Israeliskt anfall i Gazaremsan

Så tog slutligen tålamodet slut. För de flesta israeler och definitivt för den million som bor i södra Israel var det inte för tidigt. under de senaste veckorna har medlemmar i olika islamistiska terroriströrelser skjutit av mellan 50 till 100 raketer eller granat kastar projektiler mot allt som ligger inom räckhåll.(upp till 50 km) för dem.

Frågan är i hur många länder skulle befolkningen gå med på något sådant. Styggt sagt, frånsett i länder som  Sverige som  inte har något att sätta emot.

Tidigare, fram emot kvällen skickade jag ut nedanstående e-post meddelande.

Israeliska flygvapnet gick under eftermiddagen från ock med kl 1630 (GMT+2) till angrepp mot minst 15 mål i Gazaremsan. Hitintills har det rapporterats att Achmed Jaabari, överbefälhavare för Hamas, dödads. Vidare finns rapporter om att nummer två och nummer tre  Hamas militära befälsordning även likviderats. Dessutom rapporterar samtliga israeliska TV kanaler att det israeliska flygvapnet slagit ut ett antal förråd och avskjutnings rampar för Fadjer raketer vilka kan nå mål norr om Tel Aviv. Anfallet tog Hamas med överraskning och förvirring verkar råda inom Hamas ledningen bl.a. p.g.a den utslagna militär ledningen. 

Det rapporteras även att ytterligare israeliska förband är på väg mot Gazaremsan. Dock är alla överens om att en större markoperation inte är en önskad israelisk utväckling.

Mindre mobiliseringar av militär pågår. Ingen uppgift om vilken typ men antagligen olika specialist förband.

Vi får se hur det hela utvecklas.

De detaljer som i e-post meddelandet rapporterades som icke bekräftade har under de senaste timmarna vidimerats.

Den viktigaste bekräftelsen gäller Fadjer raketerna som har en räckvidd på mellan 40 till 60 km. De kan således nå fram till  Tel  Aviv och dess omgivningar.  I bekräftelsen sades att mer eller mindre samtliga förråd och avskjutningsramper  slagits ut. Vi får väl hoppas på det.

Hamas och de övriga islamist organisationerna har under kvällen avskjutit 55 mindre raketer - huvudsakligen av typerna Grad  och Kassam. 17 av dem sköts ned av israeliska anti raket batterier. 

Grad och Kassam   raketerna som kan transporteras i mindre bilar och som servas av två,  tre personer  är mycket svårare att slå ut än de stora tunga raketerna av t.ex. typ Fadjer  då de i allmänhet inte har fasta avskjutningsplatser. 

Under kvällen har  såväl israeliskt flyg, arme och marin förband jagat Grad och Kassam raketernas avskjutningsgrupper från land som luft och som hav. inga uppgifter har getts om resultatet av dessa aktioner.

Inga uppgifter har getts om den planerade tidsrymden för aktionen. Förhoppningsfullt blir den inte lång men krig - även små - får lätt ett eget liv, speciellt som om man i detta fall inte verkar ha  klart specificerat målsättningarna med aktion.

 Egyptens reaktion till de israeliska aktionen kan på ett allvarligt sätt påverka aktionen då den nuvarande islamistiska regimen med all sannolikhet inte kommer att vara så välvilligt-neutralt inställd som de föregående Mubark administrationen. Däremot kommer med all sannolikhet den amerikanska ligga lågt i början då man trotts allt gav Israel klartecken för ett antal dagar sedan.

Knuff

DN,

Svd,

Dagen,

SVT,

VG,

 

 

Spekulationer om ett eventuellt samförstånd mellan USA och Iran inför mötet i Bagdad

Inför mötet  i Bagdad den 23 maj mellan å ena sidan Iran och  å andra sidan USA, Storbritannien, Frankrike, Ryssland, Kina  och Tyskland om det iranska nukleära programmet har spekulationerna under de senaste dagarna blivit allt livligare om man vid detta möte kommer att kunna komma fram till ett principavtal mellan parterna.

De europeiska ländernas representanter har sedan mötet i Istanbul i förra månaden  klart signalerat att Iran vid mötet i Bagdad måste i princip godta de av dem framlagda kraven  på Irans handläggning av sitt nukleära program. För att förhindra att de Iranska delegaterna  att bara meddela vid mötet att de återkommer med svar efter att satt sig in i de framlagda kraven har man låtit Iranierna redan innan Bagdadmötet ta del av dem. Bakgrunden till detta är att man under årens lopp lärt sig att Iranierna är specialiserade på att  förhala förhandlingar för att vinna tid, något som man definitivt vill undvika.

Iranierna är medvetna om att så länge som det försiggår reella förhandlingar, Israel knappast har någon internationell legitimitet att  utföra ett anfall mot de iranska nukleära anläggningarna. Därför är det ytterst viktigt att förhandlingarna  slutförs innan iranierna lyckats komma till det stadium av utbyggnad av  den underjordiska uran anriknings anläggningen i Fordow  bredvid staden Qum, att det israeliska flygvapnet saknar möjlighet att bomba sönder anläggningen.

President Obama har vid ett antal tillfällen meddelat att i fallet att Iran inte går med på USAs krav,  så kommer detta lands väpnade styrkor sättas in  mot det iranska projektets anläggningar. Problemet är dock att USAs väpnade styrkor kan slå ut Fordow anläggningen vid en senare tidpunkt än vad Israel kan, vilket gör att USA inte har samma tidspress på sig som Israel har med allt vad detta innebär.

Igår (20052012) på på morgonen hade Yediot Achronot, Maariv och Israel HaYom (papperstidningarna) men inte HaAretz utförliga reportage och utvärderingar av de Amerikanska/Europeiska  förhandlingskraven. Yediot hade det utförligaste reportaget och jag citerar från nämnda tidning.

Kraven på Iran

1. Ett omedelbart stopp av urananrikning på 20% och högre procent.

2. Iran förbinder sig att skicka ut allt uran som som anrikats till 20% och högre till länder som fastställs av USA och Europa.

3. Ett omedelbart avbrytande av all urananrikning i den underjordiska  Fordow anläggningen.

4. Ge fritt tillträde för FN organet "International Atomic Enargy Agecy (IAEA)" kontrollanter till alla Irans nukleära anläggningar inklusive Parchin basen till vilken iranierna hittills nekat IAEA kontrollanterna tillträde. 

Orsaken till att Parchin basen nämnts speciellt beror på att det på goda grunder misstänkts att iranierna på denna bas sysslat med prov av tändrör för nukleära bomber. Om detta visar sig vara sant så har vi här ett direkt bevis för att det iranska nukleära projektet då sådana tändrör under inga förhållanden behövs inom den civila nukleära sektorn.

