Åminnelsedagen av förintelsen och hjältemodet

I dag, kaf zain i månaden Nissan enligt den judiska kalendern är det "Åminnelsedagen av förintelsen och hjältemodet".

Titeln för minnesdagen är symbolisk då den omfattar både de som mördades i förintelseläger, getton eller på andra platser, samt de unga judar som tog upp vapen mot de nazistiska mördarna som partisaner bakom fronten eller krigare i getton.

Majoriteten av de som tog upp vapen mot sina tyska förtryckare samt dessas polska, ukrainska, vitryska, litauiska, lettiska och kroatiska hjäp redor föll i strid.

Dessa unga krigare visade att judar kunde kriga med vapen under de mest hopplösa förhållanden och slog därmed sönder gamla antisemitiska hatbilder.

Jag har valt att ta en filmsnutt från YouTube om de judiska partisanerna för påminna oss om deras hjältemodiga kamp.

Slå på högtalaren och klicka här

Låt oss aldrig glömma dem

Arieh

Läs även andra bloggares åsikter om Förintelsen, Judiska partisaner, Gettokrigare, antisemitism,

Sverige i israelisk TV.

Man kan lugnt säga att israeliska medier, av alla de sorter, behandlar Sverige kortfattat, osakligt och med bristande vilja att sätta sig in i vad som egentligen händer i landet i fråga och med dess problematiska förhållanden med Israel.

Många gånger har rapportörerna heller inte insett att dagens Sverige inte alls är den perfekta, toleranta välfärds staten som det en gång var och som tog slut i början av 1990-talet.

Man blir därför glatt överraskad då den israeliska TVens engelskspråkiga kanal gör ett förhållandevis alldeles utmärkt program om antisemitismen och judarnas situation i dagens Sverige. Programmet som är på engelska och ca 25 minuter långt hittar du här.

Som framgår av av "Om Mig" på bloggens första sida så är jag född och uppvuxen i Sverige och flyttade 1972 till Israel. Under årens gång har jag gjort många besök i Sverige och sett hur den judiska situationen sakta men säkert förändrats till det sämre.

Tyvärr är jag inte förvånad. Som en person som växte upp i gränsfältet mellan det svenska och svensk judiska samhällena kom jag i min ungdom till klarhet om att grundförutsättningarna för dagens situation fanns inbyggda i det svenska samhällets ideologiska bas. Jag skriver detta därför att enligt min uppfattning är det inte de islamska eller en del av dessa som fört med sig dagens antisemitism i Sverige. De blev bara den utlösande faktorn.

Vad jag uppskattade i programmet var att det gick rakt på sak utan allt för mycket hymlande.

Jag flyttade till Israel pga att jag trodde på sionismen - vilket jag fortfarande gör. Enligt mitt sätt att se det är det det enda positiva sättet att lösa den judiska frågan på. Dessutom insåg jag redan då att det inte fanns någon judisk framtid i Sverige och det alldeles utan hänsyn till antisemitismen eller ej.

Lite kommentarer till några av intervjuerna.

Jag håller givetvis med Jacob Gurman - Schatz.

Så vitt jag minns har aldrig en ledare för de judiska församlingarna i Sverige officiellt uttalat sig så klart som Lena Posner gjorde i sin intervju. Alldeles utmärkt.

Fredrik Malm är värd all ära för sin rakryggade hållning. Vi skulle behöva lite mer politiker av den sorten runt om i världen. (Även i Israel).

Om någon frågar sig vad mitt råd till Sveriges judar är så är det helt enkelt att alla som har möjlighet bör flytta till Israel.

Läs även andra bloggares åsikter om Sverige, antisemitism, Israel,

DN,
SvD, SvD2,
Sydsvenskan,
Dagen,
VG,
SVT, SVT2,

Knuff

Antisemitism i Mamö och den svenska reaktionen

Den alltmer stigande antisemitismen i Malmö och de i huvudsak lågmälda reaktionerna bland det svenska politiska ledarskapet och i media Sverige är mer än djupt oroande. All heder åt Per Gudmundson för hans ledare i Svenska Dagbladet och de artiklar som har publicerats i Expressen, men det ser mest ut som undantag.

Det har inte uppstått en stor och kraftig media reaktion. All ära för bloggosfären men den har ännu inte samma tyngd som gammal media.

Reaktionerna på det rikspolitiska planet allt annat än allvarliga moraliska ståndpunkts taganden utan verkar mest vara av modellen "att något måste vi ju göra". Mona Sahlin åker och talar med ledare för den Judiska Församlingen i Malmö och regeringen skickar kommunalminister Matts Odell att göra samma sak. Med all heder för Matts Odell men borde inte statsministern personligen officiellt gått ut med ett kraftigt uttalande?

