Israel och Egypten signalerar till Iran, Gulfstaterna och USA

De senaste dagarna har de israeliska och i viss mån de internationella medierna haft inte så få nyhetssnuttar och kommentarer om att en topp modern israelisk ubåt öppet seglat genom Suez kanalen och deltagit i en flottövning i Elat/Aqaba viken.

Det vill säga, deltagandet i flottövningen kommenterades mindre då detta ansågs vara ett svepskäl.

Huvudsaken var att Egypten låtit en israelisk ubåt öppet passera genom Suez kanalen samt att Israel på detta sätt fått en lösning på problemet att snabbt stationera strategiska ubåtar i Indiska Oceanen inom relativt kort avstånd från Iran.

Det egyptiska beslutet att låta eventuellt kärnvapenutrustade israeliska ubåtar passera Suez kanalen är ett strategiskt beslut av ytterst stor betydelse då det signalerar till hela omvärlden inklusive USA att Egypten ser det iranska kärnvapen programmet som ett hot och är villigt att underlätta för Israel att undanröja det. Det signalerar dessutom att Egypten liksom Israel ser på USA`s diplomatiska ansträngningar att hindra projektet med stor tveksamhet.

Ubåt i Suez Kanalen

Den Israeliska flottan har för närvarande tre tyskbyggda ytterst moderna ubåtar av typen Dolphin . Ytterligare två kommer att levereras under år 2010. Dessa fem fartyg kombinerar dagens mest avancerade navigations och stridssystem vilka dessutom är ytterst enkla att sköta. Enligt internationella källor så kan dessa ubåtar avlossa strategiska kryssningsmissiler med en räckvidd av upp till 1.500 km. Sådana kryssningsmissiler kan sedan ett antal år sedan förses med kärnvapen stridsspetsar.

Enligt internationella källor så har Israel tidigare stationerat ubåtar av ovannämnda typ Indiska Oceanen utanför den iranska kusten. Då det tidigare inte rapporterats att Egypten gett tillstånd för israeliska ubåtar att använda sig av Suez kanalen så förefaller det som ubåtarna i dessa fall gjort en långresa runt Afrikas sydspets. En sådan färd är ju av naturliga skäl förknippad med avsevärda logistiska problem så, om nu de i frågan om Irans kärnvapen egyptiska och israeliska sammanfallande intressena gjort att Egypten ger tillstånd för israeliska ubåtar att använda Suez kanalen så har den strategiska situationen mellan Israel och Iran förändrats avsevärt till Israels fördel. I stället för veckor är det frågan om dagar för en av de moderna israeliska ubåtarna att komma fram till en lämplig position för att öppna verkningeld mot specifika mål i Iran.

Om tidigare det tagits för givet att ett eventuellt preventivt israeliskt angrepp på iranska kärnvapeninstalationer alltid skulle utföras av det israeliska flygvapnet så kan nu även den moderna delen av Israels ubåtsvapen också komma att spela en roll i denna del av konflikten, och inte bara ha rollen av att vara verktyget för Israels "second strike capability". Det är självklart att den ytterst viktiga rollen kvarstår, då trots allt risken för ett iranskt nukleärt överrasknings angrepp kan komma att allvarligt hindra den israeliska förmågan att retaliera med flyg och ballistiska raketer (Jericho 3). Det är självklart att den israeliska ubåtens färd genom Suez kanalen, och allt vad det innebär ur politisk och militär strategisk synpunkt, kommer att noteras i Gulfstaterna, Iran och USA.

Man kan fråga sig vad som ligger bakom den amerikanske vice presidenten Jo Bidens ytterst klara uttalande i en intervju i ABC att "Washington inte skulle hindra Israel om detta land skulle anfalla Iran. Israel har rätt att fatta ett sådant beslut och vi har ingen rätt att hindra det då Israel är en självständig stat som själv beslutar vad dess intressen är rörande Iran liksom i alla andra frågor". Han tillade därefter " Dom har rätt att göra det alldeles frånsett om vi håller med eller inte. Varje självständig stat har rätt att fatta sådana beslut".

Var detta ett uttalande av en ledande politiker som är känd för sin vana att ofta uttala sin personliga mening eller var det ett överlagt policy uttalande som speglar Obama administrationens dilemma, då den troligtvis börjar inse att det inte blir så lätt att förhandla med Aytollornas regim i Teheran? I Vita huset har man givetvis redan frågat sig hur den inhemska opinionen skulle reagera inför en förhandlingprocess som har till uppgift att förbättra kontakterna mellan USA och Iran.

Man har troligtvis insett att det inte skulle gå att uppnå målet att frysa det iranska kärnvapenprogrammet innan det blev ett faktum med minst en bomb. Vad vore då naturligare att låta Israel ta hand om den "heta potatisen". Världsopinionen skulle dessutom skräna på Israel och bortse från att USA själv sjabblat hela processen.

