Den europeiska krisen -- Inte bara financiell

Vad händer i Europa och med EU? Visar det sig att drömmen om ett enat och stabilt Europa som funnits under ett och ett halvt millennium sen Romarrikets fall inte heller med det senaste försöket, EU-Den Europeiska Unionen, lyckades. Detta kommer i så fall att ses som en av historiens stora tragedier.

George Friedman, ledaren för tankesmedjan Stratfor, tar i en artikel upp de direkta orsakerna till att EU kan stå inför sitt fall. Stratfor artikeln är inklistrad nedan.

Den allvarliga frågan är dock, vilka fel gjordes på vägen från de stapplande första stegen i slutet av1940- och början av 1950 talet?

Grundtanken var att förhindra nya europeiska storkrig samt att skapa ett ekonomiskt välstånd av hög standard för de europeiska ländernas invånare. Det sistnämnda var ju givetvis också ett av medlen för att undvika nya krig, och då speciellt ytterligare ett krig mellan Frankrike och Tyskland.

Det första formella steget i vad som kom att bli Den Europeiska Unionen togs i april 1951 då Frankrike, Italien, Tyskland och Benelux länderna ingick ett ekonomiskt avtal om kol och stålproduktionen samt försäljningen av dessa två för uppbyggandet av det krigshärjade Europa ytterst viktiga råvaror. Avtalet kallades "Kol och Stålunionen" och dess reelle fader var den franske utrikesministern Robert Schuman. Denne hade arbetat fram avtalet med den västtyske förbundskanslern Konrad Adenauer. Även den italienske statsministern Alcide De Gasperi var aktiv i utarbetandet av avtalet.

Frankrike uppnådde att Tyskland i en ytterst viktig ekonomisk fråga blev uppbunden till Frankrike och Tyskland fick ett erkännande som en likställd europeisk partner. Enligt Tony Judt (Postwar - A History of Europe Since 1945) fällde Adenaur repliken "Das ist unser Durchbruch" till en av sina medhjälpare just efter undertecknandet av avtalet.

1958 undertecknade de sex länderna det s.k. Romfördraget som omfattade en tullunion och ett samarbetsorgan för utveckling av fredlig atomkraft. Romfördraget innebar att Kol och stålunionen hade utvecklats till vad som kallades The European Economic Community.

1973 utvidgades EEC med tre nya medlemmar, Storbritannien, Danmark och Irland.

Sedan dess har antalet medlemsländer i vad som i dag kallas EU - Den Europeiska Unionen ökat till 27 varav 17 är medlemmar i den s.k. Eurozonen.

EU är en organisation med både federala och kornfederala inslag såväl som mer rena mellanstatliga avtal. Detta till trotts ser många i omvärlden, och även inom EU medlemskretsen, på EU som en form av Europas förenade stater. I dag börjar vi se problemen med att detta inte är fallet.

Det finns inget klart överstatligt politiskt ekonomiskt organ i EU som kan fastställa en gemensam fiskal som monetär politik för alla medlemsländerna detta till trots att man har en europeisk valuta (euro) som dock enbart officiellt används i 17 av medlemsländerna. Huvuddelen av de som inte är med i Eurozonen är det pga att deras ekonomier anses vara för dåligt utvecklade. Men tre ekonomiskt starka länder - Storbritannien, Danmark och Sverige - föredrar att ha sina egna valutor. Det är klart att ett sådant ekonomiskt system inbjuder till mängder av problem.

Trotts sin ekonomiska styrka har EU inte kunnat spela en utrikespolitisk roll på världs scenen som motsvarar den ekonomiska styrkan. Detta beror klart på att EU inte är en federal stat och heller inte har en federal militär organisation.

Ett inte ringa antal av EUs medlemsstater är NATO medlemmar och dessutom har en del av de övriga, som t.ex. Sverige, samarbetsavtal med NATO. Starka medlemmar i NATO , som USA, Kanada är av naturliga skäl inte medlemmar i EU och Turkiet bör nu dock vara ganska nöjt med att dess ansökan om medlemskap i EU lagt på is. När EU länder deltar i internationella militära operationer gör de det under NATO paraply och inte som EU länder. Se t.ex ISAF i Afghanistan och anti Gadafi aktionen i Libyen. EU får ingen kredit för dessa och liknande aktioner då de ses som Natoaktioner.

Av denna ytterst kortfattade historiska och organisatoriska genomgång kan man lätt dra slutsatsen att det många gånger inte fanns en övergripande planering av av EUs utveckling utan att man rusade iväg utan att tänka sig för eller kolla mot historiska utvecklingar innan man fattade beslut. Det ödesdigraste beslutet var att införa en Euro valuta utan att den blev obligatorisk för alla medlemsländer. Länder vars ekonomi inte bedömdes vara vuxna att ha Euro valutan skulle inte få vara fullvärdiga medlemmar utan skulle ha fått klara sig med någon sorts associeringsavtal. Dessutom skulle man inom EU sett till att man hade en för alla medlemmar gemensam finans- och monetär politik som var bindande för medlemsländerna. Det är ju helt klart att det inte fanns någon som helst möjlighet att ställa sådana krav då en stor del, om inte de flesta, medlemsländerna inte ännu var ideologiskt mogna att göra EU till Europas Förenta Stater! Det rätta hade varit att vänta med den europeiska valutan.

Europe's Crisis: Beyond Finance is republished with permission of STRATFOR.


Europe's Crisis: Beyond Finance

By George Friedman

Everyone is wondering about the next disaster to befall Europe. Italy is one focus; Spain is also a possibility. But these crises are already under way. Instead, the next crisis will be political, not in the sense of what conventional politician is going to become prime minister, but in the deeper sense of whether Europe’s political elite can retain power, or whether new political forces are going to emerge that will completely reshape the European political landscape. If this happens, it will be by far the most important consequence of the European financial crisis.

Thus far we have seen some changes in personalities in the countries at the center of the crisis. In Greece, Prime Minister George Papandreou stepped aside, while in Italy Prime Minister Silvio Berlusconi now has resigned. Though these resignations have represented a formal change of government, they have not represented a formal policy change. In fact, Papandreou and Berlusconi both stepped down on the condition that their respective governments adopt the austerity policies proposed during their respective tenures.

Europeanists dominate the coalitions that have replaced them. They come from the generation and class that are deeply intellectually and emotionally committed to the idea of Europe. For them, the European Union is not merely a useful tool for achieving national goals. Rather, it is an alternative to nationalism and the horrors that nationalism has brought to Europe. It is a vision of a single Continent drawn together in a common enterprise — prosperity — that abolishes the dangers of a European war, creates a cooperative economic project and, least discussed but not trivial, returns Europe to its rightful place at the heart of the international political system.

