Mubarak avgår ej. Omar Suleiman får befogenheten att utforma övergången till nytt statsskick.

Efter en halv dags väntan på talet i vilket man bedömde att Mubarak skulle meddela att han avgick från presidentposten fick demonstranterna på Frihetstorget i Kairo, Egyptens befolkning och alla de millioner runt om i världen som väntade på talet, se och höra en Mubarak som inte gav upp.

Han påpekade visserligen att han aldrig haft för avsikt att ställa upp i presidentvalet i september 2011, men utan att säga det i klartext gjorde han helt klart för alla att han ännu var Egyptens president. Han meddelade att han överförde befogenheterna att utföra de nödvändiga konstitutionella förändringarna för att kunna hålla demokratiska val på vicepresidenten general Omar Suleiman. Mubarak redogjorde för de kommittéer som redan tillsatts och som skulle tillsättas för att utföra arbetet.

Mubarak påpekade också att han hade full förståelse för de unga demonstranternas vilja att få ett bättre egyptiskt samhälle.

Hans framträdande var ytterst värdigt och han påminde åhörarna att han under 60 år konstant tjänat Egypten i såväl bistra som segerrika tider och nämnde speciellt tillfället när den egyptiska flaggan åter vajade i hela Sinai 1982. Han påpekade också att han skulle dö i Egypten

Han bad inte om uppslutning runt sitt program utan förklarade att det var naturligt och nödvändigt att Egyptens invånare skulle sluta upp runt general Suleimans arbete.

Han förklarade att Egypten med sin 6000 åriga historia hade sina traditioner och sitt sätt att lösa problem och att det på ren svenska var en smula ouppfostrat av länder med en historia på lite mer än 200 år att mästra Egyptens folk. Inget kryp för Obama!

Några minuter efter Mubaraks tal framträdde general Suleiman i Egyptisk TV och förklarade att nu var det viktigt att alla skulle sluta upp bakom arbetet med övergången. Även Suleiman hade uppskattande ord för de unga demonstranternas vilja att få ett bättre samhälle i Egypten.

Demonstranterna på Frihetstorget tog emot Mubaraks tal med visslingar och buanden. De hade inte fått vad de kräver - att Mubarak skulle avgå. Man kan förstå dem, men å andra sidan kan man undra hur de - och en stor del av dem har universitetsutbildning - inte kan förstå att i ett så centralistiskt samhälle som Egypten man inte bara kan göra sig av med presidenten utan att man klargjort för sig vad man skulle göra med samhället sen. Det förefaller som om de inte alls visste att enligt den egyptiska konstitutionen parlamentets talman blir fungerande president om presidenten dör eller avgår. Parlamentets nuvarande talman,Fathi Surur, är känd som en verkligt illasinnad och korrumperad politiker.

Utan att varken Mubarak eller Suleiman nämnde det var det helt klart att armen stod bakom Mubaraks linje. Suleiman är ännu aktiv general, chef för det egyptiska underrättelseväsendet.
Ingen skall tveka om att armen anser sig vara garanten för att det egyptiska samhället inte skall driva in totalt kaos.

DN, DN2, DN3,
SvD, SvD2,
Sydsvenskan,
Dagen,
SVT, SVT2, SVT3, SVT4,
Expressen,
VG, VG2, VG3, VG4,

Läs även andra bloggares åsikter om Egypten, USA, Obama, Hosni Mubarak, Omar Suleiman,

Hur påverkar revolutionen i Egypten resten av M-Ö och speciellt Israel Uppdaterad 01022011 23.14

Uppdatering 01022011 23.14 President Hosni Mubarak meddelade i kväll i ett direktsänt TV tal till det egyptiska folket att han inte avser att ställa upp i presidentvalet i september 2011. Han tillade att han skulle göra allt för att underlätta det kommande regimskiftet. Underförstått i detta är att han avser med den nya regering som tillträdde i Egypten för två dagar sedan starta genomförandet av åtminstone en del av de av oppositionen krävda ekonomiska och konstitutionella reformerna.

Demonstranterna står dock fast vid sina krav på att Mubarak skall avgå omedelbart.