Vem har påstått att Obama och hans administration företrädde höga moraliska principer?

Ett är dock klart, det var inte ett enhälligt beslut i Washington. USA´s ÖB, Mike Mullen, var inte förtjust i beslutet och State Department slingrade sig med uttalanden om självständiga staters rätt att fatta beslut.

Samtidigt med allt detta publicerades att Saudi Arabien skulle gått med på att israeliska flygplan skulle få överflyga landet på väg till och från Iran. Ovisst vem som kokat ihop detta, som visserligen ur militär synpunkt är vettigt, men det förefaller varit en definitiv tidnings anka.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Iran, Egypten, Saudi Arabien, USA, Kärnvapen, Obama,

Knuff

DN
DN2
DN3
DN4
DN5
SvD
Sydsvenskan
Sydsvenskan2
Dagen
Barometern
VG
DB

Bloggar
Bloggnamnet länkar till bloggen ifråga. Titeln på specifik bloggpost länkar till den specifika bloggposten.
De listade bloggarna är enligt min mening intressanta. Detta betyder inte att jag alltid håller med om vad som skrivs i dem.
FIM Amnestys nygamla Gazarapport avfärdades redan i februari
Ilya Meyer Meningen med livet
MXp Kinas våld mot Uighurernas protester liknar Tiananmen
I Gilboas svala skugga Frukt och Grönt
Al HaMatzav Hamas erkänner användandet av "mänskliga sköldar"
Jihad i Malmö Vardagen i en shariadomstol
Rabnor tycker och tänker Raul Wallenberg Postumt
Danofsky for President En riktig midsommarKrantz
Israel i Sverige Vad skall Israel göra med Iran
Hellströms okultiverade tanketrädgård Upprepade dumheter om arabvärlden och palestinierna
Mina tankar Brännhet läsning
Svensk Historia SDI mer nådigt än någonsin
Pophöger Israelisk ubåt i Suez kanalen
Wisemans Wisdoms Vad som komma kan
Gudmundson Mot Gösta Hultén och hans likar
Dick Erixon Europa tappar åter greppet om Balkan

Israeliskt-amrikanskt Hi-tec vapenutvecklings samarbete

Kort inledning
Svenska media brukar i allmänhet enbart kommentera de israeliskt-amerikanska förbindelserna utifrån politiska synvinklar och ibland även ta upp de amerikanska vapenförsäljningarna till Israel. Därför kan det vara intressant att belysa även andra sektorer av samarbete mellan de två länderna.

Det förekommer ett mycket utvecklat samarbete inom ett stort antal dicipliner och det skulle föra alldeles för långt att ens redovisa en mindre del av dem. I den här bloggposten behandlas en del av det samarbetet vid utveckling och applicering av en sektor av hi-tec vapen, nämligen antiballistiska raketer.

En antiballistisk raket är i princip en luftvärnsrobot som är avsedd för att neutralisera (skjuta ner på ren svenska) motsidans interkontinentala som icke interkontinentala ballistiska raketer medan luftvärnsrobotar är mer eller mindre intelligenta robotar för att sjkuta ner flygplan och kryssningrobotar. Det finns exembel på hur högutvecklade luftvärnsrobotsystem kan utvecklas till antiballistiska raketsystem. Ett sådant är den senaste versionen av det ryska S-300 systemet (S-300V)


Lyckat försök med antiballistisk israelisk raket.
För ett antal dar sedan, 070409, utförde det Israeliska flygvapnet ett lyckat försök med den israeliska antiballistiska raketen Chetz 2 (NATO Arrow2).

Det antiballistiska israeliska Chetz projektet, som är ett amerikanskt-israeliskt projekt, är ett så kallat TMD (theater missile defence) system. Sådana system har till sin uppgift att utgöra försvar mot ballistiska medeldistansraketer.

Vid försöket den 7 april fick den israeliska raketen in en fullträff på målraketen som sköts från ett F 15 plan. Målraketen var konstruerad på så sätt att den uppträdde som en iransk Shihab-3 raket. Även om Chetz raketen inte får in en fullträff på sitt mål utan missar på upptill 40 till 50 meter så slår den ut målet då den exploderar när den befinner sig på sitt minimiavstånd från den fientliga raketern. I sin noskon har Chetz raketen hundrartals stålkulor av golfbollstorlek, och det räcker med att en av dem träffar den fientliga raketen för att tillintetgöra den.

