Spekulationer om ett eventuellt samförstånd mellan USA och Iran inför mötet i Bagdad

Inför mötet  i Bagdad den 23 maj mellan å ena sidan Iran och  å andra sidan USA, Storbritannien, Frankrike, Ryssland, Kina  och Tyskland om det iranska nukleära programmet har spekulationerna under de senaste dagarna blivit allt livligare om man vid detta möte kommer att kunna komma fram till ett principavtal mellan parterna.

De europeiska ländernas representanter har sedan mötet i Istanbul i förra månaden  klart signalerat att Iran vid mötet i Bagdad måste i princip godta de av dem framlagda kraven  på Irans handläggning av sitt nukleära program. För att förhindra att de Iranska delegaterna  att bara meddela vid mötet att de återkommer med svar efter att satt sig in i de framlagda kraven har man låtit Iranierna redan innan Bagdadmötet ta del av dem. Bakgrunden till detta är att man under årens lopp lärt sig att Iranierna är specialiserade på att  förhala förhandlingar för att vinna tid, något som man definitivt vill undvika.

Iranierna är medvetna om att så länge som det försiggår reella förhandlingar, Israel knappast har någon internationell legitimitet att  utföra ett anfall mot de iranska nukleära anläggningarna. Därför är det ytterst viktigt att förhandlingarna  slutförs innan iranierna lyckats komma till det stadium av utbyggnad av  den underjordiska uran anriknings anläggningen i Fordow  bredvid staden Qum, att det israeliska flygvapnet saknar möjlighet att bomba sönder anläggningen.

President Obama har vid ett antal tillfällen meddelat att i fallet att Iran inte går med på USAs krav,  så kommer detta lands väpnade styrkor sättas in  mot det iranska projektets anläggningar. Problemet är dock att USAs väpnade styrkor kan slå ut Fordow anläggningen vid en senare tidpunkt än vad Israel kan, vilket gör att USA inte har samma tidspress på sig som Israel har med allt vad detta innebär.

Igår (20052012) på på morgonen hade Yediot Achronot, Maariv och Israel HaYom (papperstidningarna) men inte HaAretz utförliga reportage och utvärderingar av de Amerikanska/Europeiska  förhandlingskraven. Yediot hade det utförligaste reportaget och jag citerar från nämnda tidning.

Kraven på Iran

1. Ett omedelbart stopp av urananrikning på 20% och högre procent.

2. Iran förbinder sig att skicka ut allt uran som som anrikats till 20% och högre till länder som fastställs av USA och Europa.

3. Ett omedelbart avbrytande av all urananrikning i den underjordiska  Fordow anläggningen.

4. Ge fritt tillträde för FN organet "International Atomic Enargy Agecy (IAEA)" kontrollanter till alla Irans nukleära anläggningar inklusive Parchin basen till vilken iranierna hittills nekat IAEA kontrollanterna tillträde. 

Orsaken till att Parchin basen nämnts speciellt beror på att det på goda grunder misstänkts att iranierna på denna bas sysslat med prov av tändrör för nukleära bomber. Om detta visar sig vara sant så har vi här ett direkt bevis för att det iranska nukleära projektet då sådana tändrör under inga förhållanden behövs inom den civila nukleära sektorn.

USA och Europa slår fast att beslutet om sanktionerna rörande iransk oljeexport till Europa och övriga delar av världen från och med 01072012 står fast samt att att det redan ikraft gällande sanktionsbeslutet att Iran kopplas av från SWIFT (internationel penningclearing).

Man ger dock Iraniern ett antal "morötter"

1. Stöd till Iran för upprättande av  civila kärnkraftverk

2. Annullerande av sanktionerna på reservdelar till flygplan.

3. Stöd till iransk Hi-Tec industri.

De israeliska reaktionerna på kraven från USA och Europa var i huvudsak negativa då de gav Iran rättighet att anrika uran till 3.5%. I och med detta medgivande får Iran rättighet att överhuvudtaget anrika uran vilket gör det mycket svårare för IAEA kontrollanter att upptäcka huruvida Iran anrikat även till högre procentsats än 3.5.

