Självmordsbombaren i Stockholm var utbildad Jihadist

Oklarheten om självmordsbombaren i Stockholm var oorganiserad amatörbombare eller en som hade haft jihadist kontakter börjar nu bli klargjort. Detta givetvis under förutsättning att man kan sätta tilltro till uttalanden som emanerar från den irakiska säkerhetstjänsten.

General Dahai Kanani, chef för Iraks antiterrorist kommando, uttalade sig i den arabisk språkiga TV kanalen Al Arabiyah att Taimour Abdalwahhab (Stockholms bombaren) kom in i Irak från Turkiet och utbildades i tre månader för sitt uppdrag i Mosul, Irak.

Eftersom Mosul distriktet är ett av de få distrikt där Al Qaeda ännu är aktivt i Irak under benämningen The Islamic State of Irak förefaller det troligt att han utbildades i ett Al Qaeda läger i Mosul distriktet.

Detaljen att Taimour Abdalwahhab troligen utbildats i ett Al Qaeda läger i Mosul borde få det svenska SÄPO att dra öronen åt sig . Två självmordsbombare med svensk anknytning Abu Muaz och Abu Qaswarah har under de senaste två åren sprängt sig som självmordsbombare i Irak. Abu Qaswarah var vise ÖB för Al Qaeda vid sin död. Lindrigt sagt förefaller som om det finns ett kontakter mellan Al Qaeda Irak och Sverige.

Man kan dock fråga sig hur det kan komma sig att en person som genomgått instruktion i terrorverksamhet under tre månader kan, ur sin egen synvinkel, slabba till resultatet så ordentligt. Bombbältet som delvis exploderade i förtid och bilbomben som i stort sett bara blev en våldsamt brinnande bil. Ingen tvekan om att några tiotal julhandlande personer i Stockholms centrum hade en enorm tur.

Läs även andra bloggares åsikter om Självmordsbombare, Sverige, Irak, Yemen, Al Qaeda, Al Qaida, Al Shabaab, SÄPO,

Bloggar,
Chris Anderson Tänker,
Gudmundson,

DN, DN2,

14 månaders in- och utrikespolitik under Obama

President Barak H. Obama kom till makten genom att starkt kritisera sin föregångares, George W. Bushs, politik. Han utlovade en radikal sjukförsäkrings reform, något som definitivt var av stort behov i det kapitalistiska USA. På det utrikespolitiska planet framförde han åsikter som principiellt mer liknade de europeiska "soft policy" idéerna än företrädarens "hard policy" linje. Allt detta paketerat i en slående och effektiv kampanj slogan - "Yes We Can!".



Låt oss så här lite mer en ett år efter att han installerat sig i Vita Huset betrakta den politiska och då speciellt utrikes politiska situationen som USA befinner sig i utifrån den bild som de amerikanska röstarna och den internationella omvärlden fick innan valet i november 2007.



Inrikespolitiskt kan man notera att Obama administrationen på allvar tagit sig an uppgiften att få USA ut ur den ekonomiska krisen. Detta arbete är allt annat än slutfört men man är definitivt på god väg.



Obamas centrala punkt i valkampanjen var en radikal sjukförsäkrings reform som skulle försäkra att alla invånare i USA skulle ha ett godtagbart sjukförsäkrings skydd. (37%! saknade ett sådant skydd).



Obama var inte den första som gav sig på denna fråga, men där alla tidigare presidenters försök misslyckats, så lyckades han lotsa igenom sitt förslag i kongressen. Definitivt en stor framgång.



När det gäller utrikespolitiken så startade han med en kraftig internationell medvind i ryggen. Många gånger inte så mycket för att amerikanerna omfattade hans politik, vars detaljer var relativt okända utan därför att den politik som president Bush jr fört inte, lindrigt sagt, varit så populär.

I dag reses dock inte så få frågetecken och det finns tyvärr dessutom uttalat tvivel på att hans politik i t.ex. frågan om Irans kärnvapen. Detta innebär dock inte att Obama förbrukat det förtroendekapital han hade vid sitt tillträde i januari 2009.



Låt oss gå igenom några av huvudpunkterna.


Avvecklingen av det amerikanska militära ingripandet i Irak förefaller framskrida på ett godtagbart sätt. Att allt inte är frid och fröjd i Irak i dag skall inte förvåna någon men förhoppningsfullt kommer situationen så småningom att förbättra sig.



Redan i sin valkampanj påpekade Obama att den militära insatsen mot Taliban styrkorna i Afghanistan var av yttersta vikt för USAs och dess medborgares säkerhet. Med tanke på detta är det trotts allt lite förvånande att Obamas kraftiga förstärkning av de amerikanska styrkorna i Afghanistan samt upptrappningen av drönaranfallen mot ledande talibaner, såväl afghanska som pakistanska, i gränsområdena mellan Afghanistan och Pakistan möttes med viss besvikelse såväl i USA som i resten av världen. Här står det klart att Obama inte totalt förespråkar "soft policy" linjen.



När det gäller Iran och dess kärnvapen utvecklingsprogram ställer sig alltfler utrikespolitiska experter och kommentatorer tveksamma till Obamas i denna fråga konsekventa "soft policy" linje som under 14 månader inte gett några konkreta resultat "på marken".



I och för sig är det knappast förvånande att det visar sig närmast omöjligt att få en stat som har som målsättning att utveckla det ultimativa "hard policy" redskapet, dvs kärnvapen, att ge efter för "soft policy" medel. Än mer förvånansvärt är att USA intill i dag inte på skarpen tagit i ens med "soft policy" medel som hårda sanktioner och blockader. De amerikanska offentliga påtryckningarna på Israel att inte vidtaga någon sorts militära angrepp på de iranska kärnkrafts/vapen anläggningarna kan ju inte annat än få de iranska ledarna att tro att det inte föreligger allvarliga problem med att fortsätta på den inslagna linjen.



Det är inte bara en fråga om att Obama administrationen slösat bort ett år utan att dess tafatta handlingssätt fått många länders politiska ledarskap att fråga sig om USA i dag är på väg att avsäga sig ledarrollen i västvärlden.



Speciellt i de arabiska Mellanöstern länderna ser man den eventuella iranska bomben som ett mycket allvarligare problem än den israelisk-palestinska konflikten. Frågan om det inte är på tiden att man för klart för sig i huvudstäder runt om i världen att en iransk a-bomb kommer att innebära det nukleära anti spridnings avtalets (NPT) sammanbrott då det direkt skulle föra med sig att Egypten, Saudiarabien och div gulfstater skulle skaffa sig kärnvapen. För att inte tala om många andra länder runt om i världen (Venezuela, Brasilien,Turkiet m.fl.).



Vi får hoppas att det av USA sammankallade Nuclear Security Summit vid sina sammanträden i Washington med början den 12 april 2010 kommer att ta sig an problemet på allvar. Tyvärr kan man dock ha sina tvivel då de inbjudna ledarna för 46 länder så lätt kan komma att debattera Nord Koreas, Pakistans och speciellt Israels kärnvapen i stället för Irans. Indien som inte heller har undertecknat NPT avtalet har ett specialavtal med USA i frågan.



När det gäller den sk Mellanöstern frågan så kommer jag inte att ta upp den här och speciellt nu i detalj då den s.k. amerikanska-israeliska konflikten ännu är oklar och kan komma att utveckla sig i olika riktningar under den närmaste tiden.



I korthet kan dock sägas att Obama administrationen med sina utspel i frågan har total ignorerat fem grundläggande förutsättningar för att komma till någon lösning på problemet. (nedan på engelska)



1. Israels flexibility is dependant on its sence of security

2.The failure to set standards for Palestinian conduct hurts the cause of peace

3.Israeli withdrawals do not lead to peace unless law and order can be maintained by responsible security forces

4.The Israeli-Palestinian dispute is not the center of world, Arab or Muslin politics

5. The "peace process" retards peace



Detta givetvis under förutsättning att man diskuterar s.k. 1967 frågor, dvs Israels storlek och inte 1948 frågor dvs Israels rätt att existera.

