Priset för Gilad Shalits frigivning för högt?

Israel står i dagarna inför problemet att lösa problemet med Gilad Shalits frigivning.

Det rör sig om hur många och vilka palestinska terrorister som f.n. sitter fängslade i Israel det går att frige i utbyte mot en israelisk soldat, Gilad Shalit, som tillfånga togs i juni 2006 av en palestinsk kommando räd på den israeliska sidan av gränsen mellan Israel och Gaza remsan. Ansvariga för tillfånga tagandet var förutom Hamas ytterligare några mindre palestinska organisationer

Enligt uppgifter som publicerats i israeliska media hålls den israeliske soldaten i en underjordisk bunker troligtvis belägen i den södra delen av Gaza remsan. De som håller honom fängslad tillåter inte besök av röda kors observatörer och under större delen av tiden inte ens ett tecken på om han levde och i vilket tillstånd. Att detta stod i strid med internationell rätt är självklart, dvs moraliskt sett. Formellt sett kunde ju Hamas alltid anföra att organisationen inte var bunden av Geneve konventionen då man inte skrivit under den. I och för sig kunde inte Hamas skriva under den då enbart stater kan göra det men det är ju en svag ursäkt för Hamas uppträdande.

Hamas var medveten om att Israel till skillnad från de flesta länder var villigt att betala relativt höga priser vid fång ut växlingar. Israelerna som var väl medvetna om detta problem, blev dock klart chockade av de krav man fick från den palestinska sidan.

Man kan fråga sig om det inte funnits andra sätt att få Gilad Shalit fri än en fång ut växling. Ett självklart alternativ hade ju varit att att skicka in ett elit kommando förband i remsan och låta dess medlemmar med vapenmakt fri ta Shalit. Men det troliga resultatet med detta hade varit att fångvaktarna omedelbart dödat honom. (tyvärr har man en sådan erfarenhet av tidigare försök att frita till fångatagna soldater). En annan möjlighet hade varit att kräva Shalits frigivning i samband med eldupphör avtalet efter kriget mellan Israel och Hamas vid årsskiftet 2008-2009. Varför detta inte blev en del av nämnda avtal är oklart men det torde finnas flera orsaker däribland avsaknaden av reellt internationellt stöd för ett sådant krav. Ekonomiska påtryckningar som blockad av varuinförsel till remsan lyckades inte få Hamas att ge efter då Hamas ledningen knappast bekymrade sig för sin egen civilbefolknings väl och vä.

Man var sålunda fast i ett fång ut växlings scenario Hamas krävde fri givandet av ca 450 terrorister. En icke ringa del av dess var dömda till långvariga fängelsestraff för sin medverkan i ett stort antal terrordåd som lett till hundratals israeliska dödsoffer. Det är ingen tvekan om att de tunga terroristerna i gruppen mycket snabbt efter ett frigivande på nytt skulle varit inblandade i planeringen och utförandet av kvalificerade terrordåd.

Det är detta dilemma som den israeliska regeringen och då speciellt premiärministern Bibbi Natanyahu står inför i dag. Kan en ansvarig statsledning frige massmördare som på goda grunder kommer att fortsätta sin terrorverksamhet för att fri ta en soldat? Ungefär 70 procent av Israels befolkning svarar i dag ja till denna fråga. Detta, till inte ringa del, på grund av en oerhört välregisserad kampanj driven av till den till fångatagna soldatens familj närstående personer. Att Gilad Shalits föräldrar har gjort allt de kunnat för att få hem sin son är naturligt. Man kan till och med säga att det är deras plikt som föräldrar.

Premiärministern och de ledande medlemmarna i regeringen måste ta ett kallt och nyktert beslut om huruvida den uppenbara risken av att hundratals israeler kommer att dödas i terrorattacker är värt frigivandet av Shalit. Det är inte lätt att ta ett sådant beslut. Vad premiärminister Natanyaho står inför är valet mellan en israelisk soldats liv och kanske hundratals offer för de frigivna terroristernas framtida skändliga aktioner mot oskyldiga israeliska civila eller att risken att Gilad Shalit får tillbringa resten av sitt liv i en underjordisk bunker. Detta är problemets kärna.