En av Israels främsta experter på Iran och dess nukleära program är Ronnen Bergman. I en kort artikel i söndagens  Yediot  själper han en hel del kallt vatten över den enligt honom glada optimismen i kretsar i och runt Vita huset. Han påpekar syrligt att iranierna visserligen gått med på att förhandla om förslag som de tidigare helt nekat att diskutera , men de har hit tills inte gett några indikationer på att de kommer att gå med på dem. Men sen blir han mycket mer allvarlig då han påpekar att om det visar sig att USA verkligen står bakom vad som publicerats i dess namn så innebär detta att USA ändrat åsikt på ett ytterst allvarligt sätt då de (USA) går med på att Iran, som har en historia av lögner och förbjudet nukleärt utvecklingsarbete, överhuvudtaget skall ha rätt till nukleärt utvecklingsarbete. Han fortsätter och påpekar att om det visar sig att vad som publicerats  är USAs ståndpunkt så ligger dessa krav långt under vad Israel krävt för att skydda sin säkerhet. Bergman påpekar att Israels krav inte enbart är sluta med anrikningen i Fordow anläggningen utan även demontera densamma. Israel kräver dessutom att allt anrikat uran, även det som är under 3.5% , förutom något hundratal kg, skall sändas till vänskapligt inriktade länder under IAEAs kontroll. Det uran som iranierna skall ha rätt att ha skall dock inte uppgå till mer än vad som är något under minimum för att iranierna snabbt skulle kunna   anrika till veapon grade (93%).

--------------------- 

Om inte Ronnen Bergmans pessimistiska kommentarer skulle ha räckt för att  få läsaren att inse att det inte finns mycket skäl för optimism har det i dag kommit uppgifter som pekar i en allt annat en positiv riktning.

Först och främst så har man redan kommit överens om ett nytt möte i mitten av juni vilket innebär att iranierna inte blir tvingade att ge bindande svar vid mötet i Bagdad utan fått ytterligare en månads tidsfrist under vilken de fortsätter med urananrikningen och borrar sig än djupare in i berget vid Fordow.

Det börjar nu bli helt klart att det inte bara är Iran som vill vinna tid utan att även Obama administrationen vill undvika en situation i vilken förhandlingarna brakar ihop innan USAs presidentval i november.

Utöver detta så har Irans ÖB förklarat, enligt "Israel HaYom" den 21052012, att de iranska väpnade styrkornas plikt är att utplåna Israel! Ett allt annat än förtroendebyggande uttalande.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Iran, USA, Europa, IAEA,

DN,  DN2,  DN3,
SvD,  SvD2,  SvD3,   SvD4,  SvD5,  SvD6,  SvD7,   SvD8,

Dagen,

SVT,

VG,

Expressen,

Att bomba eller inte bomba

Just det, det är det som är frågan. Eller för att vara lite mer exakt - vem eller vilka skall bomba och när? Snarast eller efter presidentvalet i USA (november 2012). Är vi helt säkra på att iranierna verkligen avser att utveckla ett kärnvapen - dom säger ju själva att de bara sysslar med att utveckla ett fredligt nukleärt program. Å andra sidan säger de att Israel måste raderas ut från kartan. Hur skall de göra det utan en a-bomb?

Det enda som är helt säkert är att iranierna sysslar med att utveckla ett nukleärt program som är långt framskridet och som dessutom kan tjäna som en reell bas för ett militärt kärnvapenprogram. I grund och botten mycket mer än en bas.

Iran står fast vid att vad man sysslar med enbart är ett nukleärt program för fredliga ändamål, något som omvärlden ställer sig allt mer tvivlande till. Detta till trotts att Iran har skrivit under det internationella fördraget mot spridning av kärnvapen (NPT).

Till en följd av att Iran lindrigt sagt inte alltid spelat med öppna kort gentemot FN organet IAEA (International Atomic Energy Agency) samt att nämnda organisations kontrollanter vid sina fysiska kontroller på plats i Iran konstaterat att det iranska projektet innehåller icke så få element som definitivt kan tyda på att Iran håller vägen öppen för en utveckling av ett militärt kärnvapenprogram, det "internationella samfundet" genom FNs säkerhetsråd och utanför det beslutat och verkställt om sanktioner mot Iran för att förhindra Iran att bli världens tionde kärnvapenmakt. Intill dags dato förefaller det inte som om sanktionerna skulle haft någon reell verkan, men vi har ännu inte sett verkan av EUs oljeinköpsbojkott (som träder i kraft den första juli 2012) samt avstängningen av Iran från den internationella inter bank clearingen genom SWIFT programmet.

