Obama verkar inte ha lärt sig

Det verkar som om president Barack Obama under de två åren som gått sedan han tillträdde posten som världens mäktigast man, inte insett att hans något naiva uppfattning om hur man skulle kunna tala tillrätta hänsynslösa ledare runt om i världen tyvärr var verklighetsfrämmande. Han verkar än i dag inte förstå att om han inte visar att han är villig att sätta hårt mot hårt så kommer USA alltmer förlora sin ställning som den ledande stormakten.

En sådan utveckling skulle vara tragisk då alternativen - Kina, Ryssland, Indien - lindrigt sagt inte är så tilltalande.

Obama är i grund och botten en skicklig inrikespolitiker men har till synes ingen uppfattning om hur man driver utrikes- och säkerhetspolitik.

Han införde ett allmänt sjukförsäkrings system som omfattar alla USAs medborgare. Européer och israeler för vilka ett sådant system är en självklarhet har svårt att inse vidden av detta revolutionerande drag i USA.

Utrikespolitik var han dels ointresserad av och dels okunnig om. Tyvärr så insåg han inte detta utan gjorde tabbe efter tabbe.

Medvedev och Putin insåg snabbt att Obama var ett lätt byte och så försvann den amerikanska robotskölden i Europa, som i grunden var riktad mot Iran och inte Ryssland.

Han han sträckte ut en försonande hand mot den Islamska världen som inte blev allt för imponerad av detta drag. Tvärt om, de såg det som ett tecken på svaghet hos den amerikanske presidenten.

Han förklarade att Islam i grunden var en fredens religion vilket inte imponerade på varken fundamentalistiska eller mer pragmatiska muslimer, för att inte tala om de anhöriga till offren för de muslimska terroristerna Att de flesta offren för den muslimska terrorn var muslimer bortsåg han dessutom ifrån.

Hans ide att det skulle gå att prata och förhandla med den iranska ledningen om att denna skulle förbinda sig att inte utveckla kärnvapen föll platt till marken och de av Obama omhuldade och av FN sanktionerade ekonomiska sanktionerna har ännu inte visat sig ha någon avgörande verkan. Man har bara förlorat två år under vilka Iran nästan ostört framskridit på vägen mot att bli världens tionde kärnvapenmakt.

Han har ett stort ansvar till att fredsprocessen mellan Israel och palestinierna gått i stå genom att framföra krav på Israel som fått de palestinska ledarna att klättra upp i alla tänkbara träd ur vilka han inte kan få ned dem när han insett att en del av idéerna inte var så lyckade.

Han började med att tala stort om vikten av kriget i Afghanistan men förstörde sen allting genom att förklara att de amerikanska styrkorna successivt skulle dra sig tillbaka från och med 2011. Detta utan att inse att taliban styrkorna då kan avvakta och se om detta verkligen inträffar och därefter ligga lågt och vänta på att USA- och ISAF styrkorna ger sig av. Det för dessutom med sig att afghanerna i allmänhet inrättar sig efter ett framtida läge där Taliban blir en viktig eller den viktigaste politiska och militära faktorn i Afghanistan.

Tyvärr verkar det inte som om Obama insett att hans sätt att utforma USAs utrikes- och säkerhetspolitik lindrigt sagt är verklighetsfrämmande. Under de senaste veckorna har vi fått ett antal nya exempel på Obamas envishet eller oförmåga att se verkan av sin politik.