Läs även andra bloggares åsikter om Obama, USA, Sjukförsäkring, Irak, Afghanistan, Taliban, Iran, NPT, Israel, Palestinier, Kärnvapen, Sanktioner, Soft Policy, Hard Policy,

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8,
Sydsvenskan, Sydsvenskan2, Sydsvenskan3, Sydsvenskan4, Sydsvenskan5,
Dagen,
VG,

Obama och hans utrikespolitik

Att världen är en smula underlig är ju knappast något nytt. Men utan att på minsta sätt vilja ifrågasätta Barack H. Obamas goda vilja kan man undra varför så många runt om i världen är så förtjusta i honom. Speciellt de alla som anser sig ha någon liberal eller annan vänsterinställning. Samtidigt som dessa än i dag förfasar sig över företrädaren George W. Bushs politik.


Bush hade en konsekvent uppfattning hur man skulle uppmuntra befolkningen i stater där islam var den övervägande relogionen. Han var övertygad om att om islamskt land demokratiserades så skulle det bli mindre mottagligt för den internationella jehadist rörelsen och sakta men säkert infoga sig in de "goda" ländernas läger. Han tvingade Israel att tillåta Hamas ställa upp i valet i den Palestinska självstyrande enheten (PA), trotts starka varningar från Egypten, Jordanien och Israel. Hamas vann valet. Knappast en seger för de goda! Dessutom förde Bush´s demokratiseringsiver med sig att Muslim Brotherhood gick starkt fram i parlamentvalet i Egypten samt att Hizbolla i Libanon fick defacto vetorätt i den libanesiska regeringen efter det i Doha, Qatar, den 21 maj 2008 ingågna s.k. Doha Agreement . Detta avtal stöddes öppet och aktivt av USA. Det är dessutom troligt att det av Hizbolla ledda blocket kommer att vinna parlamentsvalet den 7 juni 2009.


Obamas utrikespolitik, som bygger på USA´s (nationella) intressen, bortser mer eller mindre helt från "detaljer" som demokratisering och mänskliga rättigheter så vida de inte tillfälligtvis faller samman med USA´s nationella intressena. Detta verkar inte på något sätt störa de progressiva krafterna i Europa som helhjärtat stöder Obama i stort (!). Det kompliserar dock givetvis USA´s republikanska parti som får uppenbara svårigheter att profilera sig. Att den Pakistanska armen, på uttrycklig amerikansk order under den sista månaden fört ett blodigt krig mot Taliban i och runt Swat dalen i Pakistan som dessutom fört med sig bortemot 1.5 milioner civila flyktingar, passerar utan större internationella protester.


Obama vill skapa en koalition av moderata arabiska stater för att kunna komma tillrätta med de amerikanska problemen i Irak och Afghanistan-Pakistan, samt att paralellt med dessas (de moderata arabstaterna) hjälp försöka få Iran att ge upp sitt militära nukleära program utan att behöva använda sig av aktivt militärt ingripande.


Detta skrivs som en liten inledning 11 timmar innan Obama i Kairos universitet börjar sitt tal till världens islamska befolkning. Det antas allmänt att han kommer att försöka isolera de extrema islamska terroristelementen från den stora massan av den islamska nationen.


-------------------------------------------------------

Obamas tal

Ingen tvekan om saken. Obamas tal är ett av de stora politiska talen som hållits under de senaste åren. Språkmässigt på hög nivå. Det var inte ett detaljprogram utan ett politiskt framåtriktat ide-ramprogram.


Tyvärr tror jag att en stor del av de omedelbara kommentarerna i både skrftliga som etermedia författats av personer som inte läst talet noggrant eller riktat hela sin uppmärksamhet på en viss del av talet utan att sätta in den delen i talets helhet.


Obama vill föra fram linjen att USA och den islamska världen kan samarbeta då enligt hans uppfattning det egentligen inte finns reella motsättningar mellan dem om man i positiv anda lyssnar till och försöker förstå vad den andra sidan framför.


Talet innehåller inte så få och i bland något överdrivna hyllningar till den islamska kulturen och dess bidrag till den världens allmänna kunskapskultur. Men en politiker, och Obama är en slipad sådan, måste ju marknadsföra sina ideer.


Det märks mycket tydligt att Obama är amerikan. Ingen europeisk topp politiker skulle byggt upp ett tal på samverkan mellan religiösa kulturer och religionsfrihet på det sätt som Obama gör. I detta ligger ett inte så litet problem. Den amerikanska kulturen bygger visserligen på det judeo-kristna kulturarvet men den ensklide medborgarens religiösa uppfattning och tillhörighet hans privatsak. Islamska samhällen fungerar inte på det sättet. I dem är islam en integrerad del av stats- och samhälls systemet. Islam är en mycket starkt missionerande religion. En grundläggande dogm är att ett land som med våld eller fredliga medel erövras av islam för all framtid skall tillhöra den islamska världen (Dar el Salam). Till exempel Andalusien i södra Spanien är enligt islamsk uppfattning än i dag ett område som skall tas till baka från de otrogna.


Obama är övertygad om, och förhoppningsfullt har han rätt, att stor majoritet av världens islamska befolkning är öppen för en ärlig dialog - i tal som i handling - även om dialogen kan komma att störas av större och mindre hinder och missförstånd som måste överbryggas i samförstånd.


Han, Obama, är helt klar i sitt fördömmande av de islamska element - han kallar dem "violent extremists", som hotar det amerikanska folkets väl och ve och att han inte drar sig för att använda väpnad styrka för att försvara det nämnda folkets fysiska säkerhet. Men han påpekar också att den islamska befolkningen måste dra sitt strå till stacken genom att säga att extremisterna skall isoleras och göras ovälkommna i de islamska samhällena.


Endast när det gällde Afghanistan innehöll talet praktiska ideer på hur politiken skulle utföras i stort. De nya riktlinjerna som redan bitvis utförs i området förefaller, åtminstånde teoretiskt, vara helt ok. De bygger i stort sätt på teorierna om "war amongst the people".


I en ytterst viktig fråga, Iran och dess kärnvapenprogram, var talet en besvikelse, och inte bara ur israelisk synpunkt utan även för länder som Egypten, Saudi Arabien och de små staterna längs den arabiska halvöns nord och västkust. För många av dessa länders ledningar är frågan om den Iranska bomben mycket mer brinnande än den Israelisk-Palestinska konflikten. Det fanns inte ett ända ord om hur länge USA skulle vara viligt att försöka uppnå samförstånd med Iran och ingeting om att eventuella sanktioner eller militära åtgärder i fallet att Iran inte visade sig vara villigt att avstå från de militära delen av sitt kärnvapenprogram.


I de delar av talet som behandlade demokrati, religionsfrihet och kvinnors rättigheter var talet definitivt inte vad många av de islamska ländernas politiska och religiösa ledare skulle vilja höra. Å andra sidan är en hel del av vad Obama sade om religionsfrihet och kvinnliga rättigheter enligt europeisk uppfattning alltför undfallande mot islamska uppfattningar.


En av Obamas principer är att inte sticka under stol med åsikter som inte är populära hos åhörarna eller samtalspartnerna. Att i Kairos universitet, i ett tal som går ut över hela den islamska världen (och resten av världen dessutom), stå och säga "America´s strong bonds with Israel are well known. This bond is unbreakable. It is based on cultural and historical ties, and the recognition that the aspiration for a Jewish homeland is rooted in a tragic history that cannot be denied." är modigt och definitivt inte politicaly correct.


Att det hade varit än bättre om Obama klart och tydligt och inte enbart indirekt (cutural and historical ties) förklarat att inte enbart förintelsen utan även drömmen om det förlovade landet (Eretz Israel) legitimerade den Israeliska staten, är självklart men i poitik kan man inte få allt.