Shihab-3 är är en ballistisk medeldistans raket med en räckvidd på ca 2000 km och som i dag utgör en viktig del av den iranska krigsmaktens strategiska styrkor. Det är i ingen tvekan om att i det fall Iran lyckas komma i besittning av kärnvapen Shihab-3 kommer att utrustas med kärnvapenstridsspetsar.

Stor israelisk-USA övning med antiballistiska försvarssystem
Enligt uppgifter i israeliska media kommer USA och Israel under året 2009 gementsamt hålla en övning kallad Junifer Cobra för att testa tre olika antiballistiska försvarssystem. Även om dylika samövningar förekommit tidigare kommer årets övning bli av en större och mer kompliserad typ än de tidigare. Detta beror självkart på det iranska kärnvapenprojektet som ännu ingen vet om der kommer att gå att stoppa.

Övningen som kommer att äga rum i Israel inkluderar förutom det nyligen framtagna Chetz 2 projectet även det amerikanska THAAD (Terminal High Altitude Area Defense) systemet och den amerikanska flottans Aegis Ballistic Missile Defence System.

Israeliska försvarstalesmän påpekar att avsikten med övningen är att skapa en infrastruktur som möjliggör samkörning av israeliska och amerikanska ballistic missile defence system i ett fall då USA vid konflikt med Iran önskar stationera sina ovanstående system här enligt samma modell som inför Gulf kriget mot Irak 1991.

Utöver de ovan nämnda amerikanska systemen kommer det sedan ett halvår i Negevöknen förlagda radarsystemet AN/TPY-2 att vara en intergrerad del av övningen. System förlades i Israel bitvis för att Israel inte alltför oöverlagt skulle ge sig på att militärt slå ut det iranska kärnvapen utvecklingsprogrammet. Men det i Israel förlaggda systemet ger USA även möjlighet att få förvarnig om eventuella iranska ballistiska raketer som skjuts upp mot mål utanför Israels gränser. Installationen i Israel betjänas av amerikansk militär. Det är värt att nämnas att AN/TPY-2 systemet även är avsett förläggas i Europa i samband med den framtida eventuella förläggningen av de sk. robotsköldarna i Polen och Tjeckien.

Div övriga notiser
Det Israeliskt - amerikanska systemet David´s Sling som är avsett för att skjuta ner medeldistans (70 - 250 km) raketer provsköts i sistlidna februari. Provet rapporterades som lyckat och det första provet med skjutning mot inkommande mål avses att gå av stapeln under år 2010.


Inom det israeliska försvarsministeriet oroar man sig för närvarande över att de aviserade budgetnedskärningarna i USA´s försvarsbudget kan komma att ifrågasätta utvecklingen av den projekterade Chetz 3 varianten. Från amerikanskt håll ifrågasätter man om det inte vore bättre att konsentrera sig på en landbaserad variant av den amerikanska flottans ovan nämnda Aegis systems SM-3.
Israels försvarsminister Ehud Barak har under de senaste dagarna haft ett antal samråd med nyckelpersoner inom den amerikanska förvaltningen för att förhindra en sådan utveckling. Även om en vidareutvecklad SM-3 version skulle kunna bli kvalitetsmässigt likställd med Chetz 3 så skulle den israeliska försvarsindustrin förlora en icke ringa del av den kunskap som den skulle erhålla om utvecklingsarbeter i huvudsak skulle vara israeliskt. Detta skulle kunna få kritiska konsekvenser för nämnda industris framtid alldeles frånsett att det israeliska beroendet av USA inom hi-tec vapenutvecklingen skulle bli större.

Enligt uppgifter i svenska media den 150409 så är det Ryskt-Iranska avtalet om luftvärnsrobotsystemet S-300 ännu fruset.

Läs även andra bloggares åsikter om Ballistiska raketer, Försvarspolitik, Israel, Luftvärnsrobotar, Nukleära progeam, USA, Ryssland

DN
DN2
DN3
DN4
SvD
SvD2
SvD3
SvD4
Sydsvenskan
Dagen
VG
VG2
DB

Bloggar
FIM Sabuni: Inga svenska ministrar till Durban II
Ilya Meyer Allt som behövs för att ondskan skall triumfera är de godas tystnad
MXp Hederskulturen i "Suicide City"
"I Gilboas svala skugga Lydstat
Al HaMatzav Netanyahus regering
Jihad i Malmö Brandkåren om Rosengård: Låt det brinna
Rabnor tycker och tänker Yttrandefrihet och böter
Sökandes sanningen-eller politiskt korrekt Gaza? Vad hände egentligen? Och varför?
Danofsky for President Israels arme undrsöker sina soldaters agerande i Gaza
Israel i Sverige Vad sägs om lite fakta
Utrikesbloggen Utrikesnyheter
Hellströms okultiverade tanketrädgård Upprepade dumheter om arabvärlden och palestinierna
Mina tankar Turkiet tycker inte om åsiktsfrihet
Svansbo Abbas vägrar erkänna Israel som judisk stat

Israels minimikrav måste uppfyllas

Alla är ense om att man måste uppnå en vapenvila i Gaza. Många anser att det är skälvklart att vapenvilan skall vara av en sort som garanterar att den blir stabil och att den blir ett steg mot en mer stabil lösning i området.

