tisdag 28 september 2010

Något om sovjetisk och rysk säkerhetspolitik gentemot Israel

Det helt överbyggande geopolitiska intresset för såväl det forna Sovjetunionen såväl som det moderna Ryssland i Mellanöstern var och är än i dag att söka skapa och vidmakthålla en stark intressesfär i området.

Den Sovjetiska perioden.

Detta överbyggande geopolitiska intresse var orsaken till att Sovjetunionen från mitten av 1947 i stark kontrast till sin tidigare politik stödde iden om upprättande av en judisk stat i det brittiska palestinamandatet. Detta ledde till att Sovjetunionen och dess allierade stater röstade för FN förslaget om en delning av nämnda mandat i en judisk och en arabisk stat. Sovjetunionen var också den första stat som de jure erkände staten Israel. (USA var den första som erkände Israel de facto men detta är trotts allt en lägre grad av erkännande).

Medan USA tillsammans med England proklamerade vapenembargo på Israel, uppmanade den Sovjetiska statsledningen det kommuniststyrda Tjeckoslovakien att förse den israeliska försvarsmakten med krigsmaterial.

Utan det sovjetiska agerandet i FN och de tjeckiska vapensändningarna hade upprättandet av Israel varit allt annat än säkert.

Men mot början av 1950-talet insåg sovjetledningen att Israel trotts det sovjetiska stödet samt insikten om att det israeliska kommunistiska partiet tillsammans med de på den tiden sovjetvänliga vänstersocialistiska rörelserna - Mapam och "HaShomer HaTzair" inte hade ett nog starkt inflytande på den israeliska politiken för att man skulle kunna stödja sig geopolitiskt på Israel.

Detta ledde till ett allt starkare sovjetiskt stöd åt arabstater som Egypten, Syrien och Irak. Israel utmålades som en paria stat och från slutet av sexdagarskriget bröt hela det europeiska östblocket - förutom Rumänien - de diplomatiska förbindelserna med Israel.

Den eftersovjetiska (ryska) perioden.

Efter Sovjetunionens fall och upplösning slöts diplomatiska förbindelser mellan å ena sidan Israel och å andra sidan Ryssland och de flesta av de "nya" stater som utropats på områden som tidigare i allmänhet varit delstater i Sovjetunionen - trotts att inte så så av dessa var stater med muslimsk majoritet och ledning. Israel ingick handelsavtal med Ryssland och många av de nya staterna. Med en del av de nya staterna var handelsavtalen inte enbart civila utan omfattade även militär utrustning. I ett fall, Georgien, var det fråga om mer än militär utrustning. Här rörde det sig också om hjälp med trupputbildning, förbandsorganisation och underrättelseverksamhet.

Det ryska geopolitiska intresset koncentreras till fyra områden. Gränsområdena mot Baltikum inklusive norra Finland, Östeuropa. Svarta havs området och Caucasus. I och för sig inget nytt. Detta är områden som varit geopolitiskt viktiga långt tillbaka i den Tsar ryska perioden.

Det är ju självklart att även om de geopolitiska intressena för de ryska väldet under århundradena var mer eller mindre de samma så var medlen som användes från rysk sida anpassade till vad som var gångbart i varje tidsperiod. Den tvåpoliga världen under det kalla krigets dagar förde med sig ett visst handlingssätt medan dagens öppna hi-tec samhälle kräver andra former av handlings mönster.

Låt oss nu se en smula på de rysk- israeliska förbindelserna efter den ovan nämnda normaliseringen av dessa efter Sovjetunionens sönderfall. Man måste ta med i beaktandet då man bedömer de ryska åtgärdena att stärka sina intressen i östa Medelhavs området att den ryska försvarsmakten ytterst starkt skadats vid Sovjetunionens upplösning. Detta gällde i hög grad även flottan. Först fram emot slutet av det 21a århundradets första decennium (2008)blev det tal om avtal om flottbaser i Syrien och Libyen.

Israel levde lugnt i en enpolig värld där till dess lycka USA stödde den judiska staten i allt väsentligt. Detta gjorde att man från Israel gjorde en ytterst oförsiktig ekonomisk och militärstrategisk inbrytning i Caucasus området. Som ovan nämnts nöjde man sig inte enbart med att sälja militär utrustning och militära system till Georgien utan stod också till tjänst med trupputbildning, förbandsorganisation och underrättelseverksamhet.