Kommentatorerna i media innan talet var mer eller mindre eniga om att han inte skulle lyckas sitta vid makten intill presidentvalet i september.

--------------------------------------------------------------

Ännu kan man inte klart förutsäga hur händelserna i Egypten kommer att påverka dels det egna landet och dels resten av Mellanöstern och då speciellt Israel. I media publiceras redan framtidsperspektiv men då ingen ännu vet vad som kommer att hända i Egypten är dessa förutsägelser ännu teoretiska spekulationer.

Detta innebär givetvis inte att de ansvariga politiska, ekonomiska och militära etablissemangen speciellt i Mellanöstern men även utanför detta område redan har börjat att dra upp alternativa handlingsplaner för olika utvecklingar av krisen i Egypten.

Förhoppningsfullt kommer jag att kunna redovisa huvud dragen i en del av dessa på denna blogg.

På internet sajten Stratfor publicerades i dag en artikel med rubriken "The Egypt Crisis in a Global Context: A Special Report." Den ger en kort historisk bakgrund, redogör för krisens förlopp samt ger en geopolitisk analys av krisens följder för Egypten och omvärlden. Artikeln är skriven av George Friedman som är känd för sina geopolitiska framtidsanalyser.

Med Stratfors tillstånd publiceras artikeln i originalform härnedan.

The Egypt Crisis in a Global Context: A Special Report

By George Friedman

It is not at all clear what will happen in the Egyptian revolution. It is not a surprise that this is happening. Hosni Mubarak has been president for more than a quarter of a century, ever since the assassination of Anwar Sadat. He is old and has been ill. No one expected him to live much longer, and his apparent plan, which was that he would be replaced by his son Gamal, was not going to happen even though it was a possibility a year ago. There was no one, save his closest business associates, who wanted to see Mubarak’s succession plans happen. As his father weakened, Gamal’s succession became even less likely. Mubarak’s failure to design a credible succession plan guaranteed instability on his death. Since everyone knew that there would be instability on his death, there were obviously those who saw little advantage to acting before he died. Who these people were and what they wanted is the issue.

Let’s begin by considering the regime. In 1952, Col. Gamal Abdel Nasser staged a military coup that displaced the Egyptian monarchy, civilian officers in the military, and British influence in Egypt. Nasser created a government based on military power as the major stabilizing and progressive force in Egypt. His revolution was secular and socialist. In short, it was a statist regime dominated by the military. On Nasser’s death, Anwar Sadat replaced him. On Sadat’s assassination, Hosni Mubarak replaced him. Both of these men came from the military as Nasser did. However their foreign policy might have differed from Nasser’s, the regime remained intact.

Mubarak’s Opponents

The demands for Mubarak’s resignation come from many quarters, including from members of the regime — particularly the military — who regard Mubarak’s unwillingness to permit them to dictate the succession as endangering the regime. For some of them, the demonstrations represent both a threat and opportunity. Obviously, the demonstrations might get out of hand and destroy the regime. On the other hand, the demonstrations might be enough to force Mubarak to resign, allow a replacement — for example, Omar Suleiman, the head of intelligence who Mubarak recently appointed vice president — and thereby save the regime. This is not to say that they fomented the demonstrations, but some must have seen the demonstrations as an opportunity.

This is particularly the case in the sense that the demonstrators are deeply divided among themselves and thus far do not appear to have been able to generate the type of mass movement that toppled the Shah of Iran’s regime in 1979. More important, the demonstrators are clearly united in opposing Mubarak as an individual, and to a large extent united in opposing the regime. Beyond that, there is a deep divide in the opposition.

Western media has read the uprising as a demand for Western-style liberal democracy. Many certainly are demanding that. What is not clear is that this is moving Egypt’s peasants, workers and merchant class to rise en masse. Their interests have far more to do with the state of the Egyptian economy than with the principles of liberal democracy. As in Iran in 2009, the democratic revolution, if focused on democrats, cannot triumph unless it generates broader support.

