Priset för Gilad Shalits frigivning för högt?

Israel står i dagarna inför problemet att lösa problemet med Gilad Shalits frigivning.

Det rör sig om hur många och vilka palestinska terrorister som f.n. sitter fängslade i Israel det går att frige i utbyte mot en israelisk soldat, Gilad Shalit, som tillfånga togs i juni 2006 av en palestinsk kommando räd på den israeliska sidan av gränsen mellan Israel och Gaza remsan. Ansvariga för tillfånga tagandet var förutom Hamas ytterligare några mindre palestinska organisationer

Enligt uppgifter som publicerats i israeliska media hålls den israeliske soldaten i en underjordisk bunker troligtvis belägen i den södra delen av Gaza remsan. De som håller honom fängslad tillåter inte besök av röda kors observatörer och under större delen av tiden inte ens ett tecken på om han levde och i vilket tillstånd. Att detta stod i strid med internationell rätt är självklart, dvs moraliskt sett. Formellt sett kunde ju Hamas alltid anföra att organisationen inte var bunden av Geneve konventionen då man inte skrivit under den. I och för sig kunde inte Hamas skriva under den då enbart stater kan göra det men det är ju en svag ursäkt för Hamas uppträdande.

Hamas var medveten om att Israel till skillnad från de flesta länder var villigt att betala relativt höga priser vid fång ut växlingar. Israelerna som var väl medvetna om detta problem, blev dock klart chockade av de krav man fick från den palestinska sidan.

Man kan fråga sig om det inte funnits andra sätt att få Gilad Shalit fri än en fång ut växling. Ett självklart alternativ hade ju varit att att skicka in ett elit kommando förband i remsan och låta dess medlemmar med vapenmakt fri ta Shalit. Men det troliga resultatet med detta hade varit att fångvaktarna omedelbart dödat honom. (tyvärr har man en sådan erfarenhet av tidigare försök att frita till fångatagna soldater). En annan möjlighet hade varit att kräva Shalits frigivning i samband med eldupphör avtalet efter kriget mellan Israel och Hamas vid årsskiftet 2008-2009. Varför detta inte blev en del av nämnda avtal är oklart men det torde finnas flera orsaker däribland avsaknaden av reellt internationellt stöd för ett sådant krav. Ekonomiska påtryckningar som blockad av varuinförsel till remsan lyckades inte få Hamas att ge efter då Hamas ledningen knappast bekymrade sig för sin egen civilbefolknings väl och vä.

Man var sålunda fast i ett fång ut växlings scenario Hamas krävde fri givandet av ca 450 terrorister. En icke ringa del av dess var dömda till långvariga fängelsestraff för sin medverkan i ett stort antal terrordåd som lett till hundratals israeliska dödsoffer. Det är ingen tvekan om att de tunga terroristerna i gruppen mycket snabbt efter ett frigivande på nytt skulle varit inblandade i planeringen och utförandet av kvalificerade terrordåd.

Det är detta dilemma som den israeliska regeringen och då speciellt premiärministern Bibbi Natanyahu står inför i dag. Kan en ansvarig statsledning frige massmördare som på goda grunder kommer att fortsätta sin terrorverksamhet för att fri ta en soldat? Ungefär 70 procent av Israels befolkning svarar i dag ja till denna fråga. Detta, till inte ringa del, på grund av en oerhört välregisserad kampanj driven av till den till fångatagna soldatens familj närstående personer. Att Gilad Shalits föräldrar har gjort allt de kunnat för att få hem sin son är naturligt. Man kan till och med säga att det är deras plikt som föräldrar.

Premiärministern och de ledande medlemmarna i regeringen måste ta ett kallt och nyktert beslut om huruvida den uppenbara risken av att hundratals israeler kommer att dödas i terrorattacker är värt frigivandet av Shalit. Det är inte lätt att ta ett sådant beslut. Vad premiärminister Natanyaho står inför är valet mellan en israelisk soldats liv och kanske hundratals offer för de frigivna terroristernas framtida skändliga aktioner mot oskyldiga israeliska civila eller att risken att Gilad Shalit får tillbringa resten av sitt liv i en underjordisk bunker. Detta är problemets kärna.

