Visar inlägg med etikett Tunisien. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Tunisien. Visa alla inlägg

söndag 24 april 2011

Kommer Al Qaeda ta över Jemen och flytta sitt centrum från Afghanstan?

Det kan tyckas att i dag ta upp situationen i Jemen är att bortse från vad som händer i Libyen och Syrien. Frågan är om det i grund och botten inte är ytterst kortsynt att resonera så. Vi får inte bli förblindade av medias koncentration på det blodiga inbördeskriget i Libyen och och den syriska regimens slakt av de regimfientliga demonstranterna. Det är rått sett "sexiga" nyheter som inte ens de ansvariga politikerna i USA och Europa kan låta bli att influeras av. Man kan dessutom allvarligt fråga sig om det fanns en grundläggande analys av situationen samt allvarligt genomtänkta målsättningar för den militära NATO insatsen. Men hur allvarligt läget än är i Libyen och Syrien får vi inte blunda för de mycket stora geo politiska riskerna för vad som mycket väl kan komma att hända i Jemen.

Ingen normal invånare i demokratiska eller mindre demokratiska länder kan annat än önska att den nuvarande Jemenitiske presidenten - Ali Abdulla Salah - och hans regim snarast förpassas till historiens sophög. Men världens ansvariga politiska ledare måste se till att att det sker på ett sådant sätt att Al Qaeda genom sin lokala avdelning - Al Qaeda in the Arabian Peninsula (AQAP) - inte tar över makten i landet. Jemens geografiska läge är oerhört mycket viktigare än Afghanistans.

Det räcker med att påpeka att den som har makten i Jemen kan efter sitt tycke stänga och öppna Bab el Mandeb sundet för sjöfart från Indiska Oceanen till Röda Havet och därmed vidare till Medelhavet med allt vad detta innebär. Dessutom och det är inte mindre viktigt, Jemens norra granne, Saudi Arabien, är världens största råoljeproducent.

Det är ingen hemlighet att personer som har ansvaret för de övergripande geopolitiska analyserna i de ledande västländerna redan har mardrömmar inför en situation då Al Qaeda flyttar sin central från Afghanistan till Jemen, men frågan är hur många ledande politiker är eller vill vara medvetna om problemet, som ju definitivt inte tilldrar sig något större internationellt mediaintresse och därmed inte ger speciellt mycket poäng på rating skalan.

Kunskapen om det jemenitiska samhället, dess historia och politiska system står knappast på en hög nivå i omvärlden, åtminstone inte i den icke arabiska. Detta innebär att det föreligger stor risk att den jemenitiska krisen kan bli behandlad på ett sätt som allvarligt kommer att föra med sig geopolitiska skador för den demokratiska världen och för de som i mindre demokratiska områden stävar efter ett liv i ett sympatiskare samhälle.

I stället för att personligen ge en analys av det jemenitiska samhällets historia och politiska system kommer jag här nedan klippa in en artikel som den 21 april 2011 publicerades av tankesmedjan Stratfor. Publiceringen sker med tillstånd av Stratfor.



Islamist Militancy in a Pre- and Post-Saleh Yemen

Islamist Militancy in a Pre- and Post-Saleh Yemen is republished with permission of STRATFOR.

Jemen är än i dag i grunden ett traditionellt arabiskt samhälle och därför måste man finna lösningar som kan accepteras där och inte slaviskt försöka använda modeller som är anpassade efter de franska och amerikanska revolutionernas ide arv. Detta gäller i hög grad även Libyen men i något mindre grad Egypten och Tunisien. Enligt arabisk tradition kommer förändringarna att ta lång tid. Glöm inte att i både Egypten och Tunisien militären styr och man ser ännu inget slut på detta (trotts att saken livligt debatteras).

Inte så få av artiklarna om det civila arabiska upproret västerländska media verkar färgade av författarens egna "politically correct" åsikter. Därför blir man i viss mån förvånad när man snubblar över en som Anthony Loyd skrev den 20 april 2011 i tidskriften Prospect (nätupplagan) under rubriken "The Revolution Unravels". Loyd beskriver händelser som han bevittnat i Bengazi (rebellernas huvudfäste i Libyen). För en som har bott snart 40 år i Mellanöstern låter Loyds reportage helt troligt. Man kan inte heller bortse från att Al Qaeda Islamic Magreb (AQIM) har en allt annat en svag ställning i de östra delarna av Libyen.

