Det inte helt dolda kriget mot Irans kärnvapen program trappas upp.

I det tysta - och inte alltid så tyst - pågår sedan några år ett icke förklarat krig mellan Iran och ett antal länder. De senare för inte kriget officiellt under sin flagga utan låter sina respektive underrättelse tjänster utföra aktioner som ibland är inte så lite blodiga men det rör sig även om rena cyberkrigsaktioner.

Enligt ledande internationella media är det i huvudsak USA genom CIA, Israel genom Mossad och troligtvis även Storbritannien medelst MI6 som står för aktionerna. I vissa fall torde nämnda organisationer använt sig av iranska optionsgrupper för insamlandet av data och annat fältarbete. Det förefaller också klart att underrättelsetjänsterna i andra länder - och inte enbart västländer - vidarebefordrat uppgifter till de tre ovan nämnda organisationerna utan att själva tagit aktiv del i utförandet av aktionerna.

Intill de sista månaderna rörde det sig mest om likvideringar av ledande iranska vetenskapsmän som var anknutna det Iranska kärnvapen- och missilprogrammen men även cyberkrigs aktioner samt sabotage av komponenter i de iranska nukleära anläggningarna.

Den mest kända cyberkrigs aktionen var infekterandet av uran anrikningsanläggningen i Natanz med virus ormen Styxnet (Stuxnet) under första halvåret av 2010. Virus ormen fick de komponenter som reglerade hastigheten på centrifugerna att ändra denna på ett sätt som gjorde att dessa slogs ut. Detta utan att kontroll elementen uppvisade den fatala hastighetsförändringen. Styxnet slog givetvis inte ut hela programmet men ledde till en icke oväsentlig försening av projektet. Mer om Styxnet på min blogg från den 27 december 2010. Officiellt har ännu ingen stat eller organisation förklarat sig vara ansvarig för aktionen men det anses allmänt att det att det var en israelisk-amerikansk co-production. Om Israel varit inblandat så var det nog inte bara medelst Mossad utan också den israeliska armens underrättelsetjänst - AMAN - som nog stått för det tekniska och intellektuella jobbet. Å andra sida hade nog Mossad en hand med i planteringen av ormen i Natanz anläggningen då pga att denna inte var nätansluten utåt, det krävdes att en person som hade fysiskt tillträde till anläggningen laddade upp ormen direkt i det interna systemet (i Natanz anläggningen).

Det förekommer uppgifter om fler cyberangrepp men inget så allvarligt som Styxnet.

Två flygolyckor med koppling till det iranska nukleära projektet har också dragit i gång spekulationer huruvida det inte rörde sig om olyckor utan haverier som orsakats med avsikt att skada det iranska projektet. Det första av dem inträffade den 19 februari 2003. Vid kraschen dödades samtliga 302 ombordvarande. Huvuddelen av passagerarna bestod av medlemmar i de iranska revolutionära gardena, som har det yttersta ansvaret för det iranska nukleära projektet. Den 19 september 2011 havererade ett ryskt passagerarplan varvid 45 personer omkom. Fem av de döda var ryska nukleära experter som varit aktiva i uppbyggnaden av den nukleära anläggningen i Bushehr vid Persiska viken. Anläggningen aktiverades i september 2011. Officiellt rör det sig om ett kärnkraftverk men man kan fråga sig varför iranierna som tillhör världens större oljeproducenter skulle behöva satsa på kärnkraft.

De senaste månaderna har bjudit på ett antal händelser som gjort det dolda kriget inte så lite mindre dolt. Låt oss se på två av dessa och försöka förstå deras betydelse.

Den troligtvis viktigaste av av dem var de kraftiga expositionen på en missil bas ca 50 km väster om Tehran i närheten av Bid Ganeh den 12 november 2011. Relativt lite har kommit ut om vilken sorts bas det rör sig om och vilken verksamhet som försiggått där. Det är dock känt att basen tillhör Irans revolutionära garden, vilka är ansvariga för både det nukleära programmet och utvecklingen av de raketer som i framtiden skall leverera det iranska kärnvapnen till av dess regim utsedda målen.

Iranierna har under de senaste åren gjort stora framsteg i utvecklingen av raketer/missiler med fast bränsle och anses att de kommit en bra bit på vägen till att utveckla interkontinentala ballistiska vapen.