Huvuddelen av den israeliska befolkningen anser att Gilad Shalit skall utväxlas till vilket pris som helst. Hur stor del av de israeler som tycker så har överhuvud taget reflekterat över problemet med frigivningen av alla ärketerroristerna? Antagligen inte så många. De har bara sett till regeringens skyldighet att få hem en soldat som av landets ledning skickats att värna om det.

Men den israeliska ledningen vet att när de första bussarna exploderar och kaféer blir urblåsta, så blir frågan till ledningen "Varför släppte ni dom där fria?" I dag har vi inte en statsledning som kan hantera en situation som denna. Den ledning vi har är vettskrämd när den ser att vad den än gör så får den sota för det. Kort sagt, vad vi har är små ledare. Vad vi saknar idag är politiska ledare som är villiga att leda även om de vet att deras beslut inte blir populära. Vi saknar en statsman som kan och vågar gå ut till den israeliska allmänheten med alternativen och säga,"om jag väljer A så händer C men om jag väljer B så händer D, och som tillägger att han trotts allt väljer ett av de två alternativen med alla dess konsekvenser.

I Maarivs pappersupplaga i dag fanns ett reportage av ett samtal med en far vars dotter dödades av terrorister i Haifa under den andra intifadan. "I dessa dagar krävs det att det israeliska samhället har samma mentala styrka som det hade under sina första år då hoten mot dess existens inte störde dess ledares omdöme och förmåga att styra det mot en ljusare framtid. Då en till fångatagen soldat befrias på annat sätt än kapitulation inför terroristernas krav stärks invånarnas moral och känsla av säkerhet på en gång som det sänder ett klart och skarpt budskap till våra grannar att vi är här för att stanna och att fredliga medel är bättre än terror." (översättning från hebreiska, Arieh Fürth).

Läs även andra bloggares åsikter om Internationell rätt, Israel, Kidnappningar, Krigsförbrytelser, Ledarskap, terror,
Hamas,



DN, DN2, DN3, DN4,
SvD, SvD2,
Sydsvenskan,
Dagen,
Barometern, Barometern2,
VG,

Knuff

Knuff

Knuff

Knuff

Knuff

Brist på ledarskap

Följande artikel är definitivt inte "Politically Correct". Men jag är definitivt inte ensam om de synpunkter som förs fram. Ett antal israeliska journalister har uttryckt sig i samma anda under den senaste tiden.

Gilad Shalit är en israelisk värnpliktig korpral som för lite mer än tre år sedan tillfånga togs av grupp palestinska terrorister tillhörande ett antal olika terrorist organisationer Dådet utfördes på israeliskt territorium inte långt från Gaza remsan. Terroristerna dödade dessutom två israeliska soldater tillhörande samma förband som Gilad Shalit.


Sedan dess har det förts "förhandlingar" mellan israeliska myndigheter och representanter för de som tillfånga tog honom. Förhandlingarna har hittills inte gett något resultat i huvudsak på grund av att den palestinska partnern begärt frigivande av ca 1000 av Israel tillfångatagna terrorister, däribland 450 stycken som av israeliska domstolar dömts för mord och medhjälp till mord i ett stort antal terrorist dåd.

De av Israel tillfånga tagna palestinska terroristerna avtjänar sina straff i civila israeliska fängelser där de har tillgång till radio, TV och tidningar. De har rätt att få besök av sina närstående, officiella representanter för röda korset/röda halvmånen samt sina rättsliga ombud. Utöver detta har de även rätt till studier. Gilad Shalit å andra sidan har hela tiden sedan han tillfånga togs hållits isolerad i en underjordisk bunker i Gaza remsan. Han har systematiskt förvägrats alla de rättigheter som Geneve konventionen ger tillfånga tagna soldater. Alla utom en, den att de palestinska organisationerna har meddelat att de håller honom fången.

