Tailand, Hizbollah och svenska jihadister

Återigen har nyheter om en svensk terrorist dykt upp i media. Den 12 januari 2012 häktades han av thailändsk polis som misstänkt för planerade terroristdåd i Bangkok och på andra speciellt av israeler besökta turistmål i Thailand.

Det rör sig om en libanesisk man, Hussein Atris som under ett antal år varit bosatt i Sverige. Under sin vistelse i Sverige gifte han sig 1996 med en kvinna som hade svenskt medborgarskap vilket till synes underlättade för honom att erhålla svenskt medborgarskap. Han var bosatt i göteborgstrakten och drev en frisörsalong i Angered. För ungefär 10 år sedan återvände han med fru och barn till Libanon. Till skillnad från de övriga "svenska" jihadister som kommer att nämnas i fortsättningen är Hussen Atris Shia muselman.

År 2006 gjorde han ett besök i Sverige för att förnya sitt svenska pass.

Enligt uppgifter i media så var Hussein Atris medlem i grupp terrorister som tillhörde den libanesiska terrorist organisationen Hizbollah. Enligt mediauppgifter så skulle det i gruppen ingått bl. a. ytterligare två libaneser som också hade svenska pass. Det har förekommit spekulationer om att gruppen sänts ut för att hämnas elimineringen den av en framstående Iransk vetenskapsman, Mustafah Achmadi Rushan som var knuten till den iranska urananriknings anläggningen i Natanz. Mot detta talar att de thailändska myndigheterna redan den 22 december blivit underrättade av av israeliska Mossad att en grupp terrorister knutna till Hizbollah befann sig på thailändskt territorium. Atris uppgav vid förhören med honom att Hizbollah terroristerna avsett att utföra dåden mellan de 13 och 15 januari. Det troliga är att man från Hizbollah avsåg att dessa dåd skulle bli en del av de planerade dåden inför tioårsminnet av elimineringen av Imad Mughniyah, som varit Hizbollahs militära överbefälhavare.

De övriga medlemmarna t terrorgruppen är ännu på fri fot men det är otroligt att samtliga redan lyckats lämna Thailand.

Hussein Atris är långt ifrån den ende jihadisten med svensk bakgrund som aktivt verkat inom terroriströrelser.

Den förste som bör nämnas är Abu Qaswarah som också gick under namnet Muhamed Mou Mou Han var född 1965 i Marocko, kom till Sverige under 1980-talet. Under en del an 90-talet var han verksam i Afghanistan. Han blev svensk medborgare 1993. Gift med en svenska och hade med henne v ett barn. Enligt obekräftade uppgifter hade han en ledande position inom Al Qaeda i Europa under 1990-talet och början av 2000-talet. Under de senare åren i Sverige bodde han med sin familj i Haninge söder om Stockholm. Han lämnade Sverige 2006 och anslöt sig till Al Qaeda i norra Irak. Han avancerade snabbt och blev nummer två i Al Qaeda i norra Irak. Han stupade i strid med amerikanska trupper den 5 oktober 2008. Se även min bloggpost om Abu Qaswarah 16102008.

Makram Ben Salem Mejri föddes i Tunisien 1974 och kom till Sverige år 2000. Han bodde i Rinkeby med sin svenska hustru och blev far till fyra barn, av vilka det sista föddes när han redan hade dragit iväg till jihad. Han tog värvning i den Islamiska staten, en organisation som är en blodsbesudlad front för al-Qaida i Irak, någon gång under vintern 2006/07 och stupade enligt uppgift som självmordsbombare i Irak 2008. Han gick också under namnet Abu Muaaz.

Terrororganisationen Al Shabaab är en Al Qaeda affilerad organisation som i huvudsak är verksam Somalien. Den rekryterar runt om i världen och är aktiv i bland ungdomar med somalisk bakgrund i svenska invandrarförorter. En svensktalande person som går under namnet Abu Zaid förefaller vara Al Shabaabs huvudrekryterare i Skandinavien. Enligt uppgifter har minst 30 unga svensk-somalier under de senaste åren gett sig av till Somalien för att delta i striderna där. Ett antal har stupat.