I och för sig är jag knappast förvånad. Det har alltid varit svårt för det officiella Sverige att erkänna att det funnits antisemitism i Sverige och även under de senaste åren då detta blivit alltmer uppenbart.

Utöver förklaringen att den kraftiga invandringen till Malmö av personer från islamska länder fört med sig en importerad antisemitism kan man ju också fråga sig inte det faktum att Sydsverige och då speciellt Skåne under förra århundradet var fästen för den svenska nazist rörelsen, spelat någon roll i sammanhanget.

Personligen lärde jag känna Malmö och speciellt det judiska Malmö på 196o-talet. Min första hustru, Ewa, var uppvuxen i Malmö dit hon kommit i ettårsåldern 1947 tillsammans med sina föräldrar från ett flyktingläger (f.d. Buchenwald) i Tyskland. Så vitt jag vet var hon det enda barnet till alla de judiska flyktingar som kom till Malmö efter kriget och var fött utanför Sverige.

Genom Ewa och hennes föräldrar träffade jag många av dessa flyktingar och deras barn. I inte så få fall vid samtal med dem kom vi in på frågan om antisemitism i Sverige. Då jag på pekade att det fanns antisemitism i Sverige skrattade de i allmänhet åt mig och sa att "du vet inte vad riktig antisemitism är".

De hade av naturliga skäl en helt annan referensram i frågan än vad jag som född och uppvuxen i Sverige hade. Därför gör det mig så illa att dessa flyktingars barn och speciellt barnbarn i dag känner sig tvungna att lämna Malmö. Däremot är jag inte förvånad. Personligen hoppas jag att de väjer Israel. Att välja Stockholm är momentant mycket enklare men ingen kan vara säker på att om de väljer så, de inte kommer att få uppleva en repris.

Att se bilden av Judit Popinsky och läsa hennes kommentarer till situationen först i Sunday Times (nätupplagan) och i går (26022019) i Maariv gjorde mig verkligen ont. Hon och hennes man var nära vänner till Ewas föräldrar och jag träffade dem många gånger bl.a på en seder afton hemma hos dem. Att hon på sin ålders höst får uppleva att antisemitismen än en gång sticker upp sitt huvud, och det i ett land där hon trodde att det aldrig skulle kunna ske, är rent ut sagt för djävligt.

Läs även andra bloggares åsikter om Sverige, Israel, Antisemitism, Malmö,

DN, DN2, DN3,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6,
Sydsvenskan, Sydsvenskan2, Sydsvenskan3, Sydsvenskan4, Sydsvenskan5, Sydsvenskan6,
Dagen, Dagen2, Dagen3,
Skånskan, Skånskan2, Skånskan3, Skånskan4, Skånskan5,

Knuff

Tankar i början av natten

För ett par timmar sedan blev jag uppringd av en sympatisk ung man som är gift med en kusin till min yngsta dotter.



Eftersom han är doktorand i fysik så är han mån om exakthet.



Han hade fått en översättning till hebreiska av Boströms artikel, hade läst den och frågade mig varför jag var så upprörd av artikeln. Enligt honom var det väl inte något speciellt att vara upprörd över. Det var ju bara en dåligt skriven anti judisk anti israelisk artikel.



Om det fanns något att vara upprörd över så var det ju närmast att den förolämpade den israeliska armen. Det sista är i och för sig en riktig iakttagelse.



Min första reaktion var att det kanske var en Google översättning och i sådana kan det ju slinka in en hel del fel och oklarheter. Han mailade över artikeln, jag satte mig och läste den med den svenska original texten bredvid.



Det var en bra översättning Det märktes att översättaren hade hebreiska som modersmål eller att han åtminstone vuxit upp från tidig ålder i en hebreisk språkmiljö. Mot slutet av artikel hade jag en känsla av att något inte stämde Det kändes liksom att det inte var samma artikel som jag läst på svenska.



När jag satt och läste artikeln på hebreiska i den hebreiska språk- och kulturvärld jag lever i var det en annorlunda artikel som inte hamrade fram budskapet som jag fått då jag läste den med Aftonbladets logo längst upp på sidan.



Artikelutskriften på hebreiska var sliten ur sin organiska miljö.