USA och Europa slår fast att beslutet om sanktionerna rörande iransk oljeexport till Europa och övriga delar av världen från och med 01072012 står fast samt att att det redan ikraft gällande sanktionsbeslutet att Iran kopplas av från SWIFT (internationel penningclearing).

Man ger dock Iraniern ett antal "morötter"

1. Stöd till Iran för upprättande av  civila kärnkraftverk

2. Annullerande av sanktionerna på reservdelar till flygplan.

3. Stöd till iransk Hi-Tec industri.

De israeliska reaktionerna på kraven från USA och Europa var i huvudsak negativa då de gav Iran rättighet att anrika uran till 3.5%. I och med detta medgivande får Iran rättighet att överhuvudtaget anrika uran vilket gör det mycket svårare för IAEA kontrollanter att upptäcka huruvida Iran anrikat även till högre procentsats än 3.5.

En av Israels främsta experter på Iran och dess nukleära program är Ronnen Bergman. I en kort artikel i söndagens  Yediot  själper han en hel del kallt vatten över den enligt honom glada optimismen i kretsar i och runt Vita huset. Han påpekar syrligt att iranierna visserligen gått med på att förhandla om förslag som de tidigare helt nekat att diskutera , men de har hit tills inte gett några indikationer på att de kommer att gå med på dem. Men sen blir han mycket mer allvarlig då han påpekar att om det visar sig att USA verkligen står bakom vad som publicerats i dess namn så innebär detta att USA ändrat åsikt på ett ytterst allvarligt sätt då de (USA) går med på att Iran, som har en historia av lögner och förbjudet nukleärt utvecklingsarbete, överhuvudtaget skall ha rätt till nukleärt utvecklingsarbete. Han fortsätter och påpekar att om det visar sig att vad som publicerats  är USAs ståndpunkt så ligger dessa krav långt under vad Israel krävt för att skydda sin säkerhet. Bergman påpekar att Israels krav inte enbart är sluta med anrikningen i Fordow anläggningen utan även demontera densamma. Israel kräver dessutom att allt anrikat uran, även det som är under 3.5% , förutom något hundratal kg, skall sändas till vänskapligt inriktade länder under IAEAs kontroll. Det uran som iranierna skall ha rätt att ha skall dock inte uppgå till mer än vad som är något under minimum för att iranierna snabbt skulle kunna   anrika till veapon grade (93%).

--------------------- 

Om inte Ronnen Bergmans pessimistiska kommentarer skulle ha räckt för att  få läsaren att inse att det inte finns mycket skäl för optimism har det i dag kommit uppgifter som pekar i en allt annat en positiv riktning.

Först och främst så har man redan kommit överens om ett nytt möte i mitten av juni vilket innebär att iranierna inte blir tvingade att ge bindande svar vid mötet i Bagdad utan fått ytterligare en månads tidsfrist under vilken de fortsätter med urananrikningen och borrar sig än djupare in i berget vid Fordow.

Det börjar nu bli helt klart att det inte bara är Iran som vill vinna tid utan att även Obama administrationen vill undvika en situation i vilken förhandlingarna brakar ihop innan USAs presidentval i november.

Utöver detta så har Irans ÖB förklarat, enligt "Israel HaYom" den 21052012, att de iranska väpnade styrkornas plikt är att utplåna Israel! Ett allt annat än förtroendebyggande uttalande.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Iran, USA, Europa, IAEA,

DN,  DN2,  DN3,
SvD,  SvD2,  SvD3,   SvD4,  SvD5,  SvD6,  SvD7,   SvD8,

Dagen,

SVT,

VG,

Expressen,

Att bomba eller inte bomba

Just det, det är det som är frågan. Eller för att vara lite mer exakt - vem eller vilka skall bomba och när? Snarast eller efter presidentvalet i USA (november 2012). Är vi helt säkra på att iranierna verkligen avser att utveckla ett kärnvapen - dom säger ju själva att de bara sysslar med att utveckla ett fredligt nukleärt program. Å andra sidan säger de att Israel måste raderas ut från kartan. Hur skall de göra det utan en a-bomb?

Det enda som är helt säkert är att iranierna sysslar med att utveckla ett nukleärt program som är långt framskridet och som dessutom kan tjäna som en reell bas för ett militärt kärnvapenprogram. I grund och botten mycket mer än en bas.

Iran står fast vid att vad man sysslar med enbart är ett nukleärt program för fredliga ändamål, något som omvärlden ställer sig allt mer tvivlande till. Detta till trotts att Iran har skrivit under det internationella fördraget mot spridning av kärnvapen (NPT).

Till en följd av att Iran lindrigt sagt inte alltid spelat med öppna kort gentemot FN organet IAEA (International Atomic Energy Agency) samt att nämnda organisations kontrollanter vid sina fysiska kontroller på plats i Iran konstaterat att det iranska projektet innehåller icke så få element som definitivt kan tyda på att Iran håller vägen öppen för en utveckling av ett militärt kärnvapenprogram, det "internationella samfundet" genom FNs säkerhetsråd och utanför det beslutat och verkställt om sanktioner mot Iran för att förhindra Iran att bli världens tionde kärnvapenmakt. Intill dags dato förefaller det inte som om sanktionerna skulle haft någon reell verkan, men vi har ännu inte sett verkan av EUs oljeinköpsbojkott (som träder i kraft den första juli 2012) samt avstängningen av Iran från den internationella inter bank clearingen genom SWIFT programmet.

Vad som i grund och botten komplicerar frågan om huruvida Iran har som slutmål med sitt nukleära program är att till synes ingen av de ledande underrättelseorganisationerna i världen har klara bevis på att Iran fattat ett beslut om att tillverka nukleära vapen. Än mer, de amerikanska underrättelsetjänsterna publicerade i slutet av år 2007 att Iran redan är 2003 stoppat sitt program att utveckla kärnvapen. Trotts att det år 2010 förelåg nya uppgifter om att Iran hade för avsikt att utveckla kärnvapen fann de amerikanska organisationerna att det inte förelåg något skäl att revidera beslutet från är 2007. Huruvida de hade rätt eller ej är svårt att säga. Givetvis gick personer med anlag för att sprida konspirationsteorier ut med teorin, att de amerikanska underrättelsetjänsterna publicerade detta för att hindra den dåvarande presidenten George W. Bush att starta ytterligare ett krig. Det går inte helt att förkasta dessa konspirationsteorier då de även kom från personer inom nämnda organisationer.

I detta sammanhäng är det intressant att notera att New York Times den 17 mars 2012 publicerade en artikel som gick ut på att då ingen underrättelseorganisation, inklusive den israeliska Mossad, hade klara uppgifter på att Iran hade för avsikt att utveckla kärnvapen det inte förelåg något skäl att militärt ingripa mot det iranska programmet.

