Början på en mardröm?

Dagens händelser utlösta av palestiniernas "firande" av den s.k. Nakba dagen d.v.s. den 15 maj, datumet för staten Israels utropande enligt den allmänna tideräkningen får en att bli något mellan ytterst betänksam till skräckslagen. Om man sedan fredsprocessen mellan Israel och palestinierna startade 1993 diskuterat olika lösningar för att ge det israeliska och det palestinska folken politiskt självbestämmande inom ett område omfattande Israel med 1967 års gränser, Västbanken och Gazaremsan så var rubriken för dagens palestinska aktion en total och geografiskt exakt rätt att återvända till de platser som de av olika orsaker lämnat under vad som i Israel kallas "Det israeliska frihetskriget".

Problemet med palestinaflyktingarna har legat som en skugga över alla fredsprocessens turer men man har hittills utgått från att om man lyckas komma överens om allt annat så skulle man också finna en lösning på problemet utan att Israel skulle behöva gå med på att ta emot mer än en ytterst liten del - om ens det - av dem inom sitt område.

Men nu - inspirerat av den arabiska folkliga revolten eller ej - har det med hjälp av Facebook skett ett uppvaknande hos stora grupper av den palestinska befolkningen på Västbanken och i Syrien, Libanon och Jordanien i riktning mot att kräva att alla palestinaflyktingar och deras avkomlingar skulle få rätt att återvända till de platser de lämnade 1947-49. Detta skulle innebära slutet på den Israeliska staten vilket ur palestiniernas synvinkel enbart vore en fördel. Det är dock inte helt säkert att alla israeliska araber skulle personligen uppskatta en sådan lösning även om de inte skulle framföra sin åsikt öppet.

Palestinierna vet att de inte med väpnat våld kan och till synes ej under överskådlig framtid tvinga Israel till en sådan lösning. Därför har man nu blåst liv i en inte helt ny tanke som i dagens internationella anda till synes kan vara en framkomlig väg för dem. Ideen går ut på att låta tusentals eller enligt vissa källor hundratusentals palestinier män, kvinnor och barn samlas vid de israeliska gränserna och börja gå mot Israel. Den israeliska militären och polisen kommer att ställas inför ett moraliskt närmast oöverkomligt problem att med våld hindra dem riva ned gränsstängslet och gå vidare, detta till trotts att enligt internationell rätt de har rätt att öppna eld mot dem (palestinierna). Denna rätt är absolut när det gäller de libanesiska och syriska "gränserna" då det råder ett krigstillstånd mellan Israel och dessa två stater.

Panoramat är en total "no win" situation för Israel då alternativen antingen är att palestinaflyktingarna kommer tillbaka eller att det israeliska självförsvarsvåldet- dödandet av hundratals civila palestinier - som kommer att föra med sig uppror bland den palestinska befolkningen på Västbanken och bland de israeliska araberna. Detta alldeles frånsett att det också troligtvis leder till ett militärt ingripande från ett antal arabstater samt Hizbollah och Hamas. Även om Israel kommer att "vinna" kriget så skulle detta att ske till ett oöverskådligt mänskligt och materiellt pris.

Söndagens (1505) palestinska aktioner var i princip av två olika modeller. Den vid den libanesiska gränsen - mitt emot kibbutz Avivim - var numerärt liten då de libanesiska myndigheterna gjort stora ansträngningar att hindra demonstranter att närma sig gränsområdet till Israel. Enligt vissa uppgifter hade även Hizbollah en återhållande roll i sammanhanget. I själva gränsområdet såg den libanesiska armeen tillsammans med UNIFIL styrkor till att de palestinska demonstranterna inte överskred gränsen. Den israeliska armeen öppnade eld över huvudena på de palestinier som närmade si gränsen för mycket. Israel och Libanon hade samordnat sina militära aktioner genom UNIFIL. Enligt libanesiska uppgifter dödades ca 10 demonstranter av israelisk militär medan Israel påstår att det skett pga libanesisk eldgivning.

Om den libanesiska armen aktivt förhindrade att situationen blev kritisk så spelade den syriska militärledningen en helt annan roll och detta med all sannolikhet i samordning med den syriska politiska ledningen. Några tusental personer transporterades helt obehindrat i bussar från två palestinska flyktingläger i Damaskus närhet till den Syrisk-Israeliska gränsen på Golanhöjderna mitt emot den drusiska staden Magjdal Shams. Hur upptagen den syriska armeen än är av att slå ner civila demonstrationer runt om i Syrien kan ett så stort antal palestinier inte åka med "chatrade" bussar hela vägen till den israeliska gränsen utan att bli stoppade i armeevägspärrar och utan att det sker med åtminstone den högsta armeeledningens goda minne.

Från israeliskt håll hade man inte väntat sig att syrierna skulle tillåta palestinska provokationer mot Israel och blev därför"tagna på sängen" när ett tusental palestinier - män, kvinnor och barn - satte sig i rörelse i riktning mot gränsstängslet. Väl framme vid det kunde den lilla israeliska styrkan på platsen inte hindra palestinierna att riva ned stängslet på ett par ställen och börja gå de 400 meterna till Magjdal Shams. Huvuddelen av dem hindrades dock av den israeliska armeens eldgivning vilken dödade en och skadade ca 35 palestinier. De som kom fram till staden stannade där intills de lämnade efter förhandlingar. Att det inte skedde med våld berodde till stor del på att den israeliske premiärministern beordrat att man skulle visa en stor återhållsamhet när det gällde åtgärder i själva Magjdal Shams. Enligt obekräftade uppgifter blev minst en israelisk soldat sårad av syrisk eldgivning.

Vad som hände vid den Syriska gränsen var en allvarlig underrättelse miss. Man borde kunna kräva av den militära underrättelsetjänsten att den inte skulle missa helt öppna upprop på Facebook och även om man i dessa inte specificerat området mitt emot Magjdal Shams så borde man insett att det var en mycket känslig plats.

Det krävs nu att militärledningen på allvar tar i tu med frågan hur man skall förhindra att palestinska demonstranter och andra intresserade att i framtiden kränka den Israeliska statens territorium.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Palestinier, Palestina flyktingar, Libanon, Syrien,

DN, DN2,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4,
Sydsvenskan,
Dagen,
SVT,
VG,

Den libanesiska krisen hettar till. Saad Hariri viker sig inte för Hizbollah

Den Libanesiska krisen hettar till. Ett antal händelser ledde fram till kvällens (verbala) bomb. Tre av dessa var att

1. Hizbollah tillsammans med Amal - en sekulär Shia baserad milis - iståndsatte den 19 januari en militär övning, visserligen utan vapen, om hur man skulle inta Beirut med dess hamn och flygfält.

2. Saudiarabien förklarade att det avbröt på obestämd tid sina medlingsförsök angående den libanesiska regeringskrisen.

3. Turkiet och Qatar som också försökt medla tillkännagav ett antal timmar efter det Saudiarabiska beslutet att de för stunden beslutat att de också lade sina försök på is.

Framemot torsdagskvällen den 20 januari 2011 meddelade Saad Hariri - premiär ministern för den regering som Hizbollah lämnat och därigenom orsakat dess fall - att han var fast besluten att bilda en ny regering efter förhandlingar nästa vecka. Detta till trots att Hizbollahs grundkrav var att Saad Hariri under inga förhållanden skulle få bilda en ny regering. Libanesisk TV har även rapporterat att man upprättat starka vägspärrar på alla tillfartsvägar till Hariris regeringskansli.

Saad Hariri

Saad Hariris parlamentariska grund är den s.k. 14 mars rörelsen som har 68 av det libanesiska parlamentets ledamöter medan den av Hizbollah ledda oppositionen (8 mars rörelsen) har 60 mandat. Man kan dock inte bortse från att det mycket väl kan hända att ett antal parlamentsledamöter tillhörande 14 mars rörelsen går över till motsidan med motivering att de vill undvika en blodig konflikt. För mera information om den libanesiska konflikten se min bloggpost från den 17 januari "Tunisien, Libanon och Haririmordet.Uppdaterad den 17 januari 2011 21:11".