Läs även andra bloggares åsikter om Terror, Thailand, Hizbolla, Jihad, Jihadister, Al Shabaab, Al Qaeda, Al Qaida,

DN, DN2, DN3, DN4, DN5,
SvD,
Dagen,
SVT,
Expressen,

Obama och Afghanistan-Pakistan

När man så här nästan 11 månader efter att president Barak Obama tillträdde posten son USAs president och därmed blev världens mäktigaste man måste man tyvärr konstatera att hans utrikespolitik, hur än välmenande han var, trotts allt inte visat sig vara helt verklighetsanpassad.

Detta gäller Iran såväl som Israel-Palestina. När det gäller Afghanistan-Pakistan är det svårare att döma då Obama först för några dagar sedan lagt fram sin politik. Då detta problemkomplex torde vara det ur västvärldens synpunkt viktigaste är det åtminstone uppmuntrande att han inte rusade iväg med förhastade proklamationer utan tog tid på sig att formulera en politik.

Men innan vi går in på dessa frågor så är jag skyldig mina läsare en förklaring på min tystnad under en månad. Orsaken helt enkelt att jag var på resa i Syd Ost Asien, och då huvudsakligen i Burma (Myanmar). Det är definitivt ingen tvekan om att det var en av de intressantaste resor jag gjort och det tog tid efter att jag kom hem innan jag kunde ta i tu med mina normala ämnen. Burma är ett otroligt fascinerande land med enorma problem. Om det bara var militärjuntan så skulle det vara enkelt, men tyvärr är problemen mycket större än så. Landet har än i dag en dragningskraft som den som Kipling så väl formulerade i sin dikt "On the Road to Mandalay".

Nåväl, tillbaks till dagens problem. Afghanistan-Pakistan, eller som det börjar kallas Af-Pak problemet är nog det viktigaste problemet för västvärlden att ta i tu med. Skälet till detta är två, nämligen att dels Al Qaeda som allierad med Taliban styrkorna är en integrerad del av problemet, dels att Pakistan är en kärnvapenmakt. Om Taliban får kontroll över Pakistans kärnvapen så kommer detta att innebära att Al Qaeda på sikt kommer att ha kärnvapen med allt vad detta innebär.

Den som vill formulera en lösning för AF-Pak problemet bör definitivt ta hänsyn till en del historiska, etniska och logistiska fakta vid formuleringen av sin politik.

1. Först och främst får man inte glömma att afghanerna alldeles utan hänsyn till vilken stam de tillhör genom århundradena visat sig vara ytterst måna om att värna sitt oberoende. Inte ens det brittiska imperiet när det stod på sin höjdpunkt kunde kuva dem. Att Sovjet misslyckades med sin invasion 1989 är ett exempel på att afghanerna inte ändrat sin inställning till främmande makters försök att militärt ockupera landet.
2. Taliban i sig är en strängt fundamentalistisk islamsk organisation som både i Afghanistan och Pakistan har sitt huvudsakliga stöd inom Pashtun stammen. Den är den största och ledande av de icke ringa stammar som utgör Afghanistans befolkning. Å andra sidan utgör Pashtunerna i Pakistan en minoritet av denna stats befolkning och är i huvudsak koncentrerad till de nordvästra gränsområdena mot Afghanistan. Taliban är dock icke automatiskt stödjare av den internationella jihadist rörelsen. En seger för Taliban i Afghanistan innebär inte automatiskt att Al Qaeda får fritt fram i Afganistan. Det stöd som denna organisation fick av Taliban under 1990-talet bottnade inte till ringa del i ekonomiskt stöd från Al Qaeda. Förhållandet mellan Taliban (Pakistan) och Pakistan är mer oklart men samarbetsviljan mellan de två torde vara något starkare beroende på att Pashtunerna befinner sig i en minoritetsställning i Pakistan.
3. Den Pakistanska armen och då speciellt dess underrättelsetjänst (ISI) har traditionellt haft mer en goda förbindelser med Taliban (Afghnistan). Det är ännu oklart hur striderna mellan den pakistanska armeen och Taliban (Pakistan) på sikt kommer att påverka ISIs inställning till stöd av Taliban (Afghanistan) Det är inte helt otroligt att om striderna så småningom trappas ned ISI kommer att återuppta kontakterna.
4. Icke afghanska reguljära militära styrkor som avser att agera i Afghanistan är tvungna att ta hänsyn till den undermåliga kommunikations infrastrukturen i landet. Det är ju självklart att pga detta inhemska gerillaförband har uppenbara fördelar i sina väpnade aktioner.
5. Då både de amerikanska och ISAF styrkorna definitionsmässigt är inblandade i ett "war amongst the people" måste de i sina aktioner ta hänsyn till att den inhemska civilbefolkningen som till största delen tillhör Pashtun stammen skall få känsla att inte bara dessa styrkor har den militära överhanden men också att detta gynnar befolkningen och detta till trotts att Taliban åtminstone i Pashtun områdena har en automatisk etnisk "trumf på handen".