Vad som i grund och botten komplicerar frågan om huruvida Iran har som slutmål med sitt nukleära program är att till synes ingen av de ledande underrättelseorganisationerna i världen har klara bevis på att Iran fattat ett beslut om att tillverka nukleära vapen. Än mer, de amerikanska underrättelsetjänsterna publicerade i slutet av år 2007 att Iran redan är 2003 stoppat sitt program att utveckla kärnvapen. Trotts att det år 2010 förelåg nya uppgifter om att Iran hade för avsikt att utveckla kärnvapen fann de amerikanska organisationerna att det inte förelåg något skäl att revidera beslutet från är 2007. Huruvida de hade rätt eller ej är svårt att säga. Givetvis gick personer med anlag för att sprida konspirationsteorier ut med teorin, att de amerikanska underrättelsetjänsterna publicerade detta för att hindra den dåvarande presidenten George W. Bush att starta ytterligare ett krig. Det går inte helt att förkasta dessa konspirationsteorier då de även kom från personer inom nämnda organisationer.

I detta sammanhäng är det intressant att notera att New York Times den 17 mars 2012 publicerade en artikel som gick ut på att då ingen underrättelseorganisation, inklusive den israeliska Mossad, hade klara uppgifter på att Iran hade för avsikt att utveckla kärnvapen det inte förelåg något skäl att militärt ingripa mot det iranska programmet.

Artikeln i NYT förefaller enligt vederhäftiga bedömare i Israel vara en s.k. spin som läckts från källor (på hög nivå) inom Vita huset för att hos den israeliska allmänheten diskreditera den israeliske premiärministerns - Bibi Natanyahos - linje att tidsfristen för att militärt stoppa det iranska kärnvapenprogrammet gick mot sitt slut och i fall att USA inte ville anfalla så fick Israel göra det ensam.

Inte desto mindre var publiceringen av artikeln illavarslande.

Låt oss se på dagens situation. Även om det inte finns uppgifter om att Iran har beslutat sig för att bli en kärnvapenmakt så kan man inte bortse från att det finns allt för många indicier på att Iran trotts allt avser att bli en kärnvapenmakt. Man har ökat takten på urananrikningen och har för närvarande fått fram ca 20 kg 20% uran 235. Detta uran som inte har någon större civilt användningsområde räcker till för att få fram nog med 90% uran 235 som räcker till fyra mindre a-bomber. Anrikningsprocessen från 20% till 90% är dessutom är dessutom inte särskilt komplicerad. Och man fortsätter i ökad takt att anrika. Dessutom, och det är det verkligt allvarliga, Iranierna har börjat installera toppmoderna centrifuger i den underjordiska anläggningen i Fordow brevid staden Qom. Denna anläggning är insprängd i ett berg och det är tveksamt om att ens amerikanska (konventionella) bomber kan slå ut den. Israel har för närvarande inga konventionella vapen som kan göra jobbet. Lägg till detta att Iran parallellt med det nukleära programmet utvecklat ett högklassigt raket och missil vapen som täcker hela Mellanöstern och delar av Sydeuropa samt importerat ett antal raketer (från Nord Korea) med en räckvidd som täcker största delen av Europa inklusive södra Sverige. Man sysslar med att konstruera noskoner för raketerna i vilka de skall gå att installera kärnvapen. Man har experimenterat med tändhatts system för a-bomberna i den militära anläggningen i Parchin till vilken man förnekat IAEA kontrollanterna tillträde.

Varför gör man allt detta med dess astronomiska kostnader om man trotts allt inte avser att utveckla kärnvapen?

Att den israeliska statsledningen ser ytterst allvarligt på situationen då man kombinerar ovanstående uppgifter med uttalanden av den Iranske presidenten och div andra ledande iranska politiker att Israel måste raderas från världskartan är självklart. Visa av erfarenheten tar vi israeler numera sådana hot på allvar.

Att helt lita på sanktionerna är att spela ett farligt spel och inte enbart för Israel. Iran utvecklar inte kärnvapen enbart för att slå mot Israel. Ett Iran med kärnvapen kommer att föra med sig att ett antal andra stater i Mellanöstern skaffar sig kärnvapen, samt att Iran, som är på väg att skaffa sig interkontinentala ballistiska raketer, kommer att totalt ändra den geopolitiska jämvikten i hela världen.