Artikeln i NYT förefaller enligt vederhäftiga bedömare i Israel vara en s.k. spin som läckts från källor (på hög nivå) inom Vita huset för att hos den israeliska allmänheten diskreditera den israeliske premiärministerns - Bibi Natanyahos - linje att tidsfristen för att militärt stoppa det iranska kärnvapenprogrammet gick mot sitt slut och i fall att USA inte ville anfalla så fick Israel göra det ensam.

Inte desto mindre var publiceringen av artikeln illavarslande.

Låt oss se på dagens situation. Även om det inte finns uppgifter om att Iran har beslutat sig för att bli en kärnvapenmakt så kan man inte bortse från att det finns allt för många indicier på att Iran trotts allt avser att bli en kärnvapenmakt. Man har ökat takten på urananrikningen och har för närvarande fått fram ca 20 kg 20% uran 235. Detta uran som inte har någon större civilt användningsområde räcker till för att få fram nog med 90% uran 235 som räcker till fyra mindre a-bomber. Anrikningsprocessen från 20% till 90% är dessutom är dessutom inte särskilt komplicerad. Och man fortsätter i ökad takt att anrika. Dessutom, och det är det verkligt allvarliga, Iranierna har börjat installera toppmoderna centrifuger i den underjordiska anläggningen i Fordow brevid staden Qom. Denna anläggning är insprängd i ett berg och det är tveksamt om att ens amerikanska (konventionella) bomber kan slå ut den. Israel har för närvarande inga konventionella vapen som kan göra jobbet. Lägg till detta att Iran parallellt med det nukleära programmet utvecklat ett högklassigt raket och missil vapen som täcker hela Mellanöstern och delar av Sydeuropa samt importerat ett antal raketer (från Nord Korea) med en räckvidd som täcker största delen av Europa inklusive södra Sverige. Man sysslar med att konstruera noskoner för raketerna i vilka de skall gå att installera kärnvapen. Man har experimenterat med tändhatts system för a-bomberna i den militära anläggningen i Parchin till vilken man förnekat IAEA kontrollanterna tillträde.

Varför gör man allt detta med dess astronomiska kostnader om man trotts allt inte avser att utveckla kärnvapen?

Att den israeliska statsledningen ser ytterst allvarligt på situationen då man kombinerar ovanstående uppgifter med uttalanden av den Iranske presidenten och div andra ledande iranska politiker att Israel måste raderas från världskartan är självklart. Visa av erfarenheten tar vi israeler numera sådana hot på allvar.

Att helt lita på sanktionerna är att spela ett farligt spel och inte enbart för Israel. Iran utvecklar inte kärnvapen enbart för att slå mot Israel. Ett Iran med kärnvapen kommer att föra med sig att ett antal andra stater i Mellanöstern skaffar sig kärnvapen, samt att Iran, som är på väg att skaffa sig interkontinentala ballistiska raketer, kommer att totalt ändra den geopolitiska jämvikten i hela världen.

Oenigheten mellan Israel och USA om när det iranska programmet kommit till en punkt då det inte går att stoppa ens militärt beror till stor del på skillnaden i den militära kapaciteten hos Israel och USA. Utvecklingen av basen i Fordow är den springande punkten för Israel. I det ögonblick då iranierna har hyfsad kapacitet på den basen så har Israel i stort förlorat spelat och kommer att vara helt utlämnade till USAs godtycke. Att Israel skulle ställa sin existens på spel mot ett tyvärr så osäkert kort som Obama administrationen är knappast ansvarig politik. Det som får författaren till dessa rader att verkligen dra öronen åt sig är alla uttalanden från den den amerikanska sidan att USA inte kan starta krig mot Iran innan presidentvalet. Underförstått "även om Iran passerat USAs röda linje".
Västvärlden leds tydligtvis av en politiker och inte en statsman!

Tilläggskommentar. Saxat ur president Obamas nyårshälsning till Iran. "Det finns inget skäl för USA och Iran att vara oense". Man behöver inte tillägga något.
A.F.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Iran, USA, IAEA, NPT, SWIFT, Fordow, Parchin, Kärnvapen, Nukleära program,

DN, DN2, DN3,

SvD, SvD2, SvD3, SvD4,

Dagen,
SVT,
VG,
Expressen,

Militärt ingripande mot det iranska nukleära projektet allt sannolikare

Under de senaste veckorna har tecken på att omvärlden så sakta börjar förlora hoppet på att det skulle gå att stoppa det Iranska militära nukleära projektet med politiska/diplomatiska medel så sakta blivit allt starkare. Tvärt om har debatten glidit över till allvarliga diskussioner om hur, av vem och speciellt när det militära ingreppet skulle komma att ske.

Den Europeiska Unionen gjorde ett ytterst lovvärt försök att med sanktioner mot oljeimport från Iran få den Iranska regimen att ta sitt förnuft till fånga. Iden var sund men i sista ögonblicket innan beslutsfattandet ändrade man tidpunkten för ikraftträdandet av bojkotten från första april 2012 till första juli. Detta skedde på begäran av de EU länder som är starkt beroende av oljeimport från Iran. Det finns en stor risk att senare läggandet av beslutets ikraftträdande skulle göra det meningslöst då Iran vid detta datum med icke ringa sannolikhet skulle ha kommit förbi den tidpunkt då ett militärt ingripande inte längre skulle vara nog verksamt.

Även om Iran den första juli inte skulle ha passerat gränsen så kan man ju på icke så så svaga grunder befara att en del av EU länderna inte alls vid detta datum skulle vara oberoende av oljeimport från Iran, vilket ju skulle göra hela det europeiska sanktionsprojektet irrelevant.

USA har under de senaste månaderna radikalt ökat sin militära hjälp till de arabiska länderna i gulfregionen och då speciellt till Saudiarabien. Utöver detta har den amerikanska militära närvaron i regionen starkt trappats upp. T.ex. har USA nu en hangarfartygsgrupp i Persiska viken och och ytterligare två som inom en vecka skulle kunna vara på plats i onrådet. Det spekuleras att man från USAs sida avser att inom de närmaste månaderna upprätta en flytande bas för amerikanska SEAL-förband i närheten av Hormuz sundet. Storbritannien har också vissa mindre marina enheter på plats. Vissa uppgifter finns också om att franska och kanadensiska marina enheter finns på icke för långt avstånd från området.

Det finns inga officiella uppgifter om huruvida israeliska marina enheter har lämnat Medelhavet för att för att segla till Arabiska havet. Man måste dock ta med i beräkning att en del av den israeliska flottan är stationerad i Elat och därmed relativt snabbt kan komma att vara på plats i Arabiska havet. En icke osannolik gissning är att en av Israels Dolfin ubåtar tillbringar delar av sin tid i nämnda hav. Huruvida dess kryssningsraketer är försedda med kärnvapenstridsspetsar är givetvis en väl bevarad hemlighet som iranierna måste ta med i beräkningen.