Detta intill de sista dagarna då Hamas, som numer har rollen som Gilads fångvaktare, överlämnat en två minuter lång video film som bekräftar att Gilad lever. Detta mot fri givandet av 20 tillfånga tagna kvinnliga palestinska terrorister.

Gilads föräldrar har under de tre åren sedan tillfånga tagandet lyckats med en synnerligen välordnad kampanj för hans frigivande skapa en mycket stark opinion i Israel för att den israeliska politiska ledningen skall frige Gilad på Hamas villkor.

Att Gilads föräldrar och hans familj vill göra allt för att på skynda frigivningen är mänskligt och naturligt. Men kan Israels politiska ledning gå med på att betala varje pris som Hamas kräver?

Kan Israels politiska ledning frige 450 "tunga" terrorister som mer eller mindre alla skulle återgå till aktiv terrorism? De flesta av de 450 tillhör Hamas och är från Västbanken. De skulle totalt förändra balansen mellan Hamas och Fatach till Hamas fördel där. Detta står i klar motsättning till Israels nationella intressen.

Ett mass frigivande av terrorister i dag skulle definitivt uppmuntra Hamas och andra extrema palestinska rörelser att utföra fler kidnappningar. Ur deras sett att se är det ett utmärkt sätt att fria sina av Israel fängslade aktivister. Ligger det i linje med Israels nationella intressen? Hur många israeler, civila som militärer kommer att få sätta livet till genom ett frigivande av Shalit enligt Hamas nuvarande krav?

Detta är idag inte populära saker att säga i Israel. Den helt legitima kampanjen för friandet av Gilad Shalit har spårat ur och vänder sig i dag mot den Israeliska ledningen istället för att vända sig mot Hamas ledningen vars sätt att hålla Shalit fången uppenbart klart strider mot Geneve konventionen. Det går inte att bortse från att Gilad Shalit var och ännu är soldat i Israels arme och som sådan i sin soldat ed svurit på att försvara sitt land till sin yttersta förmåga.

Det är inte Gilads föräldrar som är skyldiga till den situation som uppstått. De har bara gjort det naturliga för föräldrar. Kämpat för att få tillbaka sin son.

Den skyldige är Israels politiska ledning ( regeringarna Olmert, Livni och Natanyahu) som inte klart avvisat alla krav på mass frigivande av tunga terrorister som försatt landet i dess nuvarande ohållbara situation.

En ledning som inte haft modet att förklara för sitt folk de katastrofala nationella följderna av en uppgörelse enligt Hamas nuvarande krav.

Läs även andra bloggares åsikter om Gilad Shalit, fångutväxling, Gaza, Bibi Natanyahu, Tzipi Livni, Ehud Olmert, Ledarskap,

DN,
SvD,
Sydsvenskan,
Dagen,
VG,
DB,

Bloggar
Bloggnamnet länkar till bloggen ifråga. Titeln på specifik bloggpost länkar till den specifika bloggposten.
De listade bloggarna är enligt min mening intressanta. Detta betyder inte att jag alltid håller med om vad som skrivs i dem.
Till denna bloggpost har har endast medtagits bloggar i vilka publicerats bloggposter som relaterar till Gilad Shalit
Ilya Meyer Israel måste sluta uppföra rasistiskt
Mxp Gilad Shalit Talking from the Captivity
Fredrik Axelsson Låt oss inte glömma
Sapere Aude Lördagsnytt 2/09 från Sapere Aude