Fördelen med raketer/missiler som drivs med fast bränsle är att de går att avfyra med mycket kort varsel till skillnad från sådana som drivs med flytande bränsle. De senare till skillnad från de med fast bränsle går inte att lagra "tankade" utan måste tankas direkt innan avfyrandet. Tankningen är tidskrävande och innebär att raketerna/missilerna är ytterst sårbara under detta moment. Var och en inser den taktiska/strategiska fördelen med att ha raketer/missiler som enbart behöver rullas ut ur bunkern, riktas och avfyras.

Vad som orsakade explosionen är omtvistat men den iranska förklaringen att det var en tillfällig olyckshändelse anses mindre trolig. Explosionen var ytterst kraftig och skakade fönsterna i det 50 km avlägsna Tehran. Basen jämnades med marken. (se satellit bilder nedan)

Basen efter explosionen.

Basen två månader före explosionen.

Enligt iranska uppgifter, som troligtvis är tilltagna i underkant, dödades 17 personer däribland, General Hassan Tehrani Moghaddam, som var chef för och den drivande kraften bakom Irans ballistiska missilprogram. Enligt den iranska versionen av vad som hände var man sysselsatt med en utprovning av en motor för fast bränsle. Då det knappast är troligt att de högste chefen ensam fanns på plats så förefaller det som om explosionen dödade ett inte så lite antal nyckelpersoner i projektutvecklingen. Detta faktum kommer utan tvekan att bromsa upp det iranska projektet

Enligt vissa, om än obekräftade, uppgifter så hade iranierna lagrat en stor del av sina modernaste missiler inklusive de ballistiska, på basen. Om detta är sant så innebär det att explosionen, vad än som orsakade den, var en oerhörd förlust för Iran.

Uppgifterna från en tidigare i den israeliska underrättelsetjänsten anställd person (israel) att ytterligare två baser för Shahab-3 raketer utsatts för bombattentat och slagits ut förefaller dock en smula överdrivna, och de stöds inte av välrenommerade mediakällor.

På måndagen den 28 november skakades Irans tredje största stad, Isfahan, av en kraftig explosion och ett stort rökmoln steg upp i riktning från den nukleära uran anriknings anläggningen i stadens utkant. De iranska myndigheterna förnekade att det hade varit en explosion i den närliggande nukleära anläggningen.

Internationella media, däribland The Times (of London) rapporterade dock, baserat på uppgifter från politiska- och underrättelse källor att det explosionen orsakat stora skador på den nukleära anläggningen med allt vad detta innebär får det iranska projektet.

Det förefaller som speciellt lagerutrymmen för material och råvaror skadades svårt medan anrikningsanläggningen undgick att bli skadad.

En ledande israelisk kommentator Major-General Giora Eiland, Israel's former director of national security, told Israel's army radio that the Isfahan blast was no accident. "There aren't many coincidences, and when there are so many events there is probably some sort of guiding hand, though perhaps it's the hand of God,"

Anrikningsanläggningen i Isfahan före explosionen

Skälet till den"dolda" kampanjen mot Iran är i grunden att få landets ledning att inse att "det kostar mer än det smakar". Det är inte alls säkert att den iranska ledningen överhuvudtaget resonerar efter så västerländska moderna principer. Tvärt om, de gör det troligtvis inte alls.

I Israel börjar vi uppenbart tappa tålamodet på att det går att övertyga den iranska ledningen om att de är inne på fel väg, om vi nu någonsin trott på den lösningen, men vi fick ju lov att försöka.

Den stora frågan är dock om president Obama ännu tror att det går att övertyga den iranska ledningen. Tveksamt.

Det finns två faror med med den "dolda" kampanjen. Den första att iranierna i alla fall kommer att lyckas få ihop en bomb innan president Obama inser att de kommer att göra det. Den andra är att iranierna kanske tappar tålamodet och och slår till med ett preventivangrepp. Det sista är inte alls otroligt.

De, dvs den iranska ledningen, kommer att ha ett folkligt stöd på hemmafronten då det inte råder minsta tvekan om att den s.k." iranien på gatan" kommer att reagera efter den gamla engelska principen "Right or wrong, Enland my country" dvs "Right or wrong Iran my country".

Den ovanstående principen kommer än mer att gälla om Iran kommer att anfallas öppet av Israel eller någon typ av koalition.

--------------------

Jag kommer inte att i denna bloggpost ta upp problemet med den amerikanska drönaren som tvingades ned på ännu delvis okänt sätt på iranskt territorium. Vi vet ännu alldeles för lite, men denna händelse kan trappa upp utvecklingen till en nivå från vilken det blir svårt att undvika direkta öppna krigsåtgärder.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Iran, USA, Storbritanien, Kärnvapen, CIA, Mossad, MI6,

DN, DN2,
SvD, SvD2,
Dagen,
SVT, SVT2,
Expressen,

Viktiga nyheter som rör Iran.