Även om hoppet på att Iran skulle vika sig för sanktionerna inte ännu är helt ute så börjar det se ut som om sannolikheten för en militär utveckling på konflikten blir allt mer sannolik. En av de viktigaste orsakerna till varför den iranska statsledningen inte skulle vika för sanktionerna är att den iranska befolkningen i denna fråga står relativt enad bakom sin ledning, något som för en del européer kan synas en smula underligt men som vi israeler helt förstår.

Vad som komplicerar frågan om när Iran står på gränsen till att under alla förhållanden kunna slutföra utvecklingen av ett operativt nukleärt vapen är att de två stater som är de tänkbara angriparna - USA och Israel - har på grund av sin militära kapacitet skilda uppfattningar om när Iran uppnår nämnda gräns. När det gäller Israel torde gränsen ligga någonstans runt nio månader medan för USAs sida det troligtvis rör sig runt 15 månader.

Israel ser den iranska bomben som ett existentiellt hot. Den israeliske försvarsministern Ehud Barak uttalade sig i en intervju så sent som den 25 januari i New York Times på följande sätt. "This is not about some abstract concept,” Barak said as he gazed out at the lights of Tel Aviv, “but a genuine concern. The Iranians are, after all, a nation whose leaders have set themselves a strategic goal of wiping Israel off the map.” Den amerikanska ledningen är helt medveten om denna israeliska uppfattning (mellan en till tre bomber av Hiroshima klass och finito Israel). Det är intressant att varken Al Fathah ledningen på Västbanken och Hamas ledningen i Gaza inte insett att den framtida palestinska staten strukit med samtidigt.

USA försöker övertala israel att inte slå till när den israeliska gränsen närmar sig utan vänta på att USA gör det då dess gräns närmar sig. Problemet är "bara" att då Israel ser frågan som en existentiell fråga men dock är medvetet om att det för USA är en ytterst viktig fråga men inte en existentiell. Den israeliska ledningen, hur gärna den än vill lita till USAs löften, måste ta med i beräkning att USA kommer fram med en kompromiss som innebär ett militärt nukleärt Iran.

Ett av de interna israeliska huvudargumenten mot ett israeliskt anfall på Iran har varit att det iranska svaret med konventionella vapen skulle bli förödande speciellt om Iran aktiverade Hizbollah och Hamas ifrågasätts nu både av den israeliska statsledningen och av israeliska akademiska forskningsinstitutioner. För hoppningsfullt har de rätt.

Vi här i Israel går en intressant men inte så trevlig framtid tillmötes.

Läs även andra bloggares åsikter om Iran, Israel, USA, Atomvapen,

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4,
Dagen,
SVT,
Expressen,

Försök till statskupp i Iran! Vem blinkar först ,USA eller Iran??

I några veckor har det förekommit rykten om ett försök till statskupp i Iran. Enligt dessa rykten avsåg kretsar inom Irans revolutionära gardena störta - dvs i praktiken mörda Iran's Supreme Leader Ayatollah Ali Hoseyni Khamene.

Ayatollah Ali Khamene innehar posten som Irans Supreme Leader vilken han fick vid den Iranska islamska republikens grundare Ayatolla Ruhollah Khomeinis frånfälle år 1989.

Ali Khamene har som efterträdare till Khomeini det sista ordet i religiösa,ideologiska och politiska tvister inom det iranska ledarskapet och detta innebär att han kan sätta sig emot republikens president Mahmoud Ahmadinejad. I och för sig har förhållandet mellan de två i princip varit harmoniskt men under det sista året har det glunkats om vissa motsättningar. Det har spekulerats om att Ali Khamene inte helt är överens med presidentens handläggning av Irans nukleära program.

De revolutionära gardena vilka i grund och botten är en av Ahmadinejads starkaste politiska baser är också formellt ansvariga för landets nukleära program samt programmen för utveckling av såväl ballistiska som mer konventionella raketer.

I Jerusalem Post publicerades den 13 december 2011 en artikel baserad på uppgifter från det panarabiska TV-nätet Al Arabiya att höga officerare i de revolutionära gardena hade inbjudit Ali Khamene att besöka den raket bas samma dag (12 december 2011) som basen ifråga mer eller mindre raderades ut av en explosion som bland annat dödade chefen för, och den drivande kraften bakom Irans ballistiska missil program, General Hassan Tehrani Moghaddam. (Se min tidigare blogg om om det inte helt dolda kriget mot Irans kärnvapenprogram.) Man kan verkligen fråga sig hur Jerusalem Post kunnat svälja ett sådant totalt ologiskt av Al Arabiya utportionerat ryckte som innebar att man inom de revolutionära gardena var villiga att offra General Moghaddam samt ytterligare ett antal nyckelpersoner i Irans ballistiska missil program för att mörda Ali Khamene.

För ett antal dagar sen fick författaren av denna bloggpost från en ytterst tillförlitlig källa information att det från kretsar inom de revolutionära gardena gjorts ett försök till en statskupp vars mål bl.a.var att röja Ali Khameni ur vägen. Källan ville inte ge mer detaljer om kuppförsöket.

Det är ju knappast förvånande att de iranska befolkningen börjar bli allvarligt oroad av situationen bl.a. pga den ekonomiska krisen i Iran med en valuta som under det senaste halvåret rasat med i det närmaste 40%. Ytterligare ett tecken på oro är att befolkningen i landet i den mån de har nog med pengar hamstrar mat.

----------------------------------------

Iran har nu genom sitt ultimatum att till USA att inte åter sända in amerikanska hangarfartyg i den Persiska viken försatt sig i en ytterst allvarlig situation. USA reagerade med att förklara att den amerikanska flottan förflyttar sina fartyg med hänsyn till var de taktiskt och strategiskt bäst värnar de amerikanska intressena samt tillade att USA under inga villkor skulle finna sig i att Iran stängde Hormuzsundet (infarten till Persiska viken) för sjöfart. Vikten av fri sjöfart i Hormuzsundet är att i det närmaste 30% av världens oljeproduktion skeppas genom sundet.

Iran spelar ytterst hårt och frågan är om USAs statsledning kan falla undan då detta inte bara av Iranierna utan av största delen av världens länder, med rätta, skulle se USA som en papperstiger. Dessutom skulle president Obama förlora nästa presidentval om han ens skulle bli nominerad som demokratisk presidentkandidat!

Läs även andra bloggares åsikter om Iran, USA, Statskupp, Hormuzsunder, USA, Ali Khamene,

Bloggar
Försvar och Säkerhet - Oplan 1002 (Iran)

DN, DN2, DN3, DN4,

SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5,
Sydsvenskan,
Dagen,
SVT,
VG,
Expressen,

Det inte helt dolda kriget mot Irans kärnvapen program trappas upp.

