Militärt ingripande mot det iranska nukleära projektet allt sannolikare

Under de senaste veckorna har tecken på att omvärlden så sakta börjar förlora hoppet på att det skulle gå att stoppa det Iranska militära nukleära projektet med politiska/diplomatiska medel så sakta blivit allt starkare. Tvärt om har debatten glidit över till allvarliga diskussioner om hur, av vem och speciellt när det militära ingreppet skulle komma att ske.

Den Europeiska Unionen gjorde ett ytterst lovvärt försök att med sanktioner mot oljeimport från Iran få den Iranska regimen att ta sitt förnuft till fånga. Iden var sund men i sista ögonblicket innan beslutsfattandet ändrade man tidpunkten för ikraftträdandet av bojkotten från första april 2012 till första juli. Detta skedde på begäran av de EU länder som är starkt beroende av oljeimport från Iran. Det finns en stor risk att senare läggandet av beslutets ikraftträdande skulle göra det meningslöst då Iran vid detta datum med icke ringa sannolikhet skulle ha kommit förbi den tidpunkt då ett militärt ingripande inte längre skulle vara nog verksamt.

Även om Iran den första juli inte skulle ha passerat gränsen så kan man ju på icke så så svaga grunder befara att en del av EU länderna inte alls vid detta datum skulle vara oberoende av oljeimport från Iran, vilket ju skulle göra hela det europeiska sanktionsprojektet irrelevant.

USA har under de senaste månaderna radikalt ökat sin militära hjälp till de arabiska länderna i gulfregionen och då speciellt till Saudiarabien. Utöver detta har den amerikanska militära närvaron i regionen starkt trappats upp. T.ex. har USA nu en hangarfartygsgrupp i Persiska viken och och ytterligare två som inom en vecka skulle kunna vara på plats i onrådet. Det spekuleras att man från USAs sida avser att inom de närmaste månaderna upprätta en flytande bas för amerikanska SEAL-förband i närheten av Hormuz sundet. Storbritannien har också vissa mindre marina enheter på plats. Vissa uppgifter finns också om att franska och kanadensiska marina enheter finns på icke för långt avstånd från området.

Det finns inga officiella uppgifter om huruvida israeliska marina enheter har lämnat Medelhavet för att för att segla till Arabiska havet. Man måste dock ta med i beräkning att en del av den israeliska flottan är stationerad i Elat och därmed relativt snabbt kan komma att vara på plats i Arabiska havet. En icke osannolik gissning är att en av Israels Dolfin ubåtar tillbringar delar av sin tid i nämnda hav. Huruvida dess kryssningsraketer är försedda med kärnvapenstridsspetsar är givetvis en väl bevarad hemlighet som iranierna måste ta med i beräkningen.

Även om hoppet på att Iran skulle vika sig för sanktionerna inte ännu är helt ute så börjar det se ut som om sannolikheten för en militär utveckling på konflikten blir allt mer sannolik. En av de viktigaste orsakerna till varför den iranska statsledningen inte skulle vika för sanktionerna är att den iranska befolkningen i denna fråga står relativt enad bakom sin ledning, något som för en del européer kan synas en smula underligt men som vi israeler helt förstår.

Vad som komplicerar frågan om när Iran står på gränsen till att under alla förhållanden kunna slutföra utvecklingen av ett operativt nukleärt vapen är att de två stater som är de tänkbara angriparna - USA och Israel - har på grund av sin militära kapacitet skilda uppfattningar om när Iran uppnår nämnda gräns. När det gäller Israel torde gränsen ligga någonstans runt nio månader medan för USAs sida det troligtvis rör sig runt 15 månader.

Israel ser den iranska bomben som ett existentiellt hot. Den israeliske försvarsministern Ehud Barak uttalade sig i en intervju så sent som den 25 januari i New York Times på följande sätt. "This is not about some abstract concept,” Barak said as he gazed out at the lights of Tel Aviv, “but a genuine concern. The Iranians are, after all, a nation whose leaders have set themselves a strategic goal of wiping Israel off the map.” Den amerikanska ledningen är helt medveten om denna israeliska uppfattning (mellan en till tre bomber av Hiroshima klass och finito Israel). Det är intressant att varken Al Fathah ledningen på Västbanken och Hamas ledningen i Gaza inte insett att den framtida palestinska staten strukit med samtidigt.

USA försöker övertala israel att inte slå till när den israeliska gränsen närmar sig utan vänta på att USA gör det då dess gräns närmar sig. Problemet är "bara" att då Israel ser frågan som en existentiell fråga men dock är medvetet om att det för USA är en ytterst viktig fråga men inte en existentiell. Den israeliska ledningen, hur gärna den än vill lita till USAs löften, måste ta med i beräkning att USA kommer fram med en kompromiss som innebär ett militärt nukleärt Iran.

Ett av de interna israeliska huvudargumenten mot ett israeliskt anfall på Iran har varit att det iranska svaret med konventionella vapen skulle bli förödande speciellt om Iran aktiverade Hizbollah och Hamas ifrågasätts nu både av den israeliska statsledningen och av israeliska akademiska forskningsinstitutioner. För hoppningsfullt har de rätt.

Vi här i Israel går en intressant men inte så trevlig framtid tillmötes.

Läs även andra bloggares åsikter om Iran, Israel, USA, Atomvapen,

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4,
Dagen,
SVT,
Expressen,

Obama och Afghanistan-Pakistan

När man så här nästan 11 månader efter att president Barak Obama tillträdde posten son USAs president och därmed blev världens mäktigaste man måste man tyvärr konstatera att hans utrikespolitik, hur än välmenande han var, trotts allt inte visat sig vara helt verklighetsanpassad.

Detta gäller Iran såväl som Israel-Palestina. När det gäller Afghanistan-Pakistan är det svårare att döma då Obama först för några dagar sedan lagt fram sin politik. Då detta problemkomplex torde vara det ur västvärldens synpunkt viktigaste är det åtminstone uppmuntrande att han inte rusade iväg med förhastade proklamationer utan tog tid på sig att formulera en politik.

Men innan vi går in på dessa frågor så är jag skyldig mina läsare en förklaring på min tystnad under en månad. Orsaken helt enkelt att jag var på resa i Syd Ost Asien, och då huvudsakligen i Burma (Myanmar). Det är definitivt ingen tvekan om att det var en av de intressantaste resor jag gjort och det tog tid efter att jag kom hem innan jag kunde ta i tu med mina normala ämnen. Burma är ett otroligt fascinerande land med enorma problem. Om det bara var militärjuntan så skulle det vara enkelt, men tyvärr är problemen mycket större än så. Landet har än i dag en dragningskraft som den som Kipling så väl formulerade i sin dikt "On the Road to Mandalay".