Huvuddelen av den israeliska befolkningen anser att Gilad Shalit skall utväxlas till vilket pris som helst. Hur stor del av de israeler som tycker så har överhuvud taget reflekterat över problemet med frigivningen av alla ärketerroristerna? Antagligen inte så många. De har bara sett till regeringens skyldighet att få hem en soldat som av landets ledning skickats att värna om det.

Men den israeliska ledningen vet att när de första bussarna exploderar och kaféer blir urblåsta, så blir frågan till ledningen "Varför släppte ni dom där fria?" I dag har vi inte en statsledning som kan hantera en situation som denna. Den ledning vi har är vettskrämd när den ser att vad den än gör så får den sota för det. Kort sagt, vad vi har är små ledare. Vad vi saknar idag är politiska ledare som är villiga att leda även om de vet att deras beslut inte blir populära. Vi saknar en statsman som kan och vågar gå ut till den israeliska allmänheten med alternativen och säga,"om jag väljer A så händer C men om jag väljer B så händer D, och som tillägger att han trotts allt väljer ett av de två alternativen med alla dess konsekvenser.

I Maarivs pappersupplaga i dag fanns ett reportage av ett samtal med en far vars dotter dödades av terrorister i Haifa under den andra intifadan. "I dessa dagar krävs det att det israeliska samhället har samma mentala styrka som det hade under sina första år då hoten mot dess existens inte störde dess ledares omdöme och förmåga att styra det mot en ljusare framtid. Då en till fångatagen soldat befrias på annat sätt än kapitulation inför terroristernas krav stärks invånarnas moral och känsla av säkerhet på en gång som det sänder ett klart och skarpt budskap till våra grannar att vi är här för att stanna och att fredliga medel är bättre än terror." (översättning från hebreiska, Arieh Fürth).

Läs även andra bloggares åsikter om Internationell rätt, Israel, Kidnappningar, Krigsförbrytelser, Ledarskap, terror,
Hamas,



DN, DN2, DN3, DN4,
SvD, SvD2,
Sydsvenskan,
Dagen,
Barometern, Barometern2,
VG,

Knuff

Knuff

Knuff

Knuff

Knuff

Valet i Israel - en mycket "non politicaly correct" kommentar

Så här 48 timmar efter att vallokalerna stängts och alla röster räknats är läget ännu en smula oklart, dvs inte mandatfördelningen för den är helt klar med Kadima i topp med 28 (-1) mandat följt av Likud med 27 (+ 15), Israel mitt hem (Lieberman) 15 (+4), Arbetarpartiet 13 (-6), Shas 11 (+-0), osv, osv. För de som inte vet, det israeliska parlamentet, Knesset, har 120 ledamöter.

Oklarheterna bottnar i att i ett parlamentariskt system är det inte nödvändigtvis det största partiet som får bilda regering utan det som kan skrapa ihop en majoritet. och det är just det som har inträffat.

Kadima, som förklarar sig ha vunnit valet, kan inte få ihop en majoritet medan Likud påstår sig kunna få i hop upp till 65 men det beror på om Lieberman ansluter sig något som jag personligen är en smula tveksam om, även om många av mediakommentatorerna anser det.

Jag har en känsla av att väldigt många israeler, speciellt om de befinner sig till vänster om mitten, automatiskt klassar "Israel mitt hem" som ett högerparti på grund av partiets avoghet mot araber såväl israeliska som resten av dem. Om man kollar upp partiets program får man faktiskt klart för sig att det har en författningsrevision för att uppnå ett stabilare styrelseskick i landet på programmet. ( Ca 25 regeringar under 60 år!). Vidare har partiet ett långtgående program för borgerlig vigsel!