Huvudnyhet från Iran är meddelandet att man gjort en lyckad uppskjutning av en ny version av Sejil-2 raketen. Den nya versionen har en räckvidd på över 2000 km.

Dessutom har bloggen som första (?) svenskspråkiga media en rapport om hur den israeliska flottan patrullerar Persiska viken samt orsaken till att den iranska regimen plötsligt för ett antal månader sedan offentliggjorde att man mer eller mindre byggd färdigt en underjordisk anriknings för uran i närheten av staden Qom.

Meddelandet om det lyckade provet av den uppgraderade versionen av Sejil-2 raketen sände kalla kårar ned för ryggraden på de politiska och säkerhetspolitiska ledarna i Mellanöstern, Turkiet såväl som i Grekland och övriga länder vars territorier helt eller delvis ligger på ett avstånd på under 2000-2500 km från den Iranska gränsen.

Sejil-2 raketen är en två stegs raket med fast bränsle. Till skillnad från tidigare iranska långdistansraketer som alla drevs med flytande bränsle har den därigenom fördelen att den inte behöver en tidskrävande tanknings process under vilken den är sårbar för motsidans försvarsanfall utan kan med mycket kort varsel avskjutas från mobila ramper. För de läsare som frågar sig varför man inte kan tanka raketer med flytande bränsle i god tid innan de avskjuts är svaret enkelt. Det flytande raketbränslet skulle på kort tid "fräta sönder" viktiga delar av raketerna.

I och med att iranierna lyckats konstruera en fungerande tvåstegs raket har de tagit ett jättesteg i riktningen mot utveckling av en inhemsk trestegsraket. Dvs de är nära stadiet då de kan bygga en interkontinental ballistisk trestegsraket. Såvida Iran inte avser att starta ett mycket ambitiöst rymdforsknings program finns det enbart ett användningsområde för sådana missiler, nämligen bärare av kärnvapen.

Vid en Israelisk-Amerikanska övning, Juniper Cobra, under sen hösten 2009 provades olika försvarstyper mot ballistiska medeldistansraketer. En detaljerad beskrivning av vad som avsågs bli prövat under övningen finns på min bloggpost från den 17 april 2009.

Över till uppgifterna om fjärrstyrda israeliska patrullbåtar i persiska viken. Enligt uppgifter i icke israelisk press har den israeliska flottan stationerat små obemannade fjärrstyrda patrullbåtar i persiska viken. Det fråga om en 9 meter lång båt med ett tons deplacement, utrustad med ytterst modern utrustning för att upptäcka mål till sjöss och på kuster under dag som natt och under svåra väderför hållanden. De är också utrustade med en automatkanon med lång räckvidd som låser på mål även under grov sjögång. Utöver detta har de också ospecificerade instrument avsedda för underrättelse ändamål. Bland dessa har de enligt vissa uppgifter kameror som av mycket hög kvalitet. Dess toppfart ligger någonstans mellan 40 till 50 knop. (1 knop=1.853 m).

Den styrs antingen med hjälp av satelliter eller från landbaserade kontrollstationer. Om det senare är sant så innebär det en politisk bomb då det innebär ett direkt militärt samarbete med någon eller några arabstater.

När det gäller den iranska anrikningsanläggningen utanför staden Qom så hade dess existens varit känd för både den amerikanska, brittiska och israeliska underrättelse tjänsterna en längre tid. Man hade däremot inte kunnat avgöra vad dess funktion var från satellitbilderna.

Det var först då en brittisk underrättelse officer från MI-6 som var verksam i Iran lyckades få uppgifter om att anläggningen, som ännu var i slutskedet av sitt uppförande, verkligen var avsedd att fungera som en alternativ hemlig anrikningsanläggning till den i Natanz. De västliga underrättelse tjänstena höll inne med sin kunskap, men då de iranska myndigheterna lyckades fånga den brittiske agenten fick de klart för sig att hemligheten hade avslöjats för CIA, MI-6 och Mossad. I stället för att hålla tyst med denna sin upptäckt förstod iranierna att den enda utväg de hade var att snabbt meddela The International Atomic Energy Agency (IAEA) i Wien att man höll på att bygga en anläggning för civil användning av kärnkraft i närheten av staden Qom.

Iranerna påstod att arbetet startats under året 2007, men IAEA, som inte hostat något om sin tidigare kännedom av projektet, påstod att man hade uppgifter om att det hela hade startat redan år 2002.