Artikeln i sig är inget speciellt men då den finns i Aftonbladet med denna tidnings ytterst tvivelaktiga inställning till judar, det judiska och Israel. Då man antar att Åsa Lindeborg, som ju inte är känd för sin philosemitiska inställning. måste ha godkänt dess publicering. Samt när Aftonbladets chefsredaktör försvarar dess publicering så uppfattar man klart och tydligt artikeln på det avsedda sättet, Dvs som en modern variant av det klassiska medeltida och sedan Tsarryska blood libel angreppet. Istället för blod till Matza, organ tagna från av israeliska armeen mördade palestinska ungdomar Sålda i USA efter förmedling av rabbiner i New Jersey.



En annan tanke som jag måste dela med de historiskt kunniga av mina läsare. När ni förundras över Israels utrikesminister Avigdor "Yvett" Lieberman och hans många gånger svårfattbara uttalanden, glöm inte att han är född och uppvuxen i Kishinev, Moldova.


De judiska historiska skräckminnen som sådana personer får i sig tillsammans med modersmjölken formar liksom deras världsuppfattning.



-------------------------



Den ursprungliga avsikten med den här artikeln var att den skulle handla om Afghanistan efter valet, ledarskaps krisen i Taliban-Pakistan eller om något verkligt och inte om en psevdo kris mellan Israel och Sverige. Förhoppningsfullt blir det så nästa gång.




Kort sagt, allting måste sättas in i sin verkliga miljö.

Läs även andra bloggares åsikter om Sverige, Israel, Antisemitism, Aftonbladet

Knuff

Knuff

DN
DN2
DN3
DN4
DN5
DN6
SvD
SvD2
SvD3
SvD4
SvD5
SvD6
SvD7
SvD8
Sydsvenskan
Dagen
Dagen2
Dagen3
Dagen4
Barometern
Btl
Vg
DB


Bloggar
Bloggnamnet länkar till bloggen ifråga. Titeln på specifik bloggpost länkar till den specifika bloggposten.
De listade bloggarna är enligt min mening intressanta. Detta betyder inte att jag alltid håller med om vad som skrivs i dem.
FIM DNs Chefsredaktör, Regeringen får visst kritisera artiklar
Ilya Meyer Aftonbladets defence begins to crumble
MXp Aftonbladet: Israel och IDF skjuter palestinier för organen
Sapere Aude! Reinfeldt tiger men vad säger Mahmud Abbas

I Gilboas svala skugga Ein Mensh
Al HaMatzav Lögnhalsen Donald Boström fabulerar i Aftonbladet
Jihad i Malmö Fler muslimer ett hot mot Sveriges judar
Rabnor tycker och tänker Fundering om att flytta
Danofsky for President En riktig midsommarKrantz
Mina tankar Aftonbladet tar på sig den bruna uniformen
Svensk Historia Bojkotta Aftonbladet
Pophöger Palestinska familjen Vi sa inte att organen var stulna
Wisemans Wisdoms Mer pengar som bränner i fickan
Gudmundson Mer om Hur mycket mångfald tål demokratin?
Dick Erixon Journalistförbundet uppläxat av JK
Gulan Avci Rosengårdsborna har fått nog
Fredrik Axelsson Dags att tänka om

Några reflektioner rörande debatten om Aftonbladsartikeln

Det är ännu för tidigt att summera vad resultatet av att en tredjerangsjournalist fick publicera ett lindrigt sagt dåligt underbyggt alster på Aftonbladets kultursida om att israeliska armen sysslade med organhandel bitvis förmedlad av rabbiner i New Jersey.

Artikel var en modern version av den gamla antisemitiska myten om att judar fångade in kristna barn under tiden före den judiska påsken för att använda deras blod i tillverkningen av det rituella osyrade brödet (matza).

Artikelns författare Donald Boström hade helt lugnt gett den gamla blood libel historien en modern anti zionistisk form. Men den blev knappast mindre anti semitisk pga denna modernisering

Hur och varför artikeln kunnat passera ens en minimal redaktionell granskning på Aftonbladet är närmast ofattbart, men kulturredaktören, Åsa Lindeborg, på nämnda tidning gav en klar ledtråd till detta då hon förklarade i en intervju i Israels välrenomerade tidning HaAretz, att hon personligen var övertygad om att artikeln var sanningsenlig! Källkritik förefaller inte vara hennes starka sida, trotts att enligt uppgift hon är Fil.Dr. i historia.

I det modärna massmedia samhället tog det inte många timmar innan historien började relateras i media runt om i världen. Det förvånar knappast att historien slogs upp stort i Israel av myndigheter och media som ju i sann zionistisk anda med rätta ansåg att det ålåg den judiska staten och dess folk att försvara judar var än angeppen kom från.