1. För ett antal dagar sedan fick personer på hög nivå i Israel information från ansvariga, höga källor i Washington att USA inte kommer att militärt anfalla Iran innan tillbakadragandet av de amerikanska trupperna från Irak och Afghanistan är slutfört. Uppgiften publicerades i Yediot Achronot (pappersupplagan) av tidningens ledande militär- och säkerhets skribent den nionde november. Tidningen i fråga uppger att den fått informationen från en högt uppsatt källa i Obama administrationen Enligt planerna skall de sista amerikanska trupperna lämna Irak i augusti 2011. När det gäller Afghanistan är läget oklarare. Obama har visserligen fastställt att delar av de amerikanska trupperna skall börja lämna under år 2011 men det är ytterst oklart hur många det rör sig om. General Petraeus, befälhavare för USA och ISAF styrkorna i Afghanistan, har mer eller mindre klargjort att tillbakadragandet kommer att vara beroende av "situationen på marken".
Vid den s.k. Kabulkonferensen i juli 2010 fastställdes att de Afghanska polis och militärstyrkorna skall få hela säkerhetsansvaret under år 2014. Även om detta verkligen blir fallet så innebär det inte att de icke afghanska styrkorna kommer att lämna under år 2014. Icke obetydliga delar kommer att finnas kvar som "backup" och som trupputbildare och rådgivare. Man kan på goda grunder dessutom ifrågasätta att "situationen på marken" kommer att möjliggöra för de afghanska styrkorna att helt överta ansvaret under 2014 då den nuvarande Counter Insurgency (COIN) strategin är en allt annat än snabbverkande strategi. En del kommentatorer pekar på datum som är mycket närmare 2020 än 2014!

Några av följderna av beslutet är dock klara. Obama har beslutat att inte anfalla Iran innan presidentvalet 2012. Detta innebär att Iran nu har två år på sig, om de så önskar att utveckla sin första a-bomb något som enligt amerikansk uppfattning Iran inte har den tekniska och vetenskapliga förmågan att göra under de närmaste två åren. Dock, och detta är det allvarliga, Israel delar ej den amerikanska bedömningen av Irans förmåga och utesluter inte att Iran har mindre än två år till bomben. Denna bedömning kan föra med sig att Israel känner sig tvunget att slå till under de närmaste två åren - med eller utan amerikanskt godkännande. Pga att det första israeliska anfallet av naturliga skäl blir svagare än ett amerikanskt så finns risken att konflikten både tidsmässigt och geografiskt får större omfattning än ett kraftigt amerikanskt anfall. Här har vi ytterligare en felkalkylering i Obamas politik. När det gäller en fråga som den iranska bomben så kan inte Israel ta hänsyn till Obamas interna politiska planering vilket kan, med all sannolikhet om Israel slår till, leda till att USA blir indragit i en militär konflikt på en av det icke planerat datum.

2. En mycket mindre händelse som dock utvisar Obamas oförståelse för frågan om Islamisk terror i delar av världen. För ett antal dagar sedan under Obamas besök i Indien vid ett sammanträffande med Indiska studenter uppstod ett hövligt men dock allvarligt meningsutbyte mellan den amerikanske presidenten och de indiska studenterna. Dessa frågade honom vad han avsåg att göra för att motverka den islamska jihaden i vars namn terrordåd i Bombay och Kashmir utförts. Tillsynes utan att förstå den känslomässiga bakgrunden i Indien till islam föreläste Obama för studenterna om att det fanns många former av jihad samt att delar av dessa alls inte var våldsamma. I och för sig sant, men de indiska studenterna ville ha svar på vad den amerikanske presidenten avsåg att göra med de våldsamma formerna av jihad.
Har tagit upp exemplet för att visa på Obamas oförmåga att inse de komplexa känslorna hos personer som lever i länder och områden där islamska terrorister utfört sina dåd. Dessutom borde Obama varit medveten om att Indien sedan sin tillkomst utkämpat tre krig med sin muslimska granne, Pakistan med allt vad det innebär.

