Tailand, Hizbollah och svenska jihadister

Återigen har nyheter om en svensk terrorist dykt upp i media. Den 12 januari 2012 häktades han av thailändsk polis som misstänkt för planerade terroristdåd i Bangkok och på andra speciellt av israeler besökta turistmål i Thailand.

Det rör sig om en libanesisk man, Hussein Atris som under ett antal år varit bosatt i Sverige. Under sin vistelse i Sverige gifte han sig 1996 med en kvinna som hade svenskt medborgarskap vilket till synes underlättade för honom att erhålla svenskt medborgarskap. Han var bosatt i göteborgstrakten och drev en frisörsalong i Angered. För ungefär 10 år sedan återvände han med fru och barn till Libanon. Till skillnad från de övriga "svenska" jihadister som kommer att nämnas i fortsättningen är Hussen Atris Shia muselman.

År 2006 gjorde han ett besök i Sverige för att förnya sitt svenska pass.

Enligt uppgifter i media så var Hussein Atris medlem i grupp terrorister som tillhörde den libanesiska terrorist organisationen Hizbollah. Enligt mediauppgifter så skulle det i gruppen ingått bl. a. ytterligare två libaneser som också hade svenska pass. Det har förekommit spekulationer om att gruppen sänts ut för att hämnas elimineringen den av en framstående Iransk vetenskapsman, Mustafah Achmadi Rushan som var knuten till den iranska urananriknings anläggningen i Natanz. Mot detta talar att de thailändska myndigheterna redan den 22 december blivit underrättade av av israeliska Mossad att en grupp terrorister knutna till Hizbollah befann sig på thailändskt territorium. Atris uppgav vid förhören med honom att Hizbollah terroristerna avsett att utföra dåden mellan de 13 och 15 januari. Det troliga är att man från Hizbollah avsåg att dessa dåd skulle bli en del av de planerade dåden inför tioårsminnet av elimineringen av Imad Mughniyah, som varit Hizbollahs militära överbefälhavare.

De övriga medlemmarna t terrorgruppen är ännu på fri fot men det är otroligt att samtliga redan lyckats lämna Thailand.

Hussein Atris är långt ifrån den ende jihadisten med svensk bakgrund som aktivt verkat inom terroriströrelser.

Den förste som bör nämnas är Abu Qaswarah som också gick under namnet Muhamed Mou Mou Han var född 1965 i Marocko, kom till Sverige under 1980-talet. Under en del an 90-talet var han verksam i Afghanistan. Han blev svensk medborgare 1993. Gift med en svenska och hade med henne v ett barn. Enligt obekräftade uppgifter hade han en ledande position inom Al Qaeda i Europa under 1990-talet och början av 2000-talet. Under de senare åren i Sverige bodde han med sin familj i Haninge söder om Stockholm. Han lämnade Sverige 2006 och anslöt sig till Al Qaeda i norra Irak. Han avancerade snabbt och blev nummer två i Al Qaeda i norra Irak. Han stupade i strid med amerikanska trupper den 5 oktober 2008. Se även min bloggpost om Abu Qaswarah 16102008.

Makram Ben Salem Mejri föddes i Tunisien 1974 och kom till Sverige år 2000. Han bodde i Rinkeby med sin svenska hustru och blev far till fyra barn, av vilka det sista föddes när han redan hade dragit iväg till jihad. Han tog värvning i den Islamiska staten, en organisation som är en blodsbesudlad front för al-Qaida i Irak, någon gång under vintern 2006/07 och stupade enligt uppgift som självmordsbombare i Irak 2008. Han gick också under namnet Abu Muaaz.

Terrororganisationen Al Shabaab är en Al Qaeda affilerad organisation som i huvudsak är verksam Somalien. Den rekryterar runt om i världen och är aktiv i bland ungdomar med somalisk bakgrund i svenska invandrarförorter. En svensktalande person som går under namnet Abu Zaid förefaller vara Al Shabaabs huvudrekryterare i Skandinavien. Enligt uppgifter har minst 30 unga svensk-somalier under de senaste åren gett sig av till Somalien för att delta i striderna där. Ett antal har stupat.

Läs även andra bloggares åsikter om Terror, Thailand, Hizbolla, Jihad, Jihadister, Al Shabaab, Al Qaeda, Al Qaida,

DN, DN2, DN3, DN4, DN5,
SvD,
Dagen,
SVT,
Expressen,

Att rapportera om Mellanöstern idag samt en del om Iran.Uppdaterad 21022011 1240

Att i dag rapportera från Mellanöstern är en vansklig uppgift. Utvecklingen går många gånger så fort så att det publicerade redan är överspelat och mindre relevant. Dessutom är nyhetskällorna inte så sällan inexakta och/eller önskemässigt eller tendentiöst påverkade. Att kommentera och/eller analysera vad som hänt, händer eller kommer att hända är mer eller mindre omöjligt.

Detta gäller såväl amatörbloggare som ledande arabister i viktiga israeliska media liksom författare av op-ed artiklar i New York Times. Detta är en av orsakerna att denna bloggs författare underlåtit att publicera något under tio dagar.

Men trotts allt kan man ju inte låta bli att ta den uppenbara risken att skriva något mer eller mindre felaktigt eller irrelevant. Allt enligt den mycket goda regeln att den enda som inte gör eller beslutar något felaktigt är den som varken gör eller beslutar något alls.

En sak som är viktig att ta i beaktande när man behandlar Mellanöstern problem i dag är att den tidigare politiskt och militärt ledande arabstaten Egypten har tagit time out för att reda upp sina interna problem. Ingen vet hur länge det kan ta men ett är säkert, så småningom kommer Egypten tillbaka som den ledande arabstaten och därmed också som en av Mellanösterns regionala stormakter.

Låt oss ta upp Iran i denna bloggpost. Denna stat är en av de två enda icke arabiska länderna i Mellanöstern. (Det andra icke arabiska landet är Israel). Iran är i dag en hänsynslös fundamentalistisk religiös diktatur. Den iranska statsledningen har som mål att inte bara vara en regional stormakt utan även att få ett status som, om än en mindre, global stormakt. Detta är avsikten med dess kärnvapen- och missilprogram. Dess mål är dessutom religiösa, att föra ut islams budskap i världen. Eftersom alla områden som en gång i historien varit Islamskt styrda och som sedan fått en icke islamsk styrelse måste återvinnas för islam (regeln "Dar El-Islam, Dar El- Harb") är Israel det stora hatobjektet. Men man får inte glömma delar av Balkan och Al-Andalus (södra Spanien) också faller under denna religiösa regel.

På grund av att regimen inte skyr några medel och har tillgång till interna säkerhetsstyrkor som är ideologiskt och religiöst på samma linje som den politiska ledningen kommer det inte bli lätt för en intern opposition att kränga av sig regimen och upprätta en civil och i bästa fall även demokratisk sådan.

