israel, Ryssland, Sverige

Knuff

Knuff

DN
DN2
DN3
SvD
SvD2
SvD3
SvD4
SvD5
SvD6
SvD7
SvD8
SvD9
SvD10
Sydsvenskan
Sydsvenskan2
Sydsvenskan3
Sydsvenskan4
Dagen
Dagen2
Dagen3
VG
DB

Bloggar
Bloggnamnet länkar till bloggen ifråga. Titeln på specifik bloggpost länkar till den specifika bloggposten.
De listade bloggarna är enligt min mening intressanta. Detta betyder inte att jag alltid håller med om vad som skrivs i dem.
FIM De bortglömnda flycktingarna
Ilya Meyer Open season on Jews
MXp Aftonbladet satte Sverige på världens löpsedlar
Sapere Aude! Aftonbladet på hal is - UD halkar med

I Gilboas svala skugga Värst, Värstare, Värstast
Al HaMatzav Nordkorea idag är Iran i morgon
Jihad i Malmö Svenska medier tiger
Rabnor tycker och tänker Omogen propaganda
Danofsky for President En riktig midsommarKrantz
Mina tankar Israelkritik är antisemitism, eller?
Svensk Historia Det var bättre förr
Pophöger Helin försvarar antisemitisk artikel
Wisemans Wisdoms Flum, Lögner och Rökridåer
Gudmundson Unga shiitiska antidemokrater kliver fram
Dick Erixon Lugnt val framgång för Afghanistan
Gulan Avci Publicera även rondellhunden i pressfrihetens namn AB
Fredrik Axelsson Ner på jorden

Pakistan - kärnvapenmakt på fall? Uppdaterad 250409

När Pakistans president Asif Ali Zardari för två veckor sedan ratificerade det avtal som ingåtts mellan de lokala myndigheterna i distriktet Swat och de pakistanska talibanstyrkorna att Islamsk lagstiftning (Sharia) skulle vara det enda giltiga legala systemet i distriktet abdikerade de facto de Pakistanska centralmyndigheterna från överhögheten i den sk. Swatdalen.

De pakistanska talibanstyrkorna fick igenom avtalet efter att de efter relativt hårda strider lyckats kämpa ner de inte alltför motiverade pakistanska arme och polisstyrkor som försökt upprätthålla både den federala pakistanska regeringens såväl som NWFP´s (North West Frontier Province) auktoritet i området. En bidragande orsak till att de pakistanska myndigheterna gick med på avtalet var att talibanstyrkorna terroriserade civilbefolkningen och då speciellt den kvinliga delen av den.

Enligt avtalet så skulle de i området kvarvarande pakistanska militärstyrkorna icke röra sig utanför sina avgränsade baser samt enbart öppna eld om de blev anfallna. Detta gjorde den talibanska segern fullständig.

Det har inte varit någon hemlighet att man inom regeringskretsar och underättelsetjänster i såväl ledande västländer som i Ryssland betraktat utvecklingen med stor oro. På goda grunder kunde man misstänka att taliban inte skulle nöja sig med Swat distriktet utan att de hade ställt siktet mycket högre. Om Pakistan skulle falla helt eller delvis i i Talibans händer så skulle världen ställas inför problemed med att taliban och dessutom Al Qaeda skulle få tillgång till kärnvapen.

Bilden är klickbar

Det visade sig att oron hade varit välmotiverad då under de senaste veckorna talibanstyrkor, i direkt strid med vad som avtalts i överenskommelsen om Swat, invaderade Buner distriktet vilket ligger direkt söder om Swat. Den pakistanska centralregeringens styrkor lyckades inte, trots upprepade försök, hindra att Taliban för närvarande de facto övertagit makten distriktet Burner vars södra gräns ligger 100 (!) km från den pakistanska huvudstaden Islamabad.

Om det tidigare rört sig om oro i diverse länders regeringkretsar så har denna nämast vänts till lindrig panik. Det har också framförts bister kritik på hur den civila pakistanska regeringen skött krisen. Det är ingen hemlighet att den pakistanska civila regeringen är relativt svag. Om man därtill lägger att det exukutiva organ som denna regering har till sitt förfogande för att stoppa talibanstyrkorna nämligen arme´n inte är av speciellt hög kvalite. (Den har hitills förlorat alla krig mot Indien).

Till detta måste man lägga att den pakistanska underrättelsetjänsten (ISI) mer eller mindre är skaparen av den Afghanska talibanrörelsen vilken är fadder för den pakistanska. Båda dessa rekryterar sina aktivister från Pashtunstammarna vars områden ligger såvål norr som söder om den Afghanska-Pakistanska nord ost gränsen.

