USA, Israel och 1967 års linjer och något om flyktingfrågan. Uppdaterad 23052011 13:31

Konflikten, om det nu är en konflikt mellan USA och Israel eller kanske mera den verbala konflikten mellan president Obama och premiärminister Natanyahu om 1967 års linjer rullar vidare och vi har på söndagseftermiddagen (22052011) i Obamas tal på AIPAC konferensen fått ytterligare lite klarare för oss vad Obama menar med sitt förslag/krav på att förhandlingarna om de framtida gränserna mellan Israel och den palestinska staten skall baseras på 1967 års linjer.

Dessa linjer var ingen internationellt erkänd gräns utan i huvudsak en gammal stilleståndslinje från 1949 och därför är det juridiskt fel att kalla den gräns och journalistiskt slarvigt att använda uttrycket "1967 års gräns". Om man använder uttrycker 1967 års linjer så undviker man onödiga juridiska och historiska diskussioner i en formell fråga.

Det kan vara av intresse att se på hur FN efter att Israel ockuperat Västbanken under sexdagarskriget 1967 sett på Israels framtida östra gräns. Det grundläggande dokumentet är säkerhetsrådets resolution 242 från november 1967 i vilken Israel uppmanades att dra tillbaka sina styrkor från områden som ockuperats till säkra och erkända gränser. Resolutionen krävde inte att Israel skulle dra tillbaka sina styrkor exakt till den gamla stilleståndslinjen utan lämnade öppet för mindre gränsjusteringar. I samband med Osloavtalet 1993 godtog PLO att resolutionen skulle vara grund för framtida förhandlingar mellan Israel och PLO.

Israel har under alla åren framhållit att man under inga förhållanden kan gå med på att utrymma Västbanken ända till stilleståndslinjen från 1949, utan hela tiden framhållit att detta får bli en förhandlingsfråga mellan Israel och den som vid förhandlingarna har förhandlings rättigheter för Västbankens status. ( Först Jordanien och sedan PLO-PA).

Det ovanstående är således den folkrättsliga grunden för Obamas uttalande i talen den 19 maj och den 22 maj. Obama uttalar sig klart för att 1967 års linje skall vara grunden för den framtida gränsen mellan Israel och den palestinska staten, men att parterna givetvis har rätt att förhandla om landbyte. FN resolutionen 242 torde hindra palestinierna för att neka förhandlingar i denna fråga. Utan att säga det i klartext så var Obama helt klar i talet inför AIPAC kongressen att skrivningen i talet inte innebar att Israel, som dess premiärminister Bibbi Natanyahu hävdade, skulle bli tvunget att dra sig tillbaka till 1967 års linje.

Man får heller inte glömma bort att ingen av parterna, varken Israel eller palestinierna, i grund och botten vill att den framtida gränsen mellan dem skall gå efter 1967 års linje.

Men och det är definitivt uppseendeväckande att USAs president bortser från avtalet mellan president George W. Bush och Israels premiärminister Arik Sharon, 2004, om de så kallade "settlement blocks". Dessa utgörs av stora koncentrationer av israelisk bebyggelse i direkt anslutning till1967 års linje. Huvuddelen av de israeler som bor på Västbanken bor inom dessa områden (ca 200.000 av ca 280.000). Frågan om de s.k. settlement blocks hade redan kommit upp under Clintons presidenttid. Israel hade på goda grunder utgått ifrån att USA skulle se till att avtalet mellan Bush och Sharon automatiskt skulle bli en av de framtida grundläggande parametrarna i ett avtal mellan Israel och palestinierna. Tyvärr har Obama bortsett från sin föregångares löfte. Det kom knappast som en förvåning då det redan tidigare glunkats om att avtalet enligt Obama, på vilken grund oklart, inte var formellt bindande för honom.

Uppdatering 23052011 13:31

Föregående stycke (som börjar "Men det är definitivt.......) är förhoppningsfullt inaktuellt. Enligt både Maariv och Yediot Achronots pappers upplagor idag (2305) så är den nya formuleringen i Obamas tal vid AIPAC konferensen rörande denna fråga helt tillfredsställande - ur Israels synvinkel -. Palestinierna kommer troligtvis att ha lite svårt att svälja den. Har även kollat den engelska texten och det ser ok ut.

Många israeler och däribland inte så få ledande journalister frågar sig varför den israeliske premiärministern gått ut med ett frontalangrepp på den amerikanske presidenten med slagorden "Israel går inte tillbaka till 1967 års gränser" i stället för att med ett leende och med positiv intonering påpeka att Israel noterat med tillfredsställelse att president Obama ställt sig bakom president Bushs löfte om "settlement blocks" som en del av principen om landbyte. Därmed skulle man snyggt låst upp Obama och manövrerat in palestinierna i en situation där de med all sannolikhet skulle spela sin vanliga roll av nejsägare.

Att Bibi Natanyahu inte handlat så har troligtvis flera orsaker. Han och den israeliska högern har aldrig velat godta principen om "settlement blocks" då man velat ha mer. Han är dessutom medveten om att förhandlingarna under alla förhållanden kommer att braka samman förr eller senare och att detta mycket väl kan komma att föra med sig nyval i Israel och då är slagorden "Israel går inte tillbaka till 1967 års gränser" klart valvinnande. Tyvärr kan det också vara frågan om att han gripits av panik då han insett att Barack Obama manövrerat in honom i ett hörn.

Å andra sidan ger alla kommentatorer den israeliske premiärministern rätt då han hävdar i motsats till Obamas förslag att Israel under inga förhållanden kan gå med på att man skall börja förhandlingarna med gräns och säkerhetsfrågor och först därefter ta upp de två ytterst viktiga frågekomplexen om Jerusalem och flyktingfrågan. Det är definitivt helt vansinnigt att binda upp sig på gräns och säkerhetsfrågor innan man avgjort de ideologiskt ytterst viktiga frågorna om Jerusalem och flyktingarna.

Flyktingfrågan är i grunden den strategiskt viktigaste av alla problemkomplexen då den avgör Israels framtid som judisk demokratisk stat. I båda Obamas tal finns meningen "Israel as a Jewish state and the homeland for the Jewish people". Denna mening har hittills varit en "kod" för att påpeka att inga palestinska flyktingar skall få komma tillbaka till israeliskt område. Tyvärr ryktas det att Obama var omedveten (?) om "koden" och mycket väl skulle kunna komma att kräva att ett visst antal palestinaflyktingar skulle kunna komma tillbaka till de områden i Israel varifrån de eller deras fäder och farfäder flytt. För den som tycker att det israeliska kravet är omänskligt kan påpekas att Israel i dag har en arabisk befolkning som uppgår till ca 20% av landets befolkning samt att det från ledande palestinskt håll påpekas att inga judar kommer ha rätt att bo i den kommande palestinska staten.