Man bör också vara medveten om att om den interna oppositionen verkligen lyckas med att bli av med den fundamentalistiska religiösa diktaturen och upprätta någon form av civil demokratisk regim så innebär detta inte automatiskt att detta nya Iran blir en stillsam och trevlig granne för resten av Mellanöstern. Den behöver inte alls bli speciellt pacifistisk. Tvärt om kan den utan vidare återuppliva gamla idéer om det klassiska Stor Persien. Att tro något annat är att inbilla sig att bara för att iranierna lyckades bli av med den religiösa diktaturen de börjar tänka och uppträda som några idealistiskt inriktade EU invånare. Det geopolitiska incitamentet att åtminstone bli en regional stormakt finns där och lägg till att Iran vid denna tidpunkt antingen uppnått ställningen av att vara en kärnvapenmakt eller nästan kommit till det stadiet gör att iranierna med viss sannolikhet inte kommer att vara avogt inställda till att vara en mindre global stormakt.

Ett exempel på hur media på bas av icke ordentligt kontrollerade uppgifter publicerar uppgifter var den att de två iranska krigsfartygen på sin färd från Iran till Syrien redan passerat Suezkanalen på väg in i Medelhavet fanns på morgonen den 17 februari på förstasidan i både Maariv och Yediot Achronot. Jag kollade inte fler då den israeliska radion redan till morgonkaffet helt sanningsenligt omtalade att så inte var fallet. Sedan följde ett antal dagar fyllda av många gånger motsägelsefulla uppgifter från olika egyptiska myndigheter om huruvida de iranska myndigheterna lagt in en ansökan om att få passera kanalen eller ej, allt medan de två fartygen, en missilfregatt och ett underhållsfartyg, låg för ankare i den saudiarabiska staden Jeddas hamn.

Enligt Konstantinopelfördraget 1888 har alla fartyg tillhörande länder som inte är i krig med Egypten rätt att passera genom kanalen

Sedan Iran brutit de diplomatiska förbindelserna med Egypten pga fredsavtalet mellan Egypten och Israel har inga iranska krigsfartyg passerat genom Suezkanalen sedan den iranska revolutionen 1979, något som ett antal länder, däribland Israel, runt Medelhavet varit tacksamma för.

Den nuvarande militärregimen i Egypten var allt annat än glada över att få denna heta potatis i sitt knä. USA försökte få Egypten att neka, Israel förklarade officiellt att detta innebar en helt ny geopolitisk situation för Israel. Det senare är tvivels utan helt riktigt då iranska krigsfartyg i Medelhavet skulle kunna aktivt ingripa i en väpnad konflikt inte bara mellan Iran och Israel utan även mellan å ena sidan de iranskt understödda Hizbollah och Hamas styrkorna och på andra sidan Israel.

Israel har dock svårt att officiellt be Egypten om att hindra de två iranska fartygens genomfart av Suezkanalen då detta skulle kunna föra med sig de israeliska krigsfartyg som under de senaste åren patrullerar i Röda Havet och söder om Bab El Mandel sundet för att stoppa vapensmuggling till Hamas i Gazaremsan också skulle kunna förhindras av de egyptiska myndigheterna om de ville försöka vara "neutrala".

Ett sådant Egyptiskt beslut skulle givetvis även förhindra de israeliska Dolfin ubåtarna, som enligt uppgifter i internationella media, patrullerar det Arabiska Havet och Oman Bukten och som till och med sagts gått in i den Persiska Viken. Dolfin ubåtarnas patruller, om de nu förekommer, skulle vara strategiskt ytterst viktiga för Israel vid en kommande konflikt med Iran.

Enligt uppgifter i Israeliska etermedia under eftermiddagen och kvällen den 20 februari 2011 så har de egyptiska myndigheterna gett tillstånd för de två Iranska fartygen att passera kanalen. De väntas göra detta under natten till den 21 februari. Men de egyptiska myndigheterna kan ännu komma med en överraskning. Vi får nog höra mer om de iranska fartygen i framtiden.


Uppdatering 21022011 1240
Enligt uppgifter i israeliska media så har passagen av de två Iranska fartygen ändrats till onsdagen den23 februari. Enligt uppgift på den arabiska nyhetsbyrån Al Arabiyas engelsk språkgiga sait sker detta på de iranska myndigheternas initiativ. Det fartyg som tidigare definierats som ett underhållsfartyg har enligt Al Arabiya kapacitet för tre helikoptrar av ospecificerad typ

Läs även andra bloggares åsikter om Mellanöstern, Egypten, Israel, Iran, USA, Medelhavet, Röda Havet, Persiska Viken, Hizbollah, Hamas,

Bloggar
Försvar och Säkerhet

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6,
SvD, SvD, SvD3, SvD4,
Sydsvenskan,
Dagen,
SVT, SVT2, SVT3, SVT4, SVT5,
Expressen,
VG, VG2, VG3, VG4,

Den libanesiska krisen hettar till. Saad Hariri viker sig inte för Hizbollah

Den Libanesiska krisen hettar till. Ett antal händelser ledde fram till kvällens (verbala) bomb. Tre av dessa var att

1. Hizbollah tillsammans med Amal - en sekulär Shia baserad milis - iståndsatte den 19 januari en militär övning, visserligen utan vapen, om hur man skulle inta Beirut med dess hamn och flygfält.

2. Saudiarabien förklarade att det avbröt på obestämd tid sina medlingsförsök angående den libanesiska regeringskrisen.

3. Turkiet och Qatar som också försökt medla tillkännagav ett antal timmar efter det Saudiarabiska beslutet att de för stunden beslutat att de också lade sina försök på is.

Framemot torsdagskvällen den 20 januari 2011 meddelade Saad Hariri - premiär ministern för den regering som Hizbollah lämnat och därigenom orsakat dess fall - att han var fast besluten att bilda en ny regering efter förhandlingar nästa vecka. Detta till trots att Hizbollahs grundkrav var att Saad Hariri under inga förhållanden skulle få bilda en ny regering. Libanesisk TV har även rapporterat att man upprättat starka vägspärrar på alla tillfartsvägar till Hariris regeringskansli.

Saad Hariri

Saad Hariris parlamentariska grund är den s.k. 14 mars rörelsen som har 68 av det libanesiska parlamentets ledamöter medan den av Hizbollah ledda oppositionen (8 mars rörelsen) har 60 mandat. Man kan dock inte bortse från att det mycket väl kan hända att ett antal parlamentsledamöter tillhörande 14 mars rörelsen går över till motsidan med motivering att de vill undvika en blodig konflikt. För mera information om den libanesiska konflikten se min bloggpost från den 17 januari "Tunisien, Libanon och Haririmordet.Uppdaterad den 17 januari 2011 21:11".

Man kan fråga sig varför Saad Hariri efter ett antal dagars tvekan nu intagit en så stark och kompromisslös hållning. Det är definitivt en risk att krisen kan trappas upp och bli okontrollerbar på sin väg mot ett inbördeskrig. Å andra sidan kommer Hizbollah vara beredda att ta på sig skulden för ett internt krig? Det är helt möjligt att både Hariri och Hizbollas ledare Hassan Nasrallah vet att Hariri dels handlat med USAs och Frankrikes stöd, uoch dessutom att de också förstått att Saudi Arabiens, Turkiets och Qatars ovilja att fortsätta med sina medlingsförsök innebär att de och flertalet av arabstaterna i grunden är ytterst ointresserade av att Iran genom Hizbollah skall ta över Libanon.