Fångutväxling

När jag sitter och läser inlägg i frågan om fångutväxlingen som jag fått från olika personer i Sverige och Israel blir jag ordentligt förvånad över att de mer eller mindre alla är negativa till avtalet som ingåtts med Hizbolla. Vid närmare eftertanke slår det mig dock att det är ganska naturligt att de som är mot avtalet fattar pennan och skriver varför de inte tycker om avtalet. De som är för känner inget behov att föra fram varför de håller med regeringsbeslutet. Jag har definitivt svårt att acceptera negativa åsikter från personer i Sverige som saknar Israelisk baggrund medan det är helt annorlunda med de många gånger ytterst kritiska synpunkter som Israeler för fram med det gemensamma att vi står inför ett enormt problem när vi vill försöka anpassa våra etiska värden i dagens Mella Östern. Det innebär att vi som israeler får vara beredda att ta konsekvenserna av våra uppfattningar i frågan. Fysiskt rör det oss,våra barn och våra barnbarn på ett helt annat sätt än judar och icke judar som sitter i Sverige och intellektualiserar om frågan.

En av dem referar den kollektiva israeliska "gutfeeling" som under de senaste dagarna tagit sig i uttryck i uttalanden av sorten "det här var sista gången som vi lämnade levande får att få hem döda". Principen bakom detta uttalande är helt logisk så länge vi rör oss på makroplanet. I det ögonblick man kommer ner på microplanet blir dock det mycket svårare att ge ett klart svar på frågan. Om någon tvekar om det så behöver han enbart kolla upp de tal som hölls vi Eldads och Udis begravningar. Det är lätt att förstå föräldrar och syskon då de utalar sig för den absoluta rätten att deras son ellr bror skall få en grav i hemlandet. Man kan inte heller bortse från liknande utalanden från soldater i Eldads och Udis förband. Här rör det bandet mellan vapenbröder i en arme som har som en av sina bärande principer att inte lämna sårad eller stupad vapenbroder på fältet. Speciellt när det gäller reservistförband så blir frågan mycket allvarligare, inte minst då deltagande i dessa till inte ringa del bygger på - om än icke officiell - frivillighetsprincip. Man kan diskutera om i krigssituationer inte oftast övergripande kollektiva krav kan ses som viktigare än de personliga kraven från familjer och vapenbröder. Det viktiga är som alltid att inte överdriva i endera riktningen utan sakligt väga varje fall på sina meriter.

En kategori är allvarligare än alla andra nämligen tillfångatagna gifta soldater. Här rör det rör sig om tillfångatagna eller stupade soldater (vars lik innehavs av fienden) och frågan om den tillfångatagna soldaten är död eller levande är avgörande för dennes hustru möjlighet att i framtiden starta ny familj. Detta beror på att det är nästan omöjligt att dödförklara enligt judisk religiös lag utan att antingen ha tillgång till liket eller ha trovärdiga vittnen. Beslutsfattarna i Israel stod inför det fallet då det gällde Udi Goldwassers hustru Karnit. Hizbolla nekade att ge någon som helst upplysning i frågan så om man inte frigivit Kuntar hade troligtvis aldrig fått klarhet i frågan med alla de konsekvenser som det skulle fört med sig för Karnit.

I det här fallet underlättades frågan då Kuntar knappast längre kunde ses som en säkerhetsfara (Man kan dock inte bortse från propagandavärdet).

David Landau som i en lång artikel i HaAretz argumenterar att avtalet var förkastligt då det innebär att regeringen tolkat den grundläggande zionistiska pricipen "le olam lo" (aldrig igen) på sådant sätt att den legimiterar utväxling av levande terrorist mot soldat lik. Jag förstår inte hans argumentering här. Principen "le olam lo" rör något helt annat, nämligen att vi (israeler) aldrig igen skulle tillåta "that Jews would never again be hapless murder victims with no one to defend them and avenge their deaths" (citat ur Landaus artikel).

Man kan inte beskylla Olmert regeringen att den inte försökte, men definitivt beskylla de ansvariga för armens dåliga tillstånd i Juli 2006 för att åsidosatt denna ytterst viktga och grundläggande pricip.