Nåväl, tillbaks till dagens problem. Afghanistan-Pakistan, eller som det börjar kallas Af-Pak problemet är nog det viktigaste problemet för västvärlden att ta i tu med. Skälet till detta är två, nämligen att dels Al Qaeda som allierad med Taliban styrkorna är en integrerad del av problemet, dels att Pakistan är en kärnvapenmakt. Om Taliban får kontroll över Pakistans kärnvapen så kommer detta att innebära att Al Qaeda på sikt kommer att ha kärnvapen med allt vad detta innebär.

Den som vill formulera en lösning för AF-Pak problemet bör definitivt ta hänsyn till en del historiska, etniska och logistiska fakta vid formuleringen av sin politik.

1. Först och främst får man inte glömma att afghanerna alldeles utan hänsyn till vilken stam de tillhör genom århundradena visat sig vara ytterst måna om att värna sitt oberoende. Inte ens det brittiska imperiet när det stod på sin höjdpunkt kunde kuva dem. Att Sovjet misslyckades med sin invasion 1989 är ett exempel på att afghanerna inte ändrat sin inställning till främmande makters försök att militärt ockupera landet.
2. Taliban i sig är en strängt fundamentalistisk islamsk organisation som både i Afghanistan och Pakistan har sitt huvudsakliga stöd inom Pashtun stammen. Den är den största och ledande av de icke ringa stammar som utgör Afghanistans befolkning. Å andra sidan utgör Pashtunerna i Pakistan en minoritet av denna stats befolkning och är i huvudsak koncentrerad till de nordvästra gränsområdena mot Afghanistan. Taliban är dock icke automatiskt stödjare av den internationella jihadist rörelsen. En seger för Taliban i Afghanistan innebär inte automatiskt att Al Qaeda får fritt fram i Afganistan. Det stöd som denna organisation fick av Taliban under 1990-talet bottnade inte till ringa del i ekonomiskt stöd från Al Qaeda. Förhållandet mellan Taliban (Pakistan) och Pakistan är mer oklart men samarbetsviljan mellan de två torde vara något starkare beroende på att Pashtunerna befinner sig i en minoritetsställning i Pakistan.
3. Den Pakistanska armen och då speciellt dess underrättelsetjänst (ISI) har traditionellt haft mer en goda förbindelser med Taliban (Afghnistan). Det är ännu oklart hur striderna mellan den pakistanska armeen och Taliban (Pakistan) på sikt kommer att påverka ISIs inställning till stöd av Taliban (Afghanistan) Det är inte helt otroligt att om striderna så småningom trappas ned ISI kommer att återuppta kontakterna.
4. Icke afghanska reguljära militära styrkor som avser att agera i Afghanistan är tvungna att ta hänsyn till den undermåliga kommunikations infrastrukturen i landet. Det är ju självklart att pga detta inhemska gerillaförband har uppenbara fördelar i sina väpnade aktioner.
5. Då både de amerikanska och ISAF styrkorna definitionsmässigt är inblandade i ett "war amongst the people" måste de i sina aktioner ta hänsyn till att den inhemska civilbefolkningen som till största delen tillhör Pashtun stammen skall få känsla att inte bara dessa styrkor har den militära överhanden men också att detta gynnar befolkningen och detta till trotts att Taliban åtminstone i Pashtun områdena har en automatisk etnisk "trumf på handen".

Det är mot bakgrunden av bl.a. ovan nämnda problem som Obamas nu offentliggjorda politik kommer att prövas på fältet.

Obamas plan har i sig dessutom några inbyggda problem som kan komma att förhindra dess lyckade utförande. Det största av dem är den tidsgräns för starten av nedtrappning av de amerikanska trupperna som annonserats till sommaren 2011. Man kan väl förstå den politiska bakgrunden till beslutet men det är ur amerikansk militär synpunkt ett olyckligt beslut. Implicit i beslutet ligger inbyggt att tills sommaren 2010 kommer de amerikanska styrkorna ökats med ca 30.000 man och ISAF styrkorna med mellan 5.000 till 7.000 man och då blivit så starka att Taliban militärt mist sin trovärdighet i det afghanska folkets ögon vid mitten av 2011.

Det strategiska målet är korrekt och det är helt riktigt att det formulerats, då ingen militär kampanj kan lyckas om man ej klargjort för sig vad man vill uppnå. Å andra sidan är det olyckligt att man signalerat att man kommer att uppnå detta sommaren 2011. Taliban kan ta det politiska beslutet om nedtrappning på allvar och börja ligga lågt och inte utsätta sina styrkor för att bli militärt slagna i hoppet om att Obama inte kommer att ha så lätt att plötsligt frångå löftet, speciellt i början av valkampanjen till president valet i november 2012. Det är därför välgörande att den amerikanska administrationen redan börjat knysta om att beslutet om tidpunkten inte är helt slutgiltigt utan kommer att avgöras enligt situationen på fältet.

Ett annat inbyggt hinder i planen är att den inte tycks lägga nog stor betydelse på stödet åt den afghanska civilbefolkningen. Det räcker inte med att bygga upp en afghansk arme som kan ta över utan det krävs att de amerikanska- och ISAF styrkorna ser till att uppbyggandet av den civila infrastrukturen tar fart samt att den nuvarande afghanska administrationen ordentligt tar i tu med att slå ned på den utbredda korruptionen i sina egna led.


Frånsett detta så är kampanjen inte avslutad på ett avgörande positivt sätt om inte Taliban (Pakistan) blir rejält satta på plats och att den pakistanska regeringen (och armen) effektivt kontrollerar de traditionellt laglösa nordväst provinserna.

Då det överbyggande målet för Af-Pak kampanjen hela tiden varit AL Qaedas neutralisering, så är detta pga att AL Qaeda sedan ett antal år i huvudsak varit "stationerat" i Nordväst provinserna, av yttersta vikt.

För mera detaljer om nordväst provinserna och Talibans ställning i dem klicka här.

