Spekulationer om ett eventuellt samförstånd mellan USA och Iran inför mötet i Bagdad

Inför mötet  i Bagdad den 23 maj mellan å ena sidan Iran och  å andra sidan USA, Storbritannien, Frankrike, Ryssland, Kina  och Tyskland om det iranska nukleära programmet har spekulationerna under de senaste dagarna blivit allt livligare om man vid detta möte kommer att kunna komma fram till ett principavtal mellan parterna.

De europeiska ländernas representanter har sedan mötet i Istanbul i förra månaden  klart signalerat att Iran vid mötet i Bagdad måste i princip godta de av dem framlagda kraven  på Irans handläggning av sitt nukleära program. För att förhindra att de Iranska delegaterna  att bara meddela vid mötet att de återkommer med svar efter att satt sig in i de framlagda kraven har man låtit Iranierna redan innan Bagdadmötet ta del av dem. Bakgrunden till detta är att man under årens lopp lärt sig att Iranierna är specialiserade på att  förhala förhandlingar för att vinna tid, något som man definitivt vill undvika.

Iranierna är medvetna om att så länge som det försiggår reella förhandlingar, Israel knappast har någon internationell legitimitet att  utföra ett anfall mot de iranska nukleära anläggningarna. Därför är det ytterst viktigt att förhandlingarna  slutförs innan iranierna lyckats komma till det stadium av utbyggnad av  den underjordiska uran anriknings anläggningen i Fordow  bredvid staden Qum, att det israeliska flygvapnet saknar möjlighet att bomba sönder anläggningen.

President Obama har vid ett antal tillfällen meddelat att i fallet att Iran inte går med på USAs krav,  så kommer detta lands väpnade styrkor sättas in  mot det iranska projektets anläggningar. Problemet är dock att USAs väpnade styrkor kan slå ut Fordow anläggningen vid en senare tidpunkt än vad Israel kan, vilket gör att USA inte har samma tidspress på sig som Israel har med allt vad detta innebär.

Igår (20052012) på på morgonen hade Yediot Achronot, Maariv och Israel HaYom (papperstidningarna) men inte HaAretz utförliga reportage och utvärderingar av de Amerikanska/Europeiska  förhandlingskraven. Yediot hade det utförligaste reportaget och jag citerar från nämnda tidning.

Kraven på Iran

1. Ett omedelbart stopp av urananrikning på 20% och högre procent.

2. Iran förbinder sig att skicka ut allt uran som som anrikats till 20% och högre till länder som fastställs av USA och Europa.

3. Ett omedelbart avbrytande av all urananrikning i den underjordiska  Fordow anläggningen.

4. Ge fritt tillträde för FN organet "International Atomic Enargy Agecy (IAEA)" kontrollanter till alla Irans nukleära anläggningar inklusive Parchin basen till vilken iranierna hittills nekat IAEA kontrollanterna tillträde. 

Orsaken till att Parchin basen nämnts speciellt beror på att det på goda grunder misstänkts att iranierna på denna bas sysslat med prov av tändrör för nukleära bomber. Om detta visar sig vara sant så har vi här ett direkt bevis för att det iranska nukleära projektet då sådana tändrör under inga förhållanden behövs inom den civila nukleära sektorn.

USA och Europa slår fast att beslutet om sanktionerna rörande iransk oljeexport till Europa och övriga delar av världen från och med 01072012 står fast samt att att det redan ikraft gällande sanktionsbeslutet att Iran kopplas av från SWIFT (internationel penningclearing).

Man ger dock Iraniern ett antal "morötter"

1. Stöd till Iran för upprättande av  civila kärnkraftverk

2. Annullerande av sanktionerna på reservdelar till flygplan.

3. Stöd till iransk Hi-Tec industri.

De israeliska reaktionerna på kraven från USA och Europa var i huvudsak negativa då de gav Iran rättighet att anrika uran till 3.5%. I och med detta medgivande får Iran rättighet att överhuvudtaget anrika uran vilket gör det mycket svårare för IAEA kontrollanter att upptäcka huruvida Iran anrikat även till högre procentsats än 3.5.

En av Israels främsta experter på Iran och dess nukleära program är Ronnen Bergman. I en kort artikel i söndagens  Yediot  själper han en hel del kallt vatten över den enligt honom glada optimismen i kretsar i och runt Vita huset. Han påpekar syrligt att iranierna visserligen gått med på att förhandla om förslag som de tidigare helt nekat att diskutera , men de har hit tills inte gett några indikationer på att de kommer att gå med på dem. Men sen blir han mycket mer allvarlig då han påpekar att om det visar sig att USA verkligen står bakom vad som publicerats i dess namn så innebär detta att USA ändrat åsikt på ett ytterst allvarligt sätt då de (USA) går med på att Iran, som har en historia av lögner och förbjudet nukleärt utvecklingsarbete, överhuvudtaget skall ha rätt till nukleärt utvecklingsarbete. Han fortsätter och påpekar att om det visar sig att vad som publicerats  är USAs ståndpunkt så ligger dessa krav långt under vad Israel krävt för att skydda sin säkerhet. Bergman påpekar att Israels krav inte enbart är sluta med anrikningen i Fordow anläggningen utan även demontera densamma. Israel kräver dessutom att allt anrikat uran, även det som är under 3.5% , förutom något hundratal kg, skall sändas till vänskapligt inriktade länder under IAEAs kontroll. Det uran som iranierna skall ha rätt att ha skall dock inte uppgå till mer än vad som är något under minimum för att iranierna snabbt skulle kunna   anrika till veapon grade (93%).

--------------------- 

Om inte Ronnen Bergmans pessimistiska kommentarer skulle ha räckt för att  få läsaren att inse att det inte finns mycket skäl för optimism har det i dag kommit uppgifter som pekar i en allt annat en positiv riktning.

Först och främst så har man redan kommit överens om ett nytt möte i mitten av juni vilket innebär att iranierna inte blir tvingade att ge bindande svar vid mötet i Bagdad utan fått ytterligare en månads tidsfrist under vilken de fortsätter med urananrikningen och borrar sig än djupare in i berget vid Fordow.

Det börjar nu bli helt klart att det inte bara är Iran som vill vinna tid utan att även Obama administrationen vill undvika en situation i vilken förhandlingarna brakar ihop innan USAs presidentval i november.