Då det gäller de israeliska araberna har partiet fört fram två om tvistade förslag varav det första hade som bakgrund att undvika att det framtida Israel skulle få en arabisk-palestinsk minoritet som som skulle leda till etniska motsättningar i landet med allt vad detta skulle innebära. Grundtanken var att vid den framtida delningen av av det som för närvarande är det egentliga Israel, Västbanken och Gazaremsan skulle 1967 års gräns dras om på ett sådant sätt att israeliska arabiska bosättningsområden som i dag ligger just väster om nämnda gräns skulle tillföras den palestinska framtida staten medan judiska bosättningar som ligger just öster om gränsen skulle tillfalla Israel. Dvs en gränsdragning som skulle öka den etniska homogeniteten i Israel utan att de nämnda israeliska araberna skulle tvingas lämna sina hem. Att den sedan dessutom skulle ha samma verkan på de judiska bosättningarna efter gränsen (ca 80%) som utan att någon blev vräkt från sin bostad. Programmet skulle även appliceras på Jerusalem. En del rent arabiska områden som i dag är delar av Jerusalems stad skulle överföras till den palestinska staten. Dvs "Israel mitt hem" skulle dela Jerusalem! Lakmustesten på om ett politiskt parti i Israel är höger eller vänster går annars efter regeln delas = vänster, delas ej = höger.

Jag återkommer senare i artikel till ytterligare en punkt i partiets program.

Valresultatet ledde till ett klart stärkande av parlamentets högerinriktning. De två vänsterpartierna, Arbetarpartiet och Meretz förlorade stort. Arbetarpartiet ca 30% av mandaten och Meretz 50%! I och för sig är detta inte en ny utveckling. de båda partierna har under de senast valen förlorat mer och mer mark. Men gårdagens val innebar att de sammanlagt enbart hade 16 mandat vilket för partier som varit först statsskapande och sedan statsbärande under långa perioder av Israels histioria närmast kan ses som en katastrof. Ytterligare ett parti som för första gången kom in i det förra Knesset med 7 mandat och som kunde ses som ett moderat vänsterparti - Pensionärspartiet - fick inte ett enda mandat.

Ett av de skäl som anförts är att kriget i Gaza, som ligger mycket nära i tiden, är en av huvudorsakerna till vänsterns ras ras i det senaste kriget. Även om det ligger något i detta så kan vi inte bortse från att det är en utveckling som accelererat under den sista tioårsperioden.

Den israeliska vänstern har sedan länge tappat all kontakt med sitt socialistiska arv och stöder sig inte på de ekonomiskt svagare befolkningsskikten. Om något tvärt om. Speciellt när det rör Meretz.

Båda partierna men speciellt Meretz har sedan länge sysslat med människorätts frågor och inte sällan på ett föredömligt sätt hållit fanan högt i dessa frågor, något som definitivt inte är lätt i ett land som när det inte befinner sig i ett rent krig mer eller mindre hela tiden är involverat i en asymmetrisk konflikt med arabiska och palestinska terrororganisationer.

Under de senaste 20 årenoch speciellt efter Oslo processen har dessutom de israeliska araberna alltmer börjat orientera sig i riktning mot sina etniska palestinska bröder på Västbanken och i Gazaremsan. Om det under den första Intifadan (1987 - 1992) var ovanligt att israeliska araber var inblandade i palestinska terrordåd var detta tvärt om tyvärr inte alls fallet under den andra Intifadan (2000 - 2004) då ett mer och mer aktivt deltagande från de israeliska araberna kunde noteras.

Under de senaste åren har kraven på en förändring av den israeliska statens funktion som en judisk stat också ifrågasatts av ledande medlemmar av den arabiska minoriteten som till exempel i den 30 sidiga pamfletten "The Future Vision of the Palestinian Arabs in Israel" utgiven år 2006 av de israeliska arabernas högsta samarbetsorgan "The National Committee for the Heads of the Arab Local Authorities in Israel".

Ett allvarligt exempel på inställningen till problemet med staten Israel som en judisk stat uppstod under den sk Annapolis konferensen senhösten 2007 då representanter för Palestinian Authority motsatte sig att i konferensens slutkommunike staten Israel skulle få definieras som en judisk stat.

Att en mycket stor del av israelerna tappat tilltron på fredsprosessen är tyvärr ett faktum men vi får inte bortse från palestiniernas skuld till detta.