3. Ytterligare ett exempel på den amerikanske presidentens oförmåga att inse vad man skall säga och inte säga offentligt är hans reaktion på det israeliska beslutet att bygga ytterligare 1000 lägenheter i Jerusalem stadsdelen Har Homah som ligger på av Israel efter 1967 inkorporerat område. Faktiskt innebär det ingen förändring som skulle kunna påverka förhandlingarna mellan Israel och palestinierna då Har Homah liksom andra judiska stadsdelar som uppförts på inkorporerad mark efter 1967 inte är något som är förhandlingsbart Den enda följden av Obamas yttrade är att den palestinska ledningen klättrar än högre upp i träden. Bibi Natanyahus svar på Obamas uttalande var fränt och klart. "Inga delar av (det judiska A.F.) Jerusalem är bosättningar". Man kan fråga sig varför Obama som satsat så mycket prestige på att uppnå ett avtal mellan Israel och palestinierna själv saboterar känsliga diplomatiska förhandlingar?

Läs även andra bloggares åsikter om Obama, USA, Israel, Islam, Jerusalem, Terror, Palestinier, Afghanistan, Kabulkonferensen, Taliban, ISAF,

DN, DN2, DN3, DN4, DN5,
SvD, SvD2, SvD3,
Sydsvenskan, Sydsvenskan2, Sydsvenskan3,
Dagen,
VG,
SVT,

Om det pakistanska anfallet i Södra Waziristan. Uppdaterat den 18102009

Rapporterna är delade om huruvida den Pakistanska armen redan startat sitt anfall på de pakistanska Taliban trupperna (Tehrik-e Taliban Pakistan (TTP)) i södra Waziristan. Om inte, är det hur som helst endast en tidsfråga innan innan det startar.


Tillägg
Det pakistanska anfallet började på morgonen den 17 oktober. Situationen är ännu av naturliga skäl oklar. Förlustsiffrorna för taliban styrkorna är enligt Dawn över 60 stupade medan de pakistanska styrkornas förluster är betydligt lägre. Inga uppgifter föreligger om dödade och skadade bland civilbefolkningen men den kan vara avsevärd då de pakistanska styrkorna använder sig av artilleri och flygangrepp. Av den syd waristanska befolkningen på ungefär 500 000 personer har mellan 100 tusen till 200 tusen redan flytt.

De pakistanska styrkorna uppgår till omkring 30 000 man medan taliban styrkorna under
Hakimullah Mehsud uppgår till ungefär 10 000. Enligt obekräftade rapporter begränsar sig striderna ännu till sammanstötningar mellan pakistanska styrkor och de taliban styrkor som står under ledning av Hakimullah Mehsud.

Återkommer med mer info då läget klarnar.
Slut på tillägg.

Under förberedelserna till en bloggpost om detta hittade jag en alldeles utmärkt artikel om den kommande pakistanska aktionen på sajten Stratfor.

Artikeln behandlade dessutom på ett mycket belysande sätt följderna av ett sådant anfall för den internationella jehadiströrelsen och den värld vi lever i. Då Stratfor tillåter publicering av delar eller hela artikeln på andra sajter under förutsättning att källan anges fanns det ju knappast något skäl att skriva ett referat av artikeln.

Här följer den.

Pakistan: The South Waziristan Migration

October 14, 2009 | 1812 GMT

Security and Intelligence Report

By Scott Stewart

Pakistan has been a busy place over the past few weeks. The Pakistani armed forces have been conducting raids and airstrikes against the Tehrik-i-Taliban Pakistan (TTP) and other foreign Islamist fighters in Bajaur Agency, a district inside Pakistan’s Federally Administered Tribal Areas (FATA), while wrapping up their preparations for a major military offensive into South Waziristan. The United States has conducted several successful missile attacks targeting militants hiding in areas along the Afghan-Pakistani border using unmanned aerial vehicles.

Threatened by these developments — especially the actions of the Pakistani military — the TTP and its allies have struck back. They have used larger, vehicle-borne improvised explosive devices (VBIEDs) in attacks close to their bases in the Pakistani badlands to conduct mass-casualty attacks against soft targets in Peshawar and the Swat Valley. They have also used small arms and small suicide devices farther from their bases to attack targets in the twin cities of Rawalpindi and Islamabad, the respective seats of Pakistan’s military and civilian power.