Sverige blev utsatt av dels ett allt starkare angrepp från israeliska regeringskretsar samt ett upprört angrepp av såväl tryckta såväl som etermedia.

Omedelbart efter att Bodströms artikel blivit känd i Israel publicerade den Svenska ambassaden i Tel Aviv, oklart om efter samordning med UD i Stockholm, ett fördömmande av artikeln pga dess antisemitiska karaktär men tillade också att man inte kunde bortse från den i Sverige gällande press friheten. Ambassadens utlåtande förklarade att press friheten dock fodrade journalistiskt ansvar.

I och med detta hade nu de två grundläggande parametrarna för den fortsatta debatten, pressfrihet och antisemitism, placerats på bordet.

UD, utrikesministern och efter några dagar även statsministern, slog fast att enligt svensk grundlag det rådde total pressfrihet i Sverige vilket innebar att regerings representanter inte kunde lägga sig i vad media skrev och uttryckte samt att den israeliska regeringen borde förstå detta.

Det är helt förståligt att de svenska tidningarna och etermedia automatiskt ryggmärgsreagerade till försvar av pressfriheten. Enbart en mindre del av dem kritiserade därutöver publiceringen av ett så flagrant antisemitiskt matertial. Till medias försvar måste dock tilläggas att allt efter dagarna går fler och fler tar upp den antisemitiska aspekten av affären.

Vad som troligtvis också försvårade förståelsen av aftonblads artikelns antisemitiska karraktär var att få av även mediafolket kände till den klassiska blood libel historien.

Man får inte heller bortse från att existensen av antisemitism i det svenska samhället och hos det svenska folket förträngts fr.o.m slutet av andra världskriget. Antisemitismen i Sverige har setts som en marginalföreteelse omfattad av marginella personer. Att den intill slutet av andra världskriget var väl rotad i alla samhällslager inklusive den socialdemokratiska arbetarrörelsen, har man försökt glömma bort.

Det är intressant at konstatera att debatten om händelsen i den klassiska pressen varit svag. Däremot har nya medieformer som bloggar och speciellt debatt sajten Newsmill trätt in i de klassiska mediernas ställe.

Argumentet att statsledningen och dess representanter enligt grundlagen inte kan föreskriva media, direkt eller indirekt, vad dessa har rätt att uttrycka är formellt oantastbart.

Men att från detta dra slutsatsen att den politiska statsledningen och dess representanter inte kan uttrycka sin åsikt om ideologiska värdebegrepp är ju totalt vansinnigt. Den politiska statsledningen är ju inte ideologiskt, värdemässigt neutral. Tvärt om, den är ansvarig att se till att de grundläggande demokratiska värdena med respektive partipolitiska variationer inte trampas under fötterna. Vilket också innebär att den även skall på lämpliga sätt söka stävja uppmaningar och propaganda till sådant missbruk av yttrandefriheten.

Tyvärr är det svårt att helt avfärda misstanken om att den svenska regeringens ställningstagande i den aktuella frågan är påverkad av att den ligger i linje med den svenska folkopinionens alltmer klara anti israeliska /anti semitiska inställning.

Det politiska statslednings systemet är definitivt inte fullkomligt. Men då systemet som i Sverige bygger på demokratiska värden är det ingen tvekan om att det är att föredra över ett oideologiskt teknokratsamhälle.

Det är därför klart skrämmande då nu stats- och utrikesministrarna under förevändning av pressfriheten inte klart fördömmer klassiska uttalanden av antisemitisk typ och förklarar att sådana inte kan accepteras i det svenska samhälls debatten.

Läs även andra bloggares åsikter om Antisemitism, Israel, Sverige, Yttrandefrihet, Pressfrihet, Demokrati,

Knuff

DN
DN2
DN3
DN4
DN5
DN6
SvD
SvD2
SvD3
SvD4
SvD5
SvD6
SvD7
SvD8
SvD9
SvD10
Sydsvenskan
Sydsvenskan2
Sydsvenskan3
Dagen
Dagen2
Dagen3
Barometern
Barometern2
Barometern3
Barometern4
BLT
VG
DB

Bloggar
Bloggnamnet länkar till bloggen ifråga. Titeln på specifik bloggpost länkar till den specifika bloggposten.
De listade bloggarna är enligt min mening intressanta. Detta betyder inte att jag alltid håller med om vad som skrivs i dem.
FIM S-regeringen finansierade publiceringen av Boströms anklagelser om organstöld
Ilya Meyer In Sweden, silence is golden - literally
MXp Aftonbladet satte Sverige på världens löpsedlar
Sapere Aude! Aftonbladet på hal is - UD halkar med