Läs även andra bloggares åsikter om Barack Obama, Bibi Natanyahu, Israel, USA, Palestinier,
Västbanken,

DN, DN2, DN3,
SvD, SvD2,
Sydsvenskan,
SVT, SVT2,
Dagen,
VG, VG2,

Virrvarr i israeliska regeringens beslutsprocess

Var publiceringen av det israeliska beslutet om byggtillstånd för ytterligare 1600 lägenheter i stadsdelen Ramat Shlomo en av Natanyahu planerad provokation eller ett bevis för minst sagt bristande ledarskap hos den israeliske premiärministern.

Alldeles frånsett frågan om att bygga ut de israeliska stadsdelarna i östra Jerusalem eller ej, och jag återkommer till det nedan, så förefaller det verkligen nästan otroligt att Natanyahu skulle ha fattat beslutet om att tillståndet för ut byggnaden av Ramat Shlomo skulle publiceras precis då USAs vicepresident Jo Biden, den kanske främste stödjaren av Israel i Obama regimen, var på officiellt på besök i Israel. Man kan med rätta beskylla Natanyahu för mängder med politiska tabbar men att han, som har en mycket god kunskap om amerikansk politik, med berott mod skulle uppträda så ohyfsat och skadligt för Israel förefaller ytterst otroligt.

Men å andra sidan kan man inte bortse från att han borde förstått det nödvändiga i att beordra sin inrikesminister att se till att inga beslut om byggtillstånd fick tas ett antal dagar före och efter för att inte tala om under Bidens besök i Israel. Att han inte gjorde det är bara ett uttryck för hans bristande ledarskaps förmåga.

Så småningom kommer vi väl att få klarhet i vad som egentligen hände. Den nuvarande krisen pekar dock på ett mycket allvarligare problem som aktualiserats av vad som hänt nu.

Intill andra halvan av 1990-talet hade det internationella samfundet i realiteten accepterat Israels byggande av judiska statsdelar i delar av Jerusalem som inkorporerats till Israel efter sex-dagars kriget 1967. Vad som förde upp denna företeelse på den internationella agendan var i princip den diskussion som bröt loss då Natanyahu under sin första period som Israels premiärminister (1996-1999) startade upprättandet av en ny sådan stadsdel, inom Jerusalems municipala område norr om Betlehem. Statsdelen fick namnet "Har Homa". Efter en tids internationellt bråk tappade de internationella media och de internationella politiska organen intresset för saken, troligtvis beroende på den andra intifadan som bröt ut på hösten 2000.

Men det var dock helt klart att att delar av den internationella opinionen, då speciellt pro palestinska NGOs, fått upp ögonen för saken. Man började lägga märke till att att statsdelen Gilo plötsligt kallades " bosättningen Gilo" och liknande benämningar gavs även andra judiska stadsdelar som var belägna i de 1967 inkorporerade områdena.

Det bör noteras att dessa statsdelar som i dag har en befolkning på ca 200.000 i president Clintons förslag till delning av Jerusalem samt i den s.k. Geneve överenskommelsen (2003) utan större diskussion hamnade på den israeliska sidan av den föreslagna gränsen. Palestinierna skulle visserligen kompenseras med mark på något annat ställe men då det rörde sig om tättbebyggda stadsområden var det ytmässigt av mindre betydelse.

Men problemet aktualiserades allvarligt då Obama administrationen relativt snabbt efter sitt tillträdande förklarade att ur dess synpunkt var det ingen skillnad på Östra Jerusalem och Västbanken. Den israeliska regeringens reaktion var att att påpeka att det var visst en skillnad då Östra Jerusalem var en del av Israel. Vad som högerblocket i regeringen inte förstod var tiden då man kunde kräva ett odelat Jerusalem var förbi, och man missade att vad det nu gällde var att rädda de judiska delarna av Östra Jerusalem. Arbetarpartiets och Israel Beiteinus (Liebermans parti) regerings medlemmar förstod det instinktivt men var troligtvis rädda för att säga det rent ut då de skulle blivit mötta med det höger populistiska ramaskriet "Ni vill dela Jerusalem".

Att det rörde sig om att låta palestinierna få de icke judiska delarna av Jerusalem som historiskt mer eller mindre aldrig varit en del av Jerusalem och därmed vinna ur demografiskt avseende samt slippa belasta den israeliska statskassan med att betala mängder av socialbidrag fattar man inte på högersidan.

Om Bibbi Natanyahu hade förstått att den internationella opinionen sedan länge motsatt sig att de arabiska delarna av Jerusalem skulle få förbli delar av Israel och bestämt förklarat för Obama och hans medhjälpare att vad som är viktigt för Israel är de judiska stadsdelarna - vilket president Clinton förstod - hade vi kanske inte varit i en situation idag då USA kräver att vi inför byggstopp även i de judiska delarna av Östra Jerusalem.

En vanlig israel definierar i dag Västra respektive Östra Jerusalem etniskt och inte geografiskt men det fattar inte högerblocket.

Jag har inte tagit upp problemet med tempelplatsen och ytterligare ett antal heliga platser. Konflikterna om dem kan i värsta fall starta ett storkrig men man kan lite syniskt påpeka att sedan sommaren 1967 har samtliga israeliska regeringar låtit de islamska Waaqfen styra och ställa relativt fritt där. Personligen tycker jag inte om det men är det värt ett krig???!!

Hur man nu skall få ned palestinierna från det träd som de återigen klättrade upp i efter att det israeliska inrikes departementet publicerade beslutet om de 1600 lägenheterna i Ramat Shlomo vet väl ingen för närvarande.

Synd, för de amerikanska baspunkterna till förhandlingarna mellan Israel och Palestinierna var bra och i vissa avseenden mycket bra för Israel.

Läs och begrunda vad som stod i HaAretz pappersupplaga den 9 mars 2010.
1. Förhandlingarna baseras på tidigare ingångna avtal mellan parterna samt på kvartettens vägkarta.

2. De baseras på president Obamas proklamationer om en framtida judisk stat sida vid sida med en palestinsk samt om de sk bosättare blocken.

3. USA har förklarat för palestinierna att om en av parterna inte uppfyller förväntningarna så kommer USA dra konsekvenserna av detta.

4. USA begär att Israel visar god vilja genom att frige fångar, ta bort fler vägspärrar, samt lätta på blockaden mot Gaza remsan.