Det är mot bakgrunden av bl.a. ovan nämnda problem som Obamas nu offentliggjorda politik kommer att prövas på fältet.

Obamas plan har i sig dessutom några inbyggda problem som kan komma att förhindra dess lyckade utförande. Det största av dem är den tidsgräns för starten av nedtrappning av de amerikanska trupperna som annonserats till sommaren 2011. Man kan väl förstå den politiska bakgrunden till beslutet men det är ur amerikansk militär synpunkt ett olyckligt beslut. Implicit i beslutet ligger inbyggt att tills sommaren 2010 kommer de amerikanska styrkorna ökats med ca 30.000 man och ISAF styrkorna med mellan 5.000 till 7.000 man och då blivit så starka att Taliban militärt mist sin trovärdighet i det afghanska folkets ögon vid mitten av 2011.

Det strategiska målet är korrekt och det är helt riktigt att det formulerats, då ingen militär kampanj kan lyckas om man ej klargjort för sig vad man vill uppnå. Å andra sidan är det olyckligt att man signalerat att man kommer att uppnå detta sommaren 2011. Taliban kan ta det politiska beslutet om nedtrappning på allvar och börja ligga lågt och inte utsätta sina styrkor för att bli militärt slagna i hoppet om att Obama inte kommer att ha så lätt att plötsligt frångå löftet, speciellt i början av valkampanjen till president valet i november 2012. Det är därför välgörande att den amerikanska administrationen redan börjat knysta om att beslutet om tidpunkten inte är helt slutgiltigt utan kommer att avgöras enligt situationen på fältet.

Ett annat inbyggt hinder i planen är att den inte tycks lägga nog stor betydelse på stödet åt den afghanska civilbefolkningen. Det räcker inte med att bygga upp en afghansk arme som kan ta över utan det krävs att de amerikanska- och ISAF styrkorna ser till att uppbyggandet av den civila infrastrukturen tar fart samt att den nuvarande afghanska administrationen ordentligt tar i tu med att slå ned på den utbredda korruptionen i sina egna led.


Frånsett detta så är kampanjen inte avslutad på ett avgörande positivt sätt om inte Taliban (Pakistan) blir rejält satta på plats och att den pakistanska regeringen (och armen) effektivt kontrollerar de traditionellt laglösa nordväst provinserna.

Då det överbyggande målet för Af-Pak kampanjen hela tiden varit AL Qaedas neutralisering, så är detta pga att AL Qaeda sedan ett antal år i huvudsak varit "stationerat" i Nordväst provinserna, av yttersta vikt.

För mera detaljer om nordväst provinserna och Talibans ställning i dem klicka här.

