Spekulationer om ett eventuellt samförstånd mellan USA och Iran inför mötet i Bagdad

Inför mötet  i Bagdad den 23 maj mellan å ena sidan Iran och  å andra sidan USA, Storbritannien, Frankrike, Ryssland, Kina  och Tyskland om det iranska nukleära programmet har spekulationerna under de senaste dagarna blivit allt livligare om man vid detta möte kommer att kunna komma fram till ett principavtal mellan parterna.

De europeiska ländernas representanter har sedan mötet i Istanbul i förra månaden  klart signalerat att Iran vid mötet i Bagdad måste i princip godta de av dem framlagda kraven  på Irans handläggning av sitt nukleära program. För att förhindra att de Iranska delegaterna  att bara meddela vid mötet att de återkommer med svar efter att satt sig in i de framlagda kraven har man låtit Iranierna redan innan Bagdadmötet ta del av dem. Bakgrunden till detta är att man under årens lopp lärt sig att Iranierna är specialiserade på att  förhala förhandlingar för att vinna tid, något som man definitivt vill undvika.

Iranierna är medvetna om att så länge som det försiggår reella förhandlingar, Israel knappast har någon internationell legitimitet att  utföra ett anfall mot de iranska nukleära anläggningarna. Därför är det ytterst viktigt att förhandlingarna  slutförs innan iranierna lyckats komma till det stadium av utbyggnad av  den underjordiska uran anriknings anläggningen i Fordow  bredvid staden Qum, att det israeliska flygvapnet saknar möjlighet att bomba sönder anläggningen.

President Obama har vid ett antal tillfällen meddelat att i fallet att Iran inte går med på USAs krav,  så kommer detta lands väpnade styrkor sättas in  mot det iranska projektets anläggningar. Problemet är dock att USAs väpnade styrkor kan slå ut Fordow anläggningen vid en senare tidpunkt än vad Israel kan, vilket gör att USA inte har samma tidspress på sig som Israel har med allt vad detta innebär.

Igår (20052012) på på morgonen hade Yediot Achronot, Maariv och Israel HaYom (papperstidningarna) men inte HaAretz utförliga reportage och utvärderingar av de Amerikanska/Europeiska  förhandlingskraven. Yediot hade det utförligaste reportaget och jag citerar från nämnda tidning.

Kraven på Iran

1. Ett omedelbart stopp av urananrikning på 20% och högre procent.

2. Iran förbinder sig att skicka ut allt uran som som anrikats till 20% och högre till länder som fastställs av USA och Europa.

3. Ett omedelbart avbrytande av all urananrikning i den underjordiska  Fordow anläggningen.

4. Ge fritt tillträde för FN organet "International Atomic Enargy Agecy (IAEA)" kontrollanter till alla Irans nukleära anläggningar inklusive Parchin basen till vilken iranierna hittills nekat IAEA kontrollanterna tillträde. 

Orsaken till att Parchin basen nämnts speciellt beror på att det på goda grunder misstänkts att iranierna på denna bas sysslat med prov av tändrör för nukleära bomber. Om detta visar sig vara sant så har vi här ett direkt bevis för att det iranska nukleära projektet då sådana tändrör under inga förhållanden behövs inom den civila nukleära sektorn.

USA och Europa slår fast att beslutet om sanktionerna rörande iransk oljeexport till Europa och övriga delar av världen från och med 01072012 står fast samt att att det redan ikraft gällande sanktionsbeslutet att Iran kopplas av från SWIFT (internationel penningclearing).

Man ger dock Iraniern ett antal "morötter"

1. Stöd till Iran för upprättande av  civila kärnkraftverk

2. Annullerande av sanktionerna på reservdelar till flygplan.

3. Stöd till iransk Hi-Tec industri.

De israeliska reaktionerna på kraven från USA och Europa var i huvudsak negativa då de gav Iran rättighet att anrika uran till 3.5%. I och med detta medgivande får Iran rättighet att överhuvudtaget anrika uran vilket gör det mycket svårare för IAEA kontrollanter att upptäcka huruvida Iran anrikat även till högre procentsats än 3.5.