Nummer ett och två är utmärkta ur Israels synpunkt, speciellt som man dessutom från den amerikanska administrationen förklarade att vad parterna kom fram till vid förhandlingarna efter Annapolis konferensen inte var bindande får parterna. Detta innebär också enligt amerikansk uppfattning att Olmerts slutförslag till Abu Mazen i november 2008, som denne aldrig svarade på, inte ligger till någon grund för förhandlingarna (Palestinierna krävde detta).
Nummer tre, ja man bör nog från Israels sida ta punkten på allvar.
Nummer fyra är vi vana vid och kommer nog att klara.

Ja, nu är det bara att hoppas på att den Israeliska örfilen inte raserade allting.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, USA, Palestinska myndigheten, Jerusalem, Obama, Västbanken, Geneve överenskommelsen,



DN, DN2, DN3, DN4, DN5,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5,
Sydsvenskan, Sydsvenskan2, Sydsvenskan3,
Dagen, Dagen2, Dagen3,
VG, VG2, VG3,

Nu har Vita huset gett Abu Mazen ytterligare ett träd att klättra upp i.

Det tog mer eller mindre ett år för att USA och Israel skulle komma fram till en kompromiss i frågan om byggstopp i bosättningarna på Västbanken. Men Abu Mazen godtar inte kompromissen och förhandlingarna kommer inte igång. Obama och hans rådgivare verkar inte lärt sig något av detta för nu har de skickat upp den palestinska ledaren i ytterligare ett träd.



Följande har inträffat. Det israeliska bostadsministeriet meddelade på söndagen att som en del av ett riksomfattande byggprogram omfattande 6.500 bostadsenheter skulle man ta in anbud på 692 enheter i tre olika judiska stadsdelar i de delar av Jerusalem som Israel inkorporerade redan sommaren 1967.



I detalj rör det sig om 198 enheter i Pisgat Zeew, 377 i Neve Jakov och 117 i Har Homa. Dessa tre stadsdelar har liksom nästan alla av de judiska stadsdelarna i vad som i internationella media idag benämns "Östra Jerusalem" en 100 % judisk befolkning. Israeler använder benämningen "Östra Jerusalem" endast för de arabiska stadsdelarna. Israeler kallar inte dessa judiska stadsdelar bosättningar utan den benämningen används enbart för judiska städer och byar på den ockuperade Västbanken.



I dag bor det ca 200.000 judar i de judiska stadsdelarna av Jerusalem som ligger i de 1967 inkorporerade områdena. En icke ringa del av dem torde vara helt omedvetna om faktumet att de bor i områden som inte lydde under Israel före juni 1967.



Sedan länge råder bland de israeliska judarna en nästan total enighet att dessa judiska stadsdelar över huvudtaget inte ingår de områden som i en framtida uppgörelse med palestinierna skulle komma under palestinsk överhöghet.



Därför uppfattas alla propåer från USA som EU om att byggstoppet som den israeliska regeringen gått med på för samtliga judiska bosättningar på Västbanken även skulle omfatta de judiska delarna av "Östra Jerusalem" som ett direkt intrång på den Israeliska suveräniteten.



Här kan nämnas att Israel gick med på att byggstoppet på Västbanken även skulle omfatta de sk. bosättningsblocken som Gush Etzion, Ariel, Maale Adomim med flera vilka enligt ett avtal mellan Arik Sharon och President George W. Bush skulle tillfalla Israel i den slutliga fredsuppgörelsen. Och detta utan att på något sätt signalera att nämnda områden var förhandlingsbara



Att administrationen i Washington skulle reagera på det israeliska tillkännagivandet var kanske inte så oväntat då Obama inte förefaller att rådgöra med tjänstemän som kan förutspå verkan på fältet i Mellanöstern av beslut och propåer. Men inte desto mindre kom man med ytterligare en propå vars verkan, då den givetvis anammas av Abu Mazen, blir att göra det än mer svårt att få i gång förhandlingarna.



Kan ingen i Washington upplysa president Obama att även om det finns ett mindre antal israeler som vore beredda att ge upp hela Västbanken så gäller inte detta de judiska stadsdelarna i vad som Obama kallar "Östra Jerusalem". I den frågan är den israeliska judiska befolkningen i det närmaste totalt enig om att dessa stadsdelar ej är förhandlingsbara



Så nu får Ram Emanuel skaffa fram ytterligare en stege för att få ner Abu Mazen från det nya trädet.



Läs även andra bloggares åsikter om EU, Israel, Jerusalem, Obama, USA, Västbanken,

DN,
SvD, SvD2,
Sydsvenskan, Sydsvenskan2,
Dagen,
VG,

Stark, och välmotiverad reaktion mot terrorister.

Den israeliska armens reaktion på palestinska terroristers mord på rabbinen Meir Chai blev snabbt och våldsamt. Mindre än 48 timmar efter dådet sköt soldater till hörande ett israeliskt elitförband ihjäl tre ledande terrorister från Al Fatach som varit inblandade i mordet på Meir Chai.



De tre, som alla var erfarna terrorister, gjorde ansträngningar att sopa igen spåren efter sig men Shabak (GSI) sammanställde snabbt information som låg till grund för ett stort militärt pådrag i staden Nablus (Schem). Den totala insatsen var av en storlek en brigad. I delar av Nablus utfärdades utegångs förbud. De tre terroristerna dödades i strid efter att de vägrat att överlämna sig till de israeliska styrkorna. Den israeliska sidan led inga förluster.



Den snabba israeliska aktionen på mordet av Meir Chai hade som avsikt att klart visa att Israel inte avsåg att se mellan fingrarna på en ny uppflammande terrorism på Västbanken och klart visa att Israel var ansvarigt för att upprätthålla lag och ordning i nämnda område. Signalen var både till palestinierna och till den israeliska befolkningen, såväl bo sättarna i de ockuperade områdena, som de i det egentliga Israel.



Känslan av missmod, och då inte enbart i de extremaste bosättar grupperna med regeringens frysning av all ytterligare byggnadsverksamhet på Västbanken samt den tilltagande känslan av att Israel blivit mer eller mindre tvungen att kapitulera inför Hamas krav för Gilad Shalits frigivning tvingade fram ett resolut israeliskt handlande för att visa att man inte övergett alla "röda linjer" i politiken mot palestinierna.



Även om de palestinska säkerhets styrkorna själva startat aktioner för att fånga in de ansvariga för terroristdådet så hade man från Israels sida allmänpolitiskt knappast någon möjlighet att låta palestinierna skälva ta hand om infångandet av gärningsmännen.



Från Washingtons sida begärde man att få klargöranden om den israeliska aktionens bakgrund och avsikt, detta efter att man i Washington från palestinsk sida blivit informerad om att de dödade terroristerna i själva verket var helt oskyldiga. Den eventuella mini diplomatiska krisen avvärjdes genom de förklaringar som lämnades av det israeliska nationella säkerhetsrådet.
Man kan dock lägga märke till att amerikanerna direkt vände sig med en förfrågan till Israel istället för att be palestinierna att bevisa sina påståenden!