Obamas uppfattning att tvåstatsmodellen och ett stopp på vidarebyggande av bosättningar i de okuperade områdena måste godtagas av Israel är definitivt inget nytt amerikanskt krav. Israel under Ariel Sharons ledning godtog "Färdplanen" i vilken både tvåstatsmodellen och byggstoppet av bosättningar är grundläggande delar.


Att som den nuvarande israeliska premiärministern inte officiellt godta ideen om tvåstatslösningen är bara att ge araberna onödiga pluspoäng. Mycket bättre att säga ja och sen se hur palestinierna klarar av det. Chansen att det hela lyckas är tyvärr inte stor men varför skall Israel behöva ta skulden?

Om man läser talet noggrant så står det helt klart att det inte är frågan om några altruistiska politiska uttalanden utan att det rör sig om krassa intressepolitiska ställningstaganden. Inlindade i en massa vackra ord.

I och för sig OK. En stormakts utrikespolitik kan knappast vara något annat. President Carter kan stå som ett avskräckande exempel.


Läs även andra bloggares åsikter om Obama, Afghanistan, Eypten, Förintelsen, Hamas, Hizbolla, Irak, Iran, Islam, Israel, Jihad, Libanon, Pakistan, Palestinier, USA,

DN
DN2
DN3
DN4
DN5
SvD
SvD2
SvD3
SvD4
SvD5
Sydsvenskan
Dagen
Dagen2
Dagen3
VG
VG2
VG3
VG4
DB

Tvåstatslösning; Realitet eller hägring.

Man kan knappast avundas Barak Obama och hans stab. Inte nog med att de fick hela den ekonomiska krisen i knät utan dess utom en utrikespolitisk röra av allvarliga problem, en del gamla en del nya.

När det gällde den ekonomiska krisen så var det psykologiska problemet - ekonomisk politik är massor av psykologi och inte så lite tur - att i det urkapitalistiska USA få in en ekonomisk politik med inslag av Keynsiansk teori, New deal lösningar och en smula socialdemokratisk makro ekonomisk teori. Allt detta utan att kalla barnet vid dess rätta namn.

När det gällde utrikespolitiken så ärvde de Irak, den Iranska bomben, Afghanistan, Nord Korea, den mycket troliga risken att Hizbolla och dess koalition vinner valet i Libanon den 7 juni, Mellanöstern problematiken och inte att förglömma Rysslands allt klarare strävan att om inte uppnå precis Sovjet imperiets ställning så åtminstånde få upp Ryssland till Peter den stores nivå.

Att sedan under några få månader Iran framskred med både uranförädling och utveckling av egna ballistiska raketer, Afghanistan utvecklade via ett Afghanistan-Pakistan problem till en situation där frågan var om Taliban - Al Qaeda skulle ta över Pakistan med dess kärnvapen, i Somalien verkar det som om jihadister stödda av lokala Al Qaeda element skulle ta över makten och som en extra krydda att Nord Korea i dagarna provsprängde en kärnladdning på ungefär 20 kiloton (Hiroshima styrka) underlättade givetvis inte Obama administrationens grepp på utrikespolitiken.

Obamas utrikespolitik vid makttillträdet byggde på en snabb avveckling av Irak kriget samt åsikten att Afghanistan var huvudproblemet. Hans politik framtonade också som en antites till Bushregimens. I stället för en klar Good gays - Bad gays politik med klara inslag av Huntingtons fault lines teorier så byggde hans politik på soft power engagement. Detta gjorde honom givetvis ytterst populär i Europa där soft power ideologin är den gällande (beroende på att enbart Storbritanien och i viss mån Frankrike av Europas stater har nog militär styrka att praktiskt kunna använda sig av hard power!!!). Ett annat klart inslag i den nya regimens urikespolitik var att söka ett samförstånd med den Islamska världen - eller åtminstånde den moderata delen av den.

Till i dags dato har vi enbart sett en allvarlig och genomtänkt ny politik när det gäller Afghanistan och i viss mån när det gäller Afghanistan-Pakistan. Frågan huruvida denna politik ännu fungerar, eller om Taliban - Al Qaeda försöken att ta över Pakistan av stundens tvång och utan långsiktig planering övergått till en Good gays - Bad gays politik.

Efter denna inledning låt oss nu betrakta Obama regimens politik när det gäller Mellanöstern och inte minst problemet Israel - Palestinierna.

Till skillnad från det ordentliga stabsarbete som Obama administrationen lade ned på sin Afghanistan politik förefaller det som man när det gäller problemkomplexet Israel-Palestinierna utan alltför mycket stabsarbete beslutat sig för att lösningen är den så kallade tvåstatlösningen, dvs en israelisk stat vid sidan av en palestinsk. I och för sig låter det bra. Det är å ena sidan inte förvånandvärt att USA´s ledning fastnade för den då den är den internationellt omhuldade lösningsmodellen. Ett inte ringa antal personer med inflytelserika poster i Obamas administration hade varit verksamma i Clinton administrationen som var helt uppbunden på tvåstatslösningen.

Ingen tvekan om att tvåstatslösningen är den logiskt rätta lösningen men om man ser på dess historia allt sedan den brittiska Peel kommisionen första gången förde fram den 1937, via FN´s delningsplan av den 29 november 1947, genom 1990-talets Osloprosess till Camp David och Taba förhandlingarna åren 2000 - 2001 så kan man trotts allt börja fråga sig varför det skulle vara så lyckat att åter en gång göra ett försåk med mer eller mindre samma modell Man kan verkligen undra om den amerikanska administrationen analyserat frågan och kommit fram till en ny väg att slutligen få tvåstatslösningen att fungera. Åtminstånde har inget officiellt publiserats i ämnet. Här kan påpekas att när det gällde den nya politiken i Afghanistan så fanns det gått om material, både tryckt och på nätet.

Eller har vi helt enkelt att göra med en administration och en politik som i grund och botten går ut på att "Nu gör ni (Israel och Palestinierna) som pappa USA säger".

Under de senaste dagarna har det i både Yediot Achronot och Maariv publicerats artiklar i vilka artikelförfattarna framfört orsaker på varför tvåstatslösningen i dag inte är en gångbar modell.

Här följer en redovisning av skäl varför en tvåstatslösning för närvarande inte är genomförbar enligt Giora Eiland (Yediot) och Amos Gilboa (Maariv).

Giora Eiland är generalmajor i reserven. Hans sista befattning i IDF var att vara chef för dess planeringsavdelning. Därefter har han också varit regeringens National Security Advisor och har definitivt en av de intellegentaste personerna inom det israeliska militär och säkerhetspolitiska etablissementet. Han drar sig aldrig från att uttrycka obekväma sanningar. Han publicerar regelbundet säkerhetpolitiska annalyser i Yediot Achronot samt är en Senior Reserch Fellow i "The Israel Institute for Nationa Security Studies" . Se även tidigare artikel i denna blog.

Amos Gilboa är brigadgeneral i reserven. Han gjorde sin militära karriär innom armens underättelse tjänst (Aman). Hans sista befattning i Aman var att vara chef för dess forskningsavdelning. Han har haft ett antal befattningar som rådgivare i premiarministerns och försvarsministerns kanslier. Han är verksam som föreläsare i det ytterst välrenomerade Herzlia Interdiscplinary Center. Publicerar regelbundet säkerhetspolitiska annalyser i Maariv.