Affären läckte ut alldeles före G20 mötet hösten 2009 och president Barak Obama, tillsammans med premiärminister Gordon Brown och president Nicolas Sarkozy och starkt uppbackade av den tyska förbundskanslern Angela Merkel gjorde en jättegrunka vid G20 konferensen av det Iranska försöket att dölja sitt kärnvapenprogram och allt annat kom i skuggan av deras ilska mot Iran. De fanns de delegationer t.ex. ordförande landet i EU, Sverige, som lite lamt protesterade mot tonvikten på Iran istället för att ta sig ann miljöfrågorna.
I förbifarten blev det också en illustration på EU ordförandens verkliga status i fall då de tre stora Storbritannien, Frankrike och Tyskland tillsammans har en från EU ordförandelandet avvikande åsikt.

Läs även andra bloggares åsikter om Iran, Israel, Ballistiska raketer, Kärnvapen, Obemannade patrullbåtar, USA, anrikningsanläggningar, Storbritanien, Frankrike, Tyskland,

DN, DN2,
SvD, SvD2,
Sydsvenskan,
Dagen,
Barometern,
VG

Ett nytt Münchenavtal?

Det förslag till avtal om uran anrikning mellan Iran och säkerhetsrådets fem ständiga medlemmar plus Tyskland (5+1) är kanske i och för sig ett intressant förslag men det tar inte upp problemet med Irans kärnvapen program på allvar.

Förslaget innebär först och främst att Iran förbinder sig att överlämna 80% av det uran som Iran har anrikat till 5% till Ryssland som skall för Irans räkning anrika detta uran till 20% och därefter överlämna det till Frankrike som skall utveckla det till bränsle stavar för en forsknings reaktor belägen i Teherans närhet. Det är ytterst komplicerat att anrika uranet i dessa stavar till "veapon grade" uran.

Iran skall dessutom förplikta sig att ställa alla sina nukleära anläggningar under the International Atomic Energy Agency (IAEA) uppsikt.

Vid första anblicken ser detta kanske inte så dumt ut, men även vid en ytlig kontroll av avtalet inser läsaren att det i bästa fall enbart skulle försena en iransk utveckling av kärnvapen. Avtalet omfattar enbart de 80% av det tills i dag till 5% anrikade uranet som Iran för närvarande har tillgång till. Ingen vet riktigt hur mycket icke anrikat uran samt "yellow cake" Iran idag har på lager och det finns heller inga uppgifter på hur mycket uran som skulle gå att utvinnas vid uran malms brytning i Iran. Det skulle sålunda vara både teoretiskt och praktiskt möjligt för Iran att fortsätta att bygga upp lager an anrikat uran. Allt detta givetvis under förutsättningen att iranierna skulle lyckas med att undvika IAEA´s inspektioner och kontroller. Erfarenhetsmässigt har omvärlden redan tidigare fått bevis på att Iran inte bara drar sig för ett sådant handlingssätt utan även gått i land med att utföra dem.

Ingåendet av avtalet skulle ge Iran en ny tidsfrist att i hemlighet utveckla kärnvapen medan de fem plus Tyskland inte skulle ha någon anledning att utsätta Iran för nya ekonomiska sanktioner. Tvärt om Iran skulle säkert kräva att de sanktioner som redan fanns skulle upphöra. Israel skulle knappast kunna ingripa väpnat mot Iran innan det var för sent om man inte var beredd att internationellt bli totalt isolerat.

Det är därför ytterst oroande att israelska TV2 kanalen i lördagskvällens nyhetsprogram meddelade att Obama administrationen arbetade för högtryck för att få avtalsförslaget godkänt. I och för sig logiskt då en samförstånds lösning med Iran varit Obamas främsta utrikespolitiska programpunkt. Men varken den amerikanska väljarkåren eller omvärlden hade väl räknat med att det för Obama var oväsentligt vad samförstånds lösningen skulle innebära. Det viktiga, bildligt talat, var att han skulle kunna gå ut ur Air Force One viftande med ett pappersark i handen hojtande "Peace in Our Time".

En ytterligare men icke oväsentlig invändning mot förslaget är att det genom att de fem plus Tyskland skriver under på förslaget den islamska regimen i Teheran får en internationell legimitering, något som den iranska befolkningen genom sina demonstrationer efter det riggade valet tydligt visade att den inte hade på hemmaplan.