Initially, we considered devoting this week’s Security and Intelligence Report to discussing the tactical details of the Oct. 10 attack against the Pakistani army headquarters. But after taking a closer look at that attack, and the bigger mosaic it occurred within, we decided to focus instead on something that has not received much attention in the media — namely, how the coming Pakistani offensive in South Waziristan is going to have a heavy impact on the militants currently living and training there. In fact, we can expect the Pakistani offensive to cause a large displacement of militants. Of course, many of the militants who are forced to flee from South Waziristan, the epicenter of Pakistan’s insurgency, will likely land in areas not too far away — like Balochistan — but at least some of the militants who will be flushed out of South Waziristan will land in places far from Pakistan’s FATA and North-West Frontier Province.

Pakistani Border" title="">

The Coming Offensive

The Pakistani military has been preparing for the coming offensive into South Waziristan for months. They have positioned two divisions with some 28,000 troops for the attack, and this force will be augmented by paramilitary forces and local tribal militias loyal to Islamabad. As seen by the Pakistani offensives in Swat and Bajaur earlier this year, the TTP and its foreign allies are no match for the Pakistani military when it turns its full resources to address the problem.

The Pakistanis previously attempted a halfhearted offensive in South Waziristan in March of 2004 that only lasted 12 days before they fell back and reached a “negotiated peace settlement” with the militant leaders in the area. A negotiated peace settlement is a diplomatic way of saying that the Pakistanis attempted to pay off Pakistani Taliban leaders like Nek Mohammed to hand over the foreign militants in South Waziristan and stop behaving badly. The large cash settlements given to the militants did little to ensure peace and instead allowed the Taliban leaders to buy more weapons, pay their troops and essentially solidify their control in their areas of operation. The Taliban resumed their militant activities shortly after receiving their payments (though the most prominent leader, Nek Mohammed, was killed in a U.S. missile strike in June 2004).

This time, the South Waziristan offensive will be far different than it was in 2004. Not only do the Pakistanis have more than four times as many army troops committed to it, but the Pakistani military has learned that if it uses its huge airpower advantage and massed artillery, it can quickly rout any serious TTP resistance. In Bajaur, the Pakistanis used airstrikes and artillery to literally level positions (and even some towns) where the Taliban had tried to dig in and make a stand. Additionally, in January 2008, the Pakistani army conducted a successful offensive in South Waziristan called “OperationZal Zala” (Earthquake) that made excellent progress and resulted in the loss of only eight soldiers in four days of intense fighting. This offensive was stopped only because Baitullah Mehsud and his confederates sued for peace — a truce that they quickly violated.

The lessons of past military operations and broken truces in South Waziristan, when combined with the recent TTP strikes against targets like the army headquarters, have served to steel the will of the government (and particularly the military). Pakistani government sources tell STRATFOR that they have the intent and the ability to “close the case for good.” This means that there should be no negotiated settlement with the TTP this time.

Of course, we are not the only people who can anticipate this happening. The TTP and others like the al Qaeda core leadership know all too well what happened in Bajaur and Swat. They have also been watching the Pakistani military prepare for the South Waziristan offensive for months now. The TTP leadership realizes that if they attempt to stand and fight the Pakistani military toe-to-toe they will be cut to shreds. Because of this, we believe that the TTP will adopt a strategy similar to that used by the Taliban in the face of overwhelming U.S. airpower following the U.S. invasion of Afghanistan, or that of the Iraqi military following the U.S. invasion of Iraq. Rather than fight in set-piece conventional battles to the bitter end and be destroyed, after some initial resistance the TTP’s fighters will seek to melt away into the population and then conduct insurgent and terrorist strikes against the Pakistani military, both in the tribal regions and in Pakistan’s core regions. This is also the approach the TTP leadership took to the Pakistani offensive in Swat and Bajaur. They made noises about standing and fighting in places like Mingora. In the end, however, they melted away in the face of the military’s offensive and most of the militants escaped.