Sent på kvällen den 23 april dök det upp uppgifter i media att den jemenitiske presidenten Ali Abdulla Saleh hade gått med på ett medlingsförslag från gulfstaterna som skulle innebära att han skulle avgå om en månad och överlämna presidentmakten till den nuvarande vise presidenten. Han och hans familj skulle få frihet från åtal. Enligt vissa uppgifter har presidenten enbart muntligt gått med på förslaget. Den jemenitiska oppositionen uppges dock ej vilja gå med på åtalsfrihet samt upprättande av en nationell samlingsregering.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5,
Sydsvenskan, Sydsvenskan2, Sydsvenskan3,
Dagen, Dagen2, Dagen3,
SVT, SVT2,
VG, VG2, VG3, VG4,

söndag 17 april 2011

Lite reflektioner rörande det civila upproret i Arabvärlden

När det civila upproret i Arabvärlden startade i Tunisien och Egypten för några månader sedan jämfördes det ofta i svenska media med frihetsprocessen i Östeuropa i slutet på 1980- och början av 1990 talet. Detta visade bara den enorma okunnigheten om skillnaderna mellan de arabiska länderna och de östeuropeiska.

Än mer skrämmande var det att sådana kommentarer inte enbart kom från oinformerade journalister utan även från politiker på hög nivå som borde ha vetat bättre.

Kommentatorerna bortsåg från eller var okunniga om att till skillnad från de flesta före detta satellitstaterna i Östeuropa de arabiska länderna inte hade någon tidigare demokratisk eller åtminstone kvasidemokratisk tradition som kunde bli en grund att bygga på.

Ta t.ex den ledande arabstaten Egypten som exempel. Från och med den andra halvan av 1800-talet var Egypten en del av den brittiska intressesfären i Mellanöstern och först i början av 1950-talet kan man tala om en självständig egyptisk stat. Denna var dock i realiteten en militärdiktatur eller åtminstone en av militären styrd stat (under Naguib, Nasser, Sadat och Mubarak) från 1952 tills Mubarks fall i början av 2011. Det var aldrig fråga om några fria demokratiska val, och den största reella oppositionsgruppen var det Muslimska brödraskapet som aktivt och med uppenbart odemokratiska metoder förföljdes av den egyptiska militär regimen.

Som om avsaknaden av en demokratisk tradition inte är en nog allvarlig så finns det ytterligare ytterligare en skillnad, nämligen att de arabiska staterna med undantag av Egypten, Tunisien och Marocko är djupt splittrade (etniskt och/eller religiöst) statsbildningar. Dessutom är en del av arabstaterna som t.ex Libyen enbart ett konglomerat av beduinstammar.

När de östeuropeiska staterna slängde av sig det kommunistiska oket så föll Tjeckoslovakien sönder, visserligen under något så när ordnade förhållanden, i två delar, medan Jugoslavien splittrades under ytterst blodiga inbördes strider i ett antal mindre stater.

Vi får verkligen hoppas att det kommer att finnas arabiska ledare som kommer att ha nog med mod och vision för att undvika blodiga tragedier - tyvärr tyder vad som händer i Syrien, Libyen, Bahrain och Jemen på att det är allt annat än säkert att så blir fallet.

En annan faktor som redan komplicerar utvecklingen är inblandningen av icke arabiska stater i den arabiska sfären. De främsta aktörerna är USA, Frankrike och Iran. De två första har en lång tradition av inblandning i området medan Iran är en mer senkommen aktör men vars intressen i mångt och mycket står i direkt konflikt med USA.

USA har starka geopolitiska intressen i området som t.ex. den saudiarabiska oljan, flottbasen i Bahrain och fri sjöfart i Hormuz sundet, Bab el Madel sundet och Suezkanalen samt att motverka lokalavdelningar av Al Qaeda i Jemen och Nordafrika.

Dessutom för USA en ideologisk linje att verka för demokrati i området. Ideologiskt kan man inte annat än stödja linjen med tyvärr kan en "Full Democracy Now" politik få vanskliga följder som Hizbollahs maktövertagande i Libanon. Vi får inte heller glömma att det muslimska brödraskapet t.ex. i Egypten, som är det bäst organiserade oppositionspartiet i nämnda land ,kan få så många röster i det kommande valet att det bara blir fråga om ett val då brödraskapet knappast kommer att ta risken att förlora ett kommande val. En liknande situation kan komma att uppstå även i andra arabländer.