När sen Georgien, med israelisk vetskap eller ej, angrep Syd Ossetia den 8 augusti 2008 vilket omedelbart förde med sig ett ett ryskt motangrepp befann sig Israel i en inte så avundsvärd situation. Se två av mina bloggposter rörande det georgiskt - ryskat mini kriget, här och här.

Inte helt ogrundat beskyllde den ryska statsledningen Israel för att aktivt understött det georgiska angreppet. För att inte reta upp den ryska björnen alltför mycket tvingades Israel att avsevärt skära ned sin militära aktivitet i Georgien. Även om Israel är en regional stormakt i Mellanöstern så bör vi dock se upp med att involvera oss allt för mycket i områden där stater som Ryssland av hävd haft stora strategiska intressen. Speciellt om de israeliska intressena i grund och botten enbart är ekonomiska.

Sedan den georgiska krisen intill september 2010 har de säkerhetspolitiska diskussionerna mellan Ryssland och Israel, åtminstone enligt vad som publicerats, i huvudsak rört två frågor som är klart kopplade till varandra. Den Iranska bomben och huruvida Ryssland kommer att leverera luftvärnsrobot systemet S-300 till Iran.

Det är därför ytterst intressant att under september månad 2010 fyra olika händelser av yttersta betydelse för förhållandet mellan Israel och Ryssland rapporterades i Israeliska och internationella media.

Den 6 september undertecknades för första gången sedan Israel kom till för 62 år ett avtal om militärt samarbete mellan Israel och Ryssland. Avtalet undertecknades i Moskva med stor militär pompa. Det var helt klart att de ryska värdarna var måna om att så många som möjligt skulle lägga märke till händelsen. Ryssarna var givetvis medvetna om att de kunde vinna poäng hos den amerikanska administrationen med att visa denna uppenbara positivet till Israel. Dessutom var det viktigt för dem att inskärpa hos de iranska och syriska ledarna att Israel är en viktig regional faktor. Ryssland önskar dessutom delta i den politiska utvecklingen i Mellanöstern och är därför mån om ett militärt samarbete med Israel.

Avtalet underlättar avsevärt för Israel att få gehör för synpunkter på ryska leveranser av vapensystem till Syrien samt risken att dessa vapen överförs till Hizbollah. En annan positiv detalj är att avtalet öppnar möjligheten att Ryssland i krissituationer kan bli en snabb och viktig kommunikationskanal för israeliska meddelanden till Syrien och givetvis även i motsatt riktning.
Enligt avtalet kommer man även institutionalisera samarbetet i det militära underrättelsearbetet samt även när det gäller kriget mot terrorn. Det sistnämnda kan bli ett ytterst viktigt samarbetsområde.

Avtalet stadgar dessutom att vid försäljning av vapen mellan de två parterna inga uppgifter om dessa vapens funktion, konstruktion osv får överlämnas till tredje part. Detta öppnar dörren för den israeliska vapenindustrins export till Ryssland av högteknologiska vapen. Det har redan offentliggjorts att Ryssland fått leverans av 12 drönare samt beställt ytterligare 36 drönare.

Den 17 september 2010 meddelade den ryske försvarsministern att Ryssland kommer att leverera kryssnings missiler av typ P-800 Yakhont avsedda för sjömål till Syrien. Det ursprungliga avtalet om detta slöts för tre år sedan. Både USA och Israel har begärt att missilerna inte skulle levereras pga risken av att de skulle falla i händerna av terrorister, läs Hizbollah.

Den 22.9.2010 undertecknade den ryske presidenten Dmitry Medvedev ett beslut som förhindrar all leverans av luftvärns robotsystemet S-300 till Iran pga att sådan leverans strider mot FNs säkerhetsråds resolution 1929 rörande sanktioner mot Iran. Israel såväl som USA har länge framfört krav på att Ryssland skulle stoppa leveransen. Orsaken till detta var att S-300 systemet skulle avsevärt försvåra eventuella flygangrepp på iranska kärnvapenanläggningar. För vidare detaljer om kampen för och mot leveransen, se avdelning Iran under denna URL