Man kan fråga sig varför Saad Hariri efter ett antal dagars tvekan nu intagit en så stark och kompromisslös hållning. Det är definitivt en risk att krisen kan trappas upp och bli okontrollerbar på sin väg mot ett inbördeskrig. Å andra sidan kommer Hizbollah vara beredda att ta på sig skulden för ett internt krig? Det är helt möjligt att både Hariri och Hizbollas ledare Hassan Nasrallah vet att Hariri dels handlat med USAs och Frankrikes stöd, uoch dessutom att de också förstått att Saudi Arabiens, Turkiets och Qatars ovilja att fortsätta med sina medlingsförsök innebär att de och flertalet av arabstaterna i grunden är ytterst ointresserade av att Iran genom Hizbollah skall ta över Libanon.

Den kände kommentatorn på och om arabstaterna, Ehud Yaari, gav i den israeliska TV-kanalen 2 på kvällen den 20 januari en på ytan otrolig men trotts allt inte så ologisk förklaring på Hariris handlande. Han menade att Hariri var medveten om att Syrien, som trotts att landet var allierat med Iran, inte ville att Iran de facto skulle ta över Libanon. Syrien har trotts allt flera vägande strategiska skäl för en sådan hållning, dels att det inte vill ha Iran både på sin väst gräns och på sin ost gräns, dels att Syrien inte helt övergett sin uppfattning att Libanon är en del av Stor Syrien. Ingen vet dessutom vilka löften/råd/påtryckningar Syrien fått från USA och Frankrike.

Låt oss inte glömma att grunden till den libanesiska krisen är skuldfrågan i mordet på Saad Hariris far, Rafik Hariri. Alla kompromisser mellan Hariri och Nasrallah skulle alldeles frånsett hur mycket makt Hizbollah skulle lyckas få i Libanon, också innebära att Saad Hariri skulle visa överseende med att de skyldiga till mordet på hans far skulle slippa ta sitt ansvar för dådet, något som inte enbart efter arabisk heders kod är i grunden otänkbart.

Läs även andra bloggares åsikter om Saad Hariri, Libanon, USA, Frankrike, Hizbollah, Haririmordet,

DN,
SvD, SvD2,
Expressen,
SVT, SVT2, SVT3,
VG, VG2,

Arabvärlden i gungning. Tunisien, Libanon och Haririmordet. Uppdaterad 17012010 21.11

Under den sista sista veckan har arabvärlden kommit i en ordentlig gungning och ingen kan helt förutsätta vilka följderna blir. I Tunisien har en åtminstone till synes stabil men ytterst odemokratisk och korrumperad regim störtats till följd av allvarliga gatudemonstrationer som den tunisiska armen nekade öppna eld mot och därmed avgjort regimens öde. I Libanon har den nationella samlingsregeringen fallit efter att Hizbollah och med dem allierade fraktioner (8 mars rörelsen) lämnat regeringen i protest mot att premiärminister, Saad Hariri, nekat att på förhand förkasta resultaten från den av FN tillsatta undersökningskommission som haft uppdrag att fastställa ansvaret för mordet på den tidigare premiärministern, Rafik Hariri, (tillika far till Saad Hariri).

Uppdatering i slutet av bloggposten i rött

Låt oss börja med Tunisien som inte toppat nyhetssidorna under de senaste årtiondena. En tillsynes stabil liten republik på Afrikas medelhavs kust mittemot Sicilien. Dess president, Zine Ben Ali, kom till makten i november 1987 i en oblodig kupp mot den tidigare presidenten och landsfadern Habib Bourguiba. Ben Ali höll sig sedan vid makten genom dels ett antal riggade val och dels genom att frikostigt smörja sina närmaste medhjälpare med ekonomiska fördelar.

Ben Ali och klicken runt honom skodde sig samvetslöst på Tunisiens ekonomiska tillgångar och lämnade landets befolkning i fattigdom. En ledande israelisk specialist på arabvärlden, Ehud Yaari, definierade Ben Alis regim som en "kleptokrati". Det är givetvis självklart att regimen dessutom med sina säkerhetsstyrkor såg till att all opposition kvästes i sin linda.

Men bilden av Tunisien under Ben Ali är inte så enkel. Enligt den israeliska TV- kanalen 10, som är en välrenommerad kommersiell kanal med utmärkta nyhetsrapporter, så är är bl. a kvinnornas ställning den bästa i hela arabvärlden. Frågan är bara om det är något som i huvudsak rör kvinnor i de högsta samhällsskikten eller om det även är en verklighet ute i byarna på den tunisiska landsbygden. Om man gogglar "rigths for women in Tunisia" hittar man en hel del hänvisningar till att kvinnor råkat ut för åsiktsförtryck under de sista 10 åren. I och för sig visar detta att Ben Ali regimens förtryck även riktar sig mot kvinnor vilket i och för sig tyder på jämlikhet med männen. Å andra sidan tillhör största sannolikt dessa kvinnor de mer välbeställda skikten.

I december 2010 bröts dock fördämningarna och den tunisiska befolkningen som levt i ekonomisk fattigdom med en hög arbetslöshet tog sitt öde i sina händer och startade våldsamma demonstrationer runt om i landet som säkerhetsstyrkorna med våld inte lyckades slå ned. Tvärt om, allt efter att antalet skadade och dödade demonstranter ökade blev demonstrationerna allt större och våldsammare. Då den tunisiska armen slutligen nekade att öppna eld mot demonstranterna var regimens öde avgjort. Tills dags dato finns det endast ett tidigare exempel, Sudan 1985, på att gatudemonstrationer i ett arabiskt land lyckats att störta regimen.

Ben Ali lämnade makten och landet och flög den 14 januari 2010 till Paris för att sammanträffa med den franske presidenten Sarkozy som dock nekade att ge honom politisk asyl i Frankrike. Han fortsatte till Saudiarabien där han fick politisk asyl. Framtiden för visa huruvida de nya och kommande makthavarna i Tunisien kommer att göra försök att kräva tillbaka de miljard belopp som Ben Ali och hans fränder under årens lopp stoppat undan på banker runt om i världen

Det är intressant att EU, som så ofta uttalar sig mot diverse olika regimers brott mot mänskliga rättigheter, riktade en ytterst minorisk kritik mot den tunisiska regimens brutala behandling av de tunisiska demonstranterna.

Jag kan inte undvika att citera från EUOBSERVER av den 14 januari 2011.

On Monday (10012011 AF), Ms Ashton and Stefan Fuele, the enlargement and neighbourhood policy commissioner, responsible for relations with north African governments, said that the bloc's negotiations to upgrade relations with Tunis to "advanced status" would continue despite the brutality, but that they would involve greater commitment to "human rights and fundamental freedoms."

"We are concerned about the events that have been taking place in Tunisia in recent days," the pair said in a statement. "In particular, we deplore the violence and the death of civilians."

Left-wing, liberal and Green MEPs however have expressed their dismay at a "delayed" and "weak" response to the killings by foreign affairs chief Catherine Ashton.

Emelie Doromzee, of the Euro-Mediterranean Human Rights Network, told EUobserver that the EU should suspend its talks with the government and more strongly condemn the regime's actions: "Until now, the language has been so far from what one would expect and sees elsewhere. The EU has put out a very weak statement. It's past the stage of written statements. It's almost a month now that these protests have been going on. We need concrete actions from the EU."

"We can't forget that there are some member states that are very close to the Tunisian regime."

Both Euromed and other groups name member states France, Spain, Italy and "increasingly Malta" as the culprits within the EU Council, who depend on Tunisia and other north African autocracies in Algeria, Libya, Morocco and Egypt for, in Ms Doromzee's words, "prevention of immigration - this is number one, trade liberalisation, and stability and prevention of Islamic radicalism - even if stability doesn't mean freedom".

Nationella egenintressen och ekonomiska intressen har tydligtvis en ytterst "lugnande" inverkan på vad som t.ex Ms. Ashton anser vara brott mot mänskliga rättigheter!

Situationen i Tunisien är i dag ytterst allvarlig då det råder ett totalt kaos i landet med en utbredd laglöshet. Ett sådant läge inbjuder den tunisiska armen att göra ett försök att ta makten vilket ju knappast är i överensstämmande med demonstranternas önskemål. Dessutom kan man inte bortse från att den västra grannen - Algeriet - kan komma att ingripa militärt, något som nämnda land redan vid tiden för Ben Alis kupp 1987 hotade med.

På lite längre sikt finns också möjligheten att Al Qaedas lokalavdelning i Magreb - Al Qaeda in the Islamic Magreb (AQIM) - kan få ett stort inflytande bland dagens fattiga och arbetslösa demonstranter. Vi kommer troligen också fåse tunisiska-islamska exilpolitiker komma tillbaka till Tunisien. Inget av ovanstående ligger i Västeuropas EU medlemmars intresse.