Läs även andra bloggares åsikter om USA, Obama, Afghanistan, Pakistan, ISAF, Taliban, Al Qaeda, Al Qaida,


DN, DN2, DN3,
DN4,
DN5,
DN6,
DN7,
DN8, DN9,
SvD, SvD2,
SvD3,
SvD4,
SvD5,
SvD6,
SvD7,
SvD8,
SvD9,
Sydsvenskan,
Sydsvenskan2,
Dagen
Barometern
VG,
VG2
VG3,
DB

Bloggar
Bloggnamnet länkar till bloggen ifråga. Titeln på specifik bloggpost länkar till den specifika bloggposten.
De listade bloggarna är enligt min mening intressanta. Detta betyder inte att jag alltid håller med om vad som skrivs i dem.
Till denna bloggpost har har endast medtagits bloggar i vilka publicerats bloggposter som relaterar till president Obamas nya politik i Afghanistan-Pakistan

Chefsingenjören En djupare analys (uppdaterad)

Sanktioner, preventivangrepp eller leva under iranskt nukleärt terrorhot

Inför mötet den 1 oktober 2009 har parterna börjat en sorts öppna för förhandlingar genom intervjuer i media och styrkeuppvisningar på fältet. allt detta för att pröva motpartens reaktioner redan innan de officiella förhandlingarna börjat.



Den här bloggposten utgör en uppdatering av den som publicerades den 27 september .



Det har blivit klarare varför man från ett stort antal länder upplevde att den iranska anläggningen för anrikade av uran som kommit till allmän kännedom efter att ett antal, och inte enbart USA´s, underrättelse tjänster en längre tid haft den under uppsikt. Orsaken är den nu upptäckta anläggningen är byggd i ett tunnelsystem som drillats ner djupt i ett berg. Detta gör det är ytterst svårt att slå ut anläggningen med konventionella vapen.



Om nu anläggningen var avsedd an anrika uran för fredliga ändamål, t.ex. elproduktion så skulle det ju inte funnits något normalt skäl att gräva ned den då den inte skulle utgöra ett militärt mål. Alltså förefaller det logiskt att den var avsedd för att anrika uran till "Veapon grade".



Den amerikanske försvarsministern uttalade sig på följande sätt i en intervju för ABC "My personal opinion is that the iranians have the intention of having nuclear veapons", (Y-net 27092009). Enligt Gates så skulle det ta dem mellan ett till tre år att bygga två bomber. Detta är en kortare tid än den som de amerikanska underrättelse tjänsterna i allmänhet anger.



Gates liksom Secretary of State Hillary Clinton uttalar sig öppet för ett beslut om bitande ekonomiska internationella sanktioner mot Iran om detta land inte omedelbart öppnar hela sitt nukleära projekt för internationell inspektion.



Såväl Gates som Hillary Clinton avvisar tanken på omedelbara militära åtgärder innan alternativet med sanktioner har prövats på allvar. De, till skillnad från den franske presidenten Sarkozy, ställer inte upp någon klar tidsgräns men det är klart att de inte är villiga att ge Iran obegränsad tid. Frågan är nu också om president Obama står vid sitt uttalande att Iran måste ge positiva svar innan slutet på december 2009. Det finns vissa skäl att tvivla på det senare.




Frågan är bara om det går att få ihop ett stort internationellt stöd för en sådan linje. Kommer Tyskland, Ryssland och Kina, som alla tre har ytterst utvecklade ekonomiska förbindelser med Iran, att ställa upp på sanktioner som snabbt biter. Ytterligare ett skäl som tas upp mot effektiviteten mot sanktioner är att de kan komma att slå mot den iranska reformrörelsen.


Om det tyvärr och trotts allt visar sig att de ekonomiska sanktionerna inte får avsedd verkan inom"utsatt" tid så står vi inför situationen att det antingen blir frågan om ett preventiv angrepp på Iran eller att Iran blir den 10 staten på den blåa planeten med kärnvapen.


Iran gjorde i dag lyckade prov med medeldistans raketen Sajjil-2 som har en räckvidd på 2000 km, dvs täcker hela Mellanöstern , Turkiet och delar av Europa.



Men en iransk bomb kommer dock att innebära att hela världen kommer att ligga under iranskt nukleärt terrorhot. Iran behöver inte ens tekniskt välutvecklade raketer för att leverera sina bomber. Begrunda följande scenario. De iranska revolutionära garderna lägger in en a-bomb i en vanlig container med shippnings papper som utvisar ett oskyldigt innehåll. Denna lastas på ett civilt lastfartyg som är destinerat till New York, Stockholm, Bremen eller annan hamn. Väl anländ detoneras bomben med fjärrkontroll!



Reflektera en smula över detta och så förstår du nog varför vi israeler, som redan lever inom de iranska raketernas räckvidd, anser att ett militärt preventivt angrepp är ett realistiskt och riktigt alternativ i ett läge då det är klart att sanktionerna inte haft avsedd verkan.

Läs även andra bloggares åsikter om Frankrike, Tyskland, Storbrittanien, USA, Ryssland, Kina, Kärnvapen, Terror

DN, DN2, DN3, DN4,
SvD, SvD2, SvD3,
Sydsvenskan
Dagen
Barometern
Blt
VG, VG2,
DB

Knuff

Bloggar
Bloggnamnet länkar till bloggen ifråga. Titeln på specifik bloggpost länkar till den specifika bloggposten.
De listade bloggarna är enligt min mening intressanta. Detta betyder inte att jag alltid håller med om vad som skrivs i dem.
Till denna bloggpost har har endast medtagits bloggar i vilka publicerats bloggposter som relaterar till Krisen med Iran

Al Hamatzav Nukleär Meditation Countdown to Showdown
Sapere Aude! Carl Bildt: Ingen större betydelse att Iran skjuter raketer på försoningsdagen
Hippie Tanten Verbala trycket mot Iran måste öka
Den fysiska verkligheten Iran och Kärnvapnen

Wisemans Wisdoms Sten, Sax 0ch Påse

Iran ger inte upp så lätt

Då de Iranska myndigheterna förstod att de västerländska (i det här fallet troligtvis USA´s) underrättelse tjänster kommit deras nya uran anriknings anläggning på spåren skickade de ett en smula kryptiskt meddelande till IAEA´s kansli i Geneve. Därmed ansåg de att de hade uppfyllt sina skyldigheter att rapportera nya nukleära anläggningar i sitt land.


Existensen av en sådan anriknings anläggning eller åtminstone en under byggnad i Iran hade sedan ett antal år varit en arbetshypotes hos de västerländska underrättelse tjänsterna men de hade inte lyckats fastställa om och var den fanns. Teorin om att de amerikanska underrättelse tjänsterna känt till anläggningen i närheten av staden Qum en längre tid men med Washingtons goda minne inte offentliggjort denna uppgift får förhoppningsfullt avskrivas som en ren konspirations teori.


Hur som helst, uppgiften fick både den franske presidenten Nicolas Sarkozy och den brittiske premiärministern Gordon Brown att gå i taket. De signalerade klart till president Obama att de förväntade sig att USA skulle inta en kompromisslös ställning vid mötet den 1 oktober mellan de fem ständiga medlemmarna samt Tyskland å ena sidan och Iran å den andra om Irans nukleära program. Iran hade redan tidigare meddelat att de från sin sida inte var beredda att överhuvudtaget låta sitt nukleära program komma upp till debatt vid detta eller följande samtal.