Contrary to popular perception, the area along the Afghan-Pakistani border is fairly heavily populated. The terrain is extremely rugged, but there are millions of Pakistanis living in the FATA, and many of them are extremely conservative and hostile toward the Pakistani government. This hostile human terrain poses perhaps a more significant obstacle to the Pakistani military’s operations to root out jihadists than the physical terrain. Accurate and current population numbers are hard to obtain, but the government of Pakistan estimated the population of South Waziristan to be nearly 500,000 in 1998, although it is believed to be much larger than that today. There are also an estimated 1.7 million Afghan refugees living on the Pakistani side of the border. This human terrain should enable many of the TTP’s Pashtun fighters to melt into the landscape and live to fight another day. Indeed, the militants are already heavily embedded in the population of South Waziristan, and the TTP and its rivals have controlled much of the area for several years now.

We have seen reports that up to 200,000 people have already fled areas of South Waziristan in anticipation of the coming military operation, and it is highly likely that some TTP fighters and foreign militants have used this flow of displaced people as camouflage to leave the region just as they did in Swat and Bajaur. Whether the coming offensive is as successful in destroying the TTP as our sources assure us it will be, the military action will undoubtedly force even more militants to leave South Waziristan.

The Camps

In the wake of the U.S. invasion of Afghanistan, the many militant training camps run by al Qaeda and other organizations in Afghanistan were destroyed. Many of the foreign jihadists who were at these camps fled to Pakistan with the Taliban, though others fled to Iran, Iraq or elsewhere. This migration shifted the focus of jihadist training efforts to Pakistan, and South Waziristan in particular. Quite simply, there are thousands of foreign jihadists who have traveled to Pakistan to receive paramilitary training at these camps to fight in Afghanistan. A smaller number of the trainees have received advanced training in terrorist tradecraft, such as bombmaking, in the camps.

Due to the presence of these transplanted training installations, South Waziristan is “jihadist central,” with jihadists of all stripes based in the area. This confluence will complicate Islamabad’s attempts to distinguish between “good” and “bad” Taliban elements. Both the good Taliban aligned with Islamabad that carry out their operations in Afghanistan and the bad Taliban fighting against Islamabad are based in South Waziristan, and telling the difference between the two factions on the battlefield will be difficult — though undoubtedly elements of Pakistani intelligence will attempt to help their Taliban friends (like the Haqqani network and Mullah Omar’s network) avoid being caught up in the coming confrontation.

There are literally thousands of Arab, Uzbek, Uighur, Chechen, African and European militants currently located in the Pakistani badlands, and a good number of them are in South Waziristan. Many of these foreigners are either teaching at or enrolled in the jihadist training camps. These foreigners are going to find it far harder to hide from the Pakistani military by seeking refuge in Afghan refugee camps or small tribal villages than their Pashtun brethren.

Some of these foreigners will attempt to find shelter in North Waziristan, or perhaps in more heavily — and more heterogeneously — populated areas like Quetta (Mullah Omar’s refuge) or Peshawar. Others may try to duck into the Taliban-controlled areas of Afghanistan, but there is a good chance that many of these foreign militants will be forced to leave the Pakistan-Afghanistan area to return home or seek refuge elsewhere.

This exodus will have mixed results. On one hand it will serve to weaken the international jihadist movement by retarding its ability to train new jihadists until replacement camps can be established elsewhere, perhaps by expanding existing facilities in Yemen or Africa. On the other hand, it will force hundreds of people trained in terrorist tradecraft to find a new place to live — and operate. In some ways, this migration could mirror what happened after the number of foreign jihadist began to be dramatically reduced in Iraq — except then, many of the foreigners could be redirected to Pakistan for training and Afghanistan to fight. There is no comparable second theater now to attract these foreign fighters. This means that many of them may end up returning home to join insurgent movements in smaller theaters, such as Chechnya, Somalia, Algeria and Central Asia.

Those with the ability and means could travel to other countries where they can use their training to organize militant cells for terrorist attacks in much the same way the foreign fighters who fought in Afghanistan in the 1980s and left after the fall of the Soviet-backed government there went on to fight in places like Bosnia and Chechnya and formed the nucleus of al Qaeda and the current international jihadist movement.