En av Israels främsta experter på Iran och dess nukleära program är Ronnen Bergman. I en kort artikel i söndagens  Yediot  själper han en hel del kallt vatten över den enligt honom glada optimismen i kretsar i och runt Vita huset. Han påpekar syrligt att iranierna visserligen gått med på att förhandla om förslag som de tidigare helt nekat att diskutera , men de har hit tills inte gett några indikationer på att de kommer att gå med på dem. Men sen blir han mycket mer allvarlig då han påpekar att om det visar sig att USA verkligen står bakom vad som publicerats i dess namn så innebär detta att USA ändrat åsikt på ett ytterst allvarligt sätt då de (USA) går med på att Iran, som har en historia av lögner och förbjudet nukleärt utvecklingsarbete, överhuvudtaget skall ha rätt till nukleärt utvecklingsarbete. Han fortsätter och påpekar att om det visar sig att vad som publicerats  är USAs ståndpunkt så ligger dessa krav långt under vad Israel krävt för att skydda sin säkerhet. Bergman påpekar att Israels krav inte enbart är sluta med anrikningen i Fordow anläggningen utan även demontera densamma. Israel kräver dessutom att allt anrikat uran, även det som är under 3.5% , förutom något hundratal kg, skall sändas till vänskapligt inriktade länder under IAEAs kontroll. Det uran som iranierna skall ha rätt att ha skall dock inte uppgå till mer än vad som är något under minimum för att iranierna snabbt skulle kunna   anrika till veapon grade (93%).

--------------------- 

Om inte Ronnen Bergmans pessimistiska kommentarer skulle ha räckt för att  få läsaren att inse att det inte finns mycket skäl för optimism har det i dag kommit uppgifter som pekar i en allt annat en positiv riktning.

Först och främst så har man redan kommit överens om ett nytt möte i mitten av juni vilket innebär att iranierna inte blir tvingade att ge bindande svar vid mötet i Bagdad utan fått ytterligare en månads tidsfrist under vilken de fortsätter med urananrikningen och borrar sig än djupare in i berget vid Fordow.

Det börjar nu bli helt klart att det inte bara är Iran som vill vinna tid utan att även Obama administrationen vill undvika en situation i vilken förhandlingarna brakar ihop innan USAs presidentval i november.

Utöver detta så har Irans ÖB förklarat, enligt "Israel HaYom" den 21052012, att de iranska väpnade styrkornas plikt är att utplåna Israel! Ett allt annat än förtroendebyggande uttalande.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Iran, USA, Europa, IAEA,

DN,  DN2,  DN3,
SvD,  SvD2,  SvD3,   SvD4,  SvD5,  SvD6,  SvD7,   SvD8,

Dagen,

SVT,

VG,

Expressen,

Den europeiska krisen -- Inte bara financiell

Vad händer i Europa och med EU? Visar det sig att drömmen om ett enat och stabilt Europa som funnits under ett och ett halvt millennium sen Romarrikets fall inte heller med det senaste försöket, EU-Den Europeiska Unionen, lyckades. Detta kommer i så fall att ses som en av historiens stora tragedier.

George Friedman, ledaren för tankesmedjan Stratfor, tar i en artikel upp de direkta orsakerna till att EU kan stå inför sitt fall. Stratfor artikeln är inklistrad nedan.

Den allvarliga frågan är dock, vilka fel gjordes på vägen från de stapplande första stegen i slutet av1940- och början av 1950 talet?

Grundtanken var att förhindra nya europeiska storkrig samt att skapa ett ekonomiskt välstånd av hög standard för de europeiska ländernas invånare. Det sistnämnda var ju givetvis också ett av medlen för att undvika nya krig, och då speciellt ytterligare ett krig mellan Frankrike och Tyskland.

Det första formella steget i vad som kom att bli Den Europeiska Unionen togs i april 1951 då Frankrike, Italien, Tyskland och Benelux länderna ingick ett ekonomiskt avtal om kol och stålproduktionen samt försäljningen av dessa två för uppbyggandet av det krigshärjade Europa ytterst viktiga råvaror. Avtalet kallades "Kol och Stålunionen" och dess reelle fader var den franske utrikesministern Robert Schuman. Denne hade arbetat fram avtalet med den västtyske förbundskanslern Konrad Adenauer. Även den italienske statsministern Alcide De Gasperi var aktiv i utarbetandet av avtalet.