Den kände kommentatorn på och om arabstaterna, Ehud Yaari, gav i den israeliska TV-kanalen 2 på kvällen den 20 januari en på ytan otrolig men trotts allt inte så ologisk förklaring på Hariris handlande. Han menade att Hariri var medveten om att Syrien, som trotts att landet var allierat med Iran, inte ville att Iran de facto skulle ta över Libanon. Syrien har trotts allt flera vägande strategiska skäl för en sådan hållning, dels att det inte vill ha Iran både på sin väst gräns och på sin ost gräns, dels att Syrien inte helt övergett sin uppfattning att Libanon är en del av Stor Syrien. Ingen vet dessutom vilka löften/råd/påtryckningar Syrien fått från USA och Frankrike.

Låt oss inte glömma att grunden till den libanesiska krisen är skuldfrågan i mordet på Saad Hariris far, Rafik Hariri. Alla kompromisser mellan Hariri och Nasrallah skulle alldeles frånsett hur mycket makt Hizbollah skulle lyckas få i Libanon, också innebära att Saad Hariri skulle visa överseende med att de skyldiga till mordet på hans far skulle slippa ta sitt ansvar för dådet, något som inte enbart efter arabisk heders kod är i grunden otänkbart.

Läs även andra bloggares åsikter om Saad Hariri, Libanon, USA, Frankrike, Hizbollah, Haririmordet,

DN,
SvD, SvD2,
Expressen,
SVT, SVT2, SVT3,
VG, VG2,

Syria, Hezbollah and Iran. An Alliance in Flux

I samband med den iranske presidenten Mahmoud Achmadinejads besök i Libanon ansåg jag att det skulle vara värdefullt att ge bloggens läsare tillgång till den av tankesmedjan Stratfor publicerade artikeln som återges nedan. För svenska läsare som ofta ges ytterst grunda framställningar av problemen i Mellanöstern torde det vara intressant att få ta del av en ytterst grundlig framställning av ett av områdets problemkomplex i all dess bysantinska form.

-------------------------------------------------------------------------------------

Syria, Hezbollah and Iran: An Alliance in Flux is republished with permission of STRATFOR.

By Reva Bhalla

Iranian President Mahmoud Ahmadinejad arrived in Beirut on Oct. 13 for his first official visit to Lebanon since becoming president in 2005. He is reportedly returning to the country after a stint there in the 1980s as a young Islamic Revolutionary Guard Corps (IRGC) officer tasked with training Hezbollah in Lebanon’s Bekaa Valley. A great deal of controversy is surrounding his return. Rumors are spreading of Sunni militants attempting to mar the visit by provoking Iran’s allies in Hezbollah into a fight (already the car of a pro-Hezbollah imam who has been defending Ahmadinejad has been blown up), while elaborate security preparations are being made for Ahmadinejad to visit Lebanon’s heavily militarized border with Israel.

Rather than getting caught up in the drama surrounding the Iranian president’s visit, we want to take the opportunity provided by all the media coverage to probe into a deeper topic, one that has been occupying the minds of Iranian, Syrian and Hezbollah officials for some time. This topic is the durability of the Iran-Hezbollah-Syria alliance, which STRATFOR believes has been under great stress in recent months. More precisely, the question is: What are Syria’s current intentions toward Hezbollah?

The Origins of the Alliance

To address this topic, we need to review the origins of the trilateral pact, starting with the formation of an alliance in 1979 between secular Alawite-Baathist Syria and the Islamic Republic of Iran. Ideologically speaking, the Syrian Alawite elite represent an offshoot of Shiite Islam that the Sunnis consider apostate. They found some commonality with the Shiite clerical elite in Tehran, but there were also broader strategic motivations in play. At the time, Syria was on a quest to establish the country’s regional prowess, and it knew that the first steps toward this end had to be taken in Lebanon. From the Syrian point of view, Lebanon is not just a natural extension of Syria; it is the heartland of the Greater Syria province that existed during Ottoman times. Since the days of Phoenicia, what is modern-day Lebanon has been a vibrant trading hub, connecting routes from the east and south to the Mediterranean basin. For Syria to feel like it has any real worth in the region, it must dominate Lebanon.

A civil war that had broken out in Lebanon in 1975 (and lasted through 1990) afforded Syria such an opportunity. The main obstruction to Syria’s agenda at the time, besides Israel, was the Palestine Liberation Organization (PLO) under Yasser Arafat, whose vision for a unified Palestine and whose operations in Lebanon ran counter to Syria’s bid for regional hegemony. The PLO, in fact, was one of the main reasons Syria intervened militarily in Lebanon in 1975 on behalf of its Maronite Christian allies. At the same time, Syria was looking for an ally to undermine the Baathist regime of Saddam Hussein in Iraq, with whom the Syrian Baathists had a deep-seated rivalry. An alliance with Iran would grant Syria some much-needed individuality in a region dominated by the Arab powers Saudi Arabia and Egypt.

Coming off the success of the 1979 Islamic Revolution in Iran and going into what would become a long and bloody war with Iraq, Iran was also looking for a venue to counter the Baathist regime in Baghdad. In addition, Iran was looking to undermine the Pan-Arab vision, establish a presence in the Levant and promote its own Islamic vision of government. In opposition to Israel, Hussein and Arafat, Iran and Syria thus uncovered the roots of an alliance, albeit one that was shifting uneasily between Syrian secularity and Iranian religiosity.

The adoption of Hezbollah by the two unlikely allies in 1982 was what helped bridge that gap. Hezbollah, an offshoot of Amal, the main Shiite political movement at the time, served multiple purposes for Damascus and Tehran. Syria found in Hezbollah a useful militant proxy to contain obstructions to Syrian influence in Lebanon and to compensate for its own military weakness in comparison to Israel. In the broader Syrian strategic vision, Hezbollah would develop into a bargaining chip for a future settlement with Israel once Syria could ensure that Lebanon was firmly within Syria’s grasp and was therefore unable to entertain a peace deal with Israel on its own.

The Iranians saw in Hezbollah the potential to export its Islamic Revolution into the Arab world, a strong binder for its still new and shaky alliance with Syria and a useful deterrent in dealing with adversaries like Israel, the United States and Saudi Arabia. So, Iran and Syria set out to divide their responsibilities in managing this militant proxy. Iran was primarily in charge of bankrolling, training and enforcing the group’s ideological loyalty to Tehran with IRGC assistance. Syria was in charge of creating the conditions for Iran to nurture Hezbollah, mainly by permitting IRGC officers to set up training camps in the Bekaa Valley and by securing a line of supply for weapons to reach the group via Syria.

But the triumvirate did not get off to a very smooth start. In fact, Hezbollah and Syria clashed a number of times in the early 1980s, when Syria felt the group, under Iranian direction, went too far in provoking external intervention (and thus risked drawing Syria into conflict). If Hezbollah was to operate on Syrian territory (as Syria viewed it) in Lebanon, Syria wanted Hezbollah operating on its terms. It was not until 1987, when Syrian troops in Lebanon shot 23 Hezbollah members, that Hezbollah fully realized the importance of maintaining an entente with Syria. In the meantime, Hezbollah, caught between occasionally conflicting Syrian and Iranian agendas, saw that the path to the group’s survival lay in becoming a more autonomous political — as opposed to purely militant — actor in the Lebanese political arena.