For the generation of leadership born just after World War II that came to political maturity in the last 20 years, the European project was an ideological given and an institutional reality. These leaders formed an international web of European leaders who for the most part all shared this vision. This leadership extended beyond the political sphere: Most European elites were committed to Europe (there were, of course, exceptions).

Greece and the Struggle of the European Elite

Now we are seeing this elite struggle to preserve its vision. When Papandreou called for a referendum on austerity, the European elite put tremendous pressure on him to abandon his initiative. Given the importance of the austerity agreements to the future of Greece, the idea of a referendum made perfect sense. A referendum would allow the Greek government to claim its actions enjoyed the support of the majority of the Greek people. Obviously, it is not clear that the Greeks would have approved the agreement.

Led by German Chancellor Angela Merkel, the European elite did everything possible to prevent such an outcome. This included blocking the next tranche of bailout money and suspending all further bailout money until Greek politicians could commit to all previously negotiated austerity measures. European outrage at the idea of a Greek referendum makes perfect sense.

Coming under pressure from Greece and the European elite, Papandreou resigned and was replaced by a former vice president of the European Central Bank. Already abandoned by Papandreou, the idea of a referendum disappeared.

Two dimensions explain this outcome. The first was national. The common perception in the financial press is that Greece irresponsibly borrowed money to support extravagant social programs and then could not pay off the loans. But there also is validity to the Greek point of view. From this perspective, under financial pressure, the European Union was revealed as a mechanism for Germany to surge exports into developing EU countries via the union’s free trade system. Germany also used Brussels’ regulations and managed the euro such that Greece found itself in an impossible situation. Germany then called on Athens to impose austerity on the Greek people to save irresponsible financiers who, knowing perfectly well what Greece’s economic position was, were eager to lend money to the Greeks. Each version of events has some truth to it, but the debate ultimately was between the European and Greek elites. It was an internal dispute, and whether for Greece’s benefit or for the European financial system’s benefit, both sides were committed to finding a solution.

The second dimension had to do with the Greek public and the Greek and European elites. The Greek elite clearly benefited financially from the European Union. The Greek public, by contrast, had a mixed experience. Certainly, the 20 years of prosperity since the 1990s benefited many — but not all. Economic integration left the Greek economy wide open for other Europeans to enter, putting segments of the Greek economy at a terrific disadvantage. European competitors overwhelmed workers in many industries along with small-business owners in particular. So there always was an argument in Greece for opposing the European Union. The stark choice posed by the current situation strengthened this argument, namely, who would bear the burden of the European system’s dysfunction in Greece? In other words, assuming the European Union was to be saved, who would absorb the cost? The bailouts promised by Germany on behalf of Europe would allow the Greeks to stabilize their financial system and repay at least some of their loans to Europe. This would leave the Greek elite generally intact. The price to Greece would be austerity, but the Greek elite would not pay that price. Members of the broader public — who would lose jobs, pensions, salaries and careers — would.

Essentially, the first question was whether Greece as a nation would deliberately default on its debts — as many corporations do — and force a restructuring on its terms regardless of what the European financial system needed, or whether it would seek to accommodate the European system. The second was whether it would structure an accommodation in Europe such that the burden would not fall on the public but on the Greek elite.

The Greek government chose to seek accommodation with European needs and to allow the major impact of austerity to fall on the public as a consequence of the elite’s interests in Europe — now deep and abiding — and the ideology of Europeanism. Since by its very nature the burden of austerity would fall on the public, it was vital a referendum not be held. Even so, the Greeks undoubtedly would seek to evade the harshest dimensions of austerity. That is the social contract in Greece: The Greeks would promise the Europeans what they wanted, but they would protect the public via duplicity. While that approach might work in Greece, it cannot work in a country like Italy, whose exposure is too large to hide via duplicity. Similarly, duplicity cannot be the ultimate solution to the European crisis.

The Real European Crisis

And here we come to the real European crisis. Given the nature of the crisis, which we have seen play out in Greece, the European elite can save the European concept and their own interests only by transferring the cost to the broader public, and not simply among debtors. Creditors like Germany, too, must absorb the cost and distribute it to the public. German banks simply cannot manage to absorb the losses. Like the French, they will have to be recapitalized, meaning the cost will fall to the public.

Europe was not supposed to work this way. Like Immanuel Kant’s notion of a “Perpetual Peace,” the European Union promised eternal prosperity. That plus preventing war were Europe’s great promises; there was no moral project beyond these. Failure to deliver on either promise undermines the European project’s legitimacy. If the price of retaining Europe is a massive decline in Europeans’ standard of living, then the argument for retaining the European Union is weakened.

As important, if Europe is perceived as failing because the European elite failed, and the European elite is perceived as defending the European idea as a means of preserving its own interests and position, then the public’s commitment to the European idea — never as robust as the elite’s commitment — is put in doubt. The belief in Europe that the crisis can be managed within current EU structures has been widespread. The Germans, however, have floated a proposal that would give creditors in Europe — i.e., the Germans — the power to oversee debtors’ economic decisions. This would undermine sovereignty dramatically. Losing sovereignty for greater prosperity would work in Europe. Losing it to pay back the debts of Europe’s banks is a much harder sell.

The Immigrant Factor and Upcoming Elections

All of this comes at a time of anti-immigrant, particularly anti-Muslim, feeling among the European public. In some countries, anger increasingly has been directed at the European Union and its borders policies — and at European countries’ respective national and international elites, who have used immigration to fuel the economy while creating both economic and cultural tensions in the native population. Thus, immigration has become linked to general perceptions of the European Union, opening both a fundamental economic and cultural divide between European elites and the public.

Racial and ethnic tensions combined with economic austerity and a sense of betrayal toward the elite creates an explosive mixture. Europe experienced this during the inter-war period, though this is not a purely European phenomenon. Disappointment in one’s personal life combined with a feeling of cultural disenfranchisement by outsiders and the sense that the elite is neither honest, nor competent nor committed to the well-being of its own public tends to generate major political reactions anywhere in the world.

Europe has avoided an explosion thus far. But the warning signs are there. Anti-European and anti-immigrant factions existed even during the period when the European Union was functioning, with far-right parties polling up to 16 percent in France. It is not clear that the current crisis has strengthened these elements, but how much this crisis will cost the European public and the absence of miraculous solutions also have not yet become clear. As Italy confronts its crisis, the cost — and the inevitably of the cost — will become clearer.

A large number of elections are scheduled or expected in Europe in 2012 and 2013, including a French presidential election in 2012 and German parliamentary elections in 2013. At the moment, these appear set to be contests between the conventional parties that have dominated Europe since World War II in the West and since 1989 in the East. In general, these are the parties of the elite, all more or less buying into Europe. But anti-European factions have emerged within some of these parties, and as sentiment builds, new parties may form and anti-European factions within existing parties may grow. A crisis of this magnitude cannot happen without Tea Party- and Occupy Wall Street-type factions emerging. In Europe, however — where in addition to economics the crisis is about race, sovereignty, national self-determination and the moral foundations of the European Union — these elements will be broader and more intense.