The other element in this uprising is the Muslim Brotherhood. The consensus of most observers is that the Muslim Brotherhood at this point is no longer a radical movement and is too weak to influence the revolution. This may be possible, but it is not obvious. The Muslim Brotherhood has many strands, many of which have been quiet under Mubarak’s repression. It is not clear who will emerge if Mubarak falls. It is certainly not clear that they are weaker than the democratic demonstrators. It is a mistake to confuse the Muslim Brotherhood’s caution with weakness. Another way to look at them is that they have bided their time and toned down their real views, waiting for the kind of moment provided by Mubarak’s succession. I would suspect that the Muslim Brotherhood has more potential influence among the Egyptian masses than the Western-oriented demonstrators or Mohamed ElBaradei, the former head of the International Atomic Energy Agency, who is emerging as their leader.

There is, of course, the usual discussion of what U.S. President Barack Obama’s view is, or what the Europeans think, or what the Iranians are up to. All of them undoubtedly have thoughts and even plans. In my view, trying to shape the political dynamics of a country like Egypt from Iran or the United States is futile, and believing that what is happening in Egypt is the result of their conspiracies is nonsense. A lot of people care what is happening there, and a lot of people are saying all sorts of things and even spending money on spies and Twitter. Egypt’s regime can be influenced in this way, but a revolution really doesn’t depend on what the European Union or Tehran says.

There are four outcomes possible. First, the regime might survive. Mubarak might stabilize the situation, or more likely, another senior military official would replace him after a decent interval. Another possibility under the scenario of the regime’s survival is that there may be a coup of the colonels, as we discussed yesterday. A second possibility is that the demonstrators might force elections in which ElBaradei or someone like him could be elected and Egypt might overthrow the statist model built by Nasser and proceed on the path of democracy. The third possibility is that the demonstrators force elections, which the Muslim Brotherhood could win and move forward with an Islamist-oriented agenda. The fourth possibility is that Egypt will sink into political chaos. The most likely path to this would be elections that result in political gridlock in which a viable candidate cannot be elected. If I were forced to choose, I would bet on the regime stabilizing itself and Mubarak leaving because of the relative weakness and division of the demonstrators. But that’s a guess and not a forecast.

Geopolitical Significance

Whatever happens matters a great deal to Egyptians. But only some of these outcomes are significant to the world. Among radical Islamists, the prospect of a radicalized Egypt represents a new lease on life. For Iran, such an outcome would be less pleasing. Iran is now the emerging center of radical Islamism; it would not welcome competition from Egypt, though it may be content with an Islamist Egypt that acts as an Iranian ally (something that would not be easy to ensure).

For the United States, an Islamist Egypt would be a strategic catastrophe. Egypt is the center of gravity in the Arab world. This would not only change the dynamic of the Arab world, it would reverse U.S. strategy since the end of the 1973 Arab-Israeli war. Sadat’s decision to reverse his alliance with the Soviets and form an alliance with the United States undermined the Soviet position in the Mediterranean and in the Arab world and strengthened the United States immeasurably. The support of Egyptian intelligence after 9/11 was critical in blocking and undermining al Qaeda. Were Egypt to stop that cooperation or become hostile, the U.S. strategy would be severely undermined

.

The great loser would be Israel. Israel’s national security has rested on its treaty with Egypt, signed by Menachem Begin with much criticism by the Israeli right. The demilitarization of the Sinai Peninsula not only protected Israel’s southern front, it meant that the survival of Israel was no longer at stake. Israel fought three wars (1948, 1967 and 1973) where its very existence was at issue. The threat was always from Egypt, and without Egypt in the mix, no coalition of powers could threaten Israel (excluding the now-distant possibility of Iranian nuclear weapons). In all of the wars Israel fought after its treaty with Egypt (the 1982 and 2006 wars in Lebanon) Israeli interests, but not survival, were at stake.

If Egypt were to abrogate the Camp David Accords and over time reconstruct its military into an effective force, the existential threat to Israel that existed before the treaty was signed would re-emerge. This would not happen quickly, but Israel would have to deal with two realities. The first is that the Israeli military is not nearly large enough or strong enough to occupy and control Egypt. The second is that the development of Egypt’s military would impose substantial costs on Israel and limit its room for maneuver.

There is thus a scenario that would potentially strengthen the radical Islamists while putting the United States, Israel, and potentially even Iran at a disadvantage, all for different reasons. That scenario emerges only if two things happen. First, the Muslim Brotherhood must become a dominant political force in Egypt. Second, they must turn out to be more radical than most observers currently believe they are — or they must, with power, evolve into something more radical.