Vad som är mycket allvarligt är att de israeliska araberna inte enbart uppvisar en klar avoghet till israels existens som judisk stat utan delvis även dess existens överhuvud taget.

När de som israeliska medborgare sen tar öppet sida för Hisbolla och Hamas under Israels väpnade konflikter så är det ju inte underligt att de judiska israelerna reagerar.

Denna reaktion riktas då instinktivt mot politiska grupper som Meretz och även mot Arbetarpartiet på grund av att den vanlige israeliske medborgaren ser nämnda partiers värnande om den israeliska arabernas rättigheter som något onationellt och felaktigt. När israeliska männoskorätts organisationer t. ex motverkar lagstiftning som ger judiska jordbrukare i norra Negev öknen rättigheter att med vapen försvara sina gårdars grödor och djurbestånd får speciellt Meretz betala det politiska priset för det.

Ingen tvekan om att de våldsamma sympatidemonstrationerna för Hamas under det sista kriget påverkade många israelers röstning.

Liberman hade redan något tidigare lagt fram ett förslag på att Israeliskt medborgarskap skulle vara avhängigt av att varje person som önskade få israeliskt medborgarskap skulle vara tvungen att avlägga ed på att han-hon erkände Israels lagar och dess rätt att vara en judisk stat. Dvs något som liknar vad som krävs av nya amerikanska medborgare då de får svära på att de kommer att upprätthålla USAs konstitution. Libermans förslag stadgar dessutom att varje person som är född av israeliska föräldrar vid 18 års ålder måste avlägga den ovan nämnda förklaringen för att få fullt medborgarskap. De som ej avlägger den förklaras vara permanenta invånare med rätt att leva i landet men utan rätt att t.ex. delta i parlamentsval.

Förslaget vänder sig klart mot den arabiska minoriteten vars ledare gång på gång öppet i ord och handling ifrågasatt staten Israels rätt att vara en judisk stat, men det är klart att förslaget dessutom kommer att vara ytterst problematiskt för stora grupper bland de mer extremt ultraortodoxa judiska befolknings skickten.

Även om Lieberman och hans parti fick ordentlig medvind de israeliska arabernas upplopp under det sista kriget så vill jag på intet sätt påstå att bara "Israel mitt hem" vann på händelseförloppet. Trycket höger ut blev generellt. T. ex. ökade Likud från 12 till 27 mandat!

Läs även andra bloggares åsikter om Valet i Israel, Israels arbetarparti, Likud, Kadima, Avigdor Lieberman. Ehud Barak, Bibbi Natanyahu
Läs även andra bloggares åsikter om Tzipi Livni,

Svd
Svd2
SvD3
SvD4
SvD5
SvD6
SvD7
SvD8
Sydsvenskan

Sydsvenskan2
Dagen
Dagen2
Vg
DB
DN
Dn2
DN3
DN4
Barometern

Overkliga drömmar - verkliga mardrömmar

Enligt planeringen och besluten vid den sk. Annapolis konferensen i slutet på år 2007 så skulle Israel och den Palestinska myndigheten vid det här laget kommit fram till eller åtminstånde nästan kommit fram till ett slutgiltigt fredsavtal dem emellan.

Att så inte är fallet är i och för sig tragiskt men inte desto mindre föga förvånande. Det skrämmande är att tron hos världens ledande politiker, inkluderande och speciellt George W. Bush och Condolizza Rice, fick ovannämnda konferens att besluta att så skulle det bli.

Detta till trotts att allt pekade på att idéen var ogenomförbar. Bara det mindre faktumet att Israel hade en av sina genom tiderna svagaste regeringar och att på den palestinska sidan splittringen mellan Fatach, som till nöds kunde svälja Israels existens, och Hamas, som totalt förnekade den judiska statens existensberättigande, borde fört med sig inte så få skulle ha ropat att "kungen var naken". Men Annapolis konferensen ägde rum i en tidsålder då både de nationella ledarna i USA och EU trodde att de bestämde vad som skulle ske i världen. Det behövdes att Vladimir Putin röt till på sommaren 2008, för att man i västvärldens ledningar skulle börja inse att kungen inte hade haft så mycket kläder på sig.

