Virrvarr i israeliska regeringens beslutsprocess

Var publiceringen av det israeliska beslutet om byggtillstånd för ytterligare 1600 lägenheter i stadsdelen Ramat Shlomo en av Natanyahu planerad provokation eller ett bevis för minst sagt bristande ledarskap hos den israeliske premiärministern.

Alldeles frånsett frågan om att bygga ut de israeliska stadsdelarna i östra Jerusalem eller ej, och jag återkommer till det nedan, så förefaller det verkligen nästan otroligt att Natanyahu skulle ha fattat beslutet om att tillståndet för ut byggnaden av Ramat Shlomo skulle publiceras precis då USAs vicepresident Jo Biden, den kanske främste stödjaren av Israel i Obama regimen, var på officiellt på besök i Israel. Man kan med rätta beskylla Natanyahu för mängder med politiska tabbar men att han, som har en mycket god kunskap om amerikansk politik, med berott mod skulle uppträda så ohyfsat och skadligt för Israel förefaller ytterst otroligt.

Men å andra sidan kan man inte bortse från att han borde förstått det nödvändiga i att beordra sin inrikesminister att se till att inga beslut om byggtillstånd fick tas ett antal dagar före och efter för att inte tala om under Bidens besök i Israel. Att han inte gjorde det är bara ett uttryck för hans bristande ledarskaps förmåga.

Så småningom kommer vi väl att få klarhet i vad som egentligen hände. Den nuvarande krisen pekar dock på ett mycket allvarligare problem som aktualiserats av vad som hänt nu.

Intill andra halvan av 1990-talet hade det internationella samfundet i realiteten accepterat Israels byggande av judiska statsdelar i delar av Jerusalem som inkorporerats till Israel efter sex-dagars kriget 1967. Vad som förde upp denna företeelse på den internationella agendan var i princip den diskussion som bröt loss då Natanyahu under sin första period som Israels premiärminister (1996-1999) startade upprättandet av en ny sådan stadsdel, inom Jerusalems municipala område norr om Betlehem. Statsdelen fick namnet "Har Homa". Efter en tids internationellt bråk tappade de internationella media och de internationella politiska organen intresset för saken, troligtvis beroende på den andra intifadan som bröt ut på hösten 2000.

Men det var dock helt klart att att delar av den internationella opinionen, då speciellt pro palestinska NGOs, fått upp ögonen för saken. Man började lägga märke till att att statsdelen Gilo plötsligt kallades " bosättningen Gilo" och liknande benämningar gavs även andra judiska stadsdelar som var belägna i de 1967 inkorporerade områdena.

Det bör noteras att dessa statsdelar som i dag har en befolkning på ca 200.000 i president Clintons förslag till delning av Jerusalem samt i den s.k. Geneve överenskommelsen (2003) utan större diskussion hamnade på den israeliska sidan av den föreslagna gränsen. Palestinierna skulle visserligen kompenseras med mark på något annat ställe men då det rörde sig om tättbebyggda stadsområden var det ytmässigt av mindre betydelse.

Men problemet aktualiserades allvarligt då Obama administrationen relativt snabbt efter sitt tillträdande förklarade att ur dess synpunkt var det ingen skillnad på Östra Jerusalem och Västbanken. Den israeliska regeringens reaktion var att att påpeka att det var visst en skillnad då Östra Jerusalem var en del av Israel. Vad som högerblocket i regeringen inte förstod var tiden då man kunde kräva ett odelat Jerusalem var förbi, och man missade att vad det nu gällde var att rädda de judiska delarna av Östra Jerusalem. Arbetarpartiets och Israel Beiteinus (Liebermans parti) regerings medlemmar förstod det instinktivt men var troligtvis rädda för att säga det rent ut då de skulle blivit mötta med det höger populistiska ramaskriet "Ni vill dela Jerusalem".

Att det rörde sig om att låta palestinierna få de icke judiska delarna av Jerusalem som historiskt mer eller mindre aldrig varit en del av Jerusalem och därmed vinna ur demografiskt avseende samt slippa belasta den israeliska statskassan med att betala mängder av socialbidrag fattar man inte på högersidan.

Om Bibbi Natanyahu hade förstått att den internationella opinionen sedan länge motsatt sig att de arabiska delarna av Jerusalem skulle få förbli delar av Israel och bestämt förklarat för Obama och hans medhjälpare att vad som är viktigt för Israel är de judiska stadsdelarna - vilket president Clinton förstod - hade vi kanske inte varit i en situation idag då USA kräver att vi inför byggstopp även i de judiska delarna av Östra Jerusalem.