If the advocates for democracy win, and if they elect someone like ElBaradei, it is unlikely that this scenario would take place. The pro-Western democratic faction is primarily concerned with domestic issues, are themselves secular and would not want to return to the wartime state prior to Camp David, because that would simply strengthen the military. If they win power, the geopolitical arrangements would remain unchanged.

Similarly, the geopolitical arrangements would remain in place if the military regime retained power — save for one scenario. If it was decided that the regime’s unpopularity could be mitigated by assuming a more anti-Western and anti-Israeli policy — in other words, if the regime decided to play the Islamist card, the situation could evolve as a Muslim Brotherhood government would. Indeed, as hard as it is to imagine, there could be an alliance with the Muslim Brotherhood designed to stabilize the regime. Stranger things have happened.

When we look at the political dynamic of Egypt, and try to imagine its connection to the international system, we can see that there are several scenarios under which certain political outcomes would have profound effects on the way the world works. That should not be surprising. When Egypt was a pro-Soviet Nasserite state, the world was a very different place than it had been before Nasser. When Sadat changed his foreign policy the world changed with it. If the Sadat foreign policy changes, the world changes again. Egypt is one of those countries whose internal politics matter to more than its own citizens.

Most of the outcomes I envision leave Egypt pretty much where it is. But not all. The situation is, as they say, in doubt, and the outcome is not trivial.

This report was republished with permission of Stratfor.

Läs även andra bloggares åsikter om Egypten, USA, Israel, Iran, Mellanöstern, Arab världen, Muslimska Brödraskapet, Hosni Mubarak. Omar Suleiman, Barack Obama,

Bloggar,
The Golani Spy,
FP Passport,
Försvar och säkerhet,
Israelnyheter,
Jihad i Malmö,
Counterterrorism Blog,
Terrorism Monitor,


DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, Svd9, SvD10, SvD11, SvD12, SvD13,
Dagen, Dagen2,
SVT, SVT2, SVT3, SVT4, SVT5, SVT6,
Expressen,
VG, VG2,

Quo Vadis Egypten?

Frågan vad som kommer att hända med och i Egypten är idag en fråga som det går att få många svar på beroende på vem man frågar. Situationen är så pass öppen att varje person eller institution som ger ett svar överhuvud taget är till stor del omedvetet influerad av dess eller dettas subjektiva intressen i sin utvärdering till vad som kommer att hända. Dessutom kan man inte bortse från att en del av svaren inte är en förutsägelse utan har formulerats av givaren på ett sätt som är avsett att påverka utvecklingen med och i Egypten

Situationen utvecklar sig dessutom med en hastighet som gör att ett svar som ges, inom 24 timmar kan vara helt obsolet.

Om man försöker analysera problemen i dagens Egypten kan man utan större svårighet fastställa grunder till dagens situation. Ett av dem är helt enkelt befolkningsutvecklingen. Antalet invånare för 30 år sedan var ca 40 millioner. I dag rör det sig om 87! Men den Egyptiska ledningen, läs president Hosni Mubarak, har inte fört en ekonomisk politik i landet som har kunnat skapa en reell ekonomisk grund för dessa 87 milioner att försörja sig på ett modernt och reellt sätt.

Det kommer att ta lång tid för varje typ av en ny regim att lösa detta problem samt att förklara för den egyptiska befolkningen varför det inte går att lösa detta grundläggande problem på några få år.

Ett annat problem är att i Egypten, i likhet med resten av arabländerna, det inte finns någon demokratisk tradition. Att utan en sådan över natten skapa ett demokratiskt samhälle är ju närmast en utopi. Dessutom möjliggör den för diverse antidemokratiska rörelser att under demokratins täckmantel ta makten.

När man tar del av vad som skrivs eller sägs i västerländska media kommen man till insikt om hur lite dessa förstår av de egyptiska problemen.