Läs även andra bloggares åsikter om USA, Obama, Afghanistan, Pakistan, ISAF, Taliban, Al Qaeda, Al Qaida,


DN, DN2, DN3,
DN4,
DN5,
DN6,
DN7,
DN8, DN9,
SvD, SvD2,
SvD3,
SvD4,
SvD5,
SvD6,
SvD7,
SvD8,
SvD9,
Sydsvenskan,
Sydsvenskan2,
Dagen
Barometern
VG,
VG2
VG3,
DB

Bloggar
Bloggnamnet länkar till bloggen ifråga. Titeln på specifik bloggpost länkar till den specifika bloggposten.
De listade bloggarna är enligt min mening intressanta. Detta betyder inte att jag alltid håller med om vad som skrivs i dem.
Till denna bloggpost har har endast medtagits bloggar i vilka publicerats bloggposter som relaterar till president Obamas nya politik i Afghanistan-Pakistan

Chefsingenjören En djupare analys (uppdaterad)

Om det pakistanska anfallet i Södra Waziristan. Uppdaterat den 18102009

Rapporterna är delade om huruvida den Pakistanska armen redan startat sitt anfall på de pakistanska Taliban trupperna (Tehrik-e Taliban Pakistan (TTP)) i södra Waziristan. Om inte, är det hur som helst endast en tidsfråga innan innan det startar.


Tillägg
Det pakistanska anfallet började på morgonen den 17 oktober. Situationen är ännu av naturliga skäl oklar. Förlustsiffrorna för taliban styrkorna är enligt Dawn över 60 stupade medan de pakistanska styrkornas förluster är betydligt lägre. Inga uppgifter föreligger om dödade och skadade bland civilbefolkningen men den kan vara avsevärd då de pakistanska styrkorna använder sig av artilleri och flygangrepp. Av den syd waristanska befolkningen på ungefär 500 000 personer har mellan 100 tusen till 200 tusen redan flytt.

De pakistanska styrkorna uppgår till omkring 30 000 man medan taliban styrkorna under
Hakimullah Mehsud uppgår till ungefär 10 000. Enligt obekräftade rapporter begränsar sig striderna ännu till sammanstötningar mellan pakistanska styrkor och de taliban styrkor som står under ledning av Hakimullah Mehsud.

Återkommer med mer info då läget klarnar.
Slut på tillägg.

Under förberedelserna till en bloggpost om detta hittade jag en alldeles utmärkt artikel om den kommande pakistanska aktionen på sajten Stratfor.

Artikeln behandlade dessutom på ett mycket belysande sätt följderna av ett sådant anfall för den internationella jehadiströrelsen och den värld vi lever i. Då Stratfor tillåter publicering av delar eller hela artikeln på andra sajter under förutsättning att källan anges fanns det ju knappast något skäl att skriva ett referat av artikeln.

Här följer den.

Pakistan: The South Waziristan Migration

October 14, 2009 | 1812 GMT

Security and Intelligence Report

By Scott Stewart

Pakistan has been a busy place over the past few weeks. The Pakistani armed forces have been conducting raids and airstrikes against the Tehrik-i-Taliban Pakistan (TTP) and other foreign Islamist fighters in Bajaur Agency, a district inside Pakistan’s Federally Administered Tribal Areas (FATA), while wrapping up their preparations for a major military offensive into South Waziristan. The United States has conducted several successful missile attacks targeting militants hiding in areas along the Afghan-Pakistani border using unmanned aerial vehicles.

Threatened by these developments — especially the actions of the Pakistani military — the TTP and its allies have struck back. They have used larger, vehicle-borne improvised explosive devices (VBIEDs) in attacks close to their bases in the Pakistani badlands to conduct mass-casualty attacks against soft targets in Peshawar and the Swat Valley. They have also used small arms and small suicide devices farther from their bases to attack targets in the twin cities of Rawalpindi and Islamabad, the respective seats of Pakistan’s military and civilian power.

