Israeliskt anfall i Gazaremsan

Så tog slutligen tålamodet slut. För de flesta israeler och definitivt för den million som bor i södra Israel var det inte för tidigt. under de senaste veckorna har medlemmar i olika islamistiska terroriströrelser skjutit av mellan 50 till 100 raketer eller granat kastar projektiler mot allt som ligger inom räckhåll.(upp till 50 km) för dem.

Frågan är i hur många länder skulle befolkningen gå med på något sådant. Styggt sagt, frånsett i länder som  Sverige som  inte har något att sätta emot.

Tidigare, fram emot kvällen skickade jag ut nedanstående e-post meddelande.

Israeliska flygvapnet gick under eftermiddagen från ock med kl 1630 (GMT+2) till angrepp mot minst 15 mål i Gazaremsan. Hitintills har det rapporterats att Achmed Jaabari, överbefälhavare för Hamas, dödads. Vidare finns rapporter om att nummer två och nummer tre  Hamas militära befälsordning även likviderats. Dessutom rapporterar samtliga israeliska TV kanaler att det israeliska flygvapnet slagit ut ett antal förråd och avskjutnings rampar för Fadjer raketer vilka kan nå mål norr om Tel Aviv. Anfallet tog Hamas med överraskning och förvirring verkar råda inom Hamas ledningen bl.a. p.g.a den utslagna militär ledningen. 

Det rapporteras även att ytterligare israeliska förband är på väg mot Gazaremsan. Dock är alla överens om att en större markoperation inte är en önskad israelisk utväckling.

Mindre mobiliseringar av militär pågår. Ingen uppgift om vilken typ men antagligen olika specialist förband.

Vi får se hur det hela utvecklas.

De detaljer som i e-post meddelandet rapporterades som icke bekräftade har under de senaste timmarna vidimerats.

Den viktigaste bekräftelsen gäller Fadjer raketerna som har en räckvidd på mellan 40 till 60 km. De kan således nå fram till  Tel  Aviv och dess omgivningar.  I bekräftelsen sades att mer eller mindre samtliga förråd och avskjutningsramper  slagits ut. Vi får väl hoppas på det.

Hamas och de övriga islamist organisationerna har under kvällen avskjutit 55 mindre raketer - huvudsakligen av typerna Grad  och Kassam. 17 av dem sköts ned av israeliska anti raket batterier. 

Grad och Kassam   raketerna som kan transporteras i mindre bilar och som servas av två,  tre personer  är mycket svårare att slå ut än de stora tunga raketerna av t.ex. typ Fadjer  då de i allmänhet inte har fasta avskjutningsplatser. 

Under kvällen har  såväl israeliskt flyg, arme och marin förband jagat Grad och Kassam raketernas avskjutningsgrupper från land som luft och som hav. inga uppgifter har getts om resultatet av dessa aktioner.

Inga uppgifter har getts om den planerade tidsrymden för aktionen. Förhoppningsfullt blir den inte lång men krig - även små - får lätt ett eget liv, speciellt som om man i detta fall inte verkar ha  klart specificerat målsättningarna med aktion.

 Egyptens reaktion till de israeliska aktionen kan på ett allvarligt sätt påverka aktionen då den nuvarande islamistiska regimen med all sannolikhet inte kommer att vara så välvilligt-neutralt inställd som de föregående Mubark administrationen. Däremot kommer med all sannolikhet den amerikanska ligga lågt i början då man trotts allt gav Israel klartecken för ett antal dagar sedan.

Knuff

DN,

Svd,

Dagen,

SVT,

VG,

 

 

Gilad Shalit äntligen hemma efter fem år och fyra månader. Reflektioner bl.a. om priset.

