Nu då det är lite mer än 30 timmar tills Oskarsgalan blir den pirrande känslan i magen starkare hos alla de israeler som otåligt väntar på beskedet om den israeliska filmen "Waltz with Bashir" får en Oskar i kategorin "Bästa utländska film" eller om det blir samma antiklimax som förra året då "Beaufort" snubblade alldeles framför målsnöret.
Den 24 januari i år skrev jag en artikel på den här bloggen om filmen och de som är intresserade kan nå den genom att klicka här.
Jag är givetvis medveten om att de fyra konkurrenterna är alldeles utmärkta filmer. Jag läste just nu en stor artikel i Maariv om en av dem (tysk), som handlade om Baader - Meinhof ligan. Förefaller vara en alldeles utmärkt film om en grupp tyska ungdomar vars idealism och vilja att förändra samhället utvecklades till ren terrorism. Både filmens regissör och författaren till den bok filmen bygger på var aktiva inom det sena sextitalets ungdoms och studentrevolt.
Jag kommer i håg hur jag många gånger under 1960-talets slut i Sverige, fick frågan varför det inte fanns någon ungdoms- och studentrevolt i Israel. Jag brukade svara att medan de europeiska och amerikanska ungdomarna revolterade mot de samhällen de levde i, de israeliska ungdomarna fick dra ut i krig för att överhuvudtaget ha ett samhälle att leva i. Svaret var enkelt men mycket få av de som frågade verkade förstå det.
Fulman, filmens regissör, och hans kamrater var visserligen en halv generation yngre än "sextioåttorna" men den israeliska situationen hade inte ändrats mellan 1968 och 1982. Detta gör att Israel är troligtvis det enda västerländska land som inte haft en ungdoms- och studentrevolt av 1960 tals modell.
En ytterligare skillnad mellan europeiska samhällen och Israel är att i Israel finns det ingen "efter krigsgeneration" i samma bemärkelse som t.ex. Tyskland, Storbritanien och i viss mån även i Sverige. I Israel utspelas det mer eller mindre ett existentiellt krig i varje generation.
Dessa är ytterligare orsaker till varför många gånger israeler och européer som är födda i slutet av 1940- talet inte riktigt förstår varandra - deras referensramar är olika. Jag undrar också hur den normale svensken som är född efter andra världskriget och inte har några direkta eller indirekta minnen från det upplever en film som Waltz with Bashir.
Enligt min uppfattning är en av filmens starkaste scener den där de israeliska soldaterna befinner sig runt om Sabra och Shatilla lägrerna medan de libanesiska kristna falangerna slaktar palestinierna i lägren. En gång när jag satt och pratade om filmen med en svensk 20-åring fick jag frågan. "Varför ingrep inte de israeliska soldaterna mot falangisterna?" Han hade väldigt svårt att förstå varför de inte gjorde det självmant och kunde inte förstå mitt svar att så länge de inte fick order att ingripa, kunde de inte göra det. Hela problemkomplexet med moraliska frågor som en aktiv soldat så ofta ställs inför var något som han - tur nog - aldrig behövt reflektera över.
Jag hoppas bara att jury bedömningen av filmen blir så objektiv som möjligt. Det är inte så lätt så här en månad efter kriget mot Hamas.
Om den får Oskarspriset så kommer jag med nöje ta del av de svenska pro palistiniernas arga kommentarer.
Den 24 januari i år skrev jag en artikel på den här bloggen om filmen och de som är intresserade kan nå den genom att klicka här.
Jag är givetvis medveten om att de fyra konkurrenterna är alldeles utmärkta filmer. Jag läste just nu en stor artikel i Maariv om en av dem (tysk), som handlade om Baader - Meinhof ligan. Förefaller vara en alldeles utmärkt film om en grupp tyska ungdomar vars idealism och vilja att förändra samhället utvecklades till ren terrorism. Både filmens regissör och författaren till den bok filmen bygger på var aktiva inom det sena sextitalets ungdoms och studentrevolt.
Jag kommer i håg hur jag många gånger under 1960-talets slut i Sverige, fick frågan varför det inte fanns någon ungdoms- och studentrevolt i Israel. Jag brukade svara att medan de europeiska och amerikanska ungdomarna revolterade mot de samhällen de levde i, de israeliska ungdomarna fick dra ut i krig för att överhuvudtaget ha ett samhälle att leva i. Svaret var enkelt men mycket få av de som frågade verkade förstå det.
Fulman, filmens regissör, och hans kamrater var visserligen en halv generation yngre än "sextioåttorna" men den israeliska situationen hade inte ändrats mellan 1968 och 1982. Detta gör att Israel är troligtvis det enda västerländska land som inte haft en ungdoms- och studentrevolt av 1960 tals modell.
En ytterligare skillnad mellan europeiska samhällen och Israel är att i Israel finns det ingen "efter krigsgeneration" i samma bemärkelse som t.ex. Tyskland, Storbritanien och i viss mån även i Sverige. I Israel utspelas det mer eller mindre ett existentiellt krig i varje generation.
Dessa är ytterligare orsaker till varför många gånger israeler och européer som är födda i slutet av 1940- talet inte riktigt förstår varandra - deras referensramar är olika. Jag undrar också hur den normale svensken som är född efter andra världskriget och inte har några direkta eller indirekta minnen från det upplever en film som Waltz with Bashir.
Enligt min uppfattning är en av filmens starkaste scener den där de israeliska soldaterna befinner sig runt om Sabra och Shatilla lägrerna medan de libanesiska kristna falangerna slaktar palestinierna i lägren. En gång när jag satt och pratade om filmen med en svensk 20-åring fick jag frågan. "Varför ingrep inte de israeliska soldaterna mot falangisterna?" Han hade väldigt svårt att förstå varför de inte gjorde det självmant och kunde inte förstå mitt svar att så länge de inte fick order att ingripa, kunde de inte göra det. Hela problemkomplexet med moraliska frågor som en aktiv soldat så ofta ställs inför var något som han - tur nog - aldrig behövt reflektera över.
Jag hoppas bara att jury bedömningen av filmen blir så objektiv som möjligt. Det är inte så lätt så här en månad efter kriget mot Hamas.
Om den får Oskarspriset så kommer jag med nöje ta del av de svenska pro palistiniernas arga kommentarer.
Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Libanon, Palestinska flyktingar, film
DN
SvD
SvD2
Sydsvenskan