Utöver detta så har Irans ÖB förklarat, enligt "Israel HaYom" den 21052012, att de iranska väpnade styrkornas plikt är att utplåna Israel! Ett allt annat än förtroendebyggande uttalande.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Iran, USA, Europa, IAEA,

DN,  DN2,  DN3,
SvD,  SvD2,  SvD3,   SvD4,  SvD5,  SvD6,  SvD7,   SvD8,

Dagen,

SVT,

VG,

Expressen,

Militärt ingripande mot det iranska nukleära projektet allt sannolikare

Under de senaste veckorna har tecken på att omvärlden så sakta börjar förlora hoppet på att det skulle gå att stoppa det Iranska militära nukleära projektet med politiska/diplomatiska medel så sakta blivit allt starkare. Tvärt om har debatten glidit över till allvarliga diskussioner om hur, av vem och speciellt när det militära ingreppet skulle komma att ske.

Den Europeiska Unionen gjorde ett ytterst lovvärt försök att med sanktioner mot oljeimport från Iran få den Iranska regimen att ta sitt förnuft till fånga. Iden var sund men i sista ögonblicket innan beslutsfattandet ändrade man tidpunkten för ikraftträdandet av bojkotten från första april 2012 till första juli. Detta skedde på begäran av de EU länder som är starkt beroende av oljeimport från Iran. Det finns en stor risk att senare läggandet av beslutets ikraftträdande skulle göra det meningslöst då Iran vid detta datum med icke ringa sannolikhet skulle ha kommit förbi den tidpunkt då ett militärt ingripande inte längre skulle vara nog verksamt.

Även om Iran den första juli inte skulle ha passerat gränsen så kan man ju på icke så så svaga grunder befara att en del av EU länderna inte alls vid detta datum skulle vara oberoende av oljeimport från Iran, vilket ju skulle göra hela det europeiska sanktionsprojektet irrelevant.

USA har under de senaste månaderna radikalt ökat sin militära hjälp till de arabiska länderna i gulfregionen och då speciellt till Saudiarabien. Utöver detta har den amerikanska militära närvaron i regionen starkt trappats upp. T.ex. har USA nu en hangarfartygsgrupp i Persiska viken och och ytterligare två som inom en vecka skulle kunna vara på plats i onrådet. Det spekuleras att man från USAs sida avser att inom de närmaste månaderna upprätta en flytande bas för amerikanska SEAL-förband i närheten av Hormuz sundet. Storbritannien har också vissa mindre marina enheter på plats. Vissa uppgifter finns också om att franska och kanadensiska marina enheter finns på icke för långt avstånd från området.

Det finns inga officiella uppgifter om huruvida israeliska marina enheter har lämnat Medelhavet för att för att segla till Arabiska havet. Man måste dock ta med i beräkning att en del av den israeliska flottan är stationerad i Elat och därmed relativt snabbt kan komma att vara på plats i Arabiska havet. En icke osannolik gissning är att en av Israels Dolfin ubåtar tillbringar delar av sin tid i nämnda hav. Huruvida dess kryssningsraketer är försedda med kärnvapenstridsspetsar är givetvis en väl bevarad hemlighet som iranierna måste ta med i beräkningen.

Även om hoppet på att Iran skulle vika sig för sanktionerna inte ännu är helt ute så börjar det se ut som om sannolikheten för en militär utveckling på konflikten blir allt mer sannolik. En av de viktigaste orsakerna till varför den iranska statsledningen inte skulle vika för sanktionerna är att den iranska befolkningen i denna fråga står relativt enad bakom sin ledning, något som för en del européer kan synas en smula underligt men som vi israeler helt förstår.

Vad som komplicerar frågan om när Iran står på gränsen till att under alla förhållanden kunna slutföra utvecklingen av ett operativt nukleärt vapen är att de två stater som är de tänkbara angriparna - USA och Israel - har på grund av sin militära kapacitet skilda uppfattningar om när Iran uppnår nämnda gräns. När det gäller Israel torde gränsen ligga någonstans runt nio månader medan för USAs sida det troligtvis rör sig runt 15 månader.

Israel ser den iranska bomben som ett existentiellt hot. Den israeliske försvarsministern Ehud Barak uttalade sig i en intervju så sent som den 25 januari i New York Times på följande sätt. "This is not about some abstract concept,” Barak said as he gazed out at the lights of Tel Aviv, “but a genuine concern. The Iranians are, after all, a nation whose leaders have set themselves a strategic goal of wiping Israel off the map.” Den amerikanska ledningen är helt medveten om denna israeliska uppfattning (mellan en till tre bomber av Hiroshima klass och finito Israel). Det är intressant att varken Al Fathah ledningen på Västbanken och Hamas ledningen i Gaza inte insett att den framtida palestinska staten strukit med samtidigt.

USA försöker övertala israel att inte slå till när den israeliska gränsen närmar sig utan vänta på att USA gör det då dess gräns närmar sig. Problemet är "bara" att då Israel ser frågan som en existentiell fråga men dock är medvetet om att det för USA är en ytterst viktig fråga men inte en existentiell. Den israeliska ledningen, hur gärna den än vill lita till USAs löften, måste ta med i beräkning att USA kommer fram med en kompromiss som innebär ett militärt nukleärt Iran.

Ett av de interna israeliska huvudargumenten mot ett israeliskt anfall på Iran har varit att det iranska svaret med konventionella vapen skulle bli förödande speciellt om Iran aktiverade Hizbollah och Hamas ifrågasätts nu både av den israeliska statsledningen och av israeliska akademiska forskningsinstitutioner. För hoppningsfullt har de rätt.

Vi här i Israel går en intressant men inte så trevlig framtid tillmötes.

Läs även andra bloggares åsikter om Iran, Israel, USA, Atomvapen,

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4,
Dagen,
SVT,
Expressen,

Det inte helt dolda kriget mot Irans kärnvapen program trappas upp.

I det tysta - och inte alltid så tyst - pågår sedan några år ett icke förklarat krig mellan Iran och ett antal länder. De senare för inte kriget officiellt under sin flagga utan låter sina respektive underrättelse tjänster utföra aktioner som ibland är inte så lite blodiga men det rör sig även om rena cyberkrigsaktioner.

Enligt ledande internationella media är det i huvudsak USA genom CIA, Israel genom Mossad och troligtvis även Storbritannien medelst MI6 som står för aktionerna. I vissa fall torde nämnda organisationer använt sig av iranska optionsgrupper för insamlandet av data och annat fältarbete. Det förefaller också klart att underrättelsetjänsterna i andra länder - och inte enbart västländer - vidarebefordrat uppgifter till de tre ovan nämnda organisationerna utan att själva tagit aktiv del i utförandet av aktionerna.