Enligt Obamas uttalande vid G20 mötet i Pittsburg den 25 september verkar det som om han förstått att tidpunkten för öppna samtal var över och att det nu gällde att ställa Iran inför hotet om bitande sanktioner. Ryssland signalerar dessutom att de är villiga att positivt överväga en upptrappning av sanktionerna Förbundskansler Merkel deltog inte i General församlingens möten pga att hon befann sig i den tyska valkampanjens slut spurt men lät vid G20 mötet, där hon deltog, meddela att hon slöt upp på sina två europeiska kollegors sida.


Iran signalerade redan de 26 september att man förstått vart vinden blåser och reagerade enligt principen "anfall är bästa försvar". Från Teheran meddelades att de revolutionära gardena under ett antal dagar med början den 27 september skulle hålla övningar med medel- och långdistansraketer.


Det inträffade är allt annat än överraskande men det utgör trotts allt ett allvarligt bakslag för Obamas utrikespolitik visa vi Iran. Denna hade under hela tiden sedan han tillträtt den 20 januari 2009 byggt på att genom diplomatiska samtal (engagement) komma fram till en lösning på Irans, enligt USA, eventuella avsikt att anskaffa egna kärnvapen. Bakgrunden till att Obama ville undvika att komma i en frontal konflikt med Iran var att man från USA´s sida insåg att ett gott förhållande mellan de båda skulle avsevärt förbättra möjligheterna till en positiv vändning i kampanjen mot Taliban i Afghanistan, eller som det nu med rätta på amerikansk militärslang kallas AfPak (Afghnistan-Pakistan) kampanjen.


Obama har redan från tiden för president valskampanjen klart insett att utan att taliban och med dem lierade (bl.a. Al Qaeda) förlorade sitt inflytande i Afghanistan samt Pakistan så skulle man inte kunna komma till rätta med den Internationella Jihadist rörelsen. Men Obama och hans närmaste män insåg inte i tid att Iran var ointresserat av en sådan lösning. Den Iranska ledningens inställning är i sig helt logisk. Varför skulle den vara intresserad av att hjälpa USA att bekämpa den Internationella Jihadist rörelsen?


Den koalition som nu bildats är intressant även ur europeisk synvinkel. De tre starka EU staterna, Frankrike, Storbritannien och Tyskland har utan röra en min totalt sid steppat den formella EU ledningen med Sverige i spetsen. De tre, som är de militärt starkaste staterna i EU, ser till sina egna intressen utan att fråga resten av EU medlemmarna. De vet dessutom att de, i en het konflikt med Iran, skulle från europeisk sida få dra hela lasset möjligtvis med hjälp av Italien och Polen.


Medlemmar i den svenska delegationen vid G20 mötet har enligt mediauppgifter uttryckt sitt missnöje med att de stora pojkarna mer intresserade sig för den Iranska bomben än ekonomiskt samarbete och miljöfrågor. Att svenska representanter kan uttrycka sig på det sättet är i och för sig skrämmande men knappast förvånande om man tar med i beräkningen att Sverige är ett land där på dess territorial vatten icke helt små lastfartyg kapas utan att någon myndighet ingriper. Det är dessutom ett land i vilket det går att skäla ett kontantbelopp på i runt en miljard SEK från ett penningföråd vars 14 tjänstgörande vakter samtliga var obeväpnade. Att sedan polis helikoptrar parkeras i en hangar utan bevakning så att bovarna kan aptera, visserligen dummy, sprängladdningar på dem kan ju inte förvåna någon.


Skämt å sida, de tre exemplen ovan tyder på att Sverige inte kan värna sitt territorium och dess invånares väl och ve. Man skall ju då inte heller förvåna sig över att Ryssland under den senaste tiden utfört två stora militära manövrer i Östersjö området utan att media i Sverige reagerat.


Qvo Vadis Sverige, det land i vilket jag föddes och växte upp.

Läs även andra bloggares åsikter om Afghanistan, Al Qaeda, EU, Iran, Frankrike, Storbritanien, Tyskland, Sverige, G20,
revolutionära garden,

DN, DN2, DN3, DN4,
SvD, Svd2, SvD3,
Sydsvenskan,
Dagen,
Barometern,
Barometern2
Blt, Blt2,
VG, VG2,
DB, DB2,

Är USA på väg till München?

Ända sedan president Obamas tillträde har vi frågat oss vad USA´s politik gentemot det iranska kärnkrafts/vapen programmet egentligen är. Det enda som man klart sagt i Washington är att Obama regimen vill få till stånd diplomatiska förhandlingar för att få Iran att nöja sig med enbart civil kärnkraftsutveckling.

En längre tid fick vi höra att man i Washington hade fastställt att man i slutet av september skulle fatta slutliga besked om (kraft?) åtgärder såvida Iran intill dess inte lämnat klart besked i frågan om vad man egentligen höll på med.

Det har försiggått förhandlingar mellan USA, Ryssland, China, Storbritannien, Frankrike och Tyskland vilken sorts sanktioner man skulle tillgripa om det iranska svaret inte skulle bli tillfredsställande. Men man fattade inget slutgiltigt beslut i väntan på svaret.

Det var dock klart att det skulle bli svårt att komma fram till ett enhälligt beslut i åtgärdsfrågan då såväl Ryssland som China signalerade att man inte skulle gå med på några reella förändringar i de sanktioner som redan beslutats av FN´s säkerhetsråd.

Iran gjorde sig inte heller någon överdriven brådska med att komma med klargörande till de förfrågningar som de sex hade ställt dess regim inför. Om nu någon hade trott att Iran skulle komma med konkreta svar så blev den rejält besviken. Det iranska svaret som överlämnades i början av september innehöll inte ett enda ord om det iranska kärnkraft/vapen programmet utan inskränkte sig till att förklara att man var öppen för förhandlingar i ett antal internationella frågor däribland kärnvapen avrustning.

Den iranske presidenten förklarade samtidigt att Iran inte under några förhållanden skulle kunna tänka sig att tåla inskränkningar på sin rätt som suverän stat i vad som rörde nukleära frågor. Man får inte glömma att den iranska regim som levererade det femsidiga svaret var den mest extrema som Iran haft på 20 år och att det var efter ett val med förfalskat resultat, med brutalt våld nedslagna demonstrationer, efter skenrättegångar av "reform"vänliga oppositionspolitiker samt efter att man tillsatt en internationellt eftersökt terrorist som försvarsminister.