S.k. moderata arabstater som Egypten, Jordanien och Marocko m.fl. ser mycket allvarligt på vad som i dag händer i Tunisien. Det finns en alldeles för god grogrund för de tunisiska demonstranternas idéer i dessa länder för att deras styrande eliter skall kunna sova ostört. Det är ingen tillfällighet att både Egypten och Jordanien höjt sina säkerhets styrkors beredskapsnivå.

Så över till Libanon. Först och främst måste jag framhålla att det politiska systemet i Libanon bygger på en grund som är främmande för vad vi är vana vid i västerländska länder. En av, och den nog viktigaste, hörnstenen är fördelningen av de högsta statliga ämbetena mellan olika etno-religiösa grupper. T.ex. så skall enligt den nationella pakten från 1943 presidenten vara en maronitisk kristen, premiärministern en sunni muslim, parlamentets talman en shia muslim, vise talman grekisk ortodox kristen, osv. För de intresserade rekommenderas att läsa lite libanesisk historia t.ex här och då speciellt från och med kapitlet French Mandate and Independence.

Som nämnts i ingressen till denna bloggpost så har den libanesiska regeringen fallit pga att Hizbollah och med dem allierade fraktioner lämnade regeringen då premiärminister SAAD Hariri nekade att på förhand förkasta rekommendationerna från den av FN tillsatta undersöknings kommission som haft uppdrag att fastställa ansvaret för mordet på den tidigare premiärministern Rafik Hariri.

Först och främst måste man hålla i minnet att Rafik Hariri var Saad Hariris far vilket gör det ytterst svårt för den senare att av politiska hänsyn försöka skyla över sanningen om skuldbördan. I grund och botten är det enligt arabiska hedersbegrepp en total omöjlighet för en son att göra något sådant.

Att Hizbollah varit inblandat i mordet på Rafik Hariri är ingen nyhet, mer eller mindre från dagen för mordet har detta sagts öppet. Problemet för Hizbollah är att organisationen i dag anser sig vara en Libanesisk nationell politisk rörelse. Den har i dag tillsammans med den allierade fraktioner 60 av det libanesiska parlamentets 128 medlemmar. Om det blev officiellt fastställt att Hizbollah var involverat i mordet så skulle organisationen framstå som en terrorist organisation och inte enbart det utan en terroristorganisation som går en främmande stats (e.g Irans) ärenden.

Enligt den libanesiska konstitutionen så skall premiärministern i den fällda regeringen utses till ledare av expeditions ministären. Dvs Saad Hariri skall vara denna ministärs ledare. Detta godtas ej av oppositionen som kräver att presidenten omedelbart skall utse en ny premiärminister (som godtas av Hizbollah). Majoriteten i parlamentet anser att Saad Hariri skall utses till ny premiärminister och leda en koalition på 68 parlaments ledamöter. I och för sig skulle detta kunna vara en lösning men det är inte säkert att Saad Hariri verkligen kan få ihop den en majoritet då de drusiska parlamentsledamöterna under Walid Jumbalats ledning står under starkt tryck från Hizbollah att byta sida vilket automatiskt skulle ge Hizbollah majoritet i parlamentet och därmed ta makten i Libanon. En sådan utveckling innebär att Iran har fått den reella makten i Libanon. USA har i klartext förklarat för den libanesiske presidenten att han under inga villkor fick böja sig för den libanesiska oppositionens ( läs Hizbollahs) krav att utnämna en ny premiärminister i stället för Saad Hariri.

Det är inte helt klart när undersökningskommissionens rekommendationer kommer att publiceras men det har redan läckt ut uppgifter som om de är sanna är politiskt sprängstoff av första graden.

En uppgift som citeras i israeliska media och som bitvis härrör från rapporter i den amerikanska nyhetssiten NewsMax är att beslutet att mörda Rafik Hariri fattades av Irans högsta andlige ledare Ayatollah Sayyed Ali Khamenei som beordrade de iranska revolutionära gardenas elit förband Al Kuds (The Jerusalem Force) vars chef, Qassem Sulemani personligen kontaktade Hizbollahs militära ÖB Imad Mughniyah och klargjorde Ali Khameneis order.

Mughniyah organiserade tillsammans med sin svåger den enhet som mördade Hariri. Dådet utfördes då Hariris bepansrade bil passerade en parkerad bil i vilken man placerad en mycket kraftig sprängladdning. Ytterligare 14 personer dödades vid explosionen. Enligt samma källor var iranierna övertygade om att Rafik Hariri gick Saudi Arabiens intressen. Enligt Iranierna skulle undanröjandet av Hariri bana vägen för Hizbollahs övertagande av makten i Libanon.

Enligt ovanstående källor var den syriske presidenten, Bashar Assad samt den dåvarande chefen för den Syriska underrättelse tjänsten också insatta i planeringen av mordet på Rafik Hariri.

Om de ovanstående uppgifterna verkligen är läckta från undersöknings kommissionens rapport är det svårt att se hur man skall kunna komma fram till en kompromisslösning av den libanesiska krisen. Utan en sådan är tyvärr ett nytt libanesiskt inbördeskrig en allt annan än otrolig utveckling med alla de risker som finns för att det skulle spilla över i stora delar av Mellanöstern. Ingen är i dag intresserad av en sådan utveckling men risken är att för många av de inblandade parterna klättrat upp så högt i sina träd att de inte kan ta sig ner igen. Det förefaller dock som den franske presidenten är villig att försöka arbeta fram en kompromisslösning.

Man kan dock inte bortse från att en kompromisslösning i grund och botten innebär att Iran lyckats stärka sin position som regional stormakt i Mellanöstern, något som inte bara USA och Israel utan även ett antal arabstater är allt annat än intresserade av.

Uppdatering 17012010 21.11
HaAretz engelska upplaga meddelar följande:

The prosecutor of the international Lebanon tribunal issued a draft indictment on Monday over the 2005 killing of former Prime Minister Rafik Hariri.

The contents of the draft indictment, which were sent to pre-trial judge Daniel Fransen, were not revealed and details of the charge sheet may not emerge for another six to ten weeks, when Fransen is expected to decide whether there is enough evidence to proceed with a trial.

"The prosecutor of the tribunal has submitted an indictment and supporting materials to the pre-trial judge," the UN-backed tribunal said in a statement.

The tribunal said the documents were handed to the registry, but added that the contents of the indictment will remain confidential at this stage.

De som vill läsa hela artikeln från HaAretz klicka här

Lästips: Hezbollah’s Latest Suicide Mission New York Times 12012011



Läs även andra bloggares åsikter om Libanon, Tunisien, Haririmordet, Saad Hariri, Rafik Hariri, Hizbollah, Al Qaeda Islamic Magreb, Mughniyah, Ali Khamenei, Bashar Assad,

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11, DN12, DN13, DN14, DN15,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, SvD10, SvD11, SvD12, SvD13,
Sydsvenskan,
Dagen,
Expressen,
SVT, SVT2, SVT3, SVT4, SVT5, SVT6, SVT7,
VG, VG2, VG3, VG4, VG5, VG6, VG7, VG8,

Syria, Hezbollah and Iran. An Alliance in Flux

I samband med den iranske presidenten Mahmoud Achmadinejads besök i Libanon ansåg jag att det skulle vara värdefullt att ge bloggens läsare tillgång till den av tankesmedjan Stratfor publicerade artikeln som återges nedan. För svenska läsare som ofta ges ytterst grunda framställningar av problemen i Mellanöstern torde det vara intressant att få ta del av en ytterst grundlig framställning av ett av områdets problemkomplex i all dess bysantinska form.

-------------------------------------------------------------------------------------

Syria, Hezbollah and Iran: An Alliance in Flux is republished with permission of STRATFOR.

By Reva Bhalla

Iranian President Mahmoud Ahmadinejad arrived in Beirut on Oct. 13 for his first official visit to Lebanon since becoming president in 2005. He is reportedly returning to the country after a stint there in the 1980s as a young Islamic Revolutionary Guard Corps (IRGC) officer tasked with training Hezbollah in Lebanon’s Bekaa Valley. A great deal of controversy is surrounding his return. Rumors are spreading of Sunni militants attempting to mar the visit by provoking Iran’s allies in Hezbollah into a fight (already the car of a pro-Hezbollah imam who has been defending Ahmadinejad has been blown up), while elaborate security preparations are being made for Ahmadinejad to visit Lebanon’s heavily militarized border with Israel.