Initially, we considered devoting this week’s Security and Intelligence Report to discussing the tactical details of the Oct. 10 attack against the Pakistani army headquarters. But after taking a closer look at that attack, and the bigger mosaic it occurred within, we decided to focus instead on something that has not received much attention in the media — namely, how the coming Pakistani offensive in South Waziristan is going to have a heavy impact on the militants currently living and training there. In fact, we can expect the Pakistani offensive to cause a large displacement of militants. Of course, many of the militants who are forced to flee from South Waziristan, the epicenter of Pakistan’s insurgency, will likely land in areas not too far away — like Balochistan — but at least some of the militants who will be flushed out of South Waziristan will land in places far from Pakistan’s FATA and North-West Frontier Province.

Pakistani Border" title="">

The Coming Offensive

The Pakistani military has been preparing for the coming offensive into South Waziristan for months. They have positioned two divisions with some 28,000 troops for the attack, and this force will be augmented by paramilitary forces and local tribal militias loyal to Islamabad. As seen by the Pakistani offensives in Swat and Bajaur earlier this year, the TTP and its foreign allies are no match for the Pakistani military when it turns its full resources to address the problem.

The Pakistanis previously attempted a halfhearted offensive in South Waziristan in March of 2004 that only lasted 12 days before they fell back and reached a “negotiated peace settlement” with the militant leaders in the area. A negotiated peace settlement is a diplomatic way of saying that the Pakistanis attempted to pay off Pakistani Taliban leaders like Nek Mohammed to hand over the foreign militants in South Waziristan and stop behaving badly. The large cash settlements given to the militants did little to ensure peace and instead allowed the Taliban leaders to buy more weapons, pay their troops and essentially solidify their control in their areas of operation. The Taliban resumed their militant activities shortly after receiving their payments (though the most prominent leader, Nek Mohammed, was killed in a U.S. missile strike in June 2004).

This time, the South Waziristan offensive will be far different than it was in 2004. Not only do the Pakistanis have more than four times as many army troops committed to it, but the Pakistani military has learned that if it uses its huge airpower advantage and massed artillery, it can quickly rout any serious TTP resistance. In Bajaur, the Pakistanis used airstrikes and artillery to literally level positions (and even some towns) where the Taliban had tried to dig in and make a stand. Additionally, in January 2008, the Pakistani army conducted a successful offensive in South Waziristan called “OperationZal Zala” (Earthquake) that made excellent progress and resulted in the loss of only eight soldiers in four days of intense fighting. This offensive was stopped only because Baitullah Mehsud and his confederates sued for peace — a truce that they quickly violated.

The lessons of past military operations and broken truces in South Waziristan, when combined with the recent TTP strikes against targets like the army headquarters, have served to steel the will of the government (and particularly the military). Pakistani government sources tell STRATFOR that they have the intent and the ability to “close the case for good.” This means that there should be no negotiated settlement with the TTP this time.

Of course, we are not the only people who can anticipate this happening. The TTP and others like the al Qaeda core leadership know all too well what happened in Bajaur and Swat. They have also been watching the Pakistani military prepare for the South Waziristan offensive for months now. The TTP leadership realizes that if they attempt to stand and fight the Pakistani military toe-to-toe they will be cut to shreds. Because of this, we believe that the TTP will adopt a strategy similar to that used by the Taliban in the face of overwhelming U.S. airpower following the U.S. invasion of Afghanistan, or that of the Iraqi military following the U.S. invasion of Iraq. Rather than fight in set-piece conventional battles to the bitter end and be destroyed, after some initial resistance the TTP’s fighters will seek to melt away into the population and then conduct insurgent and terrorist strikes against the Pakistani military, both in the tribal regions and in Pakistan’s core regions. This is also the approach the TTP leadership took to the Pakistani offensive in Swat and Bajaur. They made noises about standing and fighting in places like Mingora. In the end, however, they melted away in the face of the military’s offensive and most of the militants escaped.