Detta som inledning till artikelns fortsättning. Som vi vet så styr och ställer Hamas i Gazaremsan utan att ta för mycket hänsyn till att den Palestinska myndighetens president, Abu Mazen, som har sitt säte i Ramalla på Västbanken, tillhör Fatach. Hamas, som i grund och botten är den palestinska avdelningen av det Muselmanska brödrarskapet, erkänner och kommer inte att erkänna Israel som en judisk stat och är dessutom mer eller mindre anhängare av idéen om den stora all islamska staten. Detta innebär att tanken på slutgiltiga fredsförhandlingar är något otänkbart hos dem. Vad som kan komma ifråga är temporära typer av vapenstillestånds avtal enligt bestämmelserna i islamisk lag.

Hittills har man dock många gånger i väst bortsett från detta med motiveringar som "nu när de har makten i ett geografiskt område och börjar förstå verkligheten med att styra samhällen, kommer de att förstå bättre och bli mindre ideologiska". I och för sig en logisk tanke, dvs logisk enligt västerländsk logik, inte efter islamsk. Detta låter rasistiskt men den bistra verkligheten på fältet visardet sig det fungerar på detta speciella sätt i ett fundamentalistiskt samhälle som det av Hamas styrda Gaza. Vid de interna val (jag vill inte här närmare gå in på hur de utfördes utan enbart relatera resultatet) som ägde rum den 20 augusti till de styrande organen inom Hamas i Gaza kom genomgående de mer extrema företrädarna för Hamas till makten. På ett enkelt sätt kan man definiera vad som hände med att personer vars bakgrund låg i Hamas militära grenar motade ut "civilisterna". Det stora undantaget var premiärministern Hania viken lyckades hålla sig kvar.

Vad detta kommer att innebära för Israel är oklart men det bådar definitivt inte gott. Vi får väl se vad som händer när det nuvarande eld upphör avtalet går ut i december 2008. Att det inte bådar gått för förhandlingarna om frigivandet av de kidnappade israeliske soldaten Gilad Shalit är självklart. Priset för hans frigivande kommer definitivt att öka.

Vi får heller inte glömma att sedan eldupphör avtalet för ett antal månader sen har Hamas starkt byggt ut de militära befästningssystemen i remsan samt "smugglat" in stora mängder av vapen, ammunition och sprängämnen. Vidare har man enligt israeliska källor byggt ut ett stort underjordiskt tunnelsystem mellan de olika befästningarna vilket möjliggör för hamasstyrkornas ledning att skifta styrkor och krigsmaterial mellan de olika befästningarna utan att dessa behöver utsätta sig för att bli beskjutna av israeliska förband. Och detta under den tidigare något mindre extrema hamasledningen. På goda grunder kan man utgå ifrån att liknande åtgärder kommer att vidtas i än större omfattning av den nuvarande ledningen.

Den israeliska armén kommer inte att ha en lätt uppgift när striderna blossar upp inom en troligtvis inte alltför avlägsen framtid. Om allt detta inte vore nog för att måla upp en bild av den kommande utvecklingen i och runt om Gazaremsan i mörka färger så får vi lov att lägga till ytterligare en ytterst allvarlig utveckling som för närvarande sker i Gaza. Under de sista månaderna har ett har ett icke litet antal av Hamas styrkor lämnat organisationen och gått över till de allt mer växande Al-Qaida affilerade grupperingar som kan sorteras in under begreppet "Den världsomfattande jihad rörelsen". Om det funnits ett, om än litet hopp om att kunna komma till en lite längre temporär uppgörelse med Hamas så kan vi klart glömma det när det gäller dessa grupperingar. I och för sig är uppkomsten av dem inget att förvåna sig över då tecknen på att Al-Qaida sedan en längre tid försöker upprätta sig i området är uppenbara. Det finns med organisationen affilerade grupperingar i Libanon och även bland de israeliska araberna har den interna israeliska säkerhetstjänsten fångat upp sådana grupper.