Rather than getting caught up in the drama surrounding the Iranian president’s visit, we want to take the opportunity provided by all the media coverage to probe into a deeper topic, one that has been occupying the minds of Iranian, Syrian and Hezbollah officials for some time. This topic is the durability of the Iran-Hezbollah-Syria alliance, which STRATFOR believes has been under great stress in recent months. More precisely, the question is: What are Syria’s current intentions toward Hezbollah?

The Origins of the Alliance

To address this topic, we need to review the origins of the trilateral pact, starting with the formation of an alliance in 1979 between secular Alawite-Baathist Syria and the Islamic Republic of Iran. Ideologically speaking, the Syrian Alawite elite represent an offshoot of Shiite Islam that the Sunnis consider apostate. They found some commonality with the Shiite clerical elite in Tehran, but there were also broader strategic motivations in play. At the time, Syria was on a quest to establish the country’s regional prowess, and it knew that the first steps toward this end had to be taken in Lebanon. From the Syrian point of view, Lebanon is not just a natural extension of Syria; it is the heartland of the Greater Syria province that existed during Ottoman times. Since the days of Phoenicia, what is modern-day Lebanon has been a vibrant trading hub, connecting routes from the east and south to the Mediterranean basin. For Syria to feel like it has any real worth in the region, it must dominate Lebanon.

A civil war that had broken out in Lebanon in 1975 (and lasted through 1990) afforded Syria such an opportunity. The main obstruction to Syria’s agenda at the time, besides Israel, was the Palestine Liberation Organization (PLO) under Yasser Arafat, whose vision for a unified Palestine and whose operations in Lebanon ran counter to Syria’s bid for regional hegemony. The PLO, in fact, was one of the main reasons Syria intervened militarily in Lebanon in 1975 on behalf of its Maronite Christian allies. At the same time, Syria was looking for an ally to undermine the Baathist regime of Saddam Hussein in Iraq, with whom the Syrian Baathists had a deep-seated rivalry. An alliance with Iran would grant Syria some much-needed individuality in a region dominated by the Arab powers Saudi Arabia and Egypt.

Coming off the success of the 1979 Islamic Revolution in Iran and going into what would become a long and bloody war with Iraq, Iran was also looking for a venue to counter the Baathist regime in Baghdad. In addition, Iran was looking to undermine the Pan-Arab vision, establish a presence in the Levant and promote its own Islamic vision of government. In opposition to Israel, Hussein and Arafat, Iran and Syria thus uncovered the roots of an alliance, albeit one that was shifting uneasily between Syrian secularity and Iranian religiosity.

The adoption of Hezbollah by the two unlikely allies in 1982 was what helped bridge that gap. Hezbollah, an offshoot of Amal, the main Shiite political movement at the time, served multiple purposes for Damascus and Tehran. Syria found in Hezbollah a useful militant proxy to contain obstructions to Syrian influence in Lebanon and to compensate for its own military weakness in comparison to Israel. In the broader Syrian strategic vision, Hezbollah would develop into a bargaining chip for a future settlement with Israel once Syria could ensure that Lebanon was firmly within Syria’s grasp and was therefore unable to entertain a peace deal with Israel on its own.

The Iranians saw in Hezbollah the potential to export its Islamic Revolution into the Arab world, a strong binder for its still new and shaky alliance with Syria and a useful deterrent in dealing with adversaries like Israel, the United States and Saudi Arabia. So, Iran and Syria set out to divide their responsibilities in managing this militant proxy. Iran was primarily in charge of bankrolling, training and enforcing the group’s ideological loyalty to Tehran with IRGC assistance. Syria was in charge of creating the conditions for Iran to nurture Hezbollah, mainly by permitting IRGC officers to set up training camps in the Bekaa Valley and by securing a line of supply for weapons to reach the group via Syria.

But the triumvirate did not get off to a very smooth start. In fact, Hezbollah and Syria clashed a number of times in the early 1980s, when Syria felt the group, under Iranian direction, went too far in provoking external intervention (and thus risked drawing Syria into conflict). If Hezbollah was to operate on Syrian territory (as Syria viewed it) in Lebanon, Syria wanted Hezbollah operating on its terms. It was not until 1987, when Syrian troops in Lebanon shot 23 Hezbollah members, that Hezbollah fully realized the importance of maintaining an entente with Syria. In the meantime, Hezbollah, caught between occasionally conflicting Syrian and Iranian agendas, saw that the path to the group’s survival lay in becoming a more autonomous political — as opposed to purely militant — actor in the Lebanese political arena.

A Syrian Setback

The Iran-Hezbollah-Syria alliance operated relatively smoothly through the 1990s as Hezbollah gradually built up its political arm and as Syria kept close watch on the group through its roughly 14,000 troops and thousands of intelligence agents who had remained in Lebanon since the end of the civil war. In 2000, with Iranian and Syrian help, Hezbollah succeeded in forcing Israel to withdraw from Lebanon’s southern Security Zone, an event that greatly boosted Hezbollah’s credentials as a Lebanese nationalist actor.

But fresh challenges to the pact came with the turn of the century. The 2003 U.S. invasion of Iraq, in particular, was a defining moment for both Iran and Syria. The two allies felt enormously uncomfortable with having the world’s most powerful military on their borders, but they were also presented with an immediate opportunity to unseat their mutual archrival, Saddam Hussein. Iran and Syria also had different endgames in mind for a post-Hussein Iraq. Iran used its political, militant and intelligence links to consolidate influence in Iraq through the country’s Shiite majority. In contrast, Syria provided refuge to Iraq’s Sunni Baathists with the aim of extending its sphere of influence in the region through a secularist former-Baathist presence in Baghdad. The Syrians also planned to use those Sunni links later to bargain with the United States for a seat at the negotiating table, thereby affirming Syrian influence in the region.

But before Syria could gain much traction in its plans for Iraq, its agenda in Lebanon suffered a serious setback. On Feb. 14, 2005, a massive car bomb in Beirut killed former Lebanese Prime Minister Rafik al-Hariri, a powerful and vocal opponent of Syrian authority in Lebanon. The bombing is strongly believed to have been orchestrated by elements within the Syrian regime and executed by members of Hezbollah. While a major opponent of the Syrian regime was thereby eliminated, Syria did not anticipate that the death of al-Hariri would spark a revolution in Lebanon (which attracted the support of countries like France and the United States) and end up driving Syrian troops out of Lebanon. The vacuum that Syria left in Lebanon was rapidly filled by Iran (via Hezbollah), which had a pressing need to fortify Hezbollah as a proxy force as war tensions steadily built up in the region over Iran’s nuclear ambitions. Though Syria knew it would only be a matter of time before it would return to Lebanon, it also had a strategic interest in demonstrating to the Israelis and the Americans the costs of Syria’s absence from Lebanon. The regime wanted to show that without a firm Syrian check on Hezbollah, disastrous events like the 2006 summer confrontation between Hezbollah and Israel could occur.

The Syrian Comeback

It has now been more than five and a half years since the al-Hariri assassination, and there is little question that Syria, once again, has reclaimed its hegemonic position in Lebanon. The Syrian intelligence apparatus pervades the country, and Lebanese politicians who dared to speak out against the Syrian regime are now asking for forgiveness. In perhaps the most glaring demonstration of the political tide shifting back toward Damascus, Saad al-Hariri, the son of the slain al-Hariri and Lebanon’s reluctant prime minister, announced in early June that Lebanon had “made a mistake” in making a “political accusation” against Syria for his father’s murder. The message was clear: Syria was back.

That message did not necessarily sit well with Hezbollah and Iran. Syria wants to keep Hezbollah in check, returning to the 1990s model when Syrian military and intelligence could still tightly control the group’s movements and supplies. Iran and Hezbollah have also watched as Syria has used its comeback in Lebanon to diversify its foreign policy portfolio over the past year. Saudi Arabia and Turkey, for example, have been cozying up to Damascus and have quietly bargained with the al Assad regime to place checks on Hezbollah as a way to undermine Iran’s key proxy in the Levant. As long as these regional powers recognize Syria’s authority in Lebanon, Syria is willing to use those relationships to exonerate itself from the al-Hariri assassination tribunal, rake much-needed investment into the Syrian economy and, most important, re-establish itself as a regional power. Syrian President Bashar al Assad’s decision to visit Beirut alongside Saudi King Abdullah was a deliberate signal to Hezbollah and Iran that Syria had options and was not afraid to display them.