På morgonen den 18 oktober 2011 satte den israeliska soldaten Gilad Shalit äntligen foten på israelisk mark. Detta efter att suttit fängslad av Hamas i en källarvåning någon stans i Gazaremsan sedan den 26 juni 2006 då han kidnappades av ett av Hamas lett blandat jihadist kommando under sin tjänstgöring vid den israeliska gränsen till Gazaremsan. Det under veckan ingångna avtalet mellan Israel och Hamas möjliggjorde slutet på Gilad Shalits fångenskap.

Under hela denna tid nekade Hamas att ge det internationella röda korset rätt att besöka honom samt att ge honom s.k. "Röda kors Paket" samt brev från hans föräldrar. Detta flagranta brott mot Genève avtalets anda om än formellt ej mot dess bokstav - Hamas är inte en stat och kan således inte underteckna avtalet. Att Hamas utöver detta bröt mot ett antal andra bestämmelser om hur krigsfångar skall behandlas har knappast stört världsopinionen.

Israel har med hjälp av ett antal länder och organisationer under åren utan framgång försökt få honom frigiven. Den israeliska allmänheten och landets massmedia har fört ytterst välorganiserade kampanjer för Shalits frigivande som hörsammats både på det nationella och internationella planet.

Det är ytterst viktigt att förstå att enligt judisk tradition fritagning av kidnappade och på annat sätt tillfångatagna judar är något av yttersta vikt, detta utan hänsyn till aktionens svårighet eller pris ( hebr. Pidion shvoim). Dessutom har den israeliska armeen ända sedan självständighetskriget haft som princip att inte, om det finns den minsta möjlighet, lämna sårad eller stupad vapenbroder på fältet även om detta innebär egna förluster.

Den israeliska regeringen har under årens lopp lagt fram erbjudanden om utväxling av Gilad Shalit mot frigivning av palestinska terrorister som efter laga dom i civila domstolar sats i israeliska (civila) fängelser men dessa erbjudanden har förkastats som otillräckliga av Hamas som alltid krävt s.k. tunga terrorister som varit inblandade i terrordåd i vilka ofta ett icke ringa antal israeler fått sätta till sina liv. Intill nu har den israeliska regeringen inte gått med på detta.

Den israeliska armen liksom Shabak (GSI) och Mosad förklarade att de inte hade någon möjlighet att frita Gilad Shalit med en väpnad aktion då de inte hade någon som helst uppfattning om var i Gazaremsan han hölls fången. I och för sig är det minst sagt underligt att dessa tre välrenommerade organisationer under lite mer än fem år inte lyckats hitta gömstället!

Tyvärr började det se ut som om om Gilad Shalit var på vägen att bli ett liknande fall som flygnavigatören Ron Arad vilken tillfångatogs av libanesiska irreguljära styrkor efter att hans plan skjutits ned över Libanon i oktober 1986 och vars öde därefter i stort sätt är oklart.

För några månader sedan insåg dock de israeler som hade som officiellt uppdrag att förhandla fram en lösningsmodell som skulle kunna godtas av Hamas att det pga den "Arabiska våren" och den interna situationen i Egypten det fanns en möjlighet till ett avtal.

Det visade sig att det formellt sett fanns en möjlighet till ett avtal men att dess pris skulle bli hårresande.

Hamas krävde frigivning av 1000 i Israel fängslade och i civila domstolar dömda terrorister. Dessa bestod av två huvudgrupper. Den första som skulle friges samtidigt med att Gilad Shalit överlämnades till de de israeliska myndigheterna skulle bestå av 450 av Hamas utvalda (namngivna) terrorister, bland dessa samtliga fängslade kvinnliga terrorister. Bland de namngivna terroristerna fanns ett ytterst stort antal som var och en dömts ett flertal livstidsstraff för mord på tiotals israeler. Kort sagt alla de tyngsta terroristerna förutom toppar som Marvan Barguti och Anvar Saadat. Bland de 450 fanns även ett antal israeliska arabiska medborgare. Israel hade tidigare alltid nekat att inkludera israeliska medborgare i tidigare avtal om frigivning av tillfångatagna israeler. Den andra gruppen på 550 terrorister utvalda helt av de israeliska myndigheterna skulle friges inom en månad.

