Israeliskt anfall i Gazaremsan

Så tog slutligen tålamodet slut. För de flesta israeler och definitivt för den million som bor i södra Israel var det inte för tidigt. under de senaste veckorna har medlemmar i olika islamistiska terroriströrelser skjutit av mellan 50 till 100 raketer eller granat kastar projektiler mot allt som ligger inom räckhåll.(upp till 50 km) för dem.

Frågan är i hur många länder skulle befolkningen gå med på något sådant. Styggt sagt, frånsett i länder som  Sverige som  inte har något att sätta emot.

Tidigare, fram emot kvällen skickade jag ut nedanstående e-post meddelande.

Israeliska flygvapnet gick under eftermiddagen från ock med kl 1630 (GMT+2) till angrepp mot minst 15 mål i Gazaremsan. Hitintills har det rapporterats att Achmed Jaabari, överbefälhavare för Hamas, dödads. Vidare finns rapporter om att nummer två och nummer tre  Hamas militära befälsordning även likviderats. Dessutom rapporterar samtliga israeliska TV kanaler att det israeliska flygvapnet slagit ut ett antal förråd och avskjutnings rampar för Fadjer raketer vilka kan nå mål norr om Tel Aviv. Anfallet tog Hamas med överraskning och förvirring verkar råda inom Hamas ledningen bl.a. p.g.a den utslagna militär ledningen. 

Det rapporteras även att ytterligare israeliska förband är på väg mot Gazaremsan. Dock är alla överens om att en större markoperation inte är en önskad israelisk utväckling.

Mindre mobiliseringar av militär pågår. Ingen uppgift om vilken typ men antagligen olika specialist förband.

Vi får se hur det hela utvecklas.

De detaljer som i e-post meddelandet rapporterades som icke bekräftade har under de senaste timmarna vidimerats.

Den viktigaste bekräftelsen gäller Fadjer raketerna som har en räckvidd på mellan 40 till 60 km. De kan således nå fram till  Tel  Aviv och dess omgivningar.  I bekräftelsen sades att mer eller mindre samtliga förråd och avskjutningsramper  slagits ut. Vi får väl hoppas på det.

Hamas och de övriga islamist organisationerna har under kvällen avskjutit 55 mindre raketer - huvudsakligen av typerna Grad  och Kassam. 17 av dem sköts ned av israeliska anti raket batterier. 

Grad och Kassam   raketerna som kan transporteras i mindre bilar och som servas av två,  tre personer  är mycket svårare att slå ut än de stora tunga raketerna av t.ex. typ Fadjer  då de i allmänhet inte har fasta avskjutningsplatser. 

Under kvällen har  såväl israeliskt flyg, arme och marin förband jagat Grad och Kassam raketernas avskjutningsgrupper från land som luft och som hav. inga uppgifter har getts om resultatet av dessa aktioner.

Inga uppgifter har getts om den planerade tidsrymden för aktionen. Förhoppningsfullt blir den inte lång men krig - även små - får lätt ett eget liv, speciellt som om man i detta fall inte verkar ha  klart specificerat målsättningarna med aktion.

 Egyptens reaktion till de israeliska aktionen kan på ett allvarligt sätt påverka aktionen då den nuvarande islamistiska regimen med all sannolikhet inte kommer att vara så välvilligt-neutralt inställd som de föregående Mubark administrationen. Däremot kommer med all sannolikhet den amerikanska ligga lågt i början då man trotts allt gav Israel klartecken för ett antal dagar sedan.

Knuff

DN,

Svd,

Dagen,

SVT,

VG,

 

 

Spekulationer om ett eventuellt samförstånd mellan USA och Iran inför mötet i Bagdad

Inför mötet  i Bagdad den 23 maj mellan å ena sidan Iran och  å andra sidan USA, Storbritannien, Frankrike, Ryssland, Kina  och Tyskland om det iranska nukleära programmet har spekulationerna under de senaste dagarna blivit allt livligare om man vid detta möte kommer att kunna komma fram till ett principavtal mellan parterna.

De europeiska ländernas representanter har sedan mötet i Istanbul i förra månaden  klart signalerat att Iran vid mötet i Bagdad måste i princip godta de av dem framlagda kraven  på Irans handläggning av sitt nukleära program. För att förhindra att de Iranska delegaterna  att bara meddela vid mötet att de återkommer med svar efter att satt sig in i de framlagda kraven har man låtit Iranierna redan innan Bagdadmötet ta del av dem. Bakgrunden till detta är att man under årens lopp lärt sig att Iranierna är specialiserade på att  förhala förhandlingar för att vinna tid, något som man definitivt vill undvika.

Iranierna är medvetna om att så länge som det försiggår reella förhandlingar, Israel knappast har någon internationell legitimitet att  utföra ett anfall mot de iranska nukleära anläggningarna. Därför är det ytterst viktigt att förhandlingarna  slutförs innan iranierna lyckats komma till det stadium av utbyggnad av  den underjordiska uran anriknings anläggningen i Fordow  bredvid staden Qum, att det israeliska flygvapnet saknar möjlighet att bomba sönder anläggningen.

President Obama har vid ett antal tillfällen meddelat att i fallet att Iran inte går med på USAs krav,  så kommer detta lands väpnade styrkor sättas in  mot det iranska projektets anläggningar. Problemet är dock att USAs väpnade styrkor kan slå ut Fordow anläggningen vid en senare tidpunkt än vad Israel kan, vilket gör att USA inte har samma tidspress på sig som Israel har med allt vad detta innebär.

Igår (20052012) på på morgonen hade Yediot Achronot, Maariv och Israel HaYom (papperstidningarna) men inte HaAretz utförliga reportage och utvärderingar av de Amerikanska/Europeiska  förhandlingskraven. Yediot hade det utförligaste reportaget och jag citerar från nämnda tidning.

Kraven på Iran

1. Ett omedelbart stopp av urananrikning på 20% och högre procent.

2. Iran förbinder sig att skicka ut allt uran som som anrikats till 20% och högre till länder som fastställs av USA och Europa.

3. Ett omedelbart avbrytande av all urananrikning i den underjordiska  Fordow anläggningen.

4. Ge fritt tillträde för FN organet "International Atomic Enargy Agecy (IAEA)" kontrollanter till alla Irans nukleära anläggningar inklusive Parchin basen till vilken iranierna hittills nekat IAEA kontrollanterna tillträde. 

Orsaken till att Parchin basen nämnts speciellt beror på att det på goda grunder misstänkts att iranierna på denna bas sysslat med prov av tändrör för nukleära bomber. Om detta visar sig vara sant så har vi här ett direkt bevis för att det iranska nukleära projektet då sådana tändrör under inga förhållanden behövs inom den civila nukleära sektorn.