En vanlig israel definierar i dag Västra respektive Östra Jerusalem etniskt och inte geografiskt men det fattar inte högerblocket.

Jag har inte tagit upp problemet med tempelplatsen och ytterligare ett antal heliga platser. Konflikterna om dem kan i värsta fall starta ett storkrig men man kan lite syniskt påpeka att sedan sommaren 1967 har samtliga israeliska regeringar låtit de islamska Waaqfen styra och ställa relativt fritt där. Personligen tycker jag inte om det men är det värt ett krig???!!

Hur man nu skall få ned palestinierna från det träd som de återigen klättrade upp i efter att det israeliska inrikes departementet publicerade beslutet om de 1600 lägenheterna i Ramat Shlomo vet väl ingen för närvarande.

Synd, för de amerikanska baspunkterna till förhandlingarna mellan Israel och Palestinierna var bra och i vissa avseenden mycket bra för Israel.

Läs och begrunda vad som stod i HaAretz pappersupplaga den 9 mars 2010.
1. Förhandlingarna baseras på tidigare ingångna avtal mellan parterna samt på kvartettens vägkarta.

2. De baseras på president Obamas proklamationer om en framtida judisk stat sida vid sida med en palestinsk samt om de sk bosättare blocken.

3. USA har förklarat för palestinierna att om en av parterna inte uppfyller förväntningarna så kommer USA dra konsekvenserna av detta.

4. USA begär att Israel visar god vilja genom att frige fångar, ta bort fler vägspärrar, samt lätta på blockaden mot Gaza remsan.

Nummer ett och två är utmärkta ur Israels synpunkt, speciellt som man dessutom från den amerikanska administrationen förklarade att vad parterna kom fram till vid förhandlingarna efter Annapolis konferensen inte var bindande får parterna. Detta innebär också enligt amerikansk uppfattning att Olmerts slutförslag till Abu Mazen i november 2008, som denne aldrig svarade på, inte ligger till någon grund för förhandlingarna (Palestinierna krävde detta).
Nummer tre, ja man bör nog från Israels sida ta punkten på allvar.
Nummer fyra är vi vana vid och kommer nog att klara.

Ja, nu är det bara att hoppas på att den Israeliska örfilen inte raserade allting.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, USA, Palestinska myndigheten, Jerusalem, Obama, Västbanken, Geneve överenskommelsen,



DN, DN2, DN3, DN4, DN5,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5,
Sydsvenskan, Sydsvenskan2, Sydsvenskan3,
Dagen, Dagen2, Dagen3,
VG, VG2, VG3,

Nu har Vita huset gett Abu Mazen ytterligare ett träd att klättra upp i.

Det tog mer eller mindre ett år för att USA och Israel skulle komma fram till en kompromiss i frågan om byggstopp i bosättningarna på Västbanken. Men Abu Mazen godtar inte kompromissen och förhandlingarna kommer inte igång. Obama och hans rådgivare verkar inte lärt sig något av detta för nu har de skickat upp den palestinska ledaren i ytterligare ett träd.



Följande har inträffat. Det israeliska bostadsministeriet meddelade på söndagen att som en del av ett riksomfattande byggprogram omfattande 6.500 bostadsenheter skulle man ta in anbud på 692 enheter i tre olika judiska stadsdelar i de delar av Jerusalem som Israel inkorporerade redan sommaren 1967.



I detalj rör det sig om 198 enheter i Pisgat Zeew, 377 i Neve Jakov och 117 i Har Homa. Dessa tre stadsdelar har liksom nästan alla av de judiska stadsdelarna i vad som i internationella media idag benämns "Östra Jerusalem" en 100 % judisk befolkning. Israeler använder benämningen "Östra Jerusalem" endast för de arabiska stadsdelarna. Israeler kallar inte dessa judiska stadsdelar bosättningar utan den benämningen används enbart för judiska städer och byar på den ockuperade Västbanken.



I dag bor det ca 200.000 judar i de judiska stadsdelarna av Jerusalem som ligger i de 1967 inkorporerade områdena. En icke ringa del av dem torde vara helt omedvetna om faktumet att de bor i områden som inte lydde under Israel före juni 1967.



