En judisk stat i Israels land - en sionistisk grundtanke

När den israeliske premiärministern Bibbi Natanyaho för ett antal veckor sedan begärde att det palestinska ledarskapet skulle förklara att det erkänner staten Israel som den nationella staten för det judiska folket möttes detta av totalt motstånd från den palestinska sidan.

I och för sig var detta knappast förvånande, då icke erkännande av det judiska folkets rätt till en judisk nationalstat i Israels land varit sedan över 100 år ett genomgående tema i den arabiska/palestinska politiska uppfattningen.

Vad man däremot kan bli både betänksam och förvånad över var delar av reaktionen från israelisk sida. Från delar av den politiska- och massmedia världen hördes argumentet att Natanyaho bara fört fram argumentet för att få fredsförhandlingarna att gå i stå då alla trodde sig veta att den palestinska ledningen omedelbart skulle förkasta kravet - vilket den ju också gjorde.

Författaren till dessa rader är definitivt ingen beundrare av hur vår premiärminister fört förhandlingarna med palestinierna eller för den delen kontakterna med Obama administrationen men att automatiskt racka ned på Natanyaho när han för än gångs skull kommer med ett vettigt och helt ideologiskt underbyggt förhandlingskrav som delar av de israeliska media och politiska etablissemangen gjorde med argument som att kravet var allt från rasistiskt, odemokratiskt till taktiskt felaktigt visar bara att det finns alltför många debattörer som tydligtvis inte fattat vad den sionistiska ideologin går ut på - nämligen en judisk stat i Israels land.

Detta har varit basen i den sionistiska ideologin sedan Pinskers och Hertzels dagar och har direkt och indirekt fått internationellt erkännande både i Balfour deklarationen, Nationernas Förbunds stadga om palestina mandatet, FNs beslut den 29 november 1947 om delning av nämnda mandat i en självständig judisk och en självständig arabisk stat samt otaliga internationella sammanhang i vilka den israeliska staten benämns som "Den judiska staten". Ytterligare kan nämnas att president Barack Obama i ett tal i FNs generalförsamling definierade Israel som "the historic homeland of the Jewish People".

Man kan på goda grunder fråga sig med vilken rätt den palestinska ledningen förnekar det judiska folket rätten till en egen nationalstat i Israels land och dessutom ifrågasätter det judiska folket dess rätt att överhuvudtaget definiera sig som ett folk.

Från judisk sida har man från 1937 (Peel kommissionen) intill idag förklarat sig vara villig att godta en territoriell kompromiss om en delning av landet, något som palestinierna om än ovilligt började godta först i slutet av 1980-talet.

Den palestinska villigheten till en geografisk delning av landet innebär dock inte att det delas i en judisk stat och en palestinsk arabisk stat utan närmast i en helt eller delvis bi-nationell israelisk stat och en palestinsk arabisk stat.

Detta är bakgrunden till Natanyahus krav (dåvande israeliske premiärministern Ehud Olmert krävde samma sak vid Annapolis konferensen 2007). För ett slutgiltigt fredsavtal krävs att palestinierna erkänner Israel som den judiska nationalstaten - om inte så får vi och det palestinska folket fortsätta att dra sig fram med temporära tekniska lösningar och inte så lite blodsutgjutelse.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Palestina, palestinier, Natanyaho, judisk stat,



DN,
SvD,
Sydsvenskan,
SVT,