Intill de sista månaderna rörde det sig mest om likvideringar av ledande iranska vetenskapsmän som var anknutna det Iranska kärnvapen- och missilprogrammen men även cyberkrigs aktioner samt sabotage av komponenter i de iranska nukleära anläggningarna.

Den mest kända cyberkrigs aktionen var infekterandet av uran anrikningsanläggningen i Natanz med virus ormen Styxnet (Stuxnet) under första halvåret av 2010. Virus ormen fick de komponenter som reglerade hastigheten på centrifugerna att ändra denna på ett sätt som gjorde att dessa slogs ut. Detta utan att kontroll elementen uppvisade den fatala hastighetsförändringen. Styxnet slog givetvis inte ut hela programmet men ledde till en icke oväsentlig försening av projektet. Mer om Styxnet på min blogg från den 27 december 2010. Officiellt har ännu ingen stat eller organisation förklarat sig vara ansvarig för aktionen men det anses allmänt att det att det var en israelisk-amerikansk co-production. Om Israel varit inblandat så var det nog inte bara medelst Mossad utan också den israeliska armens underrättelsetjänst - AMAN - som nog stått för det tekniska och intellektuella jobbet. Å andra sida hade nog Mossad en hand med i planteringen av ormen i Natanz anläggningen då pga att denna inte var nätansluten utåt, det krävdes att en person som hade fysiskt tillträde till anläggningen laddade upp ormen direkt i det interna systemet (i Natanz anläggningen).

Det förekommer uppgifter om fler cyberangrepp men inget så allvarligt som Styxnet.

Två flygolyckor med koppling till det iranska nukleära projektet har också dragit i gång spekulationer huruvida det inte rörde sig om olyckor utan haverier som orsakats med avsikt att skada det iranska projektet. Det första av dem inträffade den 19 februari 2003. Vid kraschen dödades samtliga 302 ombordvarande. Huvuddelen av passagerarna bestod av medlemmar i de iranska revolutionära gardena, som har det yttersta ansvaret för det iranska nukleära projektet. Den 19 september 2011 havererade ett ryskt passagerarplan varvid 45 personer omkom. Fem av de döda var ryska nukleära experter som varit aktiva i uppbyggnaden av den nukleära anläggningen i Bushehr vid Persiska viken. Anläggningen aktiverades i september 2011. Officiellt rör det sig om ett kärnkraftverk men man kan fråga sig varför iranierna som tillhör världens större oljeproducenter skulle behöva satsa på kärnkraft.

De senaste månaderna har bjudit på ett antal händelser som gjort det dolda kriget inte så lite mindre dolt. Låt oss se på två av dessa och försöka förstå deras betydelse.

Den troligtvis viktigaste av av dem var de kraftiga expositionen på en missil bas ca 50 km väster om Tehran i närheten av Bid Ganeh den 12 november 2011. Relativt lite har kommit ut om vilken sorts bas det rör sig om och vilken verksamhet som försiggått där. Det är dock känt att basen tillhör Irans revolutionära garden, vilka är ansvariga för både det nukleära programmet och utvecklingen av de raketer som i framtiden skall leverera det iranska kärnvapnen till av dess regim utsedda målen.

Iranierna har under de senaste åren gjort stora framsteg i utvecklingen av raketer/missiler med fast bränsle och anses att de kommit en bra bit på vägen till att utveckla interkontinentala ballistiska vapen.

Fördelen med raketer/missiler som drivs med fast bränsle är att de går att avfyra med mycket kort varsel till skillnad från sådana som drivs med flytande bränsle. De senare till skillnad från de med fast bränsle går inte att lagra "tankade" utan måste tankas direkt innan avfyrandet. Tankningen är tidskrävande och innebär att raketerna/missilerna är ytterst sårbara under detta moment. Var och en inser den taktiska/strategiska fördelen med att ha raketer/missiler som enbart behöver rullas ut ur bunkern, riktas och avfyras.

Vad som orsakade explosionen är omtvistat men den iranska förklaringen att det var en tillfällig olyckshändelse anses mindre trolig. Explosionen var ytterst kraftig och skakade fönsterna i det 50 km avlägsna Tehran. Basen jämnades med marken. (se satellit bilder nedan)

Basen efter explosionen.

Basen två månader före explosionen.

Enligt iranska uppgifter, som troligtvis är tilltagna i underkant, dödades 17 personer däribland, General Hassan Tehrani Moghaddam, som var chef för och den drivande kraften bakom Irans ballistiska missilprogram. Enligt den iranska versionen av vad som hände var man sysselsatt med en utprovning av en motor för fast bränsle. Då det knappast är troligt att de högste chefen ensam fanns på plats så förefaller det som om explosionen dödade ett inte så lite antal nyckelpersoner i projektutvecklingen. Detta faktum kommer utan tvekan att bromsa upp det iranska projektet

Enligt vissa, om än obekräftade, uppgifter så hade iranierna lagrat en stor del av sina modernaste missiler inklusive de ballistiska, på basen. Om detta är sant så innebär det att explosionen, vad än som orsakade den, var en oerhörd förlust för Iran.

Uppgifterna från en tidigare i den israeliska underrättelsetjänsten anställd person (israel) att ytterligare två baser för Shahab-3 raketer utsatts för bombattentat och slagits ut förefaller dock en smula överdrivna, och de stöds inte av välrenommerade mediakällor.

På måndagen den 28 november skakades Irans tredje största stad, Isfahan, av en kraftig explosion och ett stort rökmoln steg upp i riktning från den nukleära uran anriknings anläggningen i stadens utkant. De iranska myndigheterna förnekade att det hade varit en explosion i den närliggande nukleära anläggningen.

Internationella media, däribland The Times (of London) rapporterade dock, baserat på uppgifter från politiska- och underrättelse källor att det explosionen orsakat stora skador på den nukleära anläggningen med allt vad detta innebär får det iranska projektet.

Det förefaller som speciellt lagerutrymmen för material och råvaror skadades svårt medan anrikningsanläggningen undgick att bli skadad.

En ledande israelisk kommentator Major-General Giora Eiland, Israel's former director of national security, told Israel's army radio that the Isfahan blast was no accident. "There aren't many coincidences, and when there are so many events there is probably some sort of guiding hand, though perhaps it's the hand of God,"

Anrikningsanläggningen i Isfahan före explosionen

Skälet till den"dolda" kampanjen mot Iran är i grunden att få landets ledning att inse att "det kostar mer än det smakar". Det är inte alls säkert att den iranska ledningen överhuvudtaget resonerar efter så västerländska moderna principer. Tvärt om, de gör det troligtvis inte alls.