A Syrian Setback

The Iran-Hezbollah-Syria alliance operated relatively smoothly through the 1990s as Hezbollah gradually built up its political arm and as Syria kept close watch on the group through its roughly 14,000 troops and thousands of intelligence agents who had remained in Lebanon since the end of the civil war. In 2000, with Iranian and Syrian help, Hezbollah succeeded in forcing Israel to withdraw from Lebanon’s southern Security Zone, an event that greatly boosted Hezbollah’s credentials as a Lebanese nationalist actor.

But fresh challenges to the pact came with the turn of the century. The 2003 U.S. invasion of Iraq, in particular, was a defining moment for both Iran and Syria. The two allies felt enormously uncomfortable with having the world’s most powerful military on their borders, but they were also presented with an immediate opportunity to unseat their mutual archrival, Saddam Hussein. Iran and Syria also had different endgames in mind for a post-Hussein Iraq. Iran used its political, militant and intelligence links to consolidate influence in Iraq through the country’s Shiite majority. In contrast, Syria provided refuge to Iraq’s Sunni Baathists with the aim of extending its sphere of influence in the region through a secularist former-Baathist presence in Baghdad. The Syrians also planned to use those Sunni links later to bargain with the United States for a seat at the negotiating table, thereby affirming Syrian influence in the region.

But before Syria could gain much traction in its plans for Iraq, its agenda in Lebanon suffered a serious setback. On Feb. 14, 2005, a massive car bomb in Beirut killed former Lebanese Prime Minister Rafik al-Hariri, a powerful and vocal opponent of Syrian authority in Lebanon. The bombing is strongly believed to have been orchestrated by elements within the Syrian regime and executed by members of Hezbollah. While a major opponent of the Syrian regime was thereby eliminated, Syria did not anticipate that the death of al-Hariri would spark a revolution in Lebanon (which attracted the support of countries like France and the United States) and end up driving Syrian troops out of Lebanon. The vacuum that Syria left in Lebanon was rapidly filled by Iran (via Hezbollah), which had a pressing need to fortify Hezbollah as a proxy force as war tensions steadily built up in the region over Iran’s nuclear ambitions. Though Syria knew it would only be a matter of time before it would return to Lebanon, it also had a strategic interest in demonstrating to the Israelis and the Americans the costs of Syria’s absence from Lebanon. The regime wanted to show that without a firm Syrian check on Hezbollah, disastrous events like the 2006 summer confrontation between Hezbollah and Israel could occur.

The Syrian Comeback

It has now been more than five and a half years since the al-Hariri assassination, and there is little question that Syria, once again, has reclaimed its hegemonic position in Lebanon. The Syrian intelligence apparatus pervades the country, and Lebanese politicians who dared to speak out against the Syrian regime are now asking for forgiveness. In perhaps the most glaring demonstration of the political tide shifting back toward Damascus, Saad al-Hariri, the son of the slain al-Hariri and Lebanon’s reluctant prime minister, announced in early June that Lebanon had “made a mistake” in making a “political accusation” against Syria for his father’s murder. The message was clear: Syria was back.

That message did not necessarily sit well with Hezbollah and Iran. Syria wants to keep Hezbollah in check, returning to the 1990s model when Syrian military and intelligence could still tightly control the group’s movements and supplies. Iran and Hezbollah have also watched as Syria has used its comeback in Lebanon to diversify its foreign policy portfolio over the past year. Saudi Arabia and Turkey, for example, have been cozying up to Damascus and have quietly bargained with the al Assad regime to place checks on Hezbollah as a way to undermine Iran’s key proxy in the Levant. As long as these regional powers recognize Syria’s authority in Lebanon, Syria is willing to use those relationships to exonerate itself from the al-Hariri assassination tribunal, rake much-needed investment into the Syrian economy and, most important, re-establish itself as a regional power. Syrian President Bashar al Assad’s decision to visit Beirut alongside Saudi King Abdullah was a deliberate signal to Hezbollah and Iran that Syria had options and was not afraid to display them.

This does not mean Syria is ready and willing to sell out its Hezbollah and Iranian allies. On the contrary, Syria derives leverage from maintaining these relationships and acting as the bridge between the Shiite revivalists and the Sunni powers. Syria has illustrated as much in its current mediation efforts among the various Iraqi factions that are torn between Iran on one side and the United States, Saudi Arabia and Turkey on the other. But if we go back to reviewing the core reasons Syria agreed to an alliance with Iran and Hezbollah in the first place, it is easy to see why Hezbollah and Iran still have a lot of reason to be worried.

Syria’s priority in the early 1980s was to achieve suzerainty in Lebanon (done), eliminate the threat posed by Saddam Hussein in Iraq (done) and remove any key obstacles in Lebanon that could challenge Syria’s authority. In the 1970s, that obstacle was the PLO. Today, that obstacle is Hezbollah and its Iranian backers, who are competing for influence in Lebanon and no longer have a good read on Syrian intentions. Hezbollah relies heavily on Syria for its logistical support and knows that its communication systems, for example, are vulnerable to Syrian intelligence. Hezbollah has also grown nervous at the signs of Syria steadily ramping up support for competing militant groups — including the Amal Movement, the Syrian Social Nationalist Party, al-Ahbash, the Nasserites, the Baath Party and the Mirada of Suleiman Franjiyye — to counter Hezbollah’s prowess.

Meanwhile, Iran is seeing one of the key prongs in its deterrent strategy — Hezbollah — grow increasingly vulnerable at a time when Iran is pressed to demonstrate to the United States and Israel that the costs of an attack on its nuclear installation are not worth incurring. The Iranian competition with Syria does not end in Lebanon, either. In Iraq, Syria is far more interested in establishing a secularist government with a former Baathist presence than it is in seeing Baghdad develop into a Shiite satellite for the Iranians.

For now, Syria is adroitly playing both sides of the geopolitical divide in the region, taking care to blend its reassurances toward the alliance and its primary negotiating partners in Saudi Arabia with threats of the destabilization that could erupt should Syria’s demands go ignored. Syria, for example, has made clear that in return for recognition of its authority in Lebanon it will prevent Hezbollah from laying siege on Beirut, whether they are ordered to do so by Tehran as part of an Iranian negotiating ploy with the Americans or whether they act on their own in retaliation against the al-Hariri tribunal proceedings. At the same time, Syrian officials will shuttle regularly between Lebanon and Iran to reaffirm their standing in the triumvirate. Behind this thick veneer of unity, however, a great deal of apprehension and distrust is building among the allies.

The core fear residing in Hezbollah and Iran has to do with Syrian intentions moving forward. In particular, Hezbollah would like to know if, in Syria’s eyes, the group is rapidly devolving from strategic patron to bargaining chip with every ounce of confidence that Syria gains in Lebanon. The answer to that question, however, lies not in Syria but in Israel and the United States. Israeli, U.S. and Saudi policymakers have grown weary of Syria’s mercantilist negotiating style in which Syrian officials will extract as much as possible from their negotiating partners while delivering very little in return.

At the same time, Syria cannot afford to take any big steps toward militant proxies like Hezbollah unless it receives firm assurances from Israel in backchannel peace talks that continue to stagnate. But Syria is also sensing an opportunity at its door: The United States is desperate to complete its exit strategy from Iraq and, like Israel, is looking for useful levers to undermine Iranian clout in the region. One such lever is Syria, which is why the mere idea of Israel and Syria talking peace right now should give Iran and Hezbollah ample food for thought.