Eiland anser att ideen om en tvåstatslösning bottnar i ett antal felaktiga antaganden.
1. Ett upprättande av en palestinsk stat i de av Israel 1967 ockuperade områdena uppfyller de palestinska arabernas nationella aspirationer. Enligt Eiland utgör ett upprättande av en palestinsk stat i en del av området väster om Jordanfloden för dem en mardröm. De har haft tre tillfällen till en sådan lösning (1937, 1947 och 2000). De avvisade samtliga förslagen som otillräckliga. Varför skulle de ha en annan grunduppfattning i dag?
2. Skillnaden mellan de israeliska och de palestinska ståndpunkterna går att överbrygga. Eiland påpekar att gapet mellan de två parterna är så stort då maximum som någon israelisk regering kan erbjuda palestinierna utan att omedelbart falla är långt ifrån det minimum som någon palestinsk regering kan godta utan att omedelbart falla.
3. Egypten och Jordanien strävar efter en uppgörelse. Tvärt om. Så länge konflikten inte löses kan dessa två länder fortsätta och beskylla Israel för alla de interna missförhållandena hos dem. Jordanien har ytterligare ett skäl nämligen att en palestinsk stat på västra sidan av Jordanfloden troligtvis skulle innebära den jordanska statens undergång . (Mellan 60 till 70% av jordaniens befolkning är palestinier).
4. Ett slutgiltigt fredsavtal kommer att leda till säkerhet och stabilitet i onrådet. Tvärt om enligt Eiland då missnöjet hos palestinierna och då speciellt de i Gazaremsan och kombinerat med att Israel inte kommer att ha säkra försvarbara gränser kommer att leda till instabilitet i området.
5. I dag finns det en chans som inte går att missa. Om man gämför situationen i dag med den som rådde år 2000 så står det klart att förutsättningarna var mycket bättre då. Huvudorsaken är att i dag Hamas ( som pga religiösa skäl inte erkänner Israels rätt att existera) styr i Gazaremsan och med största säkerhet skulle överta makten i alla områden som Israel skulle utrymma på Västbanken med allt vad detta skulle inebära.
6. Ett klart framskridande i riktning mot en tvåstatslösning skulle underlätta för de moderata arabländerna att engagera sig aktivt i strävandena att förhindra Iranska kärnvapen. Enligt Eiland så ett förhindrande av den Iranska bomben ett huvudintresse för stater som Egypten och Saudiarabien, (med eller utan ett israelisk- palestinskt avtal).
7. Tvåstatslösningen är den ända lösningen på konflikten. Verkligen? När gjodes en noggran och ordentlig undersökning i Israel och i USA an samtliga alternativ?

Amos Gilboa pekar på att Obama administrationens företrädare talar och verkar som om tvåstatslösningen som om de vore totalt omedvetna om svårigheterna att genomföra den.

Som om de inte vore metvetna om att det i dag finns två palestinska politiska enheter. Den ena i Gazaremsan. En diktatorisk, religiöst fundamentalistisk politisk enhet som stöds politiskt och ekonomiskt av Iran, och som totalt förkastar ett även framtida erkännande av Israel. Den andra en formellt demokratisk, modernare med bättre ekonomisk utveckling på den av Israel ännu okuperade västbanken. Men vars regim under Abu Mazen inte har något större stöd hos den lokala befolkningen. I det ögonblick som den israeliska armen skulla dra sig tillbaka från västbanken så skulle de därstädes befintliga Hamas sympatisörerna ta över makten.

Enligt Gilboa så har även den amerikanska administrationen en blåögd felaktig uppfattning om möjligheten att lösa konfliktens allvarligaste psykologiska fråga, nämligen flyktingfrågan. Även om det i inte så få arabstater kan finnas ett stöd för att palestinaflyktingar och deras avkomma skulle få stanna i de arabstater där de i dag lever samt även erhålla fulla medborgerliga rättigheter så tyder allt på att både Syrien och Libanon ställer sig helt avvisande till denna tanke. Då flyktingarna och deras avkomma i dessa två länder utgör flera hundratusentals personer så kan man fråga sig hur den saken skall lösas. Även om de av dem som inte skulle vilja stanna i Libanon och Syrien enligt tankarna i Washington skulle kunna flytta till den nyupprättade palestinska staten så skulle denna befolkningsökning på det trotts allt begränsade utrymmet i den nya staten föra med sig att denna blev än mer instabil.

Tvåstatslösningen är en vision och en vision som om den vore genomförbar skulle skulle gett både det israeliska och det palestinska folket en ny start mot en "normal fredlig framtid". Men den är än i dag en vision. Kanske mer än någonsin.

Om de arabiska och palestinska ledarskapen 1937, 1947 eller 2000 tagit chansen så hade utvecklingen blivit en annan.

------------------------------------------------------------------------------------------------

När man frågar sig vilka alternativ som finns i dag så måste en sak stå klar. Enstatslösningen, dvs en stat från medelhavskusten till jordanfloden för både judar och palestiner skulle bli en mardröm som skulle få krigen under splittringen av den forna Jugosklaviska staten att se ut som ett bråk i sandlådan. Med stor sannolikhet skulle också slutresultatet innebära det palestinska folkets totala nederlag och dess slutliga förlust av hela det forna palestinamandatet.

Vad i dag fodras är att alla parter sätter sig ner och allvarligt börjar undersöka olika vägar till en lösning av problemet. Det kommer inte att bli lätt även om det redan finns några skissade modeller. Det viktigaste är att man inte rusar iväg. Inklinationen hos deb flesta politiker är att söka snabba lösningar som går att genomföras under mandatperioden. Sådana läsningar är dömnda att misslyckas.

Under tiden tills man kommer fram till något vettigt som går att genomföra så får vi nöja oss med att leva i ett område som fortsätter att fungera under någon form av "conflict management"

Läs även andra bloggares åsikter om Afghnistan, Al Qaeda, Egypten, EU, Gaza, Hamas, Hizbolla, Irak, Iran, Israel, Libanon, Pakistan, palestinska flyktingar, Ryssland, Somalien, Syrien, Taliban, USA, Västbanken,

DN
DN2
DN3
DN4
SvD
SvD2
SvD3
SvD4
SvD5
Sydsvenskan
Sydsvenskan2
Sydsvenskan3
Sydsvenskan4
Dagen
VG
VG2
DB
DB2

Obamas huvudvärk Uppdaterad 220309

Allmän inledning
Uppdateringen från den 220309 finns i slutet av kapitlet om Iran och är i röd text.

Ingen torde i dag avundas Barak Obama. Alldeles frånsett den ekonomiska krisen - och det går ju knappast att bortse från den - så har den nye amerikanske presidenten en hop andra problem att ta hand om, som t.ex. mellanöstern problemet, den iranska bomben, Irak, Afganistan-Pakistan. Det är visserligen bara en del av problemen i det asiatiska området.

Inte nog med det, Venezuelas president Hugo Chabez bygger sakta men säkert upp en konstellation av uttalat anti-USA stater i Latinamerika (Bolivia, Kuba, och Salvador). De är visserligen, frånsett Venezuela inte speciellt viktiga stater men då deras stratigiskt-geografiska läge är nära USA och då både Ryssland och Iran visar klart intresse för dem måste man ju från USAs sida dock vaksamnt följa utvecklingen i dem, för att inte plötsligt vakna upp med en ny Kuba (missil) kris på sin bakgård.

Men låt oss återgå till de ovan nämnda asiatiska problemen. Obama utlovade i sin valkampanj att när han väl hade installerat sig i Vita Huset så skulle han omedelbart ta hand om dem. Det lät ju bra som kampanj löfte.

Frågan är bara om han var medveten om vad han gett sig in i. Frånsett Irak, där det verkade som om det fanns en mer eller mindre uttänkt politik, som gick ut på en en succesiv, men dock relativt snabb nedtrappning av USAs militära insatts, står det nu klart att vad som sades i kampanjen i avseende på resten av de asiatiska problemen, var huvudrubriker utan utarbetade handlingsprogam. Detta framgår idag mycket klart av alla de interna debatter om, och fact finding rersor till, området som förekommit sedan den 20 januari. Låt oss nu se på var den amerikanska politiken står i dag.