Men man är antingen inte läskunnig eller totalt omedveten om hur man skall läsa diplomatiska beslut om man tror att FN resulutionen1860 infriar Israels minimikrav för att inställa sina militära aktioner i Gaza.

Den berör inte direkt frågan om Hamas beskjutning av civila mål i Israel. Den är dessutom svävande i sin behandling av vapensmugglingen från Egypten till Gaza remsan. Ingen ansvarig regering i Israel kan gå med på att avsluta de militära operationerna innan dessa två krav, varav det första till stor del är beroende på en lösning av det andra, fått en reell lösning. Om inte smugglingen hindras så är vi tillbaka där vi var innan Israel startade den väpnade aktionen i december 2008. Israel måste lägga ribban högt av minst två skäl. Det första är att det internationella samfundet så lätt glömmer sina beslut då de kört fast i svåra och långvariga förhandlingar speciellt om det finns nya och "sexiga" problem på den internationella dagordningen. Det andra, och det är ett mer specifikt israeliskt skäl, är att Hamas överhuvudtaget inte bara inte erkänner Israels rätt till existens utan även har inskrivit i sin stadga att dess mål är att se till att den israeliska statsbildningen "försvinner". Om ens motpartner har sådana mål så får man ju vara mycket försiktig i förhandlingar.

Problemet med att komma fram till en lösning av de ovan nämnda frågorna försvåras av att det finns inte så få intressenter som av egenintrasse har inte vill vidtaga handlingkraftiga åtgärder. Två av dem är Iran och Egypten. Iran understödde aktivt Hamas i dess krav på att inte förlänga det föregående eld upphöravtalet som gick ut den 19 oktober 2008, med löften om 100% stöd mot ett israeliskt anfall. Iran övertygade dessutom Hamas att Israel inte skulle våga anfalla och om Israel trotts allt skulle anfalla så hade ju alla sett sommaren 2006 att kvaliteten på den iaraeliska krigsmakten inte var som förr.

Iran ser kriget i Gaza som en del av dess konflikt med Israel och inte som en lokal israelisk palestinsk konflikt. Den israeliska aktionen uppfattas i Teheran som ett allvarligt hot att mista ett, och kanske det mest lovande, fotfästet i Mellan Östern. Ingen vet hu många milioner USD som Iran lagt ner på att öva och utrusta Hamas militära förband samt även finansiera utbyggnaderna av de i huvudsak underjordiska befästningssystemen i Gaza remsan. Den iranska statsledningen befinner sig i panik då den ser allt ökade riskerna av att Hamas antingen skall falla eller bitvis orientera sig i en annan politisk riktning.

Hizbollas, som är Irans andra stödjepunkti Mellan Östern, allt annat än aktivistiska hållning i konflikten trotts de iranska uppmaningarna att öppna en andra front gör ju knappast mullorna i Teheran gladare. Man kan på goda grunder utgå från att Iran kommer att göra allt i sin makt för att sabotera ett internationellt avtal om stängning av smuggel tunnlarna under den Egyptiska gränsen till Gaza remsan - enligt vissa uppgifter finns de ännu tunnlar som inte bombats sönder av Israel - .

Den iranska transport operationen till Gaza, som sedan ett antal år sedan drivs av de iranska revolutionära gardet är relativt komplicerad Den går genom Somalien därefter Sudan, Röda havet, genom öknen till Nilen och så småningom anländer godset till Sinai öknen där de tas om hand av de lokala beduinerna som för fram det till Rafiach vid gränsen till Gaza remsan.

I det egyptiska Rafiah existerar ett välsmort mutsystem som iranierna med hjälp av de lokala beduinerna byggt upp för att "underlätta" varornas vidare transport under gränsen till Gaza remsan. Mutsystemet i Rafiach inkluderar alla från borgmästaren till den lägsta egyptiska gränspolis. Iranierna betalar dessutom bra.