Oenigheten mellan Israel och USA om när det iranska programmet kommit till en punkt då det inte går att stoppa ens militärt beror till stor del på skillnaden i den militära kapaciteten hos Israel och USA. Utvecklingen av basen i Fordow är den springande punkten för Israel. I det ögonblick då iranierna har hyfsad kapacitet på den basen så har Israel i stort förlorat spelat och kommer att vara helt utlämnade till USAs godtycke. Att Israel skulle ställa sin existens på spel mot ett tyvärr så osäkert kort som Obama administrationen är knappast ansvarig politik. Det som får författaren till dessa rader att verkligen dra öronen åt sig är alla uttalanden från den den amerikanska sidan att USA inte kan starta krig mot Iran innan presidentvalet. Underförstått "även om Iran passerat USAs röda linje".
Västvärlden leds tydligtvis av en politiker och inte en statsman!

Tilläggskommentar. Saxat ur president Obamas nyårshälsning till Iran. "Det finns inget skäl för USA och Iran att vara oense". Man behöver inte tillägga något.
A.F.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Iran, USA, IAEA, NPT, SWIFT, Fordow, Parchin, Kärnvapen, Nukleära program,

DN, DN2, DN3,

SvD, SvD2, SvD3, SvD4,

Dagen,
SVT,
VG,
Expressen,

Enligt FN organet IAEA har Iran ett militärt kärnvapenprogram

Den sedan en längre tid inväntade rapporten om Irans nukleära program från FN organet The International Atomic Energy Agency (IAEA) publicerades slutligen den 8 november 2011. Dess 25 sidor var fulla med uppgifter om det Iranska programmet. En stor del var sådana som varit sedan länge kända inom IAEA men som dess förre generaldirektör Mohamad ElBaradei funnit lämpligt att inte vidröra i tidigare rapporter.

Hans efterträdare, Yukiya Amano, har tydligtvis inga sådana skrupler utan levererade en koncis 25 sidig rapport om det iranska programmet och inte minst dess militära del.

I och för sig var uppgifterna om programmets militära implikationer inte okända för de ledande underrättelseorganisationerna runt om i världen och därmed också dessas nationella politiska huvudmän. Men nu kan ju dessa inte låtsas som de inte visste något. Dels var det bekvämt och dels praktiskt som skydd av källor.

Men nu har som sagt IAEA lämnat sin rapport som på ett bitande koncist diplomatiskt språk beskriver det iranska projektets historia och verksamhetsområden. I rapporten finns det ingen egentlig förklaring till varför Iran, som är en av världens större råoljeproducenter, skulle behöva en tekniskt både svår och dyr anriknings process av uran för att producera t.ex. el då man som undertecknare av antispridningsavtalet (NPT) av kärnvapen skulle kunna köpa anrikat uran för t.ex elkraftverk på världsmarknaden. Man frågar sig givetvis också varför iranierna överhuvudtaget skulle behöva kärnkraftsvärk med all den råolja som de pumpar upp ur marken? Denna fråga ger i sin tur anledning till att fråga sig varför iranierna då startat sitt nukleära projekt. Utan att vara alltför konspiratoriskt inställd så går det ju inte att undvika att ifrågasätta om det inte rör sig helt eller delvis om ett militärt projekt.

Innan vi ser på de specifika militära projekt som berörs i rapporten bör följande två citat från den tas i allvarligt beaktande. Det första är "Since 2002 the Agency has become increasingly concerned about the possible existence in Iran of undisclosed nuclear-related activities involving military-related organisations, including activities related to the development of a nuclear payload for a missile".( Page 7, paragraf 38) Har inte hittat någon internetsida som ha rapporten men det hänvisas ofta till ett pdf dokument som omfattar hela rapporten t.ex. på saiten http://blog.foreignpolicy.com/posts/2011/11/08/the_iaeas_most_alarming_findings_on_irans_nuclear_program

Det andra är "The Agency has serious concerns regarding possible military dimensions to Iran's nuclear programme." ......" the Agency finds the information to be, overall, credible". (Page 10, paragraf 53).