This does not mean Syria is ready and willing to sell out its Hezbollah and Iranian allies. On the contrary, Syria derives leverage from maintaining these relationships and acting as the bridge between the Shiite revivalists and the Sunni powers. Syria has illustrated as much in its current mediation efforts among the various Iraqi factions that are torn between Iran on one side and the United States, Saudi Arabia and Turkey on the other. But if we go back to reviewing the core reasons Syria agreed to an alliance with Iran and Hezbollah in the first place, it is easy to see why Hezbollah and Iran still have a lot of reason to be worried.

Syria’s priority in the early 1980s was to achieve suzerainty in Lebanon (done), eliminate the threat posed by Saddam Hussein in Iraq (done) and remove any key obstacles in Lebanon that could challenge Syria’s authority. In the 1970s, that obstacle was the PLO. Today, that obstacle is Hezbollah and its Iranian backers, who are competing for influence in Lebanon and no longer have a good read on Syrian intentions. Hezbollah relies heavily on Syria for its logistical support and knows that its communication systems, for example, are vulnerable to Syrian intelligence. Hezbollah has also grown nervous at the signs of Syria steadily ramping up support for competing militant groups — including the Amal Movement, the Syrian Social Nationalist Party, al-Ahbash, the Nasserites, the Baath Party and the Mirada of Suleiman Franjiyye — to counter Hezbollah’s prowess.

Meanwhile, Iran is seeing one of the key prongs in its deterrent strategy — Hezbollah — grow increasingly vulnerable at a time when Iran is pressed to demonstrate to the United States and Israel that the costs of an attack on its nuclear installation are not worth incurring. The Iranian competition with Syria does not end in Lebanon, either. In Iraq, Syria is far more interested in establishing a secularist government with a former Baathist presence than it is in seeing Baghdad develop into a Shiite satellite for the Iranians.

For now, Syria is adroitly playing both sides of the geopolitical divide in the region, taking care to blend its reassurances toward the alliance and its primary negotiating partners in Saudi Arabia with threats of the destabilization that could erupt should Syria’s demands go ignored. Syria, for example, has made clear that in return for recognition of its authority in Lebanon it will prevent Hezbollah from laying siege on Beirut, whether they are ordered to do so by Tehran as part of an Iranian negotiating ploy with the Americans or whether they act on their own in retaliation against the al-Hariri tribunal proceedings. At the same time, Syrian officials will shuttle regularly between Lebanon and Iran to reaffirm their standing in the triumvirate. Behind this thick veneer of unity, however, a great deal of apprehension and distrust is building among the allies.

The core fear residing in Hezbollah and Iran has to do with Syrian intentions moving forward. In particular, Hezbollah would like to know if, in Syria’s eyes, the group is rapidly devolving from strategic patron to bargaining chip with every ounce of confidence that Syria gains in Lebanon. The answer to that question, however, lies not in Syria but in Israel and the United States. Israeli, U.S. and Saudi policymakers have grown weary of Syria’s mercantilist negotiating style in which Syrian officials will extract as much as possible from their negotiating partners while delivering very little in return.

At the same time, Syria cannot afford to take any big steps toward militant proxies like Hezbollah unless it receives firm assurances from Israel in backchannel peace talks that continue to stagnate. But Syria is also sensing an opportunity at its door: The United States is desperate to complete its exit strategy from Iraq and, like Israel, is looking for useful levers to undermine Iranian clout in the region. One such lever is Syria, which is why the mere idea of Israel and Syria talking peace right now should give Iran and Hezbollah ample food for thought.

Give us your thoughts on this report For Publication Not For Publication

Read comments on other reports Reader Comments

Syria, Hezbollah and Iran: An Alliance in Flux is republished with permission of STRATFOR

Läs även andra bloggares åsikter om Hizbollah, Iran, Syrien, Israel

DN,
SvD,
Sydsvenskan,

En hårsmån från totalt Mellanöstern krig

Vem vet, men det är inte osannolikt att Mellanöstern i förgår (03082010) var ytterst nära ett totalt krig eller åtminstone ett rejält krig vid den israelisk- libanesiska och den israelisk-syriska gränsen.

Detta på grund av att befäl inom den nionde libanesiska brigaden till synes på eget bevåg provocerade fram ett gräns intermezzo vid den israelisk-libanesiska gränsen. Det är ännu oklart om på vilken nivå beslutet togs i den libanesiska brigaden. Men spekulationerna rör sig mellan antingen brigad chefen eller chefen för det kompani som öppnade eld mot de israeliska soldaterna.

Huvuddelen av den libanesiska armens nionde brigads officerare och soldater är shia muslimer. I och med detta har de en naturlig lojalitet mot södra Libanons befolkning som till sin helt övervägande del också är shia muslimer. Att medlemmarna i den nionde brigaden inte kan vara helt objektiva gentemot den shia muslimska organisationen Hizbollah vilken är södra Libanons starkaste politiska och militära organisation är naturligt. Frågan är bara om de, när/om det kommer till kritan, kommer att vara lojala mot den libanesiska centralregeringen eller kommer att styras av sin religiöst/etniska tillhörighet?

Sedan ett antal månader provocerar den nionde brigaden fram incidenter inom sitt ansvarsområde efter den israelisk-libanesiska gränsen, vilka visserligen ännu inte krävt offer i döda eller sårade men som fört med sig en ytterst spänd situation efter gränsen. Den israeliska armen är helt medveten om orsaken till denna förändring i det libanesiska uppträdandet, nämligen brigadens nye befälhavare - en ytterst extrem shia muslim som står Hizbollah nära. En brigad chef av denna typ i södra Libanon kan bli en gnista som direkt eller indirekt utlöser det krig som ingen vill ha.

Låt oss nu se på händelseförloppet och det område i vilket det utspelades. Den libanesiska attacken skedde vid gränsen i närheten av kibbutz Mishgav Am i norra Gallillen och den libanesiska byn Al- Adaiseh. Liksom på många ställen efter den israelisk-libanesiska gränsen är inte säkerhets stängslet placerat exakt på den internationella gränsen utan ca 50 meter in på israeliskt territorium. Orsakerna till detta är i det helt övervägande fallen strategiska eller taktiska. Detta innebär dock inte att Israel avsagt sig suveräniteten av de områden som ligger mellan stängslet och den av FN fastställda internationella gränsen (den sk blå linjen) utan patrullerar i dessa med jämna mellanrum.

Tidigt på morgonen den tredje augusti meddelade den israeliska armen UNIFIL att den avsåg att ca klockan 0900 börja rensa bort vegetation i området mellan säkerhets stängslet och den blåa linjen. Som skäl till aktionen angavs att vegetationen i sitt nuvarande tillstånd förhindrade spaning över gränsen. På UNIFILs anhållan senarelades starten av arbetena till kl 11.30. Enligt ett uttalande av UNIFIL hade den libanesiska armen blivit underrättad tre timmar innan starten av arbetet.

När den israeliska styrkan påbörjade arbetet öppnade libanesiska krypskyttar eld mot den israeliska styrkans framskjutna kommando post (hebr. chapak) varvid den israeliska bataljonschefen träffades och avled innan han anlände till sjukhus. Dessutom sårades den israeliske kompanichefen, som förde det direkta befälet över aktionen, svårt.

Den israeliska försvarsmakten besvarade den libanesiska eldgivningen som även inkluderade beskjutning med RPG (anti tank raketer) med artilleri eld och beskjutning från attack helikoptrar. Eldgivningen pågick fram till 15-tiden på eftermiddagen. Utöver de ovan nämnda israeliska förlusterna stupade tre libanesiska soldater och ett antal sårades. Dessutom dödades en libanesisk journalist och en skadades.

Israel beskyller Libanon och dess arme för att planlagt ett bakhåll på den israeliska styrkan, något som naturligtvis förnekas från libanesiskt håll. Från israeliskt håll anser man att närvaron av journalister och fotografer mer än väl bevisar att aktionen var planerad. Det är mycket svårt för den libanesiska sidan att förneka närvaron av mediarepresentanter då namnen på den dödade och den skadade journalisten är kända. Att det fanns pressfotografer på plats framgår tydligt av alla de bilder som dessa tagit och som publicerats i israeliska tidningar.