Hög beredskap mot terrorangrepp fråm Hizbolla på Israeliska institutioner runt om världen

Den andra september beskrev jag på denna blogg att de israeliska säkerhetorganen omintetgjort ett antal försök till terrorangrepp mot israeliska personer och israelska intressen i Afrika, Nord och Syd Amerika och Asien.

Den tredje och fjärde september kom nya rapporter i israeliska media med mer detaljer om det pågående skuggkriget mellan Israel och Hizbolla. Enligt rapporter i israeliska TV2 och i Maariv så hade de israeliska säkerhetsvakterna som var stationerade vid ambassaden i Toronto, Kannada observerat att misstänkta personer uppenbarligen samlat uppgifter på hotell, matställen, rörelseskeman och dylikt rörande medlemmar i besättningarna på israeliska civila flygplan som som angjort Toronto.

Arbetshypotesen är att detta ingick i förberedelserna för en terrorist attack mot de israeliska flygbesättningarna. För några månader sedan häktade den kanadensiska säkerhetstjänsten ett antal arabiska invånare i Toronto som var medlemmar den relativt stora shiamuselmanska församlingen i Toronto. Det är ingen hemlighet att det finns goda förbindelser mellan det shiamuselmanska Hizbolla och personer i Torontos shiaförsamling.

Maariv publicerade också uppgifter om att de israeliska säkerhetsorganen hade uppmanat samtliga flygbolag, israeliska som icke israeliska, att noggrant undersöka alla postförsändelser som de blivit ombedda att leverera till Israel. Orsaken till detta var att man på goda grunder misstänkte att Hizbolla stävade efter att spränga ett eller flera plan i luften på väg till Israel.

Säkerhetsåtgärdena vid alla israeliska beskickningar har skärpts, staben för krigföring mot terrororganisationr har har varnat alla israeler som befinner sig utanför Israels gränser för kidnappningsfaran. De israeliska flygplan som flyger till speciellt känsliga orter kommer omedelbart att utrustas med försvarsmedel mot luftvärnsrobotar.

Israeliska säkerhetsorganisationer förhindrade Hizbolla att kidnappa israeler

Israeliska nyhetsmedia publicerade idag (02.09.2008) uppgifter om att ospecifierade israeliska säkerhetsorganisationer förhindrat Hizbolla att kidnappa israeler.

Enligt en "hög källa inom de israeliska säkerhetsorganisationerna" planerade och planerar Hizbolla med Iranskt stöd att utföra ett antal kidnappningar av israeler på utomisraeliskt territorium som hämnd för mordet på Imad Mughniyah i Damaskus för ett antal månader sedan. Enligt den internationella sedvänjan i dylika fall har de israeliska myndigheterna totalförnekat all Israelisk inblandning i mordet.

Enligt publicerade uppgifter omintetgjordes kidnappningarna (mellan fem till sju fall) i fyra olika världsdelar, Asien, Nord Amerika (Kannada ?), Syd Amerika och Asien. Aktionerna utfördes i samarbete med lokala säkerhetsorganisationer vars hjälp var helt nödvändig för aktionernas lyckade genomförande. Hizbolla anlitade hjälp från lokala shiamuselmanska grupper.

Det är känt att de israeliska säkerhetsorganen varnat ett icke ringa antal israeliska affärsmän som på yrkets vägnar ofta vistas utanför Israels gränser dels för kidnappningsfaran samt även möjligheten att de skulle bli utsatta för mordförsök.

Enligt amerikanska massmediarapporter så har ett antal "sovande" Hizbolla celler försökt utföra terrordåd mot judiska och israeliska institutioner i Kannada och även utfört skuggningsoperationer mot den israeliske ambassadören i Ottawa.

Israeliska utsända med sina familjer evakuerades från ett antal länder som enligt israeliska UD och Shaback (General Security Service -GSS) ansågs vara säkerhetsmässigt mycket osäkra och först under den senaste tiden har de tillåtits återvända till sina stationeningsorter.