Give us your thoughts on this report For Publication Not For Publication

Read comments on other reports Reader Comments

Syria, Hezbollah and Iran: An Alliance in Flux is republished with permission of STRATFOR

Läs även andra bloggares åsikter om Hizbollah, Iran, Syrien, Israel

DN,
SvD,
Sydsvenskan,

Något om sovjetisk och rysk säkerhetspolitik gentemot Israel

Det helt överbyggande geopolitiska intresset för såväl det forna Sovjetunionen såväl som det moderna Ryssland i Mellanöstern var och är än i dag att söka skapa och vidmakthålla en stark intressesfär i området.

Den Sovjetiska perioden.

Detta överbyggande geopolitiska intresse var orsaken till att Sovjetunionen från mitten av 1947 i stark kontrast till sin tidigare politik stödde iden om upprättande av en judisk stat i det brittiska palestinamandatet. Detta ledde till att Sovjetunionen och dess allierade stater röstade för FN förslaget om en delning av nämnda mandat i en judisk och en arabisk stat. Sovjetunionen var också den första stat som de jure erkände staten Israel. (USA var den första som erkände Israel de facto men detta är trotts allt en lägre grad av erkännande).

Medan USA tillsammans med England proklamerade vapenembargo på Israel, uppmanade den Sovjetiska statsledningen det kommuniststyrda Tjeckoslovakien att förse den israeliska försvarsmakten med krigsmaterial.

Utan det sovjetiska agerandet i FN och de tjeckiska vapensändningarna hade upprättandet av Israel varit allt annat än säkert.

Men mot början av 1950-talet insåg sovjetledningen att Israel trotts det sovjetiska stödet samt insikten om att det israeliska kommunistiska partiet tillsammans med de på den tiden sovjetvänliga vänstersocialistiska rörelserna - Mapam och "HaShomer HaTzair" inte hade ett nog starkt inflytande på den israeliska politiken för att man skulle kunna stödja sig geopolitiskt på Israel.

Detta ledde till ett allt starkare sovjetiskt stöd åt arabstater som Egypten, Syrien och Irak. Israel utmålades som en paria stat och från slutet av sexdagarskriget bröt hela det europeiska östblocket - förutom Rumänien - de diplomatiska förbindelserna med Israel.

Den eftersovjetiska (ryska) perioden.

Efter Sovjetunionens fall och upplösning slöts diplomatiska förbindelser mellan å ena sidan Israel och å andra sidan Ryssland och de flesta av de "nya" stater som utropats på områden som tidigare i allmänhet varit delstater i Sovjetunionen - trotts att inte så så av dessa var stater med muslimsk majoritet och ledning. Israel ingick handelsavtal med Ryssland och många av de nya staterna. Med en del av de nya staterna var handelsavtalen inte enbart civila utan omfattade även militär utrustning. I ett fall, Georgien, var det fråga om mer än militär utrustning. Här rörde det sig också om hjälp med trupputbildning, förbandsorganisation och underrättelseverksamhet.

Det ryska geopolitiska intresset koncentreras till fyra områden. Gränsområdena mot Baltikum inklusive norra Finland, Östeuropa. Svarta havs området och Caucasus. I och för sig inget nytt. Detta är områden som varit geopolitiskt viktiga långt tillbaka i den Tsar ryska perioden.

Det är ju självklart att även om de geopolitiska intressena för de ryska väldet under århundradena var mer eller mindre de samma så var medlen som användes från rysk sida anpassade till vad som var gångbart i varje tidsperiod. Den tvåpoliga världen under det kalla krigets dagar förde med sig ett visst handlingssätt medan dagens öppna hi-tec samhälle kräver andra former av handlings mönster.

Låt oss nu se en smula på de rysk- israeliska förbindelserna efter den ovan nämnda normaliseringen av dessa efter Sovjetunionens sönderfall. Man måste ta med i beaktandet då man bedömer de ryska åtgärdena att stärka sina intressen i östa Medelhavs området att den ryska försvarsmakten ytterst starkt skadats vid Sovjetunionens upplösning. Detta gällde i hög grad även flottan. Först fram emot slutet av det 21a århundradets första decennium (2008)blev det tal om avtal om flottbaser i Syrien och Libyen.

Israel levde lugnt i en enpolig värld där till dess lycka USA stödde den judiska staten i allt väsentligt. Detta gjorde att man från Israel gjorde en ytterst oförsiktig ekonomisk och militärstrategisk inbrytning i Caucasus området. Som ovan nämnts nöjde man sig inte enbart med att sälja militär utrustning och militära system till Georgien utan stod också till tjänst med trupputbildning, förbandsorganisation och underrättelseverksamhet.

När sen Georgien, med israelisk vetskap eller ej, angrep Syd Ossetia den 8 augusti 2008 vilket omedelbart förde med sig ett ett ryskt motangrepp befann sig Israel i en inte så avundsvärd situation. Se två av mina bloggposter rörande det georgiskt - ryskat mini kriget, här och här.

Inte helt ogrundat beskyllde den ryska statsledningen Israel för att aktivt understött det georgiska angreppet. För att inte reta upp den ryska björnen alltför mycket tvingades Israel att avsevärt skära ned sin militära aktivitet i Georgien. Även om Israel är en regional stormakt i Mellanöstern så bör vi dock se upp med att involvera oss allt för mycket i områden där stater som Ryssland av hävd haft stora strategiska intressen. Speciellt om de israeliska intressena i grund och botten enbart är ekonomiska.

Sedan den georgiska krisen intill september 2010 har de säkerhetspolitiska diskussionerna mellan Ryssland och Israel, åtminstone enligt vad som publicerats, i huvudsak rört två frågor som är klart kopplade till varandra. Den Iranska bomben och huruvida Ryssland kommer att leverera luftvärnsrobot systemet S-300 till Iran.

Det är därför ytterst intressant att under september månad 2010 fyra olika händelser av yttersta betydelse för förhållandet mellan Israel och Ryssland rapporterades i Israeliska och internationella media.

Den 6 september undertecknades för första gången sedan Israel kom till för 62 år ett avtal om militärt samarbete mellan Israel och Ryssland. Avtalet undertecknades i Moskva med stor militär pompa. Det var helt klart att de ryska värdarna var måna om att så många som möjligt skulle lägga märke till händelsen. Ryssarna var givetvis medvetna om att de kunde vinna poäng hos den amerikanska administrationen med att visa denna uppenbara positivet till Israel. Dessutom var det viktigt för dem att inskärpa hos de iranska och syriska ledarna att Israel är en viktig regional faktor. Ryssland önskar dessutom delta i den politiska utvecklingen i Mellanöstern och är därför mån om ett militärt samarbete med Israel.

Avtalet underlättar avsevärt för Israel att få gehör för synpunkter på ryska leveranser av vapensystem till Syrien samt risken att dessa vapen överförs till Hizbollah. En annan positiv detalj är att avtalet öppnar möjligheten att Ryssland i krissituationer kan bli en snabb och viktig kommunikationskanal för israeliska meddelanden till Syrien och givetvis även i motsatt riktning.
Enligt avtalet kommer man även institutionalisera samarbetet i det militära underrättelsearbetet samt även när det gäller kriget mot terrorn. Det sistnämnda kan bli ett ytterst viktigt samarbetsområde.