USAs "Full Democracy Now" politik är dessutom inte konsekvent. Den tillämpades på Tunisien och Egypten, men inte alls på Syrien. Man kan verkligen fråga sig varför USA inte tagit i hårdare mot Bashir Asads massakrer på syriska demonstranter. Det finns rapporter om att Iran instruerat syriska säkerhetsstyrkor hur man effektivast tar sig an regimfientliga demonstranter. Rent geopolitiskt borde det ligga i USAs intresse att den nuvarande syriska administrationen byttes mot en som ställde sig på demonstranternas sida. Med en sådan politik skulle man beröva Iran en lierad stat och dessutom slå in en geografisk kil mellan Iran och det av Hizbollah styrda Libanon.

Det sistnämnda är inte det enda till synes ologiska geo-politiska beslutet som Obama tagit under de sista månaderna. Man har också från amerikanskt håll börjat ta avstånd från den jemenitiska presidenten-diktatorn Ali Abdullah Saleh som hursomhelst har allt svårare att hålla sig kvar vid makten trotts att detta mycket väl kan komma att innebära att de lokala Al Qaeda organisationerna (Al Qaeda Arabian Peninsula - AQAP) får en stark ställning på den arabiska halvön - något som USA hitintills sökt förhindra. Det har även ifrågasats om inte Osama bin Laden redan allvarligt överlagt att flytta Al Qaeda nätverkets centrum från Tora-Bora bergen mellan Afghanistan och Pakistan till Jemen. En sådan utveckling borde ge den amerikanska statsledningen ytterst kalla korar efter ryggen.

Den saudiarabiska oljan är ett måste för USA och det är ytterst tveksamt om Obama kommer att sätta demokrati frågan före den om inte annat för att detta skulle slutligen förhindra honom att bli återvald i nästa presidentval.

Intill att det civila arabiska upproret bröt ut för några månader sedan stödde USA den sunni ledda minoritets regimens diktatoriska styre i Bahrain, (15% sunni muslimer mot 85% shia muslimer i Bahrain). När shia muslimerna i Bahrain, klart uppmuntrade och finansierade av Iran, startade anti regims demonstrationer, så ställdes USA i en ytterst svår ställning då det knappast var förenligt med demokratiideologin att ta ställning för Bahrains regim mot de av Iran stödda demonstranterna. Genom att inte inta en klar ställning för eller emot regimen tappade Obama regimen anseende i alla läger inklusive hos den saudiarabiska ledningen som var allt annat än intresserade av att de revolterande av Iran uppmuntrade shia muslimerna i Bahrain skulle influera sin shia trosfränder som var majoritet i områdena där de stora saudiarabiska oljefälten i östra Saudiarabien låg. Den saudiarabiska ledningen insåg var dess intresse låg och skickade mot amerikansk uppmaning in arme förband i Bahrain för att hjälpa den bahrainska regimen att "återställa ordningen" i landet.

När det gäller Libyen är det mer ett Franskt intresse än ett amerikanskt. Cyniskt sett är det ju lättare att stödja upprorsmännen än Libyens ledare Khaddafi som inte drog sig för att flygbomba upprorsmän såväl som civila i Bengazi då den libyska oljeindustrin är centrerad runt Bengazi. De internationella flygstyrkorna - huvudsakligen europeiska - som för närvarande bekämpar Kadafi gör det inom NATOs ram. Man kan dock allvarligt ifrågasätta hur även toppmoderna flygstyrkor i längden skall fälla utslaget i ett krig som egentligen är ett krig mellan olika beduinstammar. För att få ett avgörande till stånd måste man nog sätta in europeiska markstyrkor.

Hur mycket vi än hoppas på att det civila arabiska upproret skall föra med sig att millioner av araber skall få leva och uppfostra sina barn i öppna och demokratiska samhällen så får vi inte glömma att övergången till sådana samhällen kommer att bli mycket svårare än det var i Östeuropa. Låt mig citera hur Thomas L. Friedman avslutar en utmärkt artikel i New York Times den 12 april 2011. Pray for Germanys. Hope for South Africas. Prepare for Yugoslavias.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7,
Sydsvenskan,
Dagen, Dagen2,
SVT, SVT2, SVT3,
Expressen, Expressen2,
VG, VG2, VG3, VG4,

måndag 17 januari 2011

Arabvärlden i gungning. Tunisien, Libanon och Haririmordet. Uppdaterad 17012010 21.11

Under den sista sista veckan har arabvärlden kommit i en ordentlig gungning och ingen kan helt förutsätta vilka följderna blir. I Tunisien har en åtminstone till synes stabil men ytterst odemokratisk och korrumperad regim störtats till följd av allvarliga gatudemonstrationer som den tunisiska armen nekade öppna eld mot och därmed avgjort regimens öde. I Libanon har den nationella samlingsregeringen fallit efter att Hizbollah och med dem allierade fraktioner (8 mars rörelsen) lämnat regeringen i protest mot att premiärminister, Saad Hariri, nekat att på förhand förkasta resultaten från den av FN tillsatta undersökningskommission som haft uppdrag att fastställa ansvaret för mordet på den tidigare premiärministern, Rafik Hariri, (tillika far till Saad Hariri).