Irak
När det gäller Irak så har beslut fattats om ett militärt uttåg som skall bli totalt framemot år 2011. I och för sig ett vettigt beslut. Sen får vi se vad som händer. Det är inte alls säkert att det blir lugnt och trevligt. Glöm inte att 60% av befolkningen är shiamuselmaner, 23% sunnimuselmaner samt 17% kurder.

Om inte den Irakiska centralregeringen lyckas att administrera landet kan det bli ganska oroligt, speciellt om Iran och Turkiet utifrån och kurderna innifrån känner sig tvungna att var och en utifrån sina intressen politiskt och militärt "skydda" dessa. I slutändan kan det innebära att Iran tar till sig de oljerika shiadominerade områdena medan det kurdiska området, som också har stora oljefyndigheter, utropar sig som en självständig stat. Turkiet kan dock knappast stillatigande gå med på detta då ca 14 milioner av världens 20 milioner bor i Turkiet. Turkiet kommer att hamna i en "no win "situation då alternativen är antingen att militärt inkorporera de fd kurdisk-irakiska områdena med Turkiet och därmed öka den redan idag stora kurdiska minoriteten i landet (En minoritet som i dag inte är "alltför" nöjd med den turkiska överhögheten), eller att på sikt troligtvis få avstå från stora kurdiska områden i östra Turkiet.

Man kan bara bäva inför alla de, till stor del våldsamma problem som kommer att uppstå i området som dessutom gränsar till den ryska intressefären mellan Svarta och Kaspiska haven.

Sedan frågan också vad kommer att hända med sunniområdena? De är fattiga på naturtillgångar och dessutom bor den övervägande mängden av befolkningen i den s.k. Sunnitriangeln som gränsar direkt till de kurdiska och shia befolkade områdena i Irak. Hela gränsområdet mellan det irakiska sunniområdet och de sunnidominerade länderna Saudiarabien och Jordanien är i huvudsak obodda ökenområden vilket gör att det heller inte finns något naturlig stat att förena området med.

Iran.
När det gäller Iran och dess nukleära vapen utvecklingsprogram så verkar det som om man ännu inte utarbetat något detaljerat handlingsprogram. Det är dock helt klart att att man föredrar en diplomatisk lösning fraför en militär även om man påpekar att alla alternativ ännu står öppna.

Närmandet mellan USA och Ryssland har lett till att sistnämnda stat har frusit det redan ingågna avtalet om leverans av luftvärnsrobotar av typ S-300 till Iran samt att den amerikanska statsledningen har signalerat att den kan överväga att ompröva beslutet om att upprätta antirobotsköldar i Tjeckien och Polen i fall att Ryssland aktivt skulle hjälpa till att på diplomatisk väg få Iran att inställa sitt a-bomb utvecklingsarbete.

Obama och hans medhjälpare har dock ytterligare ett stort problem, nämligen Israel. Den enda stat förutom USA som både har teoretiskt och praktiskt möjlighet att helt eller delvis slå ut det iranska projektet med vapenmakt är Israel. Israel har dessutom "second strike capability".

Den amerikanska statsledningen är medveten om att den i sitt beslutsfattande måste ta hänsyn till att Israel av naturliga skäl är benäget att annama en underättelsetjänst värdering efter principen "worst case senario" vilket gör Israel obenäget att låta sig nöja med en mer kompromissvillig amerikansk utvärdering av farobilden. Det är ingen tvekan om att USA i valet att välja mellan ett rent amerikanskt väpnat ingrepp eller ett israeliskt föredrar att göra det själv då man kan kontrollera aktionen bättre i det fallet.

Under de senaste dagarna har det förekommit "yrvakna" kommentarer om att Israel även har möjlighet att slå till med ballistiska raketer. Nyhetsvärdet på dylika kommentarer kan liknas med ett scoop om hjulets uppfinnande.

De som är intresserade av mer detaljer runt problemet med Irans kärnvapenutveckling hänvisas till mitt blogginlägg från den 12.03.09. Det är intressant att notera att USA i sina försök att definiera sin politik i Afghanistan signalerat ett intresse av att få med sig Iran som partner i den politiken.

The Institute for International Security Studies at Tel Aviv University, INSS, publiserade just en annalys av America´s Intellegence Assesment om den iranska kärnvapenfrågan (INSS Insight No.58 March 19, 2009) som är av betydande intresse för läsarna av denna blogg. I sin annalys gör Dr Efraim Kam en gämförelse mellan det från december 2007 omstridda amerikanska assesmentet och det som publicerades i februari 2009. Det vore att göra INSS och dr Kam orättvisa att bara referera innehållet så jag hänvisar er till det engelska orginalet.

Afghanistan-Pakistan.
Redan i sin valkampanj signalerade Barak Obama att Afghanistan var den springande punkten i USAs politik när det gällde kriget mot terrorn. Om detta var ett klart erkännande av att kriget i Afghanistan var kriget mot den internationella jihadrörelsens centrum eller egentligen bara var ett uttryck för att hela Irak kriget hade varit ett sidospår utan egentlig bindning till kampen mot Al Qaeda är osäkert men författaren till detta alster är benägen att tro att vid tidpunkten för det usprungliga uttalandet det senare var fallet.

Man måste också ta i beaktande att kriget mot Taliban i Afghanistan under de senaste åren inte gått speciellt bra (lindrigt sagt) varken för USA eller Nato styrkorna.

Obama har sedan sitt tillträde till presidentposten beslutat att förstärka de amerikanska styrkorna i Afghanistan med bortemot 30.000 man. Dessa kommer att vara aktiva i den under rent amerikanskt befäl stående amerikanska styrkan och inte tillföras den amerikanska delen av Nato styrkan, ISAF , i vilken den lilla svenska styrkan tjänstgör tillsammans med militära styrkor från ca 40 olika länder. Det förefaller som om tanken är att lägga mer vikt vid utveckling och inte bara syssla med direkt strid mot Talibanstykorna i Afghanistan.

Detta är vad ISAF, frånsett de amerikanska, brittiska och hollandska kontignenterna, till icke ringa del sysslar med i dag. Ideen är att den afghanska befolkningen på så sätt skall bli mindre benägen att samarbeta med Taliban. För att ingen skall tro att det är frågan om någon typ av blåögt SIDA projekt kan jag citera en av ISAFs slogans. "Whithout security no development, without development no security". ISAF styrkorna sysslar också med att bygga upp interna afghanska säkerhetsstyrkor som i en framtid förhoppningsfullt skall kunna ta över det väpnade motståndet mot Taliban.

Obama har tidigare nämnt möjligheten att överlägga med moderata element inom Taliban. Liknande signaler har den sista tiden kommit från ledande amerikanska militärer. Man får dock inte bortse från problemen med att ha kontakter med Taliban även om det rör sig om moderata (vad nu det innebär) talibananhängare.

Men det är helt klart att det inte enbart är frågan om att bekämpa lokala terrorister utan att det ideologiskt är en kamp mot den Internationella Jihad Rörelsen, i vilken Taliban är en ledande medlem. Låt mig citera den brittiske försvarsministern John Hutton:" We do face a very significant international threat to our way of life, our values - maybe not our borders - but our values, from international terrorism". ( BBC NEWS 150309 ).

En av de viktigaste delarna av USAs politik i Afghanistan förefaller bli att träna och öka storleken på de afghanska säkerhets styrkorna då det är svårt att se en framtid för landet om det inte själv har förmågan att ta hand om sina egna säkerhets problem. Utöver detta så är det ytterst nödvändigt att den afghanska statsledningen får bukt på den utbredda korrumptionen och opiumindustrin som har ett årligt värde av ca 720 USD och som i stort finansierar Taliban och därmed också Al Qaeda.

Under det senaste året så har också problemen i gränsområdet mellan Afghanistan och Pakistan ökat i en närmast rasande fart. I och för sig är detta relativt naturligt då gränsen mellan de två länderna drogs av det Brittiska imperiet utan att ta hänsyn till de olika etniska gruppernas geografiska utbredning.