Contrary to popular perception, the area along the Afghan-Pakistani border is fairly heavily populated. The terrain is extremely rugged, but there are millions of Pakistanis living in the FATA, and many of them are extremely conservative and hostile toward the Pakistani government. This hostile human terrain poses perhaps a more significant obstacle to the Pakistani military’s operations to root out jihadists than the physical terrain. Accurate and current population numbers are hard to obtain, but the government of Pakistan estimated the population of South Waziristan to be nearly 500,000 in 1998, although it is believed to be much larger than that today. There are also an estimated 1.7 million Afghan refugees living on the Pakistani side of the border. This human terrain should enable many of the TTP’s Pashtun fighters to melt into the landscape and live to fight another day. Indeed, the militants are already heavily embedded in the population of South Waziristan, and the TTP and its rivals have controlled much of the area for several years now.

We have seen reports that up to 200,000 people have already fled areas of South Waziristan in anticipation of the coming military operation, and it is highly likely that some TTP fighters and foreign militants have used this flow of displaced people as camouflage to leave the region just as they did in Swat and Bajaur. Whether the coming offensive is as successful in destroying the TTP as our sources assure us it will be, the military action will undoubtedly force even more militants to leave South Waziristan.

The Camps

In the wake of the U.S. invasion of Afghanistan, the many militant training camps run by al Qaeda and other organizations in Afghanistan were destroyed. Many of the foreign jihadists who were at these camps fled to Pakistan with the Taliban, though others fled to Iran, Iraq or elsewhere. This migration shifted the focus of jihadist training efforts to Pakistan, and South Waziristan in particular. Quite simply, there are thousands of foreign jihadists who have traveled to Pakistan to receive paramilitary training at these camps to fight in Afghanistan. A smaller number of the trainees have received advanced training in terrorist tradecraft, such as bombmaking, in the camps.

Due to the presence of these transplanted training installations, South Waziristan is “jihadist central,” with jihadists of all stripes based in the area. This confluence will complicate Islamabad’s attempts to distinguish between “good” and “bad” Taliban elements. Both the good Taliban aligned with Islamabad that carry out their operations in Afghanistan and the bad Taliban fighting against Islamabad are based in South Waziristan, and telling the difference between the two factions on the battlefield will be difficult — though undoubtedly elements of Pakistani intelligence will attempt to help their Taliban friends (like the Haqqani network and Mullah Omar’s network) avoid being caught up in the coming confrontation.

There are literally thousands of Arab, Uzbek, Uighur, Chechen, African and European militants currently located in the Pakistani badlands, and a good number of them are in South Waziristan. Many of these foreigners are either teaching at or enrolled in the jihadist training camps. These foreigners are going to find it far harder to hide from the Pakistani military by seeking refuge in Afghan refugee camps or small tribal villages than their Pashtun brethren.

Some of these foreigners will attempt to find shelter in North Waziristan, or perhaps in more heavily — and more heterogeneously — populated areas like Quetta (Mullah Omar’s refuge) or Peshawar. Others may try to duck into the Taliban-controlled areas of Afghanistan, but there is a good chance that many of these foreign militants will be forced to leave the Pakistan-Afghanistan area to return home or seek refuge elsewhere.

This exodus will have mixed results. On one hand it will serve to weaken the international jihadist movement by retarding its ability to train new jihadists until replacement camps can be established elsewhere, perhaps by expanding existing facilities in Yemen or Africa. On the other hand, it will force hundreds of people trained in terrorist tradecraft to find a new place to live — and operate. In some ways, this migration could mirror what happened after the number of foreign jihadist began to be dramatically reduced in Iraq — except then, many of the foreigners could be redirected to Pakistan for training and Afghanistan to fight. There is no comparable second theater now to attract these foreign fighters. This means that many of them may end up returning home to join insurgent movements in smaller theaters, such as Chechnya, Somalia, Algeria and Central Asia.