Uppdatering i slutet av bloggposten i rött

Låt oss börja med Tunisien som inte toppat nyhetssidorna under de senaste årtiondena. En tillsynes stabil liten republik på Afrikas medelhavs kust mittemot Sicilien. Dess president, Zine Ben Ali, kom till makten i november 1987 i en oblodig kupp mot den tidigare presidenten och landsfadern Habib Bourguiba. Ben Ali höll sig sedan vid makten genom dels ett antal riggade val och dels genom att frikostigt smörja sina närmaste medhjälpare med ekonomiska fördelar.

Ben Ali och klicken runt honom skodde sig samvetslöst på Tunisiens ekonomiska tillgångar och lämnade landets befolkning i fattigdom. En ledande israelisk specialist på arabvärlden, Ehud Yaari, definierade Ben Alis regim som en "kleptokrati". Det är givetvis självklart att regimen dessutom med sina säkerhetsstyrkor såg till att all opposition kvästes i sin linda.

Men bilden av Tunisien under Ben Ali är inte så enkel. Enligt den israeliska TV- kanalen 10, som är en välrenommerad kommersiell kanal med utmärkta nyhetsrapporter, så är är bl. a kvinnornas ställning den bästa i hela arabvärlden. Frågan är bara om det är något som i huvudsak rör kvinnor i de högsta samhällsskikten eller om det även är en verklighet ute i byarna på den tunisiska landsbygden. Om man gogglar "rigths for women in Tunisia" hittar man en hel del hänvisningar till att kvinnor råkat ut för åsiktsförtryck under de sista 10 åren. I och för sig visar detta att Ben Ali regimens förtryck även riktar sig mot kvinnor vilket i och för sig tyder på jämlikhet med männen. Å andra sidan tillhör största sannolikt dessa kvinnor de mer välbeställda skikten.

I december 2010 bröts dock fördämningarna och den tunisiska befolkningen som levt i ekonomisk fattigdom med en hög arbetslöshet tog sitt öde i sina händer och startade våldsamma demonstrationer runt om i landet som säkerhetsstyrkorna med våld inte lyckades slå ned. Tvärt om, allt efter att antalet skadade och dödade demonstranter ökade blev demonstrationerna allt större och våldsammare. Då den tunisiska armen slutligen nekade att öppna eld mot demonstranterna var regimens öde avgjort. Tills dags dato finns det endast ett tidigare exempel, Sudan 1985, på att gatudemonstrationer i ett arabiskt land lyckats att störta regimen.

Ben Ali lämnade makten och landet och flög den 14 januari 2010 till Paris för att sammanträffa med den franske presidenten Sarkozy som dock nekade att ge honom politisk asyl i Frankrike. Han fortsatte till Saudiarabien där han fick politisk asyl. Framtiden för visa huruvida de nya och kommande makthavarna i Tunisien kommer att göra försök att kräva tillbaka de miljard belopp som Ben Ali och hans fränder under årens lopp stoppat undan på banker runt om i världen

Det är intressant att EU, som så ofta uttalar sig mot diverse olika regimers brott mot mänskliga rättigheter, riktade en ytterst minorisk kritik mot den tunisiska regimens brutala behandling av de tunisiska demonstranterna.

Jag kan inte undvika att citera från EUOBSERVER av den 14 januari 2011.

On Monday (10012011 AF), Ms Ashton and Stefan Fuele, the enlargement and neighbourhood policy commissioner, responsible for relations with north African governments, said that the bloc's negotiations to upgrade relations with Tunis to "advanced status" would continue despite the brutality, but that they would involve greater commitment to "human rights and fundamental freedoms."

"We are concerned about the events that have been taking place in Tunisia in recent days," the pair said in a statement. "In particular, we deplore the violence and the death of civilians."