Läs även andra bloggares åsikter om Iran, Kärnvapen, Obama, USA, Ryssland, Kina, Storbritanien, Frankrike, Tyskland, IAEA,

Knuff

Knuff

DN, DN2, DN3, DN4,
SvD, SvD2,
Sydsvenskan,
Dagen,
Barometern,
VG,
DB,

Bloggar
Bloggnamnet länkar till bloggen ifråga. Titeln på specifik bloggpost länkar till den specifika bloggposten.
De listade bloggarna är enligt min mening intressanta. Detta betyder inte att jag alltid håller med om vad som skrivs i dem.
Till denna bloggpost har har endast medtagits bloggar i vilka publicerats bloggposter som relaterar till förslaget till samförståndslösning rörande det iranska kärnvapenprogrammet

Utrikesbloggen Israel wants to pressure the U.S. and EU
Sapere Aude Irans regim trotsar stormakterna
Politik och Mellanöstern Israel-Iran möte ett påhitt

Israelisk mardröm

Begrunda följande framtids panorama.

New York 20 Jan 2010

När de amerikanska diplomaterna satte sig ned vid bordet i Geneve i början av sistlidna oktober mitt emot sina iranska motpartner förväntade sig väl få att förhandlingarna om det Iranska kärnvapenprogrammet skulle utmynna i ett krav från FNs säkerhetsråd om israelisk skyldighet att ge upp sina kärnvapen.

Men det var just vad säkerhetsrådet gjorde i dag på morgonen. Resolutionens innehåll var lika slående som röst fördelningen i rådet. Alla de icke permanenta medlemmarna röstade för tillsammans med Ryssland, Kina, och Storbritannien. Frankrike och USA lade ned sina röster.

Resolutionen uttalar sig för ett kärnvapenfritt Mellanöstern. Den fodrar också att Israel undertecknar 1970 års avtal mot spridning av kärnvapen (NPT) samt att Israel låter The International Atomic Energy Agency (IAEA) inspektera de israeliska nukleära anläggningarna.

Det huvudsakliga skälet till den amerikanska administrationens beslut att inte rösta ned resolutionen med sitt veto förefaller ha varit att Iran hittills vägrat att fullgöra sina tidigare vid förhandlingarna i Geneve åtaganden om att avbryta all anrikning av uran i Iran och nöja sig med att uran för iransk fredlig användning anrikades på icke iranskt territorium.

Iran krävde som motprestation att Israel skulle skriva under NPT avtalet och skrota sina kärnvapen.

Enligt diplomatiska källor förklarade sig Iran inte heller vara berett att godta en lösning för Israel enligt de linjer som under hösten 2008 hade ingåtts mellan USA och Indien för att ge nämnda stat möjlighet att vara undertecknare av NPT och att få ha kvar sina kärnvapen och erhålla teknologisk hjälp att upprätta kärnkraftverk.

Enligt uppgifter i israelisk press skulle den amerikanske försvarsministern Bill Gates varnat Israels försvarsminister Ehud Barak att USA aktivt skulle "stå i vägen" för ett israeliskt väpnat angrepp på de iranska kärnvapen anläggningarna.

Beslutet i säkerhetsrådet kunde dessutom enligt diplomatiska källor ses som en del av president Obamas uttalade politik att att främja en allmän nukleär nedrustning.

Det ovanstående är en fri och förkortad översättning av en av Bret Stephens skriven artikel som publicerats under rubriken How Israel Was Disarmed i Wall Street Journal den 5 oktober 2009.

Det hela är visserligen en spekulation, men inte en helt osannolik. För att uppnå ett diplomatisk beslut som åtminstone teoretiskt skulle förhindra att Iran blev den tionde kärnvapenmakten så skulle kanske USA vara berett att förhindra att Israel skulle få ha kvar det ultimativa försvarsmedlet.

President Obama skulle därmed förkasta en politik som alla USA´s presidenter sedan Nixon godtagit.

Men låt oss se på vad som president Obama skulle ha uppnått om panoramat blev verklighet.

Obama skulle kunna visa upp att det gick att förhindra den iranska bomben med diplomatiska medel. Ingen tvekan om att detta är en framgång, givetvis under förutsättning att Iran inte spelar eller kommer att spela ett dubbelspel.

Om det dessutom innebär att förbindelserna mellan USA och Iran tinar upp så kan detta underlätta för USA i Afghanistan, detta under förutsättning att de överväganden som Obama administrationen för närvarande gör i frågan om ramen för dess Afghanistan-Pakistan politik inte förmed sig att denna politik enbart blir inriktad mot Al Qaeda och lämnar Taliban, såväl den afghanska som den pakistanska delen åt sitt öde.