Den 23.9.2010 röstade FNs atom energi organ (IAEA) ned ett arabiskt krav på att Israel skulle uppmanas underteckna icke spridningsavtalet för kärnvapen (NPT). IAEAs generalförsamling som har 151 medlemmar röstade ned förslaget med 51 röster för mot 46 och 23 nedlagda. Övriga medlemmar var inte närvarande.Se även denna artikel. Israel var mycket nöjd med resultatet och att samtliga EU medlemmar röstade mot resolutionen. Man måste dock beklaga att Ryssland röstade för det arabiska resolutionsförslaget

Framtiden får nu utvisa hur förhållandet mellan Israel och Ryssland kommer att utvecklas. Gissningsvis kommer det inte enbart bli rosor men de mörka åren från 1950-talets början intill Sovjetunionens fall kommer med all säkerhet inte att återkomma.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Knuff

DN, DN2,
SvD, SvD2, SvD3,
Sydsvenskan, Sydsvenskan2,
Dagen,
SVT, SVT2,
VG, VG2,
Expressen,

fredag 17 september 2010

Den Yom Kippur som för alltid förändrade mitt liv

Följande bloggpost publicerades första gången inför Yom Kippur 2008. Inget i mitt sätt att uppleva Yom Kippur har ändrat sig under de två år som gått sen dess. Därför tar jag mig friheten att publicera den igen lite mer än 12 timmar före årets Yom Kippur. Inget i texten har ändrats.
..................................

07102008

I varje persons liv finns det en eller ett antal dagar som etsats sig fast i hans eller hennes minne. I bland har händelserna också för alltid ändrat livet för dem.


Så här alldeles före Yom Kippur (Försoningsdagen på svenska och som i år infaller från solnedgången den 8 oktober t.o.m. solnedgången den 9 oktober) vill jag delge er mina minnen från Yom Kippur 1973, den dag Yom kippurkriget bröt ut. När jag så här 35 år senare ser tillbaka på mitt liv är det ingen tvekan om att den dagen för 35 år sedan troligtvis var en av de betydelsefullaste dagarna i mitt liv. Varje år på Yom Kippur vevas minnena från den 5-6 oktober 1973 framför mig.


Den följande artikeln är helt självbiografisk. Alla namn utom ett är autentiska.



Yom kippur, tav-shin-lamed-dalet (1973)


Efter att ha skjutsat Ewa (min före detta) till jobbet och Marek till daghemmet anlände jag själv till mitt jobb några minuter efter kl. åtta. Det fanns inget i gatubilden eller i jerusalemsbornas sätt att uppträda som tydde på att något speciellt höll på att hända. Huruvida jag avläste gatubilden rätt eller att jag, p.g.a. av att det trotts allt bara gått ca 21 månader sen jag och min familj invandrat till Israel, inte ännu hade utvecklat de infödda Israelernas känsla för att direkt lägga märke till att något inte var som det skulle vara är osäkert.


Inte heller fanns det något tecken på jobbet som tydde på att något kanske inte var ok.


Vid den här tiden arbetade jag på den del av finansdepartementets budgetavdelning som hade hand om utbildningsdepartementets budget. Chef för enheten var Beeri Chazak, en ca 30 årig sabra född och uppvuxen på kibbutz Afikim, Yigael Shacham, Dan Yarden och jag själv. Dan var huvudsakligen sysselsatt med den post gymnasiella sektorn, medan Yigael och jag arbetade med skolväsendets budget.


Vid min ankomst fick jag ett meddelande som kallade mig till ett sammanträde kl 10 hos chefen för utbildnings departementets gymnasieavdelning. Jag visste att Ewa inte skulle bli så glad då jag meddelade henne detta som omöjliggjorde oss att smita lite tidigare från jobbet för att kunna tidigarelägga vår planerade avfärd till Natania.


Jag har inget minne av vad som avhandlades vid sammanträdet på utbildningsdepartementet. Det tog slut ungefär kl 12. Däremot kommer jag aldrig att glömma de ögonblick då Beeri, Yigael och jag tog avsked från varandra med ett "vi syns på söndag morgon". Jag kan än i dag peka ut den exakta platsen. Beeri som var kompanichef i ett (reservist) fallskärmsjägar förband stupade 18 oktober på Suezkanalens västsida något söder om Ismalia. Yigael, löjtnant i reserven, sårades svårt på krigets sista dag under strider på norra Golan men överlevde.