I Gilboas svala skugga Det är tanken som räknas
Al HaMatzav Aftonbladets chefsredaktör slingrar runt i Donald Boströms lögnaktigheter
Jihad i Malmö Irans försvarsminister efterlyst av interpol
Rabnor tycker och tänker Yttrande frihet i Sverige
Danofsky for President En riktig midsommarKrantz
Mina tankar Israelkritik är antisemitism, eller?
Svensk Historia Det var bättre förr
Pophöger (S) måste agera mot Aftonbladet
Wisemans Wisdoms AFA ut ur Rosengård
Gudmundson Unga shiitiska antidemokrater kliver fram
Dick Erixon Aftonbladets nästa nyhet - judar bakom morden på Palme och Lindh
Gulan Avci Publicera även rondellhunden i pressfrihetens namn AB
Fredrik Axelsson Ner på jorden

I dag är det ok att vara ren antisemit i Sverige

Hittills har många i Sverige varit måna om att försöka skilja på den anti israeliska kritiken från den rena antisemitismen.

Rent intellektuellt är det ingen fråga om att det är två skilda företeelser. Men i det dagliga meningsutbytet har det speciellt under de sista åren varit ytterst tveksamt tills relativt klart att gränserna allvarligt börjat suddas ut. De anti israeliska debattörerna i har varit måna om att inte bli besudlade av misstanke om att vara antisemiter. I sanningens var detta sant i inte så få fall men alltför många gånger var debattören färgad av en i generationer nedärvd svensk antisemitism.

När det gäller den i Aftonbladet av Donald Boström publicerade artikeln är det dock ingen tvekan om saken. Vad han publicerat är bara en moderniserad upplaga av av den gamla antisemitistiska legenden att judarna rövade bort kristna barn inför den judiska påskhögtiden för att använda dessas blod vid bakandet av Matzot (osyrat bröd) som de behövde för sin rituella påskmåltid.

Boström har sysslat för länge med frågan om israeler och palestinier för att inte vara medveten om vad det var han skrev och innebörden av det. Hans förklaring i dag att han inte hade kollat de uppgifter han fått av palestinierna visar inte bara att han är en icke yrkesmässig journalist utan att han instinktivt är övertygad om saken dvs det var vad man kunde vänta sig av judar.

Aftonbladets kulturredaktör, Åsa Lindeborg, som var den ansvarige för publiceringen, förklarade i intervju att hon inte tvivlade på artikelns sanningshalt. Vad var grunden till hennes uppfattning?

Författaren till dessa rader växte upp i Sverige under 40- och 50 talen under det förra århundradet i gränslandet mellan det svenska och det judiska samhället och kom på ett relativt tidigt stadium i kontakt med den omedvetna svenska kultur antisemitismen. Du lärde dig att du var "annorlunda". Det tog många gånger lång tid innan du förstod vad det handlade om.

På den tiden var det inte accepterat att det fanns antisemitism i Sverige. Man la locket på grytan. Jag hade många kamrater som växt upp i en helt judisk miljö och de var oftast omedvetna om de problem jag talade om.

Under de ca 50 åren sen dess har tyvärr situationen ändrats. De gamla, temporärt under tryckta, antisemitiska åsikterna har fått fritt spelrum under täckmanteln av "anti israelism". Den täckmanteln krävs inte längre. Donald Boström och Åsa Lindeborg skriver och uttalar sig på ett sätt som var typiskt i det Tzar ryska riket för så där lite mer än 100 år sedan.

Jag har alltid hoppats på att det som skett i Sverige under det senaste årtiondet inte skulle ske men var innerst inne inte säker på det. Det var en av orsakerna till att jag flyttade till Israel för nästan 40 år sedan. Och om jag någon gång har tvivlat på att jag gjorde rätt, nu vet jag att jag hade rätt.

När jag skrev detta kom jag att tänka på ett samtal som jag hade med en av mina vänner några veckor innan jag flyttade. Personen, en ung judisk Stockholms jurist i början av en lysande juridisk karriär, försökte övertyga mig om att inget skulle hända i Sverige. Min slutreplik var "jag hoppas att du har rätt men kom i håg att kontakta mig om det inte skulle bli fallet så skall jag möta dig på flygplatsen".

Om du lever och läser detta och känner att jag hade rätt kom ihåg att ringa mig innan du kommer.

Ett litet tillägg. Rekommenderar att de intresserade läser vad Cecilia Gyllenhammar skriver om Aftonbladsartikeln i ett utmärkt genmäle på Newsmill. Klicka här.