Som tidigare nämnts tar IAEA rapporten upp ett antal delprojekt i det iranska nukleära projektet och som knappast har något civilt anknytning.

1. Planerad anrikning av 20 procentigt uran till 95 procentigt uran. 20 procentigt uran används i bl.a. el kraftverk medan 95 procentigt är s.k. veapons grade uran. Uran i naturligt tillstånd består av 99.3% uran 238 0ch 0.7% uran 235 . För att få en "perfekt" explosion krävs mer än 90% uran 235 men det går att få en en explosion med 50% uran 235. Hiroshimabomben hade enligt uppgift något under 70% uran 235. Anrikningen från 20 procentigt uran till 95 procentigt är en relativt snabb prosess vilket innebär att iranierna som nu verka lagra 20% uran kan efter ett slutgiltigt beslut snabbt få fram veapon grade uran för ett mindre antal vapen.

2. Ett långvarigt arbete med planering och konstruktion av tändrör för att starta en "nuclear chain reaction". Detta är en ytterst komplicerat arbete som inte har någon civil användning.

3. Miniatyrisering av sprängladdningen så att den går att foga in i noskonen på en Shihab 3 raket som har en räckvidd av ca 1500 km. Nog för att nå Israel och delar av södra Europa. Även detta arbete är ytterst komplicerat och givetvis utan civil betydelse.

4. Beräkning av optimal höjd på vilken sprängladdningen detornera.

5. Planering av säkerhetsåtgärder vid en kommande provsprängning av en kärnladdning.

Vad kommer nu att hända när det inte råder, åtminstone objektivt, någon tvekan om Irans avsikter?

Chansen att FNs säkerhetsråd skulle ta ett snabbt beslut om ekonomiskt hårda sanktioner
grusades direkt av Ryssland och Kina som förklarade att det var helt uteslutet. England, Frankrike och Tyskland är ännu för tanken på hårda sanktioner medan USA är tveksamt inför sanktioner på oljesektorn.

Oljepriset verkar bli en ytterst viktig del i spelet om Irans bomb. Ingen vill ha bomben och ingen vill skapa skyhöga oljepriser genom sanktioner för att inte tala om vad en väpnad aktion - alldeles frånsett av en USA ledd eller en Israel solo - skulle föra med sig för en värld som står ett halvt steg framför en ytterst svår ekonomisk kris.

Det ryktas om att man från Israels sida kommer att föreslå ytterst hårda sanktioner mot personer och ekonomiska intressen knutna till de iranska revolutionära gardena. Tanken är inte dum. De revolutionära gardena har idag ansvaret för det iranska nukleära programmet. Dessutom bör det inte påverka oljepriset i större mån.

Men vad kommer att hända när Iran trotts allt får sin bomb? Troligtvis kommer dom att använda sina bomber som utpressnings vapen. Men om någon säger nej? Vem blinkar först?

Vi står inför en intressant framtid, men det är inte säkert att den blir så trevlig.

Läs även andra bloggares åsikter om IAEA, Iran, Kärnvapen, NPT, USA, EU, Ryssland, Kina, Israel,

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7,

SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5,
Dagen,
SVT, SVT2, SVT3,
VG,

Något om sovjetisk och rysk säkerhetspolitik gentemot Israel

Det helt överbyggande geopolitiska intresset för såväl det forna Sovjetunionen såväl som det moderna Ryssland i Mellanöstern var och är än i dag att söka skapa och vidmakthålla en stark intressesfär i området.

Den Sovjetiska perioden.

Detta överbyggande geopolitiska intresse var orsaken till att Sovjetunionen från mitten av 1947 i stark kontrast till sin tidigare politik stödde iden om upprättande av en judisk stat i det brittiska palestinamandatet. Detta ledde till att Sovjetunionen och dess allierade stater röstade för FN förslaget om en delning av nämnda mandat i en judisk och en arabisk stat. Sovjetunionen var också den första stat som de jure erkände staten Israel. (USA var den första som erkände Israel de facto men detta är trotts allt en lägre grad av erkännande).

Medan USA tillsammans med England proklamerade vapenembargo på Israel, uppmanade den Sovjetiska statsledningen det kommuniststyrda Tjeckoslovakien att förse den israeliska försvarsmakten med krigsmaterial.