Frankrike uppnådde att Tyskland i en ytterst viktig ekonomisk fråga blev uppbunden till Frankrike och Tyskland fick ett erkännande som en likställd europeisk partner. Enligt Tony Judt (Postwar - A History of Europe Since 1945) fällde Adenaur repliken "Das ist unser Durchbruch" till en av sina medhjälpare just efter undertecknandet av avtalet.

1958 undertecknade de sex länderna det s.k. Romfördraget som omfattade en tullunion och ett samarbetsorgan för utveckling av fredlig atomkraft. Romfördraget innebar att Kol och stålunionen hade utvecklats till vad som kallades The European Economic Community.

1973 utvidgades EEC med tre nya medlemmar, Storbritannien, Danmark och Irland.

Sedan dess har antalet medlemsländer i vad som i dag kallas EU - Den Europeiska Unionen ökat till 27 varav 17 är medlemmar i den s.k. Eurozonen.

EU är en organisation med både federala och kornfederala inslag såväl som mer rena mellanstatliga avtal. Detta till trotts ser många i omvärlden, och även inom EU medlemskretsen, på EU som en form av Europas förenade stater. I dag börjar vi se problemen med att detta inte är fallet.

Det finns inget klart överstatligt politiskt ekonomiskt organ i EU som kan fastställa en gemensam fiskal som monetär politik för alla medlemsländerna detta till trots att man har en europeisk valuta (euro) som dock enbart officiellt används i 17 av medlemsländerna. Huvuddelen av de som inte är med i Eurozonen är det pga att deras ekonomier anses vara för dåligt utvecklade. Men tre ekonomiskt starka länder - Storbritannien, Danmark och Sverige - föredrar att ha sina egna valutor. Det är klart att ett sådant ekonomiskt system inbjuder till mängder av problem.

Trotts sin ekonomiska styrka har EU inte kunnat spela en utrikespolitisk roll på världs scenen som motsvarar den ekonomiska styrkan. Detta beror klart på att EU inte är en federal stat och heller inte har en federal militär organisation.

Ett inte ringa antal av EUs medlemsstater är NATO medlemmar och dessutom har en del av de övriga, som t.ex. Sverige, samarbetsavtal med NATO. Starka medlemmar i NATO , som USA, Kanada är av naturliga skäl inte medlemmar i EU och Turkiet bör nu dock vara ganska nöjt med att dess ansökan om medlemskap i EU lagt på is. När EU länder deltar i internationella militära operationer gör de det under NATO paraply och inte som EU länder. Se t.ex ISAF i Afghanistan och anti Gadafi aktionen i Libyen. EU får ingen kredit för dessa och liknande aktioner då de ses som Natoaktioner.

Av denna ytterst kortfattade historiska och organisatoriska genomgång kan man lätt dra slutsatsen att det många gånger inte fanns en övergripande planering av av EUs utveckling utan att man rusade iväg utan att tänka sig för eller kolla mot historiska utvecklingar innan man fattade beslut. Det ödesdigraste beslutet var att införa en Euro valuta utan att den blev obligatorisk för alla medlemsländer. Länder vars ekonomi inte bedömdes vara vuxna att ha Euro valutan skulle inte få vara fullvärdiga medlemmar utan skulle ha fått klara sig med någon sorts associeringsavtal. Dessutom skulle man inom EU sett till att man hade en för alla medlemmar gemensam finans- och monetär politik som var bindande för medlemsländerna. Det är ju helt klart att det inte fanns någon som helst möjlighet att ställa sådana krav då en stor del, om inte de flesta, medlemsländerna inte ännu var ideologiskt mogna att göra EU till Europas Förenta Stater! Det rätta hade varit att vänta med den europeiska valutan.

Europe's Crisis: Beyond Finance is republished with permission of STRATFOR.


Europe's Crisis: Beyond Finance

By George Friedman

Everyone is wondering about the next disaster to befall Europe. Italy is one focus; Spain is also a possibility. But these crises are already under way. Instead, the next crisis will be political, not in the sense of what conventional politician is going to become prime minister, but in the deeper sense of whether Europe’s political elite can retain power, or whether new political forces are going to emerge that will completely reshape the European political landscape. If this happens, it will be by far the most important consequence of the European financial crisis.