I det tysta - och inte alltid så tyst - pågår sedan några år ett icke förklarat krig mellan Iran och ett antal länder. De senare för inte kriget officiellt under sin flagga utan låter sina respektive underrättelse tjänster utföra aktioner som ibland är inte så lite blodiga men det rör sig även om rena cyberkrigsaktioner.

Enligt ledande internationella media är det i huvudsak USA genom CIA, Israel genom Mossad och troligtvis även Storbritannien medelst MI6 som står för aktionerna. I vissa fall torde nämnda organisationer använt sig av iranska optionsgrupper för insamlandet av data och annat fältarbete. Det förefaller också klart att underrättelsetjänsterna i andra länder - och inte enbart västländer - vidarebefordrat uppgifter till de tre ovan nämnda organisationerna utan att själva tagit aktiv del i utförandet av aktionerna.

Intill de sista månaderna rörde det sig mest om likvideringar av ledande iranska vetenskapsmän som var anknutna det Iranska kärnvapen- och missilprogrammen men även cyberkrigs aktioner samt sabotage av komponenter i de iranska nukleära anläggningarna.

Den mest kända cyberkrigs aktionen var infekterandet av uran anrikningsanläggningen i Natanz med virus ormen Styxnet (Stuxnet) under första halvåret av 2010. Virus ormen fick de komponenter som reglerade hastigheten på centrifugerna att ändra denna på ett sätt som gjorde att dessa slogs ut. Detta utan att kontroll elementen uppvisade den fatala hastighetsförändringen. Styxnet slog givetvis inte ut hela programmet men ledde till en icke oväsentlig försening av projektet. Mer om Styxnet på min blogg från den 27 december 2010. Officiellt har ännu ingen stat eller organisation förklarat sig vara ansvarig för aktionen men det anses allmänt att det att det var en israelisk-amerikansk co-production. Om Israel varit inblandat så var det nog inte bara medelst Mossad utan också den israeliska armens underrättelsetjänst - AMAN - som nog stått för det tekniska och intellektuella jobbet. Å andra sida hade nog Mossad en hand med i planteringen av ormen i Natanz anläggningen då pga att denna inte var nätansluten utåt, det krävdes att en person som hade fysiskt tillträde till anläggningen laddade upp ormen direkt i det interna systemet (i Natanz anläggningen).

Det förekommer uppgifter om fler cyberangrepp men inget så allvarligt som Styxnet.

Två flygolyckor med koppling till det iranska nukleära projektet har också dragit i gång spekulationer huruvida det inte rörde sig om olyckor utan haverier som orsakats med avsikt att skada det iranska projektet. Det första av dem inträffade den 19 februari 2003. Vid kraschen dödades samtliga 302 ombordvarande. Huvuddelen av passagerarna bestod av medlemmar i de iranska revolutionära gardena, som har det yttersta ansvaret för det iranska nukleära projektet. Den 19 september 2011 havererade ett ryskt passagerarplan varvid 45 personer omkom. Fem av de döda var ryska nukleära experter som varit aktiva i uppbyggnaden av den nukleära anläggningen i Bushehr vid Persiska viken. Anläggningen aktiverades i september 2011. Officiellt rör det sig om ett kärnkraftverk men man kan fråga sig varför iranierna som tillhör världens större oljeproducenter skulle behöva satsa på kärnkraft.

De senaste månaderna har bjudit på ett antal händelser som gjort det dolda kriget inte så lite mindre dolt. Låt oss se på två av dessa och försöka förstå deras betydelse.

Den troligtvis viktigaste av av dem var de kraftiga expositionen på en missil bas ca 50 km väster om Tehran i närheten av Bid Ganeh den 12 november 2011. Relativt lite har kommit ut om vilken sorts bas det rör sig om och vilken verksamhet som försiggått där. Det är dock känt att basen tillhör Irans revolutionära garden, vilka är ansvariga för både det nukleära programmet och utvecklingen av de raketer som i framtiden skall leverera det iranska kärnvapnen till av dess regim utsedda målen.

Iranierna har under de senaste åren gjort stora framsteg i utvecklingen av raketer/missiler med fast bränsle och anses att de kommit en bra bit på vägen till att utveckla interkontinentala ballistiska vapen.

Fördelen med raketer/missiler som drivs med fast bränsle är att de går att avfyra med mycket kort varsel till skillnad från sådana som drivs med flytande bränsle. De senare till skillnad från de med fast bränsle går inte att lagra "tankade" utan måste tankas direkt innan avfyrandet. Tankningen är tidskrävande och innebär att raketerna/missilerna är ytterst sårbara under detta moment. Var och en inser den taktiska/strategiska fördelen med att ha raketer/missiler som enbart behöver rullas ut ur bunkern, riktas och avfyras.

Vad som orsakade explosionen är omtvistat men den iranska förklaringen att det var en tillfällig olyckshändelse anses mindre trolig. Explosionen var ytterst kraftig och skakade fönsterna i det 50 km avlägsna Tehran. Basen jämnades med marken. (se satellit bilder nedan)

Basen efter explosionen.

Basen två månader före explosionen.

Enligt iranska uppgifter, som troligtvis är tilltagna i underkant, dödades 17 personer däribland, General Hassan Tehrani Moghaddam, som var chef för och den drivande kraften bakom Irans ballistiska missilprogram. Enligt den iranska versionen av vad som hände var man sysselsatt med en utprovning av en motor för fast bränsle. Då det knappast är troligt att de högste chefen ensam fanns på plats så förefaller det som om explosionen dödade ett inte så lite antal nyckelpersoner i projektutvecklingen. Detta faktum kommer utan tvekan att bromsa upp det iranska projektet

Enligt vissa, om än obekräftade, uppgifter så hade iranierna lagrat en stor del av sina modernaste missiler inklusive de ballistiska, på basen. Om detta är sant så innebär det att explosionen, vad än som orsakade den, var en oerhörd förlust för Iran.

Uppgifterna från en tidigare i den israeliska underrättelsetjänsten anställd person (israel) att ytterligare två baser för Shahab-3 raketer utsatts för bombattentat och slagits ut förefaller dock en smula överdrivna, och de stöds inte av välrenommerade mediakällor.

På måndagen den 28 november skakades Irans tredje största stad, Isfahan, av en kraftig explosion och ett stort rökmoln steg upp i riktning från den nukleära uran anriknings anläggningen i stadens utkant. De iranska myndigheterna förnekade att det hade varit en explosion i den närliggande nukleära anläggningen.

Internationella media, däribland The Times (of London) rapporterade dock, baserat på uppgifter från politiska- och underrättelse källor att det explosionen orsakat stora skador på den nukleära anläggningen med allt vad detta innebär får det iranska projektet.

Det förefaller som speciellt lagerutrymmen för material och råvaror skadades svårt medan anrikningsanläggningen undgick att bli skadad.