USA och Europa slår fast att beslutet om sanktionerna rörande iransk oljeexport till Europa och övriga delar av världen från och med 01072012 står fast samt att att det redan ikraft gällande sanktionsbeslutet att Iran kopplas av från SWIFT (internationel penningclearing).

Man ger dock Iraniern ett antal "morötter"

1. Stöd till Iran för upprättande av  civila kärnkraftverk

2. Annullerande av sanktionerna på reservdelar till flygplan.

3. Stöd till iransk Hi-Tec industri.

De israeliska reaktionerna på kraven från USA och Europa var i huvudsak negativa då de gav Iran rättighet att anrika uran till 3.5%. I och med detta medgivande får Iran rättighet att överhuvudtaget anrika uran vilket gör det mycket svårare för IAEA kontrollanter att upptäcka huruvida Iran anrikat även till högre procentsats än 3.5.

En av Israels främsta experter på Iran och dess nukleära program är Ronnen Bergman. I en kort artikel i söndagens  Yediot  själper han en hel del kallt vatten över den enligt honom glada optimismen i kretsar i och runt Vita huset. Han påpekar syrligt att iranierna visserligen gått med på att förhandla om förslag som de tidigare helt nekat att diskutera , men de har hit tills inte gett några indikationer på att de kommer att gå med på dem. Men sen blir han mycket mer allvarlig då han påpekar att om det visar sig att USA verkligen står bakom vad som publicerats i dess namn så innebär detta att USA ändrat åsikt på ett ytterst allvarligt sätt då de (USA) går med på att Iran, som har en historia av lögner och förbjudet nukleärt utvecklingsarbete, överhuvudtaget skall ha rätt till nukleärt utvecklingsarbete. Han fortsätter och påpekar att om det visar sig att vad som publicerats  är USAs ståndpunkt så ligger dessa krav långt under vad Israel krävt för att skydda sin säkerhet. Bergman påpekar att Israels krav inte enbart är sluta med anrikningen i Fordow anläggningen utan även demontera densamma. Israel kräver dessutom att allt anrikat uran, även det som är under 3.5% , förutom något hundratal kg, skall sändas till vänskapligt inriktade länder under IAEAs kontroll. Det uran som iranierna skall ha rätt att ha skall dock inte uppgå till mer än vad som är något under minimum för att iranierna snabbt skulle kunna   anrika till veapon grade (93%).

--------------------- 

Om inte Ronnen Bergmans pessimistiska kommentarer skulle ha räckt för att  få läsaren att inse att det inte finns mycket skäl för optimism har det i dag kommit uppgifter som pekar i en allt annat en positiv riktning.

Först och främst så har man redan kommit överens om ett nytt möte i mitten av juni vilket innebär att iranierna inte blir tvingade att ge bindande svar vid mötet i Bagdad utan fått ytterligare en månads tidsfrist under vilken de fortsätter med urananrikningen och borrar sig än djupare in i berget vid Fordow.

Det börjar nu bli helt klart att det inte bara är Iran som vill vinna tid utan att även Obama administrationen vill undvika en situation i vilken förhandlingarna brakar ihop innan USAs presidentval i november.

Utöver detta så har Irans ÖB förklarat, enligt "Israel HaYom" den 21052012, att de iranska väpnade styrkornas plikt är att utplåna Israel! Ett allt annat än förtroendebyggande uttalande.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Iran, USA, Europa, IAEA,

DN,  DN2,  DN3,
SvD,  SvD2,  SvD3,   SvD4,  SvD5,  SvD6,  SvD7,   SvD8,

Dagen,

SVT,

VG,

Expressen,

Inför det avgörande försöket (?) att hindra Iran att skaffa sig kärnvapen.

De förhandlingar om det Iranska nukleära programmet mellan å ena sidan USA, Storbritannien, Frankrike, Ryssland, Kina och Tyskland och å andra sidan Iran som enligt planerna kommer att starta under det kommande veckoslutet i Istanbul, kommer att bli avgörande för den geopolitiska situationen i Mellanöstern men också mer eller mindre i hela världen.

Ingen av de internationellt ledande underrättelse tjänsterna kan med 100-procentig säkerhet hävda att Iran har fattat ett slutgiltigt beslut att utveckla ett eget kärnvapen och därmed bli världens tionde kärnvapenmakt. Även om Iran hela tiden hävdar att dess nukleära program enbart är för fredliga ändamål så finns det mycket starka indicier på att det rör sig om ett militärt kärnvapenprogram. Det finns dock ett mellanalternativ vilket är att man från iransk sida vill driva det nuvarande programmet till en punkt vid vilken man ännu formellt befinner sig inom ramen av ett civilt nukleärt program, kan fatta beslutet att utveckla ett militärt kärnvapenprogram samt, och det är det viktiga, inom en tidsfrist av några få månader vara en kärnvapenmakt med fyra till fem a-bomber.

Osäkerheten om vad den iranska avsikten med programmet egentligen är bakgrunden till förhandlingarna. USA med stöd av Storbritannien, Frankrike och Tyskland har lagt fram ett antal krav som skulle innebära att Iran varken nu eller i överskådlig framtiden skulle kunna utveckla ett kärnvapenprogram.

Enligt New York Times så kraven de följande,

1. En omedelbar avveckling av urananriknings anläggningen i Fordow bredvid staden Qum. Skälet till detta krav är att anläggningen i fråga är insprängd i ett berg och därmed är det ytterst svårt att komma åt den med konventionella vapen.

2. Ett omedelbart slut på urananrikning till 20%. Bakgrunden till detta krav är att anrikning från 20% till 95% uran 235 är en relativt snabb process. Dessutom har 20% uran 235 föga fredliga användnings områden.

3. En omedelbar transport av redan anrikad 20% uran 235 till mellan parterna överenskomna länder.

Observera att dessa krav inte omfattade det israeliska kravet på att även anrikat uran till 3.5% skulle skickas ut från Iran.

Det israeliska kravet omfattas ipso facto av ett antal säkerhetsråds resolutioner vilka kräver att Iran överhuvud taget måste sluta upp med att anrika uran.

Orsaken att USA inte tog med detta krav berodde troligen på att man ville ge Iran en "morot" nämligen möjligheten att utveckla ett fredligt kärnkraftsprogram inom NPT avtalet (som Iran undertecknat(!) ).