Avtalet stadgar dessutom att vid försäljning av vapen mellan de två parterna inga uppgifter om dessa vapens funktion, konstruktion osv får överlämnas till tredje part. Detta öppnar dörren för den israeliska vapenindustrins export till Ryssland av högteknologiska vapen. Det har redan offentliggjorts att Ryssland fått leverans av 12 drönare samt beställt ytterligare 36 drönare.

Den 17 september 2010 meddelade den ryske försvarsministern att Ryssland kommer att leverera kryssnings missiler av typ P-800 Yakhont avsedda för sjömål till Syrien. Det ursprungliga avtalet om detta slöts för tre år sedan. Både USA och Israel har begärt att missilerna inte skulle levereras pga risken av att de skulle falla i händerna av terrorister, läs Hizbollah.

Den 22.9.2010 undertecknade den ryske presidenten Dmitry Medvedev ett beslut som förhindrar all leverans av luftvärns robotsystemet S-300 till Iran pga att sådan leverans strider mot FNs säkerhetsråds resolution 1929 rörande sanktioner mot Iran. Israel såväl som USA har länge framfört krav på att Ryssland skulle stoppa leveransen. Orsaken till detta var att S-300 systemet skulle avsevärt försvåra eventuella flygangrepp på iranska kärnvapenanläggningar. För vidare detaljer om kampen för och mot leveransen, se avdelning Iran under denna URL

Den 23.9.2010 röstade FNs atom energi organ (IAEA) ned ett arabiskt krav på att Israel skulle uppmanas underteckna icke spridningsavtalet för kärnvapen (NPT). IAEAs generalförsamling som har 151 medlemmar röstade ned förslaget med 51 röster för mot 46 och 23 nedlagda. Övriga medlemmar var inte närvarande.Se även denna artikel. Israel var mycket nöjd med resultatet och att samtliga EU medlemmar röstade mot resolutionen. Man måste dock beklaga att Ryssland röstade för det arabiska resolutionsförslaget

Framtiden får nu utvisa hur förhållandet mellan Israel och Ryssland kommer att utvecklas. Gissningsvis kommer det inte enbart bli rosor men de mörka åren från 1950-talets början intill Sovjetunionens fall kommer med all säkerhet inte att återkomma.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Ryssland, Sovjetunionen, USA, FN, S-300, Georgien, Syrien, Hizbollah, NPT, EU, IAEA,

Knuff

DN, DN2,
SvD, SvD2, SvD3,
Sydsvenskan, Sydsvenskan2,
Dagen,
SVT, SVT2,
VG, VG2,
Expressen,

En hårsmån från totalt Mellanöstern krig

Vem vet, men det är inte osannolikt att Mellanöstern i förgår (03082010) var ytterst nära ett totalt krig eller åtminstone ett rejält krig vid den israelisk- libanesiska och den israelisk-syriska gränsen.

Detta på grund av att befäl inom den nionde libanesiska brigaden till synes på eget bevåg provocerade fram ett gräns intermezzo vid den israelisk-libanesiska gränsen. Det är ännu oklart om på vilken nivå beslutet togs i den libanesiska brigaden. Men spekulationerna rör sig mellan antingen brigad chefen eller chefen för det kompani som öppnade eld mot de israeliska soldaterna.

Huvuddelen av den libanesiska armens nionde brigads officerare och soldater är shia muslimer. I och med detta har de en naturlig lojalitet mot södra Libanons befolkning som till sin helt övervägande del också är shia muslimer. Att medlemmarna i den nionde brigaden inte kan vara helt objektiva gentemot den shia muslimska organisationen Hizbollah vilken är södra Libanons starkaste politiska och militära organisation är naturligt. Frågan är bara om de, när/om det kommer till kritan, kommer att vara lojala mot den libanesiska centralregeringen eller kommer att styras av sin religiöst/etniska tillhörighet?

Sedan ett antal månader provocerar den nionde brigaden fram incidenter inom sitt ansvarsområde efter den israelisk-libanesiska gränsen, vilka visserligen ännu inte krävt offer i döda eller sårade men som fört med sig en ytterst spänd situation efter gränsen. Den israeliska armen är helt medveten om orsaken till denna förändring i det libanesiska uppträdandet, nämligen brigadens nye befälhavare - en ytterst extrem shia muslim som står Hizbollah nära. En brigad chef av denna typ i södra Libanon kan bli en gnista som direkt eller indirekt utlöser det krig som ingen vill ha.

Låt oss nu se på händelseförloppet och det område i vilket det utspelades. Den libanesiska attacken skedde vid gränsen i närheten av kibbutz Mishgav Am i norra Gallillen och den libanesiska byn Al- Adaiseh. Liksom på många ställen efter den israelisk-libanesiska gränsen är inte säkerhets stängslet placerat exakt på den internationella gränsen utan ca 50 meter in på israeliskt territorium. Orsakerna till detta är i det helt övervägande fallen strategiska eller taktiska. Detta innebär dock inte att Israel avsagt sig suveräniteten av de områden som ligger mellan stängslet och den av FN fastställda internationella gränsen (den sk blå linjen) utan patrullerar i dessa med jämna mellanrum.

Tidigt på morgonen den tredje augusti meddelade den israeliska armen UNIFIL att den avsåg att ca klockan 0900 börja rensa bort vegetation i området mellan säkerhets stängslet och den blåa linjen. Som skäl till aktionen angavs att vegetationen i sitt nuvarande tillstånd förhindrade spaning över gränsen. På UNIFILs anhållan senarelades starten av arbetena till kl 11.30. Enligt ett uttalande av UNIFIL hade den libanesiska armen blivit underrättad tre timmar innan starten av arbetet.

När den israeliska styrkan påbörjade arbetet öppnade libanesiska krypskyttar eld mot den israeliska styrkans framskjutna kommando post (hebr. chapak) varvid den israeliska bataljonschefen träffades och avled innan han anlände till sjukhus. Dessutom sårades den israeliske kompanichefen, som förde det direkta befälet över aktionen, svårt.

Den israeliska försvarsmakten besvarade den libanesiska eldgivningen som även inkluderade beskjutning med RPG (anti tank raketer) med artilleri eld och beskjutning från attack helikoptrar. Eldgivningen pågick fram till 15-tiden på eftermiddagen. Utöver de ovan nämnda israeliska förlusterna stupade tre libanesiska soldater och ett antal sårades. Dessutom dödades en libanesisk journalist och en skadades.

Israel beskyller Libanon och dess arme för att planlagt ett bakhåll på den israeliska styrkan, något som naturligtvis förnekas från libanesiskt håll. Från israeliskt håll anser man att närvaron av journalister och fotografer mer än väl bevisar att aktionen var planerad. Det är mycket svårt för den libanesiska sidan att förneka närvaron av mediarepresentanter då namnen på den dödade och den skadade journalisten är kända. Att det fanns pressfotografer på plats framgår tydligt av alla de bilder som dessa tagit och som publicerats i israeliska tidningar.

UNIFIL förkastar totalt den libanesiska versionen om att de israeliska armstyrkorna trängt in på libanesiskt område och öppnat eld mot de libanesiska ställningarna.

UNIFIL Commander’s political advisor explains LAF’s blatant violation of UN Resolution 1701: “The Israelis pruned a tree south of the Blue Line…The IDF coordinated the pruning work with the Lebanese army through UNIFIL.”

Vi är inte speciellt vana vid att ett FN organ så uppenbart tar ställning för oss!