När för något mindre än en vecka sedan avtalets innehåll publicerades mötts det av upprörda invändningar av i princip två sorter. 1. Närstående till personer som mördats av de tunga terroristerna blev i många fall ytterst upprörda över deras anförvanters mördare skulle komma på fri fot. I och för sig, ur mänsklig synpunkt ytterst förståeligt. 2. En icke ringa del av de frigivna skulle relativt snabbt återgå till terroristverksamhet vilket skulle leda till ytterligare mänskligt lidande. (ca 15% av i tidigare avtal frigivna terrorister har dömts för terrorhandlingar som de utfört efter sin frigivning).

Dessa två invändningar ställdes mot den ovan nämnda judiska traditionen om skyldighet att frita kidnappade och andra oskyldigt tillfångatagna personer.

Den första invändningen förståelig men i grunden omoralisk då den innebär att en tredje person faller offer för sorgekänslorna (eller hämndbegäret) hos den till den mördade närstående personen utan att den tidigare mördade personen återfår livet

Den andra invändningen är etisk då den strider mot principen att inte göra allt för att frita en oskyldigt tillfångatagen även om det innebär att i värsta fall tredje person mister livet eller skadas. Det skulle även innebära att militär inte skulle behöva göra insatser för att rädda tillfångatagna som hölls fångna på känd plats.

Israels högsta domstol förklarade i ett utslag den 17 oktober 2011 att avtalet med Hamas icke stred mot gällande lag.

Israel har däremot gett Hamas legitimitet genom att direkt förhandla med organisationen, men det för att rädda Gilad Shalit.

Israels regering har ett starkt stöd för sitt beslut i den israeliska opinionen.

Läs även andra bloggares åsikter om Gilad Shalit, Israel, Hamas, Gazaremsan,

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4,
Sydsvenskan
Dagen, Dagen2, Dagen3, Dagen4,
SVT, SVT2, SVT3, SVT4,
VG

Gaza, avskälpningsplats för icke andvändbar medicin?

Vad är avsikten med den materiella hjälp, t.ex. medicin och sjukvårdsmaterial, som världssamfundet, i dess olika former, levererar till befolkningen i Gaza remsan. Vilja att hjälpa och stödja? Vinna politiskt inflytande?

Frågan förefaller absurd men enligt en artikel i Yediot Achronots pappersupplaga den 20 juli 2010 är den mer än befogad. Enligt uppgifter från de palestinska myndigheterna i Gaza så har användbars tiden för ca 70% av de de läkemedel som levererats till Gaza som humanitär hjälp från olika lände och organisationer (inklusive EU) gått ut. Dvs dessa läkemedel är ej användbara och i många fall rent farliga.

Som exempel på läkemedel som inte varit möjliga att använda tas det i ovan nämnda tidningsartikel upp exemplet att internationell hjälporganisationer sände hundratusentals ampuller med vaccin mot svininfluensan som dock visade sig vara oanvändbara.

De palestinska myndigheterna eldade under den senaste tiden upp läkemedel för miljonbelopp utöver de som helt sonika grävdes ned med allt vad det innebär som ekologiska faror.

Enligt chefen för donationer vid det palestinska hälsovårdsministeriet, Monir Albersh, så rör det sig om läkemedel vars användningstid i vissa fall gick ut för över ett år sedan!

Men det är inte bara oanvändbara läkemedel som som doneras till Gaza. Den irländska båten "Rachel Corrie" hade med sig cement vars sista användningsdatum var för 15 år sedan.