Det är mer eller mindre klart att den egyptiska statsledningen skulle vilja få slut på smugglingen. Mubarak är definitivt ingen vän av Hamas och om Israel kunde utplåna Hamas utan att den egyptiska inblandningen blev för uppenbar så skulle det inte fällas många tårar i presidentpalatset. Men, och det finns flera men, först och främst kan den egyptiska nationalhedern inte tåla att förhindradet av smugglingen görs av icke egyptiska specialister som verkar i gränsområdet under egyptiskt överinseende. För det andra, Det muslimska brödrarskapet är mycket starkt i Egypten och då Hamas är brödrarskapets palestinska lokalavdelning, föreligger uppebara inrikespolitiska svårigheter för den redan en smula skakiga regimen att välja en sådan lösning. Och inte minst för det tredje, en icke ringa del av den egyptiska befolkningen i Sinai är ekonomiskt beroende av dessa vapentransporter.

Man kan fråga sig om med hänsyn till ovanstående det går att räkna med ett ens passivt Egyptiskt stöd för någon sorts aktion mot smugglingen utöver välvilliga deklarationer. Men detta kan inte Israel gå med på. Vilken självständig stat skulle föresten kunna gå med på det? Den Egyptiska ledningen signalerar till Israel "Sorry, it's your problem". Men om det är så, låt oss då få ta hand om det på det sätt som vi finner lämpligast.


När det gäller gränsövergångarna mellan Israel och Gaza så frågar man sig om det inte går att avända en sedan länge på andra ställen beprövad lösning. Israel skall ha rätt att kolla all varuimport och all person trafik till Israel enligt samma regler som i dag tillämpas vid Israels internationella gränsövergångar.

Läs även andra bloggares åsikter om Gaza, Hamas, Israel, Vapensmuggling, Palestinier

DN6
DN7
DN8

SvD5
SvD6
Svd7

Sydsvenskan

Dagen



DB

Skarp Israelisk varning till Syrien. Ge inte Hizbolla moderna luftvärnsrobotar

I min förra blogpost tog jag upp frågan om Ryssland verkligen kommer att leverera högklassiga luftvärnsrobotar till Iran. Utöver problemet att en sådan leverans skulle försvåra eventuella Israeliska insatser för att förhindra eller åtminstånde försena den iranska kärnvapenutvecklingen så finns alltid faran för att vad som finns i Iran förr eller senare dyker upp hos Hizbolla i södra Libanon. Många gånger förmedlat av och genom Syrien.

TV2 hade i kväll (23122008) som andra item ett inslag om att Israel varnat Syrien för att förse Hizbolla med moderna luftvärnsrobotar av ryskt ursprung. Hizbolla har en längre tid försökt att få moderna luftvärnsrobotar för att i möjligaste mån förhindra israeliska överflygningar med såväl bemannade som obemannade israeliska flygplan och under de rådande förhållandena i området vad vore naturligare än att Syrien skulle skicka vidare en del för Israels flygvapen ytterst farliga "leksaker".

Ryssland har ännu inte utrustat Syrien med S-300 men det saknas inte lite äldre typer av robotar som skulle ytterst försvåra IAFs verksamhet över speciellt södra Libanon.

TV2 mellanöstern specialist, Ehud Yari, påpekade i det ovan nämnda inslaget, att Syrien är sedan länge medvetet om att installerande av kvalificerade luftvärnsrobot system i Libanon är att överskrida en av Israels röda linjer. Dvs att Israel i ett sådant läge skulle se sig nödgat att vidtaga militära åtgärder mot Syrien för att rätta till vad som skett. Men om man tar i beaktande hur många sådana röda linjer Israel låtit speciellt Hizbolla och Hamas överskrida under perioder som Barak varit Israels premiärminister och/eller försvarsminister så kan man med rätta fråga sig om Syrien inte helt enkelt utgår från att även i detta fall Israel inte skulle reagera.

Efter att Hizbolla i våras lyckades få en till organisationen välvilligt inställd person vald till Libanons president samt få gehör för sitt krav på att Hizbollas tre representanter i den libanesiska regeringen skulle ha vetorätt när organisationen så ville vid omröstningar i regeringen kan man dock fråga sig om Hizbolla överhuvudtaget behöver den Syriska logistiska hjälpen.

Det är en offentlig hemlighet att Hizbolla inom den Libanesiska regeringen verkar för att det Libanesiska luftförsvaret skall utrustas med moderna vapen. Som ett första steg i den riktningen kan man se beslutet att från Ryssland inköpa 11 st moderna stridsflygplan av modellen Mig 29. För att förstå den både kvalitativa och kvantitativa betydelsen av beslutet kan nämnas att det Libanesiska flygvapnet i dag består av fyra (!) Hawker Hunter plan som är utmärkt plan men dock är från 1950-talet. I det Svenska flygvapnet fungerade planet som en övergångstyp mellan J-29 (Tunnan) och J-35 (Draken). Dess beteckning i SFV var J-34.