Utan det sovjetiska agerandet i FN och de tjeckiska vapensändningarna hade upprättandet av Israel varit allt annat än säkert.

Men mot början av 1950-talet insåg sovjetledningen att Israel trotts det sovjetiska stödet samt insikten om att det israeliska kommunistiska partiet tillsammans med de på den tiden sovjetvänliga vänstersocialistiska rörelserna - Mapam och "HaShomer HaTzair" inte hade ett nog starkt inflytande på den israeliska politiken för att man skulle kunna stödja sig geopolitiskt på Israel.

Detta ledde till ett allt starkare sovjetiskt stöd åt arabstater som Egypten, Syrien och Irak. Israel utmålades som en paria stat och från slutet av sexdagarskriget bröt hela det europeiska östblocket - förutom Rumänien - de diplomatiska förbindelserna med Israel.

Den eftersovjetiska (ryska) perioden.

Efter Sovjetunionens fall och upplösning slöts diplomatiska förbindelser mellan å ena sidan Israel och å andra sidan Ryssland och de flesta av de "nya" stater som utropats på områden som tidigare i allmänhet varit delstater i Sovjetunionen - trotts att inte så så av dessa var stater med muslimsk majoritet och ledning. Israel ingick handelsavtal med Ryssland och många av de nya staterna. Med en del av de nya staterna var handelsavtalen inte enbart civila utan omfattade även militär utrustning. I ett fall, Georgien, var det fråga om mer än militär utrustning. Här rörde det sig också om hjälp med trupputbildning, förbandsorganisation och underrättelseverksamhet.

Det ryska geopolitiska intresset koncentreras till fyra områden. Gränsområdena mot Baltikum inklusive norra Finland, Östeuropa. Svarta havs området och Caucasus. I och för sig inget nytt. Detta är områden som varit geopolitiskt viktiga långt tillbaka i den Tsar ryska perioden.

Det är ju självklart att även om de geopolitiska intressena för de ryska väldet under århundradena var mer eller mindre de samma så var medlen som användes från rysk sida anpassade till vad som var gångbart i varje tidsperiod. Den tvåpoliga världen under det kalla krigets dagar förde med sig ett visst handlingssätt medan dagens öppna hi-tec samhälle kräver andra former av handlings mönster.

Låt oss nu se en smula på de rysk- israeliska förbindelserna efter den ovan nämnda normaliseringen av dessa efter Sovjetunionens sönderfall. Man måste ta med i beaktandet då man bedömer de ryska åtgärdena att stärka sina intressen i östa Medelhavs området att den ryska försvarsmakten ytterst starkt skadats vid Sovjetunionens upplösning. Detta gällde i hög grad även flottan. Först fram emot slutet av det 21a århundradets första decennium (2008)blev det tal om avtal om flottbaser i Syrien och Libyen.

Israel levde lugnt i en enpolig värld där till dess lycka USA stödde den judiska staten i allt väsentligt. Detta gjorde att man från Israel gjorde en ytterst oförsiktig ekonomisk och militärstrategisk inbrytning i Caucasus området. Som ovan nämnts nöjde man sig inte enbart med att sälja militär utrustning och militära system till Georgien utan stod också till tjänst med trupputbildning, förbandsorganisation och underrättelseverksamhet.

När sen Georgien, med israelisk vetskap eller ej, angrep Syd Ossetia den 8 augusti 2008 vilket omedelbart förde med sig ett ett ryskt motangrepp befann sig Israel i en inte så avundsvärd situation. Se två av mina bloggposter rörande det georgiskt - ryskat mini kriget, här och här.

Inte helt ogrundat beskyllde den ryska statsledningen Israel för att aktivt understött det georgiska angreppet. För att inte reta upp den ryska björnen alltför mycket tvingades Israel att avsevärt skära ned sin militära aktivitet i Georgien. Även om Israel är en regional stormakt i Mellanöstern så bör vi dock se upp med att involvera oss allt för mycket i områden där stater som Ryssland av hävd haft stora strategiska intressen. Speciellt om de israeliska intressena i grund och botten enbart är ekonomiska.