I Israel börjar vi uppenbart tappa tålamodet på att det går att övertyga den iranska ledningen om att de är inne på fel väg, om vi nu någonsin trott på den lösningen, men vi fick ju lov att försöka.

Den stora frågan är dock om president Obama ännu tror att det går att övertyga den iranska ledningen. Tveksamt.

Det finns två faror med med den "dolda" kampanjen. Den första att iranierna i alla fall kommer att lyckas få ihop en bomb innan president Obama inser att de kommer att göra det. Den andra är att iranierna kanske tappar tålamodet och och slår till med ett preventivangrepp. Det sista är inte alls otroligt.

De, dvs den iranska ledningen, kommer att ha ett folkligt stöd på hemmafronten då det inte råder minsta tvekan om att den s.k." iranien på gatan" kommer att reagera efter den gamla engelska principen "Right or wrong, Enland my country" dvs "Right or wrong Iran my country".

Den ovanstående principen kommer än mer att gälla om Iran kommer att anfallas öppet av Israel eller någon typ av koalition.

--------------------

Jag kommer inte att i denna bloggpost ta upp problemet med den amerikanska drönaren som tvingades ned på ännu delvis okänt sätt på iranskt territorium. Vi vet ännu alldeles för lite, men denna händelse kan trappa upp utvecklingen till en nivå från vilken det blir svårt att undvika direkta öppna krigsåtgärder.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Iran, USA, Storbritanien, Kärnvapen, CIA, Mossad, MI6,

DN, DN2,
SvD, SvD2,
Dagen,
SVT, SVT2,
Expressen,

Iran startar kärnkraftsreaktor.

Enligt rapporter i internationella media så har Iran idag (21082010) med rysk hjälp börjat ladda reaktorn i sitt - och mellanösterns första kärnkraftverk i närheten av Bushehr.

Tyvärr blir man ibland både förvånad och upprörd över vad som politiskt och mediamässigt anses viktigt i motsatts till vad vanligt normal intelligens borde föreskriva.

Den iranska kärnkraftsanläggningen i Bushehr

Veckorna före det att Iran skulle med rysk hjälp starta laddningen av sitt också med rysk hjälp byggda kärnkraftverk i Bushihr var USA sysselsatt med att debattera en moskés vara eller inte var i närheten av Ground Zero i New York och Israel upptaget med en smutsig förtalshärva kopplad till frågan om utseendet av ny ÖB för den israeliska försvarsmakten.

Låt vara att reaktorn i Bushehr definitivt är till för att driva ett civilt kärnkraftverk. Detta betyder dock inte dock inte att anläggningen inte kan i värsta fall även få militär användning då det inte torde vara svårt för Iran att utvinna plutonium-239 ur de använda uranstavarna som används för att driva anläggningen. Plutonium-239 är ett ett av de material som sprängladdningarna i nukleära vapen tillverkas av.

Uranstavarna förlorar sin effektivitet efter ca 18 månader. Det går då att utvinna Plutonium-239 ur dem. Detta är visserligen inte den bästa vägen att utvinna veapon grade Plutunium men det går. En lättare och snabbare metod är att ta ut stavarna efter ca åtta månader. Vid denna tidpunkt går det att utvinna en mer högklassig typ av veapon grade Plutonium.

Iran har visserligen försäkrat att IAEA kommer att få full insyn i handhavandet av de använda uranstavarna. Låter helt OK men det rör ju sig tyvärr inte om Danmark eller Finland. Faran är ju uppenbar att här och där ett antal uranstavar kan komma på avvägar.

Det kan visserligen sägas att Iran redan nu sysslar med andra produktionsformer av veapon grade Uran-235. Men det borde vara självklart att det internationella samfundet skulle visa större aktivitet även i frågan om reaktorn i Bushehr.

Generellt sett så kan man ju dessutom fråga sig varför Iran som har jättestora reserver av råolja skall behöva kärnkraftverk.

Enligt obekräftade rykten så har både USAs-, Storbritanniens- , Frankrikes-och Israels militära styrkor i Mellanöstern satts i hög beredskap. Huruvida detta tyder på att någon eller flera parter befaras angripa Bushehr rektorn innan den går i drift om några dagar få vi väl se.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, USA, Iran, Kärnvapen, Kärnkraft,

DN,
SvD,
Sydsvenskan,
Dagen,
SVT,
Expressen,
VG,
ttela,
HD,
GP,
D,
Skånskan,

Ett nytt Münchenavtal?

Det förslag till avtal om uran anrikning mellan Iran och säkerhetsrådets fem ständiga medlemmar plus Tyskland (5+1) är kanske i och för sig ett intressant förslag men det tar inte upp problemet med Irans kärnvapen program på allvar.

Förslaget innebär först och främst att Iran förbinder sig att överlämna 80% av det uran som Iran har anrikat till 5% till Ryssland som skall för Irans räkning anrika detta uran till 20% och därefter överlämna det till Frankrike som skall utveckla det till bränsle stavar för en forsknings reaktor belägen i Teherans närhet. Det är ytterst komplicerat att anrika uranet i dessa stavar till "veapon grade" uran.

Iran skall dessutom förplikta sig att ställa alla sina nukleära anläggningar under the International Atomic Energy Agency (IAEA) uppsikt.

Vid första anblicken ser detta kanske inte så dumt ut, men även vid en ytlig kontroll av avtalet inser läsaren att det i bästa fall enbart skulle försena en iransk utveckling av kärnvapen. Avtalet omfattar enbart de 80% av det tills i dag till 5% anrikade uranet som Iran för närvarande har tillgång till. Ingen vet riktigt hur mycket icke anrikat uran samt "yellow cake" Iran idag har på lager och det finns heller inga uppgifter på hur mycket uran som skulle gå att utvinnas vid uran malms brytning i Iran. Det skulle sålunda vara både teoretiskt och praktiskt möjligt för Iran att fortsätta att bygga upp lager an anrikat uran. Allt detta givetvis under förutsättningen att iranierna skulle lyckas med att undvika IAEA´s inspektioner och kontroller. Erfarenhetsmässigt har omvärlden redan tidigare fått bevis på att Iran inte bara drar sig för ett sådant handlingssätt utan även gått i land med att utföra dem.