Sedan länge råder bland de israeliska judarna en nästan total enighet att dessa judiska stadsdelar över huvudtaget inte ingår de områden som i en framtida uppgörelse med palestinierna skulle komma under palestinsk överhöghet.



Därför uppfattas alla propåer från USA som EU om att byggstoppet som den israeliska regeringen gått med på för samtliga judiska bosättningar på Västbanken även skulle omfatta de judiska delarna av "Östra Jerusalem" som ett direkt intrång på den Israeliska suveräniteten.



Här kan nämnas att Israel gick med på att byggstoppet på Västbanken även skulle omfatta de sk. bosättningsblocken som Gush Etzion, Ariel, Maale Adomim med flera vilka enligt ett avtal mellan Arik Sharon och President George W. Bush skulle tillfalla Israel i den slutliga fredsuppgörelsen. Och detta utan att på något sätt signalera att nämnda områden var förhandlingsbara



Att administrationen i Washington skulle reagera på det israeliska tillkännagivandet var kanske inte så oväntat då Obama inte förefaller att rådgöra med tjänstemän som kan förutspå verkan på fältet i Mellanöstern av beslut och propåer. Men inte desto mindre kom man med ytterligare en propå vars verkan, då den givetvis anammas av Abu Mazen, blir att göra det än mer svårt att få i gång förhandlingarna.



Kan ingen i Washington upplysa president Obama att även om det finns ett mindre antal israeler som vore beredda att ge upp hela Västbanken så gäller inte detta de judiska stadsdelarna i vad som Obama kallar "Östra Jerusalem". I den frågan är den israeliska judiska befolkningen i det närmaste totalt enig om att dessa stadsdelar ej är förhandlingsbara



Så nu får Ram Emanuel skaffa fram ytterligare en stege för att få ner Abu Mazen från det nya trädet.



Läs även andra bloggares åsikter om EU, Israel, Jerusalem, Obama, USA, Västbanken,

DN,
SvD, SvD2,
Sydsvenskan, Sydsvenskan2,
Dagen,
VG,

EU, Sverige, Israel, Jerusalem och Bildt

Den israeliska reaktionen på EUs deklaration om Mellanöstern problemet var synnerligen blandad. Officiellt var den diplomatiskt hövligt med ett sarkastiskt konstaterande att det svenska ursprungsförslaget total sågats. I och för sig tyvärr en överdrift. De mer inofficiella israeliska UD kommentarerna var desto blodigare. Att sedan US State Department publicerade ett uttalande "saying that the fate of Jerusalem should only be determined by Israel and the Palestinians in talks" gjorde ju inte saker och ting bättre för det olycksaliga svenska initiativet. Man kan dessutom tillägga att EU uttalandet strider mot den grundläggande FN resolutionen 242 från 1967.

Det går inte att komma ifrån att det svenska ordförandeskapet under de gångna fem och en halv månaderna varit allt annat än en succé. Tvärt om, man har från svensk sida inte gjort något för att få fart på fredsprocessen i Mellanöstern. Den svenska insatsen i G20 mötet var knappt märkbar. De tre tunga EU medlemmarna, Frankrike England och Tyskland, struntade i EU ordföranden när det gällde det Iranska kärnvapen problemet. Om man från svensk sida trott att
Bildts förslag om Jerusalem och mellanöstern problemet skulle bättra på saker och ting så blev ju resultatet det motsatta. Låt oss titta på vad som publicerades i Haaretz den 9 december.

Earlier Tuesday, Foreign Ministry officials responded with harsh criticism to the European declaration, saying that Sweden, which holds the EU's rotating presidency, had failed.

"The peace process in the Middle East is not like IKEA furniture," one official said, making a reference to the do-it-yourself Swedish furniture chain. "It takes more than a screw and a hammer, it takes a true understanding of the constraints and sensitivities of both sides, and in that Sweden failed miserably."

The Foreign Ministry said that Tuesday's EU statement was substantially softer than Sweden's initial draft, once again demonstrating Sweden's failure as the rotating president of the union. "Sweden has done nothing over recent months to advance the Middle East peace process," the Foreign Ministry officials said. "The EU's only saving grace is that some of its members are responsible and moderate nations that didn't support the Swedish draft, which looked like something taken out of the Fatah platform at the Bethlehem conference."

The senior officials added that a group of nations had "saved the European Union from itself, since any other decision would have dealt severe harm to the relations between Jerusalem and Brussels, and would have prevented the EU from becoming an important partner in the peace process."