Those with the ability and means could travel to other countries where they can use their training to organize militant cells for terrorist attacks in much the same way the foreign fighters who fought in Afghanistan in the 1980s and left after the fall of the Soviet-backed government there went on to fight in places like Bosnia and Chechnya and formed the nucleus of al Qaeda and the current international jihadist movement.

The Next Generation

There is a big qualitative difference between the current crop of international fighters in South Waziristan and those who fought with the mujahideen in Afghanistan in the 1980s. During the earlier conflict, the foreigners were tolerated, but in general they were not seen by their Afghan counterparts as being particularly valiant or effective (though the Afghans did appreciate the cash and logistical help they provided). In many engagements the foreigners were kept out of harm’s way and saw very little intense combat, while in some cases the foreign fighters were essentially used as cannon fodder.

The perception of the foreigners began to change during the 1990s, and units of foreigners acquitted themselves well as they fought alongside Taliban units against the Northern Alliance. Also, following the U.S. invasions of Iraq and Afghanistan, the foreign jihadists have proved themselves to be very effective at conducting terrorist attacks and operating in hostile territory.

In fact, over the past several years, we have witnessed a marked change in the ways the Afghan Taliban fight. They have abandoned some of their traditional armed assault tactics and have begun to employ al Qaeda-influenced roadside IED attacks and suicide bombings — attacks the Afghan fighters had previously considered “unmanly.” It is no mere coincidence that the number of suicide attacks and roadside IED attacks in Afghanistan increased dramatically after al Qaeda began to withdraw its forces from Iraq. There is also a direct correlation between the IED technology developed and used in Iraq and that now being employed by the Taliban in Afghanistan.

All this experience in designing and manufacturing IEDs in Iraq, Afghanistan and Pakistan means that the jihadist bombmakers of today are more highly skilled than ever, and they have been sharing their experience with foreign students at training camps in places like South Waziristan. Furthermore, the U.S. presence in Iraq and Afghanistan has provided a great laboratory in which jihadists can perfect their terrorist tradecraft. A form of “tactical Darwinism” has occurred in Iraq and Afghanistan as coalition firepower has weeded out most of the inept jihadist operatives. Only the strong and cunning have survived, leaving a core of hardened, competent militants. These survivors have created new tactics and have learned to manufacture new types of highly effective IEDs — technology that has already shown up in places like Algeria and Somalia. They have been permitted to impart the knowledge they have gained to another generation of young aspiring militants through training camps in places like South Waziristan.

As these foreign militants scatter to the four winds, they will be taking their skills with them. Judging from past waves of jihadist fighters, they will probably be found participating in future plots in many different parts of the world. And also judging from past cases, they will likely not participate in these plots alone.

As we have discussed in the past, the obvious weakness of the many grassroots jihadist cells that have been uncovered is their lack of terrorist tradecraft. They have the intent to do harm but not the ability, and many times the grassroots cells end up finding a government informant as they seek help acquiring weapons or constructing IEDs. When these inept “Kramer terrorists” manage to get linked up with a trained terrorist operative, they can cause considerable damage.

The possibility of these militants conducting attacks or bringing much-needed capability to grassroots cells means that the South Waziristan migration, which has almost certainly already begun, will give counterterrorism officials from Boston to Beijing something to worry about for the foreseeable future.

This report may be forwarded or republished on your website with attribution to www.stratfor.com

Läs även andra bloggares åsikter om Pakistan, Afghanistan, AL Qaeda, Taliban, Jihad,

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8,

SvD, SvD2, SvD3,

Sydsvenskan, Sydsvenskan2,

Dagen,

Barometern,

VG, VG2,

DB,

Bloggar
Bloggnamnet länkar till bloggen ifråga. Titeln på specifik bloggpost länkar till den specifika bloggposten.
De listade bloggarna är enligt min mening intressanta. Detta betyder inte att jag alltid håller med om vad som skrivs i dem.
Till denna bloggpost har har endast medtagits bloggar i vilka publicerats bloggposter som relaterar till det pakistanska anfallet på Taliban i Syd Waziristan

Chefsingenjören Dags att bita ihop