Populist sentiment coupled with racial and cultural concerns is the classic foundation for right-wing nationalist parties. The European left in general is part of the pro-European elite. Apart from small fragments, very little of the left hasn’t bought into Europe. It is the right that has earned a meaningful following by warning about Europe over the past 20 years. It thus would seem reasonable to expect that these factions will become much stronger as the price of the crisis — and who is going to bear it — becomes apparent.

The real question, therefore, is not how the financial crisis works out. It is whether the European project will survive. And that depends on whether the European elite can retain its legitimacy. That legitimacy is not gone by any means, but it is in the process of being tested like never before, and it is difficult to see how the elite retains it. The polls don’t show the trend yet because the magnitude of the impact on individual lives has not manifested itself in most of Europe. When it does show itself, there will be a massive recalculation regarding the worth and standing of the European elite. There will be calls for revenge, and vows of never allowing such a thing to recur.

Regardless of whether the next immediate European crisis is focused on Spain or Italy, it follows that by mid-decade, Europe’s political landscape will have shifted dramatically, with new parties, personalities and values emerging. The United States shares much of this trend, but its institutions are not newly invented. Old and not working creates problems; new and not working is dangerous. Why the United States will take a different path is a subject for another time. Suffice it to say that the magnitude of Europe’s problems goes well beyond finance.

The European crisis is one of sovereignty, cultural identity and the legitimacy of the elite. The financial crisis has several outcomes, all bad. Regardless of which is chosen, the impact on the political system will be dramatic.

Europe's Crisis: Beyond Finance is republished with permission of STRATFOR.

Läs även andra bloggares åsikter om Europa, EU, Euro,

Svenskan, Svenskan2,
DN,

Enligt FN organet IAEA har Iran ett militärt kärnvapenprogram

Den sedan en längre tid inväntade rapporten om Irans nukleära program från FN organet The International Atomic Energy Agency (IAEA) publicerades slutligen den 8 november 2011. Dess 25 sidor var fulla med uppgifter om det Iranska programmet. En stor del var sådana som varit sedan länge kända inom IAEA men som dess förre generaldirektör Mohamad ElBaradei funnit lämpligt att inte vidröra i tidigare rapporter.

Hans efterträdare, Yukiya Amano, har tydligtvis inga sådana skrupler utan levererade en koncis 25 sidig rapport om det iranska programmet och inte minst dess militära del.

I och för sig var uppgifterna om programmets militära implikationer inte okända för de ledande underrättelseorganisationerna runt om i världen och därmed också dessas nationella politiska huvudmän. Men nu kan ju dessa inte låtsas som de inte visste något. Dels var det bekvämt och dels praktiskt som skydd av källor.

Men nu har som sagt IAEA lämnat sin rapport som på ett bitande koncist diplomatiskt språk beskriver det iranska projektets historia och verksamhetsområden. I rapporten finns det ingen egentlig förklaring till varför Iran, som är en av världens större råoljeproducenter, skulle behöva en tekniskt både svår och dyr anriknings process av uran för att producera t.ex. el då man som undertecknare av antispridningsavtalet (NPT) av kärnvapen skulle kunna köpa anrikat uran för t.ex elkraftverk på världsmarknaden. Man frågar sig givetvis också varför iranierna överhuvudtaget skulle behöva kärnkraftsvärk med all den råolja som de pumpar upp ur marken? Denna fråga ger i sin tur anledning till att fråga sig varför iranierna då startat sitt nukleära projekt. Utan att vara alltför konspiratoriskt inställd så går det ju inte att undvika att ifrågasätta om det inte rör sig helt eller delvis om ett militärt projekt.

Innan vi ser på de specifika militära projekt som berörs i rapporten bör följande två citat från den tas i allvarligt beaktande. Det första är "Since 2002 the Agency has become increasingly concerned about the possible existence in Iran of undisclosed nuclear-related activities involving military-related organisations, including activities related to the development of a nuclear payload for a missile".( Page 7, paragraf 38) Har inte hittat någon internetsida som ha rapporten men det hänvisas ofta till ett pdf dokument som omfattar hela rapporten t.ex. på saiten http://blog.foreignpolicy.com/posts/2011/11/08/the_iaeas_most_alarming_findings_on_irans_nuclear_program

Det andra är "The Agency has serious concerns regarding possible military dimensions to Iran's nuclear programme." ......" the Agency finds the information to be, overall, credible". (Page 10, paragraf 53).

Som tidigare nämnts tar IAEA rapporten upp ett antal delprojekt i det iranska nukleära projektet och som knappast har något civilt anknytning.

1. Planerad anrikning av 20 procentigt uran till 95 procentigt uran. 20 procentigt uran används i bl.a. el kraftverk medan 95 procentigt är s.k. veapons grade uran. Uran i naturligt tillstånd består av 99.3% uran 238 0ch 0.7% uran 235 . För att få en "perfekt" explosion krävs mer än 90% uran 235 men det går att få en en explosion med 50% uran 235. Hiroshimabomben hade enligt uppgift något under 70% uran 235. Anrikningen från 20 procentigt uran till 95 procentigt är en relativt snabb prosess vilket innebär att iranierna som nu verka lagra 20% uran kan efter ett slutgiltigt beslut snabbt få fram veapon grade uran för ett mindre antal vapen.

2. Ett långvarigt arbete med planering och konstruktion av tändrör för att starta en "nuclear chain reaction". Detta är en ytterst komplicerat arbete som inte har någon civil användning.

3. Miniatyrisering av sprängladdningen så att den går att foga in i noskonen på en Shihab 3 raket som har en räckvidd av ca 1500 km. Nog för att nå Israel och delar av södra Europa. Även detta arbete är ytterst komplicerat och givetvis utan civil betydelse.

4. Beräkning av optimal höjd på vilken sprängladdningen detornera.

5. Planering av säkerhetsåtgärder vid en kommande provsprängning av en kärnladdning.

Vad kommer nu att hända när det inte råder, åtminstone objektivt, någon tvekan om Irans avsikter?

Chansen att FNs säkerhetsråd skulle ta ett snabbt beslut om ekonomiskt hårda sanktioner
grusades direkt av Ryssland och Kina som förklarade att det var helt uteslutet. England, Frankrike och Tyskland är ännu för tanken på hårda sanktioner medan USA är tveksamt inför sanktioner på oljesektorn.