En ledande israelisk kommentator Major-General Giora Eiland, Israel's former director of national security, told Israel's army radio that the Isfahan blast was no accident. "There aren't many coincidences, and when there are so many events there is probably some sort of guiding hand, though perhaps it's the hand of God,"

Anrikningsanläggningen i Isfahan före explosionen

Skälet till den"dolda" kampanjen mot Iran är i grunden att få landets ledning att inse att "det kostar mer än det smakar". Det är inte alls säkert att den iranska ledningen överhuvudtaget resonerar efter så västerländska moderna principer. Tvärt om, de gör det troligtvis inte alls.

I Israel börjar vi uppenbart tappa tålamodet på att det går att övertyga den iranska ledningen om att de är inne på fel väg, om vi nu någonsin trott på den lösningen, men vi fick ju lov att försöka.

Den stora frågan är dock om president Obama ännu tror att det går att övertyga den iranska ledningen. Tveksamt.

Det finns två faror med med den "dolda" kampanjen. Den första att iranierna i alla fall kommer att lyckas få ihop en bomb innan president Obama inser att de kommer att göra det. Den andra är att iranierna kanske tappar tålamodet och och slår till med ett preventivangrepp. Det sista är inte alls otroligt.

De, dvs den iranska ledningen, kommer att ha ett folkligt stöd på hemmafronten då det inte råder minsta tvekan om att den s.k." iranien på gatan" kommer att reagera efter den gamla engelska principen "Right or wrong, Enland my country" dvs "Right or wrong Iran my country".

Den ovanstående principen kommer än mer att gälla om Iran kommer att anfallas öppet av Israel eller någon typ av koalition.

--------------------

Jag kommer inte att i denna bloggpost ta upp problemet med den amerikanska drönaren som tvingades ned på ännu delvis okänt sätt på iranskt territorium. Vi vet ännu alldeles för lite, men denna händelse kan trappa upp utvecklingen till en nivå från vilken det blir svårt att undvika direkta öppna krigsåtgärder.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Iran, USA, Storbritanien, Kärnvapen, CIA, Mossad, MI6,

DN, DN2,
SvD, SvD2,
Dagen,
SVT, SVT2,
Expressen,

Enligt FN organet IAEA har Iran ett militärt kärnvapenprogram

Den sedan en längre tid inväntade rapporten om Irans nukleära program från FN organet The International Atomic Energy Agency (IAEA) publicerades slutligen den 8 november 2011. Dess 25 sidor var fulla med uppgifter om det Iranska programmet. En stor del var sådana som varit sedan länge kända inom IAEA men som dess förre generaldirektör Mohamad ElBaradei funnit lämpligt att inte vidröra i tidigare rapporter.

Hans efterträdare, Yukiya Amano, har tydligtvis inga sådana skrupler utan levererade en koncis 25 sidig rapport om det iranska programmet och inte minst dess militära del.

I och för sig var uppgifterna om programmets militära implikationer inte okända för de ledande underrättelseorganisationerna runt om i världen och därmed också dessas nationella politiska huvudmän. Men nu kan ju dessa inte låtsas som de inte visste något. Dels var det bekvämt och dels praktiskt som skydd av källor.

Men nu har som sagt IAEA lämnat sin rapport som på ett bitande koncist diplomatiskt språk beskriver det iranska projektets historia och verksamhetsområden. I rapporten finns det ingen egentlig förklaring till varför Iran, som är en av världens större råoljeproducenter, skulle behöva en tekniskt både svår och dyr anriknings process av uran för att producera t.ex. el då man som undertecknare av antispridningsavtalet (NPT) av kärnvapen skulle kunna köpa anrikat uran för t.ex elkraftverk på världsmarknaden. Man frågar sig givetvis också varför iranierna överhuvudtaget skulle behöva kärnkraftsvärk med all den råolja som de pumpar upp ur marken? Denna fråga ger i sin tur anledning till att fråga sig varför iranierna då startat sitt nukleära projekt. Utan att vara alltför konspiratoriskt inställd så går det ju inte att undvika att ifrågasätta om det inte rör sig helt eller delvis om ett militärt projekt.

Innan vi ser på de specifika militära projekt som berörs i rapporten bör följande två citat från den tas i allvarligt beaktande. Det första är "Since 2002 the Agency has become increasingly concerned about the possible existence in Iran of undisclosed nuclear-related activities involving military-related organisations, including activities related to the development of a nuclear payload for a missile".( Page 7, paragraf 38) Har inte hittat någon internetsida som ha rapporten men det hänvisas ofta till ett pdf dokument som omfattar hela rapporten t.ex. på saiten http://blog.foreignpolicy.com/posts/2011/11/08/the_iaeas_most_alarming_findings_on_irans_nuclear_program

Det andra är "The Agency has serious concerns regarding possible military dimensions to Iran's nuclear programme." ......" the Agency finds the information to be, overall, credible". (Page 10, paragraf 53).

Som tidigare nämnts tar IAEA rapporten upp ett antal delprojekt i det iranska nukleära projektet och som knappast har något civilt anknytning.

1. Planerad anrikning av 20 procentigt uran till 95 procentigt uran. 20 procentigt uran används i bl.a. el kraftverk medan 95 procentigt är s.k. veapons grade uran. Uran i naturligt tillstånd består av 99.3% uran 238 0ch 0.7% uran 235 . För att få en "perfekt" explosion krävs mer än 90% uran 235 men det går att få en en explosion med 50% uran 235. Hiroshimabomben hade enligt uppgift något under 70% uran 235. Anrikningen från 20 procentigt uran till 95 procentigt är en relativt snabb prosess vilket innebär att iranierna som nu verka lagra 20% uran kan efter ett slutgiltigt beslut snabbt få fram veapon grade uran för ett mindre antal vapen.

2. Ett långvarigt arbete med planering och konstruktion av tändrör för att starta en "nuclear chain reaction". Detta är en ytterst komplicerat arbete som inte har någon civil användning.

3. Miniatyrisering av sprängladdningen så att den går att foga in i noskonen på en Shihab 3 raket som har en räckvidd av ca 1500 km. Nog för att nå Israel och delar av södra Europa. Även detta arbete är ytterst komplicerat och givetvis utan civil betydelse.

4. Beräkning av optimal höjd på vilken sprängladdningen detornera.

5. Planering av säkerhetsåtgärder vid en kommande provsprängning av en kärnladdning.

Vad kommer nu att hända när det inte råder, åtminstone objektivt, någon tvekan om Irans avsikter?

Chansen att FNs säkerhetsråd skulle ta ett snabbt beslut om ekonomiskt hårda sanktioner
grusades direkt av Ryssland och Kina som förklarade att det var helt uteslutet. England, Frankrike och Tyskland är ännu för tanken på hårda sanktioner medan USA är tveksamt inför sanktioner på oljesektorn.