Nåväl, så småningom kom vi i väg till Natania, där Ewas föräldrar hade en sommarlägenhet med havsutsikt. Dom hade just köpt den och den var ännu en smula dåligt utrustad vilket gjorde att vi fick ta med oss en hel del saker som man normalt finner i en lägenhet. En sak som vi inte tagit med oss var en radio då det i Israel inte finns radiosändningar på Yom Kippur.


När vi kom fram fick vi höra av hustrun i grannfamiljen att den äldste sonen, som gjorde sin militärtjänst på Golan höjderna, fått sin permission indragen alldeles innan han skulle lämna sin bas. Varken grabbens mor eller vi fäste oss speciellt vid detta då vi antog att det berodde på något lokalt säkerhetsproblem.


Efter att ha sovit gott vaknade vi på morgonen och tittade ut över en nästan totalt tom strand. Det var i och för sig en smula ovanligt för även på Yom Kippur brukade det under dessa år finnas en hel del personer på stranden. Vi bestämde oss för att inte gå till stranden, troligtvis av någon känsla av sorten "att vi inte ville vara nästan de enda som gjorde ett sådant grovt brott mot den judiska traditionen".


Ungefär kl 14 då Ewa och jag satt och läste på balkongen medan Marek lekte i det stora rummet fick vi plötsligt se en ung religiös (med kippa och gymnastikskor) jude komma springande på gatan nedanför huset. Han hade dessutom en ryggsäck på sig. Vi tittade helt förvånade på varandra. Varför kommer en religiös jude springande på gatan under Yom Kippur med ryggsäck på ryggen? Ewa sa med en blandning av skratt och rädsla, "Det är kanske krig". Jag påpekade att det föreföll otroligt då vi inte hört några larmsignaler.


Ungefär en halvtimme senare kom Bror Kahns far, som bodde i våningen över oss, ned och bad mig komma upp och lyssna på radion då han inte helt förstod vad som sades i de Israeliska kanalerna. Detta tände alla rödljusen hos mig. Den Israeliska radion bryter inte tystnaden på Yom Kippur utan mycket vägande skäl. När jag kom till hans lägenhet stod saken helt klar för mig. På radion meddelades att egyptiska och syriska styrkor kl 1300 anfallit de israeliska ställningarna samt att de israeliska förbanden gjorde motstånd. Meddelandena avbröts hela tiden av kodmedelanden för reservister att infinna sig på förutbestämda uppsamlingsplatser.


Jag rusade ned till Ewa och berättade vad som hänt och bad henne hjälpa mig med att packa då vi måste åka tillbaka till Jerusalem så fort som möjligt då jag anade att min inkallelseorder skulle komma snart.


Så fort som vi börjat åka såg vi en syn som man inte ser på Yom Kippur i Israel. Fullt med fordon på gator och vägar, klungor av män med ryggsäckar som stod och väntade på att bli upplockade av huvudsakligen militära lastbilar samt mängder av män som bad om lift. Vi plockade upp två stycken som skulle till Jerusalemområdet. De gav oss lite mer detaljer om situationen men allt var ännu ytterst oklart. De berättade också att larmet i Natania inte hade fungerat i alla stadsdelar. En av dem som liftade med oss var reservist och en värnpliktig. Jag har många gånger undrat om de överlevde kriget.


Vi körde i rasande fart på vägar belamrade av militär och polisfordon samt bussar, överallt bussar och liftande unga män. Polisen reglerade trafiken i alla viktiga trafikkorsningar. Jag har ett flertal minnesbilder registrerade i min hjärna och en av de tydligaste är av en man i 25 årsåldern som i en av korsningarna på Kvish Geha sprang till en bil som tydligtvis erbjöd honom lift. Levde han ännu den 23 oktober (den dan kriget tog slut)?


Vi kom till Jerusalem på rekordtid, något mer än en timme. I korsningen mellan Sederot Eshkol och Kvish Rammalla vid infarten till Givat Tsorfardit där vi bodde stod en gammal halftrack (hebr. zachlam) Varför har jag aldrig förstått.


När vi kom till vårt hus visade det sig att en del grannar redan fått inkallelseorder medan jag fick min senare på kvällen. Den beordrade mig dock att inställa mig kl 0800 nästa morgon så jag hade gott om tid att packa det nödvändigaste samt att försöka få någon klarhet i vad som hänt och hände. Det var inte så lätt då vi enbart hade tillgång till Israelisk och Jordansk TV samt Israelisk radio och BBC. De Israeliska stationerna var starkt censurerade, den Jordanska partisk och BBC verkade inte fått fram mer än att svåra strider rasade på Golan samt att egyptiska styrkor på vissa avsnitt gått över Suezkanalen. Jag försökte ringa mina och Ewas föräldrar i Sverige men det fanns inga möjligheter.