Oljepriset verkar bli en ytterst viktig del i spelet om Irans bomb. Ingen vill ha bomben och ingen vill skapa skyhöga oljepriser genom sanktioner för att inte tala om vad en väpnad aktion - alldeles frånsett av en USA ledd eller en Israel solo - skulle föra med sig för en värld som står ett halvt steg framför en ytterst svår ekonomisk kris.

Det ryktas om att man från Israels sida kommer att föreslå ytterst hårda sanktioner mot personer och ekonomiska intressen knutna till de iranska revolutionära gardena. Tanken är inte dum. De revolutionära gardena har idag ansvaret för det iranska nukleära programmet. Dessutom bör det inte påverka oljepriset i större mån.

Men vad kommer att hända när Iran trotts allt får sin bomb? Troligtvis kommer dom att använda sina bomber som utpressnings vapen. Men om någon säger nej? Vem blinkar först?

Vi står inför en intressant framtid, men det är inte säkert att den blir så trevlig.

Läs även andra bloggares åsikter om IAEA, Iran, Kärnvapen, NPT, USA, EU, Ryssland, Kina, Israel,

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7,

SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5,
Dagen,
SVT, SVT2, SVT3,
VG,

Något om sovjetisk och rysk säkerhetspolitik gentemot Israel

Det helt överbyggande geopolitiska intresset för såväl det forna Sovjetunionen såväl som det moderna Ryssland i Mellanöstern var och är än i dag att söka skapa och vidmakthålla en stark intressesfär i området.

Den Sovjetiska perioden.

Detta överbyggande geopolitiska intresse var orsaken till att Sovjetunionen från mitten av 1947 i stark kontrast till sin tidigare politik stödde iden om upprättande av en judisk stat i det brittiska palestinamandatet. Detta ledde till att Sovjetunionen och dess allierade stater röstade för FN förslaget om en delning av nämnda mandat i en judisk och en arabisk stat. Sovjetunionen var också den första stat som de jure erkände staten Israel. (USA var den första som erkände Israel de facto men detta är trotts allt en lägre grad av erkännande).

Medan USA tillsammans med England proklamerade vapenembargo på Israel, uppmanade den Sovjetiska statsledningen det kommuniststyrda Tjeckoslovakien att förse den israeliska försvarsmakten med krigsmaterial.

Utan det sovjetiska agerandet i FN och de tjeckiska vapensändningarna hade upprättandet av Israel varit allt annat än säkert.

Men mot början av 1950-talet insåg sovjetledningen att Israel trotts det sovjetiska stödet samt insikten om att det israeliska kommunistiska partiet tillsammans med de på den tiden sovjetvänliga vänstersocialistiska rörelserna - Mapam och "HaShomer HaTzair" inte hade ett nog starkt inflytande på den israeliska politiken för att man skulle kunna stödja sig geopolitiskt på Israel.

Detta ledde till ett allt starkare sovjetiskt stöd åt arabstater som Egypten, Syrien och Irak. Israel utmålades som en paria stat och från slutet av sexdagarskriget bröt hela det europeiska östblocket - förutom Rumänien - de diplomatiska förbindelserna med Israel.

Den eftersovjetiska (ryska) perioden.

Efter Sovjetunionens fall och upplösning slöts diplomatiska förbindelser mellan å ena sidan Israel och å andra sidan Ryssland och de flesta av de "nya" stater som utropats på områden som tidigare i allmänhet varit delstater i Sovjetunionen - trotts att inte så så av dessa var stater med muslimsk majoritet och ledning. Israel ingick handelsavtal med Ryssland och många av de nya staterna. Med en del av de nya staterna var handelsavtalen inte enbart civila utan omfattade även militär utrustning. I ett fall, Georgien, var det fråga om mer än militär utrustning. Här rörde det sig också om hjälp med trupputbildning, förbandsorganisation och underrättelseverksamhet.

Det ryska geopolitiska intresset koncentreras till fyra områden. Gränsområdena mot Baltikum inklusive norra Finland, Östeuropa. Svarta havs området och Caucasus. I och för sig inget nytt. Detta är områden som varit geopolitiskt viktiga långt tillbaka i den Tsar ryska perioden.

Det är ju självklart att även om de geopolitiska intressena för de ryska väldet under århundradena var mer eller mindre de samma så var medlen som användes från rysk sida anpassade till vad som var gångbart i varje tidsperiod. Den tvåpoliga världen under det kalla krigets dagar förde med sig ett visst handlingssätt medan dagens öppna hi-tec samhälle kräver andra former av handlings mönster.

Låt oss nu se en smula på de rysk- israeliska förbindelserna efter den ovan nämnda normaliseringen av dessa efter Sovjetunionens sönderfall. Man måste ta med i beaktandet då man bedömer de ryska åtgärdena att stärka sina intressen i östa Medelhavs området att den ryska försvarsmakten ytterst starkt skadats vid Sovjetunionens upplösning. Detta gällde i hög grad även flottan. Först fram emot slutet av det 21a århundradets första decennium (2008)blev det tal om avtal om flottbaser i Syrien och Libyen.

Israel levde lugnt i en enpolig värld där till dess lycka USA stödde den judiska staten i allt väsentligt. Detta gjorde att man från Israel gjorde en ytterst oförsiktig ekonomisk och militärstrategisk inbrytning i Caucasus området. Som ovan nämnts nöjde man sig inte enbart med att sälja militär utrustning och militära system till Georgien utan stod också till tjänst med trupputbildning, förbandsorganisation och underrättelseverksamhet.

När sen Georgien, med israelisk vetskap eller ej, angrep Syd Ossetia den 8 augusti 2008 vilket omedelbart förde med sig ett ett ryskt motangrepp befann sig Israel i en inte så avundsvärd situation. Se två av mina bloggposter rörande det georgiskt - ryskat mini kriget, här och här.

Inte helt ogrundat beskyllde den ryska statsledningen Israel för att aktivt understött det georgiska angreppet. För att inte reta upp den ryska björnen alltför mycket tvingades Israel att avsevärt skära ned sin militära aktivitet i Georgien. Även om Israel är en regional stormakt i Mellanöstern så bör vi dock se upp med att involvera oss allt för mycket i områden där stater som Ryssland av hävd haft stora strategiska intressen. Speciellt om de israeliska intressena i grund och botten enbart är ekonomiska.

Sedan den georgiska krisen intill september 2010 har de säkerhetspolitiska diskussionerna mellan Ryssland och Israel, åtminstone enligt vad som publicerats, i huvudsak rört två frågor som är klart kopplade till varandra. Den Iranska bomben och huruvida Ryssland kommer att leverera luftvärnsrobot systemet S-300 till Iran.

Det är därför ytterst intressant att under september månad 2010 fyra olika händelser av yttersta betydelse för förhållandet mellan Israel och Ryssland rapporterades i Israeliska och internationella media.