Thus far we have seen some changes in personalities in the countries at the center of the crisis. In Greece, Prime Minister George Papandreou stepped aside, while in Italy Prime Minister Silvio Berlusconi now has resigned. Though these resignations have represented a formal change of government, they have not represented a formal policy change. In fact, Papandreou and Berlusconi both stepped down on the condition that their respective governments adopt the austerity policies proposed during their respective tenures.

Europeanists dominate the coalitions that have replaced them. They come from the generation and class that are deeply intellectually and emotionally committed to the idea of Europe. For them, the European Union is not merely a useful tool for achieving national goals. Rather, it is an alternative to nationalism and the horrors that nationalism has brought to Europe. It is a vision of a single Continent drawn together in a common enterprise — prosperity — that abolishes the dangers of a European war, creates a cooperative economic project and, least discussed but not trivial, returns Europe to its rightful place at the heart of the international political system.

For the generation of leadership born just after World War II that came to political maturity in the last 20 years, the European project was an ideological given and an institutional reality. These leaders formed an international web of European leaders who for the most part all shared this vision. This leadership extended beyond the political sphere: Most European elites were committed to Europe (there were, of course, exceptions).

Greece and the Struggle of the European Elite

Now we are seeing this elite struggle to preserve its vision. When Papandreou called for a referendum on austerity, the European elite put tremendous pressure on him to abandon his initiative. Given the importance of the austerity agreements to the future of Greece, the idea of a referendum made perfect sense. A referendum would allow the Greek government to claim its actions enjoyed the support of the majority of the Greek people. Obviously, it is not clear that the Greeks would have approved the agreement.

Led by German Chancellor Angela Merkel, the European elite did everything possible to prevent such an outcome. This included blocking the next tranche of bailout money and suspending all further bailout money until Greek politicians could commit to all previously negotiated austerity measures. European outrage at the idea of a Greek referendum makes perfect sense.

Coming under pressure from Greece and the European elite, Papandreou resigned and was replaced by a former vice president of the European Central Bank. Already abandoned by Papandreou, the idea of a referendum disappeared.

Two dimensions explain this outcome. The first was national. The common perception in the financial press is that Greece irresponsibly borrowed money to support extravagant social programs and then could not pay off the loans. But there also is validity to the Greek point of view. From this perspective, under financial pressure, the European Union was revealed as a mechanism for Germany to surge exports into developing EU countries via the union’s free trade system. Germany also used Brussels’ regulations and managed the euro such that Greece found itself in an impossible situation. Germany then called on Athens to impose austerity on the Greek people to save irresponsible financiers who, knowing perfectly well what Greece’s economic position was, were eager to lend money to the Greeks. Each version of events has some truth to it, but the debate ultimately was between the European and Greek elites. It was an internal dispute, and whether for Greece’s benefit or for the European financial system’s benefit, both sides were committed to finding a solution.

The second dimension had to do with the Greek public and the Greek and European elites. The Greek elite clearly benefited financially from the European Union. The Greek public, by contrast, had a mixed experience. Certainly, the 20 years of prosperity since the 1990s benefited many — but not all. Economic integration left the Greek economy wide open for other Europeans to enter, putting segments of the Greek economy at a terrific disadvantage. European competitors overwhelmed workers in many industries along with small-business owners in particular. So there always was an argument in Greece for opposing the European Union. The stark choice posed by the current situation strengthened this argument, namely, who would bear the burden of the European system’s dysfunction in Greece? In other words, assuming the European Union was to be saved, who would absorb the cost? The bailouts promised by Germany on behalf of Europe would allow the Greeks to stabilize their financial system and repay at least some of their loans to Europe. This would leave the Greek elite generally intact. The price to Greece would be austerity, but the Greek elite would not pay that price. Members of the broader public — who would lose jobs, pensions, salaries and careers — would.