Ord och inga visor från en tidning som knappast är känd för att stödja den nuvarande israeliska regeringens utrikespolitik.

Två punkter i EU resolutionen är dock mycket problematiska trotts att de inte uppmärksammats varken i officiella- eller media kommentarer.

1. Resolutionens andra paragraf innehåller bl.a. följande mening. "The European Union will not recognise any changes to the pre-1967 borders including with regard to Jerusalem, other than those agreed by the parties." Detta innebär att om den palestinska parten i förhandlingarna inte godtar någon förändring av gränserna så kommer 1967 års linjer att gälla. Det är ganska klart att detta kommer att innebära att palestinierna inte kommer att gå med på någon justering, vilket i sin tur medför att Israel nekar att ingå ett fredsavtal.

Man kan undra hur EU politikerna tänker om de tror att Israel kommer att ge upp allt område som var under Jordanskt styre intill morgonen den 5 juni 1967. Alldeles frånsett legala synpunkter bor det något över 500.000 tusen israeler öster om 1967 års linje.

Juridiskt sett var den sk "gränsen" mellan Israel och Västbanken inte en gräns utan en vapenstillestånds linje med allt vad detta innebär.

EUs ovanstående uttalande står i motsatsförhållande till USAs förklaring att Israel kan behålla de sk "settlement blocks" som ligger i anslutning till 1967 års linje och i vilka ca 85% av israelerna på ockuperat (Västbanken) eller inkorporerat (Östra Jerusalem) område bor.

EUs uttalande står dessutom i stid med den sk Geneve överenskommelsen som de europeiska länderna i allmänhet är varma tillskyndare till.

Dessutom och det är en viktig juridisk sådan, EU uttalandet strider i viss mån mot FNs resolution 242. I nämnda resolution stadgas att 'Israel will withdraw from territories that were occupied', and not from 'the' territories, which means that Israel will not withdraw from all the territories.

Det är värt att här citera två uttalanden av ledande politiker som var djupt inblandade i formuleringen av resolution 242. Det första citatet är av George Brown som var Storbrittanniens utrikesminister 1967.

I have been asked over and over again to clarify, modify or improve the wording, but I do not intend to do that. The phrasing of the Resolution was very carefully worked out, and it was a difficult and complicated exercise to get it accepted by the UN Security Council. I formulated the Security Council Resolution. Before we submitted it to the Council, we showed it to Arab leaders. The proposal said 'Israel will withdraw from territories that were occupied', and not from 'the' territories, which means that Israel will not withdraw from all the territories.

De andra är från Eugene V Rostow, som var U.S. Undersecretary of State for Political Affairs 1967.

.. paragraph 1 (i) of the Resolution calls for the withdrawal of Israeli armed forces 'from territories occupied in the recent conflict', and not 'from the territories occupied in the recent conflict'. Repeated attempts to amend this sentence by inserting the word 'the' failed in the Security Council. It is, therefore, not legally possible to assert that the provision requires Israeli withdrawal from all the territories now occupied under the cease-fire resolutions to the Armistice Demarcation lines.

The USSR and the Arabs supported a draft demanding a withdrawal to the 1967 Lines. The US, Canada and most of West Europe and Latin America supported the draft which was eventually approved by the UN Security Council.

Security Council Resolutions 242 and 338... rest on two principles, Israel may administer the territory until its Arab neighbors make peace; and when peace is made, Israel should withdraw to 'secure and recognized borders', which need not be the same as the Armistice Demarcation Lines of 1949.

He also points out that attempts to explicitly widen the motion to include "the" or "all" territories were explicitly rejected.

Motions to require the withdrawal of Israel from ‘the’ territories or ‘all the territories’ occupied in the course of the Six Day War were put forward many times with great linguistic ingenuity. They were all defeated both in the General Assembly and in the Security Council.

Både citatet från Brown och det från Rostow är från Wikipedias artikel om resolution 242.

2. Den andra problematiska punkten finns i EU resolutionens tredje paragraf där följande stadgas.

The EU fully supports the implementation of the Palestinian Authority's Government Plan "Palestine, Ending the Occupation, Establishing the State" as an important contribution to this end and will work for enhanced international support for this plan.

Planen "Palestine, Ending the Occupation, Establishing the State" är en av PAs statsminister utarbetad plan för en palestinsk stat på hela Västbanken och i östra Jerusalem. Enligt planen skall denna stat utropas på hösten 2011.