Den 6 september undertecknades för första gången sedan Israel kom till för 62 år ett avtal om militärt samarbete mellan Israel och Ryssland. Avtalet undertecknades i Moskva med stor militär pompa. Det var helt klart att de ryska värdarna var måna om att så många som möjligt skulle lägga märke till händelsen. Ryssarna var givetvis medvetna om att de kunde vinna poäng hos den amerikanska administrationen med att visa denna uppenbara positivet till Israel. Dessutom var det viktigt för dem att inskärpa hos de iranska och syriska ledarna att Israel är en viktig regional faktor. Ryssland önskar dessutom delta i den politiska utvecklingen i Mellanöstern och är därför mån om ett militärt samarbete med Israel.

Avtalet underlättar avsevärt för Israel att få gehör för synpunkter på ryska leveranser av vapensystem till Syrien samt risken att dessa vapen överförs till Hizbollah. En annan positiv detalj är att avtalet öppnar möjligheten att Ryssland i krissituationer kan bli en snabb och viktig kommunikationskanal för israeliska meddelanden till Syrien och givetvis även i motsatt riktning.
Enligt avtalet kommer man även institutionalisera samarbetet i det militära underrättelsearbetet samt även när det gäller kriget mot terrorn. Det sistnämnda kan bli ett ytterst viktigt samarbetsområde.

Avtalet stadgar dessutom att vid försäljning av vapen mellan de två parterna inga uppgifter om dessa vapens funktion, konstruktion osv får överlämnas till tredje part. Detta öppnar dörren för den israeliska vapenindustrins export till Ryssland av högteknologiska vapen. Det har redan offentliggjorts att Ryssland fått leverans av 12 drönare samt beställt ytterligare 36 drönare.

Den 17 september 2010 meddelade den ryske försvarsministern att Ryssland kommer att leverera kryssnings missiler av typ P-800 Yakhont avsedda för sjömål till Syrien. Det ursprungliga avtalet om detta slöts för tre år sedan. Både USA och Israel har begärt att missilerna inte skulle levereras pga risken av att de skulle falla i händerna av terrorister, läs Hizbollah.

Den 22.9.2010 undertecknade den ryske presidenten Dmitry Medvedev ett beslut som förhindrar all leverans av luftvärns robotsystemet S-300 till Iran pga att sådan leverans strider mot FNs säkerhetsråds resolution 1929 rörande sanktioner mot Iran. Israel såväl som USA har länge framfört krav på att Ryssland skulle stoppa leveransen. Orsaken till detta var att S-300 systemet skulle avsevärt försvåra eventuella flygangrepp på iranska kärnvapenanläggningar. För vidare detaljer om kampen för och mot leveransen, se avdelning Iran under denna URL

Den 23.9.2010 röstade FNs atom energi organ (IAEA) ned ett arabiskt krav på att Israel skulle uppmanas underteckna icke spridningsavtalet för kärnvapen (NPT). IAEAs generalförsamling som har 151 medlemmar röstade ned förslaget med 51 röster för mot 46 och 23 nedlagda. Övriga medlemmar var inte närvarande.Se även denna artikel. Israel var mycket nöjd med resultatet och att samtliga EU medlemmar röstade mot resolutionen. Man måste dock beklaga att Ryssland röstade för det arabiska resolutionsförslaget

Framtiden får nu utvisa hur förhållandet mellan Israel och Ryssland kommer att utvecklas. Gissningsvis kommer det inte enbart bli rosor men de mörka åren från 1950-talets början intill Sovjetunionens fall kommer med all säkerhet inte att återkomma.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Ryssland, Sovjetunionen, USA, FN, S-300, Georgien, Syrien, Hizbollah, NPT, EU, IAEA,

Knuff

DN, DN2,
SvD, SvD2, SvD3,
Sydsvenskan, Sydsvenskan2,
Dagen,
SVT, SVT2,
VG, VG2,
Expressen,

Grekland i stället för Turkiet?

Vad handlade den israeliska premiärministerns besök i Grekland egentligen om? Officiellt ett samtal med den grekiska premiärministern George Papandreou, undertecknande av diverse avtal samt en båtresa tillsammans med hustrun Sara samt Papandreou med hustru till den Grekiska ön Porus. På Porus möttes de av den Grekiska försvarsministern.

En av de israeliska radiokanalerna rapporterade den 16082010 att kärnpunkten i samtalen mellan de två premiärministrarna, som drog över den utsatta tiden, rörde hur Grekland skulle kunna bli ett alternativ till Turkiet för Israel.

Efter den rapporten har det varit mer eller mindre knäpptyst i Israeliska media om besöket frånsett några blänkare om att Grekland önskar att de mängder av Israeliska turister som intill dess att förbindelserna mellan Israel och Turkiet trappades ned i samband med "Ships to Gaza" i slutet av maj 2010, skall förlägga sina semestrar till Grekland i stället.

Låt oss se om Grekland för Israel överhuvudtaget kan bli ett alternativ till Turkiet. Bloggposten är skriven under förutsättning att ett reellt turkiskt medlemskap i EU inte f.n. är aktuellt.

Generellt sett förefaller detta vara mer än osannolikt. Turkiet har bortemot 70 millioner invånare och en livfull ekonomi. Grekland har något mindre än 11 millioner invånare och en ekonomi på fallrepet. Dessa två meningar visar klart att även om grekerna vill så kommer de ha svårt att fylla ut de turkiska skorna.

Grekland har i 62 år varit ett av Europas mest anti Israeliska länder, en anti israelisk het som inte enbart varit en som styrts av grekiska geopolitiska intressen utan även en som slagit ordentlig rot i de breda folklagerna. Detta gör att även om man inom den grekiska statsledningen kan komma till insikt om att goda förbindelser mellan Israel och Grekland har ett positiv värde så behöver befolkningen i landet också övertygas om värdet i en dylik politik.

De goda förbindelserna mellan Grekland och de olika palestinska rörelserna, inklusive Hamas, är också en faktor som kan verka bromsande på ett närmande mellan Israel och Grekland.

De ekonomiska förbindelserna mellan Israel och Turkiet var och är än i dag mångfacetterade och spänner över områden från turism, jordbruksprodukter, militär och säkerhets utrustning mm mm.

Ekonomiskt sätt är det de militära- och säkerhets sektorerna som utgör de tunga posterna i den israeliska exporten till Turkiet. Även om den Grekiska försvarsmakten inte är obetydlig så kan man knappast ens på lång sikt se en marknad liknande dagens turkiska i den grekiska försvarsmakten då den israeliska exporten till stor del består av vapensystem och inte fristående produkter. Detta innebär inte att det inte finns möjlighet att punktvis komma in på den grekiska försvarsmaktens område.