Vi får nu bara hoppas på att den i sig oundvikliga israeliska aktionen inte kommer att föra med sig en allvarlig kris med den Palestinska myndigheten (PA) som tyvärr skulle kunna utveckla sig till en tredje Intifada.

Läs även andra bloggares åsikter om Al Fatach, Israel, Palestinska myndigheten, USA, Västbanken, Terrorister, Terror,


DN, DN2,
SvD,
Sydsvenskan, Sydsvenskan2,
Dagen,
Barometern,
VG,

Knuff

Knuff

Bloggar
Bloggnamnet länkar till bloggen ifråga. Titeln på specifik bloggpost länkar till den specifika bloggposten.
De listade bloggarna är enligt min mening intressanta. Detta betyder inte att jag alltid håller med om vad som skrivs i dem.
Till denna bloggpost har har endast medtagits bloggar i vilka publicerats bloggposter som relaterar till Israels reaktion på mordet av Meir Chai som utfördes av palestinska terrorister.

Fredrik Axelsson Medierna fortsätter att snedvrida

Sapere Aude! Fatach terrorister som mördat en rabin, skjutna på Västbanken

Hopar sig stormmolnen? Del ett.

När man betraktar vad som händer i områden och länder runt Israel finner man utan svårighet tendenser och faktiska händelser som tyder på att vi troligtvis inte går mot en fredlig och fridsam utveckling.

I denna bloggpost kommer situationen i Gaza remsan samt på Västbanken behandlas medan problemen med Hizbolla, Libanon, Syrien, Iran och Egypten kommer att tas upp i bloggposter som kommer att publiceras under de närmaste dagarna.

Gaza remsan befinner sig ännu i traumat av det Israeliska (försvars-) anfallet för ett år sedan då icke ringa delar av remsan ödelades. Det mentala palestinska traumat består till en stor del av att de palestinska militära Hamas styrkorna visade sig vara allt annat än kunniga gerillakämpar. Tvärt om visade de sig till stor del sakna militär yrkeskunskap samt stridsvilja när de hamnade i situationer öga mot öga med de israeliska mark styrkorna. Att beskjuta israelisk civilbefolkning mad Kassam- och Grad raketer är en sak, att ta strid med de fram ryckande israeliska styrkorna visade sig många gånger vara något som de var mindre benägna att göra. På grund av de israeliska styrkornas materiella överlägsenhet var detta inte lätt, men å andra sidan hade de, Hamas styrkorna, fördelen att kriga i ett område som var dem välkänt. Dessutom borde vetskapen om att de försvarade sina hem och familjer gett dem en ordentlig motivation. Både Vietkong i Vietnam och Taliban i Afghanistan visade och i Talibans fall visar även i dag en mycket större förmåga och motivation i sin kamp mot de materiellt överlägsna USA- och allierade styrkorna än vad Hamas styrkorna visade i förlidna december-januari.

Enligt uppgifter i israeliska media så är i dag befälhavaren för Hamas militära gren, Achmed Jaabari, en av de starkaste personerna, om inte den starkaste i Hamas ledningen. Han har, på bekostnad av civilbefolkningen väl och vä i Gaza remsan sett till att stora ekonomiska medel ställts till hans förfogande för inköp av krigsmaterial från Iran och Syrien som sedan smugglats in i remsan. Den sk.blockaden av vapen till Gaza är allt annat än 100 procentig. Bland de vapen som smugglats in finns 122mm Grad raketer med en räckvidd på 40 km samt iransk tillverkade Fajr-5 raketer. De sistnämnda raketerna, med sin räckvidd på upp till 80 km täcker i stort sätt hela stor Tel Aviv området med allt vad detta innebär ur strategisk synpunkt. Dessutom rapporteras att stora mängder av moderna pansarvärns vapen införskaffats.

Enligt uppgift så har man också byggt ut en infrastruktur av tunnlar under bebyggda såväl som icke bebyggda områden för att underlätta trupp förflyttningar. Tunnlarna är givetvis anslutna till befästnings system som många gånger förlagts i eller i anslutning till civila bostadsområden. Ledningscentraler har förlagts i anslutning till eller under skolor och sjukhus och 700 av de 900 moskeerna i Gaza remsan har fått ytterligare en användning, som vapen förråd! Att denna byggnadsverksamhet strider mot all internationell rätt är ju helt klart men det verkar varken Hamas ledningen eller den internationella opinionen bekymrat sig om. Men efter nästa krig så kan ju Goldstones efterföljare skriva rapporter om de israeliska bombningarna av "civila" mål.

När det gäller Västbanken så är situationen definitivt bättre då dels den Palestinska enhetens (PA) styrkor och dels den israeliska armen kontrollerar området och ser till att Hamas och med denna organisation allierade organisationer inte för närvarande har förmåga att i någon större grad störa det relativa lugnet. Å andra sidan finns det två orosmoment vid en icke avlägsen horisont. Den första är att i fall av en uppgörelse om frigivning av den av Hamas tillfångatagne soldaten Gilad Shalit ett stort antal ledande Hamas terrorister kan komma att släppas fria till Västbanken från de israeliska fängelser i vilka de idag sitter. Det andra är eventuella provokationer av extrema bosättare till följd av det temporära byggstoppet inom de judiska bosättningarna som regeringen proklamerat i dagarna. Tyvärr har allvarliga sådana redan förekommit och om de fortsätter så kan säkerhetssituationen snabbt försämras.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Hamas, Gazaremsan, Västbanken, Gilad Shalit, Terrorister, Vapensmuggling,
Palestinska myndigheten, krigsförbrytelser,

DN,
SvD, SvD2,
Sydsvenskan,
Dagen,
Barometern,
VG,
DB,

EU, Sverige, Israel, Jerusalem och Bildt

Den israeliska reaktionen på EUs deklaration om Mellanöstern problemet var synnerligen blandad. Officiellt var den diplomatiskt hövligt med ett sarkastiskt konstaterande att det svenska ursprungsförslaget total sågats. I och för sig tyvärr en överdrift. De mer inofficiella israeliska UD kommentarerna var desto blodigare. Att sedan US State Department publicerade ett uttalande "saying that the fate of Jerusalem should only be determined by Israel and the Palestinians in talks" gjorde ju inte saker och ting bättre för det olycksaliga svenska initiativet. Man kan dessutom tillägga att EU uttalandet strider mot den grundläggande FN resolutionen 242 från 1967.