Essentially, the first question was whether Greece as a nation would deliberately default on its debts — as many corporations do — and force a restructuring on its terms regardless of what the European financial system needed, or whether it would seek to accommodate the European system. The second was whether it would structure an accommodation in Europe such that the burden would not fall on the public but on the Greek elite.

The Greek government chose to seek accommodation with European needs and to allow the major impact of austerity to fall on the public as a consequence of the elite’s interests in Europe — now deep and abiding — and the ideology of Europeanism. Since by its very nature the burden of austerity would fall on the public, it was vital a referendum not be held. Even so, the Greeks undoubtedly would seek to evade the harshest dimensions of austerity. That is the social contract in Greece: The Greeks would promise the Europeans what they wanted, but they would protect the public via duplicity. While that approach might work in Greece, it cannot work in a country like Italy, whose exposure is too large to hide via duplicity. Similarly, duplicity cannot be the ultimate solution to the European crisis.

The Real European Crisis

And here we come to the real European crisis. Given the nature of the crisis, which we have seen play out in Greece, the European elite can save the European concept and their own interests only by transferring the cost to the broader public, and not simply among debtors. Creditors like Germany, too, must absorb the cost and distribute it to the public. German banks simply cannot manage to absorb the losses. Like the French, they will have to be recapitalized, meaning the cost will fall to the public.

Europe was not supposed to work this way. Like Immanuel Kant’s notion of a “Perpetual Peace,” the European Union promised eternal prosperity. That plus preventing war were Europe’s great promises; there was no moral project beyond these. Failure to deliver on either promise undermines the European project’s legitimacy. If the price of retaining Europe is a massive decline in Europeans’ standard of living, then the argument for retaining the European Union is weakened.

As important, if Europe is perceived as failing because the European elite failed, and the European elite is perceived as defending the European idea as a means of preserving its own interests and position, then the public’s commitment to the European idea — never as robust as the elite’s commitment — is put in doubt. The belief in Europe that the crisis can be managed within current EU structures has been widespread. The Germans, however, have floated a proposal that would give creditors in Europe — i.e., the Germans — the power to oversee debtors’ economic decisions. This would undermine sovereignty dramatically. Losing sovereignty for greater prosperity would work in Europe. Losing it to pay back the debts of Europe’s banks is a much harder sell.

The Immigrant Factor and Upcoming Elections

All of this comes at a time of anti-immigrant, particularly anti-Muslim, feeling among the European public. In some countries, anger increasingly has been directed at the European Union and its borders policies — and at European countries’ respective national and international elites, who have used immigration to fuel the economy while creating both economic and cultural tensions in the native population. Thus, immigration has become linked to general perceptions of the European Union, opening both a fundamental economic and cultural divide between European elites and the public.

Racial and ethnic tensions combined with economic austerity and a sense of betrayal toward the elite creates an explosive mixture. Europe experienced this during the inter-war period, though this is not a purely European phenomenon. Disappointment in one’s personal life combined with a feeling of cultural disenfranchisement by outsiders and the sense that the elite is neither honest, nor competent nor committed to the well-being of its own public tends to generate major political reactions anywhere in the world.

Europe has avoided an explosion thus far. But the warning signs are there. Anti-European and anti-immigrant factions existed even during the period when the European Union was functioning, with far-right parties polling up to 16 percent in France. It is not clear that the current crisis has strengthened these elements, but how much this crisis will cost the European public and the absence of miraculous solutions also have not yet become clear. As Italy confronts its crisis, the cost — and the inevitably of the cost — will become clearer.

A large number of elections are scheduled or expected in Europe in 2012 and 2013, including a French presidential election in 2012 and German parliamentary elections in 2013. At the moment, these appear set to be contests between the conventional parties that have dominated Europe since World War II in the West and since 1989 in the East. In general, these are the parties of the elite, all more or less buying into Europe. But anti-European factions have emerged within some of these parties, and as sentiment builds, new parties may form and anti-European factions within existing parties may grow. A crisis of this magnitude cannot happen without Tea Party- and Occupy Wall Street-type factions emerging. In Europe, however — where in addition to economics the crisis is about race, sovereignty, national self-determination and the moral foundations of the European Union — these elements will be broader and more intense.