Planen är helt ensidig och Israel har ej tillfrågats. Kvartetten har heller inte godtagit planen. Det är förvånande att EU tog med planen i sin resolution då EU i allmänhet inte godtar ensidiga internationella steg utan föredrar åtgärder som arbetats fram genom förhandlingar mellan berörda parter.

Läs även andra bloggares åsikter om EU, Israel, Jerusalem, Västbanken, USA, Bildt,
Sverige,

DN,
DN2,
SvD,
SvD2,
Sydsvenskan,
Dagen
Barometern,
VG

Knuff

Bloggar
Bloggnamnet länkar till bloggen ifråga. Titeln på specifik bloggpost länkar till den specifika bloggposten.
De listade bloggarna är enligt min mening intressanta. Detta betyder inte att jag alltid håller med om vad som skrivs i dem.
Till denna bloggpost har har endast medtagits bloggar i vilka publicerats bloggposter som relaterar till EUs beslut om Mellanöstern och Jerusalem.

Al Hamatzav Tiger Woods. Anna Anka. Carl Bildt.
Ilya Meyer EU buys Swedish votes
Sapere Aude Jerusalem - Divided by a common EU language
The Golani Spy Israel var förberett på EUs ordförandeskap
Garm Delat Jerusalem föreslås av samtliga EUs utrikesministrar
Hippie Tanten Jerusalem är inte ockuperat
Israelnyheter Planen som EU stöder

Har Natanyahu aktualiserat Geneve överenskommelsen från 2003?

Reaktionerna på premiärminister Natanyahus tal den 14 juni var lindrigt sagt blandade vilket i och för sig inte var förvånande.

Å andra sidan kan man inte komma ifrån att det fanns ett tydligt inslag av att bedöma talet utifrån vem som höll det och inte utifrån vad som egentligen sades i talet.

Men innan vi går in på det måste först påpekas att talet rörde två huvudpunkter som återigen aktualiserats av den nya administrationen i Washington. Dvs "Två stater för två folk" och "Byggstopp inom bosättningarna".

När det gäller den första punkten så gick Natanyahu med på principen genom att öppet förklara att förhandlingarna mellan Israel och palestinierna skulle leda till en palestinsk stat vid sidan av Israel - om än en sådan med avsevärda inskränkningar i suveräniteten. När det gällde den andra punkten så svarade Natanyahu nej.

När det gäller den senare punkten var reaktionerna överlag - både inom och speciellt utom Israel - negativa. Man kunde ju knappast ha väntat sig något annat. När det gäller reaktionerna till punkten "Två stater för två folk" kan man dock fråga sig hur reaktionerna skulle varit om t.ex. Shimon Peres eller Ehud Barak skulle lagt fram exakt samma förslag som Natanyahu lade fram.

Hade A.B.Yehoshoa och David Grossman förkastat förslagen? Hade så många europeiska ledande politiker uttryckt sig som de gjorde? Hade de arabiska ledarna uttryckt sig på samma sätt som de gjorde. Jag vågar gissa med stor övertygelse - definitivt inte.

I stället för att förblindas av vem som talade och kanske även av hur han presenterade sitt förslag så borde de, troligtvis med förvåning, insett att det skett en ideologisk revulution. Ledaren för Likudpartiet (Natanyahu) och arvtagaren till Jabotinski, Beigin, och Shamir presenterade öppet ett program som gällde 1. Israel som judisk stat, 2."gränsen" från den 4 juni 1967 med justeringar som skulle innebära att ca 420 000 av de 500 000 israeler som idag bor öster om denna gräns ( utbyte mot landområden väster om nämnda "gräns", 3. förklarar att den palestinska staten skulle bli en demilitariserad stat med en internationell militär- inte FN "fredsbevarande - utan reell övervakningsstyrka, 4. Inget återvändande av flyktingar till Israel utan israeliskt samtycke. Den israeliska premiärministern och ledaren för Likudpartiet förklarar indirekt i ett tal som går ut över hela världen att han godtar fyra av de fem huvudpunkterna i den s.k. "Geneve överenskommelsen" .

När det gäller den femte punkten så stadgar överenskommelsen att Jerusalem delas i motsats till vad Natanyahu föreslog.