Sedan den georgiska krisen intill september 2010 har de säkerhetspolitiska diskussionerna mellan Ryssland och Israel, åtminstone enligt vad som publicerats, i huvudsak rört två frågor som är klart kopplade till varandra. Den Iranska bomben och huruvida Ryssland kommer att leverera luftvärnsrobot systemet S-300 till Iran.

Det är därför ytterst intressant att under september månad 2010 fyra olika händelser av yttersta betydelse för förhållandet mellan Israel och Ryssland rapporterades i Israeliska och internationella media.

Den 6 september undertecknades för första gången sedan Israel kom till för 62 år ett avtal om militärt samarbete mellan Israel och Ryssland. Avtalet undertecknades i Moskva med stor militär pompa. Det var helt klart att de ryska värdarna var måna om att så många som möjligt skulle lägga märke till händelsen. Ryssarna var givetvis medvetna om att de kunde vinna poäng hos den amerikanska administrationen med att visa denna uppenbara positivet till Israel. Dessutom var det viktigt för dem att inskärpa hos de iranska och syriska ledarna att Israel är en viktig regional faktor. Ryssland önskar dessutom delta i den politiska utvecklingen i Mellanöstern och är därför mån om ett militärt samarbete med Israel.

Avtalet underlättar avsevärt för Israel att få gehör för synpunkter på ryska leveranser av vapensystem till Syrien samt risken att dessa vapen överförs till Hizbollah. En annan positiv detalj är att avtalet öppnar möjligheten att Ryssland i krissituationer kan bli en snabb och viktig kommunikationskanal för israeliska meddelanden till Syrien och givetvis även i motsatt riktning.
Enligt avtalet kommer man även institutionalisera samarbetet i det militära underrättelsearbetet samt även när det gäller kriget mot terrorn. Det sistnämnda kan bli ett ytterst viktigt samarbetsområde.

Avtalet stadgar dessutom att vid försäljning av vapen mellan de två parterna inga uppgifter om dessa vapens funktion, konstruktion osv får överlämnas till tredje part. Detta öppnar dörren för den israeliska vapenindustrins export till Ryssland av högteknologiska vapen. Det har redan offentliggjorts att Ryssland fått leverans av 12 drönare samt beställt ytterligare 36 drönare.

Den 17 september 2010 meddelade den ryske försvarsministern att Ryssland kommer att leverera kryssnings missiler av typ P-800 Yakhont avsedda för sjömål till Syrien. Det ursprungliga avtalet om detta slöts för tre år sedan. Både USA och Israel har begärt att missilerna inte skulle levereras pga risken av att de skulle falla i händerna av terrorister, läs Hizbollah.

Den 22.9.2010 undertecknade den ryske presidenten Dmitry Medvedev ett beslut som förhindrar all leverans av luftvärns robotsystemet S-300 till Iran pga att sådan leverans strider mot FNs säkerhetsråds resolution 1929 rörande sanktioner mot Iran. Israel såväl som USA har länge framfört krav på att Ryssland skulle stoppa leveransen. Orsaken till detta var att S-300 systemet skulle avsevärt försvåra eventuella flygangrepp på iranska kärnvapenanläggningar. För vidare detaljer om kampen för och mot leveransen, se avdelning Iran under denna URL

Den 23.9.2010 röstade FNs atom energi organ (IAEA) ned ett arabiskt krav på att Israel skulle uppmanas underteckna icke spridningsavtalet för kärnvapen (NPT). IAEAs generalförsamling som har 151 medlemmar röstade ned förslaget med 51 röster för mot 46 och 23 nedlagda. Övriga medlemmar var inte närvarande.Se även denna artikel. Israel var mycket nöjd med resultatet och att samtliga EU medlemmar röstade mot resolutionen. Man måste dock beklaga att Ryssland röstade för det arabiska resolutionsförslaget

Framtiden får nu utvisa hur förhållandet mellan Israel och Ryssland kommer att utvecklas. Gissningsvis kommer det inte enbart bli rosor men de mörka åren från 1950-talets början intill Sovjetunionens fall kommer med all säkerhet inte att återkomma.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Ryssland, Sovjetunionen, USA, FN, S-300, Georgien, Syrien, Hizbollah, NPT, EU, IAEA,

Knuff

DN, DN2,
SvD, SvD2, SvD3,
Sydsvenskan, Sydsvenskan2,
Dagen,
SVT, SVT2,
VG, VG2,
Expressen,