Huruvida Grekland kan komma att bli ett alternativt övningsområde för det israeliska flygvapnet får väl framtiden utvisa. För närvarande verkar det som om Rumänien i stället för Turkiet åtminstone delvis fyller denna funktion.

Det torde inte vara någon tvekan om Grekland kan om det så vill ta över en del av den israeliska turismen som hittills gått till Turkiet. Det Grekiska alternativet är dock dyrare dels pga den längre flygvägen och dels pga ett högre allmänt prisläge i Grekland.

När det gäller jordbruksprodukter så är problemet i stort sätt bara prisfrågan.

Israel får dock vara försiktigt med sitt närmande till Grekland. Man får inte rusa iväg då detta enbart kan skada de ännu befintliga banden med Turkiet och befästa dess nya kontakter med Iran och Syrien.

Det går inte idag att avgöra avsikten med Turkiets orientering sig österut. Det kan mycket väl visa sig att de spekulationer som framförts om en turkisk stävan att återupprätta det Ottomanska imperiet inte helt varit i det blå.

En turkisk geopolitiskt omorientering österut kommer på sikt innebära en helt ny situation. Den kommer att ställa Turkiets medlemskap i NATO inför uppenbara problem, på en gång som Greklands vikt i NATO kommer att öka kraftigt parallellt med Israels ställning som "NATO samarbetes partner".

Det är helt klart att de geopolitiska och geostrategiska problemen som Turkiets nya mer islamska politik under de senare åren skapat i östra Medelhavsområdet och Mellanöstern helt överskuggar de israeliskt-grekiska förbindelserna.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Grekland, Turkiet, NATO, EU,

DN, DN2,
SvD,
Sydsvenskan,
Dagen,
SVT,
VG,
Expressen, Expressen2,

Dubbelmoral? Men vi väntar oss knappast något annat.

Man slås av något som på ren svenska kallas dubbelmoral när man ser på västväldens medias och ledande politikers reaktioner på dödade och skadade civila när det gäller Gaza och Afghanistan.

I båda fallen gäller det anti terrorist bekämpning det vill säga en asymmetrisk konflikt låt vara att det i Afghanistan dessutom rör sig om en Counter-Insurgency (COIN) konflikt, men det är helt klart att i båda fallen gäller det att undvika att döda eller såra civilbefolkning (Non combattants).


När den israeliska försvarsmakten dödade och skadade civilbefolkning i Gaza remsan under sin aktion runt årsskiftet 2008/2009 mot beväpnade Hamas terrorister förde detta med sig ett ramaskri från ledande politiker och media i västvärlden. FN tillsatte undersöknings kommissioner som med svag bevisning förklarade att Israel begått brott mot folkrätten. Osv osv.

När USA och ISAF av misstag dödar kvinnor och barn i Afghanistan så är det om inte moltyst så näst intill. Den amerikanske överbefälhavaren i Afghanistan levererar en offentlig ursäkt. Lite beklaganden här och var i media. EUs utrikesministrar som var samlade till ett möte om politiken i Afghanistan (Nästan alla av deras länder deltar aktivt i ISAF styrkan) debatterade i huvudsak den användning som gjorts av förfalskade EU pass vid likvideringen av en ledande Hamas terrorist och hotade med diplomatiska åtgärder mot Israel som antogs ligga bakom aktionen.

En av Israels ledande journalister, Eitan Haber, som dessutom var Itzak Rabins kanslichef när Rabin var premiärminister 1992 till 1995 publicerade i dag en artikel under rubriken "Var är du, Goldstone". Först tänkte jag översätta den, avstod då artikeln är mycket ironisk och skulle kunna missförstås. Men jag kan inte låta bli att trotts allt översätta slutklämmen.

"Och världen tiger och tiger.
Den har bra och goda skäl:
Där är det inte judar som skjuter på palestinska barn,
och det är inte israeler som försvarar sina barn liv."

När en person som Eitan Haber uttrycker sig på detta sätt är det lätt att förstå varför vi israeler är så desillusionerade på omvärlden.

Läs även andra bloggares åsikter om Gaza, Afghanistan, Hamas, ISAF, USA, Israel, Goldstone, Assymetriska konflikter, EU, Gazakriget,

DN, DN2, DN3,
SvD, SvD2, SvD3,
Sydsvenskan,
Dagen,
VG,


Bloggar och andra media
Bloggnamnet länkar till bloggen ifråga. Titeln på specifik bloggpost länkar till den specifika bloggposten.
De listade bloggarna är enligt min mening intressanta. Detta betyder inte att jag alltid håller med om vad som skrivs i dem.
Till denna bloggpost har har endast medtagits bloggar i vilka publicerats bloggposter och artiklar som relaterar till den ledande politikers och medias reaktioner till att civila non-combattants dödas eller skadas i Gaza kriget och eller Afghanistan

Chefsingenjören För sent för Gripen, eller kanske (uppdaterad)
Norsk Virkelighet Kynikere om du vil, sier....

Nu har Vita huset gett Abu Mazen ytterligare ett träd att klättra upp i.

Det tog mer eller mindre ett år för att USA och Israel skulle komma fram till en kompromiss i frågan om byggstopp i bosättningarna på Västbanken. Men Abu Mazen godtar inte kompromissen och förhandlingarna kommer inte igång. Obama och hans rådgivare verkar inte lärt sig något av detta för nu har de skickat upp den palestinska ledaren i ytterligare ett träd.



Följande har inträffat. Det israeliska bostadsministeriet meddelade på söndagen att som en del av ett riksomfattande byggprogram omfattande 6.500 bostadsenheter skulle man ta in anbud på 692 enheter i tre olika judiska stadsdelar i de delar av Jerusalem som Israel inkorporerade redan sommaren 1967.



I detalj rör det sig om 198 enheter i Pisgat Zeew, 377 i Neve Jakov och 117 i Har Homa. Dessa tre stadsdelar har liksom nästan alla av de judiska stadsdelarna i vad som i internationella media idag benämns "Östra Jerusalem" en 100 % judisk befolkning. Israeler använder benämningen "Östra Jerusalem" endast för de arabiska stadsdelarna. Israeler kallar inte dessa judiska stadsdelar bosättningar utan den benämningen används enbart för judiska städer och byar på den ockuperade Västbanken.



I dag bor det ca 200.000 judar i de judiska stadsdelarna av Jerusalem som ligger i de 1967 inkorporerade områdena. En icke ringa del av dem torde vara helt omedvetna om faktumet att de bor i områden som inte lydde under Israel före juni 1967.



Sedan länge råder bland de israeliska judarna en nästan total enighet att dessa judiska stadsdelar över huvudtaget inte ingår de områden som i en framtida uppgörelse med palestinierna skulle komma under palestinsk överhöghet.