UNIFIL förkastar totalt den libanesiska versionen om att de israeliska armstyrkorna trängt in på libanesiskt område och öppnat eld mot de libanesiska ställningarna.

UNIFIL Commander’s political advisor explains LAF’s blatant violation of UN Resolution 1701: “The Israelis pruned a tree south of the Blue Line…The IDF coordinated the pruning work with the Lebanese army through UNIFIL.”

Vi är inte speciellt vana vid att ett FN organ så uppenbart tar ställning för oss!

En talesman för det amerikanska utrikesdepartementet förklarade också att den israeliska styrkan hela tiden befunnit sig på israeliskt territorium.

För att läsarna skall kunna förstå hur farligt det är att leka med elden på det sätt som den libanesiska armen gjorde måste nämnas att det första och direkta israeliska beslutet efter att den israeliska styrkan blivit beskjuten var att damma av den plan som gjorts upp för ett liknande fall och som innebar att den israeliska försvarsmakten skulle slå till och totalförstöra ett stort antal av den libanesiska armens baser och anläggningar i södra Libanon. Detta skulle omedelbart föra med sig motåtgärder från den libanesiska armens sida. Det vore dessutom helt otroligt att Hizbollah skulle hålla sig utanför med följd att de raketer som det israeliska flygvapnet inte lyckats slå ut skulle börja falla över Israel ned till något söder om Tel Aviv. Allt detta innan världssamfundet skulle haft tid att reagera och sätta stopp, eller åtminstone bromsa upp den ömsemässiga slakten och förstörelsen. Om sen Iran, Syrien och Hamas i Gaza också skulle ge sig in i leken så..........

Tur nog beslutade sig den israeliska ledningen för att svara hårt men inte för hårt. Man klargjorde dock att det inte alls var säkert att man nästa gång skulle reagera på samma sätt. Men vad händer om någon vildhjärna till pluton eller kompanichef i den libanesiska armens nionde brigad får för sig att hämnas på "de västerländska imperialisterna och dess sionistiska medlöpare".

Den libanesiska armen liksom det "Nya Libanon" som växte fram under den Harrari den äldres ledning har haft och har än i dag USA och Frankrike som faddrar. Det är mindre troligt att de kommer att dra sig sig tillbaka efter gårdagens incident. Ett sådant handlande skulle i längden bara innebära att Libanon i brist på alternativ skulle falla i händerna på Iran, Syrien, Hizbolla och Hamas lägret, något som ju knappast ligger i USAs och Frankrikes intresse.

Men vad händer om den Internationella domstolen i Haag inom en nära framtid (några månader) förklarar att mordet på den tidigare libanesiske premiärministern Rafiq Al Harari - tillika fader till den nuvarande libanesiske premiärministern - utförts av ledande personer i Hizbollah?

Hizbollah tillsammans med Syrien och Saudi Arabien (!) har satt domstolen i Haag under press för att förhindra detta det troligaste utslaget. (I och för sig kan man fråga sig varför den demokratiska världen inte reagerat mot denna flagranta inblandning ). Det är inte otroligt att Hizbollah kommer att med vapenmakt hindra genomförandet av beslutet.

Tyvärr är det inte osannolikt att Israel kommer att bli skadat i den röra som kommer att uppstå i Libanon och kanske också Syrien vid en dom/utslag som klart lägger skulden för mordet på Hizbollah.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Libanon, Hizbolla, UNIFIL, Hararimordet,



Knuff

Knuff

DN, DN2, DN3,
SvD, SvD2,
Sydsvenskan, Sydsvenskan2, Sydsvenskan3,
Dagen, Dagen2,
VG,
SVT,
GP,
Skånskan,

Dagbladet,
GD,

Börjar gränsen mot Libanon hettas upp?

De sista dagarna har det förekommit yttranden från både israeliskt och libanesisk sida om att faran för en överhettning av nämnda gräns kunde vara nära förestående.



Yossi Peled, en tidigare chef för nord kommandot och medlem i Israels regering, uttalade sig en smula oförsiktigt när han i Beer Sheva svarade på en fråga om det fanns risk för en ny sammanstötning mellan Israel och Hizbolla med att säga "att en väpnad konflikt i Libanon är oundviklig. Vi är utan tvekan på väg mot en ny rond i norr. Ingen vet när, men det är solklart att det kommer att inträffa".



För att inte få i gång en spiral med ökad beredskap och därmed än allvarligare uttalanden osv, osv, gick man från Israels sida ut med en ned lugnings kampanj både från premiärminister Natanyahus talesmän som förklarade att "Israel inte har för avsikt att inleda en väpnad konflikt med Libanon" samt "Israel vill leva i fred med sina grannar". Ledande talesmän för den israeliska arméledningen förklarade att för närvarande ingen av parterna är intresserad av en väpnad konflikt men tillade att Hizbolla visserligen inte är intresserad av en konflikt för närvarande utan enbart vid för organisationen lämplig militär och politisk tidpunkt.



Även den libanesiske premiärministern, Saad Harari, drog sitt stå till stacken med ett skarpt uttalande riktat till Hizbollas ledning i vilket han förklarade att "Hizbolla får under inga omständigheter ge Israel ett skäl att anfalla Libanon.



Efter alla dessa uttalanden skyndade sig Yossi Peled påstå att hans ursprungliga yttrande inte varit ett hot "jag håller helt med vår premiärminister" framhöll han "Israel vill ha fred och inte en fortsatt konflikt. Jag sade inte att Israel önskade en konflikt - påpekade bara att det är Hizbollas politik som leder Libanon till konflikt med Israel". Peled fortsatte med följande " Jag kom inte med något nytt. Hizbolla försöker skapa en (konflikt) front mot Israel. Man jag hoppas verkligen att jag har fel".



Enligt rapporter i såväl israeliska som icke israeliska media har Hizbolla sedan kriget sommaren 2006 i södra Libanon förlagt sina militära fästen och baser till de shia muselmanska byarna. Detta till skillnad mot tiden innan nämnda krig då Hizbolla förlade en stor del av sina anläggningar utanför befolkade områden. Orsaken till Hizbollas ändrade politik är att FN trupperna, UNIFIL som enligt säkerhetsrådets resolution 1701 har till uppgift att se till att Hizbolla inte sysslar med militär verksamhet i södra Libanon (dvs söder om Litani floden) icke har möjlighet att kontrollera vad som försigår i byarna. Att UNIFIL sedan inte verkar kunna stoppa all transport av vapen och övrig krigsmateriel till nämnda byarna är ju en helt annan sak!



Enligt rapport i Wasington Post den 23 januari 2010 som även citerats i israeliska media, så har Hizbolla dessutom stationerat stora mängder av sina nyerhållana raketer och misiler norr om Litanifloden och inte så sällan även norr om Beirut och i Bekah dalen. I och med att organisationen fått - med Iransk finansiering - moderna raketer och misiler med räckvidd på uppemot 200 km kan Hizbolla beskjuta det centrala Israel från områden norr om Beirut.



Detta innebär att även om den israeliska underrättelse tjänsten kan upprepa sin bravad från tiden före kriget 2006 och lokalisera 95 procent av raketerna med längre räckvidd, det israeliska flygvapnet får en mycket svårare uppgift att slå ut dem omedelbart i en konflikts början på grund av den stora geografiska spridningen.

Läs även andra bloggares åsikter om FN, Israel, Libanon, UNIFIL
Hizbolla, Hizbollah,

Knuff



DN, DN2, DN3,
SvD,
Sydsvenskan, Sydsvenskan2,
Dagen,

Vad hände egentligen med det Iranska flygplanet?

För ungefär två veckor sedan rapporterades i media i ett flertal länder att ett iranskt trafikflygplan av typ Tupolev hade störtat i norra Iran. Samtliga passagerare och hela besättningen omkom i olyckan.

Sen hörde man inte något om saken. I och för sig inte så underligt då det pga att alla ombordvarande omkommit inte behövde ordnas eftersökningar efter överlevande. Dessutom, inte så trevligt men trotts allt sant. Inrikes flygningar i länder tillhörande tredje världen och dessutom med ett erkänt osäkert plan av typ Tupolev är knappast "breaking news" mer än en gång i västmedia.