Det är knappast förvånande att ledningsgruppen för "Geneve överenskommelsen" omedelbart gick ut med ett press medelande om att Natanyahu godtagit nämnda överenskommelse och fastställt den som sin nya politik, men det är närmast upprörande att personer som A. B. Yehoshoa och David Grossman som öppet och aktivt stödde Geneve överenskommelsen nu helt och hållet går ut mot Natanyahu. Förstår de inte att det med detta förkastar Israels sista försvarslinje då allt utöver den närmast innebär nationellt själmord. Att Natanyahu ännu inte vågar förklara att de 1967 i Jerusalem inkorporerade arabiska bostadsområdena (förutom gamla staden) inte har och aldrig haft något med Jerusalems helhet att göra är tragiskt - om det inte är en markering inför förhandlingar -. Hur som helst han har knappast majoritet i sin regering för att stå fast på den punkten då arbeterpartiet med sina 13 mandat och Lieberman med sina 15 båda är mer än villiga att ge upp på denna punkt.

När det gäller europeiska ledande politiker så kan det röra sig om delvis okunskap men man kan dock fråga sig om de i fallet Barak eller Peres hade föreslagit samma sak inte hade kollat med sina experter innan de uttalat sig.

När det gäller Geneve överenskommelsen så utgör den det mest utarbetade förslag till en överenskommelse som lagts fram under tiden sedan 1993. Den bygger på ett noggrant arbete av israeliska och palestinska politiker och experter, civila som militära. Överenskommelsen blev aldrig godtagen av de högsta politiska ledarna i Israel eller av topparna i den palestinska ledningen.

Detta innebär inte att det ännu på israelisk och palestinsk sida inte finns många politiker som är för överenskommelsen, tvärt om. Man kan heller inte bortse från att Ram Emanuel, Obamas chief of staff, är en supporter av Geneve överenskommelsen.

Sedan 1999 har det inom olika israeliska, amerikanska, palestinska och gemensamma forum utförts ett ytterst intensivt stabs och planeringsarbete när det gäller frågor som rör demilitariserings sidan av den palestinska staten. En icke ringa del av detta arbete inkorporerades i Geneve överenskommelsen och låg sedan till grund för det fortsatta arbetet som pågick intill det sista valet i Israel under våren 2009 och som med all sannolikhet kommer att ta ny fart nu. De av er som är intresserade och verserade i hebreiska bör försöka leta upp en artikel av Alex Fishman i Yediot Achronots hebreiska pappersupplaga från den 19.06.2009. Artikeln finns i den politiska veckosluts bilagan och har titeln כך בונים מדינה מפורזת .

Ett litet smakprov från artikeln. Den internationella övervakningsstyrkan föreslås komma bestå av sex bataljoner med en sammanlagd styrka på ca 5000 man rekryterade genom NATO och under NATO och inte FN befäl. För närvarande diskuteras om huruvida en av bataljonerna kommer att vara en organisk Israelisk bataljon Om det blir fallet så blir det första gången ett israeliskt förband kommer att ställas under icke israeliskt befäl. Den som utarbetat förslaget är den amerikanske generalen Jim Jones som tidigare varit chef för det amerikanska centralkommandot (CENTCOM) och dessutom varit NATO ÖB. Idag är han chef för The National Security Agency och en av Obamas närmaste män.

Ett personligt påpekande. Författaren av denna bloggpost har aldrig varit någon större supporter av Geneve överenskommelsen. Tvärt om vid ett flertal tilllfällen vid debatter i till arbetarpartiet knutna forum framförde han ytterst kritiska synpunkter på överenskommelsen. Idag bör vi dock vara medvetna om att överenskommelsen troligtvis är det minst dåliga som vi kan uppnå. Alternativet är kollektivt självmord allternativt ett Gogg och Magogg krig som vi förhoppningsfullt vinner.

Läs även andra bloggares åsikter om Geneve överenskommelsen, Natanyahu, Tvåstatsmodellen, Demilitariserad, NATO

DN
DN2
SvD
SvD2
SvD3
SvD4
Sydsvenskan
Sydsvenskan2
Sydsvenskan3
Sydsvenskan4
Dagen
Dagen2
Barometern
VG
DB

En kort reflektion om kommunalvalet i Jerusalem

I allmänhet brukar jag inte syssla med kommunalpolitik på den här bloggen, men trotts allt är det värt att ta upp det i mitt tycke viktigaste resultatet i förra veckans israeliska kommunalval.