I och med publiceringen i New York Times började en offentlig icke formell förförhandling mellan USA och Iran. Iranierna förkastade i stort sett USA förslaget om besvarades med ett amerikanskt krav på att överhuvudtaget sluta upp med att anrika uran. Detta tyder ju knappast på att det kommer att bli lätta förhandlingar.

USA och dess partners har också klart sagt ifrån att man inte kommer att gå med på att Iran förhalar förhandlingarna. En av orsakerna till detta är att USA vill undvika att komma i en situation där Israel säger att verksamheten i Fordow har kommit till en kritisk punkt där Israel inte kan vänta längre med att slå till militärt.

I en tidigare bloggpost togs detta problem upp och jag klistrar in det här,

Oenigheten mellan Israel och USA om när det iranska programmet kommit till en punkt då det inte går att stoppa ens militärt beror till stor del på skillnaden i den militära kapaciteten hos Israel och USA. Utvecklingen av basen i Fordow är den springande punkten för Israel. I det ögonblick då iranierna har hyfsad kapacitet på den basen så har Israel i stort förlorat spelat och kommer att vara helt utlämnade till USAs godtycke.

Från israelisk sida har man definitivt noterat den klara åtstramningen av USAs ställningstagande mot Iran, även om detta delvis gått ut över Israels möjligheter att agera militärt innan USA anser att förhandlingarna totalt brakat ihop. En situation som USA (läs Obama administrationen) inte vill komma i innan höstens presidentval.

USAs krav på Iran kopplat med de allt starkare sanktionerna och den öppna såväl som den icke öppna militära uppladdningen gentemot Iran - notera t.ex. att USA nu har två hangarfartygs grupperingar i området - tyder på att de amerikanska kraven skall ses mer eller mindre som ett ultimatum. Låt oss hoppas att den iranska ledningen, inte minst för sitt eget folks del, tar sitt förnuft tillfånga. Tyvärr kan man ju inte vara säker på detta då det rör sig om religiösa fanatiker.

Från Israels sida frågar man sig allvarligt om man i denna situation kan lita på president Obama. Vi har dock inte så mycket att välja på då en israelisk aktion under de pågående förhandlingarna och utan USAs tysta godkännande kan bli ett mini Masada. När det gäller president Obama så har denna bloggs författare många gånger ställt sig frågande och kritisk till honom. I dagens situation tror jag inte att han vill gå till historien som en Neville Chamberlain nr två.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Iran, USA, NPT, Uran,

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9,

Dagen,
SVT,
VG,
Expressen,

Att bomba eller inte bomba

Just det, det är det som är frågan. Eller för att vara lite mer exakt - vem eller vilka skall bomba och när? Snarast eller efter presidentvalet i USA (november 2012). Är vi helt säkra på att iranierna verkligen avser att utveckla ett kärnvapen - dom säger ju själva att de bara sysslar med att utveckla ett fredligt nukleärt program. Å andra sidan säger de att Israel måste raderas ut från kartan. Hur skall de göra det utan en a-bomb?

Det enda som är helt säkert är att iranierna sysslar med att utveckla ett nukleärt program som är långt framskridet och som dessutom kan tjäna som en reell bas för ett militärt kärnvapenprogram. I grund och botten mycket mer än en bas.

Iran står fast vid att vad man sysslar med enbart är ett nukleärt program för fredliga ändamål, något som omvärlden ställer sig allt mer tvivlande till. Detta till trotts att Iran har skrivit under det internationella fördraget mot spridning av kärnvapen (NPT).

Till en följd av att Iran lindrigt sagt inte alltid spelat med öppna kort gentemot FN organet IAEA (International Atomic Energy Agency) samt att nämnda organisations kontrollanter vid sina fysiska kontroller på plats i Iran konstaterat att det iranska projektet innehåller icke så få element som definitivt kan tyda på att Iran håller vägen öppen för en utveckling av ett militärt kärnvapenprogram, det "internationella samfundet" genom FNs säkerhetsråd och utanför det beslutat och verkställt om sanktioner mot Iran för att förhindra Iran att bli världens tionde kärnvapenmakt. Intill dags dato förefaller det inte som om sanktionerna skulle haft någon reell verkan, men vi har ännu inte sett verkan av EUs oljeinköpsbojkott (som träder i kraft den första juli 2012) samt avstängningen av Iran från den internationella inter bank clearingen genom SWIFT programmet.

Vad som i grund och botten komplicerar frågan om huruvida Iran har som slutmål med sitt nukleära program är att till synes ingen av de ledande underrättelseorganisationerna i världen har klara bevis på att Iran fattat ett beslut om att tillverka nukleära vapen. Än mer, de amerikanska underrättelsetjänsterna publicerade i slutet av år 2007 att Iran redan är 2003 stoppat sitt program att utveckla kärnvapen. Trotts att det år 2010 förelåg nya uppgifter om att Iran hade för avsikt att utveckla kärnvapen fann de amerikanska organisationerna att det inte förelåg något skäl att revidera beslutet från är 2007. Huruvida de hade rätt eller ej är svårt att säga. Givetvis gick personer med anlag för att sprida konspirationsteorier ut med teorin, att de amerikanska underrättelsetjänsterna publicerade detta för att hindra den dåvarande presidenten George W. Bush att starta ytterligare ett krig. Det går inte helt att förkasta dessa konspirationsteorier då de även kom från personer inom nämnda organisationer.

I detta sammanhäng är det intressant att notera att New York Times den 17 mars 2012 publicerade en artikel som gick ut på att då ingen underrättelseorganisation, inklusive den israeliska Mossad, hade klara uppgifter på att Iran hade för avsikt att utveckla kärnvapen det inte förelåg något skäl att militärt ingripa mot det iranska programmet.

Artikeln i NYT förefaller enligt vederhäftiga bedömare i Israel vara en s.k. spin som läckts från källor (på hög nivå) inom Vita huset för att hos den israeliska allmänheten diskreditera den israeliske premiärministerns - Bibi Natanyahos - linje att tidsfristen för att militärt stoppa det iranska kärnvapenprogrammet gick mot sitt slut och i fall att USA inte ville anfalla så fick Israel göra det ensam.

Inte desto mindre var publiceringen av artikeln illavarslande.