Till detta kan tilläggas att det i dag i Maariv rapporteras att säkerhetsstyrkorna i "The United Arab Emirates" för en tid sedan omintetgjort en mega terroraktion att spränga världens högsta byggnad (818 meter). Denna jätte skyskrapa i Dubai som avses att bli invigd i december 2009 går under namnet "The Dubai Towers". Aktionen var med yttersta sannolikhet initierad av de iranska revolutionära gardena.

Det iranska svaret kom vid en tidpunkt då USA just föreföll att stärka sanktionerna, visserligen utan medverkan av Ryssland och China men med stöd av de ledande europeiska länderna samt Canada. Det såg verkligen ut som om Obama administrationen aldrig haft ett bättre tillfälle att att sätta punkt för det iranska nukleära projektet.

De första amerikanska reaktionerna, om än icke på högsta nivå, till det iranska förslaget var diplomatiskt negativa i huvudsak med hänsyn till att det inte innehöll något som rörde det iranska nukleära programmet.

De som av naturliga skäl väntat sig att president Obama omedelbart skulle gå ut med ett meddelande om att USA tillsammans med de tre ledande europeiska staterna samt Canada avsåg att gå ut med ett beslut om skärpta sanktioner såvida inte Iran omedelbart meddelade att inget hinder förelåg att det iranska nukleära programmet skulle vara huvudpunkten för förhandlingarna blev dock grymt besvikna.

USA meddelade att man var villig att "test Iran´s willingnest to engage". Talesmannen för State Department påpekade bland annat " If we have a meeting, we are going to bring up the nuclear issue, and we will see how Iran responds to that".

Det förefaller helt uppenbart att beslutet att ge ett positivt svar på Irans propå om samtal i vissa frågor bland vilka Iran inte inkluderade de nukleära, och detta med hoppet att Iran trotts allt skulle visa sig vara villigt att gå in på förhandlingar om dessa, fattats av president Obama själv.

Att Obama med detta helt bortsåg från att man tidigare från USA ansett att slutet på september var den sista tidpunkt vid vilken man måste avgöra huruvida det iranska nukleära programmet på något sätt accepteras av Världssamfundet eller ej, och i det senare fallet vilka åtgärder som nu måste tillgripas för att förhindra att Iran skulle bli den tionde kärnvapenmakten på den blå planeten.

Nu hintade man istället att slutet av december skulle vara "deadline" i frågan. Även detta skall man tydligtvis ta med en liten nypa salt. USA´s FN ambassadör och Obamas förtrogna, Susan Rice, förklarade nyligen " The administration would not impose artificial deadlines on Ahmadinejad".

Om Iran var ute för att vinna tid för sitt kärnvapenprogram så har de fått ytterligare tre månader utöver de åtta de redan fått tidigare. Dessutom vore det inte ologiskt om den iranska ledningen var mer eller mindre säker på att även denna deadline skulle visa sig vara lätt töjbar.

Men saker och ting har komplicerats av två iranska uttalanden den 14 september som båda refereras i Yediots pappersupplaga den 15 september 2009. Det första är från Ali Achbar Sahlahi, ordförande i den Iranska nationella nukleära kommisionen, som säger "stormakterna har frihet att ta upp vilka frågor de önskar men vi kommer inte att förhandla om den nukleära frågan..." Det andra är från det iranska utrikesdepartementets talesman, Hassan Kashkauwi (transkriberingen osäker), som envisas med att påpeka att förhandlingarna enbart kommer att omfatta det nya iranska förslaget om regional säkerhet och ekonomiskt samarbete. Dessa två uttalnden tillsammans med Ahmadinejads ovan refererade lämnar ju knappast speciellt mycket utrymme (lindrigt sagt) för konstruktiva samtal om Irans kärnvapenprogram.

Y-net news refererar på kvällen den 15 september 2009 ett uttalande av Hillary Clinton som enligt ovannämnda sajt uttalat sig på följande sätt.
US Secretary of State Hillary Clinton said on Tuesday the nuclear issue "cannot be ignored" in upcoming talks with Iran, despite Tehran's statement it would not bargain over its right to a nuclear program.

"I think it is important to underscore that we have made clear to the Iranians that any talks we participate in must address the nuclear issue head on. It cannot be ignored," Clinton said after a meeting with Uruguayan President Tabare Vazquez. (Reuters

Var detta uttalande clearat med Vita huset? Frågan är nu vem som kommer att blinka först, USA´s president eller Irans. Svaret på den frågan rör väl och vä för milioner av människor i Mellanöstern idag och Europa i morgon. Den kommer också att ge svaret på frågan som ställdes i min bloggpost den 13 april. Obama och Iran. Vart är du på väg? Chamberlain eller Churchill?

Mardrömsbilden är en Obama som går ned för trappan från Air Force One viftande med ett pappersark och ropar "Peace in our time". (Chamberlain vid hemkomsten från münchenkonferensen 1938 där Storbritanien tillsammans med Frankrike sålt ut den Tjeckoslovakiska staten till Hitler).

Ytterligare ett tecken på att Iran ökar takten i utveclingen av sin kärnvapenkapacitet är det forcerade utvecklingsarbetet på långdistansrobotar som har en räckvidd för att träffa stora delar av Europa. De kan knappast vara avsedda för konventionella stridsspetsar. Förhoppningsfullt kommer jag att återkomma med en bloggpost om detta ämne.

Läs även andra bloggares åsikter om Iran, USA, Obama, kärnvapen, Terror.

DN
DN2
DN3
DN4
DN5
SvD
SvD2
SvD3
Sydsvenskan
Dagen
Barometern
BLT
VG
DB

Valet i Iran - en maskerad militärkupp

Det senaste "valet" i Iran har varit en item som till stor del räddat världens nyhetsmedia från den vanliga sommartorkan. Den gängse slutsatsen av valet och de följande demonstrationerna som slogs ner på ett gämförelsevis inte så brutalt sätt, åtminstånde gämfört med kinesernas handhavande av oroligheter bland den Uigureriska minoriteten (Enl. SvD den 09072009 har 600-800 dödats) är att Ayatulla styret kommer att fortsätta men att ett regimskifte i reformistisk riktning bara är en tidsfråga.

Men inte alla håller med om detta. Ehud Yari, en av Israels ledande journalistiska experter i Mellanösternfrågor publicerade i tisdags en artikel i vilken han hävdade att det i grund och botten var fråga om en militär kupp i scensatt av Irans revulutionära garde.

Artikels titel var "Here´s the real message behind Iran´s disputed election".