Populist sentiment coupled with racial and cultural concerns is the classic foundation for right-wing nationalist parties. The European left in general is part of the pro-European elite. Apart from small fragments, very little of the left hasn’t bought into Europe. It is the right that has earned a meaningful following by warning about Europe over the past 20 years. It thus would seem reasonable to expect that these factions will become much stronger as the price of the crisis — and who is going to bear it — becomes apparent.

The real question, therefore, is not how the financial crisis works out. It is whether the European project will survive. And that depends on whether the European elite can retain its legitimacy. That legitimacy is not gone by any means, but it is in the process of being tested like never before, and it is difficult to see how the elite retains it. The polls don’t show the trend yet because the magnitude of the impact on individual lives has not manifested itself in most of Europe. When it does show itself, there will be a massive recalculation regarding the worth and standing of the European elite. There will be calls for revenge, and vows of never allowing such a thing to recur.

Regardless of whether the next immediate European crisis is focused on Spain or Italy, it follows that by mid-decade, Europe’s political landscape will have shifted dramatically, with new parties, personalities and values emerging. The United States shares much of this trend, but its institutions are not newly invented. Old and not working creates problems; new and not working is dangerous. Why the United States will take a different path is a subject for another time. Suffice it to say that the magnitude of Europe’s problems goes well beyond finance.

The European crisis is one of sovereignty, cultural identity and the legitimacy of the elite. The financial crisis has several outcomes, all bad. Regardless of which is chosen, the impact on the political system will be dramatic.

Europe's Crisis: Beyond Finance is republished with permission of STRATFOR.

Läs även andra bloggares åsikter om Europa, EU, Euro,

Svenskan, Svenskan2,
DN,

Hizbolla finansierar terror mot Israel med kokainsmuggling

Att terrorist organisationer ofta finansierar sig genom brottslig verksamhet är knappast något nytt. De klassiska metoderna var bankrån och "protection". Bader Mainhof ligan i Tyskland och de Röda Brigaderna i Italien var kända för sina bankrån medan den Irländska IRA förutom bankrån även använde sig av mer eller mindre"frivilliga" donationer som ibland överskred gränsen till "protection".

Dagens terrorist organisationer har integrerat sig inom narkotika sektorn. Den afghanska Taliban rörelsen köper upp rå varorna direkt från de opium odlande afghanska bönderna och säljer sedan vidare såväl som rå varor som halvfabrikat. En ytterst lukrativ verksamhet som inte bara finansierar Talibans militära verksamhet utan även ger de afghanska odlarna en inkomst som är större än den som de skulle få om de odlade lagliga grödor.

Nu visar det sig att de i Libanon centrerade Hizbolla förutom att organisationen har ekonomiskt stöd från Iran även är verksam inom den internationella narkotika handeln för att finansiera sin terrorverksamhet. I och för sig knappast förvånande. Organisationen är inte den enda i Libanon som gett sig in i denna ytterst ekonomiskt lönande verksamhet.

Under de senaste dagarna har det publicerats uppgifter om Hisbollas narkotikahandel både på Y-net och i Maarivs pappersupplaga. Enligt dessa media rör det sig om narkotika från Venezuela och Colombia. Denna har sedan sålts vidare till USA och Europa. Åtminstone en del av försäljningen till USA utfördes via den västindiska ön Curazo.

Uppgifterna om Hizbollas verksamhet i Europa baserar sig på uppgifter från tyska underrättelse organ. Enligt dessa så hade dessa bl.a. arresterat Hizbolla agenter som försökt smuggla 8.7 millioner euro, som organisationen erhållit genom narkotikaförsäljning, genom Frankfurts flygplats till Beirut för vidare distribution till Hizbolla för finansiering av dess terrorverksamhet.

Enligt officiella israeliska källor så sysslar Hizbolla även med att smuggla narkotika över den libanesiska - israeliska gränsen. Som exempel kan nämnas att för ca två år sedan beslagtog de israeliska myndigheterna 32 kilo rent heroin till ett ungefärligt värde av 5 millioner USD i en aktion vid den ovan nämnda gränsen.

Läs även andra bloggares åsikter om Hizbolla, Europa, USA, Israel, Venezuela, Columbia, Tyskland, Narkotikahandel
Terror, Terrorister,

Knuff