Låt oss se på dagens situation. Även om det inte finns uppgifter om att Iran har beslutat sig för att bli en kärnvapenmakt så kan man inte bortse från att det finns allt för många indicier på att Iran trotts allt avser att bli en kärnvapenmakt. Man har ökat takten på urananrikningen och har för närvarande fått fram ca 20 kg 20% uran 235. Detta uran som inte har någon större civilt användningsområde räcker till för att få fram nog med 90% uran 235 som räcker till fyra mindre a-bomber. Anrikningsprocessen från 20% till 90% är dessutom är dessutom inte särskilt komplicerad. Och man fortsätter i ökad takt att anrika. Dessutom, och det är det verkligt allvarliga, Iranierna har börjat installera toppmoderna centrifuger i den underjordiska anläggningen i Fordow brevid staden Qom. Denna anläggning är insprängd i ett berg och det är tveksamt om att ens amerikanska (konventionella) bomber kan slå ut den. Israel har för närvarande inga konventionella vapen som kan göra jobbet. Lägg till detta att Iran parallellt med det nukleära programmet utvecklat ett högklassigt raket och missil vapen som täcker hela Mellanöstern och delar av Sydeuropa samt importerat ett antal raketer (från Nord Korea) med en räckvidd som täcker största delen av Europa inklusive södra Sverige. Man sysslar med att konstruera noskoner för raketerna i vilka de skall gå att installera kärnvapen. Man har experimenterat med tändhatts system för a-bomberna i den militära anläggningen i Parchin till vilken man förnekat IAEA kontrollanterna tillträde.

Varför gör man allt detta med dess astronomiska kostnader om man trotts allt inte avser att utveckla kärnvapen?

Att den israeliska statsledningen ser ytterst allvarligt på situationen då man kombinerar ovanstående uppgifter med uttalanden av den Iranske presidenten och div andra ledande iranska politiker att Israel måste raderas från världskartan är självklart. Visa av erfarenheten tar vi israeler numera sådana hot på allvar.

Att helt lita på sanktionerna är att spela ett farligt spel och inte enbart för Israel. Iran utvecklar inte kärnvapen enbart för att slå mot Israel. Ett Iran med kärnvapen kommer att föra med sig att ett antal andra stater i Mellanöstern skaffar sig kärnvapen, samt att Iran, som är på väg att skaffa sig interkontinentala ballistiska raketer, kommer att totalt ändra den geopolitiska jämvikten i hela världen.

Oenigheten mellan Israel och USA om när det iranska programmet kommit till en punkt då det inte går att stoppa ens militärt beror till stor del på skillnaden i den militära kapaciteten hos Israel och USA. Utvecklingen av basen i Fordow är den springande punkten för Israel. I det ögonblick då iranierna har hyfsad kapacitet på den basen så har Israel i stort förlorat spelat och kommer att vara helt utlämnade till USAs godtycke. Att Israel skulle ställa sin existens på spel mot ett tyvärr så osäkert kort som Obama administrationen är knappast ansvarig politik. Det som får författaren till dessa rader att verkligen dra öronen åt sig är alla uttalanden från den den amerikanska sidan att USA inte kan starta krig mot Iran innan presidentvalet. Underförstått "även om Iran passerat USAs röda linje".
Västvärlden leds tydligtvis av en politiker och inte en statsman!

Tilläggskommentar. Saxat ur president Obamas nyårshälsning till Iran. "Det finns inget skäl för USA och Iran att vara oense". Man behöver inte tillägga något.
A.F.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Iran, USA, IAEA, NPT, SWIFT, Fordow, Parchin, Kärnvapen, Nukleära program,

DN, DN2, DN3,

SvD, SvD2, SvD3, SvD4,

Dagen,
SVT,
VG,
Expressen,

Militärt ingripande mot det iranska nukleära projektet allt sannolikare

Under de senaste veckorna har tecken på att omvärlden så sakta börjar förlora hoppet på att det skulle gå att stoppa det Iranska militära nukleära projektet med politiska/diplomatiska medel så sakta blivit allt starkare. Tvärt om har debatten glidit över till allvarliga diskussioner om hur, av vem och speciellt när det militära ingreppet skulle komma att ske.

Den Europeiska Unionen gjorde ett ytterst lovvärt försök att med sanktioner mot oljeimport från Iran få den Iranska regimen att ta sitt förnuft till fånga. Iden var sund men i sista ögonblicket innan beslutsfattandet ändrade man tidpunkten för ikraftträdandet av bojkotten från första april 2012 till första juli. Detta skedde på begäran av de EU länder som är starkt beroende av oljeimport från Iran. Det finns en stor risk att senare läggandet av beslutets ikraftträdande skulle göra det meningslöst då Iran vid detta datum med icke ringa sannolikhet skulle ha kommit förbi den tidpunkt då ett militärt ingripande inte längre skulle vara nog verksamt.

Även om Iran den första juli inte skulle ha passerat gränsen så kan man ju på icke så så svaga grunder befara att en del av EU länderna inte alls vid detta datum skulle vara oberoende av oljeimport från Iran, vilket ju skulle göra hela det europeiska sanktionsprojektet irrelevant.

USA har under de senaste månaderna radikalt ökat sin militära hjälp till de arabiska länderna i gulfregionen och då speciellt till Saudiarabien. Utöver detta har den amerikanska militära närvaron i regionen starkt trappats upp. T.ex. har USA nu en hangarfartygsgrupp i Persiska viken och och ytterligare två som inom en vecka skulle kunna vara på plats i onrådet. Det spekuleras att man från USAs sida avser att inom de närmaste månaderna upprätta en flytande bas för amerikanska SEAL-förband i närheten av Hormuz sundet. Storbritannien har också vissa mindre marina enheter på plats. Vissa uppgifter finns också om att franska och kanadensiska marina enheter finns på icke för långt avstånd från området.

Det finns inga officiella uppgifter om huruvida israeliska marina enheter har lämnat Medelhavet för att för att segla till Arabiska havet. Man måste dock ta med i beräkning att en del av den israeliska flottan är stationerad i Elat och därmed relativt snabbt kan komma att vara på plats i Arabiska havet. En icke osannolik gissning är att en av Israels Dolfin ubåtar tillbringar delar av sin tid i nämnda hav. Huruvida dess kryssningsraketer är försedda med kärnvapenstridsspetsar är givetvis en väl bevarad hemlighet som iranierna måste ta med i beräkningen.

Även om hoppet på att Iran skulle vika sig för sanktionerna inte ännu är helt ute så börjar det se ut som om sannolikheten för en militär utveckling på konflikten blir allt mer sannolik. En av de viktigaste orsakerna till varför den iranska statsledningen inte skulle vika för sanktionerna är att den iranska befolkningen i denna fråga står relativt enad bakom sin ledning, något som för en del européer kan synas en smula underligt men som vi israeler helt förstår.