The Next Generation

There is a big qualitative difference between the current crop of international fighters in South Waziristan and those who fought with the mujahideen in Afghanistan in the 1980s. During the earlier conflict, the foreigners were tolerated, but in general they were not seen by their Afghan counterparts as being particularly valiant or effective (though the Afghans did appreciate the cash and logistical help they provided). In many engagements the foreigners were kept out of harm’s way and saw very little intense combat, while in some cases the foreign fighters were essentially used as cannon fodder.

The perception of the foreigners began to change during the 1990s, and units of foreigners acquitted themselves well as they fought alongside Taliban units against the Northern Alliance. Also, following the U.S. invasions of Iraq and Afghanistan, the foreign jihadists have proved themselves to be very effective at conducting terrorist attacks and operating in hostile territory.

In fact, over the past several years, we have witnessed a marked change in the ways the Afghan Taliban fight. They have abandoned some of their traditional armed assault tactics and have begun to employ al Qaeda-influenced roadside IED attacks and suicide bombings — attacks the Afghan fighters had previously considered “unmanly.” It is no mere coincidence that the number of suicide attacks and roadside IED attacks in Afghanistan increased dramatically after al Qaeda began to withdraw its forces from Iraq. There is also a direct correlation between the IED technology developed and used in Iraq and that now being employed by the Taliban in Afghanistan.

All this experience in designing and manufacturing IEDs in Iraq, Afghanistan and Pakistan means that the jihadist bombmakers of today are more highly skilled than ever, and they have been sharing their experience with foreign students at training camps in places like South Waziristan. Furthermore, the U.S. presence in Iraq and Afghanistan has provided a great laboratory in which jihadists can perfect their terrorist tradecraft. A form of “tactical Darwinism” has occurred in Iraq and Afghanistan as coalition firepower has weeded out most of the inept jihadist operatives. Only the strong and cunning have survived, leaving a core of hardened, competent militants. These survivors have created new tactics and have learned to manufacture new types of highly effective IEDs — technology that has already shown up in places like Algeria and Somalia. They have been permitted to impart the knowledge they have gained to another generation of young aspiring militants through training camps in places like South Waziristan.

As these foreign militants scatter to the four winds, they will be taking their skills with them. Judging from past waves of jihadist fighters, they will probably be found participating in future plots in many different parts of the world. And also judging from past cases, they will likely not participate in these plots alone.

As we have discussed in the past, the obvious weakness of the many grassroots jihadist cells that have been uncovered is their lack of terrorist tradecraft. They have the intent to do harm but not the ability, and many times the grassroots cells end up finding a government informant as they seek help acquiring weapons or constructing IEDs. When these inept “Kramer terrorists” manage to get linked up with a trained terrorist operative, they can cause considerable damage.

The possibility of these militants conducting attacks or bringing much-needed capability to grassroots cells means that the South Waziristan migration, which has almost certainly already begun, will give counterterrorism officials from Boston to Beijing something to worry about for the foreseeable future.

This report may be forwarded or republished on your website with attribution to www.stratfor.com

Läs även andra bloggares åsikter om Pakistan, Afghanistan, AL Qaeda, Taliban, Jihad,

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8,

SvD, SvD2, SvD3,

Sydsvenskan, Sydsvenskan2,

Dagen,

Barometern,

VG, VG2,

DB,

Bloggar
Bloggnamnet länkar till bloggen ifråga. Titeln på specifik bloggpost länkar till den specifika bloggposten.
De listade bloggarna är enligt min mening intressanta. Detta betyder inte att jag alltid håller med om vad som skrivs i dem.
Till denna bloggpost har har endast medtagits bloggar i vilka publicerats bloggposter som relaterar till det pakistanska anfallet på Taliban i Syd Waziristan

Chefsingenjören Dags att bita ihop