Därför uppfattas alla propåer från USA som EU om att byggstoppet som den israeliska regeringen gått med på för samtliga judiska bosättningar på Västbanken även skulle omfatta de judiska delarna av "Östra Jerusalem" som ett direkt intrång på den Israeliska suveräniteten.



Här kan nämnas att Israel gick med på att byggstoppet på Västbanken även skulle omfatta de sk. bosättningsblocken som Gush Etzion, Ariel, Maale Adomim med flera vilka enligt ett avtal mellan Arik Sharon och President George W. Bush skulle tillfalla Israel i den slutliga fredsuppgörelsen. Och detta utan att på något sätt signalera att nämnda områden var förhandlingsbara



Att administrationen i Washington skulle reagera på det israeliska tillkännagivandet var kanske inte så oväntat då Obama inte förefaller att rådgöra med tjänstemän som kan förutspå verkan på fältet i Mellanöstern av beslut och propåer. Men inte desto mindre kom man med ytterligare en propå vars verkan, då den givetvis anammas av Abu Mazen, blir att göra det än mer svårt att få i gång förhandlingarna.



Kan ingen i Washington upplysa president Obama att även om det finns ett mindre antal israeler som vore beredda att ge upp hela Västbanken så gäller inte detta de judiska stadsdelarna i vad som Obama kallar "Östra Jerusalem". I den frågan är den israeliska judiska befolkningen i det närmaste totalt enig om att dessa stadsdelar ej är förhandlingsbara



Så nu får Ram Emanuel skaffa fram ytterligare en stege för att få ner Abu Mazen från det nya trädet.



Läs även andra bloggares åsikter om EU, Israel, Jerusalem, Obama, USA, Västbanken,

DN,
SvD, SvD2,
Sydsvenskan, Sydsvenskan2,
Dagen,
VG,

Iran på tröskeln till att bli världens 10 kärnvapenstat

Enligt uppgifter i Times (of London) så verkar det som om Iran i rasande fart är på våg mot att kunna bli världens 10 kärnvapenstat.



Times citerar dokument som undersökts av ett antal västerländska underrättelsetjänster däribland den brittiska. Dokumenten har också vidarebefordrats till FN organet IAEA. Enligt dokumenten arbetar för närvarande de iranska vetenskapsmännen med att prova en ytterst viktig komponent i ett kärnvapen nämligen utlösningsmekanismen för explosionen.


Enligt underrättelsekällor härrör sig dokumenten från 2007 vilket innebär att utvecklingsarbetet på utlösningsmekanismen kan ha framskridit avsevärt. I dokumenten beskrivs användandet av uran deuteride (UD3) vilket enligt oberoende experter enbart används för utlösningsmekanismen i kärnvapen.


Uran deuteride användes i de pakistanska kärnvapnen. Det är känt att Iran erhållit konstuktions ritningarna för den pakistanska bomben.

Mark Fitzpatrick, senior fellow for non-proliferation at the International Institute for Strategic Studies in London, said: “The most shattering conclusion is that, if this was an effort that began in 2007, it could be a casus belli. If Iran is working on weapons, it means there is no diplomatic solution.”

Tidningens källor påstår att om dateringen från 2007 är korrekt så är detta det hittills klaraste beviset på ett kontinuerligt kärnvapenprojekt i Iran. Man bör verkligen fråga sig om detta inte är den s.k. "The smoking gun" som klart bevisar vad iranierna håller på med.

I Washington var kommentarerna allvarliga,

The Obama administration has said that a Times report revealing that Iran has been secretly working on a trigger for a nuclear bomb urgently underscored the case for tough new sanctions against Tehran.

Referring to today's report, which showed that Iran has been working on testing a key final component of a nuclear bomb, a senior US official said: “Now that work may have been done on a trigger mechanism, this certainly gives urgency, in the absence of any meaningful response from Tehran…in terms of additional pressure on sanctions.”

The official added: “The revelations that work has been done [on a nuclear trigger] does add a sense of urgency and these revelations certainly don’t hurt.”

Israels försvarsminister Ehud Barak klargjorde att Israel ännu inte avfört möjligheten av ett israeliskt militärt ingripande och uppmanade andra inblandade parter att inte heller göra det.

Han tillade " att det är ett behov av reella bitande sanktioner som måste vara samordnade av USA, EU, Kina, Ryssland och Indien".


Länkarna till artiklarna i The Times finner du här och här samt här.

Läs även andra bloggares åsikter om Iran, kärnvapen, Israel, USA, Storbritanien, EU, Kina, Ryssland, Indien,

DN, DN2,
SvD,
Sydsvenskan,


Knuff

Knuff

Knuff

Bloggar
Bloggnamnet länkar till bloggen ifråga. Titeln på specifik bloggpost länkar till den specifika bloggposten.
De listade bloggarna är enligt min mening intressanta. Detta betyder inte att jag alltid håller med om vad som skrivs i dem.
Till denna bloggpost har har endast medtagits bloggar i vilka publicerats bloggposter som relaterar till Irans kärnvapenprogram.

Empatisk men inte patetisk Bör Israel angripa Irans kärnanläggningar?
Svensk Historia Iranska kärnvapenplaner
Al HaMatzav U-båtar och diplomati

EU, Sverige, Israel, Jerusalem och Bildt

Den israeliska reaktionen på EUs deklaration om Mellanöstern problemet var synnerligen blandad. Officiellt var den diplomatiskt hövligt med ett sarkastiskt konstaterande att det svenska ursprungsförslaget total sågats. I och för sig tyvärr en överdrift. De mer inofficiella israeliska UD kommentarerna var desto blodigare. Att sedan US State Department publicerade ett uttalande "saying that the fate of Jerusalem should only be determined by Israel and the Palestinians in talks" gjorde ju inte saker och ting bättre för det olycksaliga svenska initiativet. Man kan dessutom tillägga att EU uttalandet strider mot den grundläggande FN resolutionen 242 från 1967.

Det går inte att komma ifrån att det svenska ordförandeskapet under de gångna fem och en halv månaderna varit allt annat än en succé. Tvärt om, man har från svensk sida inte gjort något för att få fart på fredsprocessen i Mellanöstern. Den svenska insatsen i G20 mötet var knappt märkbar. De tre tunga EU medlemmarna, Frankrike England och Tyskland, struntade i EU ordföranden när det gällde det Iranska kärnvapen problemet. Om man från svensk sida trott att
Bildts förslag om Jerusalem och mellanöstern problemet skulle bättra på saker och ting så blev ju resultatet det motsatta. Låt oss titta på vad som publicerades i Haaretz den 9 december.