En sådan politik skulle visserligen föra med sig att Taliban tog över Afghanistan och eventuellt delar av Pakistan men om man i Washington bedömer att detta inte ens på sikt skulle hota USA och dess invånare, så vem vet, skulle kanske ett sådant beslut kunna fattas.

Obama skulle håva in en enorm good will inte bara i den islamiska världen utan även i delar av Europa för att han med eller utan djupare överväganden tvingat Israel att skrota sina kärnvapen. Detta givetvis under förutsättning att Israel utan allt för stora protester gick med på att avstå från vad det ser som sin enda livförsäkring.

Att med tvångsåtgärder tvinga Israel med sanktioner och blockader vilka delvis skulle kunna knäcka Israel politiskt som ekonomiskt skulle ju knappast leda till ett stabilare Mellanöstern.

Många skulle ivrigt stödja honom i hans kampanj att uppnå en kärnvapenfri värld. Men redan innan det blev tal att kärnvapen avrusta säkerhetsrådets ständiga medlemmar skulle världssamfundet stå inför de svårknäckta nötterna Indien, Pakistan och Nord Korea.

En kärnvapenfri värld är ett vackert slagord som kan användas en smula oansvarigt i valkampanjer, men när USA´s president sätter det på sitt program visar det bara att bristen på stabsarbete i Vita Huset är oroväckande stor eller att obekväma sanningar som att en total kärnvapen nedrustning skulle leda till en ytterst instabil värld inte får nämnas då de inte överensstämmer med CHEFENS uppfattning.

Läs även andra bloggares åsikter om Afghanistan, Al Qaeda, Pakistan, Indien, Iran, Kina, Ryssland, USA, Frankrike, Storbritanien, Israel, Kärnvapen,

Knuff

Knuff

DN, DN2, DN3, DN4
SvD, SvD2,
Sydsvenskan, Sydsvenskan2,
Dagen, Dagen2,
VG,
DB,

Bloggar
Bloggnamnet länkar till bloggen ifråga. Titeln på specifik bloggpost länkar till den specifika bloggposten.
De listade bloggarna är enligt min mening intressanta. Detta betyder inte att jag alltid håller med om vad som skrivs i dem.
Till denna bloggpost har har endast medtagits bloggar i vilka publicerats bloggposter som relaterar till problemet med iran och kärnvapen

Al HaMatzav Nukleär meditation: Countdown to Showdown
I Gilboas svala skugga Förvånad, någon?
Den fysiska verkligheten Iran och kärnvapnen
The Golani Spy Obama eliminerar USA:s 40-åriga kontroll av Israels kärnvapen
Gudmundson Munter söndagsläsning
Dick Erixon Mellanöstern i stark förändring
Garm Muslimska kärnvapen i vilka händer?
Pophöger Obamas farliga naivitet
Svensk Historia Tänk om Dick Chaney...
Hippie Tanten Norgeskämtet som tog oss ett steg närmare Tredje Världskriget

Sanktioner, preventivangrepp eller leva under iranskt nukleärt terrorhot

Inför mötet den 1 oktober 2009 har parterna börjat en sorts öppna för förhandlingar genom intervjuer i media och styrkeuppvisningar på fältet. allt detta för att pröva motpartens reaktioner redan innan de officiella förhandlingarna börjat.



Den här bloggposten utgör en uppdatering av den som publicerades den 27 september .



Det har blivit klarare varför man från ett stort antal länder upplevde att den iranska anläggningen för anrikade av uran som kommit till allmän kännedom efter att ett antal, och inte enbart USA´s, underrättelse tjänster en längre tid haft den under uppsikt. Orsaken är den nu upptäckta anläggningen är byggd i ett tunnelsystem som drillats ner djupt i ett berg. Detta gör det är ytterst svårt att slå ut anläggningen med konventionella vapen.



Om nu anläggningen var avsedd an anrika uran för fredliga ändamål, t.ex. elproduktion så skulle det ju inte funnits något normalt skäl att gräva ned den då den inte skulle utgöra ett militärt mål. Alltså förefaller det logiskt att den var avsedd för att anrika uran till "Veapon grade".



Den amerikanske försvarsministern uttalade sig på följande sätt i en intervju för ABC "My personal opinion is that the iranians have the intention of having nuclear veapons", (Y-net 27092009). Enligt Gates så skulle det ta dem mellan ett till tre år att bygga två bomber. Detta är en kortare tid än den som de amerikanska underrättelse tjänsterna i allmänhet anger.



Gates liksom Secretary of State Hillary Clinton uttalar sig öppet för ett beslut om bitande ekonomiska internationella sanktioner mot Iran om detta land inte omedelbart öppnar hela sitt nukleära projekt för internationell inspektion.