Ingåendet av avtalet skulle ge Iran en ny tidsfrist att i hemlighet utveckla kärnvapen medan de fem plus Tyskland inte skulle ha någon anledning att utsätta Iran för nya ekonomiska sanktioner. Tvärt om Iran skulle säkert kräva att de sanktioner som redan fanns skulle upphöra. Israel skulle knappast kunna ingripa väpnat mot Iran innan det var för sent om man inte var beredd att internationellt bli totalt isolerat.

Det är därför ytterst oroande att israelska TV2 kanalen i lördagskvällens nyhetsprogram meddelade att Obama administrationen arbetade för högtryck för att få avtalsförslaget godkänt. I och för sig logiskt då en samförstånds lösning med Iran varit Obamas främsta utrikespolitiska programpunkt. Men varken den amerikanska väljarkåren eller omvärlden hade väl räknat med att det för Obama var oväsentligt vad samförstånds lösningen skulle innebära. Det viktiga, bildligt talat, var att han skulle kunna gå ut ur Air Force One viftande med ett pappersark i handen hojtande "Peace in Our Time".

En ytterligare men icke oväsentlig invändning mot förslaget är att det genom att de fem plus Tyskland skriver under på förslaget den islamska regimen i Teheran får en internationell legimitering, något som den iranska befolkningen genom sina demonstrationer efter det riggade valet tydligt visade att den inte hade på hemmaplan.

Läs även andra bloggares åsikter om Iran, Kärnvapen, Obama, USA, Ryssland, Kina, Storbritanien, Frankrike, Tyskland, IAEA,

Knuff

Knuff

DN, DN2, DN3, DN4,
SvD, SvD2,
Sydsvenskan,
Dagen,
Barometern,
VG,
DB,

Bloggar
Bloggnamnet länkar till bloggen ifråga. Titeln på specifik bloggpost länkar till den specifika bloggposten.
De listade bloggarna är enligt min mening intressanta. Detta betyder inte att jag alltid håller med om vad som skrivs i dem.
Till denna bloggpost har har endast medtagits bloggar i vilka publicerats bloggposter som relaterar till förslaget till samförståndslösning rörande det iranska kärnvapenprogrammet

Utrikesbloggen Israel wants to pressure the U.S. and EU
Sapere Aude Irans regim trotsar stormakterna
Politik och Mellanöstern Israel-Iran möte ett påhitt

Sanktioner, preventivangrepp eller leva under iranskt nukleärt terrorhot

Inför mötet den 1 oktober 2009 har parterna börjat en sorts öppna för förhandlingar genom intervjuer i media och styrkeuppvisningar på fältet. allt detta för att pröva motpartens reaktioner redan innan de officiella förhandlingarna börjat.



Den här bloggposten utgör en uppdatering av den som publicerades den 27 september .



Det har blivit klarare varför man från ett stort antal länder upplevde att den iranska anläggningen för anrikade av uran som kommit till allmän kännedom efter att ett antal, och inte enbart USA´s, underrättelse tjänster en längre tid haft den under uppsikt. Orsaken är den nu upptäckta anläggningen är byggd i ett tunnelsystem som drillats ner djupt i ett berg. Detta gör det är ytterst svårt att slå ut anläggningen med konventionella vapen.



Om nu anläggningen var avsedd an anrika uran för fredliga ändamål, t.ex. elproduktion så skulle det ju inte funnits något normalt skäl att gräva ned den då den inte skulle utgöra ett militärt mål. Alltså förefaller det logiskt att den var avsedd för att anrika uran till "Veapon grade".



Den amerikanske försvarsministern uttalade sig på följande sätt i en intervju för ABC "My personal opinion is that the iranians have the intention of having nuclear veapons", (Y-net 27092009). Enligt Gates så skulle det ta dem mellan ett till tre år att bygga två bomber. Detta är en kortare tid än den som de amerikanska underrättelse tjänsterna i allmänhet anger.



Gates liksom Secretary of State Hillary Clinton uttalar sig öppet för ett beslut om bitande ekonomiska internationella sanktioner mot Iran om detta land inte omedelbart öppnar hela sitt nukleära projekt för internationell inspektion.



Såväl Gates som Hillary Clinton avvisar tanken på omedelbara militära åtgärder innan alternativet med sanktioner har prövats på allvar. De, till skillnad från den franske presidenten Sarkozy, ställer inte upp någon klar tidsgräns men det är klart att de inte är villiga att ge Iran obegränsad tid. Frågan är nu också om president Obama står vid sitt uttalande att Iran måste ge positiva svar innan slutet på december 2009. Det finns vissa skäl att tvivla på det senare.




Frågan är bara om det går att få ihop ett stort internationellt stöd för en sådan linje. Kommer Tyskland, Ryssland och Kina, som alla tre har ytterst utvecklade ekonomiska förbindelser med Iran, att ställa upp på sanktioner som snabbt biter. Ytterligare ett skäl som tas upp mot effektiviteten mot sanktioner är att de kan komma att slå mot den iranska reformrörelsen.


Om det tyvärr och trotts allt visar sig att de ekonomiska sanktionerna inte får avsedd verkan inom"utsatt" tid så står vi inför situationen att det antingen blir frågan om ett preventiv angrepp på Iran eller att Iran blir den 10 staten på den blåa planeten med kärnvapen.


Iran gjorde i dag lyckade prov med medeldistans raketen Sajjil-2 som har en räckvidd på 2000 km, dvs täcker hela Mellanöstern , Turkiet och delar av Europa.



Men en iransk bomb kommer dock att innebära att hela världen kommer att ligga under iranskt nukleärt terrorhot. Iran behöver inte ens tekniskt välutvecklade raketer för att leverera sina bomber. Begrunda följande scenario. De iranska revolutionära garderna lägger in en a-bomb i en vanlig container med shippnings papper som utvisar ett oskyldigt innehåll. Denna lastas på ett civilt lastfartyg som är destinerat till New York, Stockholm, Bremen eller annan hamn. Väl anländ detoneras bomben med fjärrkontroll!



Reflektera en smula över detta och så förstår du nog varför vi israeler, som redan lever inom de iranska raketernas räckvidd, anser att ett militärt preventivt angrepp är ett realistiskt och riktigt alternativ i ett läge då det är klart att sanktionerna inte haft avsedd verkan.