Eftersom artikeln är för viktig, lång och detaljerad vill jag inte ge mig in på att referera den utan kommer bara att ge ett smakprov samt länk till artikeln.

...........................The re-election of Mahmoud Ahmadinejad for a second term as Iran's President represents the emergence of the Iranian Revolutionary Guards Corp as a military dictatorship — pushing aside the clerics and mullahs. It's a new Iran in many ways. It's an Iran in which the Supreme Leader, despite what you will read in most of the Western press, is not the real victor in the election. He manipulated the elections in such a way as to have Ahmadinejad re-elected. Now, however, the Supreme Leader works for Ahmadinejad, rather than the other way around.

It's a new Iran because it's no longer the Islamic Revolution regime as we have known it since Khomeini took over in 1979. Ahmadinejad's Government is already 60 per cent Revolutionary Guard, and the Iranian parliament is 40 to 50 per cent ex-Revolutionary Guard officers. ..........

Man kan knappast tvivla på den tes som Ehud Yari lägger fram, då han mycket sällan tar fel. I de västerländska medierna förekommande repotagen finns det alldeles för mycket av "konservativa mot reformister" och "bad guys - god guys" syndrom, som visar att rapportören ser händelserna genom ett västerländskt prisma.

OK här är länken håll till godo och håll i er.

Läs även andra bloggares åsikter om Islamic revolution, Revolutionary Guards, Iran, Kärnvapen, USA,

Knuff

DN
DN2
DN3
SvD
SvD2
SvD3
SvD4
Sydsvenskan
Dagen
Barometern
VG
DB

Bloggar
Bloggnamnet länkar till bloggen ifråga. Titeln på specifik bloggpost länkar till den specifika bloggposten.
De listade bloggarna är enligt min mening intressanta. Detta betyder inte att jag alltid håller med om vad som skrivs i dem.
FIM Israels arme gjorde mer för att.....
Ilya Meyer Meningen med livet
MXp Palestinas fredshinder, PLO-artikel 24 och Shejk Tamimi
I Gilboas svala skugga Human rights börjar lukta
Al HaMatzav Nordkorea i dag är Iran i morgon
Jihad i Malmö Vardagen i en shariadomstol
Rabnor tycker och tänker Gas
Danofsky for President En riktig midsommarKrantz
Israel i Sverige Vad skall Israel göra med Iran
Hellströms okultiverade tanketrädgård Upprepade dumheter om arabvärlden och palestinierna
Mina tankar Brännhet läsning
Svensk Historia SDI mer nådigt än någonsin
Pophöger Israelisk ubåt i Suez kanalen
Wisemans Wisdoms Vad som komma kan
Gudmundson Mot Gösta Hultén och hans likarDick Erixon Xinjiang, kommunister och islamister
Gulan Avci Angela Merkel bör akta sig för att be om ursäkt

Israel och Egypten signalerar till Iran, Gulfstaterna och USA

De senaste dagarna har de israeliska och i viss mån de internationella medierna haft inte så få nyhetssnuttar och kommentarer om att en topp modern israelisk ubåt öppet seglat genom Suez kanalen och deltagit i en flottövning i Elat/Aqaba viken.

Det vill säga, deltagandet i flottövningen kommenterades mindre då detta ansågs vara ett svepskäl.

Huvudsaken var att Egypten låtit en israelisk ubåt öppet passera genom Suez kanalen samt att Israel på detta sätt fått en lösning på problemet att snabbt stationera strategiska ubåtar i Indiska Oceanen inom relativt kort avstånd från Iran.

Det egyptiska beslutet att låta eventuellt kärnvapenutrustade israeliska ubåtar passera Suez kanalen är ett strategiskt beslut av ytterst stor betydelse då det signalerar till hela omvärlden inklusive USA att Egypten ser det iranska kärnvapen programmet som ett hot och är villigt att underlätta för Israel att undanröja det. Det signalerar dessutom att Egypten liksom Israel ser på USA`s diplomatiska ansträngningar att hindra projektet med stor tveksamhet.

Ubåt i Suez Kanalen

Den Israeliska flottan har för närvarande tre tyskbyggda ytterst moderna ubåtar av typen Dolphin . Ytterligare två kommer att levereras under år 2010. Dessa fem fartyg kombinerar dagens mest avancerade navigations och stridssystem vilka dessutom är ytterst enkla att sköta. Enligt internationella källor så kan dessa ubåtar avlossa strategiska kryssningsmissiler med en räckvidd av upp till 1.500 km. Sådana kryssningsmissiler kan sedan ett antal år sedan förses med kärnvapen stridsspetsar.

Enligt internationella källor så har Israel tidigare stationerat ubåtar av ovannämnda typ Indiska Oceanen utanför den iranska kusten. Då det tidigare inte rapporterats att Egypten gett tillstånd för israeliska ubåtar att använda sig av Suez kanalen så förefaller det som ubåtarna i dessa fall gjort en långresa runt Afrikas sydspets. En sådan färd är ju av naturliga skäl förknippad med avsevärda logistiska problem så, om nu de i frågan om Irans kärnvapen egyptiska och israeliska sammanfallande intressena gjort att Egypten ger tillstånd för israeliska ubåtar att använda Suez kanalen så har den strategiska situationen mellan Israel och Iran förändrats avsevärt till Israels fördel. I stället för veckor är det frågan om dagar för en av de moderna israeliska ubåtarna att komma fram till en lämplig position för att öppna verkningeld mot specifika mål i Iran.

Om tidigare det tagits för givet att ett eventuellt preventivt israeliskt angrepp på iranska kärnvapeninstalationer alltid skulle utföras av det israeliska flygvapnet så kan nu även den moderna delen av Israels ubåtsvapen också komma att spela en roll i denna del av konflikten, och inte bara ha rollen av att vara verktyget för Israels "second strike capability". Det är självklart att den ytterst viktiga rollen kvarstår, då trots allt risken för ett iranskt nukleärt överrasknings angrepp kan komma att allvarligt hindra den israeliska förmågan att retaliera med flyg och ballistiska raketer (Jericho 3). Det är självklart att den israeliska ubåtens färd genom Suez kanalen, och allt vad det innebär ur politisk och militär strategisk synpunkt, kommer att noteras i Gulfstaterna, Iran och USA.

Man kan fråga sig vad som ligger bakom den amerikanske vice presidenten Jo Bidens ytterst klara uttalande i en intervju i ABC att "Washington inte skulle hindra Israel om detta land skulle anfalla Iran. Israel har rätt att fatta ett sådant beslut och vi har ingen rätt att hindra det då Israel är en självständig stat som själv beslutar vad dess intressen är rörande Iran liksom i alla andra frågor". Han tillade därefter " Dom har rätt att göra det alldeles frånsett om vi håller med eller inte. Varje självständig stat har rätt att fatta sådana beslut".