Läs även andra bloggares åsikter om Libanon, Syrien, Israel, Ryssland, Iran, Hizbolla, Hamas, luftvärnsrobotar

SvD

Sydsvenskan

Dagen

Tzpi Livni ny ledare för Kadima partiet

Valet till ny ledare för det regerande (om än i koalition med andra partier) kadimapartiet efter Ehud Olmert tilldrog sig visst intresse, dels därför att partiet är det största i israels parlament och dels därför att man ville se vem som kom efter Ehud Olmert.

Jag skriver visst därför att det trotts allt inte var ett val där de stora massorna i Israel med glöd i blicken följde vad som hände. Inte ens Kadimas 77.000 medlemmar verkade alltför intresserade då bara något över 50% deltog i valet. Det var en grunka för yrkespolitiker, mediafolk och den typ av politiskt intresserade personer som inte kan missa chansen att deltaga i valfri valkampanj (det kan vara rätt roligt ibland). Det var definitivt inte huvudämnet för israelerna när de träffades över kaffe, vin, kakor, nötter, osv hos varandra på fredagskvällarna efter de stora nyhetsprogrammen på TV.

Varför? Av flera skäl och en del av dem definitivt tragiska. Först och främst politiken har fått ett dåligt namn här i landet. Det är i huvudsak andra och tredje rangs folk som sysslar med den och de ger, tyvärr, många gånger intrycket av att mera värna om sitt eget personliga välstånd, den grupps välstånd som sänt dem till parlamentet och knappast alls om landets välstånd. Om det en gång var personer med idéer, vida vyer, personlig integritet, förmåga till ledarskap samt en naturlig förmåga att sätta landets väl framför det personliga intresset som satt i parlamentet och speciellt i regeringen, så är detta ett minne blott. Om Itzak Rabin avgick därför att en journalist upptäckt att hans hustru hade ett konto på en bank i USA med några tusen dollar på (1977 stod detta i strid med israelisk lag men ansågs dock vara ett relativt lindrigt brott) så frågar man sig hur Ehud Olmert kan sitta kvar som premiärminister månad efter månad medan polisen undersöker grava misstankar om bl.a. mutbrott och till och med lämnat över en del undersökningar till åklagarmyndigheten med rekommendation att Olmert skall åtals för bl.a. mutbrott. Om landets premiärminister handlar så kan man ju knappast förundra sig över att politik och politiker fått ett dåligt namn.

I valet till Kadimas nye ledare deltog fyra av dess ledande medlemmar, samtliga regeringsmedlemmar och parlaments ledamöter. Tzipi Livni, premiärministerns ställföreträdare dvs nr två i rangordning i regeringen. Återkommer nedan med mer detaljer om henne. Shaul Mofaz, transportminister, var försvarsminister i Arik Sharons sista regering, tidigare överbefälhavare. Meir Shitrit, inrikesminister, parlamentsledamot i bortmot 30 år, innehaft ett stort antal ministerposter, tidigare borgmästare i Javne. Avi Dichter, minister för den interna säkerheten dvs polisminister då General Security Agency som har hand om den egentliga interna säkerhetstjänsten sorterar direkt under premiärministern. I den sistnämnda funktionen gjorde han ett utmärkt arbete under den andra intifadan och anses av många varit en av GSAs bästa chefer genom tiderna.

Det stod tidigt klart att det i valet fanns två huvudkandidater Tzipi Livni och Shaul Mofaz samt två bikandidater som förväntades lämna loppet innan valet men inte gjorde det utan fortsatte till det för dem bittra slutet.

Tzipi Livni tog snabbt en hyfsad ledning över Mofaz i väljarundersökningarna. Mofaz förklarade hela tiden undersökningarna inte var exakta utan att han i själva verket ledde en smula. I de tre utgångspollarna på valdagen hade Tzipi Livni enligt samtliga en ledning på något över 10%. Detta gjorde att den normala israelen gick till sömns med vetskapen om att "Tzipi" hade vunnit stort. Döm om vår förvåning då vi slog upp tidningarna på morgonen eller slog på radion och fann att skillnaden var ca 470 röster till Tzipi Livnis fördel! Tala om en dundertabbe hos samtliga valundersöknings institutioner. Ni kan ju tänka er alla de intelligenta och mindre intelligenta bortförklaringar de kom med.

Formellt sätt hade Mofaz kunnat överklaga valet pga några mindre formella fel men det är inte säkert att han skulle kunnat kasta omkull resultatet. Hans juridiska rådgivare ansåg att det var värt ett försök men Mofaz förklarade att det var ett nationellt intresse att valprocessen inte skulle förlängas mer än nödvändigt. Ingen tvekan om att han skapade sig mycket goodwill Den stora politiska skrällen kom under torsdagen då Mofaz vid en av honom sammankallad presskonferens meddelade att han avgår från regeringen och parlamentet och slutar med allt löpande politiskt arbete. Efter en icke definierad semestertid sade han att han skulle överväga hur han bäst skulle kunna verka för landet och sin familjs framtid. Det är ännu för tidigt att spå huruvida Mofaz avgång skadar Kadima eller ej. Kommentatorerna är ännu oeniga om detta. Det torde dock vara helt klart att det inte gynnar partiet då det genom hans avgång förlorat sin främsta men dock inte enda säkerhetspolitiska expert.