Det går inte att komma ifrån att det svenska ordförandeskapet under de gångna fem och en halv månaderna varit allt annat än en succé. Tvärt om, man har från svensk sida inte gjort något för att få fart på fredsprocessen i Mellanöstern. Den svenska insatsen i G20 mötet var knappt märkbar. De tre tunga EU medlemmarna, Frankrike England och Tyskland, struntade i EU ordföranden när det gällde det Iranska kärnvapen problemet. Om man från svensk sida trott att
Bildts förslag om Jerusalem och mellanöstern problemet skulle bättra på saker och ting så blev ju resultatet det motsatta. Låt oss titta på vad som publicerades i Haaretz den 9 december.

Earlier Tuesday, Foreign Ministry officials responded with harsh criticism to the European declaration, saying that Sweden, which holds the EU's rotating presidency, had failed.

"The peace process in the Middle East is not like IKEA furniture," one official said, making a reference to the do-it-yourself Swedish furniture chain. "It takes more than a screw and a hammer, it takes a true understanding of the constraints and sensitivities of both sides, and in that Sweden failed miserably."

The Foreign Ministry said that Tuesday's EU statement was substantially softer than Sweden's initial draft, once again demonstrating Sweden's failure as the rotating president of the union. "Sweden has done nothing over recent months to advance the Middle East peace process," the Foreign Ministry officials said. "The EU's only saving grace is that some of its members are responsible and moderate nations that didn't support the Swedish draft, which looked like something taken out of the Fatah platform at the Bethlehem conference."

The senior officials added that a group of nations had "saved the European Union from itself, since any other decision would have dealt severe harm to the relations between Jerusalem and Brussels, and would have prevented the EU from becoming an important partner in the peace process."

Ord och inga visor från en tidning som knappast är känd för att stödja den nuvarande israeliska regeringens utrikespolitik.

Två punkter i EU resolutionen är dock mycket problematiska trotts att de inte uppmärksammats varken i officiella- eller media kommentarer.

1. Resolutionens andra paragraf innehåller bl.a. följande mening. "The European Union will not recognise any changes to the pre-1967 borders including with regard to Jerusalem, other than those agreed by the parties." Detta innebär att om den palestinska parten i förhandlingarna inte godtar någon förändring av gränserna så kommer 1967 års linjer att gälla. Det är ganska klart att detta kommer att innebära att palestinierna inte kommer att gå med på någon justering, vilket i sin tur medför att Israel nekar att ingå ett fredsavtal.

Man kan undra hur EU politikerna tänker om de tror att Israel kommer att ge upp allt område som var under Jordanskt styre intill morgonen den 5 juni 1967. Alldeles frånsett legala synpunkter bor det något över 500.000 tusen israeler öster om 1967 års linje.

Juridiskt sett var den sk "gränsen" mellan Israel och Västbanken inte en gräns utan en vapenstillestånds linje med allt vad detta innebär.

EUs ovanstående uttalande står i motsatsförhållande till USAs förklaring att Israel kan behålla de sk "settlement blocks" som ligger i anslutning till 1967 års linje och i vilka ca 85% av israelerna på ockuperat (Västbanken) eller inkorporerat (Östra Jerusalem) område bor.

EUs uttalande står dessutom i stid med den sk Geneve överenskommelsen som de europeiska länderna i allmänhet är varma tillskyndare till.

Dessutom och det är en viktig juridisk sådan, EU uttalandet strider i viss mån mot FNs resolution 242. I nämnda resolution stadgas att 'Israel will withdraw from territories that were occupied', and not from 'the' territories, which means that Israel will not withdraw from all the territories.

Det är värt att här citera två uttalanden av ledande politiker som var djupt inblandade i formuleringen av resolution 242. Det första citatet är av George Brown som var Storbrittanniens utrikesminister 1967.

I have been asked over and over again to clarify, modify or improve the wording, but I do not intend to do that. The phrasing of the Resolution was very carefully worked out, and it was a difficult and complicated exercise to get it accepted by the UN Security Council. I formulated the Security Council Resolution. Before we submitted it to the Council, we showed it to Arab leaders. The proposal said 'Israel will withdraw from territories that were occupied', and not from 'the' territories, which means that Israel will not withdraw from all the territories.

De andra är från Eugene V Rostow, som var U.S. Undersecretary of State for Political Affairs 1967.

.. paragraph 1 (i) of the Resolution calls for the withdrawal of Israeli armed forces 'from territories occupied in the recent conflict', and not 'from the territories occupied in the recent conflict'. Repeated attempts to amend this sentence by inserting the word 'the' failed in the Security Council. It is, therefore, not legally possible to assert that the provision requires Israeli withdrawal from all the territories now occupied under the cease-fire resolutions to the Armistice Demarcation lines.

The USSR and the Arabs supported a draft demanding a withdrawal to the 1967 Lines. The US, Canada and most of West Europe and Latin America supported the draft which was eventually approved by the UN Security Council.

Security Council Resolutions 242 and 338... rest on two principles, Israel may administer the territory until its Arab neighbors make peace; and when peace is made, Israel should withdraw to 'secure and recognized borders', which need not be the same as the Armistice Demarcation Lines of 1949.

He also points out that attempts to explicitly widen the motion to include "the" or "all" territories were explicitly rejected.

Motions to require the withdrawal of Israel from ‘the’ territories or ‘all the territories’ occupied in the course of the Six Day War were put forward many times with great linguistic ingenuity. They were all defeated both in the General Assembly and in the Security Council.

Både citatet från Brown och det från Rostow är från Wikipedias artikel om resolution 242.

2. Den andra problematiska punkten finns i EU resolutionens tredje paragraf där följande stadgas.

The EU fully supports the implementation of the Palestinian Authority's Government Plan "Palestine, Ending the Occupation, Establishing the State" as an important contribution to this end and will work for enhanced international support for this plan.

Planen "Palestine, Ending the Occupation, Establishing the State" är en av PAs statsminister utarbetad plan för en palestinsk stat på hela Västbanken och i östra Jerusalem. Enligt planen skall denna stat utropas på hösten 2011.

Planen är helt ensidig och Israel har ej tillfrågats. Kvartetten har heller inte godtagit planen. Det är förvånande att EU tog med planen i sin resolution då EU i allmänhet inte godtar ensidiga internationella steg utan föredrar åtgärder som arbetats fram genom förhandlingar mellan berörda parter.