Jag föredrar att inte i detalj kommentera Goldas och Dayans tal till det israeliska folket på kvällen. Vi visste inte att de var så fulla av felaktigheter som de var men de var definitivt inga morallyftare. Vi tittade ut genom vardagsrumsfönstret för att se om det fanns ljus i Zvulons (Händler) lägenhet. Då viste vi inte att han blivit kallad redan på morgonen. I ett annat fönster i samma hus där en kanadensisk vän till oss bodde tändes aldrig ljuset igen. Han störtade med en helikopter som han transporterades i.


På morgonen gav jag mig av efter att sagt farväl till Ewa och Marek. Jag uppmanade Marek (tre och ett halvt år) att ta hand om sin mor. Avskedssituationen påminde mig om situationerna när min far hade blivit snabbinkallad under andra världskriget. Rollerna var bara förskjutna en generation.


Efter att vi fått vår utrustning vid mobliseringsförådet i Sataf samlade vår kompanichef oss för att ge en orientering om våra kommande uppgifter. Jag tittade omkring mig och plötsligt slog det mig. "Arieh, det här är ingen övning, det är allvar".


Varje gång man frågar mig om vad Yom Kippor symboliserar för mig så rusar dessa bilder förbi, även om jag svarar något annat. Varje Yom Kippor återupplever jag de ovan nämnda händelserna.


EfterYom Kippor tav-shin-lamed-daled var mitt liv för alltid förändrat.


Efterskrift. När jag kom tillbaka till jobbet på budgetavdelningen nåddes jag av medelandet att av de ca 40 personer som arbetade där fyra stupat och tre, därav två allvarligt,sårats.


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


DN,

SVT,

SvD, SvD2,

onsdag 15 september 2010

Sverige i israelisk TV.

Man kan lugnt säga att israeliska medier, av alla de sorter, behandlar Sverige kortfattat, osakligt och med bristande vilja att sätta sig in i vad som egentligen händer i landet i fråga och med dess problematiska förhållanden med Israel.

Många gånger har rapportörerna heller inte insett att dagens Sverige inte alls är den perfekta, toleranta välfärds staten som det en gång var och som tog slut i början av 1990-talet.

Man blir därför glatt överraskad då den israeliska TVens engelskspråkiga kanal gör ett förhållandevis alldeles utmärkt program om antisemitismen och judarnas situation i dagens Sverige. Programmet som är på engelska och ca 25 minuter långt hittar du här.

Som framgår av av "Om Mig" på bloggens första sida så är jag född och uppvuxen i Sverige och flyttade 1972 till Israel. Under årens gång har jag gjort många besök i Sverige och sett hur den judiska situationen sakta men säkert förändrats till det sämre.

Tyvärr är jag inte förvånad. Som en person som växte upp i gränsfältet mellan det svenska och svensk judiska samhällena kom jag i min ungdom till klarhet om att grundförutsättningarna för dagens situation fanns inbyggda i det svenska samhällets ideologiska bas. Jag skriver detta därför att enligt min uppfattning är det inte de islamska eller en del av dessa som fört med sig dagens antisemitism i Sverige. De blev bara den utlösande faktorn.

Vad jag uppskattade i programmet var att det gick rakt på sak utan allt för mycket hymlande.

Jag flyttade till Israel pga att jag trodde på sionismen - vilket jag fortfarande gör. Enligt mitt sätt att se det är det det enda positiva sättet att lösa den judiska frågan på. Dessutom insåg jag redan då att det inte fanns någon judisk framtid i Sverige och det alldeles utan hänsyn till antisemitismen eller ej.

Lite kommentarer till några av intervjuerna.

Jag håller givetvis med Jacob Gurman - Schatz.

Så vitt jag minns har aldrig en ledare för de judiska församlingarna i Sverige officiellt uttalat sig så klart som Lena Posner gjorde i sin intervju. Alldeles utmärkt.

Fredrik Malm är värd all ära för sin rakryggade hållning. Vi skulle behöva lite mer politiker av den sorten runt om i världen. (Även i Israel).