Vad som komplicerar frågan om när Iran står på gränsen till att under alla förhållanden kunna slutföra utvecklingen av ett operativt nukleärt vapen är att de två stater som är de tänkbara angriparna - USA och Israel - har på grund av sin militära kapacitet skilda uppfattningar om när Iran uppnår nämnda gräns. När det gäller Israel torde gränsen ligga någonstans runt nio månader medan för USAs sida det troligtvis rör sig runt 15 månader.

Israel ser den iranska bomben som ett existentiellt hot. Den israeliske försvarsministern Ehud Barak uttalade sig i en intervju så sent som den 25 januari i New York Times på följande sätt. "This is not about some abstract concept,” Barak said as he gazed out at the lights of Tel Aviv, “but a genuine concern. The Iranians are, after all, a nation whose leaders have set themselves a strategic goal of wiping Israel off the map.” Den amerikanska ledningen är helt medveten om denna israeliska uppfattning (mellan en till tre bomber av Hiroshima klass och finito Israel). Det är intressant att varken Al Fathah ledningen på Västbanken och Hamas ledningen i Gaza inte insett att den framtida palestinska staten strukit med samtidigt.

USA försöker övertala israel att inte slå till när den israeliska gränsen närmar sig utan vänta på att USA gör det då dess gräns närmar sig. Problemet är "bara" att då Israel ser frågan som en existentiell fråga men dock är medvetet om att det för USA är en ytterst viktig fråga men inte en existentiell. Den israeliska ledningen, hur gärna den än vill lita till USAs löften, måste ta med i beräkning att USA kommer fram med en kompromiss som innebär ett militärt nukleärt Iran.

Ett av de interna israeliska huvudargumenten mot ett israeliskt anfall på Iran har varit att det iranska svaret med konventionella vapen skulle bli förödande speciellt om Iran aktiverade Hizbollah och Hamas ifrågasätts nu både av den israeliska statsledningen och av israeliska akademiska forskningsinstitutioner. För hoppningsfullt har de rätt.

Vi här i Israel går en intressant men inte så trevlig framtid tillmötes.

Läs även andra bloggares åsikter om Iran, Israel, USA, Atomvapen,

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4,
Dagen,
SVT,
Expressen,

Nya israeliska (?) anfall på iranska vapentransporter genom Sudan

Det icke officiella kriget mellan Iran och Israel rullar vidare. I dag, 25122011, rapporterar israeliska media, såväl de tre stora TV kanalerna som de ledande tidningarnas internetupplagor, att det israeliska(?) flygvapnet under den senaste tiden utfört minst två icke tidigare rapporterade anfall på iranska vapentransporter till Hamas i Gazaremsan.

Hitintills har ingen israelisk myndighet förklarat att anfallen utförts av israeliska styrkor eller ens av israel inhyrda styrkor. Uppgiften att Israel ligger bakom angreppen baseras på internationella media.

Även den sudanesiska regeringen och det sudanesiska militära överkommandot har inte publicerat något i ärendet.

Uppgifterna om de senaste israeliska(?) attackerna kommer från den till den somaliska regeringen närstående somaliska tidningen Al Intibahah. Enligt denna tidning hade den första av de två attackerna skett den 15 december i Sudan och den andra den 18 december nära gränsen mellan Sudan och Egypten.

Den första slog ut en konvoj bestående av minst två till tre mindre lastbilar som enligt ovan nämnde tidning hade haft en last av militär utrustning medan den enda uppgift som gavs av tidningen angående den andra attacken var att en bil med alla dess passagerare totalförstördes och dess passagerare omkom. Inget har sagts om attackerna utförts av bemannade flygplan eller drönare Vidare rapporterades det att en israelisk apache helikopter hade setts landa i närheten av en Syd Sudanesisk radarstation samt att en israelisk ubåt siktats utanför kusten.

Det förefaller som om de sudanesiska myndigheterna är angelägna att få Syd Sudan, som har hyfsade förbindelser med Israel, att framstå som medhjälpare till Israel i frågan om att hindra vapentransporterna.

Inget har hittills kommit ut om hur många vapenkonvojer som Iran sänt och hur många som helt eller delvis slagits ut på vägen eller stoppats av de egyptiska myndigheterna intill regimskiftet i Egypten under vintern 2011. Det är högst troligt att antalet utslagna konvojer är av ett större antal än det som fått publicering i internationella media. Dessutom har det förekommit minst ett fall då ett fartyg lastat med vapen från Iran sänkts i The Arabian Sea. Det är dock oklart om fartyget i fråga sänkts av flyg, ytfartyg eller ubåt. Vidare kan nämnas att i minst ett fall (april 2011) har Israel(?) från luften slagit ut en bil med terroristledare i närheten av Port Sudans flygfält. Bilens två passagerare dödades på fläcken. Enligt uppgift i internationella media var en av dem huvud organisatören av vapentransporterna till Hamas i Gazaremsan från Iran.

Nedan finns en karta som schematiskt visar vägen för vapentransporterna från Iran till Gazaremsan

För de intresserade kan nämnas att i en bloggpost som jag publicerade den 27 mars 2009 finns mer detaljer om de ovan nämnda vapentransporterna.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Iran, Vapensmuggling, Hamas, Gaza, Sudan, Syd Sudan,

DN, DN2, DN3,
SvD, SvD2,
Sydsvenskan,
Dagen,
SVT,
VG,

Det inte helt dolda kriget mot Irans kärnvapen program trappas upp.

I det tysta - och inte alltid så tyst - pågår sedan några år ett icke förklarat krig mellan Iran och ett antal länder. De senare för inte kriget officiellt under sin flagga utan låter sina respektive underrättelse tjänster utföra aktioner som ibland är inte så lite blodiga men det rör sig även om rena cyberkrigsaktioner.

Enligt ledande internationella media är det i huvudsak USA genom CIA, Israel genom Mossad och troligtvis även Storbritannien medelst MI6 som står för aktionerna. I vissa fall torde nämnda organisationer använt sig av iranska optionsgrupper för insamlandet av data och annat fältarbete. Det förefaller också klart att underrättelsetjänsterna i andra länder - och inte enbart västländer - vidarebefordrat uppgifter till de tre ovan nämnda organisationerna utan att själva tagit aktiv del i utförandet av aktionerna.

Intill de sista månaderna rörde det sig mest om likvideringar av ledande iranska vetenskapsmän som var anknutna det Iranska kärnvapen- och missilprogrammen men även cyberkrigs aktioner samt sabotage av komponenter i de iranska nukleära anläggningarna.