Läs även andra bloggares åsikter om EU, Israel, Jerusalem, Västbanken, USA, Bildt,
Sverige,

DN,
DN2,
SvD,
SvD2,
Sydsvenskan,
Dagen
Barometern,
VG

Knuff

Bloggar
Bloggnamnet länkar till bloggen ifråga. Titeln på specifik bloggpost länkar till den specifika bloggposten.
De listade bloggarna är enligt min mening intressanta. Detta betyder inte att jag alltid håller med om vad som skrivs i dem.
Till denna bloggpost har har endast medtagits bloggar i vilka publicerats bloggposter som relaterar till EUs beslut om Mellanöstern och Jerusalem.

Al Hamatzav Tiger Woods. Anna Anka. Carl Bildt.
Ilya Meyer EU buys Swedish votes
Sapere Aude Jerusalem - Divided by a common EU language
The Golani Spy Israel var förberett på EUs ordförandeskap
Garm Delat Jerusalem föreslås av samtliga EUs utrikesministrar
Hippie Tanten Jerusalem är inte ockuperat
Israelnyheter Planen som EU stöder

Har Natanyahu aktualiserat Geneve överenskommelsen från 2003?

Reaktionerna på premiärminister Natanyahus tal den 14 juni var lindrigt sagt blandade vilket i och för sig inte var förvånande.

Å andra sidan kan man inte komma ifrån att det fanns ett tydligt inslag av att bedöma talet utifrån vem som höll det och inte utifrån vad som egentligen sades i talet.

Men innan vi går in på det måste först påpekas att talet rörde två huvudpunkter som återigen aktualiserats av den nya administrationen i Washington. Dvs "Två stater för två folk" och "Byggstopp inom bosättningarna".

När det gäller den första punkten så gick Natanyahu med på principen genom att öppet förklara att förhandlingarna mellan Israel och palestinierna skulle leda till en palestinsk stat vid sidan av Israel - om än en sådan med avsevärda inskränkningar i suveräniteten. När det gällde den andra punkten så svarade Natanyahu nej.

När det gäller den senare punkten var reaktionerna överlag - både inom och speciellt utom Israel - negativa. Man kunde ju knappast ha väntat sig något annat. När det gäller reaktionerna till punkten "Två stater för två folk" kan man dock fråga sig hur reaktionerna skulle varit om t.ex. Shimon Peres eller Ehud Barak skulle lagt fram exakt samma förslag som Natanyahu lade fram.

Hade A.B.Yehoshoa och David Grossman förkastat förslagen? Hade så många europeiska ledande politiker uttryckt sig som de gjorde? Hade de arabiska ledarna uttryckt sig på samma sätt som de gjorde. Jag vågar gissa med stor övertygelse - definitivt inte.

I stället för att förblindas av vem som talade och kanske även av hur han presenterade sitt förslag så borde de, troligtvis med förvåning, insett att det skett en ideologisk revulution. Ledaren för Likudpartiet (Natanyahu) och arvtagaren till Jabotinski, Beigin, och Shamir presenterade öppet ett program som gällde 1. Israel som judisk stat, 2."gränsen" från den 4 juni 1967 med justeringar som skulle innebära att ca 420 000 av de 500 000 israeler som idag bor öster om denna gräns ( utbyte mot landområden väster om nämnda "gräns", 3. förklarar att den palestinska staten skulle bli en demilitariserad stat med en internationell militär- inte FN "fredsbevarande - utan reell övervakningsstyrka, 4. Inget återvändande av flyktingar till Israel utan israeliskt samtycke. Den israeliska premiärministern och ledaren för Likudpartiet förklarar indirekt i ett tal som går ut över hela världen att han godtar fyra av de fem huvudpunkterna i den s.k. "Geneve överenskommelsen" .

När det gäller den femte punkten så stadgar överenskommelsen att Jerusalem delas i motsats till vad Natanyahu föreslog.

Det är knappast förvånande att ledningsgruppen för "Geneve överenskommelsen" omedelbart gick ut med ett press medelande om att Natanyahu godtagit nämnda överenskommelse och fastställt den som sin nya politik, men det är närmast upprörande att personer som A. B. Yehoshoa och David Grossman som öppet och aktivt stödde Geneve överenskommelsen nu helt och hållet går ut mot Natanyahu. Förstår de inte att det med detta förkastar Israels sista försvarslinje då allt utöver den närmast innebär nationellt själmord. Att Natanyahu ännu inte vågar förklara att de 1967 i Jerusalem inkorporerade arabiska bostadsområdena (förutom gamla staden) inte har och aldrig haft något med Jerusalems helhet att göra är tragiskt - om det inte är en markering inför förhandlingar -. Hur som helst han har knappast majoritet i sin regering för att stå fast på den punkten då arbeterpartiet med sina 13 mandat och Lieberman med sina 15 båda är mer än villiga att ge upp på denna punkt.

När det gäller europeiska ledande politiker så kan det röra sig om delvis okunskap men man kan dock fråga sig om de i fallet Barak eller Peres hade föreslagit samma sak inte hade kollat med sina experter innan de uttalat sig.

När det gäller Geneve överenskommelsen så utgör den det mest utarbetade förslag till en överenskommelse som lagts fram under tiden sedan 1993. Den bygger på ett noggrant arbete av israeliska och palestinska politiker och experter, civila som militära. Överenskommelsen blev aldrig godtagen av de högsta politiska ledarna i Israel eller av topparna i den palestinska ledningen.

Detta innebär inte att det ännu på israelisk och palestinsk sida inte finns många politiker som är för överenskommelsen, tvärt om. Man kan heller inte bortse från att Ram Emanuel, Obamas chief of staff, är en supporter av Geneve överenskommelsen.

Sedan 1999 har det inom olika israeliska, amerikanska, palestinska och gemensamma forum utförts ett ytterst intensivt stabs och planeringsarbete när det gäller frågor som rör demilitariserings sidan av den palestinska staten. En icke ringa del av detta arbete inkorporerades i Geneve överenskommelsen och låg sedan till grund för det fortsatta arbetet som pågick intill det sista valet i Israel under våren 2009 och som med all sannolikhet kommer att ta ny fart nu. De av er som är intresserade och verserade i hebreiska bör försöka leta upp en artikel av Alex Fishman i Yediot Achronots hebreiska pappersupplaga från den 19.06.2009. Artikeln finns i den politiska veckosluts bilagan och har titeln כך בונים מדינה מפורזת .

Ett litet smakprov från artikeln. Den internationella övervakningsstyrkan föreslås komma bestå av sex bataljoner med en sammanlagd styrka på ca 5000 man rekryterade genom NATO och under NATO och inte FN befäl. För närvarande diskuteras om huruvida en av bataljonerna kommer att vara en organisk Israelisk bataljon Om det blir fallet så blir det första gången ett israeliskt förband kommer att ställas under icke israeliskt befäl. Den som utarbetat förslaget är den amerikanske generalen Jim Jones som tidigare varit chef för det amerikanska centralkommandot (CENTCOM) och dessutom varit NATO ÖB. Idag är han chef för The National Security Agency och en av Obamas närmaste män.