Men det fanns kanske en helt annan orsak till tystnaden. Hade de iranska myndigheterna med flit tystat ner historien? I Yediot Achronot´s pappersupplaga från den 2 augusti citeras uppgifter från den Italienska tidningen Correri Della Serra att det inte var frågan om en "vanlig" flygolycka utan att katastrofen orsakats av en explosion i planets last. Ytterligare meddelade den italienska tidningen att planets last inte enbart utgjordes av passagerarnas privata bagage utan även ett antal stora plåtlådor innehållande iranska vapen avsedda för Hizbolla. En av dessa lådor hade exploderat.

Källor från personer med kontakter inom underrättelse organisationer påpekar enligt författaren av den italienska artikeln, Guido Olympio att på grund av attackerna mot de iranska vapen transporterna via röda havet - Egypten - Sinai har iranierna öppnat en ny smuggel led för vapen avsedda för Hizbolla, nämligen med flyg från Iran till Armenien och därifrån via Turkiet och Syrien vidare till Hizbolla i Libanon. Enligt den italienska tidningen hade iranierna tidigare skickat vapnen direkt med marktransporter genom Turkiet men de turkiska myndigheterna hade stoppat detta.

Den italienska tidningen tillägger också att Hizbolla är helt medvetet om att dessa vapentransporter är totalt förbjudna enligt FN´s säkerhetsråds resolution 1701 vilken kom till för att få slut på det andra Libanon kriget sommaren 2006.

Tidningen tillägger dessutom att en av det iranska revolutionära gardets högre befälhavare som hade som uppgift att övervaka vapen smugglingarna till Hizbolla, var bland passagerarna på planet.

Det är inte lätt att med säkerhet avgöra om den italienska tidningens uppgifter är sanningsenliga, men en indikation i den riktningen kan finnas i uppgiften att bland de grupper av räddnings- och röjnings manskap som de iranska myndigheterna sände till platsen fanns ingenjörstrupper utbildade i röjning av ammunition som ej exploderat.

Läs även andra bloggares åsikter om Iran, Hizbolla, vapensmuggling, Turkiet, Syrien, Libanon, Revolutionary Guards,

DN
DN2
DN3
SvD
SvD2
Sydsvenskan
Sydsvenskan2
Dagen
Barrometern
VG
DB

Bloggar
Bloggnamnet länkar till bloggen ifråga. Titeln på specifik bloggpost länkar till den specifika bloggposten.
De listade bloggarna är enligt min mening intressanta. Detta betyder inte att jag alltid håller med om vad som skrivs i dem.
FIM Tvåstatslösningen
Ilya Meyer Meningen med livet
MXp Pride, Queermarxister, Normlöshet och 'Andlig klarsyn'

I Gilboas svala skugga Turistanarkisten
Al HaMatzav Nordkorea idag är Iran i morgon
Jihad i Malmö Talibanerna går till attack i Nigeria
Rabnor tycker och tänker Ja må han leva
Danofsky for President En riktig midsommarKrantz
Mina tankar Aftonbladet och de dubbla måttstockar del 234
Svensk Historia Växthussyndromet
Pophöger Palestinavän viftar bort antisemitism
Wisemans Wisdoms Tyskland på offensiven
Gudmundson Fighters + Lovers till attack
Dick Erixon New York polis Rasprofilering också mot vita
Gulan Avci Omvänd rasism inom vänstern
Fredrik Axelsson Om det vi inte får läsa om här hemma

Vita Husets toppar i Jerusalem

Ingen tvekan, Obama vill få fart på en övergripande fredsprocess i Mellanöstern för att få fria händer med Iran och dess bomb.

Den här veckan blir troligtvis en viktig vecka i det politiska spelet i Mellanöstern. På söndagen den 26 juli kom president Obamas speciella M-Ö sändebud, senator George Mitchel på arbetsbesök. Han har med sig Fred Hof som är den Syrienansvariga inom Obama administration. Innan de landade här var de hos president Bashir Assad i Damaskus.

Under måndagen fick vi besök av av den amerikanske försvarsministern Robert Gates och på tisdag kommer ytterligare två av Obamas närmaste rådgivare, general Jim Jones som är chef för National Security Agency och den gamla mellanöstern räven Dennis Ross som numera innehar posten som speciell rådgivare till president Obama i Mellanöstern frågor (inklusive Iran).

Mitchel och Hof hade ett synbart viktigt besök i Damaskus innan han landade i Israel. Det börjar mer och mer bli klart att den amerikanska politiken i Mellanöstern inte inskränker sig till Israel-Palestina komplexet utan att det är frågan om en allomfattande politik inkluderande Israel, Palestinierna, Egypten, Jordanien, Syrien, Libanon, Saudiarabien och resten av Arabvärlden.

Mitchel nämnde uttryckligen Syrien och Libanon som partner i en sådan allomfattande fredsprocess. Man får inte glömma att försvars- och säkerhets etablissemangen i Israel sedan länge förordat att Israel skulle i första hand försöka få en uppgörelse med Syrien vilken mer eller mindre skulle innebära att Libanon skulle stå som nästa kandidat i kön.

Orsaken till att man inom säkerhets kretsar föredrar en sådan utveckling är att man från Israels sida har en lång och god erfarenhet av Syriens vilja och förmåga stå fast vid ingångna avtal. Visserligen är det territoriella priset stort (Golan höjderna) men det skulle ge ett både taktiskt och strategiskt israeliskt förhandlings övertag gentemot palestinierna.

Syrien krävde dessutom i samtalet med Mitchel att förhandlingarna skulle fortsätta från den punkt där de avbrutits mellan förre israeliske premiärministern och den turkiska medlaren . I och för sig är detta ett relativt normalt diplomatiskt sätt att handla men det verkar som om Obama administrationen vill undvika den turkiska inblandningen och själv ta på sig medlarrollen.

Det är därför ingen tillfällighet att Mitchel och Hof omedelbart efter sin ankomst sammanträffade med försvarsminister Ehud Barak, som sedan länge förespråkat linjen om "Syrien först", samt dessutom också varit en supporter av att snarast få en allomfattande uppgörelse med arabvärlden.

Efter sammanträffandet med Barak flög Mitchel vidare till Baharein och därefter till Egypten där han skall möta president Mubark. På tisdagen den 28 juli kommer han att ha en överläggning med Bibi Natanyahu. Den övergripande frågan vid det sammanträdet är USAs krav på totalt byggstopp i de israeliska bosättningarna, vilket Israel ännu avvisar.

I israeliska media har under de senaste dagarna hintats att Israel endast kan gå med på detta om de arabiska länderna, och då speciellt Saudiarabien, är villiga att gå med på en delvis men inte alltför liten normalisering av förhållandena mellan dem och Israel. En allomfattande uppgörelse enligt det ovanstående skulle enligt både amerikansk och bitvis israelisk uppfattning underlätta den speciella uppgörelsen mellan Israel och Palestinierna. Dessutom skulle den ställa Iran i en avsevärt svagare position som eventuellt till och med skulle få denna stat att sluta upp på resten av Mellanösterns staters sida. En sådan utgång skulle strategiskt sätt förändra hela det logistiska försörjnings problemet för USA´s och ISAF styrkorna i Afghanistan.

Men endast en person som Obama kan tro att det går att komma fram till en helomfattande lösning inom en så kort tidsrymd. Tyvärr förefaller detta också välgrundat då det under måndagen började komma klara indikationer på att arabstaterna genom arabförbundets generalsekreterare förklarade att de inte avsåg att vidtaga några normaliseringsåtgärder innan Israel genomfört ett total stopp på byggande av och i bosättningar. Tills Obama och hans medhjälpare kan få speciellt Saudiarabien att godta något kompromissförslag i frågan förefaller det som förhandlingarna om en totallösning eller en Israelisk - Palestinsk dellösning har kört fast. Observera att detta troligtvis inte innebär förhandlingar mellan Israel och Syrien måste skrinläggas.

Robert Gates kommer på ett 6 timmar långt besök under måndagen den 27 juli. Enligt media rapporter är huvudsaken med hans besök att förklara att USA inte har gett Israel grönt ljus för att anfalla Irans kärnvapen utvecklings anläggningar. Detta till trotts vad vice president Jo Biden uttalade för ca 10 dagar sedan.

I och för sig har Robert Gates aldrig varit så mycket för ett väpnat anfall mot de Iranska anläggningarna, samt dessutom, i motsatts till den israeliska uppfattningen, konstant hävdat att Iranierna ännu har långt kvar tills de kan tillverka det antal kärnstridsspetsar som krävs för att kunna klara av ett anfall och även dess följdverkningar.