Artikeln av Anna Veeder på Newsmill är också ett måste. Klicka här.

Läs även andra bloggares åsikter om Antisemitism, Israel, Ryssland, Sverige

Knuff

Knuff

DN
DN2
DN3
SvD
SvD2
SvD3
SvD4
SvD5
SvD6
SvD7
SvD8
SvD9
SvD10
Sydsvenskan
Sydsvenskan2
Sydsvenskan3
Sydsvenskan4
Dagen
Dagen2
Dagen3
VG
DB

Bloggar
Bloggnamnet länkar till bloggen ifråga. Titeln på specifik bloggpost länkar till den specifika bloggposten.
De listade bloggarna är enligt min mening intressanta. Detta betyder inte att jag alltid håller med om vad som skrivs i dem.
FIM De bortglömnda flycktingarna
Ilya Meyer Open season on Jews
MXp Aftonbladet satte Sverige på världens löpsedlar
Sapere Aude! Aftonbladet på hal is - UD halkar med

I Gilboas svala skugga Värst, Värstare, Värstast
Al HaMatzav Nordkorea idag är Iran i morgon
Jihad i Malmö Svenska medier tiger
Rabnor tycker och tänker Omogen propaganda
Danofsky for President En riktig midsommarKrantz
Mina tankar Israelkritik är antisemitism, eller?
Svensk Historia Det var bättre förr
Pophöger Helin försvarar antisemitisk artikel
Wisemans Wisdoms Flum, Lögner och Rökridåer
Gudmundson Unga shiitiska antidemokrater kliver fram
Dick Erixon Lugnt val framgång för Afghanistan
Gulan Avci Publicera även rondellhunden i pressfrihetens namn AB
Fredrik Axelsson Ner på jorden

Obama och hans utrikespolitik

Att världen är en smula underlig är ju knappast något nytt. Men utan att på minsta sätt vilja ifrågasätta Barack H. Obamas goda vilja kan man undra varför så många runt om i världen är så förtjusta i honom. Speciellt de alla som anser sig ha någon liberal eller annan vänsterinställning. Samtidigt som dessa än i dag förfasar sig över företrädaren George W. Bushs politik.


Bush hade en konsekvent uppfattning hur man skulle uppmuntra befolkningen i stater där islam var den övervägande relogionen. Han var övertygad om att om islamskt land demokratiserades så skulle det bli mindre mottagligt för den internationella jehadist rörelsen och sakta men säkert infoga sig in de "goda" ländernas läger. Han tvingade Israel att tillåta Hamas ställa upp i valet i den Palestinska självstyrande enheten (PA), trotts starka varningar från Egypten, Jordanien och Israel. Hamas vann valet. Knappast en seger för de goda! Dessutom förde Bush´s demokratiseringsiver med sig att Muslim Brotherhood gick starkt fram i parlamentvalet i Egypten samt att Hizbolla i Libanon fick defacto vetorätt i den libanesiska regeringen efter det i Doha, Qatar, den 21 maj 2008 ingågna s.k. Doha Agreement . Detta avtal stöddes öppet och aktivt av USA. Det är dessutom troligt att det av Hizbolla ledda blocket kommer att vinna parlamentsvalet den 7 juni 2009.


Obamas utrikespolitik, som bygger på USA´s (nationella) intressen, bortser mer eller mindre helt från "detaljer" som demokratisering och mänskliga rättigheter så vida de inte tillfälligtvis faller samman med USA´s nationella intressena. Detta verkar inte på något sätt störa de progressiva krafterna i Europa som helhjärtat stöder Obama i stort (!). Det kompliserar dock givetvis USA´s republikanska parti som får uppenbara svårigheter att profilera sig. Att den Pakistanska armen, på uttrycklig amerikansk order under den sista månaden fört ett blodigt krig mot Taliban i och runt Swat dalen i Pakistan som dessutom fört med sig bortemot 1.5 milioner civila flyktingar, passerar utan större internationella protester.


Obama vill skapa en koalition av moderata arabiska stater för att kunna komma tillrätta med de amerikanska problemen i Irak och Afghanistan-Pakistan, samt att paralellt med dessas (de moderata arabstaterna) hjälp försöka få Iran att ge upp sitt militära nukleära program utan att behöva använda sig av aktivt militärt ingripande.


Detta skrivs som en liten inledning 11 timmar innan Obama i Kairos universitet börjar sitt tal till världens islamska befolkning. Det antas allmänt att han kommer att försöka isolera de extrema islamska terroristelementen från den stora massan av den islamska nationen.