Några ord om Tzipi Livni. Hon har nyss fyllt 50. Hennes politiska karriär är ganska kort ca 10 år, men hon har under denna tid innehaft ett antal viktiga poster däribland den som hon innehar i dag, utrikesministerposten. Innan hon startade sin politiska karriär arbetade hon som advokat huvudsakligen på den privata marknaden, förutom under en fyraårstid i 20-årsåldern då hon var verksam som mossad agent stationerad i Paris. Hon är till sin typ inte yrkespolitiker vilket kan vara en fördel som även en nackdel beroende på bedömarens personliga preferenser. Det är ingen tvekan om att den israeliska allmänheten ser henne som en ärlig och rättfram person som inte låtit sig bli nedfläckad av tvivelaktiga ekonomiska manipulationer vilket till stor del var orsaken till hennes valseget.

Hennes kritiker drar helatiden fram att hon är för oerfaren i politiken för att kunna axla den tunga premiärministerposten. Jämfört med Mofas har hon inte mindre allmän politisk erfarenhet men det är klart att hon har en mindre detaljerad säkerhetspolitisk erfarenhet. Men vi måst vara på det klara med att det inte är helt klart att det är en fördel eller nackdel om en israelisk premiärminister har eller inte har en aktiv militär bakgrund.

I internationella som svenska media har man fört fram synpunkter som att Livni är mer duva än Mofaz då hon förhandlar med palestinierna medan han ger ifrån sig krigiska utlåtanden. Mofaz som i sin regeringsfunktion inte var direkt indragen i förhandlingarna hade ju lätt att strö krigiska populistiska yttranden runt om sig medan Livni i funktionen som utrikesminister fick lov att sila orden. En av orsakerna till det ytterst spända förhållandet mellan Tzipi Livni och premiärminister Ehud Olmert var att hon inte alls var benägen att göra de relativt långtgående eftergifter som han ville göra. Låt oss inte glömma att även om både Livni och Olmert växte upp i hem där föräldrarna tillhörde Irgun och efter staten Israels självständighet Herut partiet, Livnis föräldrar var mycket centralare personer i rörelsen. Tzipi Livni vet att Israel i dag är tvunget att i viss mån kompromissa med palestinierna och det av orsaken att det är troligtvis det enda sättet att undvika katastrofen av en utifrån påtvingad binationell enstatslösning. Detta innebär inte att hon är villig att göra Olmerts eftergifter som hon anser vara oansvariga.

Vår nygamla värld och Israels plats i den

Efter att vi i några år i slutet av det 20 århundradet levt i en illusion av en demokratisk, kapitalistisk, framåtskridande värld där alla de brister som vi upplevt under de senaste 100 åren sakta men dock säkert skulle försvinna vaknade vi upp den 11 september 2001 med insikten att den fria demokratiska världen hotades till sina grundvalar av den islamska fundamentalismen. Men även efter detta datum trodde vi att vi levde i en värld där de västerländska idéerna och principerna på sikt skulle klara av hotet från den islamska fundamentalismen. Trotts allt hade dessa idéer under 1900-talet besegrat både det nazistiska och kommunistiska imperierna.

Vi var så upptagna med att njuta av frukterna av denna nya härliga värld på en gång som vi utan mycket kraft och inte speciellt framgångsrikt bekämpade den islamska fundamentalismen, att vi inte såg hur kärnan i det fallna kommunistiska imperiet, Ryssland, sakta men säkert under Vladimir Putins ledning gjorde come back på den internationella scenen. Ännu för ett antal månader sedan lyckades USA och EU tvinga på världen sin lösning av Kosovo problematiken. Detta trotts de ytterst starka och definitivt inte helt ogrundade protesterna från Rysslands sida. Ekonomiskt och maktpolitiskt levde vi ännu i en enpolig värld. Det försiggick förhandlingar om utökning av NATO österut genom att ge Ukraina och Georgien medlemskap. USA var supermakten. EU var ekonomiskt starkt men saknade en supermakts militära styrka.