Oljepriset verkar bli en ytterst viktig del i spelet om Irans bomb. Ingen vill ha bomben och ingen vill skapa skyhöga oljepriser genom sanktioner för att inte tala om vad en väpnad aktion - alldeles frånsett av en USA ledd eller en Israel solo - skulle föra med sig för en värld som står ett halvt steg framför en ytterst svår ekonomisk kris.

Det ryktas om att man från Israels sida kommer att föreslå ytterst hårda sanktioner mot personer och ekonomiska intressen knutna till de iranska revolutionära gardena. Tanken är inte dum. De revolutionära gardena har idag ansvaret för det iranska nukleära programmet. Dessutom bör det inte påverka oljepriset i större mån.

Men vad kommer att hända när Iran trotts allt får sin bomb? Troligtvis kommer dom att använda sina bomber som utpressnings vapen. Men om någon säger nej? Vem blinkar först?

Vi står inför en intressant framtid, men det är inte säkert att den blir så trevlig.

Läs även andra bloggares åsikter om IAEA, Iran, Kärnvapen, NPT, USA, EU, Ryssland, Kina, Israel,

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7,

SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5,
Dagen,
SVT, SVT2, SVT3,
VG,

USA, Israel och 1967 års linjer och något om flyktingfrågan. Uppdaterad 23052011 13:31

Konflikten, om det nu är en konflikt mellan USA och Israel eller kanske mera den verbala konflikten mellan president Obama och premiärminister Natanyahu om 1967 års linjer rullar vidare och vi har på söndagseftermiddagen (22052011) i Obamas tal på AIPAC konferensen fått ytterligare lite klarare för oss vad Obama menar med sitt förslag/krav på att förhandlingarna om de framtida gränserna mellan Israel och den palestinska staten skall baseras på 1967 års linjer.

Dessa linjer var ingen internationellt erkänd gräns utan i huvudsak en gammal stilleståndslinje från 1949 och därför är det juridiskt fel att kalla den gräns och journalistiskt slarvigt att använda uttrycket "1967 års gräns". Om man använder uttrycker 1967 års linjer så undviker man onödiga juridiska och historiska diskussioner i en formell fråga.

Det kan vara av intresse att se på hur FN efter att Israel ockuperat Västbanken under sexdagarskriget 1967 sett på Israels framtida östra gräns. Det grundläggande dokumentet är säkerhetsrådets resolution 242 från november 1967 i vilken Israel uppmanades att dra tillbaka sina styrkor från områden som ockuperats till säkra och erkända gränser. Resolutionen krävde inte att Israel skulle dra tillbaka sina styrkor exakt till den gamla stilleståndslinjen utan lämnade öppet för mindre gränsjusteringar. I samband med Osloavtalet 1993 godtog PLO att resolutionen skulle vara grund för framtida förhandlingar mellan Israel och PLO.

Israel har under alla åren framhållit att man under inga förhållanden kan gå med på att utrymma Västbanken ända till stilleståndslinjen från 1949, utan hela tiden framhållit att detta får bli en förhandlingsfråga mellan Israel och den som vid förhandlingarna har förhandlings rättigheter för Västbankens status. ( Först Jordanien och sedan PLO-PA).

Det ovanstående är således den folkrättsliga grunden för Obamas uttalande i talen den 19 maj och den 22 maj. Obama uttalar sig klart för att 1967 års linje skall vara grunden för den framtida gränsen mellan Israel och den palestinska staten, men att parterna givetvis har rätt att förhandla om landbyte. FN resolutionen 242 torde hindra palestinierna för att neka förhandlingar i denna fråga. Utan att säga det i klartext så var Obama helt klar i talet inför AIPAC kongressen att skrivningen i talet inte innebar att Israel, som dess premiärminister Bibbi Natanyahu hävdade, skulle bli tvunget att dra sig tillbaka till 1967 års linje.

Man får heller inte glömma bort att ingen av parterna, varken Israel eller palestinierna, i grund och botten vill att den framtida gränsen mellan dem skall gå efter 1967 års linje.

Men och det är definitivt uppseendeväckande att USAs president bortser från avtalet mellan president George W. Bush och Israels premiärminister Arik Sharon, 2004, om de så kallade "settlement blocks". Dessa utgörs av stora koncentrationer av israelisk bebyggelse i direkt anslutning till1967 års linje. Huvuddelen av de israeler som bor på Västbanken bor inom dessa områden (ca 200.000 av ca 280.000). Frågan om de s.k. settlement blocks hade redan kommit upp under Clintons presidenttid. Israel hade på goda grunder utgått ifrån att USA skulle se till att avtalet mellan Bush och Sharon automatiskt skulle bli en av de framtida grundläggande parametrarna i ett avtal mellan Israel och palestinierna. Tyvärr har Obama bortsett från sin föregångares löfte. Det kom knappast som en förvåning då det redan tidigare glunkats om att avtalet enligt Obama, på vilken grund oklart, inte var formellt bindande för honom.

Uppdatering 23052011 13:31

Föregående stycke (som börjar "Men det är definitivt.......) är förhoppningsfullt inaktuellt. Enligt både Maariv och Yediot Achronots pappers upplagor idag (2305) så är den nya formuleringen i Obamas tal vid AIPAC konferensen rörande denna fråga helt tillfredsställande - ur Israels synvinkel -. Palestinierna kommer troligtvis att ha lite svårt att svälja den. Har även kollat den engelska texten och det ser ok ut.

Många israeler och däribland inte så få ledande journalister frågar sig varför den israeliske premiärministern gått ut med ett frontalangrepp på den amerikanske presidenten med slagorden "Israel går inte tillbaka till 1967 års gränser" i stället för att med ett leende och med positiv intonering påpeka att Israel noterat med tillfredsställelse att president Obama ställt sig bakom president Bushs löfte om "settlement blocks" som en del av principen om landbyte. Därmed skulle man snyggt låst upp Obama och manövrerat in palestinierna i en situation där de med all sannolikhet skulle spela sin vanliga roll av nejsägare.

Att Bibi Natanyahu inte handlat så har troligtvis flera orsaker. Han och den israeliska högern har aldrig velat godta principen om "settlement blocks" då man velat ha mer. Han är dessutom medveten om att förhandlingarna under alla förhållanden kommer att braka samman förr eller senare och att detta mycket väl kan komma att föra med sig nyval i Israel och då är slagorden "Israel går inte tillbaka till 1967 års gränser" klart valvinnande. Tyvärr kan det också vara frågan om att han gripits av panik då han insett att Barack Obama manövrerat in honom i ett hörn.