Left-wing, liberal and Green MEPs however have expressed their dismay at a "delayed" and "weak" response to the killings by foreign affairs chief Catherine Ashton.

Emelie Doromzee, of the Euro-Mediterranean Human Rights Network, told EUobserver that the EU should suspend its talks with the government and more strongly condemn the regime's actions: "Until now, the language has been so far from what one would expect and sees elsewhere. The EU has put out a very weak statement. It's past the stage of written statements. It's almost a month now that these protests have been going on. We need concrete actions from the EU."

"We can't forget that there are some member states that are very close to the Tunisian regime."

Both Euromed and other groups name member states France, Spain, Italy and "increasingly Malta" as the culprits within the EU Council, who depend on Tunisia and other north African autocracies in Algeria, Libya, Morocco and Egypt for, in Ms Doromzee's words, "prevention of immigration - this is number one, trade liberalisation, and stability and prevention of Islamic radicalism - even if stability doesn't mean freedom".

Nationella egenintressen och ekonomiska intressen har tydligtvis en ytterst "lugnande" inverkan på vad som t.ex Ms. Ashton anser vara brott mot mänskliga rättigheter!

Situationen i Tunisien är i dag ytterst allvarlig då det råder ett totalt kaos i landet med en utbredd laglöshet. Ett sådant läge inbjuder den tunisiska armen att göra ett försök att ta makten vilket ju knappast är i överensstämmande med demonstranternas önskemål. Dessutom kan man inte bortse från att den västra grannen - Algeriet - kan komma att ingripa militärt, något som nämnda land redan vid tiden för Ben Alis kupp 1987 hotade med.

På lite längre sikt finns också möjligheten att Al Qaedas lokalavdelning i Magreb - Al Qaeda in the Islamic Magreb (AQIM) - kan få ett stort inflytande bland dagens fattiga och arbetslösa demonstranter. Vi kommer troligen också fåse tunisiska-islamska exilpolitiker komma tillbaka till Tunisien. Inget av ovanstående ligger i Västeuropas EU medlemmars intresse.

S.k. moderata arabstater som Egypten, Jordanien och Marocko m.fl. ser mycket allvarligt på vad som i dag händer i Tunisien. Det finns en alldeles för god grogrund för de tunisiska demonstranternas idéer i dessa länder för att deras styrande eliter skall kunna sova ostört. Det är ingen tillfällighet att både Egypten och Jordanien höjt sina säkerhets styrkors beredskapsnivå.

Så över till Libanon. Först och främst måste jag framhålla att det politiska systemet i Libanon bygger på en grund som är främmande för vad vi är vana vid i västerländska länder. En av, och den nog viktigaste, hörnstenen är fördelningen av de högsta statliga ämbetena mellan olika etno-religiösa grupper. T.ex. så skall enligt den nationella pakten från 1943 presidenten vara en maronitisk kristen, premiärministern en sunni muslim, parlamentets talman en shia muslim, vise talman grekisk ortodox kristen, osv. För de intresserade rekommenderas att läsa lite libanesisk historia t.ex här och då speciellt från och med kapitlet French Mandate and Independence.

Som nämnts i ingressen till denna bloggpost så har den libanesiska regeringen fallit pga att Hizbollah och med dem allierade fraktioner lämnade regeringen då premiärminister SAAD Hariri nekade att på förhand förkasta rekommendationerna från den av FN tillsatta undersöknings kommission som haft uppdrag att fastställa ansvaret för mordet på den tidigare premiärministern Rafik Hariri.

Först och främst måste man hålla i minnet att Rafik Hariri var Saad Hariris far vilket gör det ytterst svårt för den senare att av politiska hänsyn försöka skyla över sanningen om skuldbördan. I grund och botten är det enligt arabiska hedersbegrepp en total omöjlighet för en son att göra något sådant.

Att Hizbollah varit inblandat i mordet på Rafik Hariri är ingen nyhet, mer eller mindre från dagen för mordet har detta sagts öppet. Problemet för Hizbollah är att organisationen i dag anser sig vara en Libanesisk nationell politisk rörelse. Den har i dag tillsammans med den allierade fraktioner 60 av det libanesiska parlamentets 128 medlemmar. Om det blev officiellt fastställt att Hizbollah var involverat i mordet så skulle organisationen framstå som en terrorist organisation och inte enbart det utan en terroristorganisation som går en främmande stats (e.g Irans) ärenden.