För alla de som ser massdemonstrationerna i Kairo som ett utslag av genuin gräsrots demokrati vill jag föreslå följande. Kolla bilderna från demonstrationerna. speciellt de som visar mängder av demonstranter. Hur många kvinnliga demonstranter ser ni? Låt er inte luras av bilder där fotografen zoomat in på en kvinnlig demonstrant. Bilderna från demonstrationerna visar klart hur det står till med könsdemokratin i Egypten.

Jag är den förste att hålla med om att man måste se till att medborgarna i de arabiska länderna blir i åtnjutande av en politisk och ekonomisk demokrati men vi måste se till att revolutionen inte kapas av det "Muslimska brödraskapet" i Egypten. För de okunniga är nämnda organisation en fundamentalistisk islamsk organisation vilken som mål har att göra den islamska lagstiftningen "Sharia" till den grundläggande lagstiftningen i Egypten. Om kapningen lyckas så får vi ju säga "bye, bye " till den Egyptiska demokratin. Det är definitivt en fara att det Muslimska brödraskapet kommer att lyckas då det är den största och i realiteten den enda reella egyptiska oppositions gruppen.

Enligt rapporter i israeliska etermedia så har det Muslimska brödraskapet varit mycket mer märkbart på gatorna i Kairo under söndagen (30012011) än tidigare.

Under eftermiddagen den 30 januari kom medelandena att Mohamed ElBaradei, den förre chefen för The International Atomic Energy Agency (IAEA), skulle tala på frihets torget i Kairo som ledare får en nybildad tak rörelse för sex egyptiska optionsgrupper. Däribland, och som den enda reella, det muslimska brödraskapet. Vid nitton tiden på kvällen kom ElBaradei till torget och höll ett tal inför tio tusentals demonstranter. Enligt uppgift så står han nu som ledare för en koalition av 10 egyptiska oppositions grupper - varav endast det Muslimska brödraskapet har en reell politisk betydelse. Han förklarade att han hade mandat från det egyptiska folket och gav president Mubarak ett ultimatum att lämna Egypten under kvällen.

ElBaradei är en helt ny figur på den egyptiska politiska scenen. Intrnationellt sett blev han känd som generalsekreterare för The International Atomic Energy Agency (IAEA). Han fick Nobels fredspris för sitt arbete inom IAEA. Han fick utstå mycket kritik för sitt alltför undfallande handlande i frågan om Irans nukleära program.

Enligt mediarapporter förefaller det som om den egyptiska armen mer och mer tar över makten i Egypten. Detta kan vara ett tecken på att Mubarak kommer att dra sig tillbaka från den dagliga administrationen och överlåta den på armen under ledning av den av honom utnämnde vise presidenten general Omar Suleiman. Även om det inte sagts rent ut av de Mubarak närstående är det mer eller mindre klart att varken president Mubarak eller att hans son Jemal Mubarak kommer att ställa upp i det inom några månader stundande presidentvalet.

Både inom den politiska och militära israeliska ledningarna har man under de senaste dagarna haft långa och allvarliga överläggningar om vad den nya situationen i Egypten kommer att innebära för de Israelisk-Egyptiska förbindelserna. Man hoppas att skadeverkningarna inte kommer att bli för stora men man är tyvärr mycket osäker om det. En liten illustration på detta var ett yttrande som ifrågasatte om Egypten i framtiden skulle begränsa Israels rätt att använda sig av Suez kanalen. Pga att Israel är en s.k. Ö-ekonomi, dvs en ekonomi som inte har internationella landförbindelser utan som är beroende av sjö- och lufttransporter är tillgång till Suez kanalen av största betydelse för landet. Det kan dessutom tilläggas att en blockad av israeliska marinenheters rätt att trafikera Suezkanalen skulle ha allvarliga följder för Israels geo strategiska situation.

Läs även andra bloggares åsikter om Egypten, Israel, Hosni Mubarak, Muslimska brödraskapet, Omar Suleiman,

Bloggar,
Al HaMatzav,
Försvar och Säkerhet,

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9,

SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, SvD10, SvD11, SvD12, SvD13, SvD14,

Sydsvenskan,
Dagen, Dagen2, Dagen3,
SVT, SVT2, SVT3, SVT4, SVT5, SVT6, SVT7,
Expressen,
VG, VG2, VG3, VG4, VG5,