Var detta ett uttalande av en ledande politiker som är känd för sin vana att ofta uttala sin personliga mening eller var det ett överlagt policy uttalande som speglar Obama administrationens dilemma, då den troligtvis börjar inse att det inte blir så lätt att förhandla med Aytollornas regim i Teheran? I Vita huset har man givetvis redan frågat sig hur den inhemska opinionen skulle reagera inför en förhandlingprocess som har till uppgift att förbättra kontakterna mellan USA och Iran.

Man har troligtvis insett att det inte skulle gå att uppnå målet att frysa det iranska kärnvapenprogrammet innan det blev ett faktum med minst en bomb. Vad vore då naturligare att låta Israel ta hand om den "heta potatisen". Världsopinionen skulle dessutom skräna på Israel och bortse från att USA själv sjabblat hela processen.

Vem har påstått att Obama och hans administration företrädde höga moraliska principer?

Ett är dock klart, det var inte ett enhälligt beslut i Washington. USA´s ÖB, Mike Mullen, var inte förtjust i beslutet och State Department slingrade sig med uttalanden om självständiga staters rätt att fatta beslut.

Samtidigt med allt detta publicerades att Saudi Arabien skulle gått med på att israeliska flygplan skulle få överflyga landet på väg till och från Iran. Ovisst vem som kokat ihop detta, som visserligen ur militär synpunkt är vettigt, men det förefaller varit en definitiv tidnings anka.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Iran, Egypten, Saudi Arabien, USA, Kärnvapen, Obama,

Knuff

DN
DN2
DN3
DN4
DN5
SvD
Sydsvenskan
Sydsvenskan2
Dagen
Barometern
VG
DB

Bloggar
Bloggnamnet länkar till bloggen ifråga. Titeln på specifik bloggpost länkar till den specifika bloggposten.
De listade bloggarna är enligt min mening intressanta. Detta betyder inte att jag alltid håller med om vad som skrivs i dem.
FIM Amnestys nygamla Gazarapport avfärdades redan i februari
Ilya Meyer Meningen med livet
MXp Kinas våld mot Uighurernas protester liknar Tiananmen
I Gilboas svala skugga Frukt och Grönt
Al HaMatzav Hamas erkänner användandet av "mänskliga sköldar"
Jihad i Malmö Vardagen i en shariadomstol
Rabnor tycker och tänker Raul Wallenberg Postumt
Danofsky for President En riktig midsommarKrantz
Israel i Sverige Vad skall Israel göra med Iran
Hellströms okultiverade tanketrädgård Upprepade dumheter om arabvärlden och palestinierna
Mina tankar Brännhet läsning
Svensk Historia SDI mer nådigt än någonsin
Pophöger Israelisk ubåt i Suez kanalen
Wisemans Wisdoms Vad som komma kan
Gudmundson Mot Gösta Hultén och hans likar
Dick Erixon Europa tappar åter greppet om Balkan

Sverige, EU och Iran

Ordförandebytet i EU förde som väntat med sig reportage och kommentarer i icke ringa skala. Det är ju knappast förvånande att de svenska medierna gjort en stor sak av det.

I Israel har det i mer eller mindre inte uppmärksammats i någon större grad (lindrigt sagt). Orsakerna är många men det hör inte till denna bloggpost.

Den enda nyhetskommentaren som jag har sett i dag (01072009) var en liten snutt på Y- net (Yediot Achronots engelska nättidning).
Jag citerar den nedan In Extensio.

EU urges Iran to avoid confrontation with west

Sweden´s Prime Minister Fredrik Reinfeldt says he hopes Iran´s leaders "will make the right choice" in avoiding confrontation with the international community. Reinfeldt is urging Iran to "introduce reforms rather than create some conflicts" with the 27-nation European Union, the United States and others.

Sweden took over the EU presidency Wednesday. EU nations have increased criticism of Iran´s crackdown on protesters who allege last month´s precidental vote was rigged in favor of President Mahmoud Ahmadinejad. ( det uppgavs att nyheten hade distribuerats av AP (AF)).

I repotagen från Reinfeldts presskonferens har ovastående passus inte nämnts. Det förekommer endast information om att Reinfeldt inte självmant berörde Iran frågan samt att han på frågor om Iran svarade med allmänna meningar som att

"budskapet under och efter valet varit klart och tydligt, att folket vill ha reformer och att de vill leva i ett land i frihet. - Hur vi kan stödja denna strävan utan att måla in oss i ett hörn och utan att polarisera. Det är en ballans som vi måste ta hänsyn till" (SvD, nätupplagan 01072009)

Frågan är varför Reinfeldt dels inte självmant tog upp frågan om Iran samt varför han uttalade sig så undfallande. Sen kan man ju fråga sig varför det uttalande som AP och Y-nett citerade inte åtminstånde förekommer i de två stora svenska tidningarnas nätupplagor.

Kan det bero på det hot som Iran direkt och indirekt signalerat under de sista dagarna.

President Ahmadinjad sa i ett tal under veckan att "Vi måste använda alla våra resurser för att bryta ned de globala styrkornas monopol."

Man får inte bortse från att Iran har möjlighet att utföra terrordåd mer eller mindre över hela världen. Inte direkt men indirekt med hjälp av Hizbollas stora nät som i grund och botten kan nå de flesta platser på jorden.

Iran har sedan läge haft ett stort inflytande över Hizbolla men sedan befälhavaren för Hizbollas militära gren, Imad Mughiyah, förra året spängdes i luften i sin jeep i Damaskus, har Iran stärkt sin kontroll över organisationen.

Enligt internationella underättelseorganisationer så har chefen för det iranska revolutionär gardets Quds (Jerusalem) styrka, general Qassem Suleimani tagit ett starkt grepp över Hizbolla.

En brittisk källa påstår att "Hizbolla inte är den oberoende enhet som den var innan Mughniyah dödades. Under honom skulle inte Hizbolla varit inblandat i en rad av de verksamheter som organisationen för närvarande antas vara inblandad i."

Förhoppningsfullt får Reinfeldt syssla i fred med den ekonomiska krisen och miljöfrågorna men risken är storatt han som EU´s ledare kommer att bli tvungen att ta sig mycket tid med de storpolitiska frågorna av vilka en, Iran, redan bultar på dörren.

Som ett smakprov på vad som väntar honom kan man se ingressen till en artikel som idag 010709 på eftermiddagen publicerades i DNs nätupplaga

"Irans försvarsstabs chef avfärdade på onsdagen EU som förhandlingspart om det iranska kärnteknikprogrammet med hänvisning till unionens "inblandning" i kravallerna efter presidentvalet den 12 juni".