Efter den nordvästra delen av gränsen mellan de två länderna finns Afghanistans största etniska grupp, Pashtun, på båda sidor av gränsen. I Afghanistan stöder sig talibanrörelsen sig huvudsakligen på pashtun gruppen, medan i Pakistan detta är än mer uppenbart. Taliban har under det senaste blivit allt starkare i de så kallade NWFP och FATA områdena.

NWFP och FATA områden vid nordvästgränsen
(bilden är klickbar)

I de mer eller mindre Taliban kontrollerade områdena och då speciellt i Södra och Norra Waziristan har Taliban gett Al Qaeda grupper fristad. Detta har lett till att USA både under Bush och Obama administrationerna anfallit sådana grupper med hjälp av s.k. obemannade drönare som beskjutit Al Qaeda fästena med raketer. Enligt uppgifter har hittills ledarna för 12 av de 20 största Al Qaeda koncentrationerna dödats.

De pakistanska myndigheterna protesterar regelbundet mot dessa amerikanska räder på pakistanskt område utan att USA reagerar mycket mer än att påpeka att Pakistan borde själv föra en mycket aggresivare politik mot Taliban och Al Qaeda, inte som stöd för USA utan för att på sikt värna om Pakistans egna existens.

Ett av flera exempel på de pakistanska myndigheternas undfallenhet inför de fundamentalistiska Taliban styrkorna är den totala kaputilationen i Swat dalen där den pakistanska regeringen totalkapitulerade och gick med på ett Talibanstyre med total sharia (religiös islamsk lag) lagstiftning.

Nyligen framförde både chefen för CENTCOM, General Petraeus och experter inom Obama administrationen förslag att vidga de amerikanska räderna i Pakistan utanför dess nuvarande områden till delar av norra pakistanska Baluchistan då speciellt områden runt staden

Kartan är klickbar

Quetta där det anses finnas stora grupper av såväl Taliban- som Al Qaeda ledare. Förslagen till räder inskränktes inte enbart till flygräder utan man föreslog även markräder. Mer om Pakistan och Taliban i bloggpost på denna blogg från den 160209.

"Mellanösternproblemet"
Under Obamas kampanj förklarades "Mellanösternproblemet" dvs den sk fredsprossesen mellan Israel och palestinierna för att vara ett av den blivande administrationen viktigaste uppgifter.

Än i dag är det svårt att avgöra om Obama och hans rådgivare ser detta problem som en del av konflikten med den internationella jihadrörelsen eller en lokal konflikt eller t.o.m. en konflikt som om den löses, om ej alla, så huvudelen av problemen med konfikten mellan Väst och den internationella jihadrörelsen, skulle få sin lösning.

Det finns uttalanden av Obama som talar för att denna konflikt måste få sin lösning inom en större ram, men Hillary Clintons som Secretary of State och speciellt utnämnandet av senator (ret.) George Mitchel till speciellt ombud i frågan om Israel och palestinierna tyder på en mycket mer lokal arbetshypotes.

Den starka centreringen på tvåstatslösningen kan tyda på att man inom Obamakretsar och speciellt inom State Dapartment tänker lite för mycket i Oslo prossesens spår.

Missförstå inte. Alternativet till en tvåstatslösning behöver inte alls vara en enstatslösning utan det finns andra alternativ som t.ex kombinationslösningar med Jordanien.

Även om man koncentrerar sig på tvåstatslösningen bör man ta i bektande den ursprungliga versionen av den sk. vägkartan och inte rusa iväg utan att se till att varje steg till fullo uppfyllts av både israeler och palestinier. Annapolis prossesen var ett klart avsteg från detta vilket i grund och botten inte gynnade Israel. Många tecken tyder tyvärr på att Obama administrationen är inne på samma väg.

Dessutom och det är kanske det viktigaste för närvarande, det finns nu tre parter på spelplanen. Israel, Palestinian Authority på Västbanken och det Hamas styrda Gaza. Om något, så förefaller det troligare att Hamas tar över makten på Västbanken än att PA tar över i Gazaremsan. Om det blir fallet så står USA administrationen inför ett faktum att den palestinska partnern dels inte erkänner Israels rätt till existens men dessutom i grunden ideologiskt inte är så speciellt intresserad av en palestinsk stat utan stävar efter ett nytt islamskt(Sunni) kalifat. Och det är ju knappast någon bra utgångspunkt för förhandlingar om en tvåstatslösning

Slutsats
Om Obama och hans medhjälpare trodde att det skulle vara enkelt att lösa problemen som har behandlats i denna bloggpost så har de nog nu börjat förstå att det var det. Det var inte bara att rätta till alla George W. Bushs misstag. Det var frågan om något mycke svårare. Men för allas väl och ve, Lycka Till.

Läs även andra bloggares åsikter om Irak, Iran, Afghanistan, Pakistan, Israel, Palestinier, Kärnvapen, Taliban, tvåstatslösning

DN
DN2
DN3
DN4
DN5
DN6
DN7
DN8
DN9
DN10
DN11
SvD
SvD2
SvD3
SvD4
SvD5
Sydsvenskan
Dagen
VG
VG2
VG3
VG4
DB
DB2

Bloggar

FIM Svenska medier omövrdrifterna om Gaza
Ilya Meyer Selektivt språkbruk - det senaste vapnet i globalisk jihad
MXp Israel i fronten mot samma jihad som konfronterar väst
I Gilboas svala skugga Dilemma
Al HaMatzav Roy pekar mot Ryssland
Jihad i Malmö Rushdie m.fl.:Islamismen globalt hot
Rabnor tycker och tänker Säker lekplats i Sederot
Sökandes sanningen-eller politiskt korrekt Palestinas förlorade land
Danofsky for President Israels arme undrsöker sina soldaters agerande i Gaza
Israel i Sverige Obama börjar visa sitt rätta ansikte

President Barak Obama, vem är du?

Media är ännu fulla av artiklar om Obama och hans seger och det är ju helt naturligt. I bland blir man dock en smula förvånad t.ex. över de många israeliska journalister som nu säger och skriver att Bush nog inte var en så bra president. De kanske inte har så fel men varför upptäckte de det just nu?

Den amerikanske presidentens maktställning är i grund och botten ett demokratiskt problem. Han väljs av de amerikanska väljarna i sann demokratisk ordning, men hans inflytande på millioner icke amerikanska invånares väl och ve på vår planet är många gånger större än dessas egna demokratiskt eller på annat sätt utsedda nationella ledare. Men inför alternativet med någon FN potentat i stället. föredrar nog många med mig att vi fortsätter med den nuvarande ordningen.

Det är därför vi runt om i världen som inte har rösträtt i USA är så intresserade av valen i och dessas utgång i USA. Jag är helt medveten om att en del av mina läsare, och speciellt de svenska, kommer att anse att mycket av det följande inte är "politically correct". Beklagar men eftersom mitt och min familjs liv definitivt kommer att påverkas av Obamas kommande beslut så har jag åtminstånde moralisk rätt att undra. Jag syftar först och främst definitivt inte på hans kommande beslut om Isral-Palestina konflikten, utan på alla de problem som han kommer att ställas inför från och med den 20 januari 2009.

Jag avundas honom inte. Förts och främst står han inför problemet med den ekonomiska krisen-kraschen. En statsbudget med underskott på trillioner, arbetslöshet som snabbt ökar, export som minskar, industri som haltar. Inte så få av de som jublade vid segerfesten på morgonen den femte november är redan eller kommer snart att vara arbetslösa. Detta är det första problem som han måste ta hand om. Hoppas att han vet hur.