Å andra sidan ger alla kommentatorer den israeliske premiärministern rätt då han hävdar i motsats till Obamas förslag att Israel under inga förhållanden kan gå med på att man skall börja förhandlingarna med gräns och säkerhetsfrågor och först därefter ta upp de två ytterst viktiga frågekomplexen om Jerusalem och flyktingfrågan. Det är definitivt helt vansinnigt att binda upp sig på gräns och säkerhetsfrågor innan man avgjort de ideologiskt ytterst viktiga frågorna om Jerusalem och flyktingarna.

Flyktingfrågan är i grunden den strategiskt viktigaste av alla problemkomplexen då den avgör Israels framtid som judisk demokratisk stat. I båda Obamas tal finns meningen "Israel as a Jewish state and the homeland for the Jewish people". Denna mening har hittills varit en "kod" för att påpeka att inga palestinska flyktingar skall få komma tillbaka till israeliskt område. Tyvärr ryktas det att Obama var omedveten (?) om "koden" och mycket väl skulle kunna komma att kräva att ett visst antal palestinaflyktingar skulle kunna komma tillbaka till de områden i Israel varifrån de eller deras fäder och farfäder flytt. För den som tycker att det israeliska kravet är omänskligt kan påpekas att Israel i dag har en arabisk befolkning som uppgår till ca 20% av landets befolkning samt att det från ledande palestinskt håll påpekas att inga judar kommer ha rätt att bo i den kommande palestinska staten.

Läs även andra bloggares åsikter om Barack Obama, Bibi Natanyahu, Israel, USA, Palestinier,
Västbanken,

DN, DN2, DN3,
SvD, SvD2,
Sydsvenskan,
SVT, SVT2,
Dagen,
VG, VG2,

Obamas tal, några osorterade synpunkter.

Det tal som president Barack Obama höll på torsdags kvällen (19052011) svensk tid har sysselsatt en hel del politiska framtidsskådare under de senaste veckorna. De som hade spått att talet skulle i huvudsak allmänt handla om den spirande demokratiseringsprocessen i arabvärlden medan den israelisk palestinska konflikten skulle få en mindre roll i talet fick rätt.

Det förvånade ju givetvis ingen att Obama gick ut starkt för demokratiseringsprocessen. Ideologiskt är detta helt i linje med den amerikanska administrationens grundläggande ideologi. Frågan är bara om USA, som trotts allt ännu är världens stormakt nummer ett, kan bygga sin utrikespolitik på bitvis till och med ogrundat önsketänkande.

Frågan är ju givetvis vilken typ och grad av demokrati är det tal om. Av talet var det lätt att få uppfattningen att det rörde sig om en demokrati som inte skulle vara till sin anda alltför annorlunda än en amerikansk eller västeuropeisk. Om detta verkligen var vad Obama menade så är han och hans administration klart naiv. Även i de mer utvecklade delarna av arabvärlden ligger den allmänna utbildningsnivån och den ekonomiska utvecklingen på en nivå som ligger årtionden om inte århundraden efter den amerikanska och västeuropeiska utvecklingen inom nämnda områden. Vi har under historiens lopp sett alltför många exempel på hur införandet av formellt demokratiska institutioner samhällen där det ännu saknats tillräcklig utbildnings och ekonomisk infrastruktur blivit klart missbrukade.

Missförstå inte det ovanstående, den arabiska befolkningen har all rätt till demokrati men det är en process som tar tid och det går definitivt inte att klara av det under en eller två valperioder. Att rusa iväg kommer bara att föra med sig en lite modernare despoti.

USA har som stormakt klara intressen - historiska, ekonomiska, kulturella och religiösa i arabvärlden och därför kan man visserligen beundra Obamas angrepp på två av de viktigaste allierade i arabvärlden. Explicit på Bahrain och implicit på Saudiarabien. Även om realpolitik i stort sätt är något mycket omoraliskt så får man ifrågasätta om Obamas uttalanden om dem inte kan komma att allvarligt skada den amerikanska befolkningen i framtiden.

Palestinierna fick sig några ytterst odiplomatiska men sakligt välförtjänta råsopar. Obama förklarade att den palestinska ideen om ett FN beslut om upprättande av en palestinsk stat bara skulle skada den palestinska saken "Symbolic actions to isolate Israel at the United Nations in September won’t create an independent state," Obama said. Han tog även upp problemet med avtalet mellan The Palestinian Authority (PA) och Hamas och påpekade att man kunde fråga sig hur palestinierna skulle kunna uppnå sin självständighet genom att förneka Israels existensrätt.

Han vände sig sedan till den israeliska sidan och förklarade att grunden för fredsavtalet skulle vara "The borders of Israel and Palestine should be based on the 1967 lines with mutually agreed swaps, so that secure and recognized borders are established for both states," Detta uttalande av Obama kommer att bli en stötesten i förbindelserna mellan Israel och USA då den israeliska regeringen anser att Obamas uttalande inte helt står i överensstämmelse med överenskommelsen mellan president Bush och premiärminister Sharon 2004 angående de så kallade "settlement blocks" (Stora koncentrationer av israelisk bebyggelse i direkt anslutning till1967 års linje. Huvuddelen av de israeler som bor på Västbanken bor inom dessa områden). Enligt den israeliska regeringens uppfattning har dessa områden också en strategisk säkerhetspolitisk betydelse.

Den israeliska officiella uppfattningen är också att det inte går att besluta om gränserna innan man beslutat i frågor som flyktingfrågan och Jerusalem då beslut i dessa har ett direkt inflytande på den geografiskt strategiska situationen.

När det gäller Jerusalem så sa Obama att staden skulle bli gemensam huvudstad för både Israel och den kommande Palestinska staten. Den nuvarande israeliska regeringen går emot detta då det skulle innebära en delning av staden. Denna israeliska inställning är allt annat än en realpolitisk utan en helt symbolpolitisk inställning.

Obama förklarade att hans vision för en Israelisk-Palestinsk fred skulle vara "a lasting peace will involve two states for two peoples. Israel as a Jewish state and the homeland for the Jewish people, and the state of Palestine as the homeland for the Palestinian people."

Från israelisk sida är man inte övertygad om att "Israel as a Jewish state and the homeland for the Jewish people" av Obama uppfattas på samma sätt som frasen uppfattas från israeliskt håll, nämligen att de palestinska flycktingarna inte skulle få rätt att återvända till sina forna hem som nu ligger i Israel.

Frågan är nu huruvida de två parterna kommer att ställa upp på det amerikanska förslaget/diktatet. Att det blir kärvt ser man redan av den av Israel publicerade relativt negativa inställningen som den israeliska premiärministern Bibi Natanyaho kommer att helt eller delvis förfäkta vid sitt sammanträde med president Obama den 20 maj 2011

Än är det sista ordet i denna fråga inte sagt.

Läs även andra bloggares åsikter om Obama, Israel, USA, Palestinier,

DN, DN2, DN3, DN4, DN5,
SvD, SvD2,
Sydsvenskan,
Dagen,
SVT, SVT2, SVT3, SVT4,

VG,