En talesman för det amerikanska utrikesdepartementet förklarade också att den israeliska styrkan hela tiden befunnit sig på israeliskt territorium.

För att läsarna skall kunna förstå hur farligt det är att leka med elden på det sätt som den libanesiska armen gjorde måste nämnas att det första och direkta israeliska beslutet efter att den israeliska styrkan blivit beskjuten var att damma av den plan som gjorts upp för ett liknande fall och som innebar att den israeliska försvarsmakten skulle slå till och totalförstöra ett stort antal av den libanesiska armens baser och anläggningar i södra Libanon. Detta skulle omedelbart föra med sig motåtgärder från den libanesiska armens sida. Det vore dessutom helt otroligt att Hizbollah skulle hålla sig utanför med följd att de raketer som det israeliska flygvapnet inte lyckats slå ut skulle börja falla över Israel ned till något söder om Tel Aviv. Allt detta innan världssamfundet skulle haft tid att reagera och sätta stopp, eller åtminstone bromsa upp den ömsemässiga slakten och förstörelsen. Om sen Iran, Syrien och Hamas i Gaza också skulle ge sig in i leken så..........

Tur nog beslutade sig den israeliska ledningen för att svara hårt men inte för hårt. Man klargjorde dock att det inte alls var säkert att man nästa gång skulle reagera på samma sätt. Men vad händer om någon vildhjärna till pluton eller kompanichef i den libanesiska armens nionde brigad får för sig att hämnas på "de västerländska imperialisterna och dess sionistiska medlöpare".

Den libanesiska armen liksom det "Nya Libanon" som växte fram under den Harrari den äldres ledning har haft och har än i dag USA och Frankrike som faddrar. Det är mindre troligt att de kommer att dra sig sig tillbaka efter gårdagens incident. Ett sådant handlande skulle i längden bara innebära att Libanon i brist på alternativ skulle falla i händerna på Iran, Syrien, Hizbolla och Hamas lägret, något som ju knappast ligger i USAs och Frankrikes intresse.

Men vad händer om den Internationella domstolen i Haag inom en nära framtid (några månader) förklarar att mordet på den tidigare libanesiske premiärministern Rafiq Al Harari - tillika fader till den nuvarande libanesiske premiärministern - utförts av ledande personer i Hizbollah?

Hizbollah tillsammans med Syrien och Saudi Arabien (!) har satt domstolen i Haag under press för att förhindra detta det troligaste utslaget. (I och för sig kan man fråga sig varför den demokratiska världen inte reagerat mot denna flagranta inblandning ). Det är inte otroligt att Hizbollah kommer att med vapenmakt hindra genomförandet av beslutet.

Tyvärr är det inte osannolikt att Israel kommer att bli skadat i den röra som kommer att uppstå i Libanon och kanske också Syrien vid en dom/utslag som klart lägger skulden för mordet på Hizbollah.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Libanon, Hizbolla, UNIFIL, Hararimordet,



Knuff

Knuff

DN, DN2, DN3,
SvD, SvD2,
Sydsvenskan, Sydsvenskan2, Sydsvenskan3,
Dagen, Dagen2,
VG,
SVT,
GP,
Skånskan,

Dagbladet,
GD,

De geopolitiska följderna av Israels aktion mot "Ship to Gaza"

Stater baserar i huvudsak sitt handlande visavi andra stater på krass politisk och ekonomisk vinst och förlust räkning. Detta innebär att den allmänna opinionen endast påverkar ställnings taganden som inte är av fundamental betydelse för dem. Dessa två faktum måste tas med i bedömningen när man analyserar Israels geopolitiska situation efter dess aktion mot "Ship to Gaza".

Trotts att Israels PR situation både inom den allmänna opinionen och bland de ledande politikerna i Europa allt annat än förbättrades av den israeliska aktionen kan man knappast vänta sig några allvarligare åtgärder från europeiskt håll då de europeiska staternas direkta fundamentala intressen inte satts i fara.

Dessutom kan man inte bortse från att den europeiska reaktionen också påverkades av den relativt "svala" reaktionen bland arabstaterna.

På sikt kan man dessutom räkna med att även om det allmänna opinionsläget inte svängt i Europa så kan dess ledare inte helt undgå att påverkas av den trend av förståelse för den israeliska aktionen som blivit synlig i internationella media under de sista dagarna.

Israels säkerhetspolitiska situation gentemot palestinierna och arabstaterna kan idag på kort sikt betraktas som god.

Palestinierna är splittrade mellan Fatah och Hamas.

Mellan Egypten och Hamas råder en djup fientlighet. Hamas har sina rötter i det muslimska brödraskapet. Egypten som en sekulär stat har under åren haft otaliga konflikter med denna organisation.

Jordanien har klart ansträngda förhållanden med både Fatah och Hamas. Med Fatah dels, pga minnena från 1970 då Fatah gjorde ett uppror i Jordanien vilket slogs ned brutalt av den jordanska armen och dels, pga att Jordanien har svårt att förlika sig med en självständig palestinsk stat på Västbanken eftersom den palestinska befolkningen utgör en majoritet i Jordanien. Upproret fick det passande namnet Black September efter de 10.000 palestinska döds offerna. Mellan Jordanien och och Hamas är förhållandena spända då Jordanien har sina egna problem med det muslimska brödraskapet.

Syrien är mycket mer intresserat av Libanon än av palestinierna. Att Syrien tillsammans med Iran är fadder för Hizbollah hänger mer ihop med dess vilja att domminera Libanon än att Hizbollah är en antiisraelisk organisation. Hizbolla är inte en palestinsk rörelse utan en libanesisk Shia gruppering.

De övriga arabstaterna stöder palestinierna i ord och många gånger med pengar men är sedan länge helt medvetna om dessas förmåga att destabilisera arabvärlden.

När det sen gäller Iran, en icke arabisk Shia muselmansk stat, så är det ingen tvekan om att den verkligen är intresserad av att få inflytande över palestinierna. Problemet för Iran är dock att Fatah inte litar på dem och att Hamas som en Sunni muselmansk visserligen ibland samarbetar på det taktiska planet inte delar samma långsiktiga visioner.

Som tidigare påpekades i denna artikel baserar stater i huvudsak sitt handlande visavi andra stater på krass politisk och ekonomisk vinst och förlust räkning. Israel ser sig inte att ha något att vinna på att vara alltför kompromissvillig i fråga om Gaza då den globala fiendskapen inte utgör ett verkligt hot pga att arabstaterna med sin nuvarande politik neutraliserar den

Kortfattat kan man sammanfatta att en hård linje mot Gaza ger Israel mer säkerhet på en gång som Fatah stöder linjen, Egypten deltar i den, Jordanien känner sig lättad och Syrien struntar i det.

Att t.ex Egypten och Syrien inte motsatte sig Israels aktion mot "Ship for Gaza" kan man också se i att varken flyg eller marina enheter från de två nämnda staterna på något sätt ingrep mot de israeliska marina enheterna.