Först en kort teknisk information. Israeliska statsfullmäktige- och kommunalval är i grunden två skilda val. Dels val av borgmästare och ledanöter i stadsfullmäktige i städer, dels av kommunalfullmäktiges ordförande och ledamöter av kommunfullmäktige i landskommuner. Borgmästare och kommunalfullmäktiges ordförande väljs i rena personval medan ledamöterna i stadfullmäktige och och kommunfullmäktige väljs i proportionella listval.

Under de senaste fem åren har Jerusalem haft sin hittills första ultraortodox borgmästare. Även om han försökte vara borgmästare för alla Jerusalems invånare så är det ingen tvekan om att han starkt påverkade staden i en ortodox riktning. I förra veckans val var huvudkandidaterna i borgmästarvalet dels en ultraortodox kandidat, Porush, som till sin inriktning är mycket mer extrem än sin företrädare dels en icke religiös kandidat, Barkat, som framstod som den icke religiösa befolkningens hopp.

Den allmänna uppfattningen var att om Porush skulle vinna valet så skulle för all överskådlig framtid Jerusalem bli en ultraortodoxt styrd stad, detta pga att den icke religiösa judiska befolkningen skulle skulle i än större grad än nu flytta från staden. Ett ultraortodoxt styrt Jerusalem skulle innebära att den zionistiska staten Israel skulle få en huvudstad vilkens judiska befolkning till sin majoritet skulle vara ultraortodox och icke zionistisk. Dessutom skulle staden ha en relativt stor arabisk minoritet.

Var och en kan ju förstå att en sådan utveckling skulle få en återverkan på alla framtida internationell förhandlingar om Jerusalems framtid. Barkat vann valet stort vilket inte bara var av ytterst stor vikt för stadens ännu icke religiösa judiska befolkningsmajoritet utan även för den ickereligiösa judiska befolkningen i kranskommuner som Mevaseret Zion och Maale Adomim.

Huruvida Barkat egentligen är höger, mitten eller vänster är i detta sammnhang helt ovesäntligt. Trotts allt är det inte Jerusalems borgmästare som avgör om en bunt arabiska byar som idag är en del av Jerusalems stadsområde skall avträdas till en framtida palestinsk stat eller ej.

Läs även andra bloggares åsikter om Jerusalem,

Dagen

Terror och Jerusalem

Terrordåd är definitivt inget nytt i Jerusalem. Bomber på grönsaks- och köttmarknaden "Machane Jehuda" i slutet på 60-talet, exploderande kylskåp på Jaffo street på 70-talet ,exploderande bussar på 80 och 90-talen samt självmordsbombare som sprängde sig på bussar, kaféer, resturanger och andra upptänkliga platser under den andra intifadan i början av 2000-talet.

Jerusalemborna har en instinktiv förmåga att när de hör polis eller ambulanssirener lyssna efter ytterligare utryckningsfordon med sirener. När de hör mer än tre inom en kort tidsrymnd blir de erfarenhetsmässigt misstänksamma på att det rör sig om ett terrordåd.

De israeliska säkerhetstjänsterna lyckades mer eller mindre stoppa eller åtminstånde starkt bromsa upp alla dessa terrorvågor. Ett av de vesäntliga skälen till detta var att det i nästan alla fall rörde sig om organiserad terror vars rötter i allmänhet fanns på Västbanken eller i vissa fall i Gaza. Dåden var noggrant planerade och gärningsmännen hade oftast stöd av ett väl utbyggt logistiskt nätverk. Denna planerade och välorganiserade terrorverksamhet hade dock en inbyggd svaghet som GSA (General Security Agency, Shaback) lärde sig att använda för att slå sönder näten, nämligen den relativt stora mängd personer som kände till åtminstånde delar av den planerade eller redan utförda verksamheten. Genom att fånga upp enskillda medlemmar eller mindre delar av terrornäten kunde GSA sedan sakta men säkert nysta upp resten. Man måste vara medveten om att verksamheten dock var närmast sisyfus artad. När man nystat upp ett nät kunde man vara säker på att ytterligare ett nytt var på väg att växa fram. Denna verksamhet tillsammans med säkerhetsstängslet har dock lett till att de palestinska terrorn från speciellt Västbanken minskat till en bråkdel av vad den var bara för några år sedan.