Enligt den libanesiska konstitutionen så skall premiärministern i den fällda regeringen utses till ledare av expeditions ministären. Dvs Saad Hariri skall vara denna ministärs ledare. Detta godtas ej av oppositionen som kräver att presidenten omedelbart skall utse en ny premiärminister (som godtas av Hizbollah). Majoriteten i parlamentet anser att Saad Hariri skall utses till ny premiärminister och leda en koalition på 68 parlaments ledamöter. I och för sig skulle detta kunna vara en lösning men det är inte säkert att Saad Hariri verkligen kan få ihop den en majoritet då de drusiska parlamentsledamöterna under Walid Jumbalats ledning står under starkt tryck från Hizbollah att byta sida vilket automatiskt skulle ge Hizbollah majoritet i parlamentet och därmed ta makten i Libanon. En sådan utveckling innebär att Iran har fått den reella makten i Libanon. USA har i klartext förklarat för den libanesiske presidenten att han under inga villkor fick böja sig för den libanesiska oppositionens ( läs Hizbollahs) krav att utnämna en ny premiärminister i stället för Saad Hariri.

Det är inte helt klart när undersökningskommissionens rekommendationer kommer att publiceras men det har redan läckt ut uppgifter som om de är sanna är politiskt sprängstoff av första graden.

En uppgift som citeras i israeliska media och som bitvis härrör från rapporter i den amerikanska nyhetssiten NewsMax är att beslutet att mörda Rafik Hariri fattades av Irans högsta andlige ledare Ayatollah Sayyed Ali Khamenei som beordrade de iranska revolutionära gardenas elit förband Al Kuds (The Jerusalem Force) vars chef, Qassem Sulemani personligen kontaktade Hizbollahs militära ÖB Imad Mughniyah och klargjorde Ali Khameneis order.

Mughniyah organiserade tillsammans med sin svåger den enhet som mördade Hariri. Dådet utfördes då Hariris bepansrade bil passerade en parkerad bil i vilken man placerad en mycket kraftig sprängladdning. Ytterligare 14 personer dödades vid explosionen. Enligt samma källor var iranierna övertygade om att Rafik Hariri gick Saudi Arabiens intressen. Enligt Iranierna skulle undanröjandet av Hariri bana vägen för Hizbollahs övertagande av makten i Libanon.

Enligt ovanstående källor var den syriske presidenten, Bashar Assad samt den dåvarande chefen för den Syriska underrättelse tjänsten också insatta i planeringen av mordet på Rafik Hariri.

Om de ovanstående uppgifterna verkligen är läckta från undersöknings kommissionens rapport är det svårt att se hur man skall kunna komma fram till en kompromisslösning av den libanesiska krisen. Utan en sådan är tyvärr ett nytt libanesiskt inbördeskrig en allt annan än otrolig utveckling med alla de risker som finns för att det skulle spilla över i stora delar av Mellanöstern. Ingen är i dag intresserad av en sådan utveckling men risken är att för många av de inblandade parterna klättrat upp så högt i sina träd att de inte kan ta sig ner igen. Det förefaller dock som den franske presidenten är villig att försöka arbeta fram en kompromisslösning.

Man kan dock inte bortse från att en kompromisslösning i grund och botten innebär att Iran lyckats stärka sin position som regional stormakt i Mellanöstern, något som inte bara USA och Israel utan även ett antal arabstater är allt annat än intresserade av.

Uppdatering 17012010 21.11
HaAretz engelska upplaga meddelar följande:

The prosecutor of the international Lebanon tribunal issued a draft indictment on Monday over the 2005 killing of former Prime Minister Rafik Hariri.

The contents of the draft indictment, which were sent to pre-trial judge Daniel Fransen, were not revealed and details of the charge sheet may not emerge for another six to ten weeks, when Fransen is expected to decide whether there is enough evidence to proceed with a trial.

"The prosecutor of the tribunal has submitted an indictment and supporting materials to the pre-trial judge," the UN-backed tribunal said in a statement.

The tribunal said the documents were handed to the registry, but added that the contents of the indictment will remain confidential at this stage.

De som vill läsa hela artikeln från HaAretz klicka här

Lästips: Hezbollah’s Latest Suicide Mission New York Times 12012011



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11, DN12, DN13, DN14, DN15,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, SvD10, SvD11, SvD12, SvD13,
Sydsvenskan,
Dagen,
Expressen,
SVT, SVT2, SVT3, SVT4, SVT5, SVT6, SVT7,
VG, VG2, VG3, VG4, VG5, VG6, VG7, VG8,