Earlier Tuesday, Foreign Ministry officials responded with harsh criticism to the European declaration, saying that Sweden, which holds the EU's rotating presidency, had failed.

"The peace process in the Middle East is not like IKEA furniture," one official said, making a reference to the do-it-yourself Swedish furniture chain. "It takes more than a screw and a hammer, it takes a true understanding of the constraints and sensitivities of both sides, and in that Sweden failed miserably."

The Foreign Ministry said that Tuesday's EU statement was substantially softer than Sweden's initial draft, once again demonstrating Sweden's failure as the rotating president of the union. "Sweden has done nothing over recent months to advance the Middle East peace process," the Foreign Ministry officials said. "The EU's only saving grace is that some of its members are responsible and moderate nations that didn't support the Swedish draft, which looked like something taken out of the Fatah platform at the Bethlehem conference."

The senior officials added that a group of nations had "saved the European Union from itself, since any other decision would have dealt severe harm to the relations between Jerusalem and Brussels, and would have prevented the EU from becoming an important partner in the peace process."

Ord och inga visor från en tidning som knappast är känd för att stödja den nuvarande israeliska regeringens utrikespolitik.

Två punkter i EU resolutionen är dock mycket problematiska trotts att de inte uppmärksammats varken i officiella- eller media kommentarer.

1. Resolutionens andra paragraf innehåller bl.a. följande mening. "The European Union will not recognise any changes to the pre-1967 borders including with regard to Jerusalem, other than those agreed by the parties." Detta innebär att om den palestinska parten i förhandlingarna inte godtar någon förändring av gränserna så kommer 1967 års linjer att gälla. Det är ganska klart att detta kommer att innebära att palestinierna inte kommer att gå med på någon justering, vilket i sin tur medför att Israel nekar att ingå ett fredsavtal.

Man kan undra hur EU politikerna tänker om de tror att Israel kommer att ge upp allt område som var under Jordanskt styre intill morgonen den 5 juni 1967. Alldeles frånsett legala synpunkter bor det något över 500.000 tusen israeler öster om 1967 års linje.

Juridiskt sett var den sk "gränsen" mellan Israel och Västbanken inte en gräns utan en vapenstillestånds linje med allt vad detta innebär.

EUs ovanstående uttalande står i motsatsförhållande till USAs förklaring att Israel kan behålla de sk "settlement blocks" som ligger i anslutning till 1967 års linje och i vilka ca 85% av israelerna på ockuperat (Västbanken) eller inkorporerat (Östra Jerusalem) område bor.

EUs uttalande står dessutom i stid med den sk Geneve överenskommelsen som de europeiska länderna i allmänhet är varma tillskyndare till.

Dessutom och det är en viktig juridisk sådan, EU uttalandet strider i viss mån mot FNs resolution 242. I nämnda resolution stadgas att 'Israel will withdraw from territories that were occupied', and not from 'the' territories, which means that Israel will not withdraw from all the territories.

Det är värt att här citera två uttalanden av ledande politiker som var djupt inblandade i formuleringen av resolution 242. Det första citatet är av George Brown som var Storbrittanniens utrikesminister 1967.

I have been asked over and over again to clarify, modify or improve the wording, but I do not intend to do that. The phrasing of the Resolution was very carefully worked out, and it was a difficult and complicated exercise to get it accepted by the UN Security Council. I formulated the Security Council Resolution. Before we submitted it to the Council, we showed it to Arab leaders. The proposal said 'Israel will withdraw from territories that were occupied', and not from 'the' territories, which means that Israel will not withdraw from all the territories.

De andra är från Eugene V Rostow, som var U.S. Undersecretary of State for Political Affairs 1967.

.. paragraph 1 (i) of the Resolution calls for the withdrawal of Israeli armed forces 'from territories occupied in the recent conflict', and not 'from the territories occupied in the recent conflict'. Repeated attempts to amend this sentence by inserting the word 'the' failed in the Security Council. It is, therefore, not legally possible to assert that the provision requires Israeli withdrawal from all the territories now occupied under the cease-fire resolutions to the Armistice Demarcation lines.

The USSR and the Arabs supported a draft demanding a withdrawal to the 1967 Lines. The US, Canada and most of West Europe and Latin America supported the draft which was eventually approved by the UN Security Council.

Security Council Resolutions 242 and 338... rest on two principles, Israel may administer the territory until its Arab neighbors make peace; and when peace is made, Israel should withdraw to 'secure and recognized borders', which need not be the same as the Armistice Demarcation Lines of 1949.

He also points out that attempts to explicitly widen the motion to include "the" or "all" territories were explicitly rejected.

Motions to require the withdrawal of Israel from ‘the’ territories or ‘all the territories’ occupied in the course of the Six Day War were put forward many times with great linguistic ingenuity. They were all defeated both in the General Assembly and in the Security Council.

Både citatet från Brown och det från Rostow är från Wikipedias artikel om resolution 242.

2. Den andra problematiska punkten finns i EU resolutionens tredje paragraf där följande stadgas.

The EU fully supports the implementation of the Palestinian Authority's Government Plan "Palestine, Ending the Occupation, Establishing the State" as an important contribution to this end and will work for enhanced international support for this plan.

Planen "Palestine, Ending the Occupation, Establishing the State" är en av PAs statsminister utarbetad plan för en palestinsk stat på hela Västbanken och i östra Jerusalem. Enligt planen skall denna stat utropas på hösten 2011.

Planen är helt ensidig och Israel har ej tillfrågats. Kvartetten har heller inte godtagit planen. Det är förvånande att EU tog med planen i sin resolution då EU i allmänhet inte godtar ensidiga internationella steg utan föredrar åtgärder som arbetats fram genom förhandlingar mellan berörda parter.

Läs även andra bloggares åsikter om EU, Israel, Jerusalem, Västbanken, USA, Bildt,
Sverige,

DN,
DN2,
SvD,
SvD2,
Sydsvenskan,
Dagen
Barometern,
VG

Knuff

Bloggar
Bloggnamnet länkar till bloggen ifråga. Titeln på specifik bloggpost länkar till den specifika bloggposten.
De listade bloggarna är enligt min mening intressanta. Detta betyder inte att jag alltid håller med om vad som skrivs i dem.
Till denna bloggpost har har endast medtagits bloggar i vilka publicerats bloggposter som relaterar till EUs beslut om Mellanöstern och Jerusalem.

Al Hamatzav Tiger Woods. Anna Anka. Carl Bildt.
Ilya Meyer EU buys Swedish votes
Sapere Aude Jerusalem - Divided by a common EU language
The Golani Spy Israel var förberett på EUs ordförandeskap
Garm Delat Jerusalem föreslås av samtliga EUs utrikesministrar
Hippie Tanten Jerusalem är inte ockuperat
Israelnyheter Planen som EU stöder