Om någon frågar sig vad mitt råd till Sveriges judar är så är det helt enkelt att alla som har möjlighet bör flytta till Israel.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

DN,
SvD, SvD2,
Sydsvenskan,
Dagen,
VG,
SVT, SVT2,

Knuff

onsdag 1 september 2010

Direkta förhandlingar mellan Israel och Palestinierna i terrorns skugga

Enligt planerna kommer president Barack Obama att utlysa starten av direkta förhandlingar mellan Israel och palestinierna den 2. september. Dvs det rör sig enbart om palestinierna från Västbanken som representeras av The Palestinian Authority (PA) under Abu Mazens ledning. Hamas som styr och ställer i Gaza förkastar förhandlingar med Israel.

President Obamas utrikespolitiska initiativ under de 18 månaderna sedan han tillträdde med stora förhoppningar runt om i världen och ett nobel fredspris, som han fått för välmenande tal kan knappast definieras som framgångar.

Iran är enligt de flesta bedömare på väg mot att bli världens tionde kärnvapenmakt. Obamas ide att man skulle kunna tala iranierna tillrätta föll platt till marken då dessa ansåg, med rätta eller inte, att denna amerikanska politik innebar att USA inte var villigt att ta med hårdhandskarna om Iran inte visade sig vara medgörligt.

Tillbakadragandet av de stridande amerikanska förbanden från Irak var visserligen beslutat redan på president Bushs tid men slutfördes i dagarna utan att det var klart att de irakiska säkerhets styrkorna hade möjlighet att försäkra den formellt icke existerande irakiska regeringen att dessa skulle kunna hålla situationen under kontroll.

Enligt president Obama så var Afghanistan det centrala utrikes-och säkerhetspolitiska problemet då ett Talibanstyrt Afghanistan skulle ge Al Qaeda en bas från viken den skulle kunna slå till mot amerikanska intressen. Tyvärr så beslutade Obama för en "både äta och ha kakan politik". Han ökade de amerikanska stridande trupperna med 30.000 man, men å andra sidan deklarerade han att de amerikanska trupperna skulle börja tunnas ut från och med sommaren 2011. D.v.s han sa till Taliban ledningen "Håll ut till sommaren 2011 för sen börjar vi dra oss tillbaka". Ett helt nytt militärpolitiskt grepp.

Ingen vet ännu vad som kommer att ske sommaren 2011 men allt tyder på att det inte kommer att bli tal om någon större uttunning av de amerikanska styrkorna!

Politiken visa vi Nord Korea, Jemen och Sudan har inte heller varit entydig och genomtänkt.

En lösning av den israelisk palestinska konflikten var en av huvudpunkterna i Obamas politik. Vid vissa tillfällen framförde talesmän för Obama administrationen att en lösning av denna konflikt avsevärt skulle underlätta en lösning av övriga konflikter med de fundamentalistiska jehadist elementen runt om i världen och speciellt i Mellanöstern.

Det tragiska var dock att Obama och hans medhjälpare inte satte sig ned och analyserade varför alla försök till en uppgörelse från Oslo via Camp David till kvartettens färdplan misslyckats. Man hade tillgång till kapaciteter som Dennis Ross för att inte tala om Martin Indyk. Varför bjöd man inte in Ross och Indyk till ett internt veckoslutsseminarium och ställde dem frågan " Whythe hell did it allways go wrong"?

I stället beslutade man sig för att man visste bäst. Bosättningarna var det stora problemet. Det var ingen skillnad på de av Israel inkorporerade områdena i Östra Jerusalem och resten av Västbanken. Det var lika felaktigt att bygga ett hus i stadsdelen Ramot som i bosättningen Itamar. Osv, osv.

Allt detta ledde till att Israel först intog en allt annat en positiv ställning till USA administrationens propåer medan palestinierna med med oöverlagd glädje klättrade upp i det högsta träd de kunde hitta.

Den israeliske premiärministern, Bibbi Natanyahu, insåg dock snart att han måste finna en väg ut ur den situation de israelisk-amerikanska förbindelserna hamnat i. Detta inte minst pga att Natanyahu hela tiden ansett att faran med det Iranska kärnvapenprogrammet var det stora problemet som klart överskuggade det palestinska. Det iranska problemet var ett omedelbart existentiellt problem för Israel medan det palestinska - även om det på sikt också kunde bli existentiellt - för stunden inte var det största problemet. För att lösa det Iranska problemet behövde Natanyahu USAs stöd, och för att få det var Israel tvunget att ta sig an det palestinska problemet med alla de förvecklingar som Obama administrationen ställt till med.