Det i slutet av år 2007 av de amerikanska underrättelse organisationerna framlagda "National Intellegence Estimate" slog fast att de Iranska myndigheterna redan år 2003 beslutat att tills vidare inte sträva efter att utveckla kärnvapen. Gates hade inga svårigheter att ansluta sig till denna utvärdering.

Den israeliska underrättelsetjänsten har alltid varit lindrigt sagt ytterst skeptisk till detta (dvs NIE från december 2007). Det tyska underrättelseväsendet (BND) som anses ha utomordentliga källor i Iran verkar vara överens med den israeliska åsikten i frågan. I en artikel som publicerades den 20 juli i "The Wall Street Journal" finner man bl. a. följande passus.

The Bundesnachrichtendienst (BND), Germany's foreign intelligence agency, has amassed evidence of a sophisticated Iranian nuclear weapons program that continued beyond 2003. This usually classified information comes courtesy of Germany's highest state-security court. In a 30-page legal opinion on March 26 and a May 27 press release in a case about possible illegal trading with Iran, a special national security panel of the Federal Supreme Court in Karlsruhe cites from a May 2008 BND report, saying the agency "showed comprehensively" that "development work on nuclear weapons can be observed in Iran even after 2003."

According to the judges, the BND supplemented its findings on August 28, 2008, showing "the development of a new missile launcher and the similarities between Iran's acquisition efforts and those of countries with already known nuclear weapons programs, such as Pakistan and North Korea."

It's important to point out that this was no ordinary agency report, the kind that often consists just of open source material, hearsay and speculation. Rather, the BND submitted an "office testimony," which consists of factual statements about the Iranian program that can be proved in a court of law. This is why, in their March 26 opinion, the judges wrote that "a preliminary assessment of the available evidence suggests that at the time of the crime [April to November 2007] nuclear weapons were being developed in Iran." In their May press release, the judges come out even more clear, stating unequivocally that "Iran in 2007 worked on the development of nuclear weapons."

Detta är inte det enda uttalande som gjorts mot NIE rapporten men man har sett få om ens något så starkt baserat uttalande i öppna källor.

Man kan på goda grunder utgå från att Mitchel kommer att bemötas med starka argument om han avser att försvara NIE rapporten. Enligt uppgifter från tillförlitliga källor så har Gates vid sina samtal med de israeliska ledarna under dagen (270709) förklarat att Iran måste komma med ett positivt svar i frågan om sina nukleära utvecklingsprogram inom två månader då USA annars kommer att se till att Iran kommer att hamna under ytterst allvarliga sanktioner.

När det gäller Jo Jones och Dennis Ross så verkar huvuddelen av kommentatorerna här i landet vara överens om att de båda i huvudsak kommer att syssla med frågor rörande Iran. Ingen tvekan om att de kommer att behandla Iran vid sitt besök men man kan inte låta bli att spekulera i frågan om de inte i icke ringa del också kommer att behandla ett mycket intressant och väl utarbetat program som i sina stora drag publicerats i Israel under de senaste dagarna. Det är frågan om det säkerhetspolitiska annexet till Geneve överenskommelsen som i sig publicerades 2003. Under de sex åren därefter har en grupp mycket insatta och kunniga personer sysslat med att utveckla denna den säkerhetspolitiska delen av Geneve överenskommelsen.

Jag har tidigare på denna blogg påpekat bristen på grundläggande analys och ordentlig planering i Israel när det gäller en eventuell uppgörelse med palestinierna. (Se bl.a. inlägg från den 23 juni 2009). Som jag också påpekat gäller detta inte Geneve överenskommelsen som tvärt om tekniskt sett är ett ytterst ambitiöst försök på en lösning av Israel Palestina konflikten. Detta innebär inte att förslaget ideologiskt sett inte är okontroversiellt. Tvärt om, men då det är det enda genomarbetade förslaget som lagts fram har det fått ett klart inflytande på utvecklingen bl.a i den sk. Annapolis processen.

Det säkerhetspolitiska annexet vars huvuddrag som nu publicerats både i tryckta som etermedia bygger på de gränser som tentativt fastställdes i den ursprungliga överenskommelsen, tidtabell för den israeliska reträtten, gränsövergångar, internationella styrkor, palestinska väpnade styrkor och deras beväpning, rätten för Israel att under en övergångstid hålla vissa väpnade styrkor i området, israeliska elektroniska övervaknings stationer på palestinskt område och deras bemanning, huvudleder på vilka israeliska fordon får färdas utan passkontroll men med visst kontrollsystem, mm mm.

Det framgår inte av vad som har publicerats hur man avser att handha problemet med de så kallade bosättningsblocken utefter Västbankens västgräns. Dessa har ökat i storlek sedan 2003 och man torde få revidera gränsdragningen med hänsyn till detta, både då det gäller areal som tillförs Israel och sådan som tillförs den palestinska staten som kompensation av Israeliskt territorium.

Hebreiskt kunniga föreslås att försöka få tag på Yediot Achronots fredagsutgåva från den 24 juli 2009. Där finns den hittills utförligaste presentationen.

General Jo Jones har under de senaste åren varit inblandad ett antal av de frågor som tas upp i det säkerhetspolitiska annexet till Geneve överenskommelsen och man kan på goda grunder utgå från att han kommer att syssla även med detta under sitt besök. Dennis Ross som med sin stora erfarenhet av förhandlingsprocessen kommer troligtvis heller inte bara syssla med frågan om Iran.

Ett litet tillägg om Hillary Clinton

Hillary Clinton, USA´s utrikesminister, som för ett antal dagar sedan vid en stor internationell kongress föreslog att USA skulle installera ett "paraply" som försvar mot de iranska kärnvapenhoten i det fall Iran skulle producera sådana fick omedelbart ett klart mothugg från "en hög" tjänsteman i Vita Huset. "Hon talar i eget namn". Ett diplomatiskt sätt att uttrycka "Lägg dig inte i det här det är inte ditt bord". Det finns ministrar som avgått för mindre. Men Hillary Clinton lät sig inte avskräckas, tvärt om, hon förklarade öppet i en TV intervju " Jag kommer att göra allt för att hindra att Iran skall få tillgång till kärnvapen". Ord och inga visor.

Till saken hör att frågan om ett amerikanskt "paraply" mot de iranska atom bomberna kom upp redan i en debatt i den demokratiska primärvals debatten inför valen i Pensylvania i april 2008. Hillary Clinton förde fram paraplyförslaget och det var klart att hon inte bara avsåg aktiva försvarsåtgärder utan även aktiv vedergällning. Obama gjorde allt för att slingra sig ur frågan.

Det är åtminstånde uppmuntrande att en högt uppsatt person i Obama administrationen klart och tydligt uttalar sig i frågan vad man verkligen skall göra om Iran blir en nukleär stat. Inte bara i Israel utan i många av arabstaterna i Mellanöstern börjar man bli minst sagt oroade av bristen på konkreta besked från Vita huset.

Läs även andra bloggares åsikter om Iran, Israel, Syrien, Libanon, Saudiarabien, USA, Obama, Kärnvapen, Geneve överenskommelsen,

DN, DN2, SvD, SvD2, Sydsvenskan, Sydsvenskan2, Dagen, Barometern, VG, DB,

Bloggar
Bloggnamnet länkar till bloggen ifråga. Titeln på specifik bloggpost länkar till den specifika bloggposten.
De listade bloggarna är enligt min mening intressanta. Detta betyder inte att jag alltid håller med om vad som skrivs i dem.
FIM Tvåstatslösningen
Ilya Meyer Meningen med livet
MXp Kinas ambassadör i Stockholm mejlas om Gau Zhisheng
I Gilboas svala skugga Tete-a-tete
Al HaMatzav Breaking the Silence: Mohamed Omar
Jihad i Malmö Talibanerna går till attack i Nigeria
Rabnor tycker och tänker Barnen i Gaza
Danofsky for President En riktig midsommarKrantz
Mina tankar Ett skepp kommer lastat med
Svensk Historia Välmotiverad kritik
Pophöger Palestinska ledare och nazismen
Wisemans Wisdoms Högtryck och ytterligare reflektioner
Gudmundson Somalias justitieminister varnar för radikalisering i Rinkeby
Dick Erixon Demokrati, rättsstat och Honduras
Gulan Avci Branden i Rinkeby, en tragedi
Fredrik Axelsson Om man gräver lite djupare