Frågan som ställdes i början på artikeln får varje läsare själv svara på. Jag har givetvis min egen uppfattning men vill inte påverka ert intellektuella arbete med att ge er min uppfattning.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Gaza, Gazaremsan, Humanitär hjälp, Hamas,

DN, DN2, DN3, DN4,
SvD, SvD2, SvD3,
Sydsvenska Dagbladet, Sydsvenska Dagbladet2, Sydsvenska Dagbladet3, Sydsvenskan4,
SVT,
Dagen, Dagen2,
VG, VG2,
Expressen,
GP,
Vlt,
Ystads Allehanda,
HD,
ST,

Aktionen i Dubai. Reflektioner och synpunkter.

Aktionen i Dubai dvs dödandet av en av de centralaste personerna i Hamas, Mahmoud al-Mabhouh, har tilldragit sig ett stort internationellt mediaintresse efter att den dubaiska polisen publicerade bilder och namn på personer som enligt denna varit ansvariga för al-Mabhouhs frånfälle.



I denna mediadebatt har i stort sätt al-Mabhouh framställts som ett offer för den israeliska underrättelse organisationen Mossad.



Det har liksom kommit bort att han sedan 1989 varit eftersökt av Israel för mord på två israeliska soldater. Dessutom kan man inte bortse från att han enligt vederhäftiga källor var den huvudansvarige inom Hamas för vapentransporterna från Iran till den av Hamas styrda Gaza remsan.



Då Israel och Hamas ligger i ett krigstillstånd med varandra så var al-Mabhouh att betraktas som en "kombattant" enligt internationell lag vilket innebär att israelisk säkerhetspersonal kan döda honom utan att anklagas för mord.



Det antas allmänt att Israel låg bakom aktionen mot honom men det finns inget som helst juridiskt bevis för detta. Tvärt om föreligger sannolika indicie bevis till att även om den Israeliska staten hade klara intressen i al-Mabhouhs frånfälle det relativt otroligt att Israel stod bakom aktionen.



Bakgrunden till detta är att sex av de personer som utpekas av myndigheterna i Dubai för att ha varit medansvarig för dådet mot al-Mabhouh uppträdde med falska brittiska pass med namn och personuppgifter som innehades av sex i Israel boende personer som hade dubbelt israeliskt-brittiskt medborgarskap. Detta är helt lagligt enligt både israelisk som brittisk rättspraxis.



De sex personerna hade sina äkta brittiska pass i sin ägo. De hade inte gett Mossad eller annan organisation tillstånd att använda sig av deras identitet.



Frågan är alltså om det är troligt att den israeliska staten skulle använt sig av dessa identiteter utan tillstånd och därmed satt sex ax sina medborgare i uppenbar fara. Knappast då det är ett definitivt lagbrott och då en sådan aktionen som den i Dubai i sin helhet måste godkännas av den israeliske premiärministern detta automatiskt hade fört med sig en regeringskris i Israel.



Då ställs ju frågan om vem förutom Israel kunde vara intresserad av al-Mabhouhs frånfälle? Alla de som var verkade mot den iranska vapensmugglingen till Gaza remsan och var motståndare till Irans växande inflytande i Mellanöstern.



Att polisen i Dubai har ett ytterst väl utbyggt nät av kameror i landet är ett åtminstone i dag väl känt faktum men att man dessutom hade tillgång till de utvecklade data system och datorer som krävs för att utföra de ytterst komplicerade kross checkar som är nödvändiga för att komma fram till de resultat som man uppnådde har förvånat många och frågan har ställts om man inte haft hjälp utifrån. Överlåter till läsaren att spekulera i vilken av de något mer än fem stater som har en sådan datakapacitet.



Huruvida den brittiska underrättelsetjänsten hade fått underhandsupplysningar innan aktionen är ännu oklart.