I går fick han också för första gången en "intellegence breefing" av den grad som enbart ges till presidenter. Förhoppningsfullt insåg han vilka problem som han stod inför. Taliban blir allt starkare i Afghanistan. Ben Laden är ännu inte infångad. Irak blöder. Pakistan, som är ett av de länder som har kärnvapen skakas av inrikespolitiska kriser som när som helst kan leda till att Al Qaeda kan lägga vantarna på en (atom-)bomb. Iran framskrider snabbt mot att bli en ny kärnvapen makt. Nord Korea bryter löften om nedläggning av sitt kärnvapenprogram. Ryssland stationerar kvasibalistiska raketer i Baltikum. De ryska ledarna vädrar morgonluft. Kineserna suger upp den västliga ekonomin och dess arbetstillfällen samt upprustar militärt i snabb takt. Europa i ekonomisk kris. Mellanöstern är en tryck kokare som när som helst kan explodera. USA är avskytt i stora delar av världen. De här är bara en del av de problem som USAs 44 e president nu ställs inför.

Ingen tvekan om att en afroamerikans seger i ett amerikanskt presidentval i sig är en händelse av ytterst stor historisk betydelse, både för USA och för världen men man måste dock fråga sig, vem är du, Barak Obama? Vad kommer din politik att vara? Inte bara kampanjlöften utan även i konkreta beslut. Vi vet att du är en karismatisk person, en intelligent, en medryckande, men vad har du hittills gjort i ditt liv? Vad har du organiserat och lett i ditt liv - förutom en strålande kampanj. Hur har du fungerat när det blåser hårt och kallt runt ditt huvud och du ensam måste fatta beslut, efter att dina rådgivare gett dig en bunt sinsemellan motstridande förslag?

De amerikanska väljarna tog en chans. Det är möjligt att det är en marsch mot en ljusnande horisont (förhoppningsfullt), men det kan också vara en på kanten av ett brant stup. De tog en stor chans. Röstade på en kandidat utan större erfarenhet Mer eller mindre okänd och som i inte så få fall lade ner sin röst i omröstningar i senaten. Vi, amerikaner som övriga invånare på den blåa planeten, får bara önska dig lycka till och hålla tummarna.

Bara ett litet lokalt tillägg. I dag på morgonen då jag stod i kö i den lokala super marketen pekade plötsligt den man som stod brevid mig i kön på rubriken i tidningen jag höll i handen där det stod att Obama i samtal med Olmert uttryckt att han "stod för Israels säkerhet" och sa: Jag litar inte på honom (Obama). Hur vet jag att han menar samma sak med säkerhet som du och jag. Detta illustrerar mycket av "the gut feeling" i Israel i dag.

Sydsvenskan



SvD1

Dagen


DN2
Läs även andra bloggares åsikter om Obama, presidentval, USA, Pakistan, China,
israel

Det amerikanska angreppet i Syrien som bakgrund till några reflektioner om Syrien, Libanon och Hizbolla

En av fördelarna med att skriva på en blogg är att man inte behöver rusa efter aktualia. Man kan vänta några dagar och se hur saker och ting utvecklar sig, eller ta upp viktiga frågor som media f.n. inte sysslar med.

När nyheterna om den amerikanska commandoraiden över den syrisk-irakiska gränsen i närheten av Sukkariah den 26 oktober började strömma in var det relativt oklart vad som hänt, förutom att amerikanska och eventuellt andra länders soldater flugits in och i en eldstrid dödat ett mindre antal personer, oklart civila eller militära.

Några kommentatorer ifrågasatte dessutom om inte räden misslyckats då inget publicerades om huruvida en viktig terrorist dödats eller tillfångatagits. Det intressanta i detta är att media som vanligt började med att bedöma frågan om lyckad eller inte lyckad aktion utifrån huruvida någon eftersökt terrorist dödats eller tillfångatagits. Detta är ett gott exempel på personifieringen av aktioner i kriget mot terrorn och visar dessutom en okunskap om hur detta krig förs.

Räden kan ha haft ett flertal olika mål däribland att eliminera en viss terrorist, slå ut en styrka som var på väg från Syrien till Irak eller signalera till den syriska statsledningen att den nu får börja ta i med hårdhandskarna mot den konstanta strömmen av jihadister och krigsmaterial från Syrien till Irak. För USAs och dess allierades del var troligtvis frågan om att eliminera en viss terrorist, även om det visade sig vara ett delmål, det minst viktiga. Ingen tvekan om att den huvudsakliga anledningen till räden var att på ett handgripligt sätt göra klart för den syriska statsledningen att nu får det vara slut med slappheten med kontrollen av den syriska ostgränsen. USA har gång efter gång vänt sig till den syriska ledningen i denna fråga samt ett antal gånger från irakiskt område beskjutit koncentrationer av terrorister som antagits vara på väg till Irak.

Från syrisk sida har man hela tiden ursäktat sig med att att det är en lång och svårkontrollerbar gräns. Det ligger något i detta något i detta men om man å andra sidan betraktar vad Syrien gjort under den senaste tiden vid sin västgräns mot Libanon kan man ju fråga sig om det inte är en fråga om avsiktlig politik. Vid gränsen mot Libanon har Syrien stationerat starka militärförband som effektivt kan kontrollera gränsen. Ta inte fel, det är inte fråga om en stängd gräns. När det ligger i Syriens intresse, så är den öppen för vapentransporter från Syrien till Hizbolla i Libanon och passage av personer i båda riktningarna om detta ligger i Hizbollas intresse.

Syrien har dessutom ytterligare ett intresse att hålla ett vaksamt öga på gränsen mot Libanon och vad som händer i Libanon då speciellt i området runt Tripoli där sunnimuselmanska Al Qaeda ledda milisförband upprättat baser under det senaste året. Syrien har inget intresse att låta dessa grupper förflytta sig öster ut då de är ytterst antisyriska. Dessutom vill Syrien hålla ett öga på dem så att de inte handgripligen blandar sig in i den Libanesiska politiken. Alltså, om Syrien vill, så upprätthåller man en sträng gränskontroll.

Man kan ju då fråga sig varför man i väster bevakar Al Qaeda grupper medan man i öster låter dem passera gränsen mot Irak. Svaret är ganska enkelt, i öster slåss Al Qaeda mot USA och dess allierade medan i Libanon, Syrien med Hizbollas hjälp mer eller mindre neutraliserat det amerikanska inflytandet i premiärminister Segnoras regering. Och inte bara det. Hizbolla har genom sitt faktiska maktövertagande i Libanon även neutraliserat det saudiarabiska inflytandet som byggde på vissa sunnimuselmanska grupperingar i landet.

Frågan är dock om Syrien i längden kommer ha möjlighet att spela detta spel då Hizbolla, som i grund och botten är Irans förlängda arm, börjar bli så starkt att även det kan blanda sig i syriska interna angelägenheter på det våldsamma sätt som ett antal andra grupperingar och länder och nu senast USA gjort under det sista åren.

Huruvida USA kommer att fortsätta med att attackera Al Qaeda terrorister i Syrien efter den 20 januari 2009 beror på vad den amerikanska politiken kommer att bli. Tro inte bara för att Obama vinner att det kommer att bli grundläggande förändringar här i området. Dessutom låt oss inte glömma Ryssland i sin strävan av att återta åtminstånde en del av Sovjetimperierts internationella ställning snabbt insåg att Syrien kunde fungera som en bekväm inkörsport till området.

Om allt det här verkar en smula förvirrande så är det helt enkelt så. Den här artikeln handlar inte om nordeuropeisk politik utan om Levantinsk.

DN

SvD

Läs även andra bloggares åsikter om Syrien, Al Qaeda, Hizbolla, Iran, Libanon

Ingen annan utväg än nyval? Israelisk tragedi.

Ingen annan utväg än nyval? I israelisk politik är inget säkert förrän man verkligen har beslutat i frågan.