Såväl Gates som Hillary Clinton avvisar tanken på omedelbara militära åtgärder innan alternativet med sanktioner har prövats på allvar. De, till skillnad från den franske presidenten Sarkozy, ställer inte upp någon klar tidsgräns men det är klart att de inte är villiga att ge Iran obegränsad tid. Frågan är nu också om president Obama står vid sitt uttalande att Iran måste ge positiva svar innan slutet på december 2009. Det finns vissa skäl att tvivla på det senare.




Frågan är bara om det går att få ihop ett stort internationellt stöd för en sådan linje. Kommer Tyskland, Ryssland och Kina, som alla tre har ytterst utvecklade ekonomiska förbindelser med Iran, att ställa upp på sanktioner som snabbt biter. Ytterligare ett skäl som tas upp mot effektiviteten mot sanktioner är att de kan komma att slå mot den iranska reformrörelsen.


Om det tyvärr och trotts allt visar sig att de ekonomiska sanktionerna inte får avsedd verkan inom"utsatt" tid så står vi inför situationen att det antingen blir frågan om ett preventiv angrepp på Iran eller att Iran blir den 10 staten på den blåa planeten med kärnvapen.


Iran gjorde i dag lyckade prov med medeldistans raketen Sajjil-2 som har en räckvidd på 2000 km, dvs täcker hela Mellanöstern , Turkiet och delar av Europa.



Men en iransk bomb kommer dock att innebära att hela världen kommer att ligga under iranskt nukleärt terrorhot. Iran behöver inte ens tekniskt välutvecklade raketer för att leverera sina bomber. Begrunda följande scenario. De iranska revolutionära garderna lägger in en a-bomb i en vanlig container med shippnings papper som utvisar ett oskyldigt innehåll. Denna lastas på ett civilt lastfartyg som är destinerat till New York, Stockholm, Bremen eller annan hamn. Väl anländ detoneras bomben med fjärrkontroll!



Reflektera en smula över detta och så förstår du nog varför vi israeler, som redan lever inom de iranska raketernas räckvidd, anser att ett militärt preventivt angrepp är ett realistiskt och riktigt alternativ i ett läge då det är klart att sanktionerna inte haft avsedd verkan.

Läs även andra bloggares åsikter om Frankrike, Tyskland, Storbrittanien, USA, Ryssland, Kina, Kärnvapen, Terror

DN, DN2, DN3, DN4,
SvD, SvD2, SvD3,
Sydsvenskan
Dagen
Barometern
Blt
VG, VG2,
DB

Knuff

Bloggar
Bloggnamnet länkar till bloggen ifråga. Titeln på specifik bloggpost länkar till den specifika bloggposten.
De listade bloggarna är enligt min mening intressanta. Detta betyder inte att jag alltid håller med om vad som skrivs i dem.
Till denna bloggpost har har endast medtagits bloggar i vilka publicerats bloggposter som relaterar till Krisen med Iran

Al Hamatzav Nukleär Meditation Countdown to Showdown
Sapere Aude! Carl Bildt: Ingen större betydelse att Iran skjuter raketer på försoningsdagen
Hippie Tanten Verbala trycket mot Iran måste öka
Den fysiska verkligheten Iran och Kärnvapnen

Wisemans Wisdoms Sten, Sax 0ch Påse

Iran ger inte upp så lätt

Då de Iranska myndigheterna förstod att de västerländska (i det här fallet troligtvis USA´s) underrättelse tjänster kommit deras nya uran anriknings anläggning på spåren skickade de ett en smula kryptiskt meddelande till IAEA´s kansli i Geneve. Därmed ansåg de att de hade uppfyllt sina skyldigheter att rapportera nya nukleära anläggningar i sitt land.


Existensen av en sådan anriknings anläggning eller åtminstone en under byggnad i Iran hade sedan ett antal år varit en arbetshypotes hos de västerländska underrättelse tjänsterna men de hade inte lyckats fastställa om och var den fanns. Teorin om att de amerikanska underrättelse tjänsterna känt till anläggningen i närheten av staden Qum en längre tid men med Washingtons goda minne inte offentliggjort denna uppgift får förhoppningsfullt avskrivas som en ren konspirations teori.


Hur som helst, uppgiften fick både den franske presidenten Nicolas Sarkozy och den brittiske premiärministern Gordon Brown att gå i taket. De signalerade klart till president Obama att de förväntade sig att USA skulle inta en kompromisslös ställning vid mötet den 1 oktober mellan de fem ständiga medlemmarna samt Tyskland å ena sidan och Iran å den andra om Irans nukleära program. Iran hade redan tidigare meddelat att de från sin sida inte var beredda att överhuvudtaget låta sitt nukleära program komma upp till debatt vid detta eller följande samtal.