Man kan förstå hur allvarligt USA´s ledning ser på situationen då Hillary Clinton, USA´s utrikesminister, inför represetanhusets Forign Affaires Commitee uttrycker sig (enl. Reuters) på följande sätt " Pakistan¨s goverment has abdicated to the Taliban and to the extremits in agreeing to inpose islamic law in the Swat vally and the country (Pakistan) now poses a mortal threat to the security and safty of our country and the world"

Den pakistanska undfallenheten mot den fortgående taliban invasitionen har även kritiserats hårt inom högre amerikanska militär och underrättelse kretsar. Enligt dessa är det tveksamt om den pakistanska ledningen i dag har en teoretisk möjlighet att stoppa Talibans fortgående ockupation - under förutsättning att den pakistanska ledningen verkligen vill det-. Hur som helst enligt dessa källor skulle detta föra med sig ett veritabelt blodbad.

Även om, vilket förefaller otroligt, man lyckas med att föra alla de pakistanska kärnvapnen i säkerhet i tredje land så kvarstår faktumet att ett talibanskt övertagande av den faktiska makten i Pakistan skulle innebära att de amerikanska styrkorna såväl som Natostyrkorna i Afganistan skulle hamna i en nästa omöjlig försörjningssituation då hela underhållet av en sammanlagd styka på bortemot 80.000 man skulle behöva sändas in via Ryssland eller ett antal länder mellan Ryssland och Afghanistan med huvudsakligen islamsk befolkning.

Ytterligare detaljer om sitiationen som publicerats på nätet mogonen den 240409
1. Den högste polischefen i Pakistans huvudstad Islamabad har förlagt paramilitära polisförband i bergsområden norr om huvudstaden. Denna åtgärd vidtogs efter att rapporter erhållits om att talibanförband hade börjad invadera de två distrikten Mansehra och Haripur. Det sistnämnda distriktet gränsar direkt mot Pakistans största och viktigaste provins Punjab. Avståndet från huvudstaden till gränsen mot Haripur är endast några tiotal kilometer.

2. I provinsen Punjabs Attock distrikt som gränsar direkt mot Haripur finn två ytterst "känsliga" anläggningar som konstuerar och lagrar kärnvapen samt anpassar attackplan och missiler så att de kan leverera kärnvapen. På den närbelägna Kamra flygbasen antas det att attackplan som är kapabla att leverera kärnvapen är stationerade.

Nytt avtal. Taliban utrymmer Burner
Enligt uppgifter på nätet som citeras bl.a. av BBC har Taliban beslutat att med omedelbar verkan utrymma Burner distriktet. Orsaken till beslutet är ännu oklar men det kan bero på att talibanledningen dragit öronen åt sig och inte velat att den federala regeringen skulle skicka in stora regulgära armeförband i distriktet. Tills situationen klarnar bör man se talibanbeslutet som en temporär taktisk åtgärd.

bilden är klickbar

I sambandet med utrymningen har det också framkommit att i bl.a. samtliga distrikt (se karta) tillhörande den s.k. Makaland division och inte bara i Swat, sharia lag skall vara den enda gällande lagen.

Tyvärr tyder en hel del på en nära förestående brakseger för den internationella jihadrörelsen. Det förefaller högst troligt att USA under de närmast året kommer att vara helt upptaget med Pakistan-Afghanistan och knappast ha tid och kraft över för Iran och Mellanöstern problemen. En sådan utveckling skulle ge Iran mycket mer frihet att förverkliga sina imprealistiska avsikter.

Läs även andra bloggares åsikter om Pakistan, Taliban, USA, Al Qaeda, Islam, Kärnvapen

DN2
DN3
DN4
SvD4
SvD5

Sydsvenskan
Dagen
VG
DB

Bloggar
FIM FN stänger av mikrofonen för palestinier som torterats i Libyen
Ilya Meyer Segregering, selektivitet och påtvingat utanförskap i Röda Korsets regi
MXp Sveriges nya demografiska karta innebär islamsk kultur
I Gilboas svala skugga Lydstat
Al HaMatzav Amos Oz 70 år
Jihad i Malmö Terrorister gömmer sig på sjukhus
Rabnor tycker och tänker Kobra o John Westlin
Sökandes sanningen-eller politiskt korrekt Gaza? Vad hände egentligen? Och varför?
Danofsky for President The Daily Show gör det igen
Israel i Sverige Dagen efter.
Hellströms okultiverade tanketrädgård Upprepade dumheter om arabvärlden och palestinierna
Mina tankar SIDA köper bil och betalar med våra pengar