Ett personligt påpekande. Författaren av denna bloggpost har aldrig varit någon större supporter av Geneve överenskommelsen. Tvärt om vid ett flertal tilllfällen vid debatter i till arbetarpartiet knutna forum framförde han ytterst kritiska synpunkter på överenskommelsen. Idag bör vi dock vara medvetna om att överenskommelsen troligtvis är det minst dåliga som vi kan uppnå. Alternativet är kollektivt självmord allternativt ett Gogg och Magogg krig som vi förhoppningsfullt vinner.

Läs även andra bloggares åsikter om Geneve överenskommelsen, Natanyahu, Tvåstatsmodellen, Demilitariserad, NATO

DN
DN2
SvD
SvD2
SvD3
SvD4
Sydsvenskan
Sydsvenskan2
Sydsvenskan3
Sydsvenskan4
Dagen
Dagen2
Barometern
VG
DB

Tvåstatslösning; Realitet eller hägring.

Man kan knappast avundas Barak Obama och hans stab. Inte nog med att de fick hela den ekonomiska krisen i knät utan dess utom en utrikespolitisk röra av allvarliga problem, en del gamla en del nya.

När det gällde den ekonomiska krisen så var det psykologiska problemet - ekonomisk politik är massor av psykologi och inte så lite tur - att i det urkapitalistiska USA få in en ekonomisk politik med inslag av Keynsiansk teori, New deal lösningar och en smula socialdemokratisk makro ekonomisk teori. Allt detta utan att kalla barnet vid dess rätta namn.

När det gällde utrikespolitiken så ärvde de Irak, den Iranska bomben, Afghanistan, Nord Korea, den mycket troliga risken att Hizbolla och dess koalition vinner valet i Libanon den 7 juni, Mellanöstern problematiken och inte att förglömma Rysslands allt klarare strävan att om inte uppnå precis Sovjet imperiets ställning så åtminstånde få upp Ryssland till Peter den stores nivå.

Att sedan under några få månader Iran framskred med både uranförädling och utveckling av egna ballistiska raketer, Afghanistan utvecklade via ett Afghanistan-Pakistan problem till en situation där frågan var om Taliban - Al Qaeda skulle ta över Pakistan med dess kärnvapen, i Somalien verkar det som om jihadister stödda av lokala Al Qaeda element skulle ta över makten och som en extra krydda att Nord Korea i dagarna provsprängde en kärnladdning på ungefär 20 kiloton (Hiroshima styrka) underlättade givetvis inte Obama administrationens grepp på utrikespolitiken.

Obamas utrikespolitik vid makttillträdet byggde på en snabb avveckling av Irak kriget samt åsikten att Afghanistan var huvudproblemet. Hans politik framtonade också som en antites till Bushregimens. I stället för en klar Good gays - Bad gays politik med klara inslag av Huntingtons fault lines teorier så byggde hans politik på soft power engagement. Detta gjorde honom givetvis ytterst populär i Europa där soft power ideologin är den gällande (beroende på att enbart Storbritanien och i viss mån Frankrike av Europas stater har nog militär styrka att praktiskt kunna använda sig av hard power!!!). Ett annat klart inslag i den nya regimens urikespolitik var att söka ett samförstånd med den Islamska världen - eller åtminstånde den moderata delen av den.

Till i dags dato har vi enbart sett en allvarlig och genomtänkt ny politik när det gäller Afghanistan och i viss mån när det gäller Afghanistan-Pakistan. Frågan huruvida denna politik ännu fungerar, eller om Taliban - Al Qaeda försöken att ta över Pakistan av stundens tvång och utan långsiktig planering övergått till en Good gays - Bad gays politik.

Efter denna inledning låt oss nu betrakta Obama regimens politik när det gäller Mellanöstern och inte minst problemet Israel - Palestinierna.

Till skillnad från det ordentliga stabsarbete som Obama administrationen lade ned på sin Afghanistan politik förefaller det som man när det gäller problemkomplexet Israel-Palestinierna utan alltför mycket stabsarbete beslutat sig för att lösningen är den så kallade tvåstatlösningen, dvs en israelisk stat vid sidan av en palestinsk. I och för sig låter det bra. Det är å ena sidan inte förvånandvärt att USA´s ledning fastnade för den då den är den internationellt omhuldade lösningsmodellen. Ett inte ringa antal personer med inflytelserika poster i Obamas administration hade varit verksamma i Clinton administrationen som var helt uppbunden på tvåstatslösningen.

Ingen tvekan om att tvåstatslösningen är den logiskt rätta lösningen men om man ser på dess historia allt sedan den brittiska Peel kommisionen första gången förde fram den 1937, via FN´s delningsplan av den 29 november 1947, genom 1990-talets Osloprosess till Camp David och Taba förhandlingarna åren 2000 - 2001 så kan man trotts allt börja fråga sig varför det skulle vara så lyckat att åter en gång göra ett försåk med mer eller mindre samma modell Man kan verkligen undra om den amerikanska administrationen analyserat frågan och kommit fram till en ny väg att slutligen få tvåstatslösningen att fungera. Åtminstånde har inget officiellt publiserats i ämnet. Här kan påpekas att när det gällde den nya politiken i Afghanistan så fanns det gått om material, både tryckt och på nätet.

Eller har vi helt enkelt att göra med en administration och en politik som i grund och botten går ut på att "Nu gör ni (Israel och Palestinierna) som pappa USA säger".

Under de senaste dagarna har det i både Yediot Achronot och Maariv publicerats artiklar i vilka artikelförfattarna framfört orsaker på varför tvåstatslösningen i dag inte är en gångbar modell.

Här följer en redovisning av skäl varför en tvåstatslösning för närvarande inte är genomförbar enligt Giora Eiland (Yediot) och Amos Gilboa (Maariv).

Giora Eiland är generalmajor i reserven. Hans sista befattning i IDF var att vara chef för dess planeringsavdelning. Därefter har han också varit regeringens National Security Advisor och har definitivt en av de intellegentaste personerna inom det israeliska militär och säkerhetspolitiska etablissementet. Han drar sig aldrig från att uttrycka obekväma sanningar. Han publicerar regelbundet säkerhetpolitiska annalyser i Yediot Achronot samt är en Senior Reserch Fellow i "The Israel Institute for Nationa Security Studies" . Se även tidigare artikel i denna blog.