Intill ett år sedan var antalet terrordåd i Jerusalem i vilka araber bosatta i östra Jerusalem var delaktiga i mycket lågt. Detta har nu totalt ändrat sig. Det sista årets och speciellt de sista månadernas terror har i huvudsak varit utförd av enskilda i Östra Jerusalem boende araber som på eget bevåg planerat och utfört dåden utan logistiskt stöd av någon palestinsk terrororganisation. I de fall där det varit frågan om dåd som organiserats av terrorceller har dessa varit lokala organisationer utan nämnvärda kontakter utanför Östra Jerusalem.

GSA och den israeliska polisen står här inför ett problem som man tidigare inte haft och som de tidigare modellerna inte passar in på. Hur kan man fånga upp en person som en vacker morgon åker från sitt hem någon del av Östra Jerusalem till sin arbetsplats och på vägen dit eller kanske några dagar tidigare beslutat sig för att slå ett slag för Allah. På arbetsplatsen där han är anställd som schaktmaskinsförare tar han sitt fordon kör ut på närliggande väg och börjar krossa mötande personbilar och välta bussar. Detta är inte någon fantasihistoria utan en beskrivning av vad som för lite mer än två månader sedan hände på Jaffo Street i Jerusalem.

En stor del av de araber som ar bosatta i Östra Jerusalem innehar Israeliska identitetskort av samma sort som israeliska medborgare, s.k. "blåa kort" och detta till trotts att de inte är israeliska medborgare. I kraft av dessa identitetskort kan de fritt resa omkring i hela Israel inklusive Västra Jerusalem. Deras bilar har israeliska nummerskyltar och inte palestinska. Pga att Östra Jerusalem är en del av Israel och att Israelisk lag är lag för alla dess invånare är det förenat med stora svårigheter att hindra Östra Jerusalems arabiska invånare att fritt ta sig in i Västra Jerusalem eller för den delen vart som helst i Israel. I och med att potentiella terrorister med hemvist i Östra Jerusalem och "blåa identitetskort" inte har behov av mer utvecklat logistiskt stöd är de mycket mer "anonyma" än terrorister från västbanken, givetvis under förutsättning att de inte berättar om sina planer för vänner och bekanta. Så länge de inte avser att utföra komplicerade aktioner som t.ex. simultana sprängattentat på olika platser i Jerusalem utan inskränker sig till enmans aktioner, ofta spontana, så är möjligheten att få tag på dem i förväg ytterst liten. Då de bor i byar som är en del av staden Jerusalem är det juridiskt svårt att upprätta vägspärrar på vägen från dessa byar in till Jerusalems centrum.

Det går visserligen att upprätta spärrar för kontroll av körkort och bilförsäkring men att utöver detta göra noggrannare kontroll av en bil vars förare och passagerare har "blåa" identitetskort än att titta in i bilen och ytligt kontrollera bagageutrymmet är knappast möjligt om man inte har mycket klara indikationer på vem och/eller vad man letar efter.

De potentiella gärningsmännen vet också att de "enbart" i värsta fall kan förlora sitt eget liv. De hus de bor i kan, och detta efter utdragna juridiska processer och då enbart i undantagsfall, inte rivas då de övriga familjemedlemmarna som också bor i huset även de har "blåa" identitetskort. Socialförsäkringen fortsätter att betala ut barnbidrag och änkan kan i många fall få änkepension på de israeliska skattebetalarnas bekostnad.

Familjens status stiger i det palestinska samhället pga en av dess medlemmar utförde ett "matyrdåd". I vissa fall får de även ekonomiskt bidrag från olika palestinska källor. Kort sagt den israeliska polisen och GSA står inför en situation vilken de saknar både juridiska och personella resurser.

Om nu någon av läsarna frågar sig varför alla dessa arabiska byar ligger inom Jerusalems municipala gränser så är svaret att 1967 efter sex dagarskriget inkorporerades i Jerusalem inte bara det egentliga Östra Jerusalem, utan även ett inte ringa antal arabiska byar som gränsade till det egentliga Östra Jerusalem. Tyvärr är debatten om Jerusalems politiska framtid så inflammerad att den som påpekar att det vore bäst för Israel och Jerusalem att dessa byar administrativt överfördes från Jerusalems stad till den Palestinska myndigheten omedelbart blir beskylld för att vilja "dela" på Jerusalem (som om han hade föreslagit att tempelberget skulle överföras till 100% palestinsk övehöghet).

Jag är övertygad om att jag inom en inte alltför avlägsen framtid återkommer till frågan om Jerusalems delning eller icke delning.