Läs även andra bloggares åsikter om Frankrike, Tyskland, Storbrittanien, USA, Ryssland, Kina, Kärnvapen, Terror

DN, DN2, DN3, DN4,
SvD, SvD2, SvD3,
Sydsvenskan
Dagen
Barometern
Blt
VG, VG2,
DB

Knuff

Bloggar
Bloggnamnet länkar till bloggen ifråga. Titeln på specifik bloggpost länkar till den specifika bloggposten.
De listade bloggarna är enligt min mening intressanta. Detta betyder inte att jag alltid håller med om vad som skrivs i dem.
Till denna bloggpost har har endast medtagits bloggar i vilka publicerats bloggposter som relaterar till Krisen med Iran

Al Hamatzav Nukleär Meditation Countdown to Showdown
Sapere Aude! Carl Bildt: Ingen större betydelse att Iran skjuter raketer på försoningsdagen
Hippie Tanten Verbala trycket mot Iran måste öka
Den fysiska verkligheten Iran och Kärnvapnen

Wisemans Wisdoms Sten, Sax 0ch Påse

Är USA på väg till München?

Ända sedan president Obamas tillträde har vi frågat oss vad USA´s politik gentemot det iranska kärnkrafts/vapen programmet egentligen är. Det enda som man klart sagt i Washington är att Obama regimen vill få till stånd diplomatiska förhandlingar för att få Iran att nöja sig med enbart civil kärnkraftsutveckling.

En längre tid fick vi höra att man i Washington hade fastställt att man i slutet av september skulle fatta slutliga besked om (kraft?) åtgärder såvida Iran intill dess inte lämnat klart besked i frågan om vad man egentligen höll på med.

Det har försiggått förhandlingar mellan USA, Ryssland, China, Storbritannien, Frankrike och Tyskland vilken sorts sanktioner man skulle tillgripa om det iranska svaret inte skulle bli tillfredsställande. Men man fattade inget slutgiltigt beslut i väntan på svaret.

Det var dock klart att det skulle bli svårt att komma fram till ett enhälligt beslut i åtgärdsfrågan då såväl Ryssland som China signalerade att man inte skulle gå med på några reella förändringar i de sanktioner som redan beslutats av FN´s säkerhetsråd.

Iran gjorde sig inte heller någon överdriven brådska med att komma med klargörande till de förfrågningar som de sex hade ställt dess regim inför. Om nu någon hade trott att Iran skulle komma med konkreta svar så blev den rejält besviken. Det iranska svaret som överlämnades i början av september innehöll inte ett enda ord om det iranska kärnkraft/vapen programmet utan inskränkte sig till att förklara att man var öppen för förhandlingar i ett antal internationella frågor däribland kärnvapen avrustning.

Den iranske presidenten förklarade samtidigt att Iran inte under några förhållanden skulle kunna tänka sig att tåla inskränkningar på sin rätt som suverän stat i vad som rörde nukleära frågor. Man får inte glömma att den iranska regim som levererade det femsidiga svaret var den mest extrema som Iran haft på 20 år och att det var efter ett val med förfalskat resultat, med brutalt våld nedslagna demonstrationer, efter skenrättegångar av "reform"vänliga oppositionspolitiker samt efter att man tillsatt en internationellt eftersökt terrorist som försvarsminister.

Till detta kan tilläggas att det i dag i Maariv rapporteras att säkerhetsstyrkorna i "The United Arab Emirates" för en tid sedan omintetgjort en mega terroraktion att spränga världens högsta byggnad (818 meter). Denna jätte skyskrapa i Dubai som avses att bli invigd i december 2009 går under namnet "The Dubai Towers". Aktionen var med yttersta sannolikhet initierad av de iranska revolutionära gardena.

Det iranska svaret kom vid en tidpunkt då USA just föreföll att stärka sanktionerna, visserligen utan medverkan av Ryssland och China men med stöd av de ledande europeiska länderna samt Canada. Det såg verkligen ut som om Obama administrationen aldrig haft ett bättre tillfälle att att sätta punkt för det iranska nukleära projektet.

De första amerikanska reaktionerna, om än icke på högsta nivå, till det iranska förslaget var diplomatiskt negativa i huvudsak med hänsyn till att det inte innehöll något som rörde det iranska nukleära programmet.

De som av naturliga skäl väntat sig att president Obama omedelbart skulle gå ut med ett meddelande om att USA tillsammans med de tre ledande europeiska staterna samt Canada avsåg att gå ut med ett beslut om skärpta sanktioner såvida inte Iran omedelbart meddelade att inget hinder förelåg att det iranska nukleära programmet skulle vara huvudpunkten för förhandlingarna blev dock grymt besvikna.

USA meddelade att man var villig att "test Iran´s willingnest to engage". Talesmannen för State Department påpekade bland annat " If we have a meeting, we are going to bring up the nuclear issue, and we will see how Iran responds to that".

Det förefaller helt uppenbart att beslutet att ge ett positivt svar på Irans propå om samtal i vissa frågor bland vilka Iran inte inkluderade de nukleära, och detta med hoppet att Iran trotts allt skulle visa sig vara villigt att gå in på förhandlingar om dessa, fattats av president Obama själv.

Att Obama med detta helt bortsåg från att man tidigare från USA ansett att slutet på september var den sista tidpunkt vid vilken man måste avgöra huruvida det iranska nukleära programmet på något sätt accepteras av Världssamfundet eller ej, och i det senare fallet vilka åtgärder som nu måste tillgripas för att förhindra att Iran skulle bli den tionde kärnvapenmakten på den blå planeten.

Nu hintade man istället att slutet av december skulle vara "deadline" i frågan. Även detta skall man tydligtvis ta med en liten nypa salt. USA´s FN ambassadör och Obamas förtrogna, Susan Rice, förklarade nyligen " The administration would not impose artificial deadlines on Ahmadinejad".

Om Iran var ute för att vinna tid för sitt kärnvapenprogram så har de fått ytterligare tre månader utöver de åtta de redan fått tidigare. Dessutom vore det inte ologiskt om den iranska ledningen var mer eller mindre säker på att även denna deadline skulle visa sig vara lätt töjbar.

Men saker och ting har komplicerats av två iranska uttalanden den 14 september som båda refereras i Yediots pappersupplaga den 15 september 2009. Det första är från Ali Achbar Sahlahi, ordförande i den Iranska nationella nukleära kommisionen, som säger "stormakterna har frihet att ta upp vilka frågor de önskar men vi kommer inte att förhandla om den nukleära frågan..." Det andra är från det iranska utrikesdepartementets talesman, Hassan Kashkauwi (transkriberingen osäker), som envisas med att påpeka att förhandlingarna enbart kommer att omfatta det nya iranska förslaget om regional säkerhet och ekonomiskt samarbete. Dessa två uttalnden tillsammans med Ahmadinejads ovan refererade lämnar ju knappast speciellt mycket utrymme (lindrigt sagt) för konstruktiva samtal om Irans kärnvapenprogram.