Enligt Obamas uttalande vid G20 mötet i Pittsburg den 25 september verkar det som om han förstått att tidpunkten för öppna samtal var över och att det nu gällde att ställa Iran inför hotet om bitande sanktioner. Ryssland signalerar dessutom att de är villiga att positivt överväga en upptrappning av sanktionerna Förbundskansler Merkel deltog inte i General församlingens möten pga att hon befann sig i den tyska valkampanjens slut spurt men lät vid G20 mötet, där hon deltog, meddela att hon slöt upp på sina två europeiska kollegors sida.


Iran signalerade redan de 26 september att man förstått vart vinden blåser och reagerade enligt principen "anfall är bästa försvar". Från Teheran meddelades att de revolutionära gardena under ett antal dagar med början den 27 september skulle hålla övningar med medel- och långdistansraketer.


Det inträffade är allt annat än överraskande men det utgör trotts allt ett allvarligt bakslag för Obamas utrikespolitik visa vi Iran. Denna hade under hela tiden sedan han tillträtt den 20 januari 2009 byggt på att genom diplomatiska samtal (engagement) komma fram till en lösning på Irans, enligt USA, eventuella avsikt att anskaffa egna kärnvapen. Bakgrunden till att Obama ville undvika att komma i en frontal konflikt med Iran var att man från USA´s sida insåg att ett gott förhållande mellan de båda skulle avsevärt förbättra möjligheterna till en positiv vändning i kampanjen mot Taliban i Afghanistan, eller som det nu med rätta på amerikansk militärslang kallas AfPak (Afghnistan-Pakistan) kampanjen.


Obama har redan från tiden för president valskampanjen klart insett att utan att taliban och med dem lierade (bl.a. Al Qaeda) förlorade sitt inflytande i Afghanistan samt Pakistan så skulle man inte kunna komma till rätta med den Internationella Jihadist rörelsen. Men Obama och hans närmaste män insåg inte i tid att Iran var ointresserat av en sådan lösning. Den Iranska ledningens inställning är i sig helt logisk. Varför skulle den vara intresserad av att hjälpa USA att bekämpa den Internationella Jihadist rörelsen?


Den koalition som nu bildats är intressant även ur europeisk synvinkel. De tre starka EU staterna, Frankrike, Storbritannien och Tyskland har utan röra en min totalt sid steppat den formella EU ledningen med Sverige i spetsen. De tre, som är de militärt starkaste staterna i EU, ser till sina egna intressen utan att fråga resten av EU medlemmarna. De vet dessutom att de, i en het konflikt med Iran, skulle från europeisk sida få dra hela lasset möjligtvis med hjälp av Italien och Polen.


Medlemmar i den svenska delegationen vid G20 mötet har enligt mediauppgifter uttryckt sitt missnöje med att de stora pojkarna mer intresserade sig för den Iranska bomben än ekonomiskt samarbete och miljöfrågor. Att svenska representanter kan uttrycka sig på det sättet är i och för sig skrämmande men knappast förvånande om man tar med i beräkningen att Sverige är ett land där på dess territorial vatten icke helt små lastfartyg kapas utan att någon myndighet ingriper. Det är dessutom ett land i vilket det går att skäla ett kontantbelopp på i runt en miljard SEK från ett penningföråd vars 14 tjänstgörande vakter samtliga var obeväpnade. Att sedan polis helikoptrar parkeras i en hangar utan bevakning så att bovarna kan aptera, visserligen dummy, sprängladdningar på dem kan ju inte förvåna någon.


Skämt å sida, de tre exemplen ovan tyder på att Sverige inte kan värna sitt territorium och dess invånares väl och ve. Man skall ju då inte heller förvåna sig över att Ryssland under den senaste tiden utfört två stora militära manövrer i Östersjö området utan att media i Sverige reagerat.


Qvo Vadis Sverige, det land i vilket jag föddes och växte upp.

Läs även andra bloggares åsikter om Afghanistan, Al Qaeda, EU, Iran, Frankrike, Storbritanien, Tyskland, Sverige, G20,
revolutionära garden,

DN, DN2, DN3, DN4,
SvD, Svd2, SvD3,
Sydsvenskan,
Dagen,
Barometern,
Barometern2
Blt, Blt2,
VG, VG2,
DB, DB2,