Även om Tzipi Livni vid 17 tiden i dag slängde in handuken i ringen vid ett direksänt sammanträde med Israels president Shimon Peres så innebär detta inte automatiskt nyval. Man får inte bortse från att enligt de juridiska reglerna för bildande av regering (Israel har som bekant ingen formell konstitution) så har presidenten rätt och skyldighet att under 72 timmar, undersöka med representanter för övriga partier om det finns någon reell möjlighet för en annan knessetledamot att bilda regering.

Presidenten behöver inte vänta ut hela tiden utan kan meddela sitt beslut inom en kortare tid. I fall av att presidenten inte funnit någon lösning så skall han utlysa nyval inom maximum 111 dagar. Denna tid är upp delad i två avdelningar. Den första på 21 dagar inom vilken tid en knessetledamot som kan uppvisa en lista på 61 medlemmar av knesset som föreslår honom till regeringsbildare automatiskt får uppdraget av presidenten. Om ingen sådan lista inlämnats i tid utlyser presidenten nyval inom 90 dagar. I fall att knesset med enkel majoritet vill förkorta denna tid så har det en sådan rättighet, men det troliga är att tiden maximalt blir förkortat med ca 20 dagar, d.v.s. valet kommer att ske i första halvan av februari.

Jag tror inte att det finns någon demokrati som ger politikerna en sådan lång tid att organisera nyval. Och detta i ett genomdatoriserat samhälle där hela landet är en valkrets!

Efter dessa formella upplysningar vill jag komma med ett antal personliga synpunkter. Vad som hänt i israel är en katastrofal självförvållad tragedi. Premiärminister Ehud Olmert avgick i andra halvan av september efter att Tzipi Livni vunnit primärvalet om ny ledare för Kadimapartiet. Sedan dess har Olmert fungerat som ledare för en expiditionsministär.

Under ca en månad har Livni försökt upprätta en ny regering men som vi vet inte lyckats. Detta innebör att Israel kommer att stå utan en regering med fullständiga rättigheter dels intill valet om tre månader samt också den tid som det kommer att ta innan man lyckats få i hop en ny koalition, såvida man till allas förvåning inte finner någon ny lösning under de närmaste dagarna.

Detta under en tid då världens ekonomiska system faller ihop, USA får en ny, troligtvis synnerligen oerfaren, president som den 20 januari 2009 på kvällen skall ta hand om den ekonomiska krisen, krigen i Irak och Afghanistan, Irans atombomb,och mellanöstern problem som kommer att vara mycket akutare än i dag.

Man kunde ha väntat sig att de tre ledarna för de största partierna i knesset Kadima Arbetarpartiet och Likud skulle tillsammns ha gått ihop och bildat en nationell samlingsregering. Tillsammans förfogar de över hälften av knessets ledamöter och som block skulle de haft mycket lätt att värva ytterligare stöd i parlamentet.

Jag vill inte fördela skulden här, även om jag har en klar personlig uppfattning om var huvudelen av den ligger, men jag måste dock säga att enligt min mening den är rätt jämnt fördelad.

Om vi bara kunde lita på att Hizbolla, Hamas, Iran, The Palestinian Authority samt de lindrigt sagt inte speciellt vänliga politikerna i EU och delar av Obamas inte allför israelpositiva rådgivare skulle vänta på att den nya israeliska regeringen blivit varm i kläderna mot slutet av mars 2009. Men detta är ett orealistiskt önsketänkande!

DN,

Dagen,

SvD
Läs även andra bloggares åsikter om Tzipi Livni, Nyval i Israel,
Kadima, Likud, Israeliska arbetarpartiet

Abu Qaswarah, Al Qaedas vice befälhavare i Irak, dödades i strid den 5 oktober.

Abu Qaswarah som enligt både internationella och svenska uppgifter föddes i Marocko år 1965 och som sedan 2006 var verksam inom Al Qaeda i Irak, stupade i strid med en militär enhet från de multinationella styrkorna i landet den 5 oktober i år.

Abu Qaswarah lämnade Marocko i början av 1980-talet och kom efter några år till Sverige där han fick medborgarskap 1993. Han gifte sig med en svenska med vilken han hade ett barn. Han var känd för sina extrema politiska åsikter och drog på sig SÄPOs uppmärksamhet.

Enligt internationella pressuppgifter tränade han under en viss period med Al Qaeda styrkor i Afganistan. Både Säpo och den danska säkerhetspolisen tog in honom till förhör i anledning av den stora Al Qaeda attacken i Madrid i mars 2004 (attacken mot pendeltågen).

Enligt uppgift lämnade han Sverige år 2006. Han uppges ha haft nära kontakt med Abu Musab al- Zarqawi vilken var intill sin död sommaren 2006 ledare för Al Qaeda i Irak. Abu Qaswarah, som vid sin död var Al Qaidas vice ÖB i Irak kommer att bli svår att ersätta och man kan på goda grunder utgå i från att Al Qaidas versamhet och då speciellt den i norra Irak kommer att bli allvarligt skadad.

Nedan har jag klippt in den officiella kommuniken från Multi-National Force-Iraq om Abu Qaswarahs frånfälle.

MULTI-NATIONAL FORCE-IRAQ
PRESS DESK
BAGHDAD, Iraq
http://www.mnf-iraq.com
703.343.8790

Press Release A081015a-001
October 15, 2008

UPDATE: Al-Qaeda in Iraq’s number two leader killed

BAGHDAD, Iraq – A terrorist killed by Coalition forces during an operation in Mosul on Oct. 5 has been positively identified as Abu Qaswarah.

Abu Qaswarah, also known as Abu Sara, was the al-Qaeda in Iraq senior leader of northern Iraq. A Moroccan native, Abu Qaswarah had historic ties to AQI founder Abu Musab al-Zarqawi and senior al-Qaeda leaders in Afghanistan and Pakistan.

Abu Qaswarah took the role of the senior AQI emir of northern Iraq in June 2007. He was al-Qaeda in Iraq’s second in command and AQI Emir Abu Ayyub al-Masri’s senior operational leader.

Significant intelligence collected in the hunt for Abu Qaswarah led Coalition forces to a building in Mosul that served as a key command and control location for AQI. Upon entering the building, forces were immediately fired upon. Coalition forces returned fire in self defense, leading to the death of five terrorists. It was later determined that one of the five was positively identified as Abu Qaswarah.

Abu Qaswarah was a charismatic AQI leader who rallied AQI’s northern network in the wake of major setbacks to the terrorist organization across Iraq. He was responsible for organizing and leading AQI efforts in northern Iraq, including operations against Iraqi and Coalition targets in Mosul. Abu Qaswarah oversaw the failed attempt to destroy the Mosul Civic Center during the Holy month of Ramadan – an attack that could have killed hundreds of innocent Iraqis.

A foreign terrorist who trained with al-Qaeda in Afghanistan, Abu Qaswarah directed the movement of foreign terrorists into northern Iraq. Such foreign terrorists have been responsible for multiple suicide attacks against Iraqi civilians in the northern cities of Tal Afar and Mosul. Abu Qaswarah reportedly killed foreign terrorists who wanted to return to their home countries instead of carrying out attacks against Iraqi citizens.

Abu Qaswarah’s death will cause a major disruption to the AQI network, as he played a significant role in tying numerous al-Qaeda links together in order to conduct terrorist activities in Iraq. His death will significantly degrade AQI operations in Mosul and Northern Iraq, leaving the network without a leader to oversee and coordinate its operations in the region.

“Abu Qaswarah is another example of how al-Qaeda in Iraq has been forced to rely on foreign terrorists to carry out their vicious attacks on the Iraqi people as well as Coalition and Iraqi forces,” said Rear Adm. Patrick Driscoll, Multi-National Force-Iraq spokesman. “The Iraqi people do not want them here, and Coalition and Iraqi forces will continue to work together to weed them out of the country. Terrorists who bring radical and fanatic Islam into Iraq commit murderous acts against the people of Iraq and have no place in the future of Iraq.”

Abu Qaswarah, Al Qaeda

SvD, DN, SvD