-------------------------------------------------------

Obamas tal

Ingen tvekan om saken. Obamas tal är ett av de stora politiska talen som hållits under de senaste åren. Språkmässigt på hög nivå. Det var inte ett detaljprogram utan ett politiskt framåtriktat ide-ramprogram.


Tyvärr tror jag att en stor del av de omedelbara kommentarerna i både skrftliga som etermedia författats av personer som inte läst talet noggrant eller riktat hela sin uppmärksamhet på en viss del av talet utan att sätta in den delen i talets helhet.


Obama vill föra fram linjen att USA och den islamska världen kan samarbeta då enligt hans uppfattning det egentligen inte finns reella motsättningar mellan dem om man i positiv anda lyssnar till och försöker förstå vad den andra sidan framför.


Talet innehåller inte så få och i bland något överdrivna hyllningar till den islamska kulturen och dess bidrag till den världens allmänna kunskapskultur. Men en politiker, och Obama är en slipad sådan, måste ju marknadsföra sina ideer.


Det märks mycket tydligt att Obama är amerikan. Ingen europeisk topp politiker skulle byggt upp ett tal på samverkan mellan religiösa kulturer och religionsfrihet på det sätt som Obama gör. I detta ligger ett inte så litet problem. Den amerikanska kulturen bygger visserligen på det judeo-kristna kulturarvet men den ensklide medborgarens religiösa uppfattning och tillhörighet hans privatsak. Islamska samhällen fungerar inte på det sättet. I dem är islam en integrerad del av stats- och samhälls systemet. Islam är en mycket starkt missionerande religion. En grundläggande dogm är att ett land som med våld eller fredliga medel erövras av islam för all framtid skall tillhöra den islamska världen (Dar el Salam). Till exempel Andalusien i södra Spanien är enligt islamsk uppfattning än i dag ett område som skall tas till baka från de otrogna.


Obama är övertygad om, och förhoppningsfullt har han rätt, att stor majoritet av världens islamska befolkning är öppen för en ärlig dialog - i tal som i handling - även om dialogen kan komma att störas av större och mindre hinder och missförstånd som måste överbryggas i samförstånd.


Han, Obama, är helt klar i sitt fördömmande av de islamska element - han kallar dem "violent extremists", som hotar det amerikanska folkets väl och ve och att han inte drar sig för att använda väpnad styrka för att försvara det nämnda folkets fysiska säkerhet. Men han påpekar också att den islamska befolkningen måste dra sitt strå till stacken genom att säga att extremisterna skall isoleras och göras ovälkommna i de islamska samhällena.


Endast när det gällde Afghanistan innehöll talet praktiska ideer på hur politiken skulle utföras i stort. De nya riktlinjerna som redan bitvis utförs i området förefaller, åtminstånde teoretiskt, vara helt ok. De bygger i stort sätt på teorierna om "war amongst the people".


I en ytterst viktig fråga, Iran och dess kärnvapenprogram, var talet en besvikelse, och inte bara ur israelisk synpunkt utan även för länder som Egypten, Saudi Arabien och de små staterna längs den arabiska halvöns nord och västkust. För många av dessa länders ledningar är frågan om den Iranska bomben mycket mer brinnande än den Israelisk-Palestinska konflikten. Det fanns inte ett ända ord om hur länge USA skulle vara viligt att försöka uppnå samförstånd med Iran och ingeting om att eventuella sanktioner eller militära åtgärder i fallet att Iran inte visade sig vara villigt att avstå från de militära delen av sitt kärnvapenprogram.


I de delar av talet som behandlade demokrati, religionsfrihet och kvinnors rättigheter var talet definitivt inte vad många av de islamska ländernas politiska och religiösa ledare skulle vilja höra. Å andra sidan är en hel del av vad Obama sade om religionsfrihet och kvinnliga rättigheter enligt europeisk uppfattning alltför undfallande mot islamska uppfattningar.


En av Obamas principer är att inte sticka under stol med åsikter som inte är populära hos åhörarna eller samtalspartnerna. Att i Kairos universitet, i ett tal som går ut över hela den islamska världen (och resten av världen dessutom), stå och säga "America´s strong bonds with Israel are well known. This bond is unbreakable. It is based on cultural and historical ties, and the recognition that the aspiration for a Jewish homeland is rooted in a tragic history that cannot be denied." är modigt och definitivt inte politicaly correct.


Att det hade varit än bättre om Obama klart och tydligt och inte enbart indirekt (cutural and historical ties) förklarat att inte enbart förintelsen utan även drömmen om det förlovade landet (Eretz Israel) legitimerade den Israeliska staten, är självklart men i poitik kan man inte få allt.