Natanyahu var tvungen att svälja två för honom mycket beska piller. Först att förklara att Israel var berett på en tvåstatslösning om än med vissa viktiga förbehåll samt sedermera ett, om än, temporärt byggstopp i alla områden öster om 1967 års gräns. Israel förklarade sig vara villigt att starta direkta förhandlingar utan bindande förbehåll.

Även den amerikanska administrationen intog så småningom en mer positiv linje till Israel men det är ingen tvekan om att i de fall amerikanerna blir tvungna att "jämka" ihop parterna under de kommande förhandlingarna så kommer de amerikanska förslagen ligga närmare de palestinska åsikterna än de israeliska.

Obama samtyckte att pröva Israels linje. Palestinierna som är allt annat än intresserade av öppna förutsättningslösa förhandlingar har för närvarande motvilligt gått med på att delta i direkta förhandlingar men under förutsättningen att om inte det temporära byggstoppet förlängs då den utmätta tiden går ut den 26 september så kommer man att avbryta förhandlingarna.

Men även om man kommer fram till en lösning på byggstopps frågan som båda parter kan leva med så återstår många svåra problem. Ett av dem är gränsfrågan. Man har utgått från att den gräns mellan Israel och den till Jordanien införlivade Västbanken som gällde före sex dagars kriget 1967 skall vara basen får den nya gränsen. Detta innebär inte att det exakt blir samma gränsdragning, då det också varit klart för parterna, inklusive den amerikanska administrationen, att vissa mindre gränsjusteringar måste göras av demografiska och säkerhetsmässiga skäl. Detta skall ske genom landbyte mellan Israel och den Palestinska staten.

Intill i dag har man (israeler, palestinier och amerikaner) talat om ca 4 procent av det palestinska området som skulle tillfalla Israel, vilket i sin tur skulle avträda landområden av liknande storlek till palestinierna. Vid ett sådant byte skulle ca 80 000 av de 510 000 israelerna som i dag bor öster om 1967 års gräns skulle behöva repatrieras till Israel. I dag talar palestinierna om 1.8 procent i stället för fyra. Denna ändring skulle föra med sig att ytterligare bort emot 180 000 skulle behöva repatrieras! Knappast något som Israel kan gå med på.

Det israeliska kravet att palestinierna skall erkänna Israel som en judisk stat liksom att den definieras som en palestinsk godtas inte av palestinierna. Dvs den palestinska staten skall vara palestinsk medan Israel inte kan få erkännande som en judisk stat. Bakgrunden till detta är att Israel motsätter sig att palestinaflyktingar kan få komma tillbaka till Israeliskt område, då detta i praktiken skulle fåra med sig att Israel blev en bitnationell stat.

Händelser av typ terroraktionen på kvällen den den 31 augusti då fyra israeler mördades av en Hamas terrorister i närheten av Hebron bidrar ju knappast till en lugn och förtroendefull förhandlings miljö. Att se bilderna på på de fader- och moderlösa barnen i dagens tidningar gör ju knappat heller den israeliska allmänheten mer försonligt inställd.

Vad kommer nu att hända? Media frågar sig hur länge kommer det att ta innan förhandlingarna bryter samman. I och för sig är det inte alls säkert att förhandlingarna kommer att bryta samman. Mycket hänger på hur amerikanerna, läs Obama, kommer att få parterna att trotts allt förstå att det nuvarande försöket kan bli det sista under en lång tid. Ytterligare en orsak som kan driva på i positiv riktning är att ett sammanbrott för de nuvarande förhandlingarna med icke ringa sannolikhet kan föra med sig ett regionalt krig i Mellanöstern. Något som varken PA eller Israel är intresserade av.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Knuff
Knuff

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6,
Sydsvenskan, Sydsvenskan2, Sydsvenskan3, Sydsvenskan4, Sydsvenskan5,
Dagen, Dagen2, Dagen3,
VG, VG2, VG3,
GP, GP2, GP3, GP4,
BLT,
Dagbladet, Dagbladet2,
Skånskan, Skånskan2, Skånskan3,
LT,
SVT, SVT2, SVT3, SVT4,
Expressen, Expressen2, Expressen3,
EK,
Arbetarbladet,