Förhållandet mellan Turkiet och Israel har stadigt försämrats sedan den islamistiska valsegern 2002 och inte minst sedan förhandlingarna om EU medlemskap körde fast. Man kan sedan dessa två händelser se hur Turkiet alltmer vänder sig öster ut (Syrien, Iran). Det är ingen tvekan om att dagens situation mellan Turkiet och Israel är kritisk men det går inte att bortse från att båda parterna är tveksamma att löpa linan ut och bryta de diplomatiska förbindelserna och det är inte osannolikt att man kommer att fortsätta ha någon typ av förbindelser på ett plan alldeles över ett brott av dessa.

Detta är det kortsiktiga perspektivet ur Israels synvinkel men det innebär ingalunda att Israel kan utgå ifrån att detta även kommer att förbli i all framtid.

Ett antal faktorer kan tillsammans eller var för sig radikalt förändra situationen. Låt oss sammanfatta dem.

Förhållandet mellan USA och Israel har efter president Obamas tillträde sakta men dock säkert försämrats. Även om detta inte kommer att fortsätta så kan man inte undgå att det har en klar betydelse för Israels militära och speciellt politiska avskräckningsförmåga.

Ett ytterligare problem som relaterar till USA är att USA idag har ett långsiktigt strategiskt intresse av goda förbindelser med Turkiet. Enligt ledande strategiska analytiker så kommer Ryssland inom en inte alltför avlägsen framtid söka ett avsevärt större inflytande i Öst Europa och Kaukasus regionen. Den betydelse som Turkiet hade under det kalla krigets dagar för NATO kan bli än större i en framtida värld (2020- ). Avsaknaden av goda förbindelser mellan Turkiet och Israel i ett sådant läge är definitivt inte i Israels intresse.

Israels politiska och strategiska handlande visavi arabvärlden kan på sikt få negativa följder, detta dock mindre genom en ökad internationell deligimitering, utan att dess handlande kommer att frigöra krafter inom den arabiska sfären som kan sätta Israel i en brydsam situation.

Vi vet idag inget om vad som kommer att ske i Egypten efter president Mubarak. Om den framtida egyptiska ledningen väljer att gå tillbaka till förhållandet före Camp David avtalet 1978 så kan Israels situation utvecklas i en kritisk riktning.

Låt oss anta att om Egypten orienterar sig i riktning mot Turkiet och att dessa två stater sluter ett militärt samarbetsavtal så skulle Israel stå inför en ytterst brydsam situation. Om då dessutom USA gick tillbaka till sin politik gentemot Israel från 1950 talet (inget materiellt militärt stöd till israel) så skulle situationen snabbt kunna bli kritisk.

Den israeliska statsledningen står idag inför långsiktiga geopolitiska problem och förhoppningsfullt kommer den att vara vuxen att navigera den judiska staten genom dessa stormiga vatten.

Det är definitivt av yttersta vikt att man från Israels sida inser att förhållandena med Turkiet i mångt och mycket är nyckelfrågan.

Det ovanstående är skrivet under förutsättning att Iran inte får sin a-bomb. Om de får den, ja då befinner sig alla parter på en helt ny spelplan.

Ovanstående inlägg är inspirerat av en artikel av George Friedman publicerad av Stratfor den 8 juni 2010 http://www.stratfor.com/weekly/20100607

Läs även andra bloggares åsikter om Ship to Gaza, Israel, Turkiet, Egypten, Syrien, Iran, USA, Hisbollah, Hamas, Fatah, Strategi,

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11, DN12, DN12,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, SvD10, SvD11,
Sydsvenskan, Sydsvenskan2, Sydsvenskan3, Sydsvenskan4,
Dagen,
VG, VG2,
Expressen, Expressen2,
HD,
KB,
Bohuslänningen,
Aftonbladet,
SVT,
KB,
SVT,
BLT,

Kostanta vapentransporter från Syrien till Hizbollah

Under de senaste veckorna har israeliska nyhetsmedia mer eller mindre dagligen rapporterat om vapentransporter från Syrien till Hizbollah. Parallellt med dessa rapporter har det förekommit information om en stegrad spänning vid den israeliska nordgränsen.

I förgår, 05052009, fanns det en definitivt allvarlig rapport i Ynet vilken tog upp yttranden av chefen för armens underrättelse tjänst(AMAN), brigad general Yossi Baidatz, vid ett sammanträde med det israeliska parlamentets utrikes och försvars kommitté.

Baidatz påpekade att att de rapporter som förekommit under den sista tiden om leveranser av långdistans raketer till Hizbollah bara var toppen på isberget.

Enligt honom är vad som sker i dag inte en fråga om vapensmuggling utan av Syrien och Iran organiserade officiella vapentransporter.

Att dessa sedan sker under UNIFILs näsa och i strid med FNs resolution 1701 visar bara betydelsen av FNs fredsbevarande styrkor och dess resolutioner då "bov" stater beslutar sig att inte bry sig om dem.

Baidatz påpekade att "today, Hezbollah has an arsenal of thousands of rockets of all types and ranges, including long-range solid-fuel rockets and more precise rockets."

Och tillade "The long-range missiles in Hezbollah's possession enable them to fix theirlaunch areas deep inside Lebanon, and they cover longer, larger ranges than what wehave come across in the past. Hezbollah of 2006 is different from Hezbollah of 2010 in terms its military capabilities, which have developed significantly."

Parallellt med Baidatz uttalanden kom en icke ringa mängd av rapporter om att Syrien under de senaste månaderna levererat en typ av modern medeldistans raket, M600, till Hizbollah.

M600 är en syrisk tillverkad och syrisk utvecklad variant av den iranska Fateh-110 raketen.

M600 som drivs med fast bränsle har en räckvidd på 250-300 km. Vikten på dess strids spetts är 500 kg och den är till skillnad från Scud raketerna mycket träffsäker då den navigerar med hjälp av GPS.

Raketer som drivs med fast bränsle har en stor fördel över de som drivs med flytande , då avfyringsprocessen då de är som mest sårbara, hos dem är ytterst kort.

Ingen tvekan om att de israeliska militärmyndigheterna är ytterst bekymrade över existensen av M600 hos Hizbollah då dessa ger organisationen att anfalla och träffa strategiska mål som stridsledningscentraler, kraftverk, civila och militära flygfält, hamnar,strategiska vägknutar mm, mm.

Scud raketerna, till skillnad, är pga sin lägre träffsäkerhet mer lämpade för terrorbombning av bostads kvarter.

Ytterligare ett problem med raketer av typen M600 är att Israel i dag inte har ett utvecklat försvarssystem mot raketer av denna typ och detta till skillnad från de iranska långdistansraketerna Shahab 3 och Sejil-2, samt mot diverse typer av kortdistansraketer. Förhoppningsfullt kommer det projekt som drivs av det israeliska företaget Rafael tillsammans med det amerikanska Raiton att inom en inte alltför lång framtid lösa det problemet.

För att inte läsarna skall gripas av allt för stora farhågor om ett omedelbart storkrig mellan Israel och Hizbollah måste jag tillägga att Hizbollah i dag slits mellan två identiteter. Å ena sidan sin ideologiska bindning till den internationella jihadiströrelsen och Iran. Å andra sidan sin djupa inblandning i den libanesiska politiken och sitt ansvar för den libanesiska Shia befolkningen.

Risken är dock att om den Iranska krisen spetsas till, Iran ger Hizbollah order att öppna en avledningsfront mot Israel.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Hizbollah, Syrien, Iran, FN,

Knuff

DN, DN2,
SvD,
Sydsvenskan,
Dagen,
VG,