En sak är dock klar, vem som än utförde aktionen, så var den lyckad. Al Mabhouh dödades och gärningsmännen lyckades rymma fältet i tid och utan att deras verkliga identiteter intill i dag röjts.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Dubai, Mossad, Vapensmuggling, Underrättelsetjänster, Mouhamed al-Mabhouh,

Knuff

DN, DN2, DN3,
SvD, SvD2, SvD3,
Sydsvenskan,
Dagen,

Bloggar och andra media
Bloggnamnet länkar till bloggen ifråga. Titeln på specifik bloggpost länkar till den specifika bloggposten.
De listade bloggarna är enligt min mening intressanta. Detta betyder inte att jag alltid håller med om vad som skrivs i dem.
Till denna bloggpost har har endast medtagits bloggar och artiklar vilka rör aktionen i Dubai

Chris Andersson tänker Varför kritisera Israel
Fred i Mellanöstern Var operationen i Dubai laglig enligt folkrätten?
MXp Mordet i Dubai på Mahmoud al- Mabhouh

Priset för Gilad Shalits frigivning för högt?

Israel står i dagarna inför problemet att lösa problemet med Gilad Shalits frigivning.

Det rör sig om hur många och vilka palestinska terrorister som f.n. sitter fängslade i Israel det går att frige i utbyte mot en israelisk soldat, Gilad Shalit, som tillfånga togs i juni 2006 av en palestinsk kommando räd på den israeliska sidan av gränsen mellan Israel och Gaza remsan. Ansvariga för tillfånga tagandet var förutom Hamas ytterligare några mindre palestinska organisationer

Enligt uppgifter som publicerats i israeliska media hålls den israeliske soldaten i en underjordisk bunker troligtvis belägen i den södra delen av Gaza remsan. De som håller honom fängslad tillåter inte besök av röda kors observatörer och under större delen av tiden inte ens ett tecken på om han levde och i vilket tillstånd. Att detta stod i strid med internationell rätt är självklart, dvs moraliskt sett. Formellt sett kunde ju Hamas alltid anföra att organisationen inte var bunden av Geneve konventionen då man inte skrivit under den. I och för sig kunde inte Hamas skriva under den då enbart stater kan göra det men det är ju en svag ursäkt för Hamas uppträdande.

Hamas var medveten om att Israel till skillnad från de flesta länder var villigt att betala relativt höga priser vid fång ut växlingar. Israelerna som var väl medvetna om detta problem, blev dock klart chockade av de krav man fick från den palestinska sidan.

Man kan fråga sig om det inte funnits andra sätt att få Gilad Shalit fri än en fång ut växling. Ett självklart alternativ hade ju varit att att skicka in ett elit kommando förband i remsan och låta dess medlemmar med vapenmakt fri ta Shalit. Men det troliga resultatet med detta hade varit att fångvaktarna omedelbart dödat honom. (tyvärr har man en sådan erfarenhet av tidigare försök att frita till fångatagna soldater). En annan möjlighet hade varit att kräva Shalits frigivning i samband med eldupphör avtalet efter kriget mellan Israel och Hamas vid årsskiftet 2008-2009. Varför detta inte blev en del av nämnda avtal är oklart men det torde finnas flera orsaker däribland avsaknaden av reellt internationellt stöd för ett sådant krav. Ekonomiska påtryckningar som blockad av varuinförsel till remsan lyckades inte få Hamas att ge efter då Hamas ledningen knappast bekymrade sig för sin egen civilbefolknings väl och vä.

Man var sålunda fast i ett fång ut växlings scenario Hamas krävde fri givandet av ca 450 terrorister. En icke ringa del av dess var dömda till långvariga fängelsestraff för sin medverkan i ett stort antal terrordåd som lett till hundratals israeliska dödsoffer. Det är ingen tvekan om att de tunga terroristerna i gruppen mycket snabbt efter ett frigivande på nytt skulle varit inblandade i planeringen och utförandet av kvalificerade terrordåd.