Y-net news refererar på kvällen den 15 september 2009 ett uttalande av Hillary Clinton som enligt ovannämnda sajt uttalat sig på följande sätt.
US Secretary of State Hillary Clinton said on Tuesday the nuclear issue "cannot be ignored" in upcoming talks with Iran, despite Tehran's statement it would not bargain over its right to a nuclear program.

"I think it is important to underscore that we have made clear to the Iranians that any talks we participate in must address the nuclear issue head on. It cannot be ignored," Clinton said after a meeting with Uruguayan President Tabare Vazquez. (Reuters

Var detta uttalande clearat med Vita huset? Frågan är nu vem som kommer att blinka först, USA´s president eller Irans. Svaret på den frågan rör väl och vä för milioner av människor i Mellanöstern idag och Europa i morgon. Den kommer också att ge svaret på frågan som ställdes i min bloggpost den 13 april. Obama och Iran. Vart är du på väg? Chamberlain eller Churchill?

Mardrömsbilden är en Obama som går ned för trappan från Air Force One viftande med ett pappersark och ropar "Peace in our time". (Chamberlain vid hemkomsten från münchenkonferensen 1938 där Storbritanien tillsammans med Frankrike sålt ut den Tjeckoslovakiska staten till Hitler).

Ytterligare ett tecken på att Iran ökar takten i utveclingen av sin kärnvapenkapacitet är det forcerade utvecklingsarbetet på långdistansrobotar som har en räckvidd för att träffa stora delar av Europa. De kan knappast vara avsedda för konventionella stridsspetsar. Förhoppningsfullt kommer jag att återkomma med en bloggpost om detta ämne.

Läs även andra bloggares åsikter om Iran, USA, Obama, kärnvapen, Terror.

DN
DN2
DN3
DN4
DN5
SvD
SvD2
SvD3
Sydsvenskan
Dagen
Barometern
BLT
VG
DB

Valet i Iran - en maskerad militärkupp

Det senaste "valet" i Iran har varit en item som till stor del räddat världens nyhetsmedia från den vanliga sommartorkan. Den gängse slutsatsen av valet och de följande demonstrationerna som slogs ner på ett gämförelsevis inte så brutalt sätt, åtminstånde gämfört med kinesernas handhavande av oroligheter bland den Uigureriska minoriteten (Enl. SvD den 09072009 har 600-800 dödats) är att Ayatulla styret kommer att fortsätta men att ett regimskifte i reformistisk riktning bara är en tidsfråga.

Men inte alla håller med om detta. Ehud Yari, en av Israels ledande journalistiska experter i Mellanösternfrågor publicerade i tisdags en artikel i vilken han hävdade att det i grund och botten var fråga om en militär kupp i scensatt av Irans revulutionära garde.

Artikels titel var "Here´s the real message behind Iran´s disputed election".

Eftersom artikeln är för viktig, lång och detaljerad vill jag inte ge mig in på att referera den utan kommer bara att ge ett smakprov samt länk till artikeln.

...........................The re-election of Mahmoud Ahmadinejad for a second term as Iran's President represents the emergence of the Iranian Revolutionary Guards Corp as a military dictatorship — pushing aside the clerics and mullahs. It's a new Iran in many ways. It's an Iran in which the Supreme Leader, despite what you will read in most of the Western press, is not the real victor in the election. He manipulated the elections in such a way as to have Ahmadinejad re-elected. Now, however, the Supreme Leader works for Ahmadinejad, rather than the other way around.

It's a new Iran because it's no longer the Islamic Revolution regime as we have known it since Khomeini took over in 1979. Ahmadinejad's Government is already 60 per cent Revolutionary Guard, and the Iranian parliament is 40 to 50 per cent ex-Revolutionary Guard officers. ..........

Man kan knappast tvivla på den tes som Ehud Yari lägger fram, då han mycket sällan tar fel. I de västerländska medierna förekommande repotagen finns det alldeles för mycket av "konservativa mot reformister" och "bad guys - god guys" syndrom, som visar att rapportören ser händelserna genom ett västerländskt prisma.

OK här är länken håll till godo och håll i er.

Läs även andra bloggares åsikter om Islamic revolution, Revolutionary Guards, Iran, Kärnvapen, USA,

Knuff

DN
DN2
DN3
SvD
SvD2
SvD3
SvD4
Sydsvenskan
Dagen
Barometern
VG
DB

Bloggar
Bloggnamnet länkar till bloggen ifråga. Titeln på specifik bloggpost länkar till den specifika bloggposten.
De listade bloggarna är enligt min mening intressanta. Detta betyder inte att jag alltid håller med om vad som skrivs i dem.
FIM Israels arme gjorde mer för att.....
Ilya Meyer Meningen med livet
MXp Palestinas fredshinder, PLO-artikel 24 och Shejk Tamimi
I Gilboas svala skugga Human rights börjar lukta
Al HaMatzav Nordkorea i dag är Iran i morgon
Jihad i Malmö Vardagen i en shariadomstol
Rabnor tycker och tänker Gas
Danofsky for President En riktig midsommarKrantz
Israel i Sverige Vad skall Israel göra med Iran
Hellströms okultiverade tanketrädgård Upprepade dumheter om arabvärlden och palestinierna
Mina tankar Brännhet läsning
Svensk Historia SDI mer nådigt än någonsin
Pophöger Israelisk ubåt i Suez kanalen
Wisemans Wisdoms Vad som komma kan
Gudmundson Mot Gösta Hultén och hans likarDick Erixon Xinjiang, kommunister och islamister
Gulan Avci Angela Merkel bör akta sig för att be om ursäkt

Israel och Egypten signalerar till Iran, Gulfstaterna och USA

De senaste dagarna har de israeliska och i viss mån de internationella medierna haft inte så få nyhetssnuttar och kommentarer om att en topp modern israelisk ubåt öppet seglat genom Suez kanalen och deltagit i en flottövning i Elat/Aqaba viken.

Det vill säga, deltagandet i flottövningen kommenterades mindre då detta ansågs vara ett svepskäl.