Den mest kända cyberkrigs aktionen var infekterandet av uran anrikningsanläggningen i Natanz med virus ormen Styxnet (Stuxnet) under första halvåret av 2010. Virus ormen fick de komponenter som reglerade hastigheten på centrifugerna att ändra denna på ett sätt som gjorde att dessa slogs ut. Detta utan att kontroll elementen uppvisade den fatala hastighetsförändringen. Styxnet slog givetvis inte ut hela programmet men ledde till en icke oväsentlig försening av projektet. Mer om Styxnet på min blogg från den 27 december 2010. Officiellt har ännu ingen stat eller organisation förklarat sig vara ansvarig för aktionen men det anses allmänt att det att det var en israelisk-amerikansk co-production. Om Israel varit inblandat så var det nog inte bara medelst Mossad utan också den israeliska armens underrättelsetjänst - AMAN - som nog stått för det tekniska och intellektuella jobbet. Å andra sida hade nog Mossad en hand med i planteringen av ormen i Natanz anläggningen då pga att denna inte var nätansluten utåt, det krävdes att en person som hade fysiskt tillträde till anläggningen laddade upp ormen direkt i det interna systemet (i Natanz anläggningen).

Det förekommer uppgifter om fler cyberangrepp men inget så allvarligt som Styxnet.

Två flygolyckor med koppling till det iranska nukleära projektet har också dragit i gång spekulationer huruvida det inte rörde sig om olyckor utan haverier som orsakats med avsikt att skada det iranska projektet. Det första av dem inträffade den 19 februari 2003. Vid kraschen dödades samtliga 302 ombordvarande. Huvuddelen av passagerarna bestod av medlemmar i de iranska revolutionära gardena, som har det yttersta ansvaret för det iranska nukleära projektet. Den 19 september 2011 havererade ett ryskt passagerarplan varvid 45 personer omkom. Fem av de döda var ryska nukleära experter som varit aktiva i uppbyggnaden av den nukleära anläggningen i Bushehr vid Persiska viken. Anläggningen aktiverades i september 2011. Officiellt rör det sig om ett kärnkraftverk men man kan fråga sig varför iranierna som tillhör världens större oljeproducenter skulle behöva satsa på kärnkraft.

De senaste månaderna har bjudit på ett antal händelser som gjort det dolda kriget inte så lite mindre dolt. Låt oss se på två av dessa och försöka förstå deras betydelse.

Den troligtvis viktigaste av av dem var de kraftiga expositionen på en missil bas ca 50 km väster om Tehran i närheten av Bid Ganeh den 12 november 2011. Relativt lite har kommit ut om vilken sorts bas det rör sig om och vilken verksamhet som försiggått där. Det är dock känt att basen tillhör Irans revolutionära garden, vilka är ansvariga för både det nukleära programmet och utvecklingen av de raketer som i framtiden skall leverera det iranska kärnvapnen till av dess regim utsedda målen.

Iranierna har under de senaste åren gjort stora framsteg i utvecklingen av raketer/missiler med fast bränsle och anses att de kommit en bra bit på vägen till att utveckla interkontinentala ballistiska vapen.

Fördelen med raketer/missiler som drivs med fast bränsle är att de går att avfyra med mycket kort varsel till skillnad från sådana som drivs med flytande bränsle. De senare till skillnad från de med fast bränsle går inte att lagra "tankade" utan måste tankas direkt innan avfyrandet. Tankningen är tidskrävande och innebär att raketerna/missilerna är ytterst sårbara under detta moment. Var och en inser den taktiska/strategiska fördelen med att ha raketer/missiler som enbart behöver rullas ut ur bunkern, riktas och avfyras.

Vad som orsakade explosionen är omtvistat men den iranska förklaringen att det var en tillfällig olyckshändelse anses mindre trolig. Explosionen var ytterst kraftig och skakade fönsterna i det 50 km avlägsna Tehran. Basen jämnades med marken. (se satellit bilder nedan)

Basen efter explosionen.

Basen två månader före explosionen.

Enligt iranska uppgifter, som troligtvis är tilltagna i underkant, dödades 17 personer däribland, General Hassan Tehrani Moghaddam, som var chef för och den drivande kraften bakom Irans ballistiska missilprogram. Enligt den iranska versionen av vad som hände var man sysselsatt med en utprovning av en motor för fast bränsle. Då det knappast är troligt att de högste chefen ensam fanns på plats så förefaller det som om explosionen dödade ett inte så lite antal nyckelpersoner i projektutvecklingen. Detta faktum kommer utan tvekan att bromsa upp det iranska projektet

Enligt vissa, om än obekräftade, uppgifter så hade iranierna lagrat en stor del av sina modernaste missiler inklusive de ballistiska, på basen. Om detta är sant så innebär det att explosionen, vad än som orsakade den, var en oerhörd förlust för Iran.

Uppgifterna från en tidigare i den israeliska underrättelsetjänsten anställd person (israel) att ytterligare två baser för Shahab-3 raketer utsatts för bombattentat och slagits ut förefaller dock en smula överdrivna, och de stöds inte av välrenommerade mediakällor.

På måndagen den 28 november skakades Irans tredje största stad, Isfahan, av en kraftig explosion och ett stort rökmoln steg upp i riktning från den nukleära uran anriknings anläggningen i stadens utkant. De iranska myndigheterna förnekade att det hade varit en explosion i den närliggande nukleära anläggningen.

Internationella media, däribland The Times (of London) rapporterade dock, baserat på uppgifter från politiska- och underrättelse källor att det explosionen orsakat stora skador på den nukleära anläggningen med allt vad detta innebär får det iranska projektet.

Det förefaller som speciellt lagerutrymmen för material och råvaror skadades svårt medan anrikningsanläggningen undgick att bli skadad.

En ledande israelisk kommentator Major-General Giora Eiland, Israel's former director of national security, told Israel's army radio that the Isfahan blast was no accident. "There aren't many coincidences, and when there are so many events there is probably some sort of guiding hand, though perhaps it's the hand of God,"

Anrikningsanläggningen i Isfahan före explosionen

Skälet till den"dolda" kampanjen mot Iran är i grunden att få landets ledning att inse att "det kostar mer än det smakar". Det är inte alls säkert att den iranska ledningen överhuvudtaget resonerar efter så västerländska moderna principer. Tvärt om, de gör det troligtvis inte alls.

I Israel börjar vi uppenbart tappa tålamodet på att det går att övertyga den iranska ledningen om att de är inne på fel väg, om vi nu någonsin trott på den lösningen, men vi fick ju lov att försöka.

Den stora frågan är dock om president Obama ännu tror att det går att övertyga den iranska ledningen. Tveksamt.