Den 8 augusti bröt kriget mellan Georgien och Ryssland ut. Vem som började är en smula oklart men den direkta orsaken var den interna Georgiska konflikten mellan cetralregeringen i Tibilisi och de två provinserna Södra Ossetia och Abkhasia som definitivt inte accepterade den Georgiska överhögheten utan föredrog en rysk överhöghet. Det förefaller inte råda någon tveksamhet om att Ryssland en längre tid planerat en aktion mot Georgien och insett att de ovan nämnda provinserna kunde vara ytterst användbara i den ryska strävan att inte bli både i väst och sydväst omgiven av allt mer västinriktade länder. Kort sagt Moskva hade beslutat sig för att nu var det nog. Georgiens krav på att Södra Ossetia och Abkhasia oundvikligen var och skulle förbli Georgiska områden blev en förevändning för ett ryskt ingripande som dock handlade om att man från Moskvas sida inte var beredd att acceptera ett klart västinriktat demokratiskt och inom en snar framtid NATO anslutet Georgien. D.v.s. strävan efter att de till Ryssland gränsande staterna skall vara mer eller mindre välvilligt inställda (till Ryssland). En rysk målsättning från Peter den store till Breshnjev.

De ryska ledarna har idag även ett, ur deras synpunkt, strategiskt ekonomiskt argument för att ha en medgörlig regim i Georgien. Rysslands återinträde på den världspolitiska scenen grundas till icke ringa del på olje och gasinkomster. Europa är till 25% beroende av från Ryssland importerad olja och gas. Den oljeledning som i dag går från de azerbaijanska oljefälten i Baku genom Georgien till Ceyhan vid den turkiska medelhavskusten ger EU länderna möjlighet att erhålla olja utan att vara beroende av ryska politiska och ekonomiska påtryckningar. Situationen skulle bli en helt annan om Georgien blev en rysk lydstat.

Som situationen ser ut när detta skrivs så har Georgien förlorat men det är inte alls säkert att förlusten innebär att den blivit en rysk lydstat. De styrande i Tiblisi får i fortsättningen finna sig i följderna av deras lands geografiska närhet med en av världens två stormakter. Ryssland har återtagit sin ställning på den geopolitiska arenan, medan USA lidit ett svidande nederlag. USAs nederlag är inte till så liten del självförvållat. Redan vid tidpunkten för Kosovos självständighetsförklaring signalerade de ryska ledarna att om USA och EU skulle erkänna Kosovos utbrytande ur Serbien så skulle Rysland inte ha något att invända mot att Syd Ossetia och Abkhazia bröt sig ur Georgien. Detta gjorde inget intryck på de amerikanska ledarna och ej heller på huvudelen av EU ländernas ledare. USAs nederlag består till stor del av att förutom att Ryssland kommit tillbaka till den världspolitiska scenen, tilltron till USA hos en icke ringa del av dess allierade och speciellt delvis allierade har skadats på ett ytterst allvarligt sätt. Hjälpen Georgien fick var vackra ord men vackra ord har aldrig stoppat ryska stridvagnar (fråga ungrare, tjecker eller afghaner). När de ryska ledarna såg president Bush sitta och heja i simstadion i Bejing medan den ryska armen gick in i Georgien insåg att de inte hade någon omedelbar allvarlig amerikansk reaktion att ta hänsyn till. När det gäller EU så visar det sig bara en gång till att "softpower" inte tar när någon busstat använder sig av "hardpower". Man kan inte låta bli att komma att tänka på Stalins klassiska fråga "Hur många divisioner har Påven?".

Hur kommer Israel att påverkas av konflikten? Först och främst kommer Israels ställning visa vi USA att påverkas, då USA av naturliga skäl måste ta hänsyn till den nya goepolitiska situationen. Det kan, och kommer att uppstå situationer då USA av egna intressen inte kommer att kunna ge det stöd som det hittills kunnat i den enpoliga världen. Israel måste inse att detta inte beror på fientlighet från USAs sida utan bara en följd av att USA kan befinna sig i en situation där de egna intressena tar överhand över viljan och förmågan att stödja Israel. Dessutom bör Israel i sitt utrikespolitiska uppträdande icke handla på sätt som i onödan kan reta den ryska björnen. Man bör från Israels sida bli mer uppmärksam på inverkan av ekonomiska och militärekonomiska kontakter med olika stater på förbindelserna med Ryssland. Man behöver inte heller utgå från att de framtida förbindelserna med Ryssland automatiskt kommer att bli som förhållandet mellan Israel och Sovjet på 1960 och 1970 talen. Ansvaret i alla dessa frågor ligger givetvis inte enbart på Israel men även Israel bör dra sitt strå till stacken.

Det förefaller också som om Israel kunde vinna mycket på att analysera och begrunda modellen av den ryska krigföringen Jag hoppas att kunna återkomma till denna aspekt inom den närmaste framtiden.

På sikt påverkar givetvis den nya situationen även svenska militärpolitiska överväganden.