Huvudsaken var att Egypten låtit en israelisk ubåt öppet passera genom Suez kanalen samt att Israel på detta sätt fått en lösning på problemet att snabbt stationera strategiska ubåtar i Indiska Oceanen inom relativt kort avstånd från Iran.

Det egyptiska beslutet att låta eventuellt kärnvapenutrustade israeliska ubåtar passera Suez kanalen är ett strategiskt beslut av ytterst stor betydelse då det signalerar till hela omvärlden inklusive USA att Egypten ser det iranska kärnvapen programmet som ett hot och är villigt att underlätta för Israel att undanröja det. Det signalerar dessutom att Egypten liksom Israel ser på USA`s diplomatiska ansträngningar att hindra projektet med stor tveksamhet.

Ubåt i Suez Kanalen

Den Israeliska flottan har för närvarande tre tyskbyggda ytterst moderna ubåtar av typen Dolphin . Ytterligare två kommer att levereras under år 2010. Dessa fem fartyg kombinerar dagens mest avancerade navigations och stridssystem vilka dessutom är ytterst enkla att sköta. Enligt internationella källor så kan dessa ubåtar avlossa strategiska kryssningsmissiler med en räckvidd av upp till 1.500 km. Sådana kryssningsmissiler kan sedan ett antal år sedan förses med kärnvapen stridsspetsar.

Enligt internationella källor så har Israel tidigare stationerat ubåtar av ovannämnda typ Indiska Oceanen utanför den iranska kusten. Då det tidigare inte rapporterats att Egypten gett tillstånd för israeliska ubåtar att använda sig av Suez kanalen så förefaller det som ubåtarna i dessa fall gjort en långresa runt Afrikas sydspets. En sådan färd är ju av naturliga skäl förknippad med avsevärda logistiska problem så, om nu de i frågan om Irans kärnvapen egyptiska och israeliska sammanfallande intressena gjort att Egypten ger tillstånd för israeliska ubåtar att använda Suez kanalen så har den strategiska situationen mellan Israel och Iran förändrats avsevärt till Israels fördel. I stället för veckor är det frågan om dagar för en av de moderna israeliska ubåtarna att komma fram till en lämplig position för att öppna verkningeld mot specifika mål i Iran.

Om tidigare det tagits för givet att ett eventuellt preventivt israeliskt angrepp på iranska kärnvapeninstalationer alltid skulle utföras av det israeliska flygvapnet så kan nu även den moderna delen av Israels ubåtsvapen också komma att spela en roll i denna del av konflikten, och inte bara ha rollen av att vara verktyget för Israels "second strike capability". Det är självklart att den ytterst viktiga rollen kvarstår, då trots allt risken för ett iranskt nukleärt överrasknings angrepp kan komma att allvarligt hindra den israeliska förmågan att retaliera med flyg och ballistiska raketer (Jericho 3). Det är självklart att den israeliska ubåtens färd genom Suez kanalen, och allt vad det innebär ur politisk och militär strategisk synpunkt, kommer att noteras i Gulfstaterna, Iran och USA.

Man kan fråga sig vad som ligger bakom den amerikanske vice presidenten Jo Bidens ytterst klara uttalande i en intervju i ABC att "Washington inte skulle hindra Israel om detta land skulle anfalla Iran. Israel har rätt att fatta ett sådant beslut och vi har ingen rätt att hindra det då Israel är en självständig stat som själv beslutar vad dess intressen är rörande Iran liksom i alla andra frågor". Han tillade därefter " Dom har rätt att göra det alldeles frånsett om vi håller med eller inte. Varje självständig stat har rätt att fatta sådana beslut".

Var detta ett uttalande av en ledande politiker som är känd för sin vana att ofta uttala sin personliga mening eller var det ett överlagt policy uttalande som speglar Obama administrationens dilemma, då den troligtvis börjar inse att det inte blir så lätt att förhandla med Aytollornas regim i Teheran? I Vita huset har man givetvis redan frågat sig hur den inhemska opinionen skulle reagera inför en förhandlingprocess som har till uppgift att förbättra kontakterna mellan USA och Iran.

Man har troligtvis insett att det inte skulle gå att uppnå målet att frysa det iranska kärnvapenprogrammet innan det blev ett faktum med minst en bomb. Vad vore då naturligare att låta Israel ta hand om den "heta potatisen". Världsopinionen skulle dessutom skräna på Israel och bortse från att USA själv sjabblat hela processen.

Vem har påstått att Obama och hans administration företrädde höga moraliska principer?

Ett är dock klart, det var inte ett enhälligt beslut i Washington. USA´s ÖB, Mike Mullen, var inte förtjust i beslutet och State Department slingrade sig med uttalanden om självständiga staters rätt att fatta beslut.

Samtidigt med allt detta publicerades att Saudi Arabien skulle gått med på att israeliska flygplan skulle få överflyga landet på väg till och från Iran. Ovisst vem som kokat ihop detta, som visserligen ur militär synpunkt är vettigt, men det förefaller varit en definitiv tidnings anka.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Iran, Egypten, Saudi Arabien, USA, Kärnvapen, Obama,

Knuff

DN
DN2
DN3
DN4
DN5
SvD
Sydsvenskan
Sydsvenskan2
Dagen
Barometern
VG
DB

Bloggar
Bloggnamnet länkar till bloggen ifråga. Titeln på specifik bloggpost länkar till den specifika bloggposten.
De listade bloggarna är enligt min mening intressanta. Detta betyder inte att jag alltid håller med om vad som skrivs i dem.
FIM Amnestys nygamla Gazarapport avfärdades redan i februari
Ilya Meyer Meningen med livet
MXp Kinas våld mot Uighurernas protester liknar Tiananmen
I Gilboas svala skugga Frukt och Grönt
Al HaMatzav Hamas erkänner användandet av "mänskliga sköldar"
Jihad i Malmö Vardagen i en shariadomstol
Rabnor tycker och tänker Raul Wallenberg Postumt
Danofsky for President En riktig midsommarKrantz
Israel i Sverige Vad skall Israel göra med Iran
Hellströms okultiverade tanketrädgård Upprepade dumheter om arabvärlden och palestinierna
Mina tankar Brännhet läsning
Svensk Historia SDI mer nådigt än någonsin
Pophöger Israelisk ubåt i Suez kanalen
Wisemans Wisdoms Vad som komma kan
Gudmundson Mot Gösta Hultén och hans likar
Dick Erixon Europa tappar åter greppet om Balkan