Det finns två faror med med den "dolda" kampanjen. Den första att iranierna i alla fall kommer att lyckas få ihop en bomb innan president Obama inser att de kommer att göra det. Den andra är att iranierna kanske tappar tålamodet och och slår till med ett preventivangrepp. Det sista är inte alls otroligt.

De, dvs den iranska ledningen, kommer att ha ett folkligt stöd på hemmafronten då det inte råder minsta tvekan om att den s.k." iranien på gatan" kommer att reagera efter den gamla engelska principen "Right or wrong, Enland my country" dvs "Right or wrong Iran my country".

Den ovanstående principen kommer än mer att gälla om Iran kommer att anfallas öppet av Israel eller någon typ av koalition.

--------------------

Jag kommer inte att i denna bloggpost ta upp problemet med den amerikanska drönaren som tvingades ned på ännu delvis okänt sätt på iranskt territorium. Vi vet ännu alldeles för lite, men denna händelse kan trappa upp utvecklingen till en nivå från vilken det blir svårt att undvika direkta öppna krigsåtgärder.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Iran, USA, Storbritanien, Kärnvapen, CIA, Mossad, MI6,

DN, DN2,
SvD, SvD2,
Dagen,
SVT, SVT2,
Expressen,

Enligt FN organet IAEA har Iran ett militärt kärnvapenprogram

Den sedan en längre tid inväntade rapporten om Irans nukleära program från FN organet The International Atomic Energy Agency (IAEA) publicerades slutligen den 8 november 2011. Dess 25 sidor var fulla med uppgifter om det Iranska programmet. En stor del var sådana som varit sedan länge kända inom IAEA men som dess förre generaldirektör Mohamad ElBaradei funnit lämpligt att inte vidröra i tidigare rapporter.

Hans efterträdare, Yukiya Amano, har tydligtvis inga sådana skrupler utan levererade en koncis 25 sidig rapport om det iranska programmet och inte minst dess militära del.

I och för sig var uppgifterna om programmets militära implikationer inte okända för de ledande underrättelseorganisationerna runt om i världen och därmed också dessas nationella politiska huvudmän. Men nu kan ju dessa inte låtsas som de inte visste något. Dels var det bekvämt och dels praktiskt som skydd av källor.

Men nu har som sagt IAEA lämnat sin rapport som på ett bitande koncist diplomatiskt språk beskriver det iranska projektets historia och verksamhetsområden. I rapporten finns det ingen egentlig förklaring till varför Iran, som är en av världens större råoljeproducenter, skulle behöva en tekniskt både svår och dyr anriknings process av uran för att producera t.ex. el då man som undertecknare av antispridningsavtalet (NPT) av kärnvapen skulle kunna köpa anrikat uran för t.ex elkraftverk på världsmarknaden. Man frågar sig givetvis också varför iranierna överhuvudtaget skulle behöva kärnkraftsvärk med all den råolja som de pumpar upp ur marken? Denna fråga ger i sin tur anledning till att fråga sig varför iranierna då startat sitt nukleära projekt. Utan att vara alltför konspiratoriskt inställd så går det ju inte att undvika att ifrågasätta om det inte rör sig helt eller delvis om ett militärt projekt.

Innan vi ser på de specifika militära projekt som berörs i rapporten bör följande två citat från den tas i allvarligt beaktande. Det första är "Since 2002 the Agency has become increasingly concerned about the possible existence in Iran of undisclosed nuclear-related activities involving military-related organisations, including activities related to the development of a nuclear payload for a missile".( Page 7, paragraf 38) Har inte hittat någon internetsida som ha rapporten men det hänvisas ofta till ett pdf dokument som omfattar hela rapporten t.ex. på saiten http://blog.foreignpolicy.com/posts/2011/11/08/the_iaeas_most_alarming_findings_on_irans_nuclear_program

Det andra är "The Agency has serious concerns regarding possible military dimensions to Iran's nuclear programme." ......" the Agency finds the information to be, overall, credible". (Page 10, paragraf 53).

Som tidigare nämnts tar IAEA rapporten upp ett antal delprojekt i det iranska nukleära projektet och som knappast har något civilt anknytning.

1. Planerad anrikning av 20 procentigt uran till 95 procentigt uran. 20 procentigt uran används i bl.a. el kraftverk medan 95 procentigt är s.k. veapons grade uran. Uran i naturligt tillstånd består av 99.3% uran 238 0ch 0.7% uran 235 . För att få en "perfekt" explosion krävs mer än 90% uran 235 men det går att få en en explosion med 50% uran 235. Hiroshimabomben hade enligt uppgift något under 70% uran 235. Anrikningen från 20 procentigt uran till 95 procentigt är en relativt snabb prosess vilket innebär att iranierna som nu verka lagra 20% uran kan efter ett slutgiltigt beslut snabbt få fram veapon grade uran för ett mindre antal vapen.

2. Ett långvarigt arbete med planering och konstruktion av tändrör för att starta en "nuclear chain reaction". Detta är en ytterst komplicerat arbete som inte har någon civil användning.

3. Miniatyrisering av sprängladdningen så att den går att foga in i noskonen på en Shihab 3 raket som har en räckvidd av ca 1500 km. Nog för att nå Israel och delar av södra Europa. Även detta arbete är ytterst komplicerat och givetvis utan civil betydelse.

4. Beräkning av optimal höjd på vilken sprängladdningen detornera.

5. Planering av säkerhetsåtgärder vid en kommande provsprängning av en kärnladdning.

Vad kommer nu att hända när det inte råder, åtminstone objektivt, någon tvekan om Irans avsikter?

Chansen att FNs säkerhetsråd skulle ta ett snabbt beslut om ekonomiskt hårda sanktioner
grusades direkt av Ryssland och Kina som förklarade att det var helt uteslutet. England, Frankrike och Tyskland är ännu för tanken på hårda sanktioner medan USA är tveksamt inför sanktioner på oljesektorn.

Oljepriset verkar bli en ytterst viktig del i spelet om Irans bomb. Ingen vill ha bomben och ingen vill skapa skyhöga oljepriser genom sanktioner för att inte tala om vad en väpnad aktion - alldeles frånsett av en USA ledd eller en Israel solo - skulle föra med sig för en värld som står ett halvt steg framför en ytterst svår ekonomisk kris.

Det ryktas om att man från Israels sida kommer att föreslå ytterst hårda sanktioner mot personer och ekonomiska intressen knutna till de iranska revolutionära gardena. Tanken är inte dum. De revolutionära gardena har idag ansvaret för det iranska nukleära programmet. Dessutom bör det inte påverka oljepriset i större mån.

Men vad kommer att hända när Iran trotts allt får sin bomb? Troligtvis kommer dom att använda sina bomber som utpressnings vapen. Men om någon säger nej? Vem blinkar först?