Det är detta dilemma som den israeliska regeringen och då speciellt premiärministern Bibbi Natanyahu står inför i dag. Kan en ansvarig statsledning frige massmördare som på goda grunder kommer att fortsätta sin terrorverksamhet för att fri ta en soldat? Ungefär 70 procent av Israels befolkning svarar i dag ja till denna fråga. Detta, till inte ringa del, på grund av en oerhört välregisserad kampanj driven av till den till fångatagna soldatens familj närstående personer. Att Gilad Shalits föräldrar har gjort allt de kunnat för att få hem sin son är naturligt. Man kan till och med säga att det är deras plikt som föräldrar.

Premiärministern och de ledande medlemmarna i regeringen måste ta ett kallt och nyktert beslut om huruvida den uppenbara risken av att hundratals israeler kommer att dödas i terrorattacker är värt frigivandet av Shalit. Det är inte lätt att ta ett sådant beslut. Vad premiärminister Natanyaho står inför är valet mellan en israelisk soldats liv och kanske hundratals offer för de frigivna terroristernas framtida skändliga aktioner mot oskyldiga israeliska civila eller att risken att Gilad Shalit får tillbringa resten av sitt liv i en underjordisk bunker. Detta är problemets kärna.

Huvuddelen av den israeliska befolkningen anser att Gilad Shalit skall utväxlas till vilket pris som helst. Hur stor del av de israeler som tycker så har överhuvud taget reflekterat över problemet med frigivningen av alla ärketerroristerna? Antagligen inte så många. De har bara sett till regeringens skyldighet att få hem en soldat som av landets ledning skickats att värna om det.

Men den israeliska ledningen vet att när de första bussarna exploderar och kaféer blir urblåsta, så blir frågan till ledningen "Varför släppte ni dom där fria?" I dag har vi inte en statsledning som kan hantera en situation som denna. Den ledning vi har är vettskrämd när den ser att vad den än gör så får den sota för det. Kort sagt, vad vi har är små ledare. Vad vi saknar idag är politiska ledare som är villiga att leda även om de vet att deras beslut inte blir populära. Vi saknar en statsman som kan och vågar gå ut till den israeliska allmänheten med alternativen och säga,"om jag väljer A så händer C men om jag väljer B så händer D, och som tillägger att han trotts allt väljer ett av de två alternativen med alla dess konsekvenser.

I Maarivs pappersupplaga i dag fanns ett reportage av ett samtal med en far vars dotter dödades av terrorister i Haifa under den andra intifadan. "I dessa dagar krävs det att det israeliska samhället har samma mentala styrka som det hade under sina första år då hoten mot dess existens inte störde dess ledares omdöme och förmåga att styra det mot en ljusare framtid. Då en till fångatagen soldat befrias på annat sätt än kapitulation inför terroristernas krav stärks invånarnas moral och känsla av säkerhet på en gång som det sänder ett klart och skarpt budskap till våra grannar att vi är här för att stanna och att fredliga medel är bättre än terror." (översättning från hebreiska, Arieh Fürth).

Läs även andra bloggares åsikter om Internationell rätt, Israel, Kidnappningar, Krigsförbrytelser, Ledarskap, terror,
Hamas,



DN, DN2, DN3, DN4,
SvD, SvD2,
Sydsvenskan,
Dagen,
Barometern, Barometern2,
VG,

Knuff

Knuff

Knuff

Knuff

Knuff

Hopar sig stormmolnen? Del ett.

När man betraktar vad som händer i områden och länder runt Israel finner man utan svårighet tendenser och faktiska händelser som tyder på att vi troligtvis inte går mot en fredlig och fridsam utveckling.

I denna bloggpost kommer situationen i Gaza remsan samt på Västbanken behandlas medan problemen med Hizbolla, Libanon, Syrien, Iran och Egypten kommer att tas upp i bloggposter som kommer att publiceras under de närmaste dagarna.