Obamas uppfattning att tvåstatsmodellen och ett stopp på vidarebyggande av bosättningar i de okuperade områdena måste godtagas av Israel är definitivt inget nytt amerikanskt krav. Israel under Ariel Sharons ledning godtog "Färdplanen" i vilken både tvåstatsmodellen och byggstoppet av bosättningar är grundläggande delar.


Att som den nuvarande israeliska premiärministern inte officiellt godta ideen om tvåstatslösningen är bara att ge araberna onödiga pluspoäng. Mycket bättre att säga ja och sen se hur palestinierna klarar av det. Chansen att det hela lyckas är tyvärr inte stor men varför skall Israel behöva ta skulden?

Om man läser talet noggrant så står det helt klart att det inte är frågan om några altruistiska politiska uttalanden utan att det rör sig om krassa intressepolitiska ställningstaganden. Inlindade i en massa vackra ord.

I och för sig OK. En stormakts utrikespolitik kan knappast vara något annat. President Carter kan stå som ett avskräckande exempel.


Läs även andra bloggares åsikter om Obama, Afghanistan, Eypten, Förintelsen, Hamas, Hizbolla, Irak, Iran, Islam, Israel, Jihad, Libanon, Pakistan, Palestinier, USA,

DN
DN2
DN3
DN4
DN5
SvD
SvD2
SvD3
SvD4
SvD5
Sydsvenskan
Dagen
Dagen2
Dagen3
VG
VG2
VG3
VG4
DB

Det verkar som om Sionismen hade rätt i sak

Jag vet att detta är ett lite annorlunda inlägg på min blogg. Dels är det personligt, dels ligger det en smula utanför ramen av vad jag brukar skriva om. Men jag kan inte låta bli att kommentera vad som händer i Malmö.

Jag hade tidigare mycket kontakt med Malmö och dess judiska befolkning, då min före detta var uppvuxen i nämnda stad. Genom henne och hennes familj kom jag i kontakt med många malmöjudar som kommit till Sverige efter 1945 och fått en fristad där de kunde pussla i hop sitt liv efter vad de genomgått under andra världskriget.

Jag tror mig kunna förstå vad de och deras barn och barnbarn känner i dag. Det kan inte vara lätt att uppleva sig att vara på början av en repris av vad de som kom som människospillror till Malmö 1945-46 upplevt åren innan.

Själv kom jag under 1960-talet till övertygelsen om att det inte fanns en judisk framtid i Sverige inte pga antisemitism utan att vi var en för liten grupp för att som grupp kunna kulturellt överleva i Sverige. Därför tog jag hustru och son och flyttade till Israel i januari 1972. Det har inte alltid varit lätt, men jag har aldrig ångrat mig.

Barbro Posner säger i intervjun i SvD den 5 mars 2009 att att hon inte känner sig trygg i Malmö längre. Jag förstår henne. Frågan är bara om judar kan känna sig trygga någonstans. Trygghet är en relativ känsla. Judars trygghet i Sverige är beroende på övriga Svenskars beteende. Själva kan de bara påverka på marginalen.

För judar i Israel är saken helt annorlunda. Det är inte så lätt att leva i ett land som mer eller mindre hela tiden befinner sig i krigstillstånd. Men vår trygghet beror på oss själva. Vi är inte beroende av vad en majoritetsbefolkning tycker och gör.

Tyvärr så börjar det nog stå klart att de svenska judarna inte riktigt är hemma utan är en smula gäster i Sverige. Det är inte något som hänt plötsligt utan det är något som utvecklat sig sakta men säkert. Vad som händer i dag i Malmö och i andra delar av Sverige är dessutom till absolut största delen ren antisemitism och har mycket lite att göra med Mellanöstern problematiken.

Jag kommer ihåg att några dar innan jag flyttade till Israel en av mina judiska bekanta frågade mig varför jag verkligen gjorde det. Efter att jag förklarat sa han. Du har fel, det kan aldrig bli så här. Mitt svar var, jag hoppas för din skull att du har rätt, men tyvärr tror jag att den dag kommer då jag står och väntar på dig på Ben Gurion flygplatsen. Det är alltid trevligt att få rätt, men det är trotts allt mycket tragiskt att jag fick det.

Läs även andra bloggares åsikter om Malmö, Sverige, Antisemitism

DN
DN2
DN3
DN4
DN5
SvD
SvD2
SvD3
SvD4
SvD5
Sydsvenskan
Sydsvenskan2
Sydsvenskan3
Sydsvenskan4
Dagen