Vi står inför en intressant framtid, men det är inte säkert att den blir så trevlig.

Läs även andra bloggares åsikter om IAEA, Iran, Kärnvapen, NPT, USA, EU, Ryssland, Kina, Israel,

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7,

SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5,
Dagen,
SVT, SVT2, SVT3,
VG,

Gilad Shalit äntligen hemma efter fem år och fyra månader. Reflektioner bl.a. om priset.

På morgonen den 18 oktober 2011 satte den israeliska soldaten Gilad Shalit äntligen foten på israelisk mark. Detta efter att suttit fängslad av Hamas i en källarvåning någon stans i Gazaremsan sedan den 26 juni 2006 då han kidnappades av ett av Hamas lett blandat jihadist kommando under sin tjänstgöring vid den israeliska gränsen till Gazaremsan. Det under veckan ingångna avtalet mellan Israel och Hamas möjliggjorde slutet på Gilad Shalits fångenskap.

Under hela denna tid nekade Hamas att ge det internationella röda korset rätt att besöka honom samt att ge honom s.k. "Röda kors Paket" samt brev från hans föräldrar. Detta flagranta brott mot Genève avtalets anda om än formellt ej mot dess bokstav - Hamas är inte en stat och kan således inte underteckna avtalet. Att Hamas utöver detta bröt mot ett antal andra bestämmelser om hur krigsfångar skall behandlas har knappast stört världsopinionen.

Israel har med hjälp av ett antal länder och organisationer under åren utan framgång försökt få honom frigiven. Den israeliska allmänheten och landets massmedia har fört ytterst välorganiserade kampanjer för Shalits frigivande som hörsammats både på det nationella och internationella planet.

Det är ytterst viktigt att förstå att enligt judisk tradition fritagning av kidnappade och på annat sätt tillfångatagna judar är något av yttersta vikt, detta utan hänsyn till aktionens svårighet eller pris ( hebr. Pidion shvoim). Dessutom har den israeliska armeen ända sedan självständighetskriget haft som princip att inte, om det finns den minsta möjlighet, lämna sårad eller stupad vapenbroder på fältet även om detta innebär egna förluster.

Den israeliska regeringen har under årens lopp lagt fram erbjudanden om utväxling av Gilad Shalit mot frigivning av palestinska terrorister som efter laga dom i civila domstolar sats i israeliska (civila) fängelser men dessa erbjudanden har förkastats som otillräckliga av Hamas som alltid krävt s.k. tunga terrorister som varit inblandade i terrordåd i vilka ofta ett icke ringa antal israeler fått sätta till sina liv. Intill nu har den israeliska regeringen inte gått med på detta.

Den israeliska armen liksom Shabak (GSI) och Mosad förklarade att de inte hade någon möjlighet att frita Gilad Shalit med en väpnad aktion då de inte hade någon som helst uppfattning om var i Gazaremsan han hölls fången. I och för sig är det minst sagt underligt att dessa tre välrenommerade organisationer under lite mer än fem år inte lyckats hitta gömstället!

Tyvärr började det se ut som om om Gilad Shalit var på vägen att bli ett liknande fall som flygnavigatören Ron Arad vilken tillfångatogs av libanesiska irreguljära styrkor efter att hans plan skjutits ned över Libanon i oktober 1986 och vars öde därefter i stort sätt är oklart.

För några månader sedan insåg dock de israeler som hade som officiellt uppdrag att förhandla fram en lösningsmodell som skulle kunna godtas av Hamas att det pga den "Arabiska våren" och den interna situationen i Egypten det fanns en möjlighet till ett avtal.

Det visade sig att det formellt sett fanns en möjlighet till ett avtal men att dess pris skulle bli hårresande.

Hamas krävde frigivning av 1000 i Israel fängslade och i civila domstolar dömda terrorister. Dessa bestod av två huvudgrupper. Den första som skulle friges samtidigt med att Gilad Shalit överlämnades till de de israeliska myndigheterna skulle bestå av 450 av Hamas utvalda (namngivna) terrorister, bland dessa samtliga fängslade kvinnliga terrorister. Bland de namngivna terroristerna fanns ett ytterst stort antal som var och en dömts ett flertal livstidsstraff för mord på tiotals israeler. Kort sagt alla de tyngsta terroristerna förutom toppar som Marvan Barguti och Anvar Saadat. Bland de 450 fanns även ett antal israeliska arabiska medborgare. Israel hade tidigare alltid nekat att inkludera israeliska medborgare i tidigare avtal om frigivning av tillfångatagna israeler. Den andra gruppen på 550 terrorister utvalda helt av de israeliska myndigheterna skulle friges inom en månad.

När för något mindre än en vecka sedan avtalets innehåll publicerades mötts det av upprörda invändningar av i princip två sorter. 1. Närstående till personer som mördats av de tunga terroristerna blev i många fall ytterst upprörda över deras anförvanters mördare skulle komma på fri fot. I och för sig, ur mänsklig synpunkt ytterst förståeligt. 2. En icke ringa del av de frigivna skulle relativt snabbt återgå till terroristverksamhet vilket skulle leda till ytterligare mänskligt lidande. (ca 15% av i tidigare avtal frigivna terrorister har dömts för terrorhandlingar som de utfört efter sin frigivning).

Dessa två invändningar ställdes mot den ovan nämnda judiska traditionen om skyldighet att frita kidnappade och andra oskyldigt tillfångatagna personer.

Den första invändningen förståelig men i grunden omoralisk då den innebär att en tredje person faller offer för sorgekänslorna (eller hämndbegäret) hos den till den mördade närstående personen utan att den tidigare mördade personen återfår livet

Den andra invändningen är etisk då den strider mot principen att inte göra allt för att frita en oskyldigt tillfångatagen även om det innebär att i värsta fall tredje person mister livet eller skadas. Det skulle även innebära att militär inte skulle behöva göra insatser för att rädda tillfångatagna som hölls fångna på känd plats.

Israels högsta domstol förklarade i ett utslag den 17 oktober 2011 att avtalet med Hamas icke stred mot gällande lag.

Israel har däremot gett Hamas legitimitet genom att direkt förhandla med organisationen, men det för att rädda Gilad Shalit.

Israels regering har ett starkt stöd för sitt beslut i den israeliska opinionen.

Läs även andra bloggares åsikter om Gilad Shalit, Israel, Hamas, Gazaremsan,

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4,
Sydsvenskan
Dagen, Dagen2, Dagen3, Dagen4,
SVT, SVT2, SVT3, SVT4,
VG