Gaza remsan befinner sig ännu i traumat av det Israeliska (försvars-) anfallet för ett år sedan då icke ringa delar av remsan ödelades. Det mentala palestinska traumat består till en stor del av att de palestinska militära Hamas styrkorna visade sig vara allt annat än kunniga gerillakämpar. Tvärt om visade de sig till stor del sakna militär yrkeskunskap samt stridsvilja när de hamnade i situationer öga mot öga med de israeliska mark styrkorna. Att beskjuta israelisk civilbefolkning mad Kassam- och Grad raketer är en sak, att ta strid med de fram ryckande israeliska styrkorna visade sig många gånger vara något som de var mindre benägna att göra. På grund av de israeliska styrkornas materiella överlägsenhet var detta inte lätt, men å andra sidan hade de, Hamas styrkorna, fördelen att kriga i ett område som var dem välkänt. Dessutom borde vetskapen om att de försvarade sina hem och familjer gett dem en ordentlig motivation. Både Vietkong i Vietnam och Taliban i Afghanistan visade och i Talibans fall visar även i dag en mycket större förmåga och motivation i sin kamp mot de materiellt överlägsna USA- och allierade styrkorna än vad Hamas styrkorna visade i förlidna december-januari.

Enligt uppgifter i israeliska media så är i dag befälhavaren för Hamas militära gren, Achmed Jaabari, en av de starkaste personerna, om inte den starkaste i Hamas ledningen. Han har, på bekostnad av civilbefolkningen väl och vä i Gaza remsan sett till att stora ekonomiska medel ställts till hans förfogande för inköp av krigsmaterial från Iran och Syrien som sedan smugglats in i remsan. Den sk.blockaden av vapen till Gaza är allt annat än 100 procentig. Bland de vapen som smugglats in finns 122mm Grad raketer med en räckvidd på 40 km samt iransk tillverkade Fajr-5 raketer. De sistnämnda raketerna, med sin räckvidd på upp till 80 km täcker i stort sätt hela stor Tel Aviv området med allt vad detta innebär ur strategisk synpunkt. Dessutom rapporteras att stora mängder av moderna pansarvärns vapen införskaffats.

Enligt uppgift så har man också byggt ut en infrastruktur av tunnlar under bebyggda såväl som icke bebyggda områden för att underlätta trupp förflyttningar. Tunnlarna är givetvis anslutna till befästnings system som många gånger förlagts i eller i anslutning till civila bostadsområden. Ledningscentraler har förlagts i anslutning till eller under skolor och sjukhus och 700 av de 900 moskeerna i Gaza remsan har fått ytterligare en användning, som vapen förråd! Att denna byggnadsverksamhet strider mot all internationell rätt är ju helt klart men det verkar varken Hamas ledningen eller den internationella opinionen bekymrat sig om. Men efter nästa krig så kan ju Goldstones efterföljare skriva rapporter om de israeliska bombningarna av "civila" mål.

När det gäller Västbanken så är situationen definitivt bättre då dels den Palestinska enhetens (PA) styrkor och dels den israeliska armen kontrollerar området och ser till att Hamas och med denna organisation allierade organisationer inte för närvarande har förmåga att i någon större grad störa det relativa lugnet. Å andra sidan finns det två orosmoment vid en icke avlägsen horisont. Den första är att i fall av en uppgörelse om frigivning av den av Hamas tillfångatagne soldaten Gilad Shalit ett stort antal ledande Hamas terrorister kan komma att släppas fria till Västbanken från de israeliska fängelser i vilka de idag sitter. Det andra är eventuella provokationer av extrema bosättare till följd av det temporära byggstoppet inom de judiska bosättningarna som regeringen proklamerat i dagarna. Tyvärr har allvarliga sådana redan förekommit och om de fortsätter så kan säkerhetssituationen snabbt försämras.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Hamas, Gazaremsan, Västbanken, Gilad Shalit, Terrorister, Vapensmuggling,
Palestinska myndigheten, krigsförbrytelser,

DN,
SvD, SvD2,
Sydsvenskan,
Dagen,
Barometern,
VG,
DB,