Amos Gilboa är brigadgeneral i reserven. Han gjorde sin militära karriär innom armens underättelse tjänst (Aman). Hans sista befattning i Aman var att vara chef för dess forskningsavdelning. Han har haft ett antal befattningar som rådgivare i premiarministerns och försvarsministerns kanslier. Han är verksam som föreläsare i det ytterst välrenomerade Herzlia Interdiscplinary Center. Publicerar regelbundet säkerhetspolitiska annalyser i Maariv.

Eiland anser att ideen om en tvåstatslösning bottnar i ett antal felaktiga antaganden.
1. Ett upprättande av en palestinsk stat i de av Israel 1967 ockuperade områdena uppfyller de palestinska arabernas nationella aspirationer. Enligt Eiland utgör ett upprättande av en palestinsk stat i en del av området väster om Jordanfloden för dem en mardröm. De har haft tre tillfällen till en sådan lösning (1937, 1947 och 2000). De avvisade samtliga förslagen som otillräckliga. Varför skulle de ha en annan grunduppfattning i dag?
2. Skillnaden mellan de israeliska och de palestinska ståndpunkterna går att överbrygga. Eiland påpekar att gapet mellan de två parterna är så stort då maximum som någon israelisk regering kan erbjuda palestinierna utan att omedelbart falla är långt ifrån det minimum som någon palestinsk regering kan godta utan att omedelbart falla.
3. Egypten och Jordanien strävar efter en uppgörelse. Tvärt om. Så länge konflikten inte löses kan dessa två länder fortsätta och beskylla Israel för alla de interna missförhållandena hos dem. Jordanien har ytterligare ett skäl nämligen att en palestinsk stat på västra sidan av Jordanfloden troligtvis skulle innebära den jordanska statens undergång . (Mellan 60 till 70% av jordaniens befolkning är palestinier).
4. Ett slutgiltigt fredsavtal kommer att leda till säkerhet och stabilitet i onrådet. Tvärt om enligt Eiland då missnöjet hos palestinierna och då speciellt de i Gazaremsan och kombinerat med att Israel inte kommer att ha säkra försvarbara gränser kommer att leda till instabilitet i området.
5. I dag finns det en chans som inte går att missa. Om man gämför situationen i dag med den som rådde år 2000 så står det klart att förutsättningarna var mycket bättre då. Huvudorsaken är att i dag Hamas ( som pga religiösa skäl inte erkänner Israels rätt att existera) styr i Gazaremsan och med största säkerhet skulle överta makten i alla områden som Israel skulle utrymma på Västbanken med allt vad detta skulle inebära.
6. Ett klart framskridande i riktning mot en tvåstatslösning skulle underlätta för de moderata arabländerna att engagera sig aktivt i strävandena att förhindra Iranska kärnvapen. Enligt Eiland så ett förhindrande av den Iranska bomben ett huvudintresse för stater som Egypten och Saudiarabien, (med eller utan ett israelisk- palestinskt avtal).
7. Tvåstatslösningen är den ända lösningen på konflikten. Verkligen? När gjodes en noggran och ordentlig undersökning i Israel och i USA an samtliga alternativ?

Amos Gilboa pekar på att Obama administrationens företrädare talar och verkar som om tvåstatslösningen som om de vore totalt omedvetna om svårigheterna att genomföra den.

Som om de inte vore metvetna om att det i dag finns två palestinska politiska enheter. Den ena i Gazaremsan. En diktatorisk, religiöst fundamentalistisk politisk enhet som stöds politiskt och ekonomiskt av Iran, och som totalt förkastar ett även framtida erkännande av Israel. Den andra en formellt demokratisk, modernare med bättre ekonomisk utveckling på den av Israel ännu okuperade västbanken. Men vars regim under Abu Mazen inte har något större stöd hos den lokala befolkningen. I det ögonblick som den israeliska armen skulla dra sig tillbaka från västbanken så skulle de därstädes befintliga Hamas sympatisörerna ta över makten.

Enligt Gilboa så har även den amerikanska administrationen en blåögd felaktig uppfattning om möjligheten att lösa konfliktens allvarligaste psykologiska fråga, nämligen flyktingfrågan. Även om det i inte så få arabstater kan finnas ett stöd för att palestinaflyktingar och deras avkomma skulle få stanna i de arabstater där de i dag lever samt även erhålla fulla medborgerliga rättigheter så tyder allt på att både Syrien och Libanon ställer sig helt avvisande till denna tanke. Då flyktingarna och deras avkomma i dessa två länder utgör flera hundratusentals personer så kan man fråga sig hur den saken skall lösas. Även om de av dem som inte skulle vilja stanna i Libanon och Syrien enligt tankarna i Washington skulle kunna flytta till den nyupprättade palestinska staten så skulle denna befolkningsökning på det trotts allt begränsade utrymmet i den nya staten föra med sig att denna blev än mer instabil.

Tvåstatslösningen är en vision och en vision som om den vore genomförbar skulle skulle gett både det israeliska och det palestinska folket en ny start mot en "normal fredlig framtid". Men den är än i dag en vision. Kanske mer än någonsin.

Om de arabiska och palestinska ledarskapen 1937, 1947 eller 2000 tagit chansen så hade utvecklingen blivit en annan.

------------------------------------------------------------------------------------------------

När man frågar sig vilka alternativ som finns i dag så måste en sak stå klar. Enstatslösningen, dvs en stat från medelhavskusten till jordanfloden för både judar och palestiner skulle bli en mardröm som skulle få krigen under splittringen av den forna Jugosklaviska staten att se ut som ett bråk i sandlådan. Med stor sannolikhet skulle också slutresultatet innebära det palestinska folkets totala nederlag och dess slutliga förlust av hela det forna palestinamandatet.

Vad i dag fodras är att alla parter sätter sig ner och allvarligt börjar undersöka olika vägar till en lösning av problemet. Det kommer inte att bli lätt även om det redan finns några skissade modeller. Det viktigaste är att man inte rusar iväg. Inklinationen hos deb flesta politiker är att söka snabba lösningar som går att genomföras under mandatperioden. Sådana läsningar är dömnda att misslyckas.

Under tiden tills man kommer fram till något vettigt som går att genomföra så får vi nöja oss med att leva i ett område som fortsätter att fungera under någon form av "conflict management"

Läs även andra bloggares åsikter om Afghnistan, Al Qaeda, Egypten, EU, Gaza, Hamas, Hizbolla, Irak, Iran, Israel, Libanon, Pakistan, palestinska flyktingar, Ryssland, Somalien, Syrien, Taliban, USA, Västbanken,

DN
DN2
DN3
DN4
SvD
SvD2
SvD3
SvD4
SvD5
Sydsvenskan
Sydsvenskan2
Sydsvenskan3
Sydsvenskan4
Dagen
VG
VG2
DB
DB2