Efter att ha snurrat runt i världspressen samt i bloggosfären fick vi i Israel till slut veta vad den s.k. säkerhetsskandalen egentligen handlade om då den gag order som en israelisk domstol lagt på fallet upphävdes den 08042010.
Det visade sig att historien var mycket större än vad diverse ledande tidningar i USA och Storbritannien luskat fram.
Kort sagt så bestod den av en säkerhetsdel och en del som rör principiella frågor om pressfrihet och demokrati, men det går inte helt att skilja på dem då det även i den del som rör pressfriheten finns både ideologiska och fysiska säkerhetsaspekter.
De sakliga uppgifterna i denna bloggpost är tagna från israeliska öppna media, såväl tryckta som olika former av elektroniska.
En israelisk ung kvinna, Anat Kamm, född 1987 fullgjorde sin obligatoriska värnplikt åren 2005 till 2007. Huvuddelen av denna gjordes vid chefen för centralkommandots byrå (lishkat aluf pikud hamerkaz). Hon avancerade till att få tjänstgöra som assistent till byråchefen. I denna sin funktion hade hon tillgång till handlingar som klassificerats som hemliga och ytterst hemliga. Som exempel kan nämnas detaljplanen för de israeliska styrkornas dispositioner vid utbrott av krig på centralkommandots frontavsnitt samt planen för det israeliska angreppet på Gaza december 2008 till januari 2009.
Innan Kamm placerades i den befattning som ovan omnämnts genomgick hon en obligatorisk säkerhetskontroll som hon tydligtvis passerade utan problem. (enligt uppgift så har denna kontroll numera skärpts).
Av skäl som inte är helt klara men som med yttersta sannolikhet bottnar i ideologisk övertygelse
kopierade Anat Kamm ca 2300 handlingar, varav 700 som var klassificerade som hemliga alternativt ytterst hemliga till två CD/DVD plattor.
Att Anat Kamm kunnat ta fram och dessutom kopiera handlingarna utan att misstankar om vad hon sysslade med pekar på en allvarlig brist på upprätthållande av gällande säkerhets föreskrifter.
När hon efter att ha slutfört sin obligatoriska militärtjänst tog hon med sig de två CD/DVD plattorna och lade in dem på sin personliga PC/lapptopp! För att förstå graden av det säkerhetsbrott hon därmed begick kan nämnas att när försvarsministern eller överbefälhavaren önskar ta del av delar av de handlingar hon tog med sig måste dessa funktionärer återlämna dokumenten efter att ha slutfört sin användning av dem. De får alltså inte ens förvaras på försvarsministerns eller överbefälhavarens kontor!
Man kan på goda grunder utgå från att hennes dator/datorer var normalt skyddade vilket inte utgör något som helst problem för en hyfsat yrkeskunnig hacker. Juridiskt sett är det på detta stadium av mindre intresse vad hon avsett att göra med handlingarna då det är brottsligt att förvara dokumenten i form av papperskopior eller på elektroniska/optiska media utanför en s.k. "säker anläggning".
Kamm började efter militärtjänsten arbeta på internet saiten Wallas nyhetstjänst och kommer så småningom i kontakt med inte så få journalister. Till en början har hon inte någon framgång med sina försök att intressera etablerade militärskribenter för det material som hon samlat på sig under sin militärtjänstgöring men under hösten 2008 får hon kontakt med en av tidningen HaAretz militärskribenter, Uri Blau.
Denne visar sig vara intresserad av materialet och Kamm överlämnade det till honom. Kamm förklarade för Blau att han inte hade rätt att publicera kopior av dokument som skulle ligga till grund för artiklar. Det är inte helt klart om han fick allt eller endast delar men Shabak anser i dag att han åtminstone erhållit en stor del av de 2300 dokumenten. Blau hade givetvis inte heller tillgång till en "säker anläggning" för handlingarnas förvaring.
Den 28 november 2008 publicerar Uri Blau en artikel i HaArertz som bygger på uppgifter i en av de handlingar som han erhållit av Kamm. Av artikeln framgår att trotts att Israels HD förklarat att IDF inte har rätt att utföra "utomrättsliga avrättningar" av terrorister på Västbanken om det varit möjligt att arrestera dem i stället, armen med tillstånd av ÖB (Gabi Ashkenazi) och dåvarande chefen för centralkommandot ( Yair Nave) i vissa fall och i strid med ovannämnda beslut av HD gavs rätten att genomföra "utomrättsliga avrättningar" även då det var möjligt att arrestera nämnda terrorister. HaAretz publicerade, i strid med Kamms instruktioner, kopia av det dokument som låg till grund till artikeln.
Gabi Ashkenazi beordrade Shabak och den israeliska polisen att undersöka hur HaAretz fått tillgång till det hemliga dokumentet. Givetvis åberopade både Uri Blau och HaAretz rätten att inte uppge källan för sina informationer men detta hindrade inte Shabak att då HaAretz angett ett visst dokument som grund för artikeln genom detta så småningom komma fram till vem som var källan, Anat Kamm. Genom att ignorera hennes krav att inte publicera kopior av dokumenten hade HaAretz indirekt satt sig över en av de grundläggande reglerna för pressfriheten nämligen rätten att inte röja källors identitet.
Men innan Shabak kommit fram till vem som var källan slöts ett avtal mellan Shabak och Uri Blau som innebar att han förpliktigade sig att överlämna de dokument han hade fått av Anat Kamm till Shabak, att hans innehav av dem inte skulle ligga till grund för en brottsutredning mot honom, att han inte var skyldig att uppge källan samt att hans dator skulle förstöras men att han skulle få ersättning för den.
Avtalet förklarades av Shabak vara ett bevis på att organisationen inte ville skada pressfriheten. En kort tid efter att avtalet ingåtts överlämnade Blau 50 dokument till Shabak och hans dator förstörs.
Två veckor därefter lyckades den av Shabak ledda utredningen komma fram till att Blaus källa var Anat Kamm. Hon erkände omedelbart att hon förutom att vara Blaus källa även kopierat dokumenten under sin tjänstgöring på chefen för centralkommandots byrå. Hon överlämnade allt sitt material till Shabak som när de erhöll mängden och karaktären av dokumenten fick en mindre shock. Dessutom anser man inom organisationen att Uri Blau och indirekt även HaAretz brutit mot överenskommelsen att överlämna alla dokument som de erhållit från Kamm. Det är ännu inte helt redovisat hur många dokument Kamm gett till Blau men det förefaller helt klart att det rör sig om mycket mer än 50.
Kamm häktades men det ändrades av domstol till husarrest intill rättegången som startar i mitten av april. Åklagarämbetets huvudanklagelse mot henne är grovt spioneri med avsikt att skada rikets säkerhet. Det förefaller dock otroligt att detta blir domen men utan tvekan kan hon få tillbringa ett antal år i fängelse. Parallellt med åtalet fick Shabak igenom sitt krav om en gag order rörande allt i fallet. Gag ordern förde med sig en mindre men inte för Israel sympatisk debatt i icke israeliska media.
Enligt åtalshandlingarna var hennes bevekelsegrund ideologisk dvs hon ville visa upp "Israels verkliga ansikte". Problemet med detta är dock att för det ändamålet hade det räckt med mindre än 10 dokument om behandlingen av palestinierna på Västbanken. Varför hade hon kopierat mängder av militärtekniska dokument som knappast skulle intressera de allmänna media men vara guldkorn för främmande underrättelsetjänster? Det var intressant att höra Judith Miller påpeka just detta då hon i dag, 11042010, på förmiddagen intervjuades i israelisk radio. Den 3 april i år skrev hon en bloggpost på The Daily Beast som de facto gjorde gag ordern totalt verkningslös.
Uri Blau lämnade Israel i december för resa i Kina och har därefter varit i "landsflykt" i England. Han och HaAretz bedrev under de senaste månaderna "förhandlingar" med Shabak om överlämnandet eller icke överlämnandet av ytterligare dokument som organisationen i fråga kräver av honom. Dessa förhandlingar har dock brutit samman. Enligt uppgift så har det utfärdats en häktningsorder mot Blau.
Uri Blau ser hela affären, inklusive Kamms handlande som en fråga om pressfrihet och Israels image i världen. Frågan är dock om inte han HaAretz och Kamm i verkligheten har skadat pressfriheten i Israel.
Hela den här historien är långt ifrån över men förhoppningsfullt får den sansade mitten i Israel överhand. Vi behöver verkligen inte extremisterna till vänster eller höger. Vi får aldrig glömma att demokratiska rättigheter, inklusive pressfriheten, måste utövas med ansvar. Annars hamnar man i total anarki!
Läs även andra bloggares åsikter om Pressfrihet, Censur, Israel, Demokrati,
DN,
SvD,
Skanskan,
HD,
BLT,
EK,
GP,
Dagen,
Det visade sig att historien var mycket större än vad diverse ledande tidningar i USA och Storbritannien luskat fram.
Kort sagt så bestod den av en säkerhetsdel och en del som rör principiella frågor om pressfrihet och demokrati, men det går inte helt att skilja på dem då det även i den del som rör pressfriheten finns både ideologiska och fysiska säkerhetsaspekter.
De sakliga uppgifterna i denna bloggpost är tagna från israeliska öppna media, såväl tryckta som olika former av elektroniska.
En israelisk ung kvinna, Anat Kamm, född 1987 fullgjorde sin obligatoriska värnplikt åren 2005 till 2007. Huvuddelen av denna gjordes vid chefen för centralkommandots byrå (lishkat aluf pikud hamerkaz). Hon avancerade till att få tjänstgöra som assistent till byråchefen. I denna sin funktion hade hon tillgång till handlingar som klassificerats som hemliga och ytterst hemliga. Som exempel kan nämnas detaljplanen för de israeliska styrkornas dispositioner vid utbrott av krig på centralkommandots frontavsnitt samt planen för det israeliska angreppet på Gaza december 2008 till januari 2009.
Innan Kamm placerades i den befattning som ovan omnämnts genomgick hon en obligatorisk säkerhetskontroll som hon tydligtvis passerade utan problem. (enligt uppgift så har denna kontroll numera skärpts).
Av skäl som inte är helt klara men som med yttersta sannolikhet bottnar i ideologisk övertygelse
kopierade Anat Kamm ca 2300 handlingar, varav 700 som var klassificerade som hemliga alternativt ytterst hemliga till två CD/DVD plattor.
Att Anat Kamm kunnat ta fram och dessutom kopiera handlingarna utan att misstankar om vad hon sysslade med pekar på en allvarlig brist på upprätthållande av gällande säkerhets föreskrifter.
När hon efter att ha slutfört sin obligatoriska militärtjänst tog hon med sig de två CD/DVD plattorna och lade in dem på sin personliga PC/lapptopp! För att förstå graden av det säkerhetsbrott hon därmed begick kan nämnas att när försvarsministern eller överbefälhavaren önskar ta del av delar av de handlingar hon tog med sig måste dessa funktionärer återlämna dokumenten efter att ha slutfört sin användning av dem. De får alltså inte ens förvaras på försvarsministerns eller överbefälhavarens kontor!
Man kan på goda grunder utgå från att hennes dator/datorer var normalt skyddade vilket inte utgör något som helst problem för en hyfsat yrkeskunnig hacker. Juridiskt sett är det på detta stadium av mindre intresse vad hon avsett att göra med handlingarna då det är brottsligt att förvara dokumenten i form av papperskopior eller på elektroniska/optiska media utanför en s.k. "säker anläggning".
Kamm började efter militärtjänsten arbeta på internet saiten Wallas nyhetstjänst och kommer så småningom i kontakt med inte så få journalister. Till en början har hon inte någon framgång med sina försök att intressera etablerade militärskribenter för det material som hon samlat på sig under sin militärtjänstgöring men under hösten 2008 får hon kontakt med en av tidningen HaAretz militärskribenter, Uri Blau.
Denne visar sig vara intresserad av materialet och Kamm överlämnade det till honom. Kamm förklarade för Blau att han inte hade rätt att publicera kopior av dokument som skulle ligga till grund för artiklar. Det är inte helt klart om han fick allt eller endast delar men Shabak anser i dag att han åtminstone erhållit en stor del av de 2300 dokumenten. Blau hade givetvis inte heller tillgång till en "säker anläggning" för handlingarnas förvaring.
Den 28 november 2008 publicerar Uri Blau en artikel i HaArertz som bygger på uppgifter i en av de handlingar som han erhållit av Kamm. Av artikeln framgår att trotts att Israels HD förklarat att IDF inte har rätt att utföra "utomrättsliga avrättningar" av terrorister på Västbanken om det varit möjligt att arrestera dem i stället, armen med tillstånd av ÖB (Gabi Ashkenazi) och dåvarande chefen för centralkommandot ( Yair Nave) i vissa fall och i strid med ovannämnda beslut av HD gavs rätten att genomföra "utomrättsliga avrättningar" även då det var möjligt att arrestera nämnda terrorister. HaAretz publicerade, i strid med Kamms instruktioner, kopia av det dokument som låg till grund till artikeln.
Gabi Ashkenazi beordrade Shabak och den israeliska polisen att undersöka hur HaAretz fått tillgång till det hemliga dokumentet. Givetvis åberopade både Uri Blau och HaAretz rätten att inte uppge källan för sina informationer men detta hindrade inte Shabak att då HaAretz angett ett visst dokument som grund för artikeln genom detta så småningom komma fram till vem som var källan, Anat Kamm. Genom att ignorera hennes krav att inte publicera kopior av dokumenten hade HaAretz indirekt satt sig över en av de grundläggande reglerna för pressfriheten nämligen rätten att inte röja källors identitet.
Men innan Shabak kommit fram till vem som var källan slöts ett avtal mellan Shabak och Uri Blau som innebar att han förpliktigade sig att överlämna de dokument han hade fått av Anat Kamm till Shabak, att hans innehav av dem inte skulle ligga till grund för en brottsutredning mot honom, att han inte var skyldig att uppge källan samt att hans dator skulle förstöras men att han skulle få ersättning för den.
Avtalet förklarades av Shabak vara ett bevis på att organisationen inte ville skada pressfriheten. En kort tid efter att avtalet ingåtts överlämnade Blau 50 dokument till Shabak och hans dator förstörs.
Två veckor därefter lyckades den av Shabak ledda utredningen komma fram till att Blaus källa var Anat Kamm. Hon erkände omedelbart att hon förutom att vara Blaus källa även kopierat dokumenten under sin tjänstgöring på chefen för centralkommandots byrå. Hon överlämnade allt sitt material till Shabak som när de erhöll mängden och karaktären av dokumenten fick en mindre shock. Dessutom anser man inom organisationen att Uri Blau och indirekt även HaAretz brutit mot överenskommelsen att överlämna alla dokument som de erhållit från Kamm. Det är ännu inte helt redovisat hur många dokument Kamm gett till Blau men det förefaller helt klart att det rör sig om mycket mer än 50.
Kamm häktades men det ändrades av domstol till husarrest intill rättegången som startar i mitten av april. Åklagarämbetets huvudanklagelse mot henne är grovt spioneri med avsikt att skada rikets säkerhet. Det förefaller dock otroligt att detta blir domen men utan tvekan kan hon få tillbringa ett antal år i fängelse. Parallellt med åtalet fick Shabak igenom sitt krav om en gag order rörande allt i fallet. Gag ordern förde med sig en mindre men inte för Israel sympatisk debatt i icke israeliska media.
Enligt åtalshandlingarna var hennes bevekelsegrund ideologisk dvs hon ville visa upp "Israels verkliga ansikte". Problemet med detta är dock att för det ändamålet hade det räckt med mindre än 10 dokument om behandlingen av palestinierna på Västbanken. Varför hade hon kopierat mängder av militärtekniska dokument som knappast skulle intressera de allmänna media men vara guldkorn för främmande underrättelsetjänster? Det var intressant att höra Judith Miller påpeka just detta då hon i dag, 11042010, på förmiddagen intervjuades i israelisk radio. Den 3 april i år skrev hon en bloggpost på The Daily Beast som de facto gjorde gag ordern totalt verkningslös.
Uri Blau lämnade Israel i december för resa i Kina och har därefter varit i "landsflykt" i England. Han och HaAretz bedrev under de senaste månaderna "förhandlingar" med Shabak om överlämnandet eller icke överlämnandet av ytterligare dokument som organisationen i fråga kräver av honom. Dessa förhandlingar har dock brutit samman. Enligt uppgift så har det utfärdats en häktningsorder mot Blau.
Uri Blau ser hela affären, inklusive Kamms handlande som en fråga om pressfrihet och Israels image i världen. Frågan är dock om inte han HaAretz och Kamm i verkligheten har skadat pressfriheten i Israel.
Hela den här historien är långt ifrån över men förhoppningsfullt får den sansade mitten i Israel överhand. Vi behöver verkligen inte extremisterna till vänster eller höger. Vi får aldrig glömma att demokratiska rättigheter, inklusive pressfriheten, måste utövas med ansvar. Annars hamnar man i total anarki!
Läs även andra bloggares åsikter om Pressfrihet, Censur, Israel, Demokrati,
DN,
SvD,
Skanskan,
HD,
BLT,
EK,
GP,
Dagen,