Ord och inga visor. Med tanke på hur centralt och toppstyrt Iran är så kan man inte avföra det som något privat önsketänkande från en general.

Läs även andra bloggares åsikter om EU, Hizbolla, Iran, nukleära program, Sverige,



DN
DN2
DN3
DN4
SvD
SvD2
SvD3
SvD4
Sydsvenskan
Sydsvenskan2
Dagen
Barometern
VG
DB

Bloggar
FIM Hamas hjälper mullaregimen slå ned protesterna
Ilya Meyer Meningen med livet
MXp
I Gilboas svala skugga Obama, förbarma dig
Al HaMatzav Vad Obama borde ha sagt ang. Iran
Rabnor tycker och tänker Mirakelvändning
Sökandes sanningen-eller politiskt korrekt Gaza? Vad hände egentligen? Och varför?
Danofsky for President En riktig midsommarKrantz
Israel i Sverige Vad skall Israel göra med Iran
Hellströms okultiverade tanketrädgård Upprepade dumheter om arabvärlden och palestinierna
Mina tankar Bollen är rund
Svensk Historia Rörigt värre
Wisemans Wisdoms
Gudmundson Svensk marockanska terrorkoplingar igen

Bibbi Natanyahus tal och två andra händelser

Tio dagar har gått sedan president Barack H. Obama höll sitt stora programtal i Kairo. Tills dags dato finns det tre stora händelser i Mellanöstern som i viss mån påverkats av valet.

Den första var Hizbollas misslyckande att ta den parlamentariska makten i Libanon. Valutgången var snarlik med den förra för fem år sedan och detta var en klar missräkning för Hizbolla som hade satsat på att få den parlamentariska makten i landet. Organisationen hade redan en mer eller mindre styrande facto makt i Libanon pga dess mycket starka militära milis. Valutgången kan eventuellt försvaga Hizbollas ställning men inte i någon större grad. Obamas tal torde dock inte haft någon större inverkan på valet.

Den andra var presidentvalet i Iran. Ingen lär någonsin få veta vad det egentliga resultatet var. Ett är dock säkert, Ahmadinejads seger, om han nu ens verkligen vann, var säkert mycket mindre än det officiella resultatet. De styrande ayatullorna gav Obama en rungande örfil. Det är med denna regim som Obama nu skall börja tala försoning med. Även om han inte har Bush´s krav på demokratisering så blir det nog ganska svårt att inför den amerikanska opinionen låtsas som om det ordentligt riggade presidentvalet enbart är en iransk inre angelägenhet. Dessutom blev det i valets slutskede helt klart att frågan om Irans kärnvapen inte var en fråga som skilde de konservativa från de mer reformvänliga. Det iranska känvapenprogrammet visade sig vara en övergripande nationell fråga som stöddes av alla politiska läger!

Sen kommer vi till Natanyahu´s tal på kvällen den 14 juni. Talet som skulle visa om det fanns en möjlighet att brygga över motsättningarna mellan Obama administrationen och den israeliska regeringens politik i frågan om en slutlig uppgörelse av konflikten mellan Israel och palestinierna.

Den nya administrationen i Washington har signalerat på ett ytterst klart sätt att den vill ha en snabbt slut på konflikten samt att Israel skulle få göra avsevärda och i de flesta israelers ögon alltför stora uppoffringar. Då Israel är så beroende av USA så skulle en allvarlig konflikt få ytterst allvarliga konsekvenser för Israel.

Det var sådeles med stor oro som det israeliska folket slog sig ner framför TV apparaterna kl 2000 på kvällen den 14 juni. Vi visste frånsett vad var och en av oss hade för uppfattning i frågorna, att Bibbi definitivt inte var för någon palestinsk stat över huvud taget och dessutom ansåg att Israel hade rätt att fortsätta med utbyggnaden av bosättningarna på västbanken. Hans regerings parlamentsunderlag var till största delen enig med honom i dessa frågor. Hur skicklig han än var med att formulera sig så skulle det inte vara lätt att komma förbi Obamas krav på ett klart godtagande av principen "Två stater för två folk" samt ett fullständigt byggstopp inom bosättningarna.

Han började sitt tal med ett avsnitt om det Iranska kärnvapenprogrammet som närmast var ett sätt att påpeka för Obama administrationen att det fanns en del andra stora problem i området.

Därefter tog han upp det judiska folkets flertusenåriga förbindelse med Israels land och den sionistiska rörelsens verksamhet i området upp till staten Israels utropande 1948. Detta som svar på Obamas ganska klara påpekande i Kairotalet att Israels upprättande hade motiverats av Förintelsen. Ingen tvekan om att de israeliska åhörarna tyckte om detta avsnitt.

Han tog upp förhållandet att araberna - palestinska som icke palestinska - konstant under åren och i alla situationer förnekat, i ord och med våld, all judisk rätt till området.

Men han medgav att det idag fanns en palestinsk arabisk befolkning som även den bodde i området och att på sikt den enda lösningen på konflikten var att upprätta en palestinsk stat vid sidan av Israel. Men han framförde mycket klara krav för att Israel skulle gå med på detta.

Den palestinska staten skulle bli demilitariserad, inte ha rätt att ingå militära avtal med andra stater eller organisationer samt inte ha total överhöghet över gränsövergångar och sitt luftområde. Dessa krav baserades på mer än hundra års erfarenhet av säkerhetsproblem mellan judar och araber i området. Utöver detta skulle araberna inklusive palestinierna erkänna Israel som en judisk stat.

Det är ingen tvekan om att Natanyahu lyckades med konst stycket att komma med en lösningsmodell som en mycket stor majoritet av Israels judiska befolkning skulle hålla med om. Endast svärmare på den yttersta höger- och vänster kanten kan i sak opponera sig mot denna modell. Dessutom spelade den tillbaka bollen från Israels planhalva till USA´s och palestiniernas. Det är intressant att Arie Shavit skrev en artikel i HaAretz den 11 juni som precis förordade en sådan modell. Slagordsmässigt uttryckt "Ett demilitariserat Palestina brevid ett judiskt Israel"

Enligt de första uppgifterna från washington så mottogs Natanyahus tal positivt av president Obama.

Läs även andra bloggares åsikter om Natanyahu, Obama, Israel, Hizbolla, Iran, Libanon

DN
DN2
DN3
DN4
DN5
DN6
DN7
DN8
DN9
SvD
SvD2
SvD3
SvD4
Sydsvenskan